Utvisning på grund av brott
Betänkande 1993/94:SfU17
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SFU17
Utvisning på grund av brott
Innehåll
1993/94
SfU17
Sammanfattning
Socialförsäkringsutskottet behandlar i detta betänkande proposition 1993/94:159 om Utvisning på grund av brott samt tre motioner som väckts med anledning av motionerna. Dessutom behandlas en motion från den allmänna motionstiden 1993/94 om utvisning vid olovlig vistelse här i landet.
Enligt gällande bestämmelser kan en utlänning utvisas ur Sverige om han döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år. Dessutom måste det föreligga risk för fortsatt brottslig verksamhet eller att brottet är av särskilt allvarlig art.
I propositionen föreslås att det för utvisning skall vara tillräckligt att brottet kan leda till fängelse. Vid mindre allvarliga brott skall utvisning endast kunna komma i fråga om brottsligheten är systematisk eller upprepad. Som ytterligare förutsättning för utvisning föreslås i propositionen att en utlänning får utvisas endast om han döms till svårare straff än böter och det kan antas föreligga risk för återfall i brottslig verksamhet i allmänhet. Utvisning med hänsyn till brottets allvar, oberoende av återfallsrisk, föreslås kunna komma i fråga vid brott av något lägre svårighetsgrad än vad som krävs enligt nuvarande ordning.
Domstolen skall även fortsättningsvis väga in utlänningens anknytning till Sverige vid prövningen av utvisningsfrågan. I propositionen föreslås dock att den tid för vistelse i Sverige, som krävs för att utvisning skall få tillgripas endast vid synnerliga skäl, förlängs. Domstolarna föreslås också att, vid bedömningen av om en flykting skall kunna utvisas, i mycket begränsade fall få bortse från en flyktingförklaring.
I propositionen föreslås också att, för att säkerställa verkställighet av utvisningsbeslut, häktning skall kunna tillgripas i samtliga fall när domstolen beslutar om utvisning.
Utskottet tillstyrker propositionen i dess helhet och avstyrker bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats tre reservationer.
Propositionen
Regeringen (Kulturdepartementet) har i proposition 1993/94:159, Utvisning på grund av brott, föreslagit riksdagen att anta de inom Kulturdepartementet upprättade förslagen till
1. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
2. lag om ändring i rättegångsbalken.
Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.
Motionerna
1993/94:Sf35 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas
1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att utvisning inte bör kunna komma i fråga även vid brott av lägre svårighetsgrad än vad som krävs enligt nuvarande ordning,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att tidigare åtalsunderlåtelser och strafföreläggande bör beaktas med restriktivitet vid bedömning av återfallsrisken,
3. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att återhållsamhet bör iakttas då det gäller att presumera att en utlänning kommer att fortsätta med annan brottslig verksamhet än den han eller hon är dömd för,
4. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar införa lagregel som innebär att domstolens rätt att pröva frågan om utvisning begränsas till fall då särskilt yrkande framställts av åklagare.
1993/94:Sf36 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:159,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en fördjupad utredning av de frågor som tas upp i propositionen.
1993/94:Sf37 av Lars Moquist (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag, såvitt nu är i fråga, antar följande lydelse av 4 kap. 7 § utlänningslagen:
En utlänning får utvisas ur Sverige om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till.
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag, såvitt nu är i fråga, antar följande lydelse av 4 kap. 10 § utlänningslagen:
När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 7 §, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige.
Den som är flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.
1993/94:Sf611 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av utlänningslagen.
Utskottet
Gällande bestämmelser om utvisning på grund av brott
En utlänning kan utvisas ur Sverige på grund av brott av viss svårighetsgrad. Bestämmelser härom återfinns i 4 kap. 7--10 §§ utlänningslagen (UtlL). Utvisning enligt dessa bestämmelser utgör ett instrument för den individuella utlänningskontrollen.
För utvisning på grund av brott krävs i princip att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år, vilket innebär ett brott vars straffskala innehåller fängelse i mer än ett år. Med ådömande av straff för brott som kan leda till fängelse i mer än ett år jämställs det fallet att en domstol till följd av ny brottslighet undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till för sådant brott. Således krävs inte att det brott som föranleder undanröjandet är så allvarligt att det kan medföra utvisning.
För brott mot UtlL eller annan författning som utfärdats med stöd av UtlL får utvisning ske, om det på brottet kan följa fängelse. Som ytterligare förutsättning gäller i dessa fall att omständigheterna är försvårande eller att utlänningen under de två senaste åren före brottet har begått samma slags brott. I proposition 1954:41 anges som skäl till att ett lägre straffmaximum godtas i dessa fall att brott mot bestämmelserna i UtlL har ett mera direkt samband med förutsättningarna för utlänningens vistelse i Sverige.
För att utvisning skall få ske krävs vidare att det föreligger risk för återfall i brott. I praxis har antagits att risken skall avse fortsatt liknande brottslig verksamhet, i vart fall när det gäller förmögenhetsbrott. Utvisning kan i vissa fall tillgripas även om återfallsrisk inte föreligger. Detta gäller vid allvarliga vålds- och sexualbrott, narkotikabrott samt annan allvarlig brottslighet.
När en domstol överväger utvisning skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han vistats i Sverige. En utlänning som vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet väcktes, eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas endast om synnerliga skäl för en utvisning föreligger. Detsamma gäller för en medborgare i ett annat nordiskt land som vid den angivna tidpunkten varit bosatt här sedan minst två år. Vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger skall beaktas å ena sidan arten och omfattningen av den brottslighet som ligger utlänningen till last och å andra sidan hans levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid han vistats i Sverige och över huvud taget den anknytning till Sverige som han har. Den som kom till Sverige innan han fyllde 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här i minst 5 år får över huvud taget inte utvisas.
För flyktingar gäller ytterligare begränsningar. Enligt 3 kap. 2 § UtlL avses med en flykting en utlänning som befinner sig utanför det land som han är medborgare i därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting avses även den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit. Med flyktingförklaring avses att Statens invandrarverk (SIV) anger att någon är flykting. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om utlänningen i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.
Ett beslut om utvisning på grund av brott är föremål för domstolens officialprövning, vilket innebär att åklagaren inte behöver framställa särskilt yrkande härom. Vid straffmätningen och påföljdsvalet skall domstolen i skälig omfattning beakta om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket. Bestämmelserna härom tillämpas i allmänhet så att ett fängelsestraff sätts ner i förhållande till vad som skulle ha blivit följden om utlänningen inte utvisats. Vid mindre allvarliga brott kan utlänningen dömas till en inte frihetsberövande påföljd i kombination med utvisning i stället för ett kortare fängelsestraff. Domstolen skall även beakta om utlänningen på grund av bestämmelserna i 4 kap. 1--4 §§ UtlL om särskilda verkställighetshinder inte kan sändas till visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot utvisning. Sådana särskilda hinder är bl.a. risk för dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr eller risk för förföljelse. Även andra hinder av exempelvis humanitär art skall beaktas. Om domstolen har anledning att anta att hinder mot verkställighet föreligger skall yttrande från SIV inhämtas. Regeringen kan, om den finner att en dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott inte kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att beslutet inte längre skall gälla, upphäva avgörandet helt eller delvis. Denna möjlighet kan i praktiken innebära att utlänningen i sådant fall får ett lindrigare straff eftersom det enligt gällande rätt inte finns någon möjlighet att i efterhand skärpa påföljden.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framhålls att de flesta utlänningar i Sverige lever skötsamt och har anpassat sig väl till svenska förhållanden. Det är dock känt att utlänningar är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är därför enligt propositionen viktigt att klart markera att kriminellt beteende hos dem som vill bosätta sig här i landet inte accepteras och att det därför bör ske en skärpning av hållningen gentemot dem som inte accepterar grundläggande normer och värderingar i det svenska samhället. En annan ståndpunkt kan enligt propositionen innebära ett försvårande av möjligheterna för utlänningar att etablera sig i det svenska samhället. En skärpning av bestämmelserna kan också få den effekten att risken för främlingsfientlighet minskar.
I propositionen föreslås att den grundläggande förutsättningen för utvisning skall vara att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse. Enligt propositionen kan det i vissa fall även vid mindre allvarlig brottslig verksamhet vara befogat med utvisning. En förutsättning skall dock vara att utlänningen i det enskilda fallet döms till ett svårare straff än böter i det mål där utvisning kan komma i fråga.
Som ytterligare förutsättningar för att utvisning skall kunna komma i fråga föreslås i propositionen, att det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslig verksamhet här i landet eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar. Vid bedömningen av om det föreligger risk för fortsatt brottslig verksamhet bör det enligt propositionen inte fordras att risken avser likartad brottslighet, utan vara tillräckligt att omständigheterna tyder på en brottsbenägenhet i allmänhet. Vidare framhålls i propositionen att det även fortsättningsvis oberoende av risk för fortsatt brottslig verksamhet bör vara möjligt att utvisa en utlänning vid vissa allvarliga brott. Beträffande begränsningarna för utvisning på grund av brott bör det enligt propositionen även fortsättningsvis gälla att domstolarna i de enskilda fallen skall göra en bedömning av om utvisning skall underlåtas med hänvisning till utlänningens personliga förhållanden. I propositionen föreslås dock att tidsgränserna i 4 kap. 10 § UtlL förlängs så att de anpassas till den tidpunkt då en utlänning uppfyller kriterierna för naturalisation enligt lagen om svenskt medborgarskap.
I propositionen anges att begränsningen av möjligheten att utvisa en flykting skall behållas. Domstolarna föreslås dock få möjlighet att i vissa mycket begränsade fall bortse från en flyktingförklaring.
För att säkerställa verkställandet av ett beslut om utvisning är det enligt propositionen rimligt att häktning skall kunna tillgripas i samtliga fall när domstolen beslutar om utvisning. Detta innebär en utvidgning av möjligheten att tillgripa häktning och bör enligt vad som uppges i propositionen regleras genom ett tillägg i 24 kap. 21 § rättegångsbalken, vari de nuvarande möjligheterna för häktning i samband med fällande dom regleras.
I övrigt framhålls i propositionen att den nuvarande ordningen vid domstolarnas behandling av frågan om utvisning bör behållas. Detsamma skall gälla beträffande regeringens möjlighet att upphäva eller mildra en domstols beslut om utvisning på grund av brott. När det gäller domstolarnas möjlighet att vid straffmätning och påföljdsval beakta det men som ett beslut om utvisning innebär uppges i propositionen att några förslag i denna fråga inte bör läggas fram förrän Straffsystemkommittén, som har i uppdrag att bl.a. se över det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad, lämnat sina förslag.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Motioner
I en motion föreslås avslag på propositionen.
I motion Sf36 av Birgitta Dahl m.fl. (s) framhålls att personer som begår grova brott skall kunna utvisas ur landet. Motionärerna kan dock inte ställa sig bakom regler som innebär att det blir möjligt att utvisa utlänningar som fällts för exempelvis olovlig körning, rattfylleri och snatteri, vilket enligt motionärerna kan bli resultatet av de föreslagna ändringarna i UtlL. Enligt motionärerna innebär förslagen inte rimliga proportioner mellan brott och de rättsverkningar som brottet kan få för den enskilde. En straffrättslagstiftning och den särskilda rättsverkan som kan bli följden av ett brott måste, framhålls det i motionen, vara tydlig och förutsebar för den enskilde. Motionärerna anför att propositionen inte präglas av dessa principer när det gäller hur olika typer av brottslighet skall bedömas. Motionärerna motsätter sig också den föreslagna ändringen i rättegångsbalken avseende häktning i de fall domstolen förordnat om utvisning och det finns risk att den dömde undandrar sig utvisning. Enligt motionärerna innebär den föreslagna regleringen ett gränsfall till obligatorisk häktning. Motionärerna anser att det behövs en fördjupad utredning av hur de nuvarande reglerna tillämpats och i vilken mån de lämnar utrymme för godtycke och olikformig rättsskipning. Först därefter blir det enligt motionärerna möjligt att ta ställning till vilka åtgärder som behöver genomföras. I yrkande 1 hemställer motionärerna om avslag på propositionen, och i yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om behovet av en fördjupad utredning av de frågor som tas upp i motionen.
Utskottets bedömning
Socialförsäkringsutskottet har inhämtat justitieutskottets yttrande över regeringens förslag jämte motionerna.
Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande att utskottet delar regeringens bedömning om vikten av en markering från statsmakternas sida att ett kriminellt beteende inte accepteras hos dem som vill bosätta sig i Sverige samt att hållningen gentemot dem som inte godtar att följa viktiga och grundläggande normer i vårt samhälle bör skärpas. Utskottet instämmer även i regeringens bedömning att ett skärpt förhållningssätt från statsmakternas sida gentemot de misskötsamma utlänningarna är ägnat att bidra till att göra förhållandena lättare för det stora flertalet skötsamma utlänningar som lever i Sverige. Utskottet understryker också vikten av att de nya reglerna präglas av grundläggande humanitära krav och rättssäkerhetsgarantier för den enskilde och anser att regeringen i propositionen bemästrat uppkommande problem i dessa hänseenden. Utskottet anser mot bakgrund av att de aktuella frågorna nyligen utretts att det inte finns anledning att föreslå någon ny utredning.
Socialförsäkringsutskottet delar justitieutskottets uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf36 yrkandena 1 och 2.
Förutsättningar för utvisning på grund av brott
Propositionen
De hittillsvarande reglerna om krav på att påföljden för brottet skall kunna leda till fängelse i mer än ett år för att utvisning skall kunna komma i fråga innebär enligt propositionen att utvisning inte har kunnat ske under några förhållanden vid brott som snatteri, skadegörelse, egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende och grov olovlig körning. Avsikten med den föreslagna ändringen är dock, enligt propositionen, inte att utvisning normalt skall kunna ske vid sådan mindre allvarlig brottslig verksamhet. Den föreslagna ändringen öppnar dock en möjlighet att vid sidan av påföljd kunna besluta om utvisning när sådan brottslighet är upprepad och systematisk.
Såsom nuvarande praxis uppfattas kan enligt propositionen den situationen uppstå att en utlänning döms t.ex. en gång för förmögenhetsbrott, en gång för våldsbrott och en gång för narkotikabrott utan att domstolen därför kan komma fram till att det föreligger risk för fortsatt brottslig verksamhet. Ett sådant förhållande är enligt propositionen inte tillfredsställande. De aktuella bestämmelserna föreslås därför ändrade så att en utlännings allmänna brottsbenägenhet mera kan beaktas vid bedömningen av om det föreligger risk för fortsatt brottslig verksamhet. I propositionen framhålls vidare att det vid bedömningen av risk för fortsatt brottslig verksamhet i normalfallet måste krävas att det av registerutdrag eller på annat sätt framgår att utlänningen dömts för brott eller godkänt ett strafföreläggande eller fått åtalsunderlåtelse vid minst ett tidigare tillfälle för att en domstol skall kunna göra ett antagande om risk för fortsatt brottslig verksamhet.
I propositionen anges att i överensstämmelse med vad som gäller för närvarande bör utvisning oberoende av risk för fortsatt brottslig verksamhet kunna ske vid allvarliga vålds- och sexualbrott, narkotikabrott samt annan svårare brottslig verksamhet. Enligt propositionen ställer nuvarande ordning mycket stora krav på brottets grovhet. För att närmare klargöra vilka brott som avses bör därför, enligt vad som anförs i propositionen, möjligheten att utvisa relateras till brottets straffvärde. I propositionen anges att brottet normalt bör ha ett straffvärde om minst ett år. En sådan avvägning innebär, uppges det i propositionen, att utvisningsmöjligheterna förbehålls sådana gärningar som är så allvarliga att det inte framstår som oskäligt med utvisning även om det inte föreligger risk för fortsatt brottslig verksamhet. Straffvärdegränsen skall dock ses som en allmän riktlinje och kan, betonas det i propositionen, inte sägas vara absolut. En faktor som bör tillmätas extra stor betydelse är enligt propositionen brott som innefattar svårare integritetskränkningar mot skyddslösa personer, t.ex. barn. I övrigt bör det enligt propositionen överlämnas till rättstillämpningen att närmare precisera gränserna för utvisning vid olika former av brottslig verksamhet.
Motioner
Hans Göran Franck (s) begär i motion Sf35 yrkande 1 beslut om att utvisning inte bör kunna komma i fråga vid brott av lägre svårhetsgrad än vad som gäller för närvarande. I yrkande 2 begärs att tidigare åtalsunderlåtelser och strafförelägganden beaktas med restriktivitet vid bedömningen av återfallsrisken. Vidare framhåller motionären att stor återhållsamhet skall iakttas då det gäller att bedöma om en utlänning kommer att fortsätta med annan brottslig verksamhet än den han eller hon är dömd för. Motionären begär i yrkande 3 ett beslut härom.
I motion Sf37 av Lars Moquist (nyd) begärs i yrkande 1 i förhållande till regeringens förslag en skärpning av förutsättningarna för att kunna utvisa en utlänning på grund av brott. Enligt motionären bör en utlänning kunna utvisas om han döms för ett brott som kan leda till fängelse eller om en domstol undanröjer tidigare ådömd villkorlig dom eller skyddstillsyn.
Utskottets bedömning
Justitieutskottet har i sitt yttrande anfört att utskottet delar regeringens uppfattning att det bör bli något lättare att utvisa en utlänning som begått brott. De skärpningar varom här är i fråga ligger väl i linje med justitieutskottets uppfattning, och utskottet tillstyrker de föreslagna ändringarna. Utskottet utgår från att domstolarna iakttar sedvanlig försiktighet vid bedömningar av återfallsrisk m.m.
Socialförsäkringsutskottet delar justitieutskottets uppfattning och avstyrker bifall till motionerna Sf35 yrkandena 1--3 och Sf37 yrkande 1.
Begränsningar för utvisning på grund av brott
Propositionen
I propositionen anförs att möjligheten att utvisa en utlänning även fortsättningsvis skall begränsas av hans eller hennes anknytning till Sverige. Bedömningen av anknytningen till Sverige bör enligt propositionen präglas av humanitet och göras utifrån en sammanvägning av vad som är känt om utlänningens personliga förhållanden, såsom levnadsomständigheter, familjeförhållanden, vistelsetid och eventuella kvarvarande band till hemlandet. I förhållande till gällande rätt föreslås dock i propositionen den ändringen att tidsgränsen förlängs så att en utlänning som dömts för brott och vid tiden för åtalets väckande vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år eller som då varit bosatt här sedan minst fem år får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Någon ändring av den betydelse som synnerliga skäl fått i rättspraxis är enligt propositionen inte avsedd. En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde 15 år och vid tiden för åtals väckande hade vistats i Sverige i minst fem år får även fortsättningsvis över huvud taget inte utvisas.
Som framgått ovan skall det starka skydd mot utvisning som finns för den som har en flyktingförklaring eller flyktingliknande status i princip bibehållas. En domstol skall dock i mycket begränsade fall kunna bortse från en flyktingförklaring.
Motioner
Lars Moquist (nyd) begär i motion Sf37 yrkande 2 dels att vistelsetiderna liksom kravet på synnerliga skäl för utvisning skall utmönstras ur lagstiftningen, dels att det skall vara möjligt att utvisa den som kom till Sverige innan han fyllt 15 år och som när åtal väcks har vistats här sedan minst 5 år. De nu gällande bestämmelserna i 4 kap. 10 § första stycket UtlL, om att en domstol när den överväger utvisning skall ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han vistats i Sverige, skall enligt motionären behållas oförändrade. Vidare begärs i motionen att den i propositionen föreslagna förändringen rörande möjligheterna att utvisa utlänningar med flyktingförklaring skall avslås.
Utskottets bedömning
Justitieutskottet har i sitt yttrande anfört att utskottet delar regeringens bedömning i fråga om de begränsningar för utvisning på grund av brott som bör gälla och avstyrker bifall till motion Sf37 yrkande 2.
Socialförsäkringsutskottet delar även här justitieutskottets uppfattning och vill understryka vikten av att tillämpningen även fortsättningsvis kommer att präglas av humanitet och en balanserad avvägning mellan utlänningens anknytning till Sverige och den brottslighet varom kan vara i fråga. Utskottet avstyrker bifall till motion Sf37 yrkande 2.
Domstolarnas behandling av frågan om utvisning
Propositionen
Enligt gällande rätt beslutar den domstol som handlägger brottmålet om utvisning på grund av brott. Frågan är föremål för domstolens officialprövning varför åklagaren inte behöver framställa något yrkande om utvisning. I propositionen framhålls att frågan ändå vanligtvis initieras av åklagaren. Om tingsrätten inte har beslutat om utvisning och endast den tilltalade överklagar domen eller åklagaren överklagar till den tilltalades förmån, får hovrätten inte besluta om utvisning. Om den dömde överklagar ett utvisningsbeslut, kan påföljden skärpas om utvisningen upphävs. I propositionen föreslås inte någon ändring av nuvarande ordning. I propositionen framhålls att det är av vikt att frågan om utvisning uppmärksammas så tidigt som möjligt i processen. Härigenom kan förutsättningarna för utvisning och eventuella hinder för verkställighet utredas grundligare.
Motioner
Hans Göran Franck (s) begär i motion Sf35 yrkande 4 att en bestämmelse införs som innebär att domstolarnas möjlighet att pröva frågan om utvisning begränsas till de fall åklagaren framställt särskilt yrkande härom.
Utskottets bedömning
Justitieutskottet anför i sitt yttrande att det är av vikt att utvisningsfrågan uppmärksammas så tidigt som möjligt i processen. Härigenom behöver ett eventuellt yttrande inte onödigtvis fördröja målets handläggning. Åklagaren bör därför senast i stämningsansökan ange sin inställning i frågan. Justitieutskottet framhåller att denna ordning enligt Riksåklagarens cirkulär C:81 redan tillämpas. Socialförsäkringsutskottet anser, med beaktande av att åklagarna redan nu enligt sina tillämpningsföreskrifter har att senast i stämningsansökan uppge sin inställning i utvisningsfrågan, att det saknas anledning till ytterligare reglering i detta hänseende. På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf35 yrkande 4.
Olovlig vistelse i Sverige som grund för utvisning
I motion Sf611 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (m) begärs ett tillkännagivande om att det bör införas en möjlighet att förlänga tiden för ett beslut om utvisning i de fall en utvisad utan tillstånd återvänder till Sverige och således vistas här olovligen.
En dom eller ett beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. Den utlänning som uppehåller sig i Sverige fastän han enligt ett verkställt beslut om utvisning inte har haft rätt att återvända hit döms enligt gällande bestämmelser till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter.
Justitieutskottet anför i sitt yttrande att, med hänsyn tagen till att frågan om utvisning är avgjord i en lagakraftägande dom, det inte finns någon möjlighet att förlänga utvisningstiden. Enligt justitieutskottet är en sådan möjlighet inte heller önskvärd.
Socialförsäkringsutskottet avstyrker på av justitieutskottet anförda skäl bifall till motion Sf611.
Lagförslagen
Socialförsäkringsutskottet har uppmärksammat att i regeringens förslag till ändring av 24 kap. 21 § rättegångsbalken (RB) har första stycket fått en felaktig lydelse. Den nu gällande lydelsen av bestämmelsen återfinns i SFS 1993:1408, och utskottet föreslår att förslaget anpassas i enlighet härmed.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen m.m. att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf36, res. 1 (s) 2. beträffande förutsättningar för utvisning på grund av brott att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på motionerna 1993/94:Sf35 yrkandena 1--3 och 1993/94:Sf37 yrkande 1 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) såvitt avser 4 kap. 7 §, res. 2 delvis (nyd)
3. beträffande begränsning av möjligheterna till utvisning att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på motion 1993/94:Sf37 yrkande 2 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) såvitt avser 4 kap. 10 §, res. 3 (nyd)
4. beträffande domstols behandling av utvisningsfrågan att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf35 yrkande 4,
5. beträffande olovlig vistelse att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf611,
6. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) till den del det inte berörts i momenten 2 och 3, 2. lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att till 24 kap. 21 § första stycket skall fogas ytterligare en mening av följande lydelse: I fråga om restriktioner gäller bestämmelserna i 24 kap. 5 a §.
Stockholm den 5 maj 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Nils-Olof Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta Israelsson (s), Arne Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s) Gustaf von Essen (m) och Bengt Lindqvist (s), Anita Johansson (s), Rune Backlund (c), Bo Finnkvist (s), Märtha Gårdestig (kds).
Reservationer
1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)
Börje Nilsson, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson, Maud Björnemalm, Bengt Lindqvist, Anita Johansson och Bo Finnkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Socialförsäkringsutskottet har" och på s. 7 slutar med "och 2". bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens bedömning att utländska medborgare som begår grova brott i Sverige skall kunna utvisas. De förändringar som föreslås i propositionen är enligt utskottets uppfattning i vissa fall alltför långtgående och den analys som gjorts av behovet och konsekvenserna av de föreslagna förändringarna är inte tillräcklig. Hela frågan bör därför bli föremål för en fördjupad utredning av hur reglerna hittills har tillämpats och i vilken mån de lämnar utrymme för godtycke och olikformig rättskipning. Enligt utskottets uppfattning blir det möjligt att ta ställning till vilka åtgärder som behöver genomföras först när en sådan utredning genomförts. Utskottet anser att regeringen bör få i uppdrag att göra en sådan utredning i enlighet med det anförda.
Utskottet avstyrker bifall till propositionen och tillstyrker bifall till motion Sf36 yrkandena 1 och 2.
dels att mom. 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen m.m. att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf36 samt med avslag på regeringens förslag som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Förutsättningar för utvisning på grund av brott (mom. 2)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Justitieutskottet har" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning måste det klart markeras att kriminellt beteende hos dem som vill bosätta sig i Sverige inte accepteras. Den av regeringen föreslagna ändringen innebär att vid mindre allvarliga brott skall en utlänning endast kunna utvisas om brottsligheten är systematisk eller upprepad och under förutsättning att utlänningen döms till ett svårare straff än böter. Utskottet anser att denna skärpning i förhållande till gällande rätt inte är tillräcklig och ändringen också kan leda till svårigheter i tillämpningen. Enligt utskottets mening bör en utlänning kunna utvisas ur Sverige om han döms för brott som kan leda till fängelse eller om en domstol undanröjer tidigare ådömd villkorlig dom eller skyddstillsyn. Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 4 kap. 7 § UtlL i enlighet härmed.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande förutsättningar för utvisning på grund av brott att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf37 yrkande 1 samt med avslag på motion 1993/94:Sf35 yrkandena 1--3 antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) såvitt avser 4 kap. 7 § med den ändringen att lagrummet erhåller följande som Reservantens förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Reservantens förslag
4 kap.
7 §
En utlänning får utvisas ur Sverige om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till.
Utlänningen får dock utvisas endast om han döms till svårare straff än böter och
1. det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller
2. brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han inte bör få stanna kvar.
3. Begränsning av möjligheterna till utvisning (mom. 3)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Justitieutskottet har" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
I propositionen framhålls att domstolarna även fortsättningsvis skall göra en bedömning av om utvisning skall underlåtas med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden och att utgångspunkten vid denna bedömning skall vara utlänningens sociala situation och de bindningar den medför till förhållandena i Sverige. Vidare framhålls att anknytningen givetvis har ett samband med den tid som utlänningen vistats här. Utskottet delar denna uppfattning. Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets uppfattning anledning att ändra den nu gällande bestämmelsen i 4 kap. 10 § första stycket UtlL. De nuvarande reglerna om begränsningar av möjligheterna att utvisa utlänningar som begått brott ger enligt utskottets uppfattning inte domstolarna tillräckliga möjligheter att beakta omständigheter i de enskilda fallen. Utskottet anser det därför befogat att de absoluta tidsgränserna i 4 kap. 10 § andra stycket UtlL tas bort, och detta bör även gälla den som kom hit innan han fyllde 15 år. Utskottet anser vidare i enlighet med vad som föreslås i propositionen att begränsningen av möjligheten att utvisa en flykting skall behållas. Utskottet anser dock att skyddet för den som är flykting mot att utvisas för annat än synnerligen grova brott skall avse endast den som är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige. På detta sätt utmönstras enligt utskottets uppfattning den bundenhet som en flyktingförklaring innebär för domstolens bedömning och domstolen får i stället möjlighet att på grundval av allt relevant material avgöra om utlänningen är flykting. Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 4 kap. 10 § UtlL i enlighet härmed.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande begränsning av möjligheterna till utvisning att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf37 yrkande 2 antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) såvitt avser 4 kap. 10 § med den ändringen att lagrummet erhåller följande som Reservantens förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Reservantens förslag
4 kap.
10 §
När en domstol När en domstol överväger om en överväger om en utlänning bör utvisas utlänning bör utvisas enligt 7 §, skall den ta enligt 7 §, skall den ta hänsyn till utlänningens hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska levnads- och samhället. Därvid skall familjeförhållanden samt domstolen särskilt beakta till hur länge han har utlänningens vistats i Sverige. levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige.
En utlänning som hade Reservantens förslag vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan minst fem år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. Detsamma gäller för en medborgare i ett annat nordiskt land som vid den angivna tidpunkten hade varit bosatt här sedan minst två år.
Regeringens förslag Den som är flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.
Om en utlänning har en flyktingförklaring skall han anses som flykting med behov av fristad i Sverige, om det inte är uppenbart att han inte längre är flykting med ett sådant behov.
En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga 1
Justitieutskottets yttrande 1993/94:JuU5y
Bilaga 2
Utvisning på grund av brott
Till socialförsäkringsutskottet
Inledning
I proposition 1993/94:159 om utvisning på grund av brott har regeringen (Kulturdepartementet) föreslagit riksdagen att anta av Lagrådet granskade förslag till dels lag om ändring i utlänningslagen (1989:529, UtlL), dels lag om ändring i rättegångsbalken (RB).
Propositionen har hänvisats till socialförsäkringsutskottet som den 12 april 1994 (prot. 1993/94:22) har beslutat att inhämta justitieutskottets yttrande över propositionen jämte motionerna 1993/94:Sf35 av Hans Göran Franck (s), 1993/94:Sf36 av Birgitta Dahl m.fl. (s) och 1993/94:Sf37 av Lars Moquist (nyd), vilka väckts med anledning av propositionen, samt motion 1993/94:Sf611 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (båda m) om brott mot utlänningslagen som väckts under den allmänna motionstiden i år.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Utskottet
Bakgrund
Det stora flertalet utländska medborgare som lever i Sverige är skötsamma och bidrar i stor utsträckning till uppbyggnaden och utvecklingen av landet. Det är emellertid samtidigt känt att utländska medborgare är överrepresenterade vad gäller viss brottslighet i Sverige. För att bekämpa brottsligheten och -- inte minst -- för att skapa trovärdighet åt en på humanitetens grund vilande flykting- och invandringspolitik är det viktigt att på alla plan vidta åtgärder för att hindra att personer som inte iakttar grundläggande normer i det svenska samhället inrättar sig för ett liv här.
Enligt gällande rätt får en utlänning som döms för brott under vissa förutsättningar utvisas från Sverige som en särskild rättsverkan i brottmålet. En förutsättning härför är att brottet kan leda till fängelse i mer än ett år. Dessutom måste det antingen föreligga risk för att utlänningen fortsätter med brottslig verksamhet i Sverige eller brottet vara särskilt kvalificerat.
Den grundläggande förutsättningen för utvisning enligt förslaget är att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse. För att utvisning skall komma i fråga krävs, förutom att brottet kan leda till fängelse, att det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar här. Risken för fortsatt brottslighet behöver inte avse likartad brottslighet. Utvisning med hänvisning enbart till brottets allvarlighet, dvs. oavsett återfallsrisken, bör kunna komma i fråga även vid brott av något lägre svårhet än vad som krävs enligt nuvarande ordning.
I likhet med vad som gäller för närvarande skall domstolen väga in utlänningens anknytning till Sverige vid prövningen av utvisningsfrågan. Förslaget innebär dock en förlängning av den tid för vistelse i Sverige som krävs för att utvisning skall få tillgripas endast vid synnerliga skäl.
Frågan om utvisning skall enligt förslaget fortsättningsvis prövas av domstolen oberoende av yrkande. Åklagaren bör dock så snart det är möjligt och senast i stämningsansökan ange sin inställning i utvisningsfrågan.
Likaså skall domstolen vid straffmätning och påföljdsval även i fortsättningen i skälig omfattning beakta om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket.
I propositionen föreslås vidare att en ny häktningsbestämmelse införs som tar sikte på samtliga fall där domstolen förordnat om utvisning och där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
De frågor som aktualiseras i ärendet och som ligger inom justitieutskottets beredningsområde gäller i första hand straffrättsliga och processrättsliga spörsmål. Utskottet begränsar sitt yttrande i första hand till sådana frågor.
Överväganden
Avslag på propositionen
I motion Sf36 (s) yrkas avslag på propositionen. Därjämte yrkas att aktuella frågor blir föremål för en fördjupad utredning.
Utskottet vill redan här lägga fast att utskottet har en positiv grundinställning till regeringsförslagen, och utskottet delar regeringens bedömning om vikten av en markering från statsmakternas sida att ett kriminellt beteende inte accepteras hos dem som vill bosätta sig i Sverige samt att hållningen gentemot dem som inte godtar att följa viktiga och grundläggande normer i vårt samhälle bör skärpas. Utskottet instämmer också i att ett skärpt förhållningssätt från statsmakternas sida gentemot de misskötsamma utlänningarna är ägnat att bidra till att göra förhållandena lättare för det stora flertalet skötsamma utlänningar som lever i Sverige.
Utskottet vill också understryka vikten av att de nya reglerna också präglas av grundläggande humanitära krav och rättssäkerhetsgarantier för den enskilde. Utskottet anser att regeringen i propositionen bemästrat uppkommande problem i dessa hänseenden.
I propositionen aktuella frågor har nyligen utretts av Utvisningsutredningen (SOU 1993:54). Utskottet finner inte anledning att föreslå någon ny utredning.
Utskottet föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till motion Sf36.
Till enskilda frågor i propositionen återkommer utskottet i det följande.
Förutsättningar för utvisning på grund av brott
I dag är den grundläggande förutsättningen för att någon skall kunna utvisas på grund av brott att brottet kan leda till fängelse i mer än ett år (4 kap. 7 § första stycket UtlL). I propositionen (s. 9) anförs att kravet på mer än ett års fängelse i straffskalan har kritiserats på senare år på den grunden att det är otillfredsställande att möjligheten till utvisning inte står till buds i exempelvis sådana fall där brottsligheten är systematisk eller upprepad, men där varje brott i sig inte kan hänföras under en strängare straffskala än fängelse i högst ett år. Som exempel anförs att återfall i snatteri aldrig kan föranleda utvisning hur stötande återfall i brottsligheten än kan te sig.
I propositionen anförs vidare att det är viktigt att utvisningsfrågan bedöms på ett nyanserat sätt, och att det självfallet måste finnas proportion mellan brottet och de rättsverkningar det får för den enskilde. När det gäller t.ex. en utlänning som bott en längre tid i Sverige och anpassat sig här kan det framstå som rimligt att utvisning kommer i fråga först om han eller hon begått ett tämligen allvarligt brott. För sådana fall finns det inte någon anledning att ifrågasätta den nuvarande gränsen för det utvisningsgrundande brottets svårhet. Annorlunda ter det sig emellertid, anför regeringen, i fråga om en utlänning som kort tid efter ankomsten hit ger sig in i brottslig verksamhet och visar oförmåga eller bristande vilja att foga sig i gällande regler. Även om brottsligheten är av mindre allvarligt slag kan det i sådana fall vara motiverat att kunna utvisa utlänningen. Regeringen föreslår därför att en sådan möjlighet öppnas och att gränsen därvid sätts vid brott där fängelse ingår i straffskalan. Den grundläggande förutsättningen för utvisning på grund av brott föreslås alltså bli att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse. Utvisning bör dock även i framtiden vara utesluten vid bagatellartade brott. Därför krävs för utvisning att påföljden i det konkreta fallet bestäms till ett svårare straff än böter.
För att utvisning skall kunna komma i fråga fordras i dag, förutom att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år, att det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller att brottet är sådant att utlänningen inte bör få stanna kvar (4 kap. 7 § andra stycket UtlL).
Bestämmelsens första led anses i allmänhet, i vart fall när det gäller förmögenhetsbrott, innebära krav på risk för fortsatt liknande brottslighet. Såsom nu gällande praxis uppfattas kan den situationen uppkomma att en utlänning dömts t.ex. en gång för förmögenhetsbrott, en gång för våldsbrott och en gång för narkotikabrott utan att domstolen därför kan komma fram till att det finns risk för fortsatt brottslighet i den mening bestämmelsen anses ha i utlänningslagen eftersom utlänningen gjort sig skyldig till brott av olika slag vid de olika lagföringstillfällena. Regeringsförslaget i denna del går ut på en ändring som möjliggör en rättstillämpning där utlänningens allmänna brottsbenägenhet får relevans vid bedömningen. I propositionen anförs också att domstolen vid bedömningen av risken för att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet självfallet skall kunna beakta inte bara tidigare domar utan även åtalsunderlåtelser och godkända strafförelägganden.
I vissa fall kan utvisning ske även om det inte föreligger någon risk för fortsatt brottslighet. Detta gäller huvudsakligen i fråga om grova vålds- och sexualbrott samt narkotikabrott. I propositionen anförs att nuvarande ordning ställer mycket stora krav på brottets grovhet. I propositionen föreslås därför att möjligheterna till utvisning utvidgas så att dels något mindre allvarliga brott, dels ytterligare några brottskategorier kommer att omfattas. För att närmare klargöra vilka brott som avses föreslås att möjligheten att utvisa oberoende av återfallsrisk relateras till brottets straffvärde. Som en allmän riktlinje anges att brottet normalt bör ha ett straffvärde om minst ett års fängelse för att kunna föranleda utvisning på denna grund. Med en sådan avgränsning garanteras att utvisningsmöjligheten endast kommer att avse den typ av gärningar som är så allvarliga att det inte framstår som oskäligt att de föranleder utvisning även om det inte finns någon risk för att utlänningen kan komma att återfalla i brott. En faktor som enligt propositionen bör tillmätas extra stor betydelse är vidare huruvida brottet innefattar svårare integritetskränkningar mot skyddslösa personer, t.ex. barn. I lagtexten har viss precisering skett av de omständigheter som skall beaktas vid prövningen.
I motion Sf35 (s) yrkas att gränsen för det utvisningsgrundande brottets svårhet inte ändras i förhållande till gällande ordning. I motionen framhålls också att stor restriktivitet bör anläggas när tidigare åtalsunderlåtelser och strafförelägganden skall beaktas vid bedömning av återfallsrisken. Vidare förespråkas att stor återhållsamhet iakttas då det gäller att presumera att en utlänning kommer att fortsätta med annan brottslig verksamhet än den för vilken han dömts.
I motion Sf37 (nyd) yrkas skärpningar utöver de som föreslås i propositionen. I motionen begärs att utvisning skall kunna ske i alla fall då en utlänning döms för ett brott som kan leda till fängelse även om påföljden i det enskilda fallet skulle stanna vid böter.
Som ovan framgått delar utskottet regeringens uppfattning att det bör bli något lättare att utvisa en utlänning som begått brott. De skärpningar som här behandlats ligger väl i linje med utskottets uppfattning, och utskottet tillstyrker regeringsförslaget i denna del. Utskottet, som utgår från att domstolarna iakttar sedvanlig försiktighet vid bedömningar av återfallsrisk m.m., föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till motionerna Sf35 och Sf37 i nu behandlade delar.
Begränsningar för utvisning på grund av brott
I propositionen föreslås vissa ändringar i 4 kap. 10 § UtlL som behandlar begränsningar i möjligheterna att i enlighet med den nyss redovisade huvudregeln utvisa utlänningar som begått brott. Således föreslås att en utlänning som dömts för brott och som vid tiden för åtals väckande vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år eller som då varit bosatt här sedan minst fem år får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För närvarande gäller två resp. tre år. För nordiska medborgare och för den som kommit till Sverige som barn föreslås inga ändringar. För nordiska medborgare som inte behöver tillstånd för att vistas här gäller i stället en bosättningstid på två år. En utlänning som kom till Sverige innan han fyllt 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här i minst fem år får över huvud taget inte utvisas.
Vidare föreslås att det nuvarande mycket starka skyddet mot utvisning som personer med flyktingförklaring eller flyktingliknande status har något minskas. Enligt förslaget skall en flyktingförklaring som huvudregel ligga till grund för en persons flyktingstatus, men domstolarna får i uppenbara fall en möjlighet att bortse från en sådan förklaring.
I motion Sf37 (nyd) yrkas utmönstring dels av kravet på synnerliga skäl för utvisning av en utlänning som vistats i Sverige under viss tid, dels av förbudet att utvisa den som kommit till Sverige innan han fyllt 15 år och som när åtal väcks har vistats här sedan minst fem år. Vidare begärs att propositionen såvitt avser den föreslagna förändringen rörande möjligheterna att utvisa utlänningar med flyktingförklaring avslås.
Utskottet delar regeringens uppfattning i fråga om de begränsningar för utvisning på grund av brott som bör gälla och föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till motion Sf37 i nu behandlade delar.
Domstolens behandling av frågan om utvisning
I motion Sf35 (s) yrkas införande av en lagregel som innebär att domstolens rätt att pröva frågan om utvisning begränsas till de fall då ett särskilt yrkande framställts av åklagaren.
Enligt gällande rätt beslutas utvisning på grund av brott av den domstol som handlägger brottmålet (4 kap. 8 § UtlL). Frågan är föremål för tingsrättens officialprövning varför åklagaren inte behöver framställa något yrkande om utvisning. Om tingsrätten inte har beslutat om utvisning och endast den tilltalade överklagar domen eller åklagaren överklagar till den tilltalades förmån, får hovrätten enligt 51 kap. 25 § andra stycket RB inte besluta om utvisning. Om den dömde överklagar och yrkar att ett beslut om utvisning skall upphävas, kan påföljden skärpas om utvisningen upphävs.
Utskottet anser i likhet med regeringen att det är angeläget att utvisningsfrågan uppmärksammas så tidigt som möjligt. Härigenom behöver ett eventuellt inhämtande av yttrande inte onödigtvis fördröja målets handläggning. Åklagaren bör därför senast i stämningsansökan ange sin inställning i frågan. Denna ordning tillämpas redan (se Riksåklagarens cirkulär C:81). Utskottet föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till motion Sf35 i denna del.
Utvisning på grund av brott mot 10 kap. 4 § UtlL
I motion Sf611 (m) yrkas att det införs möjligheter att förlänga tiden för ett beslut om utvisning i de fall en utvisad utlänning utan tillstånd återvänder hit och vistas olovligen i riket.
Enligt 10 kap. 4 § UtlL döms den utlänning som uppehåller sig i Sverige fastän han enligt ett verkställt beslut om utvisning inte haft rätt att återvända hit till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter. Detta gäller dock inte om utlänningen har flytt hit för att undgå förföljelse.
Med hänsyn till att frågan om utvisning är avgjord i en laga kraft ägande dom finns ingen möjlighet att förlänga utvisningstiden. Någon sådan möjlighet är enligt utskottets uppfattning inte heller önskvärd. Justitieutskottet föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till motion Sf611.
Övriga förslag m.m.
Justitieutskottet vill här fästa socialförsäkringsutskottets uppmärksamhet på att gällande lydelse av 24 kap. 21 § första stycket RB finns i SFS 1993:1408.
I övrigt har justitieutskottet inget att anföra med anledning av propositionen eller motionerna.
Stockholm den 26 april 1994
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Siw Persson (fp), Alf Eriksson (s), Christel Anderberg (m), Lena Boström (s), Anders Svärd (c), Kjell Eldensjö (kds) och Ulf Eriksson (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Avslag på propositionen
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Alf Eriksson och Lena Boström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet Avslag på propositionen som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "till motion Sf36" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens bedömning att utländska medborgare som begår grova brott i Sverige skall kunna utvisas. Utskottet anser emellertid att de förändringar som regeringen föreslagit på vissa punkter är alltför långtgående och att behovet och konsekvenserna av dem inte analyserats tillräckligt. Hela frågan bör därför bli föremål för en fördjupad utredning av hur reglerna hittills har tillämpats och i vilken mån de lämnar utrymme för godtycke och olikformig rättskipning. Enligt utskottets uppfattning blir det möjligt att ta ställning till vilka åtgärder som behöver genomföras först när en sådan utredning genomförts. Propositionen bör därför avslås och regeringen bör få i uppdrag att snarast genomföra en utredning med den inriktning som utskottet nu skisserat.
Under hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet att socialförsäkringsutskottet hemställer att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf36 dels avslår proposition 1993/94:159, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Domstolens behandling av frågan om utvisning
Enligt min mening skall en tilltalad som riskerar utvisning ha god tid på sig att förbereda sig inför prövningen av denna fråga. Det skall inte komma som en överraskning att domstolen självmant prövar frågan om utvisning utan att åklagaren framställt något yrkande om detta. För att så inte skall kunna bli fallet behövs en lagregel som innebär att domstolens rätt att pröva frågan om utvisning begränsas till de fall då särskilt yrkande därom framställts av åklagaren.
Mot bakgrund härav anser jag att justitieutskottet borde ha föreslagit socialförsäkringsutskottet att hemställa att riksdagen, med bifall till motion 1993/94:Sf35 yrkande 4, i utlänningslagen inför en ny paragraf med det innehåll som anges i vad som nu anförts.