Skadeståndsansvar vid dammhaveri
Betänkande 1996/97:LU7
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU07
Skadeståndsansvar vid dammhaveri
Innehåll
1996/97 LU7
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1996/97:46 Skadeståndsansvar vid dammhaveri jämte tre motioner. I propositionen föreslås en ny bestämmelse i vattenlagen om att den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering skall vara strikt ansvarig för skador som orsakas av ett dammhaveri. Den nya bestämmelsen föreslås träda i kraft den 1 juli 1997. I en av motionerna yrkas att det strikta ansvaret skall utvidgas till att omfatta även skador orsakade av annat än direkta haverier. De två andra motionerna gäller försäkringsskyddet för skadelidande till följd av dammhaverier. Svenska kraftverksföreningen har inkommit med skrivelser och har inför utskottet framfört synpunkter i ärendet. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen. Motionsyrkandena avstyrks. Till betänkandet har fogats två reservationer.
Propositionen
I proposition 1996/97:46 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1983:291). Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.
Motionerna
1996/97:L7 av Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ersättning för skador vid dammbrott i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:L8 av Olle Lindström (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om utökat strikt ansvar för dammägaren enligt vad som anförts i motionen.
1996/97:L9 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning med innebörd att vattenkraftsproduktionens externa riskkostnader till fullo bärs av vattenkraftsproducenterna själva.
Utskottet
Inledning
Enligt uppgift finns det i Sverige närmare 6 000 dammar av olika storlekar som anlagts för skilda ändamål. Förutom kraftverks- och regleringsdammar finns sågverksdammar och kvarndammar, invallningsdammar samt dammar anlagda vid gruvor och anrikningsverk för avfallssedimentering. Dammar som är högre än 15 meter brukar benämnas höga dammar . Antalet sådana dammar uppgår till 140, varav tre är högre än 100 meter. De vanligaste typerna av dammar är sten- eller jordfyllningsdammar, som har en kärna av packad morän. En annan typ är betongdammar, som normalt grundläggs på berg. I vattenlagen (1983:291) finns bestämmelser som reglerar dammar och deras säkerhet. Uppförande, ändring och lagning av dammar utgör vattenföretag och kräver tillstånd av vattendomstol. Vid sin bedömning skall domstolen beakta säkerhetsaspekterna. En vattenanläggning skall också underhållas så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållanden. Vattenföretag som inverkar på vattenförhållandena skall drivas så att de inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen. I vattenlagen finns också särskilda regler om tillsyn och besiktning. Brott på en fylld kraftverks- eller regleringsdamm kan frigöra mycket stora vattenmassor och medföra omfattande skador. När det gäller höga dammar har i Sverige endast ett dammbrott inträffat, nämligen år 1985, varvid utströmmande vatten orsakade skador på skog. På grund av ett tekniskt fel kunde inte dammen öppnas tillräckligt för att släppa fram ett extremt stort flöde. År 1973 rasade en mindre damm i Värmland med ett dödsfall som följd. Dammsäkerheten i Sverige har emellertid i olika sammanhang bedömts som god och risken för dammbrott anses vara låg (se bl.a. SOU 1995:40, Älvsäkerhet). Några särskilda lagbestämmelser som direkt reglerar skadeståndsansvaret vid ett dammhaveri finns inte. Utgångspunkten är skadeståndslagens regler om att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan (2 kap. 1 §). Försummat underhåll kan utgöra sådan vårdslöshet som medför skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen för den ansvarige ägaren på grund av vållande hos företagets ledning eller dess personal (2 kap. 1 § och 3 kap. 1 §). Oaktsamhet vid anläggningens konstruktion och utförande kan också medföra rätt till ersättning för uppkomna skador. Vattenlagens bestämmelser medför inte någon skadeståndsskyldighet för dammhaverier som går längre än skadeståndslagens regler om ansvar för vållande. De stränga krav som ställs på vattenföretag när det gäller åtgärder mot skaderisker gör emellertid att man många gånger när en översvämningsolycka beror på anläggningens bristfälliga skick kan konstatera att det föreligger oaktsamhet. Det har ansetts som tänkbart att en domstol vid ett dammhaveri med stöd av allmänna, icke lagfästa rättsgrundsatser skulle ålägga ett skärpt ansvar för översvämningsskador, dvs. ett ansvar som går längre än uppsåt eller vårdslöshet. Rättsläget kan emellertid inte anses vara klart. I en skrivelse år 1995 fäste Sveriges Försäkringsförbund regeringens uppmärksamhet på det oklara rättsläget när det gäller ansvaret för dammhaverier. Justitiedepartementet lät därefter utreda frågan om skadeståndsansvaret för skador till följd av dammbrott. Arbetet redovisades i slutet av år 1995 i promemorian (Ds 1996:6) Ersättning vid dammbrott. Promemorian har remissbehandlats och ligger till grund för förslagen i förevarande proposition. Promemorian innehåller också vissa förslag rörande försäkringsskyddet för de skadelidande. Dessa förslag behandlas dock inte i propositionen. I propositionen föreslås en ny bestämmelse i vattenlagen om att den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering skall vara strikt ansvarig för skador som orsakas av dammhaveri. Den nya bestämmelsen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1997. Med anledning av propositionen har väckts tre motioner. En av motionerna gäller ansvaret vid andra skador än vid direkta haverier. I de två andra motionerna tas upp frågor som gäller försäkringsskyddet för de skadelidande. Utskottet kommer nedan att under skilda rubriker ta upp dels frågor om skadeståndsansvaret, dels de genom motionerna aktualiserade försäkringsfrågorna.
Skadeståndsansvaret
I propositionen föreslås att ett strikt ansvar, dvs. ansvar oavsett om någon har varit vårdlös eller inte, för skador till följd av dammhaveri införs i 17 kap. vattenlagen. Ansvaret skall ligga på den som är skyldig att underhålla dammanläggningen. Denne är i allmänhet ägaren men kan också vara den som annars brukar anläggningen eller den till vilken underhållsskyldighet har överförts. Det strikta ansvaret - inskränkt endast genom vissa bestämda undantag - skall gälla för skada till följd av att dammanläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten, dvs. dammhaveri. Från det strikta ansvaret skall undantag gälla endast i de fall där den ansvarige visar att orsaken till dammhaveriet är en krigshandling eller liknande. Det strikta ansvaret skall omfatta alla dammanläggningar för vattenreglering. Med uttrycket vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån för ett annat vattenföretag. Det innebär att kraftverksdammar för strömdrift kan omfattas. Sådana dammar som annars avser att skydda mot vatten, t.ex. i händelse av översvämning, eller tidigare satts upp för att underlätta flottning faller däremot inte under bestämmelsen. Som skäl för förslaget anför regeringen att det är otillfredsställande att rättsläget i dag inte är klart när det gäller ansvarsfrågan. Osäkerheten gör det svårt för vattenföretagen och försäkringsbolagen att bedöma hur stora ansvarsriskerna är och vilka åtgärder som bör vidtas. Enligt regeringens mening bör rättsläget klarläggas, och det ligger då nära till hands att föreskriva ett strikt ansvar vid dammhaveri. Regeringen anser att det är rimligt att den som bedriver verksamhet av ifrågavarande slag som kostnader i verksamheten bär risken för de skador som kan orsakas. Ett ytterligare skäl för strikt ansvar vid dammbrott, som regeringen för fram, är att skadekostnaderna bäst reduceras, om de läggs på den som har största möjligheten att kontrollera risken. Det är företagen som kan göra något åt risken medan de skadelidande har högst begränsade möjligheter att skydda sig mot den. Regeringen anser att det är angeläget att de skadelidande ges ett tillräckligt skydd och att de inte behöver visa att vållande föreligger. Härutöver anför regeringen skäl av mer rättsteknisk natur till stöd för förslaget. Enligt regeringens mening är det beträffande farliga verksamheter enklare att tillämpa ett strikt skadeståndsansvar än att göra en aktsamhetsbedömning som i de allra flesta fall leder till att företaget anses ha försummat att vidta de åtgärder som kan krävas på grund av den betydande skaderisken. Utskottet delar regeringens bedömning och anser att det finns goda skäl för att lagfästa en regel om strikt ansvar för skador till följd av dammhaveri. Mycket talar visserligen för att den föreslagna lagregeln inte innebär någon egentlig förändring i förhållande till vad som enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer redan kan antas gälla. Ett undanröjande av osäkerheten om rättsläget ger emellertid så många positiva effekter att detta i sig är skäl nog för att den föreslagna lagstiftningen genomförs. Som framgår av propositionen är en regel om strikt ansvar ägnad bl.a. att underlätta skadeståndsregleringen och ge skadelidande möjligheter att snabbare få ersättning. Utskottet ansluter sig således till propositionens förslag. Olle Lindström (m) anför i motion 1996/97:L8 att ansvarsfrågan måste klarläggas även i andra fall än vid direkta haverier. I motionen redovisas några fall från åren 1989 och 1993 då dammägare tvingats att öppna dammluckorna helt för att undvika dammhaverier. Åtgärderna var i huvudsak betingade av att redan fyllda vattenmagasin inte kunde ta emot ytterligare vattenmassor orsakade av riklig nederbörd samt kvarvarande is och snö i fjällområdena. De utströmmande vattenmassorna orsakade skador för fastighetsägare som ännu inte fullt ut blivit ersatta. Erfarenheterna av dessa händelser visar enligt motionärens mening att ansvarsfrågan måste klarläggas även när dammägaren tvingas till åtgärder för att undvika en katastrof. Motionären anför vidare att det endast är dammägaren som har rätt och möjlighet att reglera vattenflödet, varför han också bör ha ansvaret. I motionen yrkas att riksdagen skall besluta om utökat strikt ansvar för dammägaren enligt vad som sålunda anförts. Utskottet konstaterar att den i propositionen föreslagna bestämmelsen inte kommer att omfatta den situation som beskrivs i motionen. Enligt vad som redovisats i propositionen förutsätter ansvar enligt den föreslagna regeln att dammen inte ger ett avsett skydd mot utströmmande vatten. En sådan situation föreligger endast om dammen hastigt havererar eller om den så småningom eroderas och skador uppkommer nedströms. Även när dammen på grund av felmanövrering inte skyddar på avsett sätt föreligger dammhaveri i den föreslagna bestämmelsens mening - däremot inte när den fullgör sin funktion men ändå vatten strömmar över den och orsakar skada. I detta sistnämnda fall blir dammägaren inte ansvarig enligt den nya paragrafen men kan naturligtvis ändå vara ersättningsskyldig på annan grund, exempelvis enligt skadeståndslagen. Något närmare underlag för riksdagen att inom ramen för detta ärende ta ställning till frågan om ytterligare lagstiftning rörande dammägares skadeståndsansvar finns inte. I sammanhanget bör dock påpekas att Kammarkollegiet i sitt remissvar över promemorian (Ds 1996:6) Ersättning vid dammbrott välkomnat om en ytterligare utvidgning av gränserna för det strikta ansvaret övervägdes i syfte att uppnå en närmare överensstämmelse med vad som som gäller enligt bl.a. miljöskadelagen (1986:225). Utskottet vill också erinra om att Utredningen om dammsäkerhet och höga flöden i sitt betänkande (SOU 1995:40) Älvsäkerhet lagt fram en mängd förslag i syfte att begränsa stora översvämningar vid höga flöden. Utredningen har bl.a. föreslagit ett tillägg i vattenlagen som gör det möjligt för länsstyrelsen att besluta om ökning och begränsning av tappning om det är nödvändigt för att avvärja fara för liv eller hälsa eller rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak. Avsikten är att ingripanden skall kunna göras på ett tidigare stadium än som nu är möjligt. Vidare har utredningen föreslagit ett centralt organ på området med uppgift att följa utvecklingen och föreslå de åtgärder den finner motiverade och i övrigt rapportera till regeringen om utvecklingen beträffande dammsäkerhet och åtgärder mot översvämningar. Utskottet utgår från att regeringen i samband med den fortsatta beredningen av förslagen i betänkandet om älvsäkerhet överväger om några ytterligare lagändringar eller klargöranden när det gäller skadeståndsansvaret för dammägare kan vara påkallade och, om så är erforderligt, återkommer till riksdagen med erforderliga lagförslag. Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till regeringens förslag och avstyrker bifall till motion 1996/97:L8.
Försäkringsfrågor
Försäkringar som täcker den skadeståndsskyldiges ansvar, ansvarsförsäkringar, utgör i många fall ett nödvändigt komplement till skadeståndsregler. Ansvarsförsäkringen tecknas av den som kan bli skadeståndsskyldig och primärt fungerar den till försäkringstagarens skydd. En ansvarsförsäkring förbättrar också den skadelidandes utsikter att få skadestånd. Möjligheterna att täcka skadeståndsansvaret genom en ansvarsförsäkring beror dels på försäkringsgivarnas principer för beviljande av sådan försäkring, dels av villkoren för de försäkringar som står till buds i olika fall. Ansvarsförsäkring kan tecknas antingen separat eller som en del i en kombinerad försäkring, exempelvis i en företagsförsäkring. En ansvarsförsäkring täcker, där inte annat sägs, skadeståndsansvar enligt gällande rättsregler, såväl ansvar för egen och annans vållande som för rent strikt ansvar. Försäkringsskyddet omfattar regelmässigt att försäkringsgivaren betalar det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge, att han utreder om skadeståndsskyldighet föreligger när skadeståndskrav riktas mot den försäkrade, att han förhandlar med den som kräver skadestånd samt att han för rättegång för den försäkrade och därvid betalar kostnaderna för rättegången. Många ansvarsförsäkringar täcker skada på person och skada på sak, t.ex. byggnader och lösa föremål. Om sådan skada inträffar sträcker sig försäkringsgivarens ansvar lika långt som skadeståndsansvaret. Villkoren för ansvarsförsäkringar innehåller regelmässigt ett stort antal undantag för vissa särskilda typer av skador som av olika anledningar ansetts böra uteslutas ur försäkringen. Undantagen motiveras vanligen av att försäkringsbolagen anser att en täckning av skadorna är alltför vansklig eller av att premien skulle bli alltför hög. Vid ansvarsförsäkring för företag brukar exempelvis skador på grund av översvämningar i samband med nederbörd vara undantagna. Ansvarsförsäkringar har också begränsade ansvarsbelopp och för vad som överstiger dessa belopp ansvarar den skadeståndsskyldige ensam. Av promemorian (Ds 1996:6) Ersättning vid dammbrott framgår att de större vattenkraftsproducerande företagen har tecknat särskilda ansvarsförsäkringar med maximibelopp om 2 miljarder norska kronor, begränsat till två olyckor per år, och en självrisk på 1 miljon kronor. Försäkringsbeloppet är högre än vid atomskador och lär även internationellt sett vara ett av de högsta som förekommer vid ansvarsförsäkring med visst undantag. Vissa mindre svenska kraftverk har dock i stället tecknat en ansvarsförsäkring av mera ordinär typ och med ett lägre försäkringsbelopp. Som tidigare redovisats behandlades i promemorian (Ds 1996:6) Ersättning vid dammbrott också frågan om skadeståndsansvaret behöver kompletteras med regler om försäkringsskydd för de skadelidande. I promemorian föreslogs att skadelidande skulle ges samma försäkringsskydd som det som genom miljöförsäkringen gäller för miljöskadornas del. Bestämmelser om obligatorisk miljöskadeförsäkring finns i miljöskyddslagen (1969:387). Försäkringen meddelas av ett s.k. miljöskadekonsortium och finansieras genom bidrag från miljöfarliga verksamheter som kräver tillstånd eller anmälan. Bidragens storlek beräknas efter försäkringsmässiga grunder. Försäkringen täcker personskada och sakskada för vilken fysisk person skulle ha ägt rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen, under förutsättning att skadevållaren är insolvent och inte kan förmås att betala skadan utan dröjsmål, skadevållaren inte kan identifieras eller rätten till ersättning enligt miljöskadelagen är preskriberad. Ersättning till näringsidkare för sakskada kan utgå endast under vissa förutsättningar. Ansvaret enligt konsortiets åtagande är begränsat till 5 miljoner kronor för varje skadad person och 50 miljoner för varje sakskada samt till 200 miljoner kronor för samma försäkringsår. Promemorians förslag innebär att vattenföretagen skulle bidra till försäkring för personskador och vissa sakskador som orsakas av dammbrott men som de skadelidande inte får ersatta genom skadestånd eller genom annan försäkring. Förslaget medför dock inte att man kan räkna med att miljöförsäkring skulle ge full ersättning vid de största tänkbara dammkatastroferna. De flesta remissinstanserna avstyrkte promemorians förslag till försäkringslösning. Flera remissinstanser pekade på andra möjliga försäkringslösningar och menade att frågan behövde utredas ytterligare. I propositionen upplyses att regeringen därför avvaktar med försäkringsfrågan för att - om det visar sig nödvändigt - återkomma till den i ett senare sammanhang. I motion 1996/97:L7 anför Tom Heyman (m) att en stor del av Sveriges befolkning, som lever i potentiella riksområden, i dag saknar ett lämpligt försäkringsskydd vid stora dammhaverier. Även om strikt ansvar för dammägaren införs blir följden av ett dammhaveri att varje enskild drabbad måste söka ersättning från dammägaren. Med tanke på beloppens storlek kan man förmoda att ersättningen kommer att bestämmas först efter en lång civilprocess. Det strikta ansvaret i förening med de omfattande skadebeloppen innebär att dammägarens risk är obegränsad, vilket i sin tur innebär att risken inte går att försäkra. Motionären menar att dammföretagen inte förmår täcka ens mindre haverier, varför det strikta ansvaret kommer att bli utan betydelse. De drabbade kommer ändå, anför motionären, att bli utan ersättning för skadan. Frågan bör enligt motionärens mening få en skyndsam lösning. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om ersättning för skador vid dammbrott i enlighet med vad som sålunda anförts. Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) kritiserar i motion 1996/97:L9 att propositionen inte innehåller några förslag när det gäller försäkringsfrågan. Eftersom denna fråga lämnats utanför anser motionärerna att någon lösning på ersättningsproblemen vid dammhaverier inte åstadkommits. Frågan om ersättning till tredje man vid en större dammkatastrof måste enligt motionärernas mening få en snar lösning. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till lagstiftning med innebörd att vattenkraftsproduktionens externa riskkostnader till fullo bärs av vattenkraftsproducenterna själva. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är ett väsentligt trygghetskrav för skadelidande att ha en verklig möjlighet att få ut den ersättning som de är berättigade till. Vid katastrofskador är det emellertid förenat med särskilda svårigheter att genom försäkringar, vare sig de är frivilliga eller obligatoriska, tillskapa system som innebär att full ersättning kan utgå vid de största tänkbara katastroferna. Sådana skador är mycket speciella. De kännetecknas av att de inträffar mycket sällan men då kan uppgå till avsevärda belopp. En stor dammolycka har beräknats kunna medföra skador i storleksordningen tiotals miljarder kronor. Gränser för ansvaret måste sättas upp på grund av att det inte ens på den internationella försäkringsmarknaden går att få täckning för en obegränsad skadeståndsskyldighet. Med hänsyn till att kapaciteten i försäkringssystemen har vissa begränsningar måste också vid obligatoriska försäkringssystem med försäkringsbolag som försäkringsgivare ansvarsbeloppen hållas på begränsade nivåer. I sammanhanget kan nämnas att exempelvis atomansvarighetslagen (1968:45) och sjölagen (1994:1009), vari föreskrivs obligatorisk försäkring, innehåller särskilda regler om beloppsmässiga ansvarsbegränsningar vid atomskador respektive oljeskador med katastrofala verkningar. När det gäller frågan om ett lagstadgat försäkringsskydd vid dammhaverier bör man enligt utskottets mening, såsom också regeringen är inne på, avvakta med ett slutligt ställningstagande till dess man sett vilka frivilliga försäkringslösningar som kan komma till stånd med den nya skadeståndsregeln. Som tidigare framhållits har den nuvarande osäkerheten medfört svårigheter för vattenföretagen och försäkringsbolagen att bedöma hur stora ansvarsriskerna är och vilka åtgärder som bör vidtas. Att dammägarnas skadeståndsansvar nu preciseras i lag bör rimligtvis leda till att möjligheten till frivilliga försäkringslösningar underlättas. De vattenföretag som det nu är fråga om torde i regel redan nu ha en ansvarsförsäkring, och där de största riskerna finns ger denna ett ovanligt omfattande skydd. Såvitt utskottet kan bedöma kan inte uteslutas att det finns möjligheter att nu bygga ut detta försäkringsskydd ytterligare. I sammanhanget måste också beaktas att den nya skadeståndsregeln innebär vissa förbättringar för skadelidande. Med den nya ordningen behöver de inte visa att vållande föreligger och kan därmed snabbare än för närvarande komma i åtnjutande av ersättning. Vidare torde översvämningsskador i allmänhet, i vart fall i viss utsträckning, också fortsättningsvis kunna täckas genom vanliga egendomsförsäkringar såsom fastighetsförsäkring, villaförsäkring, hemförsäkring och företagsförsäkring. Mot bakgrund av vad som anförts i propositionen anser sig sig utskottet på goda grunder kunna utgå från att regeringen noga följer den fortsatta utvecklingen och, om så skulle sig visa sig erforderligt, återkommer till riksdagen med erforderliga lagförslag. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:L7 och 1996/97:L9.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande skadeståndsansvar vid dammhaveri m.m. att riksdagen med avslag på motion 1996/97:L8 antar regeringens förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291), 2. beträffande försäkringsfrågor att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L7 och 1996/97:L9. res. 1 (m) res. 2 (mp)
Stockholm den 28 januari 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Lennart Thörnlund (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Karl- Erik Persson (v).
Reservationer
1. Försäkringsfrågor (mom. 2)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med Utskottet anser och på s. 8 slutar med och 1996/97:L9 bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening borde regeringen i förevarande proposition också ha behandlat och redovisat sina ståndpunkter när det gäller frågan om möjligheterna till ersättning till dem som kan komma att drabbas av skador till följd av ett dammhaveri. Med hänsyn till omfattningen av de skador som kan uppkomma vid dammbrott hade det varit betydligt angelägnare att ha fått försäkrings- och ersättningsfrågorna klarlagda än själva ansvarsfrågan. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att det framlagda lagförslaget inte ansetts innebära någon ändring i förhållande till vad som kan antas gälla redan i dag. Införandet av ett strikt ansvar för dammägarna kommer, såsom också framhållits i motion 1996/97:L7, inte att innebära några förbättringar för de skadelidande i en katastrofsituation. Som Svenska kraftverksföreningen anfört och som också påpekats i motion 1996/97:L7 är en lösning av försäkrings- och ersättningsfrågorna förenad med betydande svårigheter på grund av att det inte är möjligt för dammägare att erhålla försäkringar som helt kan täcka skadeståndsansvaret vid ett dammhaveri. Vid remissbehandlingen av promemorian (Ds 1996:6) Ersättning vid dammbrott framhöll också flera remissinstanser att andra möjliga försäkringslösningar än den som lades fram i promemorian behövde utredas. Såvitt framgår av propositionen synes det från regeringens sida inte finnas några som helst planer på att gå remissinstanserna till mötes. Mot denna bakgrund finner utskottet att det är påkallat med ett tillkännagivande i frågan från riksdagens sida. Utskottet anser att regeringen omgående bör ta initiativ till en lösning. En lämplig ordning kan därvid vara, såsom också Svenska kraftverksföreningen varit inne på, att samordna erforderligt utredningsarbete med det som nu bedrivs rörande atomansvarighetslagen. Inom ramen för detta arbete måste, enligt utskottets mening, klargöras att staten, på samma sätt som gäller för atomskador, skall ha ett lagstadgat ansvar för skador vid dammhaverier som inte kan täckas genom dammägarnas försäkringar. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:L7 som sin mening ge regeringen till känna. Av det anförda framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom en sådan lösning av problemen som förordas i motion 1996/97:L9. Motionen avstyrks därför.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande försäkringsfrågor att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L7 och med avslag på motion 1996/97:L9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Försäkringsfrågor (mom. 2)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med Utskottet anser och på s. 8 slutar med och 1996/97:L9 bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förts fram i motion 1996/97:L9 och anser att det är en brist att propositionen inte anvisar någon lösning på de skadelidandes ersättningsproblem som uppstår vid ett dammhaveri. Enligt utskottets mening bör regeringen ånyo låta utreda frågan och därefter återkomma till riksdagen med erforderliga förslag. Målet för det fortsatta arbetet bör, enligt utskottets mening, vara att tillskapa ett system som bygger på principen att varje energislag skall bära sina egna riskkostnader. En sådan ordning bygger på de i Riodeklarationen fastställda principerna och innebär att riskkostnaderna internaliseras i kraftproduktionen. Kostnaderna tydliggörs därmed och läggs över på kraftverksföretagen. Enligt utskottets mening bör man inom ramen för det fortsatta arbetet även pröva möjligheterna att införa krav på obligatorisk ansvarsförsäkring upp till vissa belopp eventuellt i kombination med ett system för riskdelning mellan vattenkraftsföretagen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:L9 och med anledning av motion 1996/97:L7 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande försäkringsfrågor att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L9 och med anledning av motion 1996/97:L7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Propositionens lagförslag
Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1983:291)
Härigenom föreskrivs att det i vattenlagen (1983:291) skall införas en ny paragraf, 17 kap. 4 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 kap. 4 § Den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering skall ersätta skada som orsakas av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri), även om varken den underhållsskyldige eller någon som han svarar för är vållande till skadan. Den underhållsskyldige är dock fri från ansvar, om han visar att dammhaveriet orsakats av en krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror.
____________ Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.
Gotab, Stockholm 1997