med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1989/90, m.m. (kompletteringsproposition)

Motion 1988/89:Fi60 av Carl Bildt m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :Fi60

av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag
till slutlig reglering av statsbudgeten för
budgetåret 1989/90, m.m.
(kompletteringsproposition)

t Sammanfattning

Regeringens ekonomiska politik ter sig till ytterlighet motsägelsefull. Under
det gångna halvåret har en politik förordats men en annan genomförts. I
finansplanen förespråkade regeringen en linje. Nu förordas motsatsen.
Men mest anmärkningsvärd är trots allt motsättningen mellan vad regeringen
säger sig vilja åstadkomma och vad som blir resultatet.

Med panikpaketets kraftiga åtstramning krymps ekonomin trots att tillväxten
redan ligger under två procent, vilket är hälften jämfört med andra
industriländer. Dessutom bekämpas inflationen med prishöjande skatteskärpningar
och den snabba kostnadsstegringen med höjda arbetskraftskostnader
och därmed försämrade förutsättningar för avtalsrörelsen. Detta
är självfallet en bakvänd politik.

För en industriarbetarfamilj med två barn där ena maken arbetar deltid
uppkommer en fördyring genom höjning av mjölkpriser och moms på ca

3.000 kronor, vilket är ungefär dubbelt så mycket som höjningen av barnbidraget
ger. Totalt sett föreslås skattehöjningar på 25 miljarder, räknat på
helår. Det motsvarar ungefär 6.000 kronor per hushåll.

Den överhettade stagnation som för närvarande råder och som tar sig
uttryck i svag tillväxt och hög inflation beror inte på att vi konsumerar för
mycket utan att vi producerar för litet. Problemen i svensk ekonomi måste
därför i första hand lösas med utbudsstimulerande åtgärder och inte med en
förlegad, keynesianskt inspirerad politik, som bygger på nya skattehöjningar.
Skatterna är inte för låga i Sverige utan tvärtom för höga. En viktig orsak
till dagens problem är regeringens egen politik, som sedan 1982 inneburit
att skattetrycket stigit med ca 75 miljarder kronor och därmed försämrat
ekonomins produktionsförmåga.

Regeringens kompletteringsproposition innebär att regeringen nonchalerar
viktiga konstitutionella frågor. Den skall vara ett dokument som något
korrigerar och summerar det arbete som bedrivits i riksdagen under våren.
Den skall inte innehålla en ny budget, som tvingar riksdagen att på nytt ta
upp anslags- och skattefrågor som redan är färdigbehandlade.

Moderata samlingspartiet avvisar självfallet regeringens hela panikpaket
liksom de skattehöjningar som särskilt riktats mot Stockholmsregionen. Vi

Mot.

1988/89

Fi60

I Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Fi60

förespråkar en politik som — till skillnad mot regeringens kvartalspolitik Mot. 1988/89

med tvära kast — bygger på långsiktighet och fasthet och som innebär att Fi60

ekonomins grundläggande problem angrips med utbudsstimulerande åtgärder.
Eventuella behov av efterfrågedämpande ekonomisk politik får tillgodoses
med generella penningpolitiska åtgärder.

Den moderata politiken bygger bl.a. på följande inriktning:

— Sänkta marginalskatter som innebär att skattetrycket minskar. Därigenom
förbättras ekonomins utbudssida genom att arbete och företagande
stimuleras.

— Strukturförändringar i den offentliga sektorn som bättre än nu tillgodoser
människors berättigade krav på väl fungerande vård och omsorg och
samtidigt begränsar de offentliga utgifternas ökningstakt.

— Sparstimulerande åtgärder som gör det möjligt för människor att bygga
upp ett eget sparande, som ger trygghet såväl i vardagen som på ålderns
höst. Sådana åtgärder står i skarp kontrast till regeringens politik, som
motverkar enskilt sparande och uppmuntrar skuldsättning, en utveckling
som bereder marken för ett omfattande offentligt sparande och en
successiv socialisering av ekonomin.

— Anknytning av kronan till EMS, vilket skulle innebära en tydligare
markering än dagens valutasystem av att framtida devalveringar är uteslutna.
Därigenom skulle inflationsbekämpningen ges hög prioritet.

2 Ny kursomläggning

I proposition 1988/89:47 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder signalerade
regeringen för en ny ekonomisk-politisk strategi, vars ledord var utbudsekonomi
och avreglering, medan åtstramning genom skattehöjningar avvisades.
Visserligen förelåg det ett betydande avstånd mellan ord och handling,
men ansatsen följdes åtminstone på det verbala planet upp i finansplanen
i januari 1989. Återigen var de konkreta förslagen till åtgärder få, men
det sades att tyngdpunkten i politiken skulle förskjutas mot stimulans och
frigörelse av ekonomins utbudssida. Det hette bl.a. att

stabiliseringspolitiken ändrar karaktär, medan struktur- och allokeringsfrågor
får en allt större betydelse.

Samtidigt betonades att finanspolitiken måste präglas av stramhet. Regeringen
menade att

med hänsyn till den högkonjunktur som för närvarande råder — högt kapacitetsutnyttjande,
brist på arbetskraft, högre pris- och löneökningar än i
omvärlden och stigande underskott i bytesbalansen — bör finanspolitiken
förbli restriktiv. Årets budgetförslag är utformat med den utgångspunkten.

I finansplanen framhölls också att

den strama finanspolitiken bör drivas vidare även under kommande år.

Därvid bör inte höjningar av skattetrycket användas som finanspolitiskt
instrument. Det totala skattetrycket bör inte stiga ytterligare. Höga skattesatser
orsakar störningar i ekonomin och skattehöjningar försvårar möjligheterna
att få ned pris- och löneökningstakten i nivå med den i våra konkurrentländer.

I stället aviserades ”strukturförändringar inom den offentliga sektorn" som Mot. 1988/89

ett medel att åstadkomma den önskade stramheten i finanspolitiken. Rege- Fi60

ringen skulle också återkomma i den reviderade finansplanen med en strategi
som satte ”ramar för den totala offentliga sektorns utgifter”.

Drygt tre månader, eller exakt 105 dagar, senare lägger regeringen fram
den reviderade finansplanen, som innehåller förslag till kraftiga skattehöjningar
på över 20 miljarder kronor motsvarande två procent av BNP. Det
angivna syftet är att få till stånd ”en kraftig och kännbar åtstramning". Nu
vill således regeringen — tvärtemot vad som sades i januari — använda
höjningar av skattetrycket som finanspolitiskt instrument.

Inga förslag till verkningsfulla utbudsstimulerande åtgärder presenteras.

Inte heller läggs några konkreta förslag till ”strukturförändringar inom den
offentliga sektorn” fram. Utformningen av ”en mer långsiktig strategi för
den totala offentliga sektorns utgifter” skjuts på framtiden.

I den reviderade finansplanen lägger alltså regeringen på nytt om den
ekonomisk-politiska kursen. I praktiken sker en återgång till traditionell
socialdemokratisk politik baserad på skattehöjningar och offentlig utgiftsexpansion.
Nu skärps ytterligare det rekordhårda skattetrycket, nu befästs
de offentliga monopolen och nu försummar regeringen åter ekonomins
”struktur- och allokeringsfrågor”. Borta är den i höstas nyvunna insikten
om att den svenska ekonomins problem i allt väsentligt återfinns på ekonomins
utbudssida. Skillnaden i ekonomisk-politisk grundsyn mellan januari
månads finansplan och april månads reviderade finansplan är så grundläggande
att man kan få intrycket att Sverige har bytt regering under våren.

Det förhållandet att regeringen företar en ny kursomläggning i den reviderade
finansplanen aktualiserar vissa konstitutionella frågor och förhållandet
mellan riksdag och regering. Kompletteringspropositionen innehåller
i själva verket ett helt nytt budgetförslag. Trots att det i grundlagen är
föreskrivet att förslag beträffande utgifter och inkomster för nästkommande
budgetår skall presenteras i budgetpropositionen i januari, var denna
ofullständig på viktiga punkter. Nu kommer regeringen med en kompletteringsproposition,
som innehåller mångskiftande förslag från tolv departement
och som t.o.m. begär att anslag som redan färdigbehandlats av riksdagen
skall prövas på nytt. Kompletteringspropositionen skall vara ett dokument,
som just kompletterar tidigare förslag, inte innehålla en ny budget.

Men inte nog med detta. Inte heller i kompletteringspropositionen återfinns
alla förslag som regeringen vill att riksdagen skall behandla före sommaruppehållet.
I denna aviseras en proposition om höjning av den allmänna
löneavgiften (löneskatten) med två procentenheter och med fem procentenheter
i Stockholmsområdet. Dessutom förklarar regeringen att den
avser att återkomma först i höst, dvs. sedan det nya budgetåret inletts, med
förslag om inkomstskatteskala för 1990.

Ett effektivt budgetarbete förutsätter att regeringen följer föreskrifterna i
grundlag och riksdagsordning, vilket — med anledning av förfaringssättet
våren 1989 — riksdagen bör ge regeringen till känna.

3 Den internationella utvecklingen

3.1 Hög tillväxt i omvärlden

Mot. 1988/89
Fi60

I en debattartikel i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden (nr. 1/1989)
drog finansminister Kjell-Olof Feldt följande slutsats:

På det globala planet har som bekant marknadsekonomin i denna skepnad
vunnit en total seger över sitt enda kända alternativ — planhushållning.

Detta stämmer väl överens med vad moderata samlingspartiet hävdade i sin
ekonomisk-politiska motion i januari. Vi framhöll där att tiden efter andra
världskriget präglats av en kamp mellan socialism och kapitalism och att
denna kraftmätning nu avgjorts till kapitalismens fördel. I öststaterna råder
stagnation och ekonomisk kris. Den förändringsprocess som där inletts
betyder framför allt introduktion av marknadsekonomiska inslag. En liknande
anpassning pågår i kommunistiska länder i Asien, inte minst Kina.

Även i världens u-länder noteras en rörelse i riktning mot marknadsekonomi
— och därmed i förlängningen demokrati.

I de västliga industriländerna har den ekonomiska utvecklingen under
1980-talet i allmänhet varit gynnsam. Utbudsstimulanser i form av skattesänkningar
och avregleringar, som initierats av konservativa regeringar,
har medgivit en stabil tillväxt samtidigt som inflationen kunnat hållas tillbaka.
Under senare år har även arbetslösheten avtagit.

Även under 1988 blev den ekonomiska tillväxten stark i industriländerna.

Produktionen steg i hela OECD-området med 4 procent och i Västeuropa
med 3,5 procent.

Hållbarheten i den redan ovanligt långvariga uppgången i världsekonomin
beror i stor utsträckning på om de nu aktuella tendenserna till ökad
inflation kan stävjas. Som ett led i inflationsbekämpningen stramades penningpolitiken
åt i västländerna under loppet av 1988.1 exempelvis USA steg
de korta räntorna med ungefär 2,5 procentenheter från mars till december.

Ytterligare höjningar av marknadsräntorna har genomförts under de första
månaderna 1989 i avsikt att minska inflationsriskerna. Detta har medfört
att den s.k. avkastningskurvan fått en negativ lutning i många industriländer.
Utifrån ett historiskt perspektiv kan konstateras att en negativt lutande
avkastningskurva i regel har förebådat en avmattning i konjunkturen.

Under senare tid har dessutom en markant uppgång i råoljepriset kunnat
förmärkas. Större återhållsamhet såväl inom som utom OPEC har medfört
ett minskat utbud av olja på världsmarknaden. Samtidigt har efterfrågan
stigit snabbare än väntat. OECD:s oljekonsumtion ökade med 5 procent
under loppet av 1988. Den tidigare oljeprissänkningen har dämpat övergången
till alternativa energislag. 1 flera västeuropeiska länder märks nu
åter en ökad oljeanvändning i förhållande till produktionsökningen. Detta
talar för att råoljepriserna kan komma att etableras på den nuvarande nivån
runt 20 dollar per fat.

Mot denna bakgrund finns det anledning att räkna med en viss dämpning
av aktiviteten i de västliga industriländerna under kommande år. Regeringen
förutser i den reviderade finansplanen att tillväxten i OECD-området
blir 3 procent 1989 och 2,5 procent 1990. Denna prognos ligger i linje med 4

andra bedömningar. Med hänsyn till den penningpolitiskt baserade stabili- Mot. 1988/89

seringspolitikens framgångar hittills under 1980-talet finns det anledning Fi60

att räkna med att dessa jämförelsevis goda tillväxttal kan uppnås.

Inflationen förutses samtidigt trots allt bli förhållandevis dämpad i
OECD-området. Regeringen gör bedömningen att prisökningen i konsumentledet
under både 1989 och 1990 blir 4,5 procent, vilket ligger i linje
med andra prognoser. Den vikt som den ekonomiska politiken i många
länder fäster vid kampen mot inflationen har, som ovan påpekats, demonstrerats
av räntehöjningarna under andra halvåret 1988 och i början av
innevarande år.

Sammantaget fortsätter den internationella ekonomin att uppvisa styrka.

Aven om en viss avmattning i konjunkturen kan förutses under kommande
år talar mycket för goda framtidsutsikter under 1990-talet.

3.2 Sverige halkar efter

Under perioden 1870-1960 hade Sverige den näst Japan snabbaste BNPtillväxten
per capita i världen. Sedan ungefär 1970 ligger Sverige däremot
nästan sist i OECD:s tillväxtliga. Jämförs tillväxttakten för real bruttonationalinkomst
(BNI) per capita sedan 1970, ligger Sverige på den absoluta
bottenplatsen.

Av diagram 1 framgår att BNP-tillväxten under 1970- och 1980-talen
varit betydligt långsammare i Sverige än genomsnittet bland OECD-län

Diagram I

Relativ BNP-utveckling

Index 1980=100

105

100

-Sverige/OECD-Europa

- 90

Sverige/OECD

1973

1976

1970

1979

1982

1985

1908

Källa: Kompletteringspropositionen 1989 5

1 * Riksdagen 1988/89. 3 samt. Nr Fi60

derna. Under perioden 1982-1988 ökade BNP i Sverige med 15 procent, Mot. 1988/89

medan den genomsnittliga ökningen i OECD-länderna uppgick till 23 pro- Fi60

cent. Om Sverige haft samma tillväxt 1982-1988 som genomsnittet för
OECD-länderna, skulle den svenska bruttonationalprodukten ha varit ca
75 miljarder kronor större än vad som blev det faktiska utfallet. Det motsvarar
ett inkomstbortfall på omkring 17.000 kronor per yrkesverksam svensk.

Regeringen förutspår dessutom att Sverige 1990 hamnar sist i den internationella
tillväxtligan (se tabell 1).

Tabell I

Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder
Årlig procentuell förändring

Land	1989	1990
1 Japan	4,5	4
2 Italien	3,5	3
3 Canada	3,5	3
4 Nederländerna	3	3
5 Belgien	3	2,75
6 Förbundsrepubliken Tyskland	2,5	2,5
7 Frankrike	2,75	2,5
8 Finland	3	2,5
9 Norge	3	2,5
10 Förenta Staterna	2,75	2,25
11 Österrike	2,75	2,25
12 Storbritannien	2,75	2
13 Schweiz	2,5	2
14 Danmark	0,75	1,5
15 Sverige	1,6	1,0
OECD Europa	2,75	2,5
OECD totalt	3	2,5

Anm.: Länderna har rangordnats efter prognosen för 1990.

Källa: Kompletteringspropositionen

När det gäller prisökningar är bilden den omvända. Alltsedan regeringsskiftet
1982 har den svenska inflationen varit ungefär 50 procent snabbare
än i omvärlden. Regeringen räknar i sin prognos för 1990 att Sverige kommer
att inta en föga hedersam tätposition bland de viktigare industriländerna
(se tabell 2).

För löneutvecklingen är bilden densamma som för prisstegringen. Därmed
håller det kostnadsförsprång som devalveringarna skapade på att försvinna.
Denna utveckling är inte förenlig med den fasta växelkurspolitiken.

Svensk ekonomi har således samtidigt den sämsta tillväxten och den värsta
inflationen bland de viktigaste industriländerna. Fram tonar bilden av
svensk ekonomi som förstelnad och trög. Decennier av socialdemokratisk
högskattepolitik i förening med offentliga monopol och regleringar börjar
på allvar bli ett hot inte bara mot den samhällsekonomiska balansen utan
också mot den svenska välfärden.

Tabell 2 Mot. 1988/89

Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder Fi60

Årlig procentuell förändring i konsumentprisindex

Land	1989	1990
1 Sverige	7,2	6,0
2 Storbritannien	6,5	5,5
3 Finland	5	4,5
4 Italien	5,5	4,5
5 Förenta Staterna	4,5	4,5
6 Canada	4,25	4,25
7 Norge	5	4,5
8 Danmark	4	3,5
9 Schweiz	2	2
10 Frankrike	3	3
11 Österrike	2,5	2,5
12 Förbundsrepubliken Tyskland	2,25	2,25
13 Nederländerna	2	2
14 Belgien	2	2
15 Japan	2	2
OECD Europa	5	4,5
OECD totalt	4,5	4,5

Anm.: Länderna har rangordnats efter prognosen för 1990.

Källa: Kompletteringspropositionen 1989

4 Den svenska ekonomin

4.1 överhettad stagnation

I Sverige ökade BNP 1988 med 2,1 procent, medan tillväxten i de västliga
industriländerna blev dubbelt så stor. Genomsnittet för de tre senaste åren
visar samma mönster. Medan tillväxten i Sverige varit drygt 5 procent totalt
sett under 1986, 1987 och 1988, blev den över 10 procent i OECD-området.

Trots den dåliga tillväxten präglas ekonomin av överhettning med arbetskraftsbrist
och andra flaskhalsproblem i produktionen. Den nuvarande
situationen kan något paradoxalt beskrivas som överhettad stagnation, vilket
visar att ekonomins problem inte beror på en anmärkningsvärt stor
efterfrågan utan i stället på en dåligt fungerande utbudssida, som tar sig
uttryck i en svag produktivitetsutveckling.

Enligt finansplanen har överhettningen blivit akut under de allra senaste
månaderna. Men som påpekades i den moderata partimotionen i januari
har ekonomin i nu aktuell mening varit överhettad i flera år. På senare tid
har det däremot framträtt vissa, om än osäkra, tecken på en begynnande
avmattning av konjunkturen.

De faktorer som talar för en konjunkturvändning nedåt är bl.a. följande:

— Konjunkturinstitutets industribarometer visade i mars för tredje kvartalet
i följd lägre resursutnyttjande i industrin än kvartalet dessförinnan.

— Handelns Utredningsinstituts och SCB:s försäljningsindex för detaljhandeln
i fast penningvärde har under de första månaderna i år ökat 7

betydligt långsammare än i höstas och de första månaderna för ett år Mot. 1988/89
sedan. Fi60

— Industrins produktion sjönk i februari med 1 procent från den rekordhöga
nivån i januari, enligt SCB:s preliminära beräkningar.

— Bilindustrin, den bransch som under 5-6 år visat överhettning i form av
konstanta flaskhalsar, har nu plötsligt lediga resurser, enligt Kl :s barometer.

Till dessa preliminära tecken på avmattning kan också fogas resultatet av
Industriförbundets planenkät, som visar att en dämpning av industriproduktionens
tillväxttakt tycks vara förestående.

Mot denna bakgrund kan en spontan avmattning av konjunkturen inte
uteslutas. Regeringens föreslagna åtstramningspaket riskerar därför, om
det godtas av riksdagen, att påskynda utvecklingen mot en recession i den
svenska ekonomin. Effekten av skattechocken kan inskränka sig till en
förstärkning av konjunkturdämpningen, eftersom finanspolitiska åtgärder
verkar med uppemot ett års eftersläpning.

Tabell 3

Försörjningsbalans och nyckeltal (genomsnittlig årlig volymförändring i procent, där ej
annat anges)

	1989 Reg fipl	1989 Kl mars	1989 Reg rev fipl	1990 Reg fipl	1990 Kl mars	1990 Reg rev fipl
BNP	1,7	1,9	1,6	1,7	1,2	1,0
Privat konsumtion	1,9	1,8	0,8	1,5	1,8	0,5
Offentlig konsumtion	1,9	1,5	1,6	1,5	l.l	1,5
Statlig	1,6	1,6	1,7	0,0	- 0,1	1,5
Kommunal	2,0	1,4	1,5	2,0	1,6	1,5
Bruttoinvesteringar	1,5	4,4	4,0	2,5	2,1	0,0
Lagerinvesteringar1 *	0,4	0,4	0,4	0,2	0,1	0,2
Export av varor
och tjänster	3,2	4,0	3,8	3,2	3,3	3,5
Import av varor
och tjänster	4,3	5,9	5,2	3,9	4,6	3,1
Prisökning dec-dec %	5,5	6,2	8,3			4,0
Prisökning, års
genomsnitt %	5,6	6,1	7,2	4,0	4,8	6,0
Löneökning %	7,0	7,5	7,0	4,0	6,4	4,0
Hushållens sparkvot,
nivå %	- 2,0	- 2,4	- 2,5	- 1,6	- 2,8	- 1,8
Bytesbalans, mdr kr	- 14,1	-18,3	-17,0	-18,3	-21,9	-17,0
Bidrag till BNP
tillväxten:
Konsumtion %	1,5		0,9	1,2		0,7
Kapitalbildning %	0,2		0,7	0,5		0,3

11 Förändring i procent av föregående års BNP

Anm: Reg fipl = regeringens bedömning i finansplanen
Kl mars = Konjunkturinstitutets marsprognos

Reg rev fipl = Regeringens bedömning i den reviderade finansplanen

De i den reviderade finansplanen föreslagna åtstramningsåtgärderna ger Mot. 1988/89

regeringen anledning att revidera ned prognosen för den privata konsumtio- Fi60

nen jämfört med bedömningarna i finansplanen och i KI:s marsrapport.

Den väntas nu öka med endast 0,8 procent 1989 och 0,5 procent 1990.

1 det uppkomna läget arden privata konsumtionen ovanligt svårbedömd.

Å ena sidan har en spontan dämpning av detaljhandelsförsäljningen kunnat
förmärkas sedan flera månader. Å andra sidan kommer regeringens
skattehöjningar att innebära en tidigareläggning av hushållens inköp av
varaktiga kapitalvaror, eftersom den föreslagna momshöjningen inte skall
träda i kraft förrän den 1 juli 1989. Dessutom är det sannolikt att hushållen,
liksom tidigare, kompenserar sig för skattehöjningarna genom minskat sparande
eller ökad skuldsättning. Mot bakgrund av att vi förutser en högre
inflationstakt och därmed en större minskning av realinkomsterna än regeringen
är det dock rimligt att räkna med en ökning av privatkonsumtionen
med endast ca 1 procent under såväl 1989 som 1990.

Den offentliga konsumtionen förutses av regeringen öka med 1,6 procent
1989 och 1,5 procent 1990. Detta innebären nedjustering sedan januari med
ungefär en halv procentenhet. Vi har svårt att se vad som motiverar denna
förändring. Erfarenhetsmässigt brukar regeringens bedömning av inte
minst den kommunala expansionen innebära en underskattning. De många
kommunala skattehöjningarna under 1989 och den förbättring av kommunernas
ekonomiska situation som väntas äga rum 1990, något som bl.a.
sammanhänger med eftersläpningen i utbetalningarna av kommunalskatterna,
talar för att kommunerna ökar sina utgifter mera än vad regeringen
förutsett. Den kommunala verksamheten fortsätter därigenom att växa
långt snabbare än vad riksdagen fastställt som önskvärt. Även regeringens
senaste prognos innebär ett överskridande av det mål som riksdagen satt
upp för den kommunala konsumtionen.

De totala investeringarna förutsätts öka med 4 procent 1989 och helt stagnera
1990. Jämfört med regeringens januariprognos innebär detta en upprevidering
för 1989. Vi bedömer att det höga ränteläget och den ytterligare
osäkerhet om spelreglerna som förorsakats dels av regeringens nyårspaket,
dels av de nu föreslagna skattehöjningarna kan komma att leda till att en
obetydlig uppgång 1989 övergår i en minskning av investeringarna 1990.

Trots stora löneökningar och den föreslagna löneskattehöjningen justerar
regeringen upp prognosen för exporten både 1989 och 1990. Med hänsyn
till den försvagning av konkurrenskraften som kan väntas är det osannolikt
att regeringens prognos infrias. Vi räknar med en sämre exportutveckling
än enligt regeringens bedömning.

Till följd av den förutsedda dämpningen av inhemsk efterfrågan bedömer
regeringen att ökningen av importen successivt dämpas fram till slutet
av 1990. De höjda arbetskraftskostnaderna torde emellertid innebära att
svensk hemmamarknadsindustri snabbare än tidigare förlorar marknadsandelar.
Däremot kan en sämre investeringsutveckling än vad regeringen
räknar med få en viss återhållande verkan på importen. Dessa båda motverkande
faktorer torde i bästa fall ta ut varandra, varför importökningen blir
större än den av regeringen antagna.

Sedan regeringens finansplan presenterades i januari har det beräknade

bytesbalansutfallet för 1988 försämrats kraftigt. Det tidigare förutsedda un- Mot. 1988/89

derskottet på ca 10 miljarder kronor har stigit till drygt 15 miljarder. Denna Fi60

försämring påverkar självfallet bedömningarna för 1989 och 1990. Sålunda
räknar regeringen med att bytesbalansutfallet, i frånvaro av de nu föreslagna
åtgärderna, skulle ha ökat till över 20 miljarder 1989 och till inemot
30 miljarder 1990. Enligt regeringen skall dock åtstramningspaketet kunna
bibehålla underskottet på 17 miljarder under de båda åren. Enligt vår mening
finns det emellertid risk för att utfallet blir sämre. En sämre exportutveckling
och större import tillsammans med höjningen av de internationella
råoljepriserna torde medföra ett underskott i bytesbalansen på över
20 miljarder såväl 1989 som 1990.

Produktivitetsökningen i den svenska ekonomin beräknas av regeringen
bli endast 0,3 procent i år och nästa år. Detta är en i historiskt perspektiv
mycket låg uppgång, som på kort sikt innebär att sysselsättningen hålls
uppe men också att den underliggande inflationstakten drivs upp med negativa
konsekvenser för den långsiktiga konkurrenskraften. Den dåliga
produktivitetsutvecklingen innebär i kombination med bristen på arbetskraft
en allvarlig begränsning av tillväxten från utbudssidan, vilket visar att
utbudsstimulerande åtgärder erfordras.

Regeringen bedömer att BNP stiger med endast 1,6 procent 1989 och att
tillväxten dämpas ytterligare till 1 procent 1990, vilket är utomordentligt
lågt i förhållande till tillväxttakten i OECD-området. Detta belyser ytterligare
tillväxthindrens inverkan på möjligheterna att uppnå samma utveckling
som andra viktiga industriländer. Om regeringens åtstramningspaket
vinner riksdagens bifall, finns det enligt vår mening risk för att tillväxten
blir ännu sämre än vad regeringen uppger.

De kalkyler som redovisas i kompletteringspropositionen över bidraget
till BNP-tillväxten anger att konsumtionen alltjämt är den viktigaste komponenten
på efterfrågesidan. Trots åtstramningspaketet förväntas konsumtionen
svara för 70 procent av bidraget till tillväxten i totalproduktionen,
medan bidraget från kapitalbildningen (i huvudsak en lageruppbyggnad)
svarar för endast 30 procent. Detta innebär ytterligare en bekräftelse på att
den s.k. tredje vägens politik inte förmått vrida om resursutnyttjandet från
konsumtion till investeringar och export.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den svenska ekonomins balansproblem
fortsätter att förvärras i snabb takt. Möjligheten ter sig nu mycket
avlägsen att — i enlighet med den under hösten 1987 fastlagda ekonomiska
politiken på medellång sikt — fram till början av 1990-talet arbeta upp
överskott i bytesbalansen, som skulle kunna användas för amorteringar av
utlandsskulden. Med nuvarande inriktning av den ekonomiska politiken
sker i stället en påtaglig försämring av bytesbalansen samtidigt som tillväxten
stagnerar och arbetslösheten riskerar att öka kraftigt i början av 1990talet.

4.2 Lönebildningen och inflationen

Inte under något år sedan 1982 har regeringens mål för löneökningarna

förverkligats. Av diagram 2 framgår att trots likviditetsindragningar, vinst- 10

delningsskatter, förnyelsefonder, engångsskatter, Rosenbadsrundor mm Mot. 1988/89

stiger de svenska lönekostnaderna långt snabbare än i omvärlden. Rege- Fi60

ringens ekonomiska politik är också i detta avseende ett enda stort misslyckande.
Inför 1989 och 1990 står svensk ekonomi inför risken för en allvarlig
löneexplosion. Regeringen bär ett tungt ansvar för denna utveckling.

Diagram 2

Lönekostnad per producerad enhet i förhållande till konkurrentländerna

Index 1982= 100

120

115

Ny engångsskatt

Engångsskatt

110

Löntagarfonder
och vinstdelningsskatt

105

Likviditets indragning

Förnyelsefonder

Tillfällig

vinstdelnings

skatt

100

1982

Källa: Konjunkturinstitutet

Ramavtalet mellan SAF och LO kan beräknas innebära avtalsenliga lönehöjningar
med 4,7 procent 1989 och 2 procent 1990. Därtill kommer löneglidningen,
vars storlek är avhängig av situationen på arbetsmarknaden.

Utifrån gamla samband kan årets löneglidning beräknas uppgå till mellan 4
och 5 procent och nästa års till mellan 3 och 4 procent.

Ramavtalet innehåller även två prisklausuler. Klausulen för 1989 säger
att om prisökningen under loppet av året överstiger 6 procent skall löneglidningsgarantin
öka med 80 procent av skillnaden mellan den faktiska
inflationen och 6 procent. Andra årets prisklausul säger att om priserna
ökat med mer än 4 procent under loppet av 1990 kan nya förhandlingar
påkallas eller avtalet sägas upp.

Därmed skulle löneökningarna kunna uppskattas till drygt 9 procent
1989 och till ungefär 5,5 procent 1990 om inte prisklausulerna utlöses.

I januari räknade regeringen med att priserna under loppet av 1989 skulle
stiga med 5,5 procent och med 5,6 procent i genomsnitt för året. Från moderat
sida ansåg vi regeringens prisprognos vara för låg. Vi fick stöd av Kl som

i marsrapporten förutsåg en inflationstakt 1989 på drygt 6 procent. 11

Under våren har producentpriserna stigit anmärkningsvärt snabbt. Dess- M Ot. 1988/89

utom har utifrån kommande prisimpulser utlöst höjningar i detaljistledet Fi60

på bl.a. petroleumprodukter.

Trots höjda konsumtionsskatter och löneskatter räknar regeringen ändå
med att prisstegringen stannar vid 8,3 procent under loppet av 1989 för att
under 1989 avta till 4 procent vid slutet av året. Bakom detta önsketänkande
ligger förmodligen ett antagande om att skattehöjningarna kommer att
övervältras bakåt. Det mest sannolika är emellertid att de driver på inflationen
ytterligare. Därmed skulle de insatta åtgärderna medföra att den
nuvarande efterfrågegenererade inflationen övergår i skattedriven kostnadsinflation.
Prisstegringen torde enligt vår mening knappast hamna under
9 procent i år och stannar en bra bit över den nivå på 4 procent som
regeringen förutspår för 1990.

Mot denna bakgrund kan såväl 1989 års som 1990 års avtalsklausuler
komma att utlösas och leda till löneökningar på över 10 procent i år samt
nya löneförhandlingar nästa år. Det blir då omöjligt att undvika att löneökningarna
hamnar mellan 6 och 8 procent 1990.

Det finns också fara för att regeringens skattehöjningar framkallar kompensationskrav
i de förhandlingar som nu förs på basis av LO:s och SAF:s
ramavtal. Särskilt allvarligt är att dessa förhandlingar inte förs under fredsplikt.
Vidare är stora avtalsområden ännu oreglerade. Det gäller såväl privat-
som statstjänstemän, vilka senare säger sig ha stora men ännu så länge
opreciserade krav på inhämtning av eftersläpning. De kommunalt anställda
lär få rätt att omförhandla sina tvåårsavtal. Om det vill sig illa kan
regeringens inhopp med skattehöjningar och andra köpkraftssänkande åtgärder
leda till arbetsmarknadskonflikter senare i år.

Ännu en gång har det bekräftats att myten om en socialdemokratisk
regerings överlägsna förmåga att med olika åtgärder hålla löneutvecklingen
inom det samhällsekonomiska utrymmet saknar förankring i verkligheten.

Eftersom lönestegringen i våra viktigaste konkurrentländer torde stanna
vid ca 4 procent, ökar lönerna mer än dubbelt så snabbt i Sverige 1989, och
nästan samma utveckling kan befaras för nästa år.

Svensk ekonomi kommer därmed, som ett resultat av regeringens politik,
att inom något eller några år stå inför en allvarlig kostnadskris.

För Sveriges ekonomiska framtid är egentligen ingenting viktigare än att
få hejd på spiralen skatter-löner-priser. Enligt vår mening är det nödvändigt
att börja på skattesidan. Så länge vårt land har den fria världens hårdaste
skattetryck — som därtill skärps successivt — så länge lär det förbli
omöjligt att föra ned kostnadstegringen till i nivå med vad som gäller i våra
viktigaste konkurrentländer.

4.3 Utvecklingen på längre sikt

4.3.1 Tiden fram lill 1993

1 kompletteringspropositionen presenteras kalkyler över den ekonomiska
utvecklingen mellan 1990 och 1993. Dessa kalkyler, som utarbetats i finansdepartementet,
syftar till att beskriva olika konjunkturförlopp fram till
1993. Beräkningarna har i huvudsak lagts upp kring ett alternativ med

4 procents löneökningar och ett där lönerna stiger med 7 procent. Det sena- Mot. 1988/89

re alternativet ligger i linje med erfarenheterna under 1980-talet. Fl60

Det mest anmärkningsvärda med dessa beräkningar är att de i snart sagt
alla avseenden — även vid gynnsamma antaganden — leder fram till fortsatta
försämringar. Även låglönealternativet ger fortsatt stora bytesbalansunderskott.
Bruttonationalprodukten stiger med mindre än 2 procent i genomsnitt
för de fyra åren, vilket innebär att Sverige fortsätter att halka efter
andra industriländer. För att alternativet skall förverkligas måste de nominella
löneökningarna stanna vid 4 procent per år, vilket förutsätter en kraftig
uppbromsning jämfört med de senaste årens utveckling. Hur denna
dämpning skall kunna åstadkommas framgår emellertid inte.

Om detta drastiska trendbrott i lönebildningen skulle inträffa, kan den
svenska industrin sänka sina relativpriser något i förhållande till konkurrentländerna.
Men någon avgörande förbättring av svensk ekonomi sker
ändå inte.

I höglönealternativet antas en pris- och löneutveckling mer i linje med
den historiska utvecklingen. Resultatet blir nästan en halvering av den ekonomiska
till växten jämfört med låglönealternativet. Bytesbalansunderskottet
ökar snabbt till över 30 miljarder kronor. Vidare stiger arbetslösheten
kraftigt. Med nuvarande politik är detta den mest realistiska utvecklingen.

En fortsatt snabb pris- och lönestegringstakt får således mycket allvarliga
konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren
även vid en relativt gynnsam internationell utveckling. Tillväxten och sysselsättningen
stagnerar. Produktionsförlusterna blir omfattande samtidigt
som arbetslösheten stiger kraftigt.

Till skillnad från den senaste långtidsutredningen (LU 87) diskuteras inte
närmare skatteutvecklingens negativa inverkan på lönebildningen. Det
växande skattetrycket har medfört att de disponibla inkomsterna ökat förhållandevis
långsamt sedan mitten av 1960-talet. Detta har naturligtvis gjort
det svårare att åstadkomma låga nominella löneökningstal. Inte heller sägs
någonting om att skillnaderna i marginalskatter mellan olika löntagargrupper
försvårar lönerörelserna, eftersom lika stora procentuella lönelyft för
alla betyder en väsentligt lägre procentuell ökning av de disponibla inkomsterna
i vissa inkomstlägen än i andra. Detta tenderar att utlösa motkrav från
missnöjda grupper och kan därmed lätt medverka till en inflationistisk
uppskruvning av löneläget. Däremot konstateras:

Prismekanismerna har delvis satts ur spel av höga skattetryck, regleringar,
starka intresseorganisationer och statliga interventioner. Det har därmed
blivit svårare för företag och hushåll att anpassa sig till olika förändringar,
vilket medför en långsammare produktivitetsutveckling.

Enligt vår mening är det orealistiskt att tro att Sverige under ett fortsatt högt
och alltjämt stigande skattetryck skall klara att få ned lönekostnadsökningarna
till 4 procent och inflationen till drygt 3 procent.

Den antagna efterfrågeökningen innebär vid rådande utbudshinder stora
risker för en alltför snabb löneglidning och prisstegring, vilket i förlängningen
kommer att utsätta den fasta växelkurspolitiken för svåra påfrestningar.
För att klara denna balansgång måste finanspolitiken skärpas genom
att den offentliga utgiftsexpansionen bromsas. Dessutom måste hus

I * * Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Fiétl

hållssparandet öka. I kalkylen har inte någon särskild budgetförstärkning Mot. 1988/89

lagts in i form av besparingar, omprövningar eller reformer av existerande Fi60

offentliga utgiftsprogram. Enligt vår mening måste ytterligare besparingar
komma till stånd samtidigt med skattesänkningar som stimulerar produktiviteten
i det privata näringslivet.

En annan brist i kalkylen är att man utgår från att verksamheten i den
offentliga sektorn kommer att bedrivas på samma sätt som nu. 1 den senaste
långtidsutredningen gjordes en intressant genomgång av produktivitetsutvecklingen
i den offentliga sektorn och hur alternativa finansieringssätt och
organisationsformer skulle kunna förbättra produktiviteten och därmed
hålla tillbaka nuvarande alltför kraftiga utgiftsexpansion.

Kalkylerna i kompletteringspropositionen visar tydligt hur de offentliga
utgifternas andel av BNP växer kraftigt under perioden, om lönerna fortsätter
att stiga i samma takt som hittills (se diagram 3). Denna utveckling
kommer, om den förverkligas, att medföra krav på skattehöjningar på ca
12 miljarder kronor per år, och skulle kunna kallas för ”skattetrycksfällan”.

Ett bibehållet skattetryck skapar trögheter i ekonomin och leder till stora
löneökningar, vilket i sin tur pressar upp den offentliga utgiftsandelen och
därefter även skatteuttaget. Betydelsen av att sänka skattetrycket i samband
med den förestående skattereformen framstår därmed klarare än någonsin.

Diagram 3

Offentliga utgifter exkl. ränteutgifter

Procentuell andel av BNP

7% löneökningar

4% löneökningar

1993

1992

1988

1990

1991

1989

Källa: Kompletteringspropositionen

Enligt vår mening innebär risken för snabbt stigande utgifter att den offentliga
verksamheten måste effektiviseras, omstruktureras och avmonopoliseras.
Förändringar i den offentliga verksamheten handlar lika mycket om att 14

tillförsäkra medborgarna bättre fungerande service som att ta tillvara initia- Mot. 1988/89

tivkraft hos de anställda och samtidigt spara på de offentliga utgifterna. Fi60

Att ersätta delar av den offentliga verksamheten och skapa alternativ till
dessa i form av privata alternativ, även inom ramen för offentligfinansiering
eller obligatorisk försäkring, innebär inte bara möjligheter för en effektivare
och därmed billigare produktion utan även större variationsrikedom
i tjänsteutbudet, vilket befrämjar valfriheten för både kommuner och näringsidkare.
Det innebär också större valfrihet för dem som arbetar inom
berörda yrkesområden att välja arbetsgivare eller starta eget.

4.3.2 Långtidsbudgeten

I den långtidsbudget som presenteras i kompletteringspropositionen belyses
utvecklingen av statsbudgetens inkomster och utgifter fram till budgetåret
1993/94. Syftet med kalkylerna är att redovisa vilken budgetutveckling
som blir följden, om inga beslut fattas om ändrade utgifter eller inkomster.

Liksom under tidigare år arbetar långtidsbudgeten med två alternativ. I
det s.k. lågalternativet antas löneökningarna uppgå till 7 procent 1989 och
4 procent för åren därefter. Priserna antas stiga med 7,2 procent 1989 för att
därefter falla successivt till 3 procent 1994. Tillväxten antas bli ca 2,3 procent
i genomsnitt för perioden. Räntan förutsätts falla successivt från nuvarande
11 procent till 8 procent 1994.1 detta alternativ beräknas budgetöverskottet
i löpande priser bli 11,5 miljarder kronor budgetåret 1993/94.

I det andra alternativet — högalternativet — stiger lönerna med 7 procent.
Inflationen antas ligga på ca 5,7 procent och den inhemska räntenivån
stiga till 14 procent. Tillväxten väntas i detta alternativ bli under 1 procent
per år. I detta ogynnsamma utvecklingsscenario uppkommer ett budgetunderskott
på 30 miljarder kronor 1993/94.

Den ökning av budgetunderskottet som sker i högalternativet beror på att
statsinkomsterna minskar till följd av lägre tillväxt, medan statsutgifterna
realt sett ökar i samma takt som i lågalternativet. Vi ser det dock som sannolikt
att en sådan stagflation som högalternativet skulle innebära leder till
väsentligt större budgetförsämringar än vad beräkningarna i långtidsbudgeten
indikerar. Med ökad arbetslöshet skulle det t.ex. vara svårt att hålla
tillbaka krav på höjda offentliga utgifter. Ett större budgetöverskott skulle
också minska förtroendet för den ekonomiska politiken, öka inflationsförväntningarna
samt utsätta den fasta växelkurspolitiken för svåra påfrestningar.

Av långtidsbudgeten framgår också att räntebidragen till bostäder, utbyggnaden
av barnomsorgen samt utvidgningen av föräldraförsäkringen
innebär en årlig ökad statsfinansiell belastning med mellan 5 och 7 miljarder
kronor per år. Dessa områden svarar därmed för mellan 25 och 40
procent av den totala utgiftsökningen, exklusive statsskuldsräntor, i lågresp.
högalternativet. Detta understryker behovet av att ompröva och reformera
de statliga utgiftsprogrammen, samtidigt som de offentliga monopolen
bryts.

Om den allmänna ekonomiska utvecklingen innebär att lågalternativet
realiseras och att nolltillväxt i kommunernas utgiftsökningar uppnås, er- 15

hålls ett fortsatt överskott i den samlade offentliga sektorns finanser. Vi ser Mot. 1988/89

det — till skillnad från regeringen — inte som ett mål för den ekonomiska Fi60

politiken att bygga upp ett permanent överskott i den offentliga sektorn.

Sparande bör i stället ske i företagen och i hushållen. Balans i den offentliga
sektorns finanser gör det möjligt att sänka skattetrycket och därmed öka
kapitalbildningen i den privata sektorn. Ett lägre skattetryck innebär dessutom
att en högre tillväxt lättare kan realiseras.

5 Regeringens ekonomiska politik

5.1 Slutet för den tredje vägens politik

Det åtstramningspaket som regeringen lagt fram markerar det definitiva
slutet för den tredje vägens politik. Misslyckandet framstår med all önskvärd
tydlighet.

Den tredje vägen sades vara en medelväg mellan å ena sidan en renodlad
konsumtionsbaserad expansion och en kraftig åtstramningspolitik å den
andra.

I praktiken visar emellertid utvecklingen att den svenska ekonomin snarare
pendlar mellan de två ytterligheterna. Regeringen har således lyckats
undvika den medelväg som den sade sig eftersträva.

Regeringens ekonomiska strategi, sådan den kommer till uttryck i praktisk
politik, är uteslutande inriktad på att påverka ekonomins efterfrågesida.

Den första åtgärden var en stor devalvering 1982 som fram till hösten
1984 skapade en markant ökad efterfrågan för den konkurrensutsatta sektorn.
Därefter försköts tyngdpunkten i efterfrågepolitiken och under 1985
ledde den till en utpräglad konsumtionsbaserad expansion. Det nu framlagda
åtstramningspaketet leder, om det antas av riksdagen, till en kraftig
dämpning av efterfrågan i ekonomin.

Redan den reviderade finansplanen 1986, men kanske framför allt höstpropositionen
1988 och finansplanen 1989 innehöll resonemang från regeringens
sida som var både nya och lovande. I dessa dokument talades det
mycket om utbudsekonomi och avreglering. Borta var då den ensidiga inriktningen
på efterfrågepolitik. På det verbala planet anslöt sig regeringen
till det moderata synsättet i tre viktiga avseenden:

— skattehöjningar skall under de kommande åren inte användas som finanspolitiskt
medel i åtstramningssyfte,

— den ekonomiska politiken skall inriktas på åtgärder som stimulerar ekonomins
utbudssida, samt

— budgetarbetet måste bedrivas efter långsiktiga riktlinjer som bl.a. anger
hur mycket de totala offentliga utgifterna får öka.

Från moderat sida välkomnade vi regeringens principiella omsvängning i
synen på den ekonomiska politiken, men vi uttalade också stor tveksamhet
till regeringens vilja och ambition att faktiskt gå från ord till handling.

Dessutom konstaterade vi att i den mån konkreta åtgärder föreslagits har de

gått i fel riktning. Uppenbara exempel är skärpningen av regleringarna 16

inom bygg- och bostadssektorn i höstas samt det s.k. nyårspaketet som Mot. 1988/89

innehöll en ny vinstskatt och en försämrad avdragsrätt för reaförluster. Fi60

I den reviderade finansplanen tar regeringen nu avstånd från den politik
man förordade för bara drygt tre månader sedan i sin egen finansplan. Nu
föreslås, tvärtemot vad som sades i januari, skattehöjningar som ett finanspolitiskt
medel i åtstramningssyfte vilka försämrar funktionsdugligheten
hos ekonomins utbudssida. Dessutom lyser de aviserade riktlinjerna för
budgetarbetet med sin frånvaro.

Sällan har väl en regering så snabbt övergett en ekonomisk-politisk strategi.
Redan innan de första trevande stegen i utbudspolitisk riktning skulle
omsättas i praktisk handling svänger regeringen återigen tillbaka till klassiskt
efterfrågepåverkande skattehöjningar. Även om vi från moderat sida
ställde oss tvivlande till regeringens nyväckta ambitioner kunde vi inte föreställa
oss att omsvängningen tillbaka till den gamla vanliga socialdemokratiska
efterfrågeinriktade politiken skulle komma så snabbt.

Förutom att efterfrågeinriktade ingrepp via finanspolitiken innebär att
regeringen angriper fel problem med fel åtgärder, är de också ett uttryck för
en förlegad syn på den ekonomiska politiken.

Från mellankrigstiden fram till ungefär 1970-talet dominerade uppfattningen
att staten skulle ägna sig åt en "bromsa-gasa-politik” i syfte att styra
den totala efterfrågan i ekonomin.

Denna keynesianskt inspirerade ekonomiska politik fungerar emellertid
inte längre. Såväl svensk som internationell erfarenhet visar att tidsrymden
mellan beslutsfattandet och åtgärdens verkan på ekonomin blir alltför lång,
ofta uppemot ett år. Osäkerheten om den framtida ekonomiska utvecklingen
och om hushållens och företagens beteende gör därför att fel åtgärd ofta
sätts in vid fel tillfälle och i fel dos, vilket förstärker snarare än motverkar
ekonomins svängningar, en erfarenhet som inneburit att de flesta länder
sedan länge övergett denna ekonomisk-politiska strategi.

Förutom den allmänna kritik som kan riktas mot den keynesianskt inspirerade
efterfrågestyrningen finns även andra skäl för att den är sällsynt illa
anpassad till svenska förhållanden. Detta illustreras i diagram 4 som visar
det samlade utbudet av svenska varor och tjänster (U) samt efterfrågan på
samma varor och tjänster (E).

En ökad efterfrågan orsakad av en internationell konjunkturuppgång,
devalvering eller ökad privat och offentlig konsumtion förskjuter efterfrågekurvan
från El till E2. Men det höga skattetrycket, en övertung offentlig
sektor samt byråkrati, lagar och regleringar har sedan åtskilliga år samverkat
till en förskjutning av utbudskurvan från U1 till U2.

En ökad efterfrågan leder därför till en begränsad produktions- och sysselsättningsuppgång
och till en relativt stor prishöjning. Den låga tillväxten
i svensk ekonomi och de stora pris- och lönestegringarna sedan 1982 jämfört
med andra industriländer illustrerar detta. Under den inledande fasen
av den tredje vägens politik mellan 1982 och 1984 erhölls visserligen en
betydande produktionsuppgång. När potentialen från det låga kapacitetsutnyttjandet
från början av 1980-talet tömts, hamnade emellertid ekonomin
på den brantare delen av utbudskurvan (U2), vilket sedan 1984 lett till en
svagare volymökning och en snabbare prisutveckling jämfört med omvärlden.

Diagram 4

Effekter på priser och volymer av utbudsrestriktioner i svensk ekonomi

Mot. 1988/89
Fi60

Pris

Produktion

Den åtstramningspolitik som regeringen nu vill bedriva är av allt att döma
så kraftig att den återför efterfrågekurvan (från E2 till El) till den planare
delen av utbudskurvan. Men genom att åtstramningspaketet består av skattehöjningar
riskerar utbudskurvan att få en ännu brantare lutning än vad
U2 illustrerar. Därigenom kommer volymeffekterna att bli relativt stora,
medan priseffekterna blir mer begränsade. Dessutom aktualiseras flaskhalsproblemen
tidigare i nästkommande konjunkturuppgång genom en
brantare lutning av utbudskurvan.

Det beskrivna förloppet som följd av efterfrågeinriktade åtgärder visar
tydligt att problemen återfinns på ekonomins utbudssida. 1 stället för att
kraftigt dämpa efterfrågan är det mer angeläget att med olika åtgärder söka
driva tillbaka utbudskurvan från nuvarande U2 till Ul. Detta kan ske genom
en sänkning av skattetrycket samt reformer och omprövningar inom
den offentliga sektorn. Det är denna ekonomisk-politiska strategi som moderata
samlingspartiet förespråkat i många år.

De ekonomiska problemen i Sverige kan också beskrivas i termer av dålig
konkurrenskraft och svag utvecklingskraft.

Ekonomisk tillväxt är i allt väsentligt beroende av ekonomins utbudssida.
En gynnsam efterfrågeutveckling på svenska varor är ett nödvändigt
men alls inte tillräckligt villkor för tillväxt. För att ett gott efterfrågeläge
skall kunna omsättas i varaktigt god tillväxt måste funktionsdugligheten på
ekonomins utbudssida vara tillräckligt hög. I annat fall leder produktionsuppgången
till flaskhalsproblem och vidare till en inflationistisk utveckling
av ekonomin, som förr eller senare återför konkurrens/kostnadssituationen
och efterfrågan till utgångsläget. Det är just detta som nu sker i den
svenska ekonomin och som leder till att regeringen grips av panik.

En väl fungerande utbudssida är emellertid inte bara en fråga om tillräcklig
mängd arbetskraft och kapital samt en kvantitativ ökning av produk- 18

tionskapaciteten. Minst lika viktigt är det att världsekonomins signaler om Mot. 1988/89

vilka varor och tjänster som har goda framtidsutsikter (snabbt växande Fi60

marknader och stigande relativpriser) tillåts slå igenom i ekonomin och att

ekonomins utbudssida besitter sådan flexibilitet och anpassningsförmåga

att resurser i form av t.ex. arbetskraft och kapital kan föras över från företag

med svaga framtidsutsikter till företag och branscher med goda betingelser.

Tillväxten har därmed både en kvantitativ och en kvalitativ sida.

Den s.k. tredje vägens politik har misslyckats med att komma till rätta
med kostnadsproblemen, vilket innebär att konkurrenskraften successivt
försämras. Inte heller har regeringen förmått att förbättra utvecklingskraften
i ekonomin.

Härtill kommer att skattetrycket har ökat och stiger än mer, om de nu
föreslagna åtgärderna vinner riksdagens godkännande. Ingenting har
gjorts för att bryta upp de offentliga monopolen inom vård, barnomsorg
och utbildning, vilka kännetecknas av låg effektivitet, bristande kvalitet
och långa köer. Inom många områden i näringslivet kvarstår problem med
konkurrensbegränsningar, etableringshinder, regleringar, förbud och föreskrifter.
Även införandet av löntagarfonder och den ökade osäkerheten om
spelreglerna till följd av bl.a. ”engångsskatter” har försvagat flexibiliteten
på ekonomins utbudssida. Rådande oklarhet om den framtida energiförsörjningen
och om regeringens avsikter beträffande Sveriges förhållande
till EG avhåller från initiativ inom näringslivet.

Mot denna bakgrund står det klart att regeringen inte förmått utnyttja de
goda internationella förhållandena under 1980-talet till att på allvar ta itu
med de underliggande problemen med konkurrenskraften och utvecklingskraften
i den svenska ekonomin. Detta är också bakgrunden till att regeringen
nu kommer med en skattechock som saknar motstycke.

5.2 Regeringens åtgärdspaket

5.2.1 Stabiliseringspolitiska åtgärder

I finansplanen framhöll regeringen att det då framlagda budgetförslaget
präglades av stramhet och att sådan stramhet även borde eftersträvas under
kommande år. Därvidlag skulle inte skattetrycket användas som finanspolitiskt
instrument, menade regeringen. Det nu framlagda skattepaketet på
drygt 25 miljarder kronor innebär således en helomvändning från regeringens
sida, som motsvarar ca 6.500 kronor per hushåll. Självfallet avvisar vi
regeringens skattehöjningar. De ekonomiska problemen i Sverige beror
inte på att skatten är för låg. 1 stället är den för hög och borde därför sänkas.

Höjningen av mervärdeskatten från 23,46 till 26,58 procent, dvs. med
drygt 3 procentenheter, innebär en indragning av köpkraft med 11 miljarder
kronor. Skattehöjningen föreslås träda i kraft den 1 juli i år. Regeringen
uppger nu att momshöjningen skall vara tillfällig, men socialdemokratiska
skattehöjningar har en tendens att bli permanenta, trots löften om motsatsen
när de införs.

Ett av regeringens argument för att höja momsen för en begränsad tidsperiod
är att hushållen skulle senarelägga sina inköp av varaktiga konsumtionsvaror.
Det är emellertid svårt att se varför hushållen skulle skjuta upp

nödvändiga inköp, närde i stället kan tidigarelägga dem till före ikraftträ- Mot. 1988/89

dandet den I juli och därmed föregripa momshöjningen. Av allt att döma Fi60

kommer därför regeringsförslaget att leda till kraftig köprusch under försommaren.

Med regeringens förslag kommer Sverige att få den högsta mervärdeskatten
i västvärlden. Det är bara Irland, där skattesatsen är 25 procent, som
efter höjningen kommer att ligga i närheten. Skillnaden är emellertid att
mervärdeskatten i Irland är differentierad, vilket bl.a. innebär att ingen
skatt utgår på mat.

Regeringen aviserar även en höjning av den allmänna löneavgiften (löneskatten)
med generellt två procentenheter och med ytterligare tre procentenheter
i Stockholms län, vilket beräknas inbringa 14 miljarder på helår.

Höjningen av löneskatten föreslås gälia perioden 1 september 1989 —

31 december 1990.

En höjning av löneskatten innebär på kort sikt att arbetskraften blir dyrare.
Därmed försvagas näringslivets möjligheter att försvara sina positioner i
konkurrensen med andra länders företag. Särskilt arbetskraftsintensiva företag
riskerar att drivas till friställningar. På längre sikt visar erfarenheten
att höjd löneskatt övervältras på löntagarna genom att reallöneutrymmet
minskar.

Regeringen motiverar höjningarna av moms och löneskatt med att de
skall dämpa pris- och lönestegringen samt minska bristen på arbetskraft.

Från moderat sida har vi svårt att se logiken i att regeringen söker bekämpa
inflationen med prishöjningar och lösa arbetskraftsbristen med åtgärder
som minskar utbudet på arbetskraft.

Som en direkt följd av de föreslagna skattehöjningarna har regeringen
reviderat upp sin egen prisprognos från 5,5 till 8,3 procent under loppet av

1989. Som framhållits i det föregående blir enligt vår uppfattning prishöjningarna
med all sannolikhet ännu högre.

Som en konsekvens av skattehöjningarna vidgas även den s.k. skattekilen
med mellan en och två procentenheter, vilket leder till att arbetsutbudet
minskar med flera tiotusentals personer. Skattehöjningarna förstärker därmed
problemen på ekonomins utbudssida ytterligare.

Från moderat sida avvisas bestämt såväl höjningen av mervärdeskatten
som varje höjning av löneskatten.

Regeringen föreslår vidare en avveckling av kvarvarande delar av Hvsmedelssubventionerna
från den I juli 1989, vilka utgörs av stödet till s.k. konsumtionsmjölk
och uppgår till 1,73 kronor per liter. Åtgärden minskar de
statliga utgifterna med ca 1,7 miljarder kronor.

Livsmedelssubventionerna infördes av socialdemokraterna i början av
1970-talet som ett svar på de s.k. Skärholmsfruarnas aktion. Resultatet blev
som man kunde vänta en ökad konsumtion. Jordbrukarna, som inte hade
bett om subventionerna, svarade på den ökade efterfrågan med ökad produktion.
Det har länge stått klart att detta snedvridande och allt mer kostsamma
stöd måste avvecklas. Vi moderater har emellertid av hänsyn till
näringen krävt en rimlig omställningstid. Därför har vi förordat en avveckling
av subventionerna under en tioårsperiod, med ett lika stort belopp
varje år, dvs. med 250 miljoner kronor. Till detta synsätt har först socialde- 20

mokraterna och sedan regeringen anslutit sig. En avveckling enligt tioårsplanen
har nu pågått i ett par år.

Beslut om en minskning av mjölksubventionen med 250 miljoner kronor
nästa budgetår har på förslag av regeringen redan fattats i år. Men nu ändrar
sig regeringen och vill ta bort hela stödet på en gång. Samtidigt skall
barnfamiljerna kompenseras med höjt barnbidrag, vilket reducerar åtstramningseffekten.
Vi ser ingen anledning att frånträda vår uppfattning att
livsmedelssubventionerna bör avvecklas successivt över en tioårsperiod,
varför riksdagens redan fattade beslut bör ligga fast.

Barnbidraget föreslås höjt med 780 kronor samt flerbarnstilläggen i motsvarande
grad. För de flesta familjer räcker inte denna höjning för att kompensera
för de prishöjningar som blir följden av de slopade livsmedelssubventionerna
och den höjda momsen. För en industriarbetarfamilj med två
barn där hustrun arbetar deltid uppkommer en fördyring genom höjning av
mjölkpriser och moms på ca 3.000 kronor, vilket är ungefär dubbelt så
mycket som höjningen av barnbidraget ger. Beroendet av stöd från det
allmänna ökar samtidigt som barnbidragshöjningen kan ge intryck av en
välvillig inställning till barnfamiljerna. Lägger man till effekterna av höjd
löneskatt, förlorar industriarbetarfamiljen ytterligare ca 2 000 kronor.

Eftersom vi moderater motsätter oss såväl höjningen av momsen som det
omedelbara slopandet av mjölkprisstödet, behövs inte höjningen av barnbidraget.
I konsekvens härmed bör ingen förändring ske av studiebidragen.

1 stället bör barnfamiljernas situation underlättas genom att inkomstskatten
anpassas efter deras försörjningsbörda. Så skulle ske om det moderata förslaget
om grundavdrag vid den kommunala beskattningen för varje barn
genomfördes. Detta har utförligt beskrivits i vår partimotion 1988/
89:So612. Förslaget upprepas i denna motion.

Regeringen vägrar envist att ge besked och lägga fram konkreta förslag
om inkomstskatten för 1990. Man säger bara i kryptiska ordalag att den bör
justeras i ungefär samma omfattning som gjordes för 1989 och att förslag
kommer senare. Om regeringen följt den föreskrivna ordningen och presenterat
ett inkomstskatteförslag redan i budgetpropositionen, skulle detta ha
kunnat få en dämpande verkan på lönebildningen. Nuvarande ovisshet ger
motsatt effekt. Även på denna punkt upprepar vi vårt tidigare förslag.

1 anslutning till sina antydningar om ändrad skatteskala 1990 aviserar
regeringen en höjning av den garanterade räntan på bostadsområdet. Moderata
samlingspartiet har länge kritiserat den totala brist på långsiktighet och
konsekvens som präglar socialdemokraternas bostadspolitik. Dess ryckighet
illustreras av att — trots talet om bostadsbrist — bostadsinvesteringarna
förutses minska under både 1989 och 1990. Ombyggnadsverksamheten har i
stort sett upphört som en direkt följd av regeringens i höstas föreslagna och
av riksdagsmajoriteten beslutade åtgärder på området. Ökningen av nybyggnationen
är inte tillräcklig för att uppväga detta. Regeringens regleringar
på byggmarknaden får, som tidigare påpekats från moderat sida,
inte åsyftad effekt. Som motiv för höjningen av den garanterade räntan
anförs nu att avdragsbegränsningen skall skärpas ytterligare. Detta skäl kan
vi inte godta. Däremot anser vi att räntebidragen bör reduceras i samband
med en omläggning av finansieringssystemet och en avreglering av bostads

marknaden. Regeringen redovisar emellertid nu inte vilka förändringar Mot. 1988/89

den tänker sig. Riksdagen bereds med andra ord ta del av ett förslag som Fi60

ännu inte utarbetats. En sådan ordning kan självfallet inte accepteras.

5.2.2 Arbetsmarknaden

Den socialdemokratiska politiken har lett till en arbetsmarknad i permanent
obalans. De enskilda arbetstagarnas och arbetsgivarnas handlingsförmåga
har kringskurits i takt med deras växande beroende av politiska beslut
och bidrag av allmänna medel. Detta har skett med hjälp av delvis rigid
lagstiftning, en stark central byråkrati och centralt styrda fackliga organisationer.
Politikens främsta medel har varit en skattepolitik som förstärkt
effekterna av den solidariska lönepolitiken jämte uppbyggnaden av en
unikt stor offentlig sektor.

Regeringens panikpaket försvårar situationen på arbetsmarknaden och
bryter den nuvarande höga efterfrågan på arbetskraft. Arbetsplatser skall
slås ut genom ökade pålagor, och arbetstagarna skall via den arbetsmarknadspolitiska
åtgärdsarsenalen slussas över till sektorer som anses ha större
berättigande. Arbetstagarna betraktas som utbytbara. Genom en planerad
utslagning skall de dirigeras enligt statsmakternas prioriteringar.

Den redan höga nivån på arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan komma
att bli ännu högre. Därutöver hänvisar regeringen till pågående utredningar,
arbetsgrupper och kommissioner.

Det förhållandet att inte alla förvärvsarbetande har ett ordentligt ekonomiskt
skydd vid arbetslöshet kommer att te sig än mer anmärkningsvärt.

Den av oss föreslagna allmänna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen
bör snarast komma till stånd.

De konkreta förslag som kan ha en positiv inverkan på arbetsmarknaden
går i huvudsak ut på att aktivera marginella grupper som hittills på grund av
politiska beslut och samhällets sätt att fungera har ställts utanför arbetsmarknaden.
Dessa åtgärder är nödvändiga men kommer knappast på kort
sikt att få någon mätbar effekt på arbetsmarknaden i stort. Det är betecknande
för dagens socialdemokrati att intresset för att minska utslagningen
genom förtidspensioneringar och långtidssjukskrivningar, liksom arbetslösheten
bland invandrare vaknat på allvar först då rekryteringsproblemen
blivit så stora inom den offentliga sektorn att dess kris blivit uppenbar för
envar.

En väl fungerande arbetsmarknad förutsätter att det lönar sig att arbeta.

Lägre marginalskatter, ett totalt sänkt skattetryck och färre ingrepp i lönebildningen
samt avtalsfrihet mellan parterna på arbetsmarknaden utgör de
främsta medlen för reallönetillväxt och möjligheter för företag och förvaltningar
att rekrytera och utveckla den arbetskraft de behöver.

De gigantiska offentliga monopolen inom framför allt vård- och omsorgssektorn
medverkar till obalanserna och de otillfredsställande förhållandena
på arbetsmarknaden. De offentliga monopolen måste därför öppnas
för alternativ.

Hinder för en fungerande arbetsmarknad måste avlägsnas. Dit hör bl.a.
arbetsförmedlingsmonopolet och inslag i den arbetsrättsliga lagstiftningen. 22

De regionala oblanserna är avsevärda. I stället för en politik som skapar Mot. 1988/89

tillväxt föreslår regeringen emellertid åtgärder i syfte att hindra tillväxten Fi60

där den sker, främst i Stockholmsregionen.

Försöken att strypa tillväxten i Stockholmsområdet kan få allvarliga
konsekvenser för hela landet. För att Sverige skall kunna utvecklas behövs
en vital, internationellt konkurrenskraftig huvudstadsregion. I en allt öppnare
världsekonomi måste svenska företag konkurrera med företag i andra
länder. Sveriges största stad — Stockholm — måste mätas mot andra storstäder
i Västeuropa. Åtgärder riktade mot Stockholm leder till etableringar i
utländska storstäder snarare än i svensk glesbygd.

En sammanslagning av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
med den gemensamma arbetsmarknaden inom EG skulle öppna möjligheter
både för svenska arbetstagare och svenska företag.

Särskilt oroande är den höga frånvaron, såväl långtids- som korttidsfrånvaron.
Det totala bortfallet av arbetstimmar på grund av frånvaro kan beräknas
till mellan 20 och 25 procent av normalarbetstiden, detta trots att
den totala arbetstiden under de senaste åren ökat. Denna höga frånvaro
medverkar till en avsevärd del av den höga efterfrågan på arbetskraft och
till den låga produktiviteten. Den visar bl.a. att den nuvarande arbetstidslagstiftningen
inte fungerar tillfredsställande.

Det är olyckligt att regeringen har bundit sig för att genomföra en sjätte
semestervecka och utökad föräldraförsäkring och därigenom intecknat
ekonomiskt utrymme för överskådlig framtid. Det innebär att de enskilda
arbetstagarnas valfrihet minskar. Bristen på arbetskraft ökar. Lönekostnaderna
drivs upp såväl på grund av dessa beslut som av de kompensationskrav
som kan förutses. SNS-ekonomerna har i årets konjunkturrapport
bl.a. visat att de statsfinansiella kostnaderna för den extra semesterveckan
uppgår till 15 miljarder kronor och kommer att minska arbetsutbudet med
motsvarande nästan 100.000 personer.

För en väl fungerande arbetsmarknad som erbjuder arbetstagarna valfrihet
och flexibilitet är det nödvändigt med en arbetstidslagstiftning som ger
de enskilda arbetstagarna och arbetsgivarna stora möjligheter att själva
disponera över arbetstiden. Utrymme för att anpassa arbetstiden efter egna
prioriteringar under olika perioder i livet och finna kombinationer som
samtidigt i största möjliga grad tillgodoser arbetskamraternas och produktionens
behov är nödvändiga om alla skall kunna yrkesarbeta utan att kraven
på de enskilda människorna blir orimliga. Det ställer krav på en mindre
detaljerad arbetstidslagstiftning och större utrymme för avtal, enskilt och
kollektivt.

5.2.3 Den offentliga sektorns "förnyelse "

I årets finansplan aviserade regeringen åtgärder senare under våren i syfte
att förnya den offentliga sektorn. Effektiviteten skulle ökas. Medborgarna
skulle få mer valuta för skatterna, hette det bland annat. Dessutom skulle
regeringen i den reviderade finansplanen dra upp långsiktiga riktlinjer för
budgetpolitiken.

Som vanligt blir resultatet magert när regeringen nu försöker omsätta 23

sina programskrivningar i praktisk politik. Under tiden förvärras proble- Mot. 1988/89

men inom den offentliga sektorn. Köerna inom sjukvården växer. Daghem Fl60

måste stängas på grund av svårigheter med personalrekryteringen. Resursbristen
inom skolan kvarstår.

Av ideologiska skäl har regeringen svårt att sätta in verkningsfulla motåtgärder,
vilka måste syfta till avreglering och ökad konkurrens med enskilda
alternativ. I den reviderade finansplanen tas emellertid tre områden upp för
behandling: skolan, äldreomsorgen och socialförsäkringssystemet.

När det gäller skolan framhåller regeringen att en klarare ansvarsfördelning
bör eftersträvas. Statens ansvar för mål och utvärdering slås fast, medan
frågan om arbetsgivaransvaret för lärarna bör bli föremål för analys.

Enligt vår uppfattning vore en analys av de konsekvenser som en kommunalisering
av lärartjänsterna skulle föra med sig värdefull inför en fortsatt
diskussion i dessa frågor.

Vi har i vår motion 1988/89:Ub806 angående utbildningspolitiken redovisat
våra förslag till vitalisering av skola och utbildning.

I fråga om äldreomsorgen hävdas i propositionen att kommunernas brist
på alternativa boende- och vårdformer bidrar till att landstingens resurser i
alltför hög grad måste användas till långvarig vård av äldre. Men detta är en
följd av socialdemokraternas hårdnackade motstånd mot ålderdomshemmen,
vilket fördröjt både om- och nybyggnader på detta område och lett till
att mängder av platser försvunnit. Vi anser att gamla och sjuka själva skall
kunna välja vårdform genom ett system med ”vårdcheckar” och genom en
allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring.

Strävan att öka det primärkommunala ansvaret för vården och omsorgen
av de äldre får inte syfta till enbart en omorganisation inom ramen för ett
monopol. Det offentliga monopolet måste brytas. Verksamhetsansvaret
kan skiljas från finansieringsansvaret. Huvudmannaskapet, d.v.s. skyldigheten
att se till att erforderliga resurser finns för de äldres service och omvårdnad,
skall vara sammanhållet. Verksamheten, däremot, skall kunna
bedrivas av många olika vårdgivare.

Kommunerna skall ha ett yttersta ansvar för att erforderlig vård står till
förfogande inom hemsjukvård, gruppboende och hemsjukvård, men det är
inte nödvändigtvis kommunerna som också skall tillhandahålla vården.

Stor flexibilitet krävs och möjliggörs också genom våra tidigare i år framlagda
förslag.

Såväl i finansplanen som kompletteringspropositionen talar regeringen
om den snabba kostnadsexplosionen inom socialförsäkringssystemet och
nödvändigheten av att dämpa kostnadsökningen. Regeringen tycks däremot
stå handfallen vad gäller åtgärder.

Vi har till årets riksdag framlagt motioner vad gäller såväl sjukförsäkringen
som arbetsskadeförsäkringen.

Den s.k. timsjukpenningen har orsakat en mycket stark kostnadsökning.

Därtill kommer att felutbetalningar enligt försäkringskassorna görs i upp
till 9 fall av 10 på grund av de nya, till ogenomtränglighet komplicerade
reglerna. Ca 50 procent av de ersättningsberättigade får för hög ersättning
och det lönar sig för många bättre att vara sjukskrivna än att arbeta. Det s.k.

sjuktalet — antalet ersatta sjukdagar per försäkrad och år — har ökat från 24

18 dagar 1982 till ca 24 dagar enligt prognosen för innevarande år. Vi har Mot. 1988/89

krävt ett mer rättvist och administrativt mindre krångligt system för deltids- Fi60

sjukpenning och har även anvisat vägar härför.

Kostnaden för sjukförsäkringen har ökat med ca 9 miljarder kronor det
senaste året, d.v.s. ungefär 23 procent. Detta är orimligt. Vi delar regeringens
uppfattning att antalet långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar
bör minskas, men därtill krävs resurser för rehabiliterande åtgärder, som
försäkringskassorna idag inte förfogar över. Kassornas personal har nämligen
tvingats prioritera korttidssjukskrivningar och arbetsskadehandläggning.
Vi har i flera år framlagt förslag rörande en förlängd samordningstid
inom arbetsskadeförsäkringen och utredning om ett nytt ersättningssystem
genom en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare.

Vi har dessutom — i samband med våra skattesänkningsförslag — framlagt
förslag om en 80-procentig kompensationsnivå inom sjukförsäkringen
de första 89 dagarna under ett år. Om dessa förslag realiserats, skulle socialförsäkringens
resurser ha kunnat kanaliseras till de bäst behövande, nämligen
långtidssjukskrivna, förtidspensionerade och handikappade, och besparingar
på flera miljarder kronor kunnat göras.

Det är gott och väl att regeringen anammade vårt förslag om ökade rehabiliteringsinsatser,
vilket vi framförde i en partimotion 1982 och tillsatte
rehabiliteringsberedningen. Men det är något av den obotfärdiges förhinder
att nu bara avvakta remissomgången av beredningens förslag och hänskjuta
åtgärder inom arbetsskadeförsäkringen till den s.k. arbetsmiljökommissionen.
Arbetsskadefonden är nu inte bara tömd utan har ett underskott
på över 4 miljarder kronor. Det accelererande antalet arbetsskadeersättningar
och livräntor betalas under tiden av skattemedel, medan regeringen
avvaktar.

5.2.4 Övriga förslag

Det är typiskt för en socialdemokratisk regering att vilja sätta svångrem på
vanliga människors hushållsekonomi. Däremot görs få eller inga besparingar
i den offentliga sektorn. Tvärtom föreslås en höjning av partistödet
med 15 procent från den 1 oktober 1989. Vi avvisar förslaget.

I propositionen föreslås ökade statsbidrag till den kommunala barnomsorgen.
Det betyder att i stället för att underlätta för föräldrar och kommuner
att ordna barnomsorgen på bästa möjliga sätt förstärker regeringen orättvisorna
inom barnomsorgen. De föräldrar som inte kan eller inte önskar
använda sig av den kommunala barnomsorgen missgynnas ytterligare.

Dessutom förvärras den regionala snedfördelningen genom att glesbygdskommuner
i större omfattning använder sig av familjedaghem, för vilka
stödet försämras i förhållande till daghemmen.

Regeringens förslag bör avvisas. 1 stället bör regeringen återkomma med
förslag till statsbidragsregler som inte präglas av samma orättvisor som
nuvarande förslag utan t.ex. tillåter enskilda alternativ samt med förslag till
vårdnadsbidrag enligt den modell som de borgerliga partierna skisserat. De
moderata förslagen presenteras mer utförligt i motion 1988/89:Fi88.

Regeringen föreslår att kommunerna själva skall finansiera de ökade 25

statsbidragen till barnomsorgen genom en höjning av den allmänna skat- Mot. 1988/89

teutjämningsavgiften. Därigenom ökar detaljstyrningen av kommunerna Fi60

ytterligare.

Enligt vår mening borde detaljstyrningen av kommunerna minska. Det
säger sig även regeringen sikta emot. Men några förslag i den riktningen
presenteras inte. Regeringen förmår således inte heller på detta område gå
från ord till handling. Tvärtom utgör förslaget om ökade statsbidrag till
barnomsorgen och dess finansiering ytterligare ett exempel på att i den mån
förslag läggs fram, så går de i helt fel riktning.

Höjningen av den allmänna skatteutjämningsavgiften utgör ett av flera
förslag om den kommunala ekonomin som regeringen uppskjutit till kompletteringspropositionen.
Men trots att finansministern upprepar att den
kommunala utgiftsexpansionen överskrider den av riksdagen målsatta
takten av 1 procent, gör han som vanligt ingenting åt problemet.

Från moderat sida vidhåller vi våra förslag från januari, som innebär
minskad detaljstyrning av den kommunala verksamheten, vissa besparingar,
slopad skatteutjämningsavgift och borttagande av den kostnadsdrivande
extra skatteutjämningsavgiften. Dessutom föreslog vi att insatser för att
sänka höga kommunala utdebiteringar skulle premieras med extra skatteutjämningsbidrag.
Våra förslag utvecklas närmare i särskilda motioner om
den kommunala ekonomin.

5.2.5 Regeringens budgetpolitik

I finansplanen gjorde regeringen ett stort nummer av att budgetförslaget
var så stramt att man fick gå tillbaka ett kvarts sekel för att finna en budgetproposition
som innehöll ett totalbalanserat budgetförslag. Vi påpekade
emellertid att det då redovisade budgetsaldot för 1989/90 ändå innebar en
försämring gentemot det väntade budgetöverskottet innevarande budgetår.

Från moderat sida framhölls även att det förutsedda budgetsaldot skulle
komma att räknas upp, eftersom de antaganden som legat till grund för
beräkningarna var orealistiska. Så har även i viss mån skett i det reviderade
budgetförslaget, men alltjämt utgår regeringen från osannolika pris- och
löneantaganden. Den högre pris- och lönestegring som kan väntas kommer
att avsevärt förbättra statsinkomsterna. Detta innebär emellertid inte att
budgeten blir starkare, eftersom en mer inflationistisk utveckling har en
negativ inverkan på ekonomin. Det illustrerar bara hur missvisande det är
att inrikta den ekonomiska debatten på regeringens beräkningar av statens
budgetsaldo.

Av kompletteringspropositionens redovisning av budgetförslaget framgår
inte om eller var de föreslagna intäkterna från höjningen av löneskatten
redovisas, vilket är en allvarlig brist i det underlag som riksdagen skall
basera sitt ställningstagande på. Om dessa skatteintäkter redovisats under
posten Beräknade tillkommande utgiftsbehov, netto, måste ytterligare oredovisade
kraftiga utgiftsökningar eller förändringar på inkomstsidan uppväga
intäkterna på 9 miljarder från löneskatten, eftersom denna post ändrats
från 5 miljarder i januari till 200 miljoner i det reviderade budgetförslaget.
Det vore anmärkningsvärt och allvarligt om regeringen försöker un- 26

danhålla riksdagen beslutsunderlag.

Jämfört med budgetsaldot ger det finansiella sparandet i hela den offent- Mot. 1988/89

liga sektorn en bättre bild av de offentliga finanserna. I januari räknade Fi60

regeringen med att detta överskott skulle uppgå till 28 miljarder. Motsvarande
beräkning nu tyder på 32 miljarder. Med mer realistiska pris- och
löneantaganden kommer även detta överskott att bli väsentligt större. Överbeskattningen
och kollektiviseringen av sparandet drivs därmed vidare genom
att den offentliga sektorn tar in mer i skatt än vad som används för
utgifter.

5.2.6 Utbyggnad av fondfamiljen

I den reviderade finansplanen betonas tydligare än tidigare att sparandet i
ekonomin skall ske i den offentliga sektorn. De överskott som byggs upp är
således en del av en mycket målmedveten politik. Regeringen föreslår en
avgiftsväxling från folkpensionsavgifter till tilläggspensionsavgifter med två
procentenheter per den I januari 1989. Åtgärden döljer visserligen de ökade
statsinkomsterna men upptäcks om hela den offentliga sektorns finanser
betraktas. Dessutom vill regeringen att AP-fondernas placeringsmöjligheter
skall vidgas ytterligare i två avseenden: kravet att första, andra och tredje
fondstyrelserna vid eventuella fastighetsköp skall köpa samtliga aktier i ett
fastighetsbolag föreslås slopat och den fjärde och femte fonden skall få rätt
att köpa också bank- och försäkringsaktier.

Steg för steg bygger den socialdemokratiska regeringen upp AP-fondens
kapital samt vidgar styrelsernas placeringsmöjligheter. När socialdemokratin
stötte på motstånd i löntagarfondsfrågan, valde man att gå vidare med
andra medel. Strategin är nu att börja utnyttja AP-fondens stora resurser för
att köpa in sig i näringslivet. Med dagens tillgångar skulle ungefär hälften
av alla börsföretag kunna förstatligas på detta sätt, trots Tage Erlanders
uttryckliga löfte att så inte skulle ske. Ett principiellt viktigt steg i den riktningen
tas nu när första till tredje fondstyrelserna tillåts köpa mindre än
hundra procent av aktierna i byggföretag. Därigenom bryts isen för dessa
fondstyrelser att på allvar börja göra affärer på börsen. Nästa steg blir då att
dessa styrelser kommer att få köpa aktier också i andra börsföretag, vilket
kan marknadsföras som en naturlig utvidgning.

Från moderat sida avvisar vi bestämt den föreslagna utvidgningen av
fondstyrelsens placeringsmöjligheter. Vi avstyrker även den föreslagna avgiftsväxlingen
liksom förslaget till förändringar av statsbidraget för skolväsendet
i denna del. En höjning av ATP-avgiften föregriper pensionsberedningens
arbete utan att på något sätt förbättra för pensionärerna. Syftet
torde åtminstone delvis vara det kosmetiska att dölja den stora ökning av
budgetöverskottet som de föreslagna skattehöjningarna annars skulle medföra.

AP-fonden är en buffert mot fluktuationer av kortsiktig karaktär. ATPsystemets
hållfasthet på sikt påverkas inte av att medel flyttas från statsbudgeten.
Eftersom ATP-systemet är ett fördelningssystem mellan den förvärvsarbetande
och pensionerade delen av befolkningen blir storleken på
tillgångarna i AP-fonden av underordnad betydelse. Det är inte via ökade
medel eller ökad avkastning på fondens medel som pensionssystemets 27

trygghet tillgodoses. Det enda som kan trygga ATP-systemet är en tillväxt- Mot. 1988/89

befrämjande ekonomisk politik som skapar erforderliga samhälleliga re- Fi60

surser. Den kostnadsdrivande högskattepolitik som socialdemokraterna
bedriver verkar i motsatt riktning.

5.2.7 Regeringens politik motsägelsefull

Regeringens ekonomiska politik ter sig till ytterlighet motsägelsefull. Vi
tänker då inte bara på att regeringen under det gångna halvåret brukat säga
en sak och göra något annat. Vi tänker inte heller i första hand på att
regeringen i finansplanen förespråkade en viss linje och nu förordar motsatsen.
Mest anmärkningsvärd är trots allt motsättningen mellan vad regeringen
säger sig vilja åstadkomma och vad som kommer att bli resultatet.

Hur kan man tro sig kunna bekämpa inflationen genom prishöjande
skattesänkningar? Hur tänker man sig att kostnadsstegringen skall kunna
hållas tillbaka genom att arbetskraftskostnaderna höjs? Hur kan man över
huvud taget föreställa sig att lönerörelsen skall kunna underlättas av åtgärder
som försämrar reallönerna för löntagarna och höjer kostnaderna för
arbetsgivarna?

Varför stramar man åt på efterfrågesidan, när en endast tvåprocentig
tillväxt och konsumtionsökning tydligt visar att det är på utbudssidan som
problemen finns? Varför minskar man arbetsutbudet genom skattehöjningar
i stället för att med skattelättnader stimulera till produktiva insatser?

Varför verkar man för ytterligare arbetstidsbegränsningar i form av förlängd
semester och föräldraledighet? Varför försöker man styra arbetskraft
till den offentliga monopolsektorn med dess lägre produktivitet? Varför
vidhåller man att kärnkraften skall avvecklas i förtid?

Vad tjänar det till att höja det rekordhårda skattetrycket ytterligare, när
överskottet i de offentliga finanserna redan är över 30 miljarder kronor och
medborgarna erfarenhetsmässigt reagerar på överbeskattning med minskat
sparande och/eller ökad skuldsättning? Vad tjänar det till att bygga upp
AP-fonden ytterligare och vidga dess placeringsmöjligheter, när det är den
ekonomiska tillväxten och inget annat som bestämmer pensionernas värde?

Svar på alla dessa frågor står att finna i den socialdemokratiska ideologin.
Med den utgångspunkten kan budgetpolitiken stramas åt endast med
efterfrågedämpande skattehöjningar och inte med offentliga besparingar
och avreglering som undanröjer utbudshinder. Kapitalbildningen skall inte
ske i den enskilda sektorn utan i offentlig regi, vilket medför en långsam
men obeveklig socialisering.

Utsikterna till en kommande skattereform med lättnader för medborgarna
har nu minskat betydligt. Med nuvarande regering kommer Sverige att
falla tillbaka ytterligare i tillväxt och därmed även välfärd vid en internationell
jämförelse.

6 Det moderata alternativet
6.1 En långsiktig ekonomisk politik

Mot. 1988/89

Fi60

Moderata samlingspartiet presenterade redan i januari sin ekonomiska politik
och — till skillnad från den socialdemokratiska regeringen — ett komplett
budgetalternativ. Vi står naturligtvis fortfarande för samma ståndpunkter
och förslag.

Målet för den ekonomiska politik moderata samlingspartiet förespråkar
är ytterst att öka den enskildes frihet och välfärd. Det förutsätter god ekonomisk
tillväxt, stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. De målen kan
nås endast med en politik som stärker marknadshushållningen och avlägsnar
de tillväxthinder som under lång tid byggts in i den svenska ekonomin.

Omvandlingens och dynamikens förutsättningar måste sättas i centrum
för strukturpolitiken. Omvandlingen av ekonomin förutsätter utveckling av
nya lönsamma företag och avveckling av gamla olönsamma. För en ekonomisk
tillväxt i nivå med omvärldens krävs dels god konkurrenskraft, dels en
förbättrad utvecklingskraft. Att förbättra såväl konkurrenskraft som utvecklingskraft
är den dubbla uppgift som den ekonomiska politiken står
inför under de närmaste åren.

Utvecklingskraften förstärks genom att man på utbudssidan ökar ekonomins
flexibilitet och förmåga att på marknadsmässiga villkor dirigera resurser
mot områden med gynnsamma pris- och tillväxtförutsättningar såväl på
hemma- som på världsmarknaden. Det skapar förutsättningar för en varaktigt
högre tillväxt. Genom en bättre funktionsduglighet hos olika marknader
och högre produktivitet minskar också inflationsbenägenheten i ekonomin,
vilket underlättar stabiliseringspolitiken.

Den viktigaste åtgärden för att öka drivkraften att arbeta, spara och starta
företag samt för att underlätta lönebildningen är att sänka marginalskatterna.
Med anledning därav föreslog vi i januari i en särskild partimotion
(1988/89 :Sk374) en omfattande marginalskattereform med början redan

1990. Vi drog upp riktlinjerna för en sänkning av bolagsskatten i samband
med att vissa möjligheter till skattefria avsättningar minskades. Förmögenhets-
och arvsskatterna bör enligt vår mening också sänkas, eftersom de
träffar den kapitalbildning som främjar ekonomisk tillväxt.

Den svenska ekonomin behöver dessutom avregleras. Det gäller både
den offentliga sektorn och det privata näringslivet. I dag kännetecknas
områden som barnomsorg, sjukvård, åldringsvård och utbildning av låg
effektivitet, bl.a. till följd av övertung byråkrati och långa köer. Vi anser att
de offentliga monopolen skall brytas och konkurrensen stärkas genom att
enskilda alternativ tillåts arbeta på likvärdiga villkor. Detta kan bl.a. ske
genom användandet av den princip som ligger till grund för det gemensamma
borgerliga förslaget om familjepolitiken. Dess bärande tanke är att finansieringen
i högre grad skall följa medborgaren, och ge denne möjlighet
att välja mellan olika alternativ, och inte den offentliga producenten. Våra
förslag i dessa avseenden har utvecklats utförligt i andra moderata motioner.

En privatisering av statliga företag och andra tillgångar befrämjar effektiviteten,
sprider ägandet och innebär dessutom en välbehövlig sanering av 29

statens skuldbörda.

Förbud och föreskrifter som hämmar näringslivet bör så långt som möj- Mot. 1988/89

ligt tas bort. En avreglerad kapital- och valutamarknad fördelar de Finansi- Fi60

ella resurserna smidigare, snabbare och säkrare till de områden där de gör
mest nytta. Lagstiftningen på arbetsmarknaden bör moderniseras så att den
underlättar och inte försvårar strukturomvandlingen. Bostadsmarknaden
måste fås att fungera bättre genom att subventioner successivt tas bort,
fastighetsskatten stegvis avskaffas, och centralisering och byråkrati ersätts
med rörlighet och anpassning.

Ett viktigt inslag i en politik för högre tillväxt är att ekonomins spelregler
är någorlunda stabila över tiden. Den kortsiktighet och ryckighet som kännetecknat
den socialdemokratiska politiken under senare år och som det nu
framlagda åtstramningspaketet är ytterligare ett exempel på har förstärkt
osäkerheten för företagare och anställda. Ständiga ändringar av spelreglerna
genom skattehöjningar, nya ingrepp och regleringar skapar ett klimat
där långsiktiga satsningar och investeringar över huvud taget inte kommer
till stånd. Den ekonomiska politikens inriktning bör därför ligga fast över
tiden.

Stabiliseringspolitiken måste baseras på det förhållandet att kapacitetsutnyttjandet
för närvarande är högt. Inflationstakten tilltar och lönebildningen
fungerar så dåligt att kostnadsläget försämras i snabb takt. Bakom dagens
problem ligger emellertid inte främst en för stor konsumtionsökning
utan en för liten produktionstillväxt, vilket i sin tur sammanhänger med
allvarliga restriktioner på ekonomins utbudssida, framför allt det hårda
skattetrycket.

Den åtstramningspolitik som regeringen föreslår minskar kapacitetsutnyttjandet
och driver upp arbetslösheten. Efter hand kan detta visserligen
ge återverkningar i form av lägre pris- och löneökningar. Men i frånvaro av
åtgärder som angriper de grundläggande problemen i ekonomin skulle därefter
ett ökat kapacitetsutnyttjande stöta på samma utbudshinder, vilket
varit det vanliga mönstret vid konjunkturtopparna under de senaste 20
åren.

Dessutom är — som redan påtalats i det föregående — regeringens förslag
till snabbt insatta åtstramningsåtgärder ett uttryck för den förlegade
uppfattningen att staten skall ägna sig åt att finstyra den totala efterfrågan i
ekonomin. Under 50- och 60-talens regelbundna konjunkturförlopp tedde
det sig mer naturligt att försöka stimulera ekonomin i lågkonjunktur för att
sedan strama åt vid konjunkturtopparna. Denna keynesianskt inspirerade
ekonomiska politik fungerar emellertid inte längre. Såväl svensk som internationell
erfarenhet visar att osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen
samt om hushållens och företagens beteende innebär att den aktiva konjunkturpolitiken
tenderar att snarare förstärka än motverka ekonomins
svängningar.

Mot denna bakgrund har moderata samlingspartiet tidigare avvisat finanspolitiska
åtstramningsåtgärder i form av snabba skattehöjningar. Vi
gör det också nu. Överhettningen, som inte beror på för stor privat konsumtion
utan på flaskhalsar i produktionen, skall mötas främst genom stimulans
av arbetsutbudet och produkti vitetshöjande åtgärder. Stabiliseringspo

litiskt motiverade insatser bör i första hand åvila penningpolitiken, varvid 30

målet att bevara den fasta valutakursen skall vara vägledande.

Uppgiften för finanspolitiken är inte längre att minska det statliga bud- Mot. 1988/89

getunderskottet. Tvärtom uppvisar den samlade offentliga sektorn numera Fi60

ett stort finansiellt sparandeöverskott, som gör det angeläget att överväga
var i ekonomin sparandet skall ske.

Den av socialdemokraterna förespråkade inriktningen mot bestående
och växande överskottssparande i den offentliga sektorn innebär en överföring
av ägande från enskilda människor till den offentliga sektorn. 1 år
beräknas överskottet uppgå till 37 miljarder kronor. Införandet av löntagarfonder,
uttaget av pensionsskatt, utvidgningen av AP-fondens placeringsmöjligheter
och tillkomsten av femte AP-fonden är konkreta exempel
på denna utveckling, som i förlängningen leder till en socialisering av ekonomin.
Dessutom innebär de nya fondidéer som framförts från LO och som
mottagits positivt av finansdepartementet att socialdemokraterna överväger
ytterligare steg mot socialisering.

Moderata samlingspartiet förespråkar en annan väg. Det sparande och
den kapitalbildning som krävs för näringslivets utbyggnad skall ske i den
enskilda sektorn. Efter hand som de åtgärder vi föreslår leder till ett ökat
hushållssparande bör den offentliga sektorns finansiella sparande kunna
reduceras. Målet bör sedan vara att det hålls i balans sett över en konjunkturcykel.

För att förbättra det dåliga hushållssparande! krävs en generell politik.

Det går inte att nämnvärt öka sparandet med hjälp av skattemässiga styråtgärder
som t.ex. nu sker i allemanssparandet. Inte heller påverkas hushållens
sparvilja av påkostade annonskampanjer av den typ som spardelegationen
genomfört.

För att öka hushållens sparande krävs i första hand stabila spelregler.

Dessutom krävs en minskning av skattetrycket, som förutom att dämpa
inflationen också höjer avkastningen efter skatt på sparandet. Våra förslag
om reformerad kapitalbeskattning gör det mer lönsamt att spara och mindre
lönsamt att låna. Därutöver är det viktigt att särskilt stimulera långsiktigt
bundet sparande samt att sprida ägandet av bostäder och aktier till enskilda
hushåll. Konkreta förslag för att öka hushållssparande! har presenterats i en
särskild motion under den allmänna motionsperioden (Fi602).

Det moderata alternativet till regeringens ekonomiska politik innefattar
således en strukturpolitisk omvandling genom skattelättnader och avreglering
samt en icke-interventionistisk, normbaserad uppläggning av stabiliseringspolitiken.
Detta program har större möjligheter än den kortsiktiga interventionistiska
politik som regeringen företräder att varaktigt och trovärdigt
värna den fulla sysselsättningen.

6.2 Utgifts- och skattepolitiken

Utformningen av finanspolitiken spelar en central roll för den ekonomiska
tillväxt som ger ökad valfrihet och tryggad välfärd i framtiden.

Den långsiktiga tendensen till att statsbudgetens såväl inkomst- som utgiftssida
ökar i förhållande till den samlade produktionen (BNP) måste
brytas. Enligt vår mening är det nödvändigt att både skattetryck och offentlig
utgiftsandel reduceras. 31

Detta innebär att de offentliga utgifternas möjliga ökningstakt i nominel- Mot. 1988/89

la termer bestäms av den reala tillväxten i ekonomin, den inflationstakt som Fi60

råder i de länder vilka liksom Sverige har en fast växelkurs samt de krav på
minskning av skattetrycket som ställs upp.

Vårt sedan tidigare uppsatta mål är att skattetrycket skall dras ned med i
genomsnitt ca en procentenhet per år. Det innebär att de offentliga utgifternas
reala ökning måste begränsas till 0,5 — 1,0 procent per år, vid en genomsnittlig
tillväxt i totalproduktionen på 2,0—2,5 procent per år. Enligt vår
mening är en sådan inriktning av politiken fullt realistisk. De avregleringar
och avmonopoliseringar som vi har föreslagit skapar tillsammans med nödvändiga
besparingar ett tillräckligt utrymme för att klara också de nytillkommande
offentliga utgiftsbehov som är ofrånkomliga eller enligt vår
mening angelägna att tillgodose.

För innevarande budgetår (1988/89) föreslog vi i januari 1988 besparingar
på drygt 13 miljarder och skattesänkningar på 5 miljarder. Vårt kassamässiga
underskott blev därmed nästan 9 miljarder kronor bättre än det
regeringen då föreslog. Om vår politik genomförts, hade dels finanspolitiken
haft en stramare inriktning, dels problemen på ekonomins utbudssida
underlättats. Därmed hade de problem som nu finns i ekonomin varit betydligt
mindre.

I vår januarimotion angående den ekonomiska politiken (1988/

89:Fi214) föreslog vi en utgiftsnivå som låg drygt 15 miljarder kronor lägre
än vad regeringen då förordade för budgetåret 1989/90. Av dessa utgiftsminskningar
var ca 3 miljarder kronor i princip av engångskaraktär, även
om samma slags intäkter av denna storlek torde kunna beräknas för varje år
under den närmast överskådliga framtiden.

Skattesänkningar föreslogs med netto 9,8 miljarder kronor. Hade dessa
förslag genomförts, skulle vårt kassamässiga överskott för budgetåret 1989/

90 ha blivit 5,4 miljarder kronor större än vad regeringen då förordade.

Bortses från de icke permanenta effekterna, som är ett resultat av föreslagen
försäljning av statliga företag m.m., skulle det av oss föreslagna överskottet
ha blivit ca 2,3 miljarder kronor större än det som regeringen då
förordade.

1 motion 1988/89 :Sk374 har vi föreslagit en genomgripande skattereform
som i korthet innebär att den statliga inkomstskatten slopas för den helt
övervägande delen av inkomsttagarna. Ingen skall ha en marginalskatt som
överstiger 50 procent. Skattereformen mäste kombineras med beslut om
kommunalt skattestopp, så att inte den samlade marginalskatten stiger genom
att primärkommuner och landsting utnyttjar det ”skatteutrymme”
som uppkommer genom slopandet av den statliga inkomstskatten. Redan
innevarande år har den genomsnittliga kommunalskatten ökat så att den
uppgår till nästan 31 kronor. Den otillräckliga sänkning av marginalskatterna
som har genomförts 1989 har således redan urholkats till nästan en
tredjedel. För inkomsttagare med inkomster under 85 000 kronor har marginalskatten
t.o.m. skärpts.

Redan 1990 bör ett första stort steg tas. De statliga skatteskalorna bör då
få det utseende som framgår av tabell 4 nedan. Skattesatssänkningarna genomförs
för inkomster över 140.000 kronor i skalan för tilläggsbelopp. 32

Tabell 4

Mot. 1988/89

Fi60

Beskattningsbar inkomst (kr)11	Skatteskala2’ 1989	Skatteskala21 1990 (enligt m)
0- 75 000	5%	4%
75 000-140 000	17%	10%
140 000-190 000	31 %	24%
190 000	42%	35%

11 1988 års prisläge

21 Kombinerad skala för grund- och tilläggsbelopp
Ej underskottsavdrag

Som tidigare noterats har den genomsnittliga kommunalskatten ökat till
avrundat 31 kronor. För att få jämförbarhet med andra skatteskalor som
förekommer i debatten bygger tabell 5 nedan emellertid på en utdebitering
på 30 kronor.

Tabell 5

Beskattningsbar inkomst (kr)"	Total marginalskatt2’ nuvarande regler	Total marginalskatt2’ enligt (m)
0- 75 000	35%	34 % (— 1)
75 000-140 000	47%	40% (-7)
140 000-190 000	61 %	54% (-7)
190 000	73%	65% (-7)

111988 års prisläge

21 Kombinerad skala för grund- och tilläggsbelopp
Ej underskottsavdrag

Förutsättningen för en varaktig skattereform är också att inflationen inte
tillåts höja skattetrycket automatiskt. Förändringar i det reala skatteuttaget
bör endast kunna ske genom politiska beslut och inte som en konsekvens av
inflationstakten. Därför bör fullt inflationsskydd införas.

Under vårens behandling har våra förslag till skattesänkningar avslagits
av riksdagen. Vi vidhåller emellertid att den viktigaste åtgärden är att påbörja
en långtgående skattereform.

Inkomstbeskattningens nuvarande utformning leder till stora orättvisor
mellan olika familjer. Genom progressiviteten i statsskatteskalan leder olikheter
vid fördelningen av inkomster mellan två föräldrar till stora variationer
i skatteuttaget. Det drabbar framför allt flerbarnsfamiljerna, som mer
än andra är hänvisade till att leva på en inkomst. Detta problem kan bara
lösas genom övergång till en mera proportionell inkomstskatt.

En av de flesta, åtminstone i ord, omfattad skattepolitisk princip är att
skatteuttaget skall ske med hänsyn till bärkraft. Detta innebär bl.a. att inkomstbeskattningen
måste utformas på ett sådant sätt att skatteuttaget relateras
till inkomsttagarnas försörjningsbörda. Detta bör ske genom att ett
grundavdrag för barn införs.

Mot denna bakgrund föreslog vi i januari följande:

— Grundavdrag för barn med 15 000 kr per hemmavarande barn upp till
18 års ålder införs vid den kommunala beskattningen. Avdragsrätten

skall också omfatta hemmavarande barn mellan 18 och 20 år som går i
gymnasieskolan och uppbär studiestöd.

— De som har så låga inkomster och/eller så många barn att de inte kan
utnyttja grundavdraget fullt ut kompenseras genom ”negativ skatt”.
Detta innebär att ett belopp motsvarande nettoeffekten av den inte utnyttjade
delen av grundavdraget utbetalas kontant. Därigenom kommer
alla, oavsett inkomstförhållanden och antal barn, att kunna utnyttja
avdragets effekt fullt ut.

— Inom ramen för den kommunala skatteutjämningen sker en utjämning
av skatteunderlaget mellan kommuner med olika andel barn.

Reformen bör genomföras med början den 1 juli 1990. Av tekniska skäl
utformas avdraget så att det för hela beskattningsåret 1990 blir 2.500 kr,
1991 7.500 kr, 1992 12.500 kr och 1993 15.000 kr.

I tabell 6 redovisas förändringarna av den disponibla inkomsten vid införande
av ett grundavdrag för barn. Som framgår av tabellen innebär vårt
förslag att skatten sänks mest för de familjer som har flera barn.

Tabell 6

1990

1991

1992

1993

Familj med 1 barn

” 2 ”

” 3 ”

” 4 ”

+ 750
+ 1 500
+ 2 250
+ 3 000

+ 2 250
+ 4 500
+ 6 750
+ 9 000

+ 3 750
+ 7 500
+ 11 250
+ 15 000

+ 4 500
+ 9 000
+ 13 500
+ 18 000

Under vårens behandling har vårt förslag om grundavdrag för barn avslagits
av riksdagen. Vi vidhåller emellertid vårt förslag.

Mot denna bakgrund hemställer vi att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sänkningar av marginalskatten för 1990 samt förslag till grundavdrag
för barn i enlighet med vad vi anfört i motion 1988/89:Sk374.

Pensionärernas möjlighet att fortsätta med förvärvsarbete efter uppnådd
pensionsålder hindras framför allt av de kraftiga marginaleffekter som
uppstår till följd av avtrappningen av det extra avdraget. Tidigare var marginaleffekterna
ännu större med tanke på att även det kommunala bostadstillägget
trappades av. I det senare avseendet har reglerna redan ändrats så
att inkomst av förvärvsarbete inte påverkar bostadstilläggets storlek. Detta
omfattar emellertid inte egenföretagare och lagstiftningen bör självfallet
ändras i detta avseende. Även avtrappningen av det extra avdraget mot
förvärvsinkomster bör nu slopas. Sammantaget skulle dessa förändringar
innebära att det blev lika lönsamt för pensionärer att förvärvsarbeta som
för övriga. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag om
slopande av avtrappningen av det extra avdraget för pensionärer.

6.3 Penningpolitiken

Enligt vår mening bör således finanspolitiken inte användas för finjustering
av den totala efterfrågan i ekonomin utan läggas upp efter mer långsiktiga
riktlinjer och i huvudsak inriktas på att angripa ekonomins strukturella 34

Mot. 1988/89

Fi60

problem. Behovet av kortsiktiga stabiliseringspolitiska åtgärder i syfte att Mot. 1988/89

bekämpa inflationen bör i stället i första hand tillgodoses med penningpoli- Fi60

tiska medel. Dessa kan sättas in utan den tidsfördröjning som vanligen
präglar finanspolitiska åtgärder och få effekt betydligt tidigare.

Fördelen med att i stabiliseringspolitiken lägga tyngdpunkten på penningpolitiken
är dock inte bara det snabbare genomslaget. Grundläggande
är att inflationen är ett monetärt fenomen, medan finanspolitiken främst
rör strukturella frågor som fördelning mellan enskild och offentlig konsumtion
och mellan privat och offentligt sparande.

Med anledning av att riksgäldskontoret från närmaste halvårsskifte övergår
till att bli en myndighet under regeringen innehåller kompletteringspropositionen
för första gången förslag till allmänna riktlinjer för statsskuldspolitiken
liksom begäran om lånebemyndigande för regeringen. Vad den
senare frågan beträffar är det inte tänkt att införa någon begränsning av
rätten att täcka uppkommet underskott — utöver vad som kan vara förutsett
i statsbudgeten. I andra länder är det emellertid vanligt att motsvarande
lånebemyndiganden utgör en ram, som inte får överskridas utan att parlamentets
samtycke först har inhämtats. Vi avser att återkomma till denna
frågeställning i samband med den allmänna motionstiden nästa år.

Det nuvarande budgetöverskottet medför att staten inte längre har något
nettoupplåningsbehov. Omsättningen av gamla lån i förening med statsskuldens
under senare år förkortade löptid medför emellertid att nya låneoperationer
ständigt behöver genomföras. I likhet med regeringen anser vi
att kravet på kostnadseffektivitet måste ställas högt i skuldförvaltningen.

Riksgäldskontoret bör därför i eget intresse tillse att de finansiella marknaderna
förses med statspapper via regelbundna emissioner. Detta är nödvändigt
även med hänsyn till riksbankens marknadsoperationer.

I partimotionen i januari påtalade vi de problem som allemanssparande!
medför från upplåningssynpunkt. Riksgäldskontoret kan inte påverka omfattningen,
och kostnaden är hög. Den sparstimulerande effekten är dessutom
ringa, eftersom insättningarna på allemanssparkonto i stor utsträckning
utgör överföringar från andra konton. Systemet härrör från en tid, då
staten hade ett stort sparandeunderskott och näringslivet ovanligt nog ett
överskott. Det var då naturligt att kanalisera hushållens sparmedel direkt
till statsskulden. Men när nu fördelningen av sparande mellan offentlig
sektor och näringsliv är den motsatta, bör det skattegynnade sparandet i
stället styras till näringslivet. Vi vidhåller således att allemanssparande! bör
avvecklas som statlig upplåningsform. Däremot är det angeläget att stödja
sparande i allemansfond liksom långsiktigt bundet sparande i bank och
försäkring, varifrån medlen kan kanaliseras till produktiva investeringar.

Grundläggande för penningpolitiken är valet av valutapolitisk regim.

För ett land med så stort utlandsberoende som Sverige är det naturligt att
hålla en fast valutakurs. Konstruktionen med en valutakorg fyllde till en
början väl sin uppgift. Med tiden har dock vissa begränsningar framträtt.

Dollarns dubbla vikt och denna valutas kraftiga svängningar har gjort kronans
fasthet i hög grad relativ. Frånvaron av skydd mot stora ut- och inflöden
av kapital lägger restriktioner på räntepolitiken. Det finns heller inget
som bygger under korgkonstruktionens trovärdighet som garant för den
fasta växelkursen.

Moderata samlingspartiet har i flera år förespråkat en anknytning av Mot. 1988/89

kronan till det europeiska monetära systemet (EMS), i vilket flertalet EG- Fi60

valutor ingår. Med en sådan anknytning skulle allvaret i den fasta växelkurspolitiken
manifesteras, vilket skulle ge ett värdefullt bidrag till inflationsbekämpningen.
Att samarbetet i EMS positivt påverkat penningvärdesutvecklingen
i de deltagande länderna framgår av diagram 5. Medan
höginflationslandet Italien uppvisade prisökningar på över 20 procent
1980, var motsvarande siffra för Förbundsrepubliken Tyskland 5,5 procent.
Successivt har sedan skillnaden i inflationstakt minskat. 1988 var var
den största prisstegringen sålunda 5 procent i Irland och den minsta 0,7
procent i Nederländerna.

Diagram 5

EMS — Konsumentpriser

Inflation

20
18
16
1 4
12
10
8
6
4

Irland

Itai ien

Frankr ike

'Danmark

Belgie

Neder- ~
»länderna

Väst

Tyskland

-f

♦ - t

1980

-1 f +

1982 1984

i h

1986

1988

Källa: OECD

I avvaktan på en anknytning till EMS måste riksbanken spela en mer aktiv Mot. 1988/89

roll i kampen mot inflationen. Hittillsvarande problem med att räntehöj- Fi60

ningar framkallar neutraliserande valutainflöden kan behöva pareras genom
att kronans värde tillfälligt tillåts överskrida den övre bandgränsen.

En förutsättning är då att riksbanken samtidigt förklarar sin avsikt att ta
upp diskussioner om en knytning av kronkursen till ecun.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret
och regeringen till känna vad i motionen anförts om statsskuldspolitiken,

4. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till
känna vad i motionen anförts om kredit- och valutapolitiken,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i
lagen (1972:625) om statligt stöd till politiska partier,

6. att riksdagen avslår dels regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, dels regeringens förslag
till lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag, dels
förslaget till ytterligare medelsanvisning med 1 395 000 000 kronor,

7. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om procentsats
för uttag av avgift för åren 1990— 1994 till försäkringen för tilläggspensionering,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1981:69l) om socialavgifter,

9. att riksdagen med avslag på de i propositionen angivna riktlinjerna
för statsbidrag till barnomsorgen hos regeringen begär förslag
till rättvisare statsbidragsregler i enlighet med vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden,

11. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om tillfällig höjning
av mervärdeskatten,

12. att riksdagen avslår regeringens förslag om justeringar i statsbidragssystemet
till skolväsendet,

13. att riksdagen avslår dels regeringens förslag om ändring av
studiestödslagen (1973:349), dels förslaget till ytterligare medelsanvisning
med 192 000 000 kronor,

14. att riksdagen dels avslår regeringens förslag till omedelbar avveckling
av livsmedelssubventionerna, dels som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om successiv avveckling av 37
livsmedelssubventionerna,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om höjning av den garanterade räntan,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sänkning av marginalskatterna
för 1990, i enlighet med vad som föreslagits i motion
1988/89:Sk374,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopande av avtrappningen
av det extra avdraget för pensionärer i enlighet med vad
som anförts i motionen,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om grundavdrag för
barn i enlighet med vad som anförts i motionen,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utformningen av kompletteringspropositionen.

Stockholm den 10 maj 1989

Mot. 1988/89

Fi60

Carl Bildt fm)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohtin fm)

Rolf Dahlberg (m)

Gunnar Hökmark (m)

Bo Lundgren fm)

Ingegerd Troedsson (m)

Rolf Clarkson (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gullan Lindblad (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo (m)

Innehållsförteckning Mot. 1988/89

Sida Fi60

1 Sammanfattning 1

2 Ny kursomläggning 2

3 Den internationella utvecklingen 4

3.1 Hög tillväxt i omvärlden 4

3.2 Sverige halkar efter 5

4 Den svenska ekonomin 7

4.1 Överhettad stagnation 7

4.2 Lönebildningen och inflationen 10

4.3 Utvecklingen på längre sikt 12

4.3.1 Tiden fram till 1993 12

4.3.2 Långtidsbudgeten 15

5 Regeringens ekonomiska politik 16

5.1 Slutet för den tredje vägens politik 16

5.2 Regeringens åtgärdspaket 19

5.2.1 Stabiliseringspolitiska åtgärder 19

5.2.2 Arbetsmarknaden 22

5.2.3 Den offentliga sektorns ”förnyelse” 23

5.2.4 Övriga förslag 25

5.2.5 Regeringens budgetpolitik 26

5.2.6 Utbyggnad av fondfamiljen 27

5.2.7 Regeringens politik motsägelsefull 28

6 Det moderata alternativet 29

6.1 En långsiktig ekonomisk politik 29

6.2 Utgifts-och skattepolitiken 31

6.3 Penningpolitiken 34

7 Hemställan 37