Vissa grundlagsfrågor m.m.
Betänkande 1991/92:KU10
Konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU10
Vissa grundlagsfrågor m.m.
Innehåll
1991/92 KU10
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas motioner från allmän motionstid 1990 och 1991 i vissa frågor som gäller grundlagsskydd för fri- och rättigheter m.m. Motionsyrkandena avstyrks.
Motionerna
1989/90:K258 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen omedelbart beslutar att grundlagsskydda de fyra outbyggda älvarna samt nationalparkerna.
1990/91:K231 av Lars Hedfors m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett grundlagsskydd för allemansrätten i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:K241 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att grundlagsskydda de fyra outbyggda älvarna, 3. att riksdagen beslutar att grundlagsskydda samtliga nationalparker.
1990/91:K252 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen, om motion 1990/91:U530 inte bifalles, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda och lägga fram förslag till hur konsumenternas ställning och makt skall stärkas, 2. att riksdagen, om motion 1990/91:U530 inte bifalles, som sin mening ger regeringen till känna att konsumenternas ställning och makt bör grundlagsskyddas liksom medborgarens demokratiska rättigheter skyddas i dag. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U530.
Utskottet
1. Allemansrätten
Motionen
I motion K231 av Lars Hedfors m.fl. (s) begärs ett förslag om grundlagsskydd för allemansrätten. Motionärerna erinrar om att den svenska allemansrätten är en omistlig tillgång, men att det ökade trycket på naturen genom slitage och nedsmutsning också har negativa konsekvenser. Denna utveckling måste motverkas, bl.a. genom förbättrad information. Allemansrätten får emellertid inte inskränkas, eftersom särskilt de sämst ställda grupperna i samhället har små möjligheter att köpa sig naturupplevelser och rekreation på annat sätt. En bestämmelse i regeringsformen om att naturen är tillgänglig för alla skulle stärka allemansrätten.
Bakgrund
I 1 § första stycket naturvårdslagen (1964:822) anges att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas samt att den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Stadgandet fick denna lydelse med verkan från 1975. Därvid noterades att det på flera punkter rådde oklarheter om vad allemansrätten innebär. I stort brukar man med allemansrätten avse friheten för envar att färdas till fots över och att under en kortare tid uppehålla sig på annans mark, om det inte är fråga om tomt eller plantering eller över huvud om mark som kan skadas av beträdandet, samt att där plocka blommor, bär och svamp. Departementschefen fann att en lagstiftning om denna rätts innehåll skulle kunna leda till många svårbedömda tvister i skälighetsfrågor där olägenheterna inte ansågs vara större än att de kunde övervinnas med upplysning och uppmaning till hänsyn. Han ansåg det emellertid värdefullt att markera allemansrättens betydelse i naturvårdslagens inledande bestämmelse och därför gjordes tillägget varigenom -- utan någon precisering av allemansrättens innebörd -- slås fast att naturen är tillgänglig för alla i enlighet med allemansrätten (prop. 1974:166, s.92). Riksdagen följde utskottet (JoU 1974:52, rskr. 405).
Utskottets bedömning
Allemansrätten har vid något tidigare tillfälle tagits upp i riksdagen som en fri- och rättighetsfråga utan att yrkandet om grundlagsreglering vunnit gehör (motion 1973:1885, KU 1973:26, rskr. 265). Utskottets majoritet avstyrkte vidare en motsvarande motion i betänkandet 1990/91:KU13.
Allemansrätten är svår att definiera och den avser i första hand förhållandet mellan enskilda; det skydd som bereds genom regeringsformens kapitel om fri- och rättigheter gäller i huvudsak gentemot det allmänna (jfr prop. 1975/76:209, s. 85 f.). Utskottsmajoriteten avstyrkte vid 1989/90 års riksmöte motioner på ett angränsande område, nämligen om grundlagsskydd för vissa outbyggda älvar samt för nationalparkerna.
Utskottet anser inte heller nu att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av yrkandet om grundlagsskydd för allemansrätten. Motion 1990/91:K231 avstyrks.
2. Outbyggda älvar och nationalparker
Motionerna
I motion 1989/90:K258 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att riksdagen ger de fyra outbyggda älvarna samt nationalparkerna grundlagsskydd. Hans Leghammar m.fl. (mp) har samma förslag i motion 1990/91:K241, yrkandena 1 och 3. De anser att skyddet för Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven samt för nationalparkerna är otillräckligt, det bör inte vara beroende av tillfälliga majoriteter.
Bakgrund
De fyra nämnda älvarna omfattas av en bestämmelse i 3 kap. 6 § naturresurslagen (1987:12) som innebär ett principiellt förbud mot vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål.
Bostadsutskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat yrkanden om ytterligare skydd för de outbyggda älvarna, senast i betänkandet 1990/91:BoU18, s. 21 f. Yrkanden om att de outbyggda älvarna förklaras som nationalälvar avstyrktes (res. fp, c och mp), och riksdagen följde utskottet (rskr. 342).
Nationalparkernas ställning regleras i naturvårdslagen (1964:822). I 4 § föreskrivs att -- i syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick -- staten tillhörig mark kan avsättas till nationalpark. Ett sådant beslut fattas av regeringen på förslag av naturvårdsverket och sedan riksdagen lämnat sitt medgivande. Det finns för närvarande ett tjugotal nationalparker.
Utskottets bedömning
Riksdagen har beslutat om skydd för de outbyggda älvarna. Detta skydd kan inte brytas på annat sätt än genom riksdagsbeslut. Även för att ändra ett områdes status som nationalpark krävs beslut av riksdagen.
Utskottet finner inte skäl att i grundlagen införa bestämmelser på nu ifrågavarande område. Motionerna 1989/90:K258 samt 1990/91:K241 yrkandena 1 och 3 avstyrks.
3. Konsumentfrågor
Motionen
Motion K252 av Inger Schörling m.fl. (mp) gäller under förutsättning att motion 1990/91:U530 -- om att anpassningen till EGs inre marknad skall upphöra och att principbeslutet om att ansöka om EG-medlemskap upphävs -- inte vinner gehör. Inom EG lyfts all väsentlig makt över samhällsutvecklingen bort från de folkvalda nationella parlamenten och placeras i inte folkvalda, överstatliga organ vilka fungerar i intim samverkan med marknadens ledande företag. Det blir då nödvändigt att kraftigt förstärka medborgarnas ställning och makt i deras egenskap av konsumenter. Motionärerna begär dels en parlamentarisk kommitté med detta uppdrag (yrkande 1), dels att konsumenternas ställning och makt grundlagsskyddas (yrkande 2).
Bakgrund
Utrikesutskottet kommer denna höst att behandla motion U530. Den syftar till att anpassningen till EGs inre marknad skall upphöra (yrkande 1) samt att Sverige inte skall ansöka om medlemskap i EG (yrkande 2).
Sverige har som bekant sommaren 1991 ansökt om medlemskap i den europeiska gemenskapen.
EGs regelverk på konsumentområdet avser generellt sett en minimistandard som medlemsländerna skall uppfylla. Det står då de enskilda länderna fritt att gå utöver minimikraven. Regeringen (utrikeshandelsdepartementet) har i maj 1991 presenterat en s.k. grönbok -- Konsekvenser av ett svenskt EG-medlemskap -- i syfte att dels beskriva förutsättningarna för ett medlemskap i EG, dels analysera konsekvenserna av medlemskap inom olika ämnesområden, däribland konsumentpolitik och konsumenträtt. I grönboken beskrivs förhållandena såväl inom EG som i Sverige (s.89 ff.). Vidare konstateras att ett EG-medlemskap på konsumentområdet inte leder till stora förändringar i relation till vad som uppnås genom ett EES-avtal samt att möjligheterna att påverka EGs konsumentpolitiska arbete torde öka, bl.a. genom fullt deltagande i kommittéer och beslut. Det noteras också att EG för närvarande bereder flera viktiga direktiv på konsumentområdet, bl.a. om produktsäkerhet och oskäliga avtalsvillkor.
Utskottets bedömning
En mp-motion om stärkt konsumentmakt med anledning av harmonisering till EGs inre marknad avstyrktes av utrikesutskottets majoritet hösten 1990. Därvid uttalades bl.a. att något generellt hinder för Sverige att behålla sitt starka konsumentskydd vid ett närmare samarbete med EG inte föreligger (1990/91:UU8). Mot denna bakgrund samt då skäl inte heller i övrigt föreligger att riksdagen tar något initiativ med anledning av motion 1990/91:K252 yrkandena 1 och 2 avstyrks dessa.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande allemansrätten
att riksdagen avslår motion 1990/91:K231, men. (v)
2. beträffande outbyggda älvar och nationalparker
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K258 samt 1990/91:K241 yrkandena 1 och 3,
3. beträffande konsumentfrågor
att riksdagen avslår motion 1990/91:K252 yrkandena 1 och 2.
Stockholm den 19 november 1991
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Sören Lekberg (s), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Henrik S Järrel (m) och Elvy Söderström (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Enligt vänsterpartiets mening har den urgamla allemansrätten avgörande betydelse för att människor skall få möjlighet till friluftsliv och rekreation i naturen. Den bidrar också till att öka förståelsen för människan som en del av naturen och därigenom bl.a. till en god naturvård. Någon motsvarighet till allemansrätten finns i regel inte i andra länder.
Samhällsutvecklingen, förändringar i markanvändningen samt den ökande konkurrensen om mark och naturtillgångar gör emellertid att allemansrätten inte heller i vårt land längre alltid kan betraktas som självklar. Den befogenhet som finns att på allemansrättslig grund vistas i naturen är enligt utskottets mening av så grundläggande betydelse att den nu bör skyddas i regeringsformens fri- och rättighetskapitel. Utskottet hade därför bort tillstyrka motion 1990/91:K231.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1 borde ha hemställt:
1. beträffande allemansrätten
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K231 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan har anförts.