Upphovsrättsliga frågor
Betänkande 1991/92:LU26
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU26
Upphovsrättsliga frågor
Innehåll
1991/92
LU26
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner om upphovsrättsliga frågor. En motion (s) rör skyddet för folkmusik och två motioner (kds) angår upphovsmännens rättigheter när verk framförs i samband med gudstjänst. I den fjärde motionen (s) tas upp frågor rörande rättigheterna till noter.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Motionerna
1991/92:L801 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den nuvarande lagstiftningen om upphovsrätt bör kompletteras med regler som skyddar traditionell musik.
1991/92:L802 av Alwa Wennerlund och Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att musik som framförs som komplement i en gudstjänst skall undantagas från STIM-avgifter.
1991/92:L805 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett bibehållet undantag för gudstjänstmusik i upphovsrättslagen.
1991/92:Kr226 av Per Olof Håkansson (s) vari -- såvitt nu är i fråga -- yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning av rättighetsfrågorna m.m. på musikområdet i syfte att undanröja onödiga hinder m.m.,
Utskottet
1 Allmän bakgrund
Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger ett tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär att den som skapat verket har rätt att utnyttja detta ekonomiskt och har ett visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det används. Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har var och en av dem upphovsrätt.
Begreppen litterärt och konstnärligt verk i lagen är mycket vidsträckta. Till litterära verk räknas bl.a. skönlitteratur och beskrivande framställningar i ord såsom vetenskapliga arbeten och handböcker. Som konstnärliga verk räknas i princip alla former, i vilka verk skapas i syfte att nå en konstnärlig verkan, t.ex. i bild, rörelse eller toner. Till denna grupp hör bl.a. målningar, alster av bildhuggarkonst, sceniska verk som teaterpjäser och koreografiska verk, musikaliska kompositioner både när de framförs och framträder i notskrift samt filmverk, både spelfilmer och under vissa förutsättningar kortfilmer och journalfilmer.
För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk och därmed komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha vad man brukar kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan uttryckas så, att en produkt är ett verk, om den praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer oberoende av varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag som flera kan tänkas komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig eller alldaglig karaktär.
Ett verk kan framträda i många olika former. Det kan vara fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar. Exemplar av verket är inte blott en bok eller en målning, som kan ge en omedelbar upplevelse av verket, utan också en grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv., som endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan också framträda i obeständig form, t.ex. i uppläsarens ord, i tonerna av ett musikstycke, i bilden på filmduken eller televisionsskärmen. Alla former vari verket framträder faller inom dess skyddssfär, även bearbetningar.
Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att framföra eller visa det offentligt och sprida exemplar av verket. Som framställning av exemplar anses bl.a. fotokopiering av en bok eller ett nothäfte eller inspelning av verket på band eller annan anordning från vilken det kan återges.
Ett verk framförs offentligt när det presenteras för allmänheten i obeständig form, t.ex. när en dikt läses upp, ett musikstycke spelas, en film visas eller ett verk sänds ut i ljudradio eller televisionen. Ett framförande är offentligt, när det sker på en plats, dit allmänheten äger tillträde. Härmed jämställs det fallet att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s.k. industrimusik).
Det upphovsrättsliga skyddet gäller i 50 år, som regel räknat från upphovsmannens död.
Upphovsrättslagen innehåller också regler om s.k. närstående rättigheter. Dessa regler ger musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de framför litterära eller konstnärliga verk. Till de närstående rättigheterna räknas även det skydd som fonogramproducenter samt radio- och TV-företag har enligt upphovsrättslagen.
Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m.fl. är i vissa avseenden inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.
Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän och andra rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas utge skadestånd.
Upphovsrättslagen omfattar inte fotografier. Fotografers rättigheter till sina bilder regleras i stället genom bestämmelserna i lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild. Dessa regler, som är tillämpliga på bl.a. fotografer som medverkar vid filminspelningar och i TV-sändningar, ansluter nära till upphovsrättslagens regelsystem.
Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och prestationer. Genom Sveriges anslutning till olika internationella konventioner har Sverige förpliktat sig att ge skydd också åt verk och prestationer med ursprung i ett stort antal andra länder. Den svenska lagstiftningen bygger liksom motsvarande lagar i andra nordiska länder på innehållet i dessa konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och 1961 års internationella konvention om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen). Konventionerna bygger på i huvudsak två principer. Den ena är att varje konventionsstat skall ge samma skydd åt verk och prestationer från andra konventionsstater som staten i fråga ger sina nationella verk och prestationer. Den andra är att en konventionsstat är förpliktad att garantera de andra konventionsstaternas verk och prestationer visst minimiskydd.
Den svenska upphovsrättslagstiftningen har varit föremål för en allmän översyn av upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02). Också i övriga nordiska länder har liknande utredningsarbeten kommit till stånd. Upphovsrättsutredningen har bedrivit sitt arbete i etapper och avlämnade år 1990 sitt slutbetänkande (SOU 1990:30) Översyn av upphovsrättslagstiftningen -- fotografirättens integration -- 2 kap. upphovsrättslagen -- särskilda frågor om konstverk. Utredningen har tidigare avlämnat två promemorior med lagstiftningsförslag samt fyra delbetänkanden. Promemoriorna och tre av delbetänkandena har helt eller delvis lett till lagstiftning. Utredningens slutbetänkande och fjärde delbetänkande, (SOU 1988:31) Översyn av upphovsrättslagstiftningen, Delbetänkande 4 som behandlar -- enskilt bruk -- institutionell exemplarframställning, har remissbehandlats och är jämte vissa av utredningens tidigare förslag föremål för överväganden inom justitiedepartementet.
Inom EG har upphovsrättsfrågorna under senare år tilldragit sig allt större uppmärksamhet. År 1990 utfärdade EG-kommissionen ett meddelande med titeln "Follow-up to the Green Paper. Working Programme of the Commission in the Field of Copyright and Neighbouring Rights". Dokumentet avses främst vara ett underlag för diskussion om åtgärder för att stärka upphovsrätten och de närstående rättigheterna. Av dokumentet framgår att kommissionen strävar efter en omfattande harmonisering av EG-ländernas nationella regelverk på området. Ett första steg avses bli ett förslag till direktiv från kommissionen om att samtliga EG-länder skall vara anslutna till Bernkonventionens s.k. Paristext samt Romkonventionen vid utgången av år 1992. I ett längre tidsperspektiv är syftet att åstadkomma en harmonisering av upphovsrätten i ett antal särskilt betydelsefulla hänseenden.
2 Skydd för folkmusik
2.1 Arbete inom WIPO och Unesco
Skyddet för folkmusik togs år 1980 upp inom Unesco, där en arbetsgrupp tillsattes för frågan. Gruppens arbete resulterade i en rekommendation om att WIPO:s och Unescos sekretariat fick i uppdrag att revidera ett tidigare utarbetat förslag till modellag. En sådan revidering skedde sedermera inom sekretariaten, och ett förslag till modellag antogs år 1982 av en expertkommitté, som tillsatts av WIPO:s och Unescos generaldirektörer efter rekommendation av organisationerna.
Förslaget till modellag omfattar inte bara folkmusik utan också andra konstarter som folkdans, folksagor m.m. En förutsättning för skydd är att verken ingår i en konstnärlig tradition som utvecklats i en bygd eller av enskilda personer och speglar traditionella konstnärliga uttrycksmedel i bygden. Skyddet gäller oavsett om verket på något sätt materialiserats eller endast lever vidare muntligen. Enligt modellagen får -- med vissa undantag -- skyddade verk inte utan myndighets tillstånd publiceras eller mångfaldigas eller framföras offentligt genom radio och TV eller på annat sätt. Även spridning av exemplar av verket omfattas av skyddet. Myndigheten i fråga har rätt att bestämma avgifter för verkens utnyttjande. Skyddet är inte tidsbegränsat och gäller vid sidan av det skydd som kan tillkomma verket på grund av upphovsrättsliga regler.
Såvitt känt har inte något industriland infört en särreglering på grundval av modellagen.
2.2 Motionsmotivering
I motion 1991/92:L801 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) hävdas att folkmusik inte omfattas av upphovsrättslagen och att lagen bör ändras så att upphovsrättslig ersättning kan utgå till denna genre i samma utsträckning som andra musikgenrer. Motionärerna anser att den av WIPO och Unesco utarbetade modellagen kan vara ett riktmärke och kan inte finna några hinder mot att en lagstiftning genomförs i Sverige på grundval av modellagen.
2.3 Utskottets överväganden
Utskottet erinrar om att motioner med samma syfte som den nu aktuella prövats i riksdagen såväl våren 1988 (bet. LU 1987/88:28) som hösten 1991 (bet. 1991/92:LU5). Då frågan senast behandlades underströk utskottet att upphovsrättslagen gäller för alla former av litterärt och konstnärligt skapande och således också för folkmusik. Likaså skyddas de som bearbetar och framför folkmusik. Samtidigt förhåller det sig obestridligen så, fortsatte utskottet, att åtskilliga verk inom folkmusiken faller utanför det skydd som upphovsrättslagen ger. En orsak härtill kunde enligt utskottet vara att skyddstiden, 50 år från upphovsmannens död, gått till ända. En annan anledning kunde vara att verket inte kan tillskrivas någon viss upphovsman därför att det har kommit till genom långvarig utveckling i en viss trakt och under medverkan av en obestämd krets människor. I dessa hänseenden, påpekade utskottet, skiljer sig emellertid inte folkmusiken från andra former av konstnärligt skapande. För t.ex. många verk inom den seriösa musiken som allmänt utnyttjas har skyddstiden gått till ända, och inom jazzen är det inte ovanligt att verk saknar kända upphovsmän. Någon anledning till att just folkmusiken skulle ges ett mera långtgående upphovsrättsligt skydd än andra konstnärliga alster kunde utskottet inte finna. Inte heller i övrigt hade det framkommit några omständigheter som föranledde utskottet att frångå sin tidigare bedömning av spörsmålet. Utskottet vidhöll sålunda sin uppfattning att några särskilda regler om skydd för folkmusik inte borde införas. En annan sak var enligt utskottet att det kan finnas anledning att i ett vidare perspektiv överväga huruvida skyddet för litterära och konstnärliga verk bör förbättras med hänsyn till de intressen som gör sig gällande på bl.a. musikområdet. Denna fråga föll dock utanför ramen för det då aktuella ärendet. Behovet av ökade ekonomiska resurser till folkmusiken fick därför tills vidare tillgodoses på annat sätt än genom särskild lagstiftning. Liksom tidigare förutsatte utskottet att regeringen följer utvecklingen på området. På hemställan av utskottet avslog riksdagen motionerna.
Enligt utskottets mening finns det inte anledning för riksdagen att nu knappt ett halvår senare ändra sin inställning till frågan om införandet av särskilda regler om skydd för folkmusik. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L801.
3 Upphovsrätten till noter
3.1 Gällande ordning
Med musikaliska verk avses i upphovsrättslagen musikaliska kompositioner, och det upphovsrättsliga skyddet för dem omfattar alla de former som verket kan framträda i, främst då framföranden, inspelningar och notskrift. Liksom när det gäller andra upphovsrättsligt skyddade verk har upphovsmannen till ett musikaliskt verk en ensamrätt att framställa exemplar (kopior) av verket och framföra verket offentligt. Varje nothäfte och inspelning vari verket framträder är ett exemplar av verket. Utan upphovsmannens samtycke får dock privatpersoner framställa enstaka exemplar för enskilt bruk. Som enskilt bruk räknas bl.a. att en person tar kopior av ett verk för nyttjande inom mindre, slutna kretsar av mera privat karaktär, t.ex. föreningar eller klubbar. Om kopieringen sker för att verket skall göras tillgängligt för allmänheten, exempelvis vid en offentlig konsert, eller för repetition inför ett sådant frammförande krävs upphovsmannens tillstånd. I upphovsmannens rättigheter ingår också en rätt att ensam bestämma över om och i vilken omfattning exemplar av verket skall spridas till allmänheten t.ex. genom försäljning, uthyrning eller utlåning. Rätten att sprida exemplar av verket är emellertid inskränkt i betydelsefulla hänseenden. Enligt 23 § upphovsrättslagen får sålunda exemplar av litterära och musikaliska verk sedan de en gång givits ut fritt spridas vidare bland allmänheten. På grund av denna bestämmelse kan bl.a. utlåning inom ramen för den offentliga biblioteksverksamheten bedrivas utan upphovsmännens tillstånd. När det gäller musikaliska verk gäller dock att uthyrning och därmed jämförlig verksamhet inte får ske utan samtycke från upphovsmannen.
Upphovsmannen kan helt eller delvis överlåta sin rätt att utnyttja verket ekonomiskt. Sålunda kan genom förlagsavtal en förläggare få rätt att genom tryck eller på annat liknande sätt månfaldiga och ge ut exempelvis ett musikverk.
Spörsmålet om musiklivets möjligheter att få tillgång till notmaterial har samband med frågan om kostnaderna för utskrift och utgivning av noter. Mot bakgrund av att utgivningen och distributionen av noter varit bristfällig i många avseenden har sedan åtskilliga år medel anvisats över statsbudgeten i bidrag till dels Musikaliska akademien för att stimulera utgivningen av noter till äldre svenska tonsättares verk, dels STIM:s informationscentral för svensk musik (Svensk musik) för bl.a. utgivning av noter till samtida svensk musik. En anledning till statsbidragen har också varit att strukturförändringar inom musikhandeln lett till att det på många håll finns begränsade möjligheter att köpa noter. I 1991/92 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 12, C 3 Stöd till fonogram och musikalier) föreslås att för budgetåret 1992/93 361 000 kr. utgår som stöd till utgivning av äldre svenska tonsättares verk. För STIM/Svensk musik föreslås ett bidrag på 1842000 kr. för information och utgivning av noter.
3.2 Motionsmotivering
I motion Kr226 (yrkande 4) framhålls att det för ett aktivt musikliv är av vitalt intresse att tillgången till noter tryggas. Flera olika förhållanden begränsar emellertid musiklivets möjligheter att få tillgång till noter. Hindren beror sällan på tonsättarnas uppträdande utan snarast på kommersiella och juridiska förhållanden. Motionären anser att upphovsrättsfrågorna på området är komplicerade och att en översyn bör ske i syfte att det svenska musiklivets tillgång till noter skall öka.
3.3 Tidigare behandling
Regeln i upphovsrättslagen att uthyrning av musikaliska verk kräver samtycke från upphovsmannen fick sin nuvarande utformning genom en lagändring år 1982 (prop. 1982/83:40, LU 11). Tidigare gällde att uthyrning av noter men inte inspelade verk omfattades av upphovsmannens rättigheter.
Beträffande upphovsmannens rättigheter vid uthyrning av noter framhölls i det till grund för upphovsrättslagen liggande betänkandet (SOU 1956:25 Förslag till lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk, m.m.) att inom musikförlagsbranschen uthyrning var en normal form för distribution av mer omfattande notmaterial, såsom noter till orkester- och körverk. De svenska musikförlagen ombesörjde i regel själva spridningen av sådana noter, varvid dessa i allmänhet uthyrdes mot viss avgift för varje utförande. Kända svenska köpare brukade dock få förvärva exemplar med äganderätt. Förlagen hade enligt betänkandet utan stöd av lagbestämmelser kunnat upprätthålla ett rätt effektivt uthyrningsmonopol, vilket i de flesta fall var en förutsättning för att verkets utgivning skall kunna finansieras. Då uthyrning emellertid blivit en normal form att förfoga över musikverk av detta slag, syntes det riktigast att hänföra uthyrningen till tonsättarens ensamrätt. Därigenom gav man bl.a. musikförlagen rättslig möjlighet att inskrida mot uthyrning, som äger rum utan tillstånd. I proposition 1959:17 med förslag till upphovsrättslag anslöt sig departementschefen till vad som anfördes i betänkandet.
Hösten 1987 behandlade utskottet en motion med samma syfte som den nu aktuella motionen. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1987/88:9 avstyrkte utskottet på närmare anförda skäl bifall till motionen. Utskottet framhöll därvid bl.a. att motionärens önskemål fick ses mot bakgrund av att orkestrar, körer m.m. i stor utsträckning är hänvisade till att hyra de noter som behövs och att hyreskostnaderna i många fall kan vara höga. Endast i begränsad mån fanns noter tillgängliga för utlåning eller för försäljning. Till bilden hörde också att handel och uthyrningsverksamhet med noter för vissa typer av musik inte var ekonomiskt bärkraftig.
Utskottet hänvisade också till en rapport som avlämnats av statens kulturråd år 1985. Av rapporten framgick att både utgivningen och distributionen av noter var bristfällig i många avseenden. Problemen på området berodde i viss mån på att produktionen av notmaterial var kostsam. En starkt bidragande orsak var också enligt rapporten att rätten att framställa kopior av noter för enskilt bruk i stor utsträckning utnyttjas på ett inte tillåtet sätt och att denna privatkopiering gjort handeln med noter olönsam. I sammanhanget erinrade utskottet om att riksdagen -- för att öka tillgången på noter -- på förslag av regeringen beviljat särskilda medel för bidrag till notutskrifter och notutgivning.
3.4 Utredningsarbete
Den nuvarande regeln om kopiering för enskilt bruk har behandlats av upphovsrättsutredningen i dess andra delbetänkande (SOU 1983:65, Översyn av upphovsrättslagen Delbetänkande 2 som behandlar -- närstående rättigheter -- enskilt bruk -- videogram). Utredningen föreslog en skärpning av bestämmelsen som bl.a. innebär att det i princip skall vara förbjudet att anlita utomstående för kopiering av musikaliska verk. Syftet med förslaget är att begränsa tillämpningsområdet för bestämmelsen om kopiering för enskilt bruk till sådant mångfaldigande som sker för att tillgodose en enskild persons behov av att framställa något eller några exemplar för ett rent personligt bruk. I delbetänkandet 4 återkom utredningen till frågan om det enskilda bruket och tog därvid upp också det halvenskilda bruket eller den s.k. institutionella exemplarframställningen. Utredningen vidhöll sin tidigare uppfattning att rätten att fritt framställa exemplar av skyddade verk i princip endast skall få utnyttjas inom den rent privata sfären. I den mån det finns intresse av att utanför den privata sfären kopiera verk borde enligt utredningen det behovet tillgodoses med stöd av en särskild ordning. I delbetänkandet 4 föreslås att bestämmelsen i 11§ upphovsrättslagen om kopiering för enskilt bruk ändras så att rätten att fritt framställa exemplar av ett skyddat verk begränsas till den rent privata sfären. Förslaget innebär att det inte längre skall vara möjligt att inom ramen för regeln om kopiering för enskilt bruk göra inspelningar eller andra kopior av skyddade verk inom myndigheter, företag, organisationer m.m., s.k. institutionell exemplarframställning. Enligt förslaget skall det i princip inte heller bli möjligt att låta utomstående framställa exemplar av bl.a. musikaliska verk. Myndigheters och andras behov av att kunna framställa exemplar för den egna verksamheten föreslås bli tillgodosett genom en ordning med avtalslicenser. I betänkandet lägger utredningen också fram förslag på de områden av institutionell exemplarframställning som ansetts mest angelägna. Förslagen gäller kopiering av tidnings- och tidskriftsartiklar för intern information till anställda och vissa andra, inspelning av radio- och TV-program för visning på vårdinrättningar och inom undervisningsverksamhet samt inspelning av radio- och TV-program med ekonomiskt, politiskt, religiöst eller liknande innehåll för intern visning.
Utredningens förslag övervägs för närvarande inom regeringskansliet.
3.5 Utskottets överväganden
I likhet med motionären anser utskottet att det är en grundläggande förutsättning för musiklivet att utbudet av notmaterial är brett och allsidigt. Att noter finns tillgängliga på marknaden är också av stor betydelse för tonsättarna eftersom deras möjligheter att få sina verk spelade då ökar.
Som framgår av redogörelsen ovan behandlade utskottet år 1987 en motion med samma syfte som den nu aktuella. Sedan dess har -- såvitt utskottet kunnat finna -- några nämnvärda förändringar på området inte inträffat. Fortfarande är således orkestrarna i betydande utsträckning hänvisade till att låna noter till orkesterverk från olika notbibliotek eller hyra materialet från musikförlagen. Lånemöjligheterna är enligt inhämtade upplysningar i stort sett begränsade till äldre musikaliska verk för vilka den upphovsrättsliga skyddstiden gått ut. Noter till nyare verk lär i huvudsak endast kunna hyras, och hyreskostnaderna är förhållandevis höga. Från statsmakternas sida har musiklivets behov av notmaterial fortlöpande ägnats upmärksamhet, och riksdagen har på förslag av regeringen alltsedan början av 1980-talet anvisat särskilda medel för bidrag till notutskrifter och notutgivning. Som utskottet påpekade år 1987 kan emellertid problemen på området inte lösas enbart genom statliga bidrag. Även utformningen av det upphovsrättsliga regelsystemet måste övervägas. Utskottet har därför förståelse för att motionären nu åter tagit upp rättighetsfrågorna på musikområdet. Enligt utskottets mening bör dock inte komma i fråga att problemen skall lösas genom ett slopande eller en stark begränsning av upphovsmännens rätt att bestämma över uthyrningen av musikaliska verk. En sådan ändring kan få negativa effekter på utbudet av notmaterial och därmed strida mot motionärens syften. När det gäller noter till kör- och orkesterverk har nämligen förhållandena på marknaden inte förändrats i någon mer väsentlig grad sedan upphovsrättslagen kom till, och fortfarande är notuthyrning en huvudsaklig inkomstkälla inom branschen. De ovan (avsnitt 3.3) redovisade skälen för att upphovsmännen givits en ensamrätt till notuthyrning har därför i allt väsentligt fortfarande bärkraft. I sammanhanget vill utskottet också peka på att en orsak till att orkestrarna har svårigheter att få tillgång till notmaterial är att själva notproduktionen är kostsam. Detta förhållande synes knappast kunna rättas till genom inskränkningar av upphovsmännens rättigheter.
En åtgärd som däremot på sikt kan tänkas leda till ett förbättrat utbud av noter kan vara en begränsning av de nuvarande möjligheterna till kopiering för enskilt bruk. I kulturrådets rapport år 1985 (se avsnitt 3.3) uttalades att privatkopieringen gjort handeln med noter olönsam, och utskottet har -- med hänsyn till vad som i andra sammanhang framkommit rörande effekterna av privatkopieringen -- anledning att anta att detta uttalande fortfarande har giltighet. Frågan om skärpning av upphovsrättslagens regel om kopiering för enskilt bruk bereds för närvarande inom regeringskansliet på grundval av upphovsrättsutredningens förslag i delbetänkandet 4. Regeringens ställningstagande till spörsmålet bör inte föregripas. Utskottet utgår emellertid från att regeringen vid sitt ställningstagande tar hänsyn till förhållandena på notområdet och även i övrigt överväger vilka åtgärder som kan behövas för att stimulera utbudet av noter.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Kr226 yrkande 3.
4 Framförande av verk vid gudstjänst
4.1 Gällande ordning
Som tidigare nämnts får litterära och musikaliska verk som huvudregel inte framföras offentligt utan tillstånd av upphovsmannen. Enligt en särskild undantagsregel i upphovsrättslagen (20 §) får dock verk som är utgivna framföras offentligt vid gudstjänst eller undervisning. Utgivna verk får också framföras offentligt vid tillfällen där framförande av verk inte är det huvudsakliga samt tillträdet är avgiftsfritt och anordnandet inte sker i förvärvssyfte. Även för allmännyttiga ändamål får verken framföras om de medverkande gör det utan ersättning.
4.2 Motionsmotiveringar
I motionerna 1991/92/:L802 av Alwa Wennerlund och Rose-Marie Frebran (kds) samt 1991/92:L805 av Tuve Skånberg (kds) hänvisas till att upphovsrättsutredningen föreslagit att undantagsregeln i 20 § upphovsrättslagen slopas. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att undantaget för gudstjänstmusik skall behållas i upphovsrättslagen.
4.3 Utredningsarbete
Den nuvarande regeln i 20 § upphovsrättslagen om undantag beträffande offentliga framföranden som sker vid gudstjänst m.m. har tagits upp av upphovsrättsutredningen i slutbetänkandet. Utredningen föreslår att undantagsregeln slopas. Som skäl för förslaget framhåller utredningen bl.a. att det -- med nutida betraktelsesätt -- knappast kan anses rimligt att upphovsmän som skapar verk avsedda att användas vid gudstjänster och liknande förrättningar inte skall ha rätt att begära ersättning, när deras verk framförs just i sådana sammanhang. Med nuvarande ordning berövas dessa upphovsmän i praktiken den huvudsakliga inkomstkällan för denna produktion. Utredningen anser att det finns starka skäl för en ändring till upphovsmännens förmån och att det saknas några allmänna skäl som talar mot en ändring.
Slutbetänkandet har remissbehandlats, och förslagen bereds för närvarande inom regeringskansliet.
4.4 Utskottets överväganden
Som framgår av den lämnade redovisningen övervägs för närvarande frågan om upphovsmännens rättigheter när verk framförs vid gudstjänst och i vissa andra sammanhang. Regeringens ställningstagande till frågan bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagen i saken. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L802 och L805.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande skyddet för musikaliska verk att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L801 och 1991/92:Kr226 yrkande 3,
2. beträffande undantag för gudstjänstmusik att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L802 och 1991/92:L805.
Stockholm den 17 mars 1992
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Hans Stenberg (s), Maud Ekendahl (m) och Stina Eliasson (c).