Vissa processrättsliga frågor
Betänkande 1995/96:JuU15
Justitieutskottets betänkande
1995/96:JUU15
Vissa processrättsliga frågor
Innehåll
1995/96 JuU15
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner om processrättsliga frågor från den allmänna motionstiden år 1995. I två fall föreslår utskottet enhälligt tillkännagivanden till regeringen. Det gäller dels ett motionsyrkande om sammansättningen av Advokatsamfundets disciplinnämnd, dels ett motionsyrkande om återbetalning i vissa fall av ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. I den förstnämnda frågan tar utskottet ställning för en förutsättningslös granskning av Advokatsamfundets disciplinverksamhet. I den senare frågan gör utskottet uttalanden av innebörd att lagstiftningen bör ändras på ett sådant sätt att det blir möjligt att återkräva ersättning som utgått enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränkning om den som tagit emot ersättningen senare blir dömd för brottet.
I ärendet föreligger en reservation (v, mp, kds) och ett särskilt yttrande (kds).
Motionerna
1994/95:Ju210 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till regel i förundersökningskungörelsen som föreskriver en skyldighet för polisen att uppge misstanke om vilka brott förhöret gäller.
1994/95:Ju618 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av lagstiftning och rutiner så att bruk av anabola steroider regelmässigt tas med i häktningsundersökning och framkommer i domstol,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rättsvårdande myndigheter bör ges möjlighet att ingripa i alla misstänkta fall av användning av anabola steroider,
1994/95:Ju701 av Kurt Ove Johansson och Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagändringar vad gäller advokatverksamhet.
1994/95:Ju704 av Jarl Lander och Anita Jönsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sista instans i lönegarantimål.
1994/95:Ju706 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i rättegångsbalken att den som misstänks för brott har rätt att få biträde av en advokat innan han behöver svara på polisens frågor enligt vad i motionen anförts om ökad rättssäkerhet.
1994/95:Ju707 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av rättshjälpslagen och regler om byte av försvarare i enlighet med vad som i motionen anförts.
1994/95:Ju709 av Krister Örnfjäder (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återbetalning av skadestånd.
1994/95:Ju711 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingar som söker tillflykt och skydd i kyrkor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Birger jarls fridslagar bör förnyas och bli gällande i Sverige,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till en lag om kyrkofrid.
1994/95:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till möjligheten av grupptalan enligt vad i motionen anförts om grupper av samhällsmedborgares möjlighet att föra en gemensam process,
1994/95:Ju808 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning som utbetalats till brottslingar enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning.
1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kyrkofriden,
1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana ändringar av rättegångsbalken och polislagen att kyrkofrid ges ett lagligt stöd.
1994/95:A817 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag till rätt till grupptalan.
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner med anknytning till processrättsliga frågor. Motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1995.
Kyrkofrid
I motion Ju711 (mp) begärs lagändringar så att kyrkofriden garanteras. I motionerna Sf611 (kds) och Sf637 (v) begärs att reglerna i rättegångsbalken (RB) och polislagen (1984:387) ändras så att myndigheterna i princip inte får bereda sig tillträde till kyrkolokaler utan huvudmannens tillstånd. Motions önskemålen innebär att särskilda restriktioner skulle uppställas vid husrannsakan i kyrkolokaler enligt rättegångsbalkens och polislagens bestämmelser.
Kyrkorummet och de personer som befinner sig där ges ett visst straffrättsligt skydd genom bestämmelserna i brottsbalken (BrB) som skyddar mötesfriheten. Enligt 16 kap. 4 § kan således den som stör t.ex. en gudstjänst eller annan allmän andaktsövning dömas för störande av allmän förrättning eller störande av allmän sammankomst. Straffskyddet gäller även profana möten av olika slag. Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader. Störande uppträdande då det inte pågår gudstjänst e.d. faller inte under bestämmelsen, men det kan vara att bedöma som förargelseväckande beteende jämlikt 16 § samma kapitel. Att tränga in i en låst kyrka utgör olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB och straffet är böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år.
Särskilda restriktioner i fråga om tvångsåtgärder i kyrkolokaler enligt RB eller polislagen saknas. Detsamma gäller för övrigt även alla andra lokaler; reglerna är alltså generellt tillämpliga. I fråga om ingripanden gäller emellertid alltid proportionalitetsprincipen (se prop. 1988/89:124, s. 26 f) som innebär att åtgärden endast får företas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (se t.ex. 28 kap. 3 a § RB och 8 § polislagen).
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1988/89:JuU25 regeringens proposition 1988/89:124 om ändringar av bestämmelserna om straffrättsliga tvångsmedel. Regeringens ställningstagande i propositionen innebar sammanfattningsvis att några särregler för tvångsingripanden i kyrkolokaler m.m. inte borde införas. Enligt justitieministerns uppfattning kunde det inte komma i fråga att införa några slags frizoner, där polisingripanden över huvud taget inte fick ske. Något behov av att anordna en fristad för personer som är misstänkta för brott eller som eftersöks av annan anledning förelåg inte. Däremot borde, framhöll justitieministern, hänsyn så långt som möjligt tas till kyrkorummets helgd vid en husrannsakan eller liknande eftersökning.
I ärendet väcktes motioner liknande de nu aktuella, och dessa remissbehandlades. Utskottet förhörde sig vid de svenska ambassaderna i flera europeiska länder om det fanns några särregler beträffande straffprocessuella tvångsingripanden eller tvångsingripanden för verkställighet av ett förvaltningsbeslut i kyrka, kloster och liknande. Vid undersökningen, som gällde förhållandena i Förbundsrepubliken Tyskland, Finland, Danmark, Nederländerna och Frankrike, framkom att det inte i något land förekom sådana särregler (1988/89:JuU25, s. 32 f).
Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att utskottet delade justitieministerns uppfattning att några särregler inte borde införas vid tvångsingripande i kyrkolokaler och liknande. Utskottet ansåg att behövlig hänsyn kunde tas till kyrkolokalernas särprägel inom ramen för den proportionalitetsprincip vid tvångsmedelsanvändning som utskottet i ärendet ställt sig bakom. Utskottet underströk att tvångsmedel i här aktuella situationer måste behandlas med försiktighet och omdöme och att det som regel borde vara lämpligt att polisen i första hand vänder sig till den som ansvarar för lokalen och som kan förmedla kontakt med den som eftersöks. Detta borde, enligt utskottets uppfattning, kunna bidra till att ingripandena, när de ändå måste äga rum, kan ske på ett sätt som är godtagbart. Motionerna avstyrktes.
Utskottet har därefter behandlat liknande motionsyrkanden vid flera tillfällen, senast 1993/94:JuU19 s. 46, där utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att det inte är motiverat att införa en särreglering för tvångsingripanden i kyrkolokaler. Riksdagen följde utskottet.
Utskottet finner inte anledning att frångå sina tidigare bedömningar vad gäller de aktuella motionsyrkandena. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju711, Sf611 och Sf637.
Advokatsamfundets disciplinnämnd
I motion Ju701 begärs att disciplinnämndens sammansättning ändras på så sätt att majoriteten av ledamöterna skall vara offentliga representanter samt att till ordförande utses en högt kvalificerad domare.
Liknande motionsyrkanden har behandlats av utskottet vid ett flertal tillfällen, senast i betänkandet 1993/94:JuU20.
Advokatsamfundets disciplinnämnd består av ordförande, vice ordförande samt sju andra ledamöter. Ordföranden, vice ordföranden och fem övriga ledamöter, alla advokater, väljs av ordinarie fullmäktigemöte för högst fyra år i taget. Nämndens återstående två ledamöter utses av regeringen för samma tid.
Disciplinärt ingripande mot ledamot av samfundet upptas av advokatsamfundets styrelse, som utövar tillsyn över advokatväsendet. Finner styrelsen att etgärd inte är påkallad, får styrelsen avgöra ärendet. I annat fall skall ärendet hänskjutas till Advokatsamfundets disciplinnämnd som fattar beslut om disciplinära åtgärder - erinran, varning som i kvalificerade fall kan förenas med straffavgift, eller uteslutning. Talan mot nämndens beslut kan föras hos Högsta domstolen av Justitiekanslern och, när någon har uteslutits ur samfundet, av denne. Grundreglerna för den disciplinära verksamheten återfinns i 8 kap. RB. JK granskar i efterhand samtliga disciplinärenden. JK kan också på eget initiativ anhängiggöra ett ärende, och skulle JK inte finna ett disciplinärende avgjort på rätt sätt kan han som nyss framgått föra ärendet vidare till Högsta domstolen för överprövning.
När den nuvarande ordningen med två offentliga representanter i disciplin nämnden infördes (prop. 1981/82:57, JuU34, rskr. 181) väcktes vid riksdagsbehandlingen en motion om sammansättningen av disciplinnämnden. Utskottet uttalade inledningsvis att det är av vikt att advokatkåren har allmänhetens förtroende. Detta talade för att det allmänna borde ha insyn i den disciplinära verksamheten. Utskottet delade justitieministerns uppfattning att denna insyn borde åstadkommas genom att lekmän bereddes plats i det organ som handlägger disciplinfrågorna.
När det sedan gäller antalet lekmän i detta organ borde det enligt utskottets mening slås fast att det inte framkommit omständigheter som gett anledning till kritik mot samfundets sätt att utöva den disciplinära verksamheten. Den ändring som utskottet anslöt sig till motiverades således inte av behovet av skärpt kontroll utan främst av behovet av insyn. Motionskravet om att majoriteten av ledamöterna i det disciplinära organet skulle vara samhällsrepresentanter framstod mot denna bakgrund mindre väl underbyggt, konstaterade utskottet. Härtill kom, enligt utskottets mening, att det är angeläget att upprätthålla principen att advokatverksamheten utgör en fri yrkesutövning; ett tillgodoseende av motionskravet skulle kunna rubba denna princip.
Utskottet har därefter, när det behandlat motioner om sammansättningen av Advokatsamfundets disciplinnämnd, uttalat att vad som anfördes i 1982 års ärende alltjämt äger giltighet (senast 1993/94:JuU20, s. 12).
Inom Advokatsamfundet diskuteras för närvarande förändringar i handläggningen av disciplinärenden som innebär att styrelsens befattning med disciplinfrågorna begränsas. Detta skulle få till följd en ökad arbetsbelastning på nämnden varvid en utökning av antalet ledamöter kan bli aktuell. Frågan avses bli behandlad av samfundets fullmäktige under året.
JK föreslår i sin nyligen till regeringen ingivna anslagsframställning att hans ställning och uppgifter i samband med advokattillsynen inte längre skall utövas av honom. JK anför bl.a. att det egentligen ter sig naturligt att statens inflytande i frågor om den disciplinära verksamheten skall utövas direkt där den sker och inte indirekt i efterhand. Erfarenheterna visar också, anför han, att enskilda personer som är missnöjda med Advokatsamfundets behandling av ett disciplinärende har svårt att förlika sig med de förutsättningar som gäller för JK:s granskning. Ett alternativ till dagens system skulle enligt JK vara att förstärka samhällsinslaget direkt i disciplinnämnden.
Utskottet börjar med att konstatera att den disciplinära verksamheten inom Advokatsamfundet - med hänsyn till den offentligrättsliga regleringen av advokatväsendet - anses utgöra myndighetsutövning. Detta får bl.a. till följd att ledamöterna i samfundets disciplinära organ omfattas av lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn. Ledamöterna torde också vara underkastade reglerna i 20 kap. brottsbalken om tjänstefel m.m. Som nyss framgått utövar JK också en aktiv tillsyn över disciplinverksamheten. Enligt utskottets mening är det önskvärt att en samlad granskning av verksamheten kommer till stånd. Detta ter sig särskilt lämpligt mot bakgrund av JK:s ovan redovisade synpunkter vilka knappast kan leda till en nyordning innan en utvärdering av disciplinverksamheten skett. Därefter kan ställning tas till om, och i så fall hur, verksamheten skall förändras. I den delen vill utskottet endast anmärka att varje förändring måste ta hänsyn till de krav rättssäkerheten ställer; såväl den enskilde advokatens som Advokatsamfundets självständiga ställning i förhållande till statsmakterna måste alltså bevaras. Likaså måste allmänhetens förtroende för advokatkåren upprätthållas. Utskottet förordar således en förutsättningslös granskning av Advokatsamfundets disciplinverksamhet. Resultatet av granskningen och regeringens överväganden i anledning av JK:s skrivelse bör redovisas för riksdagen i ett sammanhang. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju701 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Byte av offentlig försvarare
I motion Ju707 (m) begärs - såsom motionen får förstås - att reglerna i rättegångsbalken ses över i syfte att minska möjligheterna att byta offentlig försvarare.
Regler om den misstänkte och hans försvar finns i 21 kap. RB. Regler om byte av offentlig försvarare finns i 21. kap. 6 § RB. I 21 kap. 3 a § RB, som är den centrala bestämmelsen om rätten till offentlig försvarare, stadgas att om den misstänkte är anhållen eller häktad skall offentlig försvarare förordnas för honom, om han begär det. Offentlig försvarare skall också på begäran förordnas för den som är misstänkt för ett brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader. Offentlig försvarare skall därutöver förordnas om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet eller om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som skall väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Offentlig försvarare kan därutöver också förordnas om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.
Rättens tillstånd krävs för att den misstänkte skall få byta offentlig försvarare. Härför krävs giltiga skäl. I flera rättsfall har den tilltalades förtroende för sin offentliga försvarare tillmätts särskild betydelse, i synnerhet då långa frihetsberövanden kommit i fråga (se bl.a. NJA 1980 s. 177, NJA 1981 s. 1080, NJA 1991 s. 244; i NJA 1995:75 ansågs dock inte skäl för upprepade försvararbyten föreligga).
Regeringen har gett Domstolsverket i uppdrag att undersöka hur reglerna om förordnande och byte av offentliga försvarare tillämpas. Uppdraget har nyligen redovisats i en rapport (DV rapport 1996:1) Rätten till offentlig försvarare.
Av rapporten framgår bl.a. att begäran om byte görs relativt sällan och att praxis när det gäller tillstånd till byte är restriktiv. Domstolsverket anser emellertid - med hänvisning till de ökade kostnaderna som ett försvararbyte innebär - att det finns anledning att överväga en uttrycklig lagreglering av när försvararbyte skall få äga rum. Rapporten kommer nu att beredas i Justitiedepartementet.
Utskottet finner inte skäl att göra något uttalande i den aktuella frågan med hänsyn till det arbete som pågår. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju707.
Förundersökning
I motion Ju210 (v) begärs att en regel införs i förundersökningskungörelsen (1947:948) som föreskriver en skyldighet för polisen att uppge misstanke om vilka brott ett första polisförhör gäller och i motion Ju706 (v) begärs att rättegångsbalkens regler ändras så att den som misstänks för brott har rätt att få biträde av en advokat innan han behöver svara på polisens frågor.
Bestämmelser om hur förundersökning i brottmål skall bedrivas finns i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen. Av 23 kap. 6 § RB framgår att förhör får hållas med var och en, misstänkt eller ej, som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Normalt skall förhöret anordnas så att minsta möjliga olägenhet uppstår för den hörde. Denne skall i regel kallas till förhöret, helst i god tid. I dessa hänseenden finns närmare föreskrifter i 5 § förundersökningskungörelsen. Justitieombudsmannen (JO) uttalade med anledning av en anmälan (JO:s ämbetsberättelse 1982/83, s. 54 f) att var och en som hörs av polisen har rätt att få besked om anledningen till förhöret. JO anförde att det självfallet inte får förekomma att någon utan närmare förklaring hörs av polisen om sina förehavanden, särskild i de fall då vederbörande utan förvarning hämtats till förhör. Att frågan gäller förhör i kriminalärende utgör enligt JO inte en tillräcklig förklaring. Om den hörde är skäligen misstänkt för brottet skall upplysningar lämnas om detta enligt 23 kap. 18 § RB. Det som förhörsledaren sagt om anledningen till förhöret skall antecknas i protokollet enligt 21 § förundersökningskungörelsen vilket kan bli av betydelse för tolkningen av utsagan. Det sagda innebär alltså att polisen är skyldig att uppge vad förhöret gäller när en person skall höras.
I 12 § förundersökningskungörelsen stadgas att i samband med att någon delges skälig misstanke om brott skall denne erhålla upplysning om rätten till biträde av försvarare. Det kan tilläggas att den som misstänks för brott inte har skyldighet att medverka i brottsutredningen. Han har med andra ord rätt att tiga under hela utredningsförfarandet.
Utskottet konstaterar först att lagstiftningen ger den enskilde som kallas till förhör rätt till information om vad förhöret gäller. Det är enligt utskottets mening angeläget att denna information inte bara är tydlig - se JO:s ovan nämnda uttalande - utan även att informationen lämnas så tidigt som möjligt. I de flesta fallen bör detta kunna ske redan i samband med kallelsen till förhöret. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Ju210. När det sedan gäller yrkandet i motion Ju706 vill utskottet peka på att den ordning som motionären efterfrågar redan gäller. Inte heller denna motion bör föranleda någon åtgärd. Motionen avstyrks.
Anabola steroider
I motion Ju618 (kds) begärs att lagstiftningen ses över så att bruk av anabola steroider regelmässigt anges i den personundersökning som kan göras i brottmål. Vidare begärs att rättsvårdande myndigheter ges möjlighet att ingripa i alla misstänkta fall av användning av anabola steroider.
Lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel trädde i kraft den 1 juli 1992. I lagens 1 § avgränsas de aktuella preparaten till fyra huvudgrupper; syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon samt kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon. Enligt 2 § får de medel som anges i första paragrafen endast användas för medicinskt eller vetenskapligt ändamål. I samma paragraf förbjuds införsel av dylika preparat i landet; de får inte överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning eller innehas. Den som bryter mot lagen kan dömas för dopningsbrott till fängelse i högst två er. Även försök eller förberedelse till dopningsbrott är förbjudet.
År 1994 tillsattes en parlamentarisk utredning (dir. 1994:78) om dopning. Utredningen skall ta del av tillgänglig forskning om olika dopningsmedel och deras verkningar samt analysera och belysa det aktuella kunskapsläget på området. Utredningen skall också belysa rättsutvecklingen sedan lagen om förbud mot vissa dopningsmedels tillkomst och redogöra för domar och rättspraxis. Förutom att belysa en rad andra aspekter av dopning och dess konsekvenser skall utredningen, om det befinns nödvändigt, föreslå ytterligare insatser mot missbruket av dopningsmedel. Utredningen skall avrapportera uppdraget våren 1996.
Den misstänktes personliga förhållanden kan i många fall vara av avgörande betydelse för domstolens ställningstagande i påföljdsfrågan. Enligt 46 kap. 9 § RB skall domstolen, när det är fråga om att ådöma annan påföljd än böter, se till att det finns utredning om de straff som den tilltalade tidigare dömts till och om hans levnadsomständigheter och andra personliga förhållanden som kan antas vara av betydelse. För att tillgodose behovet av utredning i den delen har domstolen bl.a. möjlighet att förordna om personutredning beträffande den misstänkte.
Enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. skall domstolen inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten, om det i ett brottmål behövs en särskild utredning om den misstänktes personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att den misstänkte avhåller sig från fortsatt brottslighet. Något yttrande behöver dock inte inhämtas, om domstolen redan har tillräcklig utredning eller inhämtar sådan på annat sätt. I personutredningen ingår två typer av undersökningar, dels en social utredning som utförs av frivårdsmyndigheten, dels i vissa fall en medicinsk undersökning (läkarintyg).
Vad gäller personutredningen får domstolen inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten så snart allmänt åtal är väckt mot den misstänkte. I de fall då allmänt åtal ännu inte är väckt, liksom när det gäller enskilt åtal, får yttrande inhämtas endast om den misstänkte har erkänt gärningen eller om det annars finns sannolika skäl för misstanke att han har begått brottet. Den misstänkte är skyldig att inställa sig hos frivårdsmyndigheten för utredning. De sociala utredningarna används i första hand när skyddstillsyn, kontraktsvård eller samhällstjänst kan komma i fråga.
Enligt 7 § får rätten när det finns skäl till det förordna en läkare med rättspsykiatrisk kompetens att avge läkarintyg om en misstänkt. Om rätten särskilt anger det i förordnandet skall intyget omfatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Normalt ingår uppgifter om missbruk i personutredningen.
Utskottet konstaterar först att praktiskt taget all icke-medicinsk befattning med anabola steroider är straffbar och att det pågår ett omfattande utredningsarbete om dopning. Detta arbete bör inte föregripas. Utskottet konstaterar vidare att reglerna för personutredningar syftar till att i största möjliga utsträckning uppdaga sådana förhållanden som kan ha betydelse för påföljdsbestämningen, t.ex. missbruk. Förändringar av dessa regler är inte påkallade för närvarande. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen Ju 618 behövs således inte. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Grupptalan
I motionerna Ju805 (v) och A817 (v) begärs att möjlighet till grupptalan införs i vissa fall.
Regeringen beslutade år 1991 att tillkalla en särskild utredare för att utreda om det går att förbättra möjligheterna att i svensk domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor (dir. 1991:59).
Grupptalanutredningen har nu avlämnat sitt betänkande Grupprättegång (SOU 1994:151, del A, B och C). Med grupptalan avses att någon utan särskilt uppdrag för talan för medlemmarna i en grupp. Gruppmedlemmarna är inte parter i rättegången och behöver inte medverka aktivt. Ändå gäller en dom i processen för och mot alla som ingår i gruppen.
I enlighet med direktiven har utredningen inriktats på konsument- och miljörätten samt på könsbunden lönediskriminering. Utredningen har funnit att det på dessa och sannolikt på många andra rättsområden föreligger påtagliga svårigheter att uppnå processuellt rättsskydd för gruppanspråk. Rättegångssystemet kan inte fullgöra sina reparativa, preventiva och rättsutvecklande uppgifter på ett samhälls- och processekonomiskt godtagbart sätt, konstaterar utredningen. Därigenom uppkommer skador för många samhällsmedborgare. Även om skadan för varje enskild individ ibland är liten kan den totala skadan för gruppen uppgå till mycket stora belopp, vilket enligt utredningen leder till obehöriga vinster för näringsidkare som utnyttjar rättssystemets brister. Detta leder till snedvriden konkurrens.
Det föreligger därför, sägs det, påtagliga behov av att förbättra det processuella rättsskyddet för gruppanspråk. Även om det finns möjlighet att tillgodose behoven genom traditionella inom- och utomprocessuella medel är dock inte dessa åtgärder tillräckliga, enligt utredningen. Möjlighet till grupprättegång skulle medföra påtagliga förbättringar och besparingar i viktiga fall. Utredningen föreslår därför ett komplement till det vanliga rättegångsförfarandet genom att införa en särskild lag om grupprättegång vid allmän domstol och särskilda regler om grupprättegång vid fastighetsdomstol och i Arbetsdomstolen.
Utredningen har remissbehandlats och beredning pågår inom Justitiedepartementet.
Utskottet konstaterar att den pågående beredningen inte bör föregripas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju805 och A817.
Lönegarantimål
I motion Ju704 (s) begärs att frågor om lönegarantitvister, sedan de avgjorts av tingsrätt, i sista instans skall prövas av arbetsdomstolen.
Regler om statlig lönegaranti vid konkurs har funnits på den svenska arbetsmarknaden sedan 1970-talets början. Lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs trädde i kraft den 1 januari 1971 och gällde fram till den 1 juli 1992, då den ersattes av vår nuvarande lönegarantilag (1992:497). Både 1970 års lag och den nu gällande lönegarantilagen har samma grundkonstruktion. Garantin innebär således att staten upp till ett visst maximibelopp svarar för arbetstagarens löne- och pensionsfordringar mot en arbetsgivare som har försatts i konkurs. Att arbetsgivaren har försatts i konkurs är därför en första förutsättning för att garantibelopp skall kunna utgå. Förmånsrättslagen (1970:979) reglerar den företrädesordning enligt vilken olika fordringar skall ha utdelning i en konkurs. Endast lönefordringar som har förmånsrätt kan ersättas genom lönegarantin.
Handläggningen av lönegarantifrågor utgör en integrerad del av förvaltarens arbete med konkursboet. Lönegarantilagens regler om beslut i lönegarantifrågor m.m. är därför utformade med hänsynstagande till hur konkurser handläggs. Enligt den nu gällande konkurslagen handläggs alla konkurser efter samma huvudlinje. Efter det att tingsrätten har beslutat om konkurs förordnar rätten en konkursförvaltare och bestämmer tid för edgångssammanträde. Förvaltaren övertar därefter handhavandet av konkursboet, vilket innebär att han sätter sig in i konkursboets förhållanden och påbörjar dess avveckling. Handläggningen av lönegarantimål skiljer sig något åt beroende på om det är en konkurs med eller utan bevakning, men oavsett konkursform gäller rättegångsbalkens tvistemålsregler och målen handläggs i de allmänna domstolarna.
Utskottet konstaterar att frågorna om handläggningen av lönegarantimål är intimt förknippade med hur frågor om konkurser handläggs. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju704.
Ersättning vid frihetsinskränkning
I motionerna Ju709 (s) och Ju808 (m) yrkas att personer som efter att ha beviljats ersättning för att de suttit häktade och släppts i brist på bevis, genom nya uppgifter kunnat bindas vid och dömas för samma brott, skall bli återbetalningsskyldiga för den felaktigt utbetalda ersättningen.
Enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning har den som varit häktad eller föremål för annan frihetsinskränkning på grund av misstanke om brott rätt till ersättning av staten bl.a. om frikännande dom meddelas. Rätten till ersättning är enligt 4 § begränsad bl.a. så till vida att ersättning kan vägras eller sättas ned om det i det enskilda fallet är oskäligt att ersättning utgår; dock får ersättning inte vägras eller sättas ned på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. Lagen reglerar inte frågan om återbetalning av på felaktiga grunder utbetalad ersättning. Beslut i ersättningsärenden fattas av JK som dock i sin nyligen till regeringen ingivna anslagsframställning förordar en annan ordning.
Lagen om ersättning vid frihetskränkning har varit föremål för översyn i betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar (se s. 86 och 182). I betänkandet föreslås lagen ersatt med en ny lag om skadestånd på grund av vissa myndighetsåtgärder. Inte heller i förslaget tas frågan om återbetalning upp. Beredning av förslagen i betänkandet pågår i Justitiedepartementet och en proposition förväntas under hösten.
Utskottet konstaterar först att det är stötande att ersättning som utbetalats inte blir återbetalningspliktig om den misstänkte senare döms för brottet. Frågan bör enligt utskottets mening få en lösning inom ramen för den pågående översynen av lagstiftningen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju 709 och Ju 808 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kyrkofrid
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju711, 1994/95:Sf611 yrkande 13 och 1994/95:Sf637 yrkande 26,
res. (v, mp, kds)
2. beträffande Advokatsamfundets disciplinnämnd
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju701 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande byte av offentlig försvarare
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju707,
4. beträffande förundersökning
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju210 och 1994/95:Ju706,
5. beträffande anabola steroider
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju618 yrkandena 2 och 3,
6. beträffande grupptalan
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju805 yrkande 4 och 1994/95: A817 yrkande 5,
7. beträffande lönegarantimål
att riksdagen avslår motion 1994/94:Ju704,
8. beträffande ersättning vid frihetsinskränkning
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju709 och 1994/95:Ju808 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 14 mars 1996
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Eström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds) och Görel Thurdin (c).
Reservation
Kyrkofrid (mom. 1)
Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med Utskottet finner inte och slutar med Sf611 och Sf637 bort ha följande lydelse:
Flyktingar, asylsökande och andra grupper som skall avvisas bör kunna söka skydd i kyrkolokaler där de inte riskerar att gripas eller omhändertas av polis eller andra myndigheter. Det finns flera exempel som visar hur avvisade flyktingar kommit att förföljas och torteras i sitt hemland trots att ansvariga myndigheter i Sverige gjort bedömningen att detta inte skulle bli fallet. Enligt utskottets mening talar starka skäl således för en ordning som innebär att husrannsakan och liknande åtgärder endast får företas efter medgivande av huvudmannen. Det får åligga regeringen att lägga fram lagförslag som beaktar vad utskottet anfört. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna Ju711, Sf611 och Sf637 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande kyrkofrid
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju711, 1994/95: Sf611 yrkande 13 och 1994/95:Sf637 yrkande 26 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Anabola steroider (mom. 5)
Rolf Åbjörnsson (kds) anför:
Enligt min mening bör det pågående utredningsarbetet syfta till att all befattning - även bruket - med anabola steroider kriminaliseras om inte befattningen har ett medicinskt eller vetenskapligt syfte. Även i övrigt bör inriktningen på utredningsarbetet vara sådan att hanteringen av anabola steroider försvåras och polisens arbete underlättas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 2 Inledning 2 Kyrkofrid 3 Advokatsamfundets disciplinnämnd 4 Byte av offentlig försvarare 6 Förundersökning 6 Anabola steroider 7 Grupptalan 9 Lönegarantimål 9 Ersättning vid frihetsinskränkning 10 Hemställan 11 Reservation 12 Kyrkofrid (mom. 1) 12 Särskilt yttrande 12 Anabola steroider (mom. 5) 12 Gotab, Stockholm 1996