Vissa skadeståndsfrågor
Betänkande 1991/92:LU8
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU08
Vissa skadeståndsfrågor
Innehåll
1991/92 LU8
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet åtta motioner med skadeståndsrättslig anknytning, varav sju väckts under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1990/91 och en våren 1991 med anledning av proposition 1990/91:181 om sjuklön m.m. Tre av motionerna gäller frågor om vårdnadshavares skadeståndsansvar (m, fp resp. c). De fem övriga tar upp frågor om frihet från skadeståndsansvar mot brottsling (fp, m), skadestånd vid integritetskränkningar (m), värnpliktigs skadeståndsansvar (m), verkställighet av domar beträffande brottsskadestånd (fp) resp. regressrätt för arbetsgivare avseende utbetald sjuklön (m).
Beträffande frågan om regressrätt förordar utskottet ett tillkännagivande. I övrigt avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:L307 av Bengt Harding Olson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad exekutionshjälp beträffande brottsskadestånd.
1990/91:L603 av Allan Ekström (m) vari hemställs att riksdagen beslutar förse värnpliktslagen med följande tillägg:
Värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som han har hand om. Han är skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar i fråga om materiel som utlämnats till honom för personligt bruk.
1990/91:L608 av Bengt Harding Olson och Allan Ekström (fp, m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i skadeståndslagen (1982:207) om frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:L614 av Olof Johansson m.fl. (c) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Ju821 -- hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett utvidgat skadeståndsansvar för föräldrar.
1990/91:L616 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Ju823 -- hemställs att riksdagen begär att regeringen utfärdar tilläggsdirektiv till ungdomsbrottskommissionen (Ju 1990:07) rörande en utvidgad skadeståndsskyldighet för vårdnadshavare avseende barns skadegörande handlingar.
1990/91:L617 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Ju825 -- hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsam utredning beträffande rätt till skadestånd för integritetskränkning.
1990/91:L618 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Ju827 -- hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökat skadeståndsansvar för föräldrar på sätt som anges i motionen.
Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:181 om sjuklön m.m.
1990/91:Sf52 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari hemställs
10. att riksdagen beslutar om regressrätt för utgiven sjuklön i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
1 Vårdnadshavares skadeståndsansvar
1.1 Gällande ordning
Någon uttrycklig regel om föräldrars ansvar för skador som deras barn åstadkommer finns inte i svensk rätt. Däremot finns i skadeståndslagen (1972:207) en regel om barnets eget skadeståndsansvar (2 kap. 2 §). Innebörden av regeln är att ett barn under 18 år är skyldigt att ersätta skador bara i den mån det är skäligt med hänsyn till bl.a. barnets ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet samt om det finns en ansvarsförsäkring för barnet. I praxis har regeln tillämpats så att mycket små barn endast undantagsvis anses kunna åläggas eget skadeståndsansvar medan äldre barn anses kunna ådra sig sådant eget ansvar om än begränsat till beloppen. Om barnet omfattas av en ansvarsförsäkring utdöms dock oftast fullt skadestånd.
Även om det alltså saknas uttrycklig reglering av föräldrars skadeståndsansvar anses ändå föräldrar och andra som har en tillsynsskyldighet över underåriga kunna bli ansvariga för skador som barnet vållar och detta oavsett om barnet självt är skadeståndsskyldigt. Föräldrars tillsynsplikt framgår av 6 kap. 2 § föräldrabalken (FB) vari föreskrivs att ett barns vårdnadshavare svarar för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Bestämmelsen avser i första hand vårdnadshavarens skyldigheter mot barnet, men den anger även vilken uppsiktsskyldighet över barnet som vårdnadshavaren har i förhållande till utomstående (se prop. 1981/82:168 s. 23 samt rättsfallen NJA 1976 s. 458 och 1977 s. 186). Av lagrummets utformning följer att vårdnadshavarens tillsynsplikt förändras alltefter barnets ålder och mognad för att helt upphöra då barnet fyllt 18 år.
Genom 23 kap. 6 § andra stycket brottsbalken har vårdnadshavarens tillsynsplikt fått en särskild straffsanktion. Enligt lagrummet kan föräldrar eller uppfostrare eller förmyndare dömas till straff om de underlåter att hindra den som står under deras vård och lydnad från att begå brott. En förutsättning är dock att det skall ske utan fara för dem själva eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet.
Föräldrar som underlåtit att följa en straffsanktionerad plikt att handla kan bli skadeståndsskyldiga på samma sätt som i allmänhet gäller vid brottsliga gärningar. Har föräldrarna brustit i sin allmänna plikt att utöva tillsyn över barnet kan skadeståndsansvar för barnets handlande uppkomma om deras underlåtenhet varit vårdslös eller uppsåtlig. I rättspraxis har i åtskilliga fall förutsättningarna för föräldrars skadeståndsansvar vid bristande tillsyn ansetts uppfyllda när det gällt mindre barn. I de fall skador orsakats av äldre barn har däremot föräldrarna bedömts inte ha brustit i sin tillsyn (se t.ex. rättsfallen NJA 1957 s. 254 och 1970 s. 68 och 463). Det skadeståndsansvar som föräldrarna har för sitt barns handlande är självständigt och förutsätter inte att barnet självt kan åläggas ersättningsskyldighet, något som är av särskild betydelse när barnet av olika skäl inte kan förpliktas utge skadestånd.
1.2 Utredningsarbete
Våren 1990 överlämnade brottsförebyggande rådet (BRÅ) en rapport (BRÅ-PM 1990-1) till regeringen vari föreslås att det i 2 kap. 2 § SkL införs en regel som utvidgar föräldrars skadeståndsansvar. Förslaget innebär att föräldrar eller andra som har vårdnaden om underårig skall svara för skador som den underårige vållar. Ansvaret skall dock vara begränsat till högst en femtedels basbelopp och gälla vid sidan av den underåriges eget skadeståndsansvar. Den föreslagna regeln innebär således att en förälder kan få betala en skada som hans eller hennes barn vållar med för närvarande högst 6 440 kr. Beloppet skall enligt förslaget inte kunna täckas av ansvarsförsäkring. En förutsättning för förslagets genomförande är därför att försäkringsbolagen utvidgar självrisken i motsvarande mån för dessa fall eller på annat sätt gör undantag i försäkringen. Förutom en utvidgad skadeståndsskyldighet föreslår arbetsgruppen olika åtgärder i syfte att förbättra föräldrarnas möjligheter att ta ansvar för de unga.
Rapporten har varit föremål för remissbehandling. Remisstiden utgick under våren 1991, och rapporten övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.
I slutet av år 1989 tillkallade regeringen en utredning, den s.k. våldskommissionen, med uppdrag att motverka våldet och förbättra stödet till brottsoffren. I kommissionens uppdrag låg bl.a. att utvärdera de hittills vidtagna åtgärderna och inventera vad som ytterligare kan göras. I sitt slutbetänkande, (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer, förklarar sig kommissionen biträda förslaget i BRÅ-rapporten om en utvidgning av föräldrarnas ersättningsansvar för sina barns skadegörande handlingar. Kommissionen konstaterar vidare att ungdomsbrottsligheten ökat kraftigt från 1900-talets början fram till 1970-talet, då ökningen avtog, men att ungdomsbrottsligheten fortfarande ligger på en oroväckande hög nivå. Det är därför enligt kommissionen väsentligt att föräldrarna mobiliseras och att deras ansvar och betydelse för barnens utveckling lyfts fram även i lagstiftningen. Kommissionen anför också att gällande lagstiftning utgår från att barn har behov av och rätt till att deras föräldrar ställer upp vid deras sida vid motgångar och svårigheter. Enligt våldskommissionen bör detta också komma till uttryck i FB, och kommissionen föreslår ett tillägg i 6 kap. 2 § med innehåll att vårdnadshavare svarar för att barnet får det skydd och stöd barnet behöver, om det riskerar att utvecklas ogynnsamt.
Också våldskommissionens betänkande har varit föremål för remissbehandling, och förslagen övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.
1.3 Motionsmotiveringar
Motiveringen till motion 1990/91:L614 av Olof Johansson m.fl. (c) återfinns i motion 1990/91:Ju821 om åtgärder mot brott, vari begärs tillkännagivande om ett utvidgat skadeståndsansvar för föräldrar. Enligt motionärernas mening måste föräldrars ansvar för de skador deras barns brott leder till skärpas.
Britta Bjelle m.fl. (fp) anser i motion 1990/91:L616 att frågan om vårdnadshavares skadeståndsskyldighet bör bli föremål för utredning. Motiveringen till motionen återfinns i motion 1990/91:Ju823, vari motionärerna hänvisar till amerikanska studier som visar att föräldrars direkta ansvar för sina barns skadegörande handlingar har en gynnsam effekt på ungdomsbrottsligheten.
I motion 1990/91:L618 anför Rolf Dahlberg m.fl. (m) att föräldrar skall ha ansvar för skador som deras barn förorsakar. Motionärerna menar att man bör välja en modell för skadeståndsansvarets omfattning så att ersättningsskyldigheten görs avhängig av föräldrarnas inkomst och försörjningsbörda. I motionen begärs förslag till ökat skadeståndsansvar för föräldrar i enlighet med det anförda.
1.4 Utskottets överväganden
Utskottet erinrar om att motioner med yrkanden om ett vidgat skadeståndsansvar för föräldrar och andra vårdnadshavare har behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen (se senast 1989/90:LU25). Utskottet har därvid framhållit bl.a. att det under senare år blivit allt vanligare att underåriga gör sig skyldiga till skadegörelse och andra brott som drabbar både enskilda personer och det allmänna. För utskottet har det därför framstått som angeläget att olika vägar prövas i syfte att motverka denna utveckling, och utskottet har påpekat att en lösning kan vara att vårdnadshavare stimuleras att ta ett större ansvar för sina barns handlande.
Då frågan om föräldrars skadeståndsansvar nu åter aktualiserats motionsvägen vill utskottet ånyo stryka under vikten av att ungdomsbrottsligheten motverkas genom olika åtgärder som bl.a. är ägnade att hos vårdnadshavare inskärpa det ansvar de har för barns handlande. Förslag med denna inriktning har också som ovan redovisats framlagts av BRÅ och våldskommissionen. Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstaganden till förslagen inte föregripas genom några uttalanden från riksdagen i frågan om skadeståndsansvaret för föräldrar och andra vårdnadshavare. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L614, L616 och L618.
2 Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling
2.1 Gällande ordning
Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar i 2 kap. 1 § SkL innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan. Enligt 6 kap. 1 § SkL gäller att skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. För samtliga skadetyper gäller att jämkning skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
SkL innehåller inga särskilda bestämmelser om skadestånd till den som har skadats vid utövande av brottslig eller annan otillåten handling. I sådana fall tillämpas vanliga skadeståndsrättsliga grundsatser. En utförlig redovisning för rättsläget har lämnats i utskottets betänkande 1989/90:LU25 vartill hänvisas.
2.2 Motionsmotivering
I motion 1990/91:L608 av Bengt Harding Olson (fp) och Allan Ekström (m)
hävdas att det i SkL bör införas en bestämmelse med innebörd att frihet från
skadeståndsansvar skall föreligga i förhållande till den brottsling som skadats
i samband med utövande av brottslig handling, som på ett icke ringa sätt kränkt
någon annan person eller dennes rätt. Genom införande av en sådan
lagbestämmelse ("säkerhetsventil") skulle rättsläget bli klarare och
lagstiftningen bringas i samklang med det allmänna rättsmedvetandet.
Motionärerna anser att det bör ankomma på regeringen att förelägga riksdagen
förslag till en sådan lagändring.
2.3 Utskottets överväganden
Som utskottet framhållit då liknande motionsyrkanden tidigare behandlats i riksdagen (se senast bet. 1989/90:LU25) får det anses följa av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser att den skadelidande inte har rätt till skadestånd i sådana situationer som motionen tar sikte på (se Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 205 ff., och Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 1985, s. 105 f.). Den som är ansvarig för säkerheten i en fastighet är inte skadeståndsskyldig i förhållande till tjuvar och andra kvalificerade obehöriga besökare, om skadan inträffar till följd av brister i t.ex. skyddsanordningar. Annorlunda torde det dock förhålla sig, om en inbrottstjuv skadas i en fälla som fastighetsägaren har gillrat. Lindriga former av hemfridsbrott och olaga intrång torde inte utesluta att inkräktaren har rätt till skadestånd (jfr rättsfallet NJA 1973 s. 141).
I enlighet med denna uppfattning om rättsläget har utskottet tidigare tagit avstånd från tanken på en särskild reglering av frågan i SkL. Några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat ställningstagande har inte framkommit. Med anledning av vad som anförts i motionen rörande ansvaret för skador som orsakas av polis- och vakthundar vill utskottet tillägga att -- enligt vad utskottet inhämtat -- regeringen avser att under våren 1992 framlägga ett förslag till ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter. Utskottet avstyrker med det sagda bifall till motion L608.
3 Skadestånd vid integritetskränkningar
3.1 Gällande ordning
Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap. SkL. Bestämmelserna bygger liksom övriga regler i SkL på principen att en skadelidande skall få full ersättning för sina skador. De är tillämpliga såväl då en skada orsakats genom brottsligt förfarande som då skadeståndsskyldighet eljest föreligger. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har tillfogats personskada få ersättning både för ekonomisk skada och för s.k. ideell skada. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden, medan lyte och men omfattar bestående lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.
Rätten till ersättning för ideell skada knyter således an till att det uppkommit en personskada. I vissa fall kan emellertid ideell skada ersättas även om någon direkt personskada inte föreligger. Närmare bestämmelser härom finns i 1 kap. 3 § SkL. Detta lagrum anses ge rätt till ersättning för obehag och lidande som kan uppkomma vid hemfridsbrott. Huruvida rätt till ersättning föreligger för sådant psykiskt lidande som kan drabba en person i samband med att hans bostad blir skövlad och förstörd vid ett inbrott är däremot oklart.
3.2 Utredningsarbete
Med anledning av en begäran från riksdagen år 1986 (se bet. LU 1986/87:3) tillkallade regeringen i december 1988 en kommitté för att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. Enligt direktiven (dir. 1988:76) skall kommitténs huvuduppgifter vara att överväga dels om den nuvarande ersättningsnivån bör höjas, dels vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas och dels hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas. I samband med de spörsmål rörande ersättningsprinciperna som kommittén skall behandla anges i direktiven att utredningen också bör överväga om ersättning enligt 1 kap. 3 § SkL skall kunna ges för den chock och bestörtning som kan upplevas av den som finner sin bostad skövlad efter ett inbrott eller en omfattande skadegörelse.
Kommitténs arbete beräknas vara avslutat vid årsskiftet 1992-1993.
3.3 Motionsmotivering
Motiveringen till motion 1990/91:L617 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) återfinns i motion 1990/91:Ju825 om stöd till brottsoffer, vari framhålls att många som drabbas av inbrott i sin bostad upplever brottet som en grov kränkning och känner oro för att händelsen skall upprepas. Motionärerna påpekar att det i dag inte finns någon rätt till ersättning för lidande av denna art och hävdar att integritetskränkningen bör ersättas som ideell skada. Skadestånd bör också kunna utgå för exempelvis förlust av egendom med särskilt affektionsvärde. Enligt motionärernas mening är en lagändring på detta område mycket angelägen, och den av regeringen tillsatta utredningen om ideellt skadestånd bör därför bedriva sitt arbete med skyndsamhet.
3.4 Utskottets överväganden
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen ankommer det på utredningen om ideell skada att överväga det i motionen upptagna spörsmålet om ersättning för den kränkning ett bostadsinbrott kan innebära. I linje med vad utskottet framhållit då liknande motionsyrkanden tidigare behandlats (se senast bet. 1989/90:LU25) förutsätter utskottet att också frågan om ersättning för förlust av egendom med affektionsvärde kommer att aktualiseras under utredningsarbetet. Utskottet utgår vidare från att utredningen bedriver sitt arbete skyndsamt. Något särskilt tillkännagivande med anledning av motionen kan med hänsyn till det sagda inte anses erforderligt, och utskottet avstyrker bifall till motion L617.
4 Värnpliktigs skadeståndsansvar
4.1 Gällande ordning
I skadeståndshänseende likställs värnpliktiga med arbetstagare (6 kap. 4§ 1 SkL). Genom införandet av SkL blev arbetstagares skadeståndsansvar kraftigt begränsat. Före lagens ikraftträdande hade arbetstagare i allmänhet fullt skadeståndsansvar när han genom fel eller försummelse i sin tjänst vållat arbetsgivare eller tredje man skada. Enligt 4 kap. 1 § SkL är arbetstagare numera ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.
4.2 Motionsmotivering
I motion 1990/91:L603 av Allan Ekström (m) kritiseras det förhållandet att värnpliktiga inte har fullt skadeståndsansvar, vilket enligt motionären är oförenligt med den allmänna civilrättsliga grundsatsen att den som omhänderhar annans egendom är skyldig att vårda saken och att vara aktsam om den med risk för att behöva utge skadestånd. I motionen yrkas att riksdagen skall besluta om ett tillägg till värnpliktslagen (1941:967) med innehåll att värnpliktig skall vara skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar i fråga om materiel som utlämnats till honom för personligt bruk.
4.3 Tidigare riksdagsbehandling
Motionsyrkanden med samma syfte som det nu aktuella prövades i riksdagen år 1986 i samband med behandlingen av proposition 1985/86:9 om disciplinförseelser av krigsmän m.m. Efter begäran av justitieutskottet yttrade sig lagutskottet i ärendet. På hemställan av justitieutskottet i betänkandet JuU 1985/86:24 avslogs motionerna. Beträffande de närmare skälen för ställningstagandet hänvisas till lagutskottets yttrande LU 1985/86:1y.
4.4 Utskottets överväganden
Som framhålls i den nu aktuella motionen kan det synas mindre väl förenligt med allmänna civilrättsliga principer att värnpliktiga inte bär det fulla skadeståndsansvaret för utrustning som utlämnas till dem för personligt bruk under tjänstgöring vid försvarsmakten. Samma synsätt gör sig givetvis gällande också i fråga om ansvaret för utrustning som utlämnas till fast anställd personal. Utskottet konstaterar emellertid att det inte finns anledning att överväga någon särskild skadeståndsrättslig reglering för de fast anställda inom försvarsmakten som avviker från vad som gäller för arbetstagare i allmänhet. Inte heller kan en skärpning anses motiverad när det gäller värnpliktigas och andra personalkategoriers ansvar för personskador och för skador på egendom som brukas gemensamt under tjänstgöringen. I motionen har inte heller begärts någon sådan ändring av gällande regler. Med hänsyn härtill ställer sig utskottet tvekande till den av motionären föreslagna ordningen. Som utskottet påpekade år 1986 kan det i och för sig hävdas att en skärpning av de värnpliktigas skadeståndsansvar för personlig utrustning är ägnad att nedbringa kostnaderna för materielförluster inom försvaret. En särlagstiftning om värnpliktigas ansvar i enlighet med motionärens önskemål är emellertid förenad med såväl praktiska som principiella nackdelar. Det kan sålunda framstå som mindre lämpligt att skilda regler skall gälla för värnpliktiga och fast anställda, inte minst mot bakgrund av att en värnpliktig inte har någon möjlighet att själv avgöra vilken utrustning han skall ta emot och att hans ekonomiska förhållandena skiljer sig från en anställds. Enligt utskottets mening kan det också upplevas som orättvist att en värnpliktig men inte en anställd blir ersättningsskyldig då utrustning förlorats under likartade former. Vidare kan det te sig omotiverat för de värnpliktiga att ansvaret för personlig utrustning skulle vara strängare än för den -- oftast betydligt värdefullare -- egendom som utlämnats för gemensamt bruk. Detta kan på sikt medföra att de värnpliktiga blir mindre benägna att vara aktsamma om den gemensamma materielen. Vid en samlad bedömning av de skäl som kan anföras för och emot motionsförslaget anser utskottet att nackdelarna med förslaget är så beaktansvärda att någon ändring inte bör komma till stånd.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L603.
5 Verkställighet av domar i skadeståndsmål
5.1 Gällande ordning
Den som genom ett domstolsavgörande blivit tillerkänd skadestånd och som misslyckas att på frivillighetens väg få ut tillerkänd ersättning kan sedan domen vunnit laga kraft ansöka om verkställighet hos kronofogdemyndigheten och på det sättet få ut skadeståndsbeloppet. Verkställigheten sker i form av utmätning hos den skadeståndsskyldige. Närmare regler härom finns i utsökningsbalken (UB).
I utsökningsärenden skall enligt UB statens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten ersättas. Ersättningsskyldigheten vilar på sökanden, men kronofogdemyndigheten skall utan särskild begäran härom ta ut förrättningskostnaderna från gäldenären.
I vissa fall då brottsoffer inte kan få skadan ersatt genom att den som begått brottet betalar skadestånd eller genom försäkringsersättning kan ersättning utgå av statsmedel enligt bestämmelser i brottsskadelagen (1978:413). Utgår brottsskadeersättning inträder staten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd till den del detta inte har avräknats vid bestämmande av ersättningen.
5.2 Utredningsarbete
År 1985 uppdrog regeringen åt BRÅ att kartlägga i vilka hänseenden det finns behov av stöd och hjälp från samhällets sida åt den som drabbas av brott och i vilka former dessa behov lämpligen kan tillgodoses. Sedan BRÅ år 1986 avlämnat promemorian (1986:1) Stöd och hjälp åt brottsoffer -- En probleminventering, fick BRÅ samma år i uppdrag av regeringen att göra en fördjupad undersökning av vissa frågor som tagits upp i promemorian. Resultatet av detta arbete redovisades i rapporten (1988:1) Brottsoffer. I rapporten föreslås bl.a. att samhället bör underlätta för brottsoffer att så snabbt som möjligt få ut skadestånd som tilldömts dem av domstolarna. Om brottsoffret inte kan förmå den skyldige att betala skadeståndet bör staten medverka till att detta utbetalas eller till att brottsoffret på annat sätt får ekonomisk kompensation. Vidare bör enligt rapporten en förutsättningslös utredning om behovet av en förbättrad förmånsrätt för skadestånd övervägas.
Regeringen överlämnade i slutet av år 1989 BRÅ-rapporten till våldskommissionen. Våldskommissionen slutförde sitt arbete år 1990 genom avlämnande av betänkandet (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer. I betänkandet redovisar kommissionen bl.a. vilka åtgärder som redan vidtagits för att hjälpa brottsoffer och pekar ut vad som kan göras i framtiden. I det sammanhanget nämns BRÅs förslag beträffande utfående av skadestånd och förmånsrätten. Våldskommissionens betänkande övervägs för närvarande inom regeringskansliet.
5.3 Motionsmotivering
I motion 1990/91:L307 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att nuvarande ordning när det gäller verkställighet av domar bör ändras i syfte att underlätta för brottsskadelidande att få ut skadestånd av den skadeståndsskyldige. Enligt motionären bör sålunda domar, vari någon förpliktats utge skadestånd på grund av brott, sedan de vunnit laga kraft omedelbart översändas från domstolen direkt till kronofogdemyndigheten. Hos kronofogdemyndigheten bör sedan verkställighet ske med förtur och utan kostnader för den skadeståndsberättigade. Dessutom anser motionären att denna typ av skadestånd bör tillerkännas bästa förmånsrätt vid konkurrens med den brottslige gäldenärens andra skulder. Enligt motionären är den föreslagna exekutiva hjälpen nödvändig om man vill göra allvar av satsningen på att förbättra den brottsskadelidandes rättsliga ställning. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts.
5.4 Utskottets överväganden
I linje med vad utskottet uttalade år 1988 vid behandlingen av ett likartat motionsyrkande (bet. 1988/89:LU4) kan utskottet helt ansluta sig till motionärens uppfattning om vikten av att brottsoffrens ställning stärks och att deras möjligheter att få ut skadestånd förbättras i olika avseenden. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att spörsmålet om indrivning av brottsskadestånd redan aktualiserats inom regeringskansliet med anledning av BRÅ-rapporten och våldskommissionens betänkande. Regeringens ställningstagande i saken bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L307.
6 Regressrätt för utbetald sjuklön
6.1 Gällande ordning, m.m.
Före år 1975 fanns inga enhetliga regler om samordning mellan å ena sidan skadestånd samt å andra sidan olika sociala förmåner och andra ersättningar som kan utgå vid en personskada. När det gällde vissa former av ersättning framgick det av annan lagstiftning än den rent skadeståndsrättsliga att ersättningen skulle beaktas vid bestämmande av skadestånd. I andra hänseenden hade i lagstiftningen lämnats helt öppet vad som gällde vid sammanträffande mellan skadestånd och andra förmåner. I viss omfattning styrdes samordningen av vad som gällde beträffande regressrätten, dvs. rätten för den som utgivit ersättning att från skadevållaren återkräva vad som utbetalats. Förelåg regressrätt för den som hade utgett en förmån avräknades denna på skadeståndet. Annars skulle den skadeståndsskyldige få riskera att betala dubbelt. Beträffande sjuklön till arbetstagare gällde före år 1975 att en arbetsgivare som hade betalat ut sådan lön eller motsvarande ersättning kunde utöva regressrätt för beloppet mot den som var skadeståndsskyldig (se t.ex. rättsfallet NJA 1955 s. 676 och prop. 1975:12 s. 44).
Genom en reform år 1975 (prop. 1975:12, bet. LU 16) ändrades reglerna om skadestånd vid personskada. De nuvarande bestämmelserna bygger på principen att skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten så att varken under- eller överkompensation uppstår samt att det därför skall ske en samordning mellan skadeståndet och olika förmåner som kan utgå vid en personskada på så sätt att förmånerna avräknas på skadeståndsbeloppet. Någon regressrätt skall inte föreligga beträffande de avräknade förmånerna. Bestämmelserna bygger vidare på grundsatsen att avräkningen skall ske enligt en nettometod, dvs. att skadeståndets belopp skall bestämmas så att det motsvarar endast den del av förlusten som de s.k. samordningsförmånerna inte täcker. Det sistnämnda innebär att skadeståndsskyldighet över huvud taget inte föreligger för belopp som skall avräknas.
Enligt 5 kap. 1 § SkL skall skadestånd vid personskada omfatta ersättning för dels sjukvårdskostnader och andra utgifter, dels inkomstförlust, dels ock sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Av 5 kap. 2 § SkL följer att ersättning också utgår för bl.a. förlust av underhåll i de fall personskadan lett till döden. Reglerna om avräkning av samordningsförmåner finns i 5 kap. 3 § SkL. De tar sikte på bestämmandet av skadestånd för inkomstförlust eller förlust av underhåll, när den skadelidande är berättigad också till annan ersättning för förlusten. De förmåner som skall avräknas är för det första ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) eller på grund av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) eller annan likartad förmån (3 § 1). Vidare skall avräknas sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal (3 § 2). Avräkning skall också göras för pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt för periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal (3 § 3 och 4). En ersättning som faller utanför ramen för bestämmelserna i 5 kap. 3§ SkL skall inte avräknas vid bestämmandet av skadestånd. En annan sak är att en sådan ersättning på grund av allmänna skadeståndsrättsliga principer ändock kan komma att tas i beaktande då skadeståndsbeloppet fastställs. Men den som utgivit ersättningen har då i allmänhet rätt att från skadevållaren återkräva vad som utbetalats.
Som framgår av det sagda är sjukpenning ur den obligatoriska sjukförsäkringen en sådan förmån som skall avräknas vid bestämmandet av skadestånd. För många anställda gäller att de utöver sjukpenningen har rätt till särskild ersättning vid sjukdom på grund av avtal med arbetsgivaren. För bl.a. statligt anställda gäller s.k. arbetsgivarinträde, vilket innebär att arbetsgivaren betalar ut sjuklön till den anställde och i gengäld erhåller den sjukpenning som tillkommer arbetstagaren. Även sådan sjuklön skall avräknas i skadeståndshänseende.
Våren 1991 beslutade riksdagen om införandet av en lagreglerad sjuklön (prop. 1990/91:181, bet. SfU18). Lagen (1991:1047) om sjuklön träder i kraft den 1 januari 1992.
Den nya lagen innebär i huvudsak att en arbetstagare ges rätt att under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperiod) behålla viss andel av den lön och andra anställningsförmåner som han annars skulle ha gått miste om till följd av sjukdomen. Andelen är normalt 75 % under de tre första dagarna med sjuklön och 90 % under de återstående dagarna. Rätten till sjukpenning enligt AFL gäller inte under sjuklöneperioden. Lagen om sjuklön är tvingande till arbetstagarens förmån.
Företag med få anställda skall kunna teckna en frivillig försäkring hos försäkringskassan mot de sjuklönekostnader över en viss nivå som företaget kan komma att drabbas av. Försäkringsmöjligheten skall stå öppen för arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår -- efter avdrag för sociala avgifter o.d. -- beräknas inte överstiga summan av 60 basbelopp. De närmare villkoren för försäkringen avses bli fastställda av regeringen.
6.2 Motionsmotivering
I motion 1990/91:Sf52, som väckts av Gullan Lindblad m.fl. (m) med anledning av proposition 1990/91:181 om sjuklön m.m., påpekas att sjuklön kommer att utgå i de fall när en person skadats av en annan person så att sjukdom eller skada uppstått. Denna situation har enligt motionärerna inte uppmärksammats i förslaget till lag om sjuklön. Motionärerna anser att arbetsgivaren bör ha regressrätt i sådana fall som t.ex. när han tvingas betala ut sjuklön till en arbetstagare därför att denne blivit rånad och nedslagen på sin fritid och blir sjukskriven.
6.3 Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att den lagstadgade rätt till sjuklön för arbetstagare i allmänhet som införs fr.o.m. den 1 januari 1992 är en nyhet i svensk lagstiftning. Någon ändring av bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL skedde inte i samband med att den nya lagstiftningen om sjuklön genomfördes. Vad som kommer att gälla i fråga om arbetsgivarens regressrätt beträffande utbetald sjuklön blir därför att bedöma med ledning av nuvarande bestämmelser i SkL. Som framgår av redogörelsen ovan är regressrätten för en utgiven ersättning beroende av om ersättningen är att betrakta som en samordningsförmån eller som någon annan form av förmån. Om ersättningen faller utanför tillämpningsområdet för reglerna i 5 kap. 3 § SkL föreligger i princip inte några lagliga hinder för arbetsgivaren att kräva skadevållaren på det belopp som utgivits i sjuklön. Är det däremot fråga om en samordningsförmån är regressrätt utesluten. Ett ställningstagande till motionärernas förslag kräver därför ett klarläggande av huruvida den lagstadgade sjuklönen utgör en sådan förmån som enligt 5 kap. 3 § skall avräknas vid bestämmandet av skadestånd.
Vid en bedömning av den fråga som sålunda aktualiserats genom motionen måste det beaktas att reglerna i 5 kap. 3 § SkL innefattar en uttömmande reglering av vilka typer av ersättningar som skall avräknas. Vid tillkomsten av dessa bestämmelser fanns som redan nämnts inte någon lagstadgad rätt till sjuklön för arbetstagare. I de fall sjuklön utgick grundades arbetstagarens rättigheter på avtal. Under förarbetena till 5 kap. 3 § SkL har det därför inte funnits anledning att närmare diskutera något annat än den avtalsreglerade sjuklönen. Rådande förhållanden återspeglar sig också i det i lagrummet (3 § 2) använda uttrycket "sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal". Med utgångspunkt i endast lagtexten kan det synas tvivelaktigt om sjuklön som utges enligt den nya lagen skall avräknas från skadestånd på samma sätt som avtalsreglerad sjuklön. Ett arbetsrättsligt synsätt på tolkningsfrågan kan dock föranleda att de båda sjuklöneformerna kommer att jämställas. Utskottet anser sig inte med anledning av motionen böra göra något uttalande om hur regeln i 5 kap. 3 § 2 SkL rätteligen bör tolkas med avseende på det nya sjuklönesystemet utan kan endast konstatera att -- i avvaktan på vägledande domstolsavgöranden -- rättsläget får anses vara svävande. Härtill kommer att särskilda problem kan uppkomma i de fall ersättning utgår från en sådan försäkring som arbetsgivaren skall ha möjlighet att teckna hos försäkringskassan. Enligt uttalanden under förarbetena till 5 kap. 3 § SkL (prop. 1975:12 s. 225) skall nämligen sjuklön som utges genom annan försäkring än den obligatoriska sjukförsäkringen inte avräknas från skadestånd.
Ytterligare en regel i 5 kap. 3 § SkL bör beröras i förevarande sammanhang. Som tidigare nämnts skall avräkning även ske för bl.a. förmån som är likartad med ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt AFL eller på grund av LAF (3 § 1). Det kan hävdas att under en begränsad sjukdomstid rätten till sjuklön ersätter den nuvarande ordningen med sjukpenning och att sjuklönen därför är en med socialförsäkringsförmånerna jämställd ersättning. Å andra sidan kan det, sett i ett vidare perspektiv, också göras gällande att rätten till sjuklön är en annan form av ersättning än de förmåner som utgår enligt AFL eller LAF. Med hänsyn till det sagda och då förarbetena inte heller i den nu aktuella frågan ger någon direkt vägledning kan det enligt utskottets mening ifrågasättas huruvida sjuklönen är en sådan med socialförsäkringsförmånerna likartad ersättning som skall avräknas då skadeståndet bestäms.
Sammanfattningsvis anser utskottet således att det för närvarande inte är helt klart om bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL omfattar sjuklön som utgår enligt den nya lagen. Därmed är det också osäkert vad som gäller i fråga om arbetsgivares möjligheter att utöva regressrätt för sjuklönen. Eftersom det rör sig om en tillämpningsfråga av stor praktisk betydelse är det självfallet otillfredsställande att rättsläget skall vara svävande. Enligt utskottets mening är det därför angeläget att ett klarläggande snarast möjligt sker lagstiftningsvägen. Utskottet är emellertid för sin del inte berett att nu framlägga ett förslag till lagändring som löser problemet. Det bör i stället ankomma på regeringen att i hela dess vidd överväga den principiella frågan om avräkning för sjuklön och arbetsgivares regressrätt samt framlägga förslag till de lagstiftningsåtgärder som erfordras.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Sf52 yrkande 10 bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande vårdnadshavares skadeståndsansvar att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L614, 1990/91:L616 och 1990/91:L618,
2. beträffande frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling att riksdagen avslår motion 1990/91:L608,
3. beträffande skadestånd vid integritetskränkningar att riksdagen avslår motion 1990/91:L617,
4. beträffande värnpliktigs skadeståndsansvar att riksdagen avslår motion 1990/91:L603,
5. beträffande verkställighet av domar i skadeståndsmål att riksdagen avslår motion 1990/91:L307,
6. beträffande regressrätt för utbetald sjuklön att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf52 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ett klarläggande av rättsläget.
Stockholm den 21 november 1991
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carl B Hamilton (fp), Inga-Britt Johansson (s) och Lars Stjernkvist (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.