1. Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen

Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen (Betänkande 2010/11:UFöU3 Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet)

2010/11:UFöU3 Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande

2010/11:UFöU3

Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen

Sammanfattning

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 2010/11:111 Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen och en följdmotion.

Utskottet konstaterar i betänkandet att Förenta nationernas (FN) säkerhetsråd den 26 februari 2011 antog resolution 1970 och den 17 mars 2011 resolution 1973 om situationen i Libyen. I resolution 1973, som antogs under FN-stadgans kapitel VII, slog säkerhetsrådet fast att situationen i Libyen utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet krävde ett omedelbart eldupphör och att våldet mot civila skulle upphöra. I syfte att skydda civila bemyndigade säkerhetsrådet FN:s medlemsstater att vidta alla nödvändiga åtgärder och att upprätta en flygförbudszon över Libyen. Ett vapenembargo som införts genom resolution 1970 förstärktes. Alla medlemsstater uppmanades att bistå när det gäller att genomföra dessa åtgärder.

I betänkandet ansluter sig utskottet till regeringens uppfattning att Sverige ska bidra till den militära insatsen i syfte att verkställa FN:s säkerhetsråds resolution 1973. Huvudsyftet med resolutionen är att skydda civila.

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet föreslår att riksdagen bifaller proposition 2010/11:111 Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen, under förutsättning att det fortfarande finns ett mandat för styrkan enligt beslut i FN:s säkerhetsråd. Därmed förordar utskottet att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 250 personer till förfogande i högst tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd.

Det svenska militära bidraget för att upprätthålla flygförbudszonen kommer att bestå av en väpnad styrka med högst åtta stridsflygplan av typ JAS 39 Gripen som aktivt deltar i insatsen, ett transportflygplan av typ Tp84 med lufttankningsförmåga samt spanings- och stödresurser.

Utskottet konstaterar att det finns en bred politisk enighet bakom förslaget till riksdagsbeslut.

Utskottet föreslår att ärendet avgörs av kammaren efter endast en bordläggning.

Motionen avstyrks av utskottet. I ärendet finns en reservation och ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen

Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 250 personer till förfogande i högst tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd. Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:111 och avslår motion 2010/11:U7.

Reservation (SD)

Utskottet föreslår att ärendet avgörs efter endast en bordläggning.

Stockholm den 31 mars 2011

På sammansatta utrikes- och försvarsutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban Ahlin (S), Cecilia Widegren (M), Karin Enström (M), Åsa Lindestam (S), Christian Holm (M), Peter Jeppsson (S), Annicka Engblom (M), Carina Hägg (S), Allan Widman (FP), Eva Sonidsson (S), Kerstin Lundgren (C), Carin Runeson (S), Anders Hansson (M), Bodil Ceballos (MP), Désirée Pethrus (KD), Mikael Jansson (SD) och Hans Linde (V).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen har i proposition 2010/11:111 Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen föreslagit att regeringen ska ställa en svensk väpnad styrka bestående av högst 250 personer till förfogande i högst tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd.

En följdmotion har avlämnats med anledning av propositionen.

Propositionen har remitterats till utrikesutskottet. Utrikes- och försvarsutskotten har därefter beslutat – med stöd av 4 kap. 8 § riksdagsordningen – att bereda propositionen och följdmotionen i ett sammansatt utrikes- och försvarsutskott (UFöU).

Den 31 mars 2011 höll företrädare för Regeringskansliet och Försvarsmakten en föredragning om propositionen.

Propositionens bakgrundsbeskrivning

Regeringen beskriver i propositionen bakgrunden till situationen i Libyen, ställningstaganden av Europeiska rådet, FN:s säkerhetsråd, en rad länder samt Arabförbundet m.fl. när det gäller våldet mot civila i Libyen och den internationella militära insatsen i Libyen. I propositionen slås fast att situationen i Libyen är mycket oroande, framför allt när det gäller regimens hänsynslösa angrepp på civila samt bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt. I sammandrag ges i propositionen följande beskrivning.

Sedan överste Gaddafi grep makten i en kupp 1969 har han styrt Libyen auktoritärt. Medierna har varit statsstyrda, oppositionen förbjuden och de omfattande oljeinkomsterna har främst tillfallit företrädare för Gaddafis regim och hans närmaste.

De folkliga protesterna mot regimerna i Tunisien och Egypten vid årsskiftet 2010–2011 inspirerade det libyska folket att från februari 2011 protestera mot korruption och ofrihet samt kräva demokrati och Gaddafis avgång. Protesterna spreds från östra delarna av landet till Tripoli i väst, och ett övergångsråd bildades av företrädare för oppositionen.

Sedan de regimkritiska motståndsstyrkorna vunnit terräng gjorde Gaddafis regim en våldsam motoffensiv och återtog ett antal av de områden som stod under oppositionens kontroll. Regimen hotade med skoningslös vedergällning. Ett stort antal människor uppges ha dött till följd av regimens våld mot civila. Det råder i dagsläget en intern väpnad konflikt i Libyen mellan den libyska regimen och de regimkritiska motståndsstyrkorna.

Förenta Nationernas säkerhetsråd antog den 26 februari resolution 1970. Säkerhetsrådet ansåg att angreppen mot civila i Libyen kunde betecknas som brott mot mänskligheten, påminde om de libyska myndigheternas skyldighet att skydda sin befolkning och beslutade att upprätta ett vapenembargo mot Libyen.

Gulfstaternas samarbetsråd uppmanade den 7 mars FN:s säkerhetsråd att skydda civila i Libyen, också genom en flygförbudszon. Den 12 mars begärde Arabförbundet att säkerhetsrådet omedelbart skulle upprätta en flygförbudszon och skapa säkra områden i syfte att skydda det libyska folket.

Förenta Nationernas säkerhetsråd antog den 17 mars resolution 1973 i enlighet med kapitel VII i FN-stadgan. I resolutionen slog säkerhetsrådet fast att situationen i Libyen utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet krävde ett omedelbart eldupphör och att våldet mot civila skulle upphöra. I syfte att skydda civila bemyndigade säkerhetsrådet FN:s medlemsstater att vidta alla nödvändiga åtgärder och att upprätta en flygförbudszon över Libyen. Varje form av ockupationsstyrka i någon del av Libyen är dock utesluten. Vidare förstärktes vapenembargot enligt resolution 1970. Alla medlemsstater uppmanades att bistå när det gäller att genomföra dessa åtgärder.

Med stöd av säkerhetsrådets resolution 1973 började den 19 mars en internationell koalition ledd av Frankrike, Storbritannien och USA att slå ut militära mål för att skydda civila. Detta har minskat regimens förmåga att angripa oppositionen, och det libyska luftförsvaret, inklusive flygvapnet, har i stor utsträckning satts ur spel. Regimens militära angrepp har dock fortsatt. Regeringen konstaterar att det inte kan uteslutas att konflikten blir utdragen, trots internationella militära insatser och diplomatiska ansträngningar för att finna en fredlig lösning.

Europeiska unionens råd uttryckte den 21 mars sin beredvillighet att skydda Libyens civilbefolkning och bidra till att genomföra resolution 1973.

Försvarsdepartementet uppmanade den 23 mars 2011 Försvarsmakten att föreslå hur ett svenskt bidrag till den internationella militära insatsen till stöd för resolution 1973 skulle kunna utformas. Försvarsmakten lämnade svar samma dag.

Den 25 mars underströk Europeiska rådet att EU ska bidra till att verkställa resolution 1973.

Nato beslutade den 27 mars att ta över hela ansvaret för den internationella militära insatsen till stöd för FN:s säkerhetsråds resolution 1973, inklusive skydd av civila, flygförbudszonen och vapenembargot. Därefter har Nato vänt sig till Sverige med en förfrågan om ett svenskt bidrag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka på högst 250 personer till förfogande i högst tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i Förenta Nationernas säkerhetsråd. Det planerade svenska bidraget utgörs av flygstridskrafter och stödresurser om totalt ca 130 personer. Därutöver ska styrkan om behov uppstår kunna förstärkas tillfälligt.

I propositionen anges att det är regeringens avsikt att styrkan ska delta i två månader med full förmåga. Övrig tid avser förberedelser, transporter samt inledning och avveckling av insatsen. Vidare föreslår regeringen att riksdagen beslutar att motionstiden förkortas till en dag mot bakgrund av det brådskande behovet.

Regeringen redogör i propositionen för utvecklingen i Libyen, främst efter att de folkliga protesterna mot landets regim inletts i början av 2011, samt för fördömanden och andra ställningstaganden som därefter gjorts från Europeiska rådet, ett stort antal länder samt Arabförbundet, Gulfstaternas samarbetsråd och Organisationen för den islamiska konferensen.

I propositionen redovisas huvuddragen i resolutionerna 1970 och 1973 som i februari respektive mars 2011 antogs av FN:s säkerhetsråd och som tar sikte på situationen i Libyen. Uppgifter lämnas om den internationella militära insats i Libyen som inletts i enlighet med resolution 1973 samt för förberedelserna för ett svenskt deltagande i insatsen. Regeringen redogör även för insatsens folkrättsliga mandat samt redovisar sina överväganden om det svenska deltagandet.

Motionen

Sverigedemokraterna föreslår i partimotion 2010/11:U7 avslag på proposition 2010/11:111. Ett svenskt deltagande med trupp i den internationella militära insatsen i Libyen innebär enligt partiet att Sverige medverkar som stridande part på ena sidan i landets inbördeskrig samtidigt som det är oklart vem och vad Sverige skyddar. Det råder enligt Sverigedemokraterna också oklarheter i fråga om FN-mandatet för insatsen och om hur Natokoalitionen avser att agera för att uppnå intentionerna med FN:s säkerhetsråds resolution 1973. Partiet anser att Sverige inte bör delta i militära insatser i Libyen och att resurser i stället bör läggas på humanitära insatser på plats.

Utskottets överväganden

Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bifaller regeringens förslag om att medge att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 250 personer till förfogande i högst tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd. Vidare föreslår utskottet att ärendet avgörs av kammaren efter endast en bordläggning.

Jämför reservation (SD) och särskilt yttrande (V).

Regeringen har i propositionen beskrivit bakgrunden till situationen i Libyen, ställningstaganden från Europeiska rådet, FN:s säkerhetsråd, en rad länder samt Arabförbundet m.fl. när det gäller våldet mot civila i Libyen och den internationella militära insatsen i Libyen. Av propositionen framgår att Gaddafiregimens våld mot civilbefolkningen har lett till snabba åtgärder av det internationella samfundet, vilket välkomnas av utskottet.

Genom FN:s säkerhetsråds resolutioner 1970 och 1973, som beslutades den 26 februari respektive den 17 mars 2011, har sanktioner mot Libyen införts och förstärkts. Utskottet välkomnar att säkerhetsrådet därigenom har givit uttryck för principen om skyldigheten att skydda, vilken antogs av FN:s världstoppmöte 2005.

Internationella brottmålsdomstolen (ICC) har efter säkerhetsrådets beslut inlett en förundersökning om möjliga folkrättsbrott i Libyen. FN:s råd för mänskliga rättigheter (MR-rådet) har inrättat en oberoende internationell undersökningskommission, och FN:s generalförsamling har beslutat utestänga Libyen ur MR-rådet. Ett stort antal länder samt Arabförbundet, Gulfstaternas samarbetsråd och Organisationen för den islamiska konferensen har fördömt de grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och av den humanitära rätten i Libyen.

Vid en internationell konferens om Libyen i London den 29 mars 2011 diskuterades situationen i Libyen och den övergripande politiska samordningen av det internationella samfundets insatser för att verkställa säkerhetsrådets resolutioner 1970 och 1973 om Libyen. I konferensen deltog utrikesministrar och ledare från FN, Arabförbundet, Afrikanska unionen, Organisationen för den islamiska konferensen, EU och Nato. Deltagarna bekräftade åter vikten av ett fullständigt och snabbt genomförande av resolutionerna 1970 och 1973. Deltagarna, inklusive länder i regionen, välkomnade Natos åtagande att ta över ansvaret för hela den militära insatsen. Vid Londonkonferensen enades deltagarna om att upprätta en internationell kontaktgrupp för Libyen.

Europeiska unionen har fördömt våldet och förklarat att Gaddafis regim inte är en legitim företrädare och samtalspart. EU har antagit sanktioner som både genomför och skärper de sanktioner som FN antagit. Europeiska rådet behandlade den 21 februari, den 11 mars, den 21 mars och den 25 mars situationen i Libyen och fördömde våldet mot civila där samt underströk bl.a. att EU ska bidra till att verkställa resolution 1973. Europeiska rådet slog den 25 mars fast att så snart civilbefolkningen är i säkerhet och under beskydd från hot om angrepp och målen för säkerhetsrådets resolution 1973 är uppfyllda ska de militära operationerna upphöra.

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet konstaterar att det finns en bred internationell och regional uppslutning kring det internationella samfundets militära insats i Libyen. Arabförbundet och Gulfstaternas samarbetsråd har begärt att FN ska ingripa. EU anser att civila måste skyddas med alla nödvändiga medel och stöder FN:s beslut.

Regeringen slår i propositionen fast att det ytterst är FN som ansvarar för den internationella militära insatsen i Libyen. Som framgått tidigare i betänkandet beslutade Nato den 27 mars att ta över hela ansvaret för den internationella militära insatsen till stöd för FN:s säkerhetsråds resolution 1973, inklusive skydd av civila, flygförbudszonen och vapenembargot. Därefter har Nato vänt sig till Sverige med en förfrågan om ett svenskt bidrag.

Utskottet delar regeringens uppfattning att situationen i Libyen är mycket oroande, framför allt när det gäller regimens hänsynslösa angrepp på civila samt bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt. I propositionen redovisas uppgifter från bl.a. FN-organ om stora flyktingströmmar ut ur Libyen och bedömningar av vilket humanitärt stöd som kan komma att behövas. Det konstateras att humanitära aktörer har mycket begränsat tillträde i Libyen på grund av det svåra säkerhetsläget.

Huvudsyftet med säkerhetsrådets resolution 1973 är att skydda civila. Utskottet ansluter sig till regeringens uppfattning att Sverige ska bidra till den internationella militära insatsen i Libyen i syfte att verkställa resolutionen. Utskottet anser att riksdagen bör medge att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 250 personer till förfogande i högst tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med säkerhetsrådets beslut.

Enligt 15 kap. 16 § regeringsformen får en svensk väpnad styrka sändas till ett annat land om riksdagen medger det, om det är medgivet i en lag som anger förutsättningarna för åtgärden eller om skyldigheten följer av en internationell överenskommelse som riksdagen har godkänt. I detta fall saknas ett bemyndigande för regeringen, och riksdagen kan inte anses tidigare ha godkänt en internationell överenskommelse som skyldigheten följer av. Därför krävs riksdagens medgivande för att en svensk väpnad styrka ska kunna delta i den internationella militära insatsen.

Utskottet konstaterar att FN:s säkerhetsråd har auktoriserat den internationella militära insatsen i Libyen genom beslut i enlighet med FN-stadgans kapitel VII, vilket innebär att insatsen får använda alla nödvändiga medel för att fullgöra sina uppgifter, inklusive användning av våld som går utöver självförsvar. Statsministern har i riksdagens kammare (prot. 2010/11:78) informerat om att den svenska insatsen inte kommer att tillåtas medverka i stridsinsatser mot mål på marken.

Av propositionen framgår att avsikten är att den svenska väpnade styrkan ska delta i två månader med full förmåga. Övrig tid avser förberedelser, transporter samt inledning och avveckling av insatsen.

Det svenska militära bidraget för att upprätthålla flygförbudszonen kommer enligt regeringen att bestå av en väpnad styrka med högst åtta stridsflygplan av typ JAS 39 Gripen som aktivt deltar i insatsen, ett transportflygplan av typ Tp84 med lufttankningsförmåga samt spanings- och stödresurser. Rotation av flygplan och personal kan komma att ske under insatsens genomförande. Utöver detta kommer stabsofficerare att placeras vid relevanta staber. Utskottet menar att den i förbandet ingående spaningsförmågan kan bidra till en samlad läges- och underrättelsebild över operationsområdet. Utskottet menar vidare att detta utgör ett viktigt bidrag till insatsen och ger också möjlighet att göra självständiga svenska bedömningar av utvecklingen på marken.

Utskottet framhåller betydelsen av att svensk militär personal som deltar i insatsen ges tydliga och klara riktlinjer och insatsregler. Utskottet vill betona att insatsreglerna utformas så att gränserna för militär våldsanvändning blir tydliga för personal som deltar i insatsen.

Att riksdagen ger regeringen bemyndigande att sända en svensk väpnad trupp på uppdrag i annat land är ett beslut som innebär ett betydande ansvar. Tidigare tragiska erfarenheter har visat att förluster i människoliv i samband med fredsfrämjande uppdrag och krishanteringsinsatser inte kan uteslutas. Utskottet konstaterar att det är Försvarsmaktens uppgift att göra en hot- och riskbedömning för de insatser som utförs och vidta nödvändiga åtgärder med ledning av dessa bedömningar.

Betydelsen av att styrkan har tillgång till kvalificerade sjukvårdsresurser understryks av utskottet.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det under försämrade säkerhetsförhållanden är viktigt att regeringen har möjlighet att snabbt och tillfälligt förstärka de militära insatser som Sverige genomför. Förstärkningen skulle i detta fall omfatta tillförsel av personal och materiel för undsättning och evakuering. En evakuerings- och förstärkningsinsats är till sin natur tillfällig, skyndsam och sker inom ramen för en redan pågående insats. En insats av detta slag måste även vara anpassad till den unika situationen. Detta gör att det i förväg är svårt att uppskatta omfattningen och kostnaderna för en sådan insats.

Utskottet konstaterar att ett behov av snabba förstärkningar inte kan uteslutas. Av det skälet är det viktigt att det på förhand finns en av riksdagen beslutad marginal att ta i anspråk för förstärknings- eller evakueringsinsatser. Denna marginal ska dock inte vara större än nödvändigt i varje enskilt fall. Utskottet noterar att det aktuella väpnade bidraget beräknas uppgå till ca 130 personer, medan den begärda personalramen är högst 250 personer. Utskottet förutsätter att riksdagen, genom berörda utskott eller kammaren, får information om en förstärknings- eller evakueringsinsats behöver göras.

Utskottet understryker att Sverige i den internationella militära insatsen i Libyen aktivt ska verka för genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 (2000) om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 (2005) om barn i väpnade konflikter, 1820 (2008) om sexuellt våld i väpnade konflikter samt 1888 (2008) om kvinnor, fred och säkerhet.

Regeringen beräknar att kostnaden för det svenska bidraget kommer att uppgå till högst 200 000 000 kr. Kostnaderna ska belasta anslaget 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser under utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap. Riksdagen har anvisat 2 310 834 000 kr under anslaget för 2011 (prop. 2010/11:1 utg.omr. 6, bet. 2010/11:FöU1, rskr. 2010/11:103). Regeringen bedömer att kostnaderna för den nu aktuella insatsen ryms inom ramen för befintligt anslag. Genom att flygkomponenten under insatstiden tas ur den nordiska stridsgruppen bedömer regeringen att kostnaderna för en eventuell insats med resterande delar av stridsgruppen minskar. Om det senare visar sig att anvisade medel bedöms otillräckliga för 2011, avser regeringen att återkomma till riksdagen med förslag på omfördelning mellan anslagen inom utgiftsområdet. Regeringen bedömer även att eventuella merkostnader för en förstärkning eller evakuering ryms inom ramen för befintligt anslag.

Utskottet betonar att det internationella samfundets engagemang måste innefatta tydliga insatser för att nå en långsiktig politisk lösning på konflikten i Libyen. Efter konflikten måste långsiktigt stöd lämnas för att främja demokrati, mänskliga rättigheter, social och ekonomisk utveckling, god samhällsstyrning samt rättsstatsprincipen.

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet föreslår mot ovanstående bakgrund att riksdagen bifaller proposition 2010/11:111 Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen, under förutsättning att det fortfarande finns ett mandat för styrkan enligt beslut i FN:s säkerhetsråd. Därmed förordar utskottet att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 250 personer till förfogande i högst tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd.

Utskottet konstaterar att det finns en bred politisk enighet bakom förslaget till riksdagsbeslut. Utskottet föreslår att ärendet avgörs av kammaren efter endast en bordläggning.

Med det som anförts ovan anser utskottet att motion 2010/11:U7 kan avstyrkas.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservation.

Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen (SD)

av Mikael Jansson (SD).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2010/11:U7 och avslår proposition 2010/11:111.

Ställningstagande

Sverigedemokraterna är inte principiellt avvisande till att delta i militära operationer utomlands. Vår inställning bygger på att ett svenskt deltagande förutsätter ett tydligt uttalat syfte med operationen samt ett klargörande av hur lång tid operationen kan förväntas pågå och hur omfattande den ska vara. Regeringens proposition gör flera goda ansatser på det området men bortser från flera problem med Libyeninsatsen.

Det som pågår i Libyen kan i dag rimligen inte kallas för något annat än ett inbördeskrig. Om Sverige sänder trupp så innebär det alltså i realiteten att vi deltar som stridande part på ena sidan i detta inbördeskrig. Detta betyder att vi måste ta ett ansvar för de konsekvenser som denna militära intervention kan få som helhet, oavsett om just de plan vi skickar avfyrar ett enda skott eller ej.

Ett av de största problemen med insatsen är att det är oklart vem och vad det egentligen är som vi skyddar. Det finns starka indikationer på att rebellsidan inte nödvändigtvis utgör ett bättre alternativ för Libyens utveckling än vad Gaddafi gör. Det finns rapporter från bl.a. Human Rights Watch om att rebellsidan har gripit eller misshandlat tusentals personer som på lösa grunder anklagas för att vara Gaddafianhängare, om att företrädare för rebellsidan har anklagat Gaddafisidan för att vara ”judar och homosexuella” samt om att aktiva på rebellsidan medgivit att de har slagits mot amerikanerna i Afghanistan och Irak. Vi betvivlar inte att det finns ett rättmätigt missnöje med Gaddafidiktaturen bland dem som deltar i upproret, men olyckligtvis finns det inte särskilt mycket som talar för att rebellsidan kan komma att bli basen för en friare och mer demokratisk utveckling i Libyen.

Det råder oklarhet om FN-mandatet för insatsen och om hur Natokoalitionen avser att agera för att uppnå intentionerna med säkerhetsrådets resolution 1973. Även om Sveriges regering uppger att syftet med det svenska deltagandet endast är att upprätthålla flygförbudszonen så står det klart att främst britter och fransmän har valt en mer långtgående strategi som inkluderar anfall mot markmål. Det finns en risk att våra trupper på sikt kan dras in i en mer omfattande insats än vad som är aktuellt just nu. Risken för s.k. mission creep, dvs. att en initialt begränsad insats successivt blir alltmer omfattande, måste anses som påtaglig.

Sverigedemokraternas inställning är att Sverige, under rådande omständigheter, inte bör delta i militära operationer i Libyen och att resurser i stället bör läggas på humanitära insatser på plats, för att hjälpa de omkring 300 000 personer som flytt Libyen sedan oroligheterna utbröt.

Särskilt yttrande

Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen (V)

Hans Linde (V) anför:

Vänsterpartiet välkomnar Förenta nationernas säkerhetsrådsresolution 1973, vars syfte är att få till stånd ett eldupphör i Libyen och skydda civilbefolkningen. Vi anser att det är viktigt att världssamfundet reagerar och agerar när grova brott mot de mänskliga rättigheterna begås. Vi ställer oss därför också bakom ett svensk deltagande i den internationella insatsen med uppgiften att upprätthålla flygförbudszonen. Besluten är starkt förankrade i folkrätten och bygger på en tydlig begäran från den libyska oppositionen.

Vi står bakom innehållet i regeringspropositionen då den endast bemyndigar Försvarsmakten att upprätthålla den flygförbudszon som FN beslutat om. Svenskt flygvapen kommer, som beskrivits av regeringsföreträdare, inte att delta i några attacker mot mål på marken.

Men vi vill också uttrycka vår oro över att enskilda länder nu vill vidga tolkningen av FN-resolutionen eller t.o.m. helt frångå resolutionen. För oss är det viktigt att understryka att FN-resolutionens utgångspunkt är att världssamfundet ska skydda Libyens civilbefolkning, inte bedriva något krig mot regimen eller störta Gaddafi. Vänsterpartiet har under en lång rad år skarpt kritiserat den libyska regimens grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna och vi stöder det libyska folkets krav på Gaddafis avgång, men ett demokratiskt Libyen kan inte och kommer inte att kunna byggas av utländska militärer.

Vänsterpartiet kommer noga att följa hur insatsen utvecklar sig. Skulle den utveckla sig i en riktning där den frångår FN-resolutionens grunder kommer vi att förbehålla oss rätten att ompröva vårt stöd för den svenska insatsen.

Vi vill också understryka att ytterligare insatser, utöver en flygförbudszon, kommer att behövas. Vänsterpartiet anser att de humanitära insatserna bör utökas. Sverige har hittills, inom ramen för Förenta nationernas appell, gett 50 miljoner kronor i stöd. FN har emellertid i ett inledningsskede efterfrågat 160 miljoner US-dollar. Det finns därför god anledning för Sverige att skyndsamt skjuta till mer medel för humanitära ändamål.

Vi vill också understryka FN-resolutionens tydliga skrivningar om omedelbart eldupphör. Vi tycker att det är avgörande att världssamfundet nu kombinerar den militära insatsen med politiska insatser för att få till stånd ett eldupphör så fort som möjligt.

I sammanhanget vill vi också på nytt lyfta fram den kritik vi tidigare och vid flera tillfällen framfört mot regeringens hantering av det folkiga upproret i Libyen och mot det faktum att såväl Sverige som EU haft ett nära samarbete med den libyska regeringen på flera olika områden under en längre tid. Den borgerliga regeringen har under flera år aktivt arbetat för att utöka och fördjupa samarbetet med förtryckarregimen i Tripoli, inte minst inom migrationspolitikens område. Handelsminister Ewa Björlings resa till Libyen 2010, för att bl.a. marknadsföra ett övervakningssystem, är ett annat exempel på hur den svenska regeringen agerat, på ett för Vänsterpartiet oacceptabelt sätt, gentemot en odemokratisk regim.

När det folkliga upproret inleddes i Libyen vägrade utrikesminister Carl Bildt i det längsta att ge det libyska folket sitt stöd. Samtidigt som den libyska regimen försökte krossa de folkliga kraven på demokrati och frihet med övergrepp, förföljelse och mord uppvisade den borgerliga regeringen en förvånansvärd passivitet. Carl Bildts uttalande om att ”nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Nu handlar det om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling” måste betraktas som ett av de största övertramp som en svensk utrikesminister gjort i modern tid.

Slutligen vill vi också påminna om vikten av att de hoppingivande strömningar som vi ser i andra länder i arabvärlden, som Jemen, Syrien och Bahrain, inte hamnar i skymundan. Det folkliga uppror för demokrati, frihet och social rättvisa som inleddes i Tunisien fortsätter att sprida sig över Nordafrika och Mellanöstern, men vi ser också att dessa folkliga krav på förändring möts av allt hårdare repression. Vi känner stark oro över Saudiarabiens intervention i Bahrain och rapporterna om omfattande våld mot demonstranter i Jemen, Syrien, Marocko och andra länder. Sveriges roll måste vara att tydligt stå på folkets sida, mot varje regim som försöker tysta kraven på demokratisk förändring i hela regionen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2010/11:111 Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen:

Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 250 personer till förfogande i högst tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd.

Följdmotionen

2010/11:U7 av Jimmie Åkesson m.fl. (SD):

Riksdagen avslår regeringens proposition 2010/11:111 Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen.

Bilaga 2

FN:s säkerhetsråds resolution 1970 (2011)

Bilaga 3

FN:s säkerhetsråds resolution 1973 (2011)