Vissa fastighetsrättsliga frågor m.m.
Betänkande 1994/95:BoU1
Bostadsutskottets betänkande
1994/95:BOU01
Vissa fastighetsrättsliga frågor m.m.
Innehåll
1994/95 BoU1
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet tio motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994 om vissa fastighetsbildningsfrågor, om ändringar i jordförvärvslagen samt om vissa rennäringsfrågor. Utskottet avstyrker samtliga dessa motioner.
En reservation (fp) angående delning av skogsbruksfastigheter har fogats till betänkandet.
Motionerna
I betänkandet behandlas de under allmänna motionstiden 1994 väckta motionerna
1993/94:Bo402 av John Andersson (-) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i 3 kap. 7 § fastighetsbildningslagen så att regionalpolitiska hänsyn tas i vissa fall vid klyvning av skogsbruksfastigheter.
1993/94:Bo403 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen av regeringen begär en utredning av fastighetsbildningslagen och skatteavdragsreglerna för att åstadkomma de förutsättningar för omarrondering som ovan anförts.
1993/94:Bo405 av John Andersson (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av avvittringens slutförande och redovisning vad gäller Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen.
1993/94:Bo407 av Margareta Gard (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utmönstra undantagsbestämmelsen för ägosplittrade områden i jordförvärvslagen.
1993/94:Bo418 av Ulla Orring (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 3 kap. 7 § fastighetsbildningslagen att hänsyn tas till regionalpolitiska skäl vid avstyckning av skogsbruksfastigheter.
1993/94:Bo419 av Karl Gustaf Sjödin och Christer Windén (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av avvittringens slutförande och redovisning rörande Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av renbetesrätten för ursamer i respektive lappby-samebys betesområde.
1993/94:Bo602 av John Andersson (-) vari yrkas att riksdagen beslutar att 71 § rennäringslagen (1971:437) ges följande lydelse: Uppehåller sig renar utanför renskötselområdet eller på mark inom detta område under tid då renskötsel inte får bedrivas där, skall länsstyrelsen på framställning av den som därigenom lider skada eller olägenhet av någon betydelse vid vite förelägga renägaren att föra bort renarna. Vitesförläggande enligt första stycket får meddelas endast om renägaren underlåter att inom skälig tid efter anmaning ta hand om renarna.
1993/94:Bo609 av Leo Persson och Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens fortsatta ansvar att lösa markfrågan för renskötseln i Tännäs sameby.
1993/94:Bo611 av Magnus Persson (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts i frågan om skogssamernas rättsliga ställning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samernas rättigheter på mark som tillhörde staten vid utgången av juni 1992.
1993/94:A454 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avstyckningar från jordbruksfastighet och om jordförvärvslagstiftningen.
Uppvaktningar
Inför utskottet har företrädare för Tännäs sameby resp. för markägarna i Tännäs socken lämnat uppgifter i ärendet vad gäller den fråga som behandlas i motion 1993/94:Bo609 (s).
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994 om vissa fastighetsbildningsfrågor, om ändringar i jordförvärvslagen samt om vissa rennäringsfrågor.
Ändringar i fastighetsbildningslagen m.m.
Fastighetsbildningslagen (FBL) innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar en fastighet kan nybildas eller ombildas och regler för förfarandet. Nybildning kan ske genom avstyckning, klyvning eller sammanläggning. Ombildning av en fastighet sker genom fastighetsreglering.
I fastighetsbildningslagens 3 kap. återfinns de grundläggande villkoren för fastighetsbildning. Under senare år har ändringar vid två tillfällen gjorts i 3 kap. som bl.a. syftat till att öka möjligheter att bilda mindre jordbruks- och skogsbruksfastigheter (prop.1989/90:151, BoU3, rskr. 21 samt prop. 1993/94:27, BoU4, rskr. 41). De senaste ändringarna i lagen trädde i kraft den 1 januari 1994.
I två motioner från allmänna motionstiden 1994, 1993/94:Bo402 (-) och Bo1993/94:418 (fp), tas upp frågor om villkoren för klyvning eller avstyckning av skogsfastigheter. I motionerna hävdas bl.a. att nyligen genomförda förändringar av 3 kap. 7 § FBL medfört att regionalpolitiskt önskvärda fastighetsbildningar av skogsfastigheter motverkas, speciellt i norra delarna av landet. Motionärerna föreslår därför att riksdagen hos regeringen skall begära en ändring i denna paragraf så att regionalpolitiska hänsyn kan tas vid avstyckning eller klyvning av skogsfastigheter.
Bestämmelserna i 3 kap. 7 § FBL syftar till att vara en skyddsregel för skogsnäringen och för skogsmiljön. Enligt den lydelse av 3 kap. 7 § som gäller från den 1 januari 1994 får mark som är avsedd för skogsbruk inte delas in på sådant sätt att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Fastighetsbildning som berör sådan mark får inte heller äga rum, om den innebär en skadlig delning av skogsbruksfastighet.
I 3 kap. 5 § återfinns vissa särskilda bestämmelser för fastighetsbildning av jordbruks- och skogsbruksfastigheter. Det anges bl.a. att det företag som skall bedrivas på fastigheten skall ge ett godtagbart ekonomiskt utbyte. De förändringar av FBL som trädde i kraft den 1 januari 1994 innebar bl.a. att regionalpolitiska intressen skall tillmätas större vikt vid tillämpningen av detta företagsekonomiska villkor. Hänsyn skall enligt lagtexten tas till möjligheterna att kombinera företaget med annan varaktig verksamhet på orten. Särskild hänsyn skall också tas till intresset av att sysselsättning och bosättning i glesbygd främjas. Sammantaget ansågs denna förändring i fastighetsbildningslagen ge större möjligheter att bilda små skogsfastigheter.
Bestämmelser om möjlighet att ta regionalpolitiska hänsyn vid bildning av skogsfastigheter som motionärerna anser skall införas i 7 § återfinns således redan i 5 §. Bestämmelserna i 7 § syftar som ovan angivits till att ge ett skydd för skogsnäringen och för skogsmiljön. Enligt proposition 1993/94:27 innebär dock utformningen av 7 § att regeln får mindre praktisk betydelse i sådana glesbygdsområden där det inte bedrivs något skogsbruk av betydelse.
Den fråga som aktualiseras i motionerna 1993/94:Bo402 (-) och Bo1993/94:418 (fp) avser således den avvägning mellan regionalpolitiska och skogspolitiska intressen som görs i FBL. Mot bakgrund av att en ändring av de aktuella paragraferna i FBL trädde i kraft för mindre än ett år sedan är bostadsutskottet inte berett att nu åter överväga ändringar i dessa avseenden. Skulle erfarenheterna av tillämpningen av FBL efter ändringen motivera det får frågan aktualiseras vid ett senare tillfälle. Motionerna avstyrks således.
I motion 1993/94:Bo403 (s) föreslås att riksdagen av regeringen begär en utredning om fastighetsbildningslagen och skatteavdragsreglerna för att åstadkomma nya former och förutsättningar för omarrondering. Motionärerna anför att det långsiktigt visserligen kan finnas ett statligt intresse av att omarronderingsåtgärder genomförs men ifrågasätter samtidigt formerna för beslut om sådana åtgärder. Det hävdas att nuvarande regler ger för stort inflytande för innehavare av stora fastigheter när myndigheterna avgör om en omarrondering skall genomföras.
Omarrondering är ett begrepp som används vid mer omfattande ändringar i fastighetsindelningen i ett område. Denna typ av fastighetsreglering har under senare år genomförts framför allt i Dalarna där fastighetsstrukturen i vissa fall är mycket komplicerad med bl.a. omfattande ägosplittring.
De grundläggande reglerna för fastighetsreglering finns i FBL 5 kap. Fastighetsreglering får enligt 5 kap. 3 § påkallas av bl.a. ägare av en fastighet som berörs av regleringen. I 5 § anges vissa villkor för att en fastighetsreglering skall genomföras. Denna paragraf innehåller det s.k. opinionsvillkoret som innebär att en reglering inte får komma till stånd, om det från sakägarhåll föreligger motstånd av viss styrka mot företaget. I förarbetena till lagen anges att vid prövningen av opinionsvillkoret skall göras en helhetsbedömning av de invändningar som reses mot fastighetsregleringen. Vidare anges därvid att i första hand antalet sakägare som motsätter sig regleringen får beaktas. Samtidigt förutsätts dock att en bedömning görs av tyngden i de skäl som kan anföras mot en reglering. Av paragrafen framgår att i detta sammanhang "skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen." Detta har vid genomförda omarronderingar tolkats så att inställningen hos fastighetsägare med arealmässigt stort fastighetsinnehav tillmätts större betydelse än hos dem med små fastigheter. Detta brukar uttryckas så att "arealmajoritetens" vilja i vissa fall har gått före "huvudtalsmajoritetens".
Även om fastighetsbildningslagen således under vissa förutsättningar kan ge stöd för regleringsåtgärder i områden där en majoritet av fastighetsägarna motsätter sig detta har under senare år i praktiken allt större hänsyn tagits till inställningen hos flertalet markägare. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i ett beslut fastställt riktlinjer för verksamheten med genomgripande omarronderingar i länet. Av dessa riktlinjer framgår att omarronderingar i första hand förutsätts komma till stånd i områden där en klar positiv viljeinriktning redovisats från markägarhåll. Vad gäller den omarrondering som för närvarande är mest aktuell har dessutom länsledningen uttalat att såväl areal- som huvudtalsmajoritet bör eftersträvas.
Erfarenheterna och genomförda studier visar att fastighetsinnehavet i de aktuella omarronderingsområdena ofta berör frågor som går långt utöver de rent fastighetsekonomiska värdena. Detta har bidragit till de motsättningar som ibland uppkommit i bygder där omarronderingar har aktualiserats. Utvecklingen under senare år har dock gått mot en strävan att i möjligaste mån lösa dessa motsättningar innan en fastighetsreglering påbörjas. Bostadsutskottet ser positivt på att stor vikt läggs vid att uppnå bredast möjliga stöd innan en genomgripande omarrondering genomförs. Lösningen på den typ av problem som tas upp i motionen torde således stå att finna genom en flexibel ärendehandläggning där stor hänsyn tas till synpunkter från berörda markägare. Enligt vad som framgått av redovisningen ovan kan det också förväntas att handläggningen av de omarronderingar som för närvarande är aktuella genomförs med denna utgångspunkt.
I motion 1993/94:Bo403 (s) föreslås vidare att möjligheten att införa avdragsrätt för omarronderingskostnader prövas.
Frågan om avdragsrätt för fastighetsbildningskostnader har vid flera tillfällen behandlats av skatteutskottet. Senast våren 1993 (1992/93:SkU21) behandlade och avstyrkte skatteutskottet ett motionsförslag om utökad avdragsrätt. Frågor om finansieringen av lantmäterikostnader har också övervägts av Lantmäteri- och inskrivningsutredningen. I utredningens slutbetänkande (SOU 1994:90) som lades fram i juni 1994 behandlas frågan om avdragsrätt vid vissa lantmäteriförrättningar. Utredaren har, med hänvisning till andra förslag som syftar till att underlätta fastighetsindelning, inte föreslagit någon förändring i avdragsrätten. Det får dock förutsättas att frågan om fastighetsbildningskostnaden vid bl.a. omarronderingar övervägs vid den beredning av ärendet som kommer att ske inom regeringskansliet.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört avstyrks motion 1993/94:Bo403 (s).
Två motioner, 1993/94:Bo405 (-) och 1993/94:Bo419 (nyd), behandlar frågor om avvittringen vad gäller Västerbottens och Norrbottens län ovan odlingsgränsen. Avvittring är den fastighetsbildning som genomfördes i dessa delar av Norrland och varigenom statens och enskildas rätt fastställdes. Staten uppmuntrade under lång tid från slutet av 1600-talet bosättning i de glest befolkade delarna av Norrland. Ofta tillkom dock de nya bosättningarna utan att gränserna för de nya hemmanen fullt ut klarlades. Behovet av en äganderättslig reglering av nybyggena framstod så småningom som allt större. Genom avvittringsförrättningar gjordes gränsbestämningar mellan kronans mark och de enskilda hemmanen. I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker skedde regleringen huvudsakligen genom en särskild avvittringslagstiftning under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Bostadsutskottet behandlade våren 1990 i ett särskilt betänkande frågor om avvittringen i Västerbottens och Norrbottens lappmarker (se 1989/90:BoU12).
I de två aktuella motionerna begärs att en översyn av avvittringens slutförande och redovisning rörande Västerbottens och Norrbottens lappmarker genomförs. I detta sammanhang bör enligt motionärerna också en utredning av renbetesrätten i områdena genomföras. Bakgrunden till yrkandena i motionerna uppges vara att berörda sakägare ofta ifrågasätter riktigheten i nuvarande områdesgränser. Grundläggande handlingar uppges saknas hos berörda myndigheter. Vidare anses fel ha begåtts vid fastställandet av renbetesrätten vid avvittringsförrättningarna.
Bostadsutskottet behandlade i det ovan omnämnda betänkandet våren 1990 motioner med motsvarande yrkande som de nu aktuella. Vid ärendets beredning inhämtades yttranden från olika myndigheter och intresseorganisationer. Utskottet konstaterade i detta sammanhang bl.a.:
Vad som framkommit i yttranden bl.a. från de rättsvårdande remissinstanserna och vid utskottets beredning av ärendet ger inte belägg för att avvittringsförrättningarna inte skulle ha verkställts i enlighet med de bestämmelser som gällde. Inte heller finns stöd för uppfattningen att avvittringshandlingarna saknas utom i något enstaka fall.
Rättssäkerheten synes ha varit väl tillgodosedd med de möjligheter som fanns för den enskilde att bevaka sin rätt och att få en överprövning till stånd av de fastställda utslagen och den slutliga utstakningen. I stort sett samtliga avvittringsutslag ovan odlingsgränsen har varit föremål för sådana överprövningar.
Bostadsutskottet konstaterade dock vidare att möjligheterna till missförstånd är stora på grund av att frågorna kring avvittringarna är komplicerade. Utskottet föreslog därför att riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen skulle begära att informationsinsatser om avvittringen skulle vidtas. Riksdagen följde utskottet. En informationsskrift, "Avvittringarna i lappmarkerna", gavs år 1991 ut av Justitiedepartementet.
Utskotten har även under de senaste åren behandlat motioner med liknande yrkanden som de nu aktuella. I dessa sammanhang har utskottet gjort bedömningen att frågor som i grunden rör rättsliga förhållanden inte kan lösas på annat sätt än genom domstolsprövning (se 1992/93:BoU12 s. 8).
Utskottet vidhåller sin uppfattning vad gäller de behandlade frågorna. Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet motionerna 1993/94:Bo405 (-) och 1993/94:Bo419 (nyd).
Ändringar i jordförvärvslagen
Frågor om jordförvärvslagen behandlas i två motioner. I motion 1993/94:Bo407 (m) anförs att jordförvärvslagens regler om kontroll i samband med förvärv visserligen i hög grad har utmönstrats ur lagstiftningen men att de finns kvar och tillämpas bl.a. i vissa starkt ägosplittrade områden. Detta strider enligt motionären mot principen om likabehandling och urholkar äganderättens värde. Mot denna bakgrund föreslås att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna att undantagsbestämmelsen för ägosplittrade områden bör utmönstras ur jordförvärvslagen.
Även i motion 1993/94:A454 (m) yrkande 2 förordas att krav på förvärvsprövning bör undvikas. Motionärerna föreslår att effekterna av nuvarande regler i jordförvärvslagen utvärderas och att generösare regler för avstyckningar övervägs.
Jordförvärvslagens syfte var tidigare bl.a. att göra det möjligt för de dåvarande lantbruksnämnderna att medverka till att jordbruksmark brukades effektivt och rationellt. Fram till den 1 juli 1991 gällde som huvudregel att lantbruksfastigheter inte kunde förvärvas utan tillstånd. Under år 1991 beslutades om väsentliga ändringar i jordförvärvslagen (bet. 1990/91:JoU26). Ändringarna innebar en långtgående avreglering. Förvärvslagstiftningen ansågs emellertid inte kunna avskaffas helt. Som skäl angavs att lagen varit effektiv när det gäller juridiska personers förvärv, förvärv i glesbygd och förvärv i särskilt ägosplittrade områden. Krav på tillstånd för förvärv av lantbruksegendom behölls därför i de nu angivna tre fallen.
Även om förändringarna i jordförvärvslagen den 1 juli 1991 således i huvudsak innebar att förvärvsprövningen enligt jordförvärvslagen slopades ansåg riksdagen att möjlighet till sådan prövning skulle behållas i s.k. omarronderingsområden. Som omarronderingsområde anges i jordförvärvslagen område med mycket stark ägosplittring för vilket länsstyrelsen fastställt en plan för rationalisering av ägostrukturen. Tillstånd till förvärv av egendom i omarronderingsområden får vägras om förvärvet skulle göra det svårare att genomföra en rationalisering av ägostrukturen.
Även i glesbygdsområden behölls kravet på tillstånd enligt jordförvärvslagen efter avregleringen år 1991. Om vissa förutsättningar uppfylls krävs dock inte tillstånd i dessa områden. Syftet var i detta fall att förstärka lagen som ett regionalpolitiskt instrument samt främja sysselsättning och bosättning i glesbygd. Vad slutligen avser kravet på förvärvstillstånd för juridiska personer behölls denna regel för att underlätta att balansen mellan olika ägarkategorier behålls.
Bostadsutskottet anser att de skäl som föranledde att kravet på förvärvsprövning i vissa fall behölls efter avregleringen år 1991 fortfarande har bärighet. Vad gäller frågan om avstyckningar som tas upp i motion 1993/94:A454 (m) har som ovan beskrivits fastighetsbildningslagen nyligen ändrats bl.a. i syfte att underlätta bildandet av mindre jordbruks- och skogsbruksfastigheter.
Motionerna 1993/94:Bo407 (m) och 1993/94:A454 (m) yrkande 2 avstyrks med hänvisning till vad ovan anförts.
Rennäringsfrågor m.m.
Under denna rubrik behandlas tre motioner väckta under 1994 års allmänna motionstid som tar upp frågor med betydelse för rennäringen.
Enligt vad som anförs i motion 1993/94:Bo602 (-) har problemen med renar som stannar kvar i vinterbeteslandet under tid när de inte får vistas där blivit allt större under senare år. Detta anses medföra skador på skog och mark samt skapa motsättningar mellan markägarna och samerna. Motionären hävdar att länsstyrelsen inte utnyttjar den möjlighet som finns i rennäringslagens 71 § att utfärda vitesföreläggande för att den ansvariga samebyn skall föra bort renar från förbjudet område. I motionen föreslås mot denna bakgrund att 71 § ändras så att dagens formulering i paragrafens första stycke om att länsstyrelsen vid vite kan förelägga samebyn att föra bort renarna i stället ersätts med begreppet skall.
Motsvarande motionsförslag om en tvingande regel om vitesföreläggande fördes även fram vid riksdagsbehandlingen år 1992 (1992/93:BoU8) när rennäringslagens 71 § fick sin nuvarande utformning. Bostadsutskottet ansåg inte att det fanns tillräckligt skäl att införa en sådan tvingande regel.
Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan. Det är önskvärt att möjligheterna till frivilliga lösningar på den typ av problem som tas upp i motionen kan utnyttjas innan mer tvingande åtgärder vidtas. Utskottet förutsätter att berörda länsstyrelser i detta sammanhang tar på sig en aktiv roll så att motsättningar mellan olika intressegrupper i möjligaste mån kan undvikas. Enligt vad utskottet erfarit har också frivilliga överenskommelser i flera fall kommit till stånd som torde minska de problem som tas upp i motionen. Motion 1993/94:Bo602 (-) avstyrks med hänvisning till det anförda.
I motion 1993/94:Bo609 (s) föreslås att riksdagen i ett tillkännagivande skall begära att regeringen ingriper i syfte att lösa en markfråga för renskötseln i Tännäs sameby. Bakgrunden är att vissa arrendeavtal rörande renbetesrätt löpt ut och de berörda parterna, markägarna respektive Tännäs sameby, därefter inte kunnat nå en överenskommelse om ett nytt avtal.
Av motionen framgår att länsstyrelsen i Jämtland har erbjudit sig att på olika sätt bistå parterna i syfte att underlätta förhandlingsarbetet om markavtal för Tännäs sameby. Däremot anser sig länsstyrelsen förhindrad att företräda någon part i förhandlingarna.
Utskottet har förståelse för den komplicerade situation som uppkommit för renskötseln men också för markägarna i de aktuella markområdena i Tännäs socken. Markarronderingen i de områden som samebyn utnyttjar är enligt uppgift sådan att en rationell renskötsel är svår att bedriva om inte den i motionen beskrivna markfrågan kan lösas. Vid beredningen av ärendet har framkommit att det finns flera omständigheter som försvårar en uppgörelse om fortsatt arrende. Det måste anses angeläget att överläggningar snarast inleds med syftet att nå en lösning av frågan.
Företrädare för länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat att länsstyrelsen är beredd att medverka i förhandlingsarbetet i avsikt att underlätta det, dock utan att företräda endera parten. Enligt utskottets mening finns anledning att anta att länsstyrelsen genom att bistå parterna i de överläggningar som bör komma till stånd kan bidra till att frågan bringas närmare sin lösning. Utskottet förutsätter att parterna med länsstyrelsens medverkan kan få till stånd konstruktiva diskussioner i detta syfte. Något tillkännagivande till regeringen enligt förslaget i motion 1993/94:Bo609 (s) kan vid en sådan uppfattning inte anses erforderligt. Motionen avstyrks således.
Slutligen tar utskottet i detta betänkande upp motion 1993/94:Bo611 (s) som behandlar frågor om skogssamernas rättsliga ställning m.m. Enligt motionärens uppfattning har överväganden i denna fråga inte gjorts i tillräcklig omfattning. Exempelvis anser motionären att samerättsutredningen bort särskilt behandla skogssamebyarnas speciella villkor. Mot denna bakgrund föreslås i motionens yrkande 1 att riksdagen begär att regeringen genomför en utredning om skogssamernas rättsliga ställning.
I yrkande 2 föreslås att riksdagen skall göra ett tillkännagivande om samernas rättigheter på mark som tillhörde staten vid utgången av juni 1992. Enligt motionären finns anledning att befara att skogsrenskötselns villkor kommer att försämras på den mark som överlåtits till Domän AB.
Vad gäller förslaget om en utredning om skogssamernas rättsliga ställning beslutade, som även konstateras i motionen, regeringen den 2 december 1993 att ge Sametinget i uppdrag att senast den 1 december 1994 redovisa motiverade förslag till åtgärder när det gäller skogssamernas rättsliga ställning. Utskottet anser att den vidare beredningen av detta ärende bör avvaktas.
Inte heller vad som föreslås i motionens yrkande 2 bör föranleda någon åtgärd från riksdagen. Riksdagen beslutade våren 1992 om de villkor som skulle gälla vid överföringen av Domänverket till bolagsform (prop. 1991/92:134, NU33, rskr. 351). Beslutet innebar bl.a. att rennäringslagen ändrades så att rennäringen behöll sina rättigheter på mark som vid utgången av juni år 1992 tillhörde staten men som därefter överlåtits till annan. Avsikten var således att renskötselns villkor inte skulle påverkas av de genomförda förändringarna avseende tidigare statsägd mark. Ett tillkännagivande till regeringen enligt motionärens förslag tjänar således inget verkligt syfte. Motion 1993/94:Bo611 (s) avstyrks med hänvisning till det anförda.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande delning av skogsbruksfastighet att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo402 och 1993/94:Bo418, res. (fp)
2. beträffande omarrondering att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo403,
3. beträffande avvittringens slutförande att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo405 och 1993/94:Bo419,
4. beträffande förvärvsprövningen enligt jordförvärvslagen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo407 och 1993/94:A454 yrkande 2,
5. beträffande tvingande regel om vitesföreläggande att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo602,
6. beträffande markavtal för Tännäs sameby att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo609,
7. beträffande skogssamernas rättsliga ställning att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo611.
Stockholm den 17 november 1994
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Rune Evensson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s), Marianne Carlström (s), Ingrid Skeppstedt (c), Lars Stjernkvist (s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager (mp), Ulf Björklund (kds) och Peter Weibull Bernström (m).
Reservation
Delning av skogsbruksfastighet (mom. 1)
Erling Bager (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med "I 3 kap." och på s. 4 slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Som anförs i motion Bo418 (fp) är det självklart att bra förutsättningar måste skapas för en långsiktig och ekologiskt anpassad skogspolitik. Det kan därvid föreligga ett behov av att skydda näringen från en olämplig förändring av fastighetsindelningen. Bostadsutskottet anser inte att detta mål behöver stå i motsats till önskemålet om att tillåta regionalpolitiska avvägningar i syfte att underlätta sysselsättning och boende i glesbygd. Den utformning som 3 kap. 7 § FBL givits medger emellertid inte att sådana avvägningar görs för skogsbruksfastigheter när skyddsreglerna för skogsnäringen anses tillämpliga. Det föreligger därför en risk att skogsnäringens intressen ges automatiskt företräde även om resultatet av en stoppad avstyckning eller klyvning av en fastighet kan bli fortsatt avfolkning av en bygd.
Vidare kan ifrågasättas lämpligheten och följderna av att kraven på en skogsbruksfastighets storlek starkt skiljer sig mellan olika delar av vårt land. Detta blir resultatet om 3 kap. 7 § FBL tillämpas på det sätt som anges i förarbetena till de förändringar i lagen som genomfördes den 1 januari i år. I specialmotiveringen till den aktuella paragrafen anges vilken årlig tillväxt som bör krävas på en fastighet. Detta får till följd att möjligheterna att bilda små fastigheter blir betydligt sämre i de norra delarna av landet där skogstillväxten går långsammare.
Bostadsutskottet anser att de frågor som tagits upp i de aktuella motionerna bör föranleda överväganden om möjligheten att ta större regionalpolitiska hänsyn vid nybildning av skogsbruksfastigheter. Det bör ankomma på regeringen att pröva om detta kan ske på det sätt som föreslås i motionerna eller på annat sätt och därefter återkomma till riksdagen med förslag i frågan.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna 1993/94:Bo402 (-) och 1993/94:Bo418 (fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 1. beträffande delning av skogsbruksfastighet att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo402 och 1993/94:Bo418 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,