Sakrättsliga frågor
Betänkande 1991/92:LU7
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU07
Sakrättsliga frågor
Innehåll
1991/92 LU7
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner med sakrättslig anknytning. I en av motionerna (fp) begärs tillkännagivande om en översyn av det sakrättsliga konsumentskyddet. I de tre andra (c, fp resp. m) begärs åtgärder i syfte att försvåra förvärv av stöldgods.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Motionerna
1990/91:L902 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att tillämpningen av lagen om godtrosförvärv undersöks och att förslag till erforderliga lagändringar framläggs.
1990/91:L905 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av det sakrättsliga konsumentskyddet.
1990/91:L909 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Carl-Johan Wilson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av gällande regler om förvärv av stöldgods.
1990/91:L914 av Göran Ericsson (m) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:T439 -- hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av lagen om hittegods,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av regeln om godtrosförvärv mot bakgrund av vad som anförts i motionen.
Utskottet
1 Allmän bakgrund
Med termen sakrätt avses rättigheter som är gällande inte bara mellan parterna i ett rättsförhållande utan också mot utomstående person -- tredje man. Som exempel på sakrätt kan nämnas äganderätt och panträtt. Det sakrättsliga regelsystemet avser i huvudsak frågan om i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar parterna i ett avtalsförhållande har skydd mot tredje man på motpartens sida vid överlåtelse eller upplåtelse av en rättighet. Betydelsen av de sakrättsliga reglerna är särskilt stor när det gäller den ena avtalspartens möjligheter att freda sitt anspråk mot den andra partens borgenärer vid utmätning eller konkurs som riktar sig mot den sistnämnde. Förvärvarens sakrättsliga skydd vid utmätning eller konkurs mot motparten brukar kallas separationsrätt.
Någon allmän bestämmelse om när äganderätten går över från säljaren till köparen vid överlåtelse av lös egendom och köparen därigenom blir sakrättsligt skyddad finns inte i svensk lagstiftning. Tidpunkten för äganderättens övergång har ansetts kunna bestämmas enligt två principer. Den ena innebär att äganderätten övergår till köparen i och med avtalet (avtalsprincipen). Den andra principen innebär att äganderätten övergår först genom tradition (traditionsprincipen), dvs. då egendomen överlämnas till köparen som därmed fått den i sin besittning. Med uttrycket besittning avses i juridiska sammanhang det faktiska förhållandet att någon, med eller utan rätt, innehar någonting -- inte att någon har en viss rättighet till t.ex. ett föremål eller en fastighet.
Vid tidpunkten för tillkomsten av 1734 års lag eller något senare ansågs avtalsprincipen gälla som en allmän grundsats vid köp av lös egendom. Genom tillkomsten av förordningen (1835:25 s. 3) angående vad som iakttagas bör vid handel med lösören, vilka köparen låter i säljarens vård kvarbliva, ändrades rättsläget såvitt gällde sådan lös egendom som brukar betecknas lösören, dvs. i princip alla flyttbara saker såsom fordon, maskiner, möbler, råmaterial och varor. Förordningen ersattes år 1845 med en ny förordning i ämnet vars bestämmelser fortfarande är gällande. År 1977 ändrades dock rubriken till lag (1845:50 s. 1) om handel med lösören som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. Liksom 1835 års förordning var 1845 års förordning ursprungligen tillämplig endast vid utmätning men utvidgades år 1907 till att också gälla vid konkurs. Bestämmelserna innebär att den som köper lösöre men låter det stanna kvar hos säljaren måste iaktta vissa formföreskrifter för att egendomen skall kunna skyddas mot att den utmäts för säljarens skuld och, vid säljarens konkurs, mot att den räknas in bland konkursboets tillgångar. Bland formföreskrifterna ingår att en skriftlig handling skall upprättas över köpet, att uppgifter om köpet skall kungöras genom annonsering i en ortstidning samt att köpehandlingen skall uppvisas för kronofogdemyndigheten och registreras hos tingsrätten.
De nämnda reglerna om s.k. lösöreköp kom i rättspraxis att motsatsvis tolkas så att köp av lösöre som inte sker enligt formföreskrifterna kan ges sakrättsligt skydd först sedan egendomen kommit i köparens besittning. Sedan början av 1900-talet har traditionsprincipen blivit den härskande vid köp av lösöre. Kravet på besittningsöverföring gäller numera vid alla köp av lösöre och oavsett om köparen betalat i förskott eller först vid leveransen. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1987 s. 3 uttalat att överlåtelse av andel i lösöre från den som äger egendomen i dess helhet för att bli giltig mot överlåtarens borgenärer kräver besittningsändring eller någon motsvarande åtgärd. Som det främsta skälet för att upprätthålla traditionsprincipen anförde högsta domstolen det syfte som kravet på besittningsöverföring i allmänhet anses ha, nämligen att motverka skenöverlåtelser och därigenom förhindra att egendom undandras borgenärerna. I den juridiska litteraturen och rättspraxis har också andra skäl för traditionsprincipen åberopats.
Också vid byte, gåva och pantsättning knyts de sakrättsliga verkningarna till besittningen. Besittningens betydelse för övergången av äganderätten har även kommit till uttryck i utsökningsbalken (UB). Enligt 4 kap. 18 § UB skall den som har lös egendom i sin besittning antas vara ägare till den om det inte framgår att egendomen tillhör någon annan. Presumtionen medför att egendom i någons besittning i allmänhet kan mätas ut för vederbörandes skuld. Reglerna i UB kan på detta sätt sägas vara en spegelbild av vad som gäller vid förvärv av lös egendom. Den omständigheten att en person fått besittning till en sak har vidare betydelse för hans möjligheter att skydda sina rättigheter vid förvärv av egendom från en person som saknar rätt att förfoga över egendomen, t.ex. när det är fråga om förvärv av stöldgods. I sådana fall blir förvärvaren skyddad mot den rätte ägarens anspråk på att få tillbaka egendomen, om förvärvaren fått egendomen i sin besittning och var i god tro (exstinktionsprincipen). Bestämmelser härom finns i lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre, vilken trädde i kraft den 1 januari 1987.
Lagen innefattar i huvudsak en kodifiering av de rättsregler på området som utbildats i rättspraxis. Lagen innebär emellertid också en skärpning och precisering av de krav som ställs på en förvärvare av lösöre för att denne skall anses vara i god tro. Sålunda skall enligt 3 § en förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Regeln, som kom till bl.a. i syfte att motverka handeln med stöldgods, kan sägas innebära att, om situationen vid köpetillfället på något sätt avviker från vad som kan anses normalt, krav ställs på särskild försiktighet hos förvärvaren.
I samband med lagens tillkomst uttalade lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:4 (s. 5) att bestämmelsen i 3 § om innebörden av kravet på god tro tillgodosåg de önskemål riksdagen tidigare framställt om en lagstiftning som försvårar möjligheterna till förvärv av stöldgods. Samtidigt konstaterade utskottet att regeln inte innebär någon inskränkning av möjligheterna att göra legitima godtrosförvärv.
Lagen om godtrosförvärv av lösöre innehåller också regler om att den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad (4 §). Lösenbeloppet skall motsvara innehavarens kostnader för förvärvet av egendomen och dess förbättring. Vidare skall hänsyn tas till förändringar i penningvärdet. Beloppet behöver dock aldrig överstiga sakens värde i den allmänna handeln (5 §). Rätten till lösen torde ha störst betydelse när det gäller personliga värdeföremål med andra värden än rent ekonomiska, museiföremål och andra saker där utgiven försäkringsersättning inte medger ersättningsköp.
Om förvärvaren inte har gjort ett godtrosförvärv måste han lämna ifrån sig saken utan lösen men har alltid rätt att återfå erlagd köpeskilling från den obehöriga överlåtaren.
När det gäller borttappade eller eljest förlorade saker finns bestämmelser i bl.a. lagen (1938:121) om hittegods. Reglerna innebär i huvudsak att upphittaren har en anmälningsplikt, som syftar till att den rätte ägaren skall få tillbaka sin egendom. Om någon ägare inte ger sig till känna inom tre månader från det att fyndet anmäldes hos polismyndigheten eller om ägaren inte kommer inom en månad från det att han av polismyndigheten underrättades om fyndet tillfaller godset upphittaren. Också i andra fall då ägaren kan anses ha gett upp sin rätt till godset tillfaller detta upphittaren. Är godset i polismyndighetens vård och underlåter upphittaren att inom en månad betala polismyndighetens kostnader eller kan han eljest anses ha gett upp sin rätt skall godset tillfalla staten (4 §).
Beträffande stöldgods där ägaren inte är känd finns bestämmelser i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. Bestämmelserna innebär bl.a. att sådant gods som anträffas hos någon som uppenbart saknar rätt till egendomen eller anträffas utan att vara i någons besittning skall tas i förvar om det inte är uppenbart oskäligt.
2 Motionsmotiveringar
Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anser i motion 1990/91:L905 att det bör tillskapas ett bättre sakrättsligt skydd för konsumenterna, dock utan att traditionsprincipen behöver frångås som en huvudregel. Syftet kan enligt motionärerna uppnås genom att den nuvarande lösöreköplagen ersätts med en modern rättslig reglering. Eftersom någon modernisering av lösöreköplagen inte är aktuell krävs ett tillkännagivande från riksdagens sida.
I motion 1990/91:L902 av Martin Olsson m.fl. (c) ifrågasätts om tillämpningen av nuvarande regler om godtrosförvärv på avsett sätt förhindrar handel med stöldgods. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär att tillämpningen av lagen om godtrosförvärv undersöks och att förslag till erforderliga lagändringar läggs fram.
Också i motion 1990/91:L909 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Carl-Johan Wilson (fp) begärs en översyn av gällande regler om godtrosförvärv främst i syfte att minska tillgreppsbrotten i handeln.
Göran Ericsson (m) yrkar i motion 1990/91:L914 tillkännagivande om en översyn av lagen om hittegods (yrkande 1) och bestämmelserna om godtrosförvärv (yrkande 2). Motiveringarna återfinns i motion 1990/91:T439, vari motionären anför att de nuvarande reglerna kan utnyttjas för att komma över stöldgods.
3 Tidigare behandling
Frågor om en översyn av det sakrättsliga regelsystemet har behandlats av riksdagen flera gånger under senare år med anledning av bl.a. motioner med liknande innehåll som de nu aktuella. Motionerna har därvid avstyrkts av riksdagen på hemställan av utskottet. Beträffande motiven för ställningstagandena hänvisas till betänkandena LU 1987/88:1, 1989/90:LU5, 1989/90:LU27 och 1989/90:LU35.
4 Utskottets överväganden
Vad först gäller yrkandet i motion 1990/91:L905 om ett bättre sakrättsligt skydd för konsumenter vill utskottet erinra om att detta spörsmål, som ovan nämnts, behandlats vid flera tillfällen under senare år, senast våren 1990 i samband med förslaget till ny konsumentköplag (prop. 1989/90:89, LU35). Utskottet avvisade därvid tanken på att man skulle frångå traditionsprincipen och därmed kravet på besittning med hänsyn bl.a. till den betydelse som detta krav har på många rättsområden. Samtidigt framhöll utskottet att ställningstagandet inte uteslöt att det fanns anledning att närmare överväga om de problem som kravet på besittningsöverföring medför kan lösas på annat sätt än genom en uppluckring av nuvarande regler. En lösning som utskottet pekade på kunde vara att ersätta den nuvarande lösöreköplagen med en mera tidsenlig och för köparen användbar reglering. Mot bakgrund av departementschefens uttalanden i propositionen ansåg sig utskottet kunna utgå från att spörsmålet om en modernisering av lösöreköplagen skulle komma att övervägas ytterligare inom regeringskansliet.
Då nu spörsmålet om det sakrättsliga konsumentskyddet åter aktualiseras finner utskottet inte skäl att frångå sin tidigare uppfattning i saken. Utskottet förutsätter därvid liksom tidigare att frågan om att ersätta den nuvarande lösöreköplagen med tidsenliga och för köparen praktiskt hanterbara bestämmelser kommer att tas upp till närmare övervägande inom regeringskansliet. Med hänsyn till att de flesta konsumenter saknar kännedom om kravet på besittningsöverföring vill utskottet också understryka vikten av att informationsarbete kommer till stånd i syfte att göra klart för konsumenterna vilka risker de kan löpa när en betald vara lämnas kvar hos säljaren och om vilka åtgärder de bör vidta för att förhindra rättsförluster.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1990/91:L905.
Vad härefter gäller frågan om en översyn av bestämmelserna om godtrosförvärv vill utskottet i linje med sina tidigare ställningstaganden (se senast bet. 1989/90:LU27) framhålla att lagen om godtrosförvärv innebär en skärpning och precisering av de krav som ställs på en förvärvare för att denne skall anses vara i god tro. Enligt utskottets mening finns inte anledning att nu ompröva de principer och skäl som ligger bakom lagen.
I anslutning till det anförda vill utskottet påpeka att ett frångående av nuvarande huvudprincip i lagen om godtrosförvärv skulle innebära att det vid exempelvis överlåtelse av stöldgods blev den godtroende förvärvaren som drabbades av en ekonomisk förlust i stället för den ursprunglige ägaren. Med nuvarande försäkringssystem finns i allmänhet goda möjligheter för den enskilde att försäkra sig mot skador som uppkommer på grund av stölder m.m. medan några motsvarande möjligheter inte torde stå till buds för den som i god tro förvärvat något som tillhör en annan person. Enligt utskottets mening utgör detta förhållande ett starkt skäl för gällande ordning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1990/91:L902, 1990/91:L909 och 1990/91:L914 yrkande 2.
När det slutligen gäller motion 1990/91:L914 yrkande 1 vill utskottet inte utesluta att det förekommer att bestämmelserna i lagen om hittegods kan leda till att någon i enstaka fall kommer över föremål som han eller någon annan har stulit. Det påtalade problemet är dock inte av sådan betydelse att det motiverar någon allmän översyn av lagen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen också i denna del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande översyn av det sakrättsliga konsumentskyddet att riksdagen avslår motion 1990/91:L905,
2. beträffande översyn av reglerna om godtrosförvärv att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L902, 1990/91:L909 och 1990/91:L914 yrkande 2,
3. beträffande översyn av reglerna om hittegods att riksdagen avslår motion 1990/91:L914 yrkande 1.
Stockholm den 12 november 1991
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Lars Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s) och Hans Stenberg (s).