Romkonventionen-tillämplig lag för avtalsförpliktelser
Betänkande 1997/98:LU9
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU09
Romkonventionen - tillämplig lag för avtalsförpliktelser
Innehåll
1997/98 LU9
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1997/98:14, Romkonventionen - tillämplig lag för avtalsförpliktelser, jämte en motion som väckts med anledning av propositionen. I propositionen föreslås att Sverige skall ansluta sig till konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen) samt två tilläggsprotokoll om EG- domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen. Propositionen innehåller vidare förslag till dels en ny lag, som innebär att konventionens lagvalsregler skall gälla som svensk lag, dels följdändringar i bl.a. lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp. Motionsyrkandet innebär att Sverige skall reservera sig mot en artikel i konventionen som innebär att en domstol får tillämpa internationellt tvingande bestämmelser i en främmande lag. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker motionen. Till betänkandet har fogats en reservation (mp).
Propositionen
I proposition 1997/98:14 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) att riksdagen godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, samt till det första och det andra protokollet angående domstolens tolkning av den konventionen. I propositionen föreslår regeringen vidare - efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 2. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, 3. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400), 4. lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur. Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Motionen
1997/98:L1 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen beslutar att Sverige enligt artikel 22 i Romkonventionen skall förbehålla sig rätten att inte tillämpa artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser i en utländsk lag som inte är avtalsstatut.
Utskottet
Inledning År 1980 antog de dåvarande medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna (EG) konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser - Romkonventionen. Konventionen kompletterades år 1988 med två tilläggsprotokoll om EG-domstolens behörighet att tolka konventionen. Romkonventionen har tillträtts av samtliga stater som var medlemmar i Europeiska unionen (EU) vid årsskiftet 1994/95. Sverige har genom det anslutningsfördrag med tillhörande anslutningsakt som reglerar Sveriges inträde i EU åtagit sig att tillträda Romkonventionen och de protokoll om EG-domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen. Förhandlingar mellan de nya medlemsstaterna Sverige, Finland och Österrike samt de tidigare medlemsstaterna om de närmare villkoren för anslutningen ägde rum under år 1996. Förhandlingarna utmynnade i en särskild tillträdeskonvention som undertecknades den 29 november 1996 av samtliga EU:s medlemsstater. Tillträdeskonventionen träder i kraft i förhållandet mellan de stater som har ratificerat den efter det att en av de tre nya medlemsstaterna och åtminstone en av de tidigare medlemsstaterna har ratificerat konventionen. Ungefär samtidigt med att tillträdesförhandlingarna inleddes utarbetades i Justitiedepartementet promemorian (Ds 1996:7) Romkonventionen - införlivande med svensk rätt av EG-konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Promemorian har remissbehandlats och ligger till grund för förslagen i förevarande proposition.
Romkonventionen Romkonventionen innehåller regler om tillämplig lag för kontraktsrättsliga förpliktelser. Konventionen skall tillämpas på avtalsförpliktelser i alla situationer där ett val mellan lagarna i olika länder kan bli aktuellt. Från tillämpningsområdet för konventionen undantas dock vissa typer av avtal och vissa rättsfrågor med anknytning till avtal. Konventionen är exempelvis inte tillämplig på frågor som rör fysiska personers civilstånd eller rättsliga handlingsförmåga, avtalsförpliktelser som grundar sig på arvsregler och familjerättsliga regler, vissa värdepappersrättsliga förpliktelser, skiljeavtal samt associationsrättsliga frågor. Konventionen förutsätter inte ömsesidighet, utan lagen i det land som utpekas genom konventionens bestämmelser skall tillämpas även om det är lagen i ett land som inte har tillträtt konventionen. Konventionens huvudprincip är att parterna har rätt att själva bestämma vilket lands lag som skall tillämpas på deras avtalsförhållande. Den rättsordning som sålunda utpekas betecknas avtalsstatutet. Det uppställs inte något krav på att kontraktet skall ha anknytning till den valda rättsordningen. Parternas frihet att välja tillämplig lag gäller i princip även för avtal mellan en näringsidkare och en konsument. För konsumentavtal finns dock särskilda regler som garanterar att konsumenten i vissa situationer inte berövas det skydd som tillkommer honom eller henne enligt tvingande lagregler i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort. Har parterna själva inte valt tillämplig lag innehåller konventionen en grundläggande regel om att lagen i det land som avtalet har sin närmaste anknytning till skall tillämpas. Denna princip preciseras genom ett antal presumtionsregler. Enligt en allmän presumtionsregel anses avtalet ha sin närmaste anknytning till det land där den avtalspart, vars prestation är kännetecknande för avtalet, har sin vanliga vistelseort, eller i fråga om näringsidkare, säte eller driftställe. Konventionen innehåller också särskilda presumtionsregler för vissa typer av avtal som gäller bl.a. rätt till fast egendom och transport av varor. En väsentlig inskränkning i parternas frihet att välja tillämplig lag gäller möjligheterna att tillämpa s.k. internationellt tvingande regler. Den domstol som har att pröva avtalstvisten får, oavsett vilken lag som enligt Romkonventionens bestämmelser skall vara avtalsstatut, beakta tvingande bestämmelser i ett annat lands lag som förhållandet har nära anknytning till (artikel 7.1). Förutsättning härför är att dessa bestämmelser enligt det andra landets lag skall användas utan hänsyn till vilket lands lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet. Vid bedömningen av om de internationellt tvingande bestämmelserna bör ges verkan skall domstolen ta hänsyn till deras art och syfte samt till följderna av att de tillämpas eller inte. Beträffande internationellt tvingande regler i domstolslandets egen rättsordning får domstolen utan restriktioner tillämpa sådana, även om ett annat lands lag skall tillämpas på avtalet i övrigt (artikel 7.2). Enligt artikel 22 kan medlemsstaterna vid tidpunkten för tillträde till konventionen förbehålla sig rätten att inte tillämpa vissa av konventionens bestämmelser. Denna reservationsmöjlighet gäller bl.a. artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande regler i ett annat lands lag som inte är avtalsstatut.
Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att Sverige skall ansluta sig till Romkonventionen och tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt. Anslutningen skall ske så att Sverige ratificerar den särskilda tillträdeskonventionen om Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning till Romkonventionen. Enligt regeringens bedömning bör inga reservationer göras från svensk sida. Konventionen föreslås bli införlivad i svensk rätt genom s.k. inkorporering. I det syftet föreslås en särskild lag - lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser - enligt vilken relevanta delar av konventionen och tilläggsprotokollen skall gälla som svensk lag. Propositionen innehåller också förslag till vissa följdändringar i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, fastighetsmäklarlagen (1995:400) och lagen (1991:351) om handelsagentur. Enligt propositionen skall den nya lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, i fråga om Romkonventionens regler, träda i kraft den 1 juli 1998 och i fråga om EG-domstolens behörighet att tolka konventionen den dag regeringen bestämmer. Följdändringarna i andra lagar föreslås träda i kraft den 1 juli 1998. Den nya lagstiftningen skall tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.
Motionen I motion 1997/98:L1 anför Yvonne Ruwaida (mp) att Sverige liksom Storbritannien, Irland, Tyskland, Luxemburg och Portugal skall utnyttja möjligheten att reservera sig mot artikel 7.1 om internationellt tvingande regler. Motionären menar att regeln försvårar för parterna att förutse vilka regler som skall tillämpas på deras avtal och leder till att olika länders regler kan bli tillämpliga på samma rättsförhållande. Dessutom kan, påpekar motionären, även offentligrättsliga regler i en annan rättsordning slå igenom vid tillämpningen. I motionen yrkas att riksdagen beslutar att Sverige enligt artikel 22 i Romkonventionen skall förbehålla sig rätten att inte tillämpa artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser i en utländsk lag som inte är avtalsstatut.
Utskottets ställningstaganden Enligt artikel 4.2 i den anslutningsakt som hör till det anslutningsfördrag som reglerar Sveriges medlemskap i EU har Sverige förbundit sig att tillträda de konventioner som anges i artikel 220 i Romfördraget eller som är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av Romfördragets mål samt de protokoll om EG- domstolens tolkning av konventionerna som de tidigare medlemsstaterna har undertecknat (se prop. 1994/95:19, del 3, bilaga 10 s. 3). Den nu aktuella Romkonventionen omfattas av artikel 4.2 i anslutningsakten, och Sverige har således förbundit sig att ansluta sig till konventionen och de två tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen. Mot denna bakgrund bör riksdagen självfallet nu godkänna konventionen. Vad sedan gäller spörsmålet i motion 1997/98:L1 om Sverige bör förbehålla sig rätten att inte tillämpa artikel 7.1 vill utskottet anföra följande. Som redovisats i propositionen och motionen har Storbritannien, Irland, Tyskland, Luxemburg och Portugal förbehållit sig rätten att inte tillämpa bestämmelsen. Övriga EU-länder har däremot inte reserverat sig. Enligt uppgift från det finska justitieministeriet avser Finland inte heller att reservera sig mot bestämmelsen. Enligt propositionen kommer Österrike troligen att reservera sig, men något slutligt ställningsstagande har ännu inte gjorts. Frågan om man från svensk sida bör reservera sig mot artikel 7.1 har, såsom också redovisats i propositionen, blivit omdiskuterad. De argument som förts fram i motionen till stöd för en reservation har även framförts under remissbehandlingen av den departementspromemoria som ligger till grund för förevarande proposition. Bland de remissinstanser som anser att Sverige bör reservera sig märks bl.a. Sveriges Industriförbund, Stockholms Handelskammare och Svenska Arbetsgivareföreningen. De som förordar att man från svensk sida bör reservera sig har framhållit att artikel 7.1 försvårar för parterna att förutse vilka regler som skall tillämpas på deras avtal. Ett annat argument mot bestämmelsen har varit att den leder till att olika länders regler kan bli tillämpliga på samma rättsförhållande. Vidare har hävdats att den medför att offentligrättsliga regler i en annan rättsordning kan komma att slå igenom vid tillämpningen. Därutöver har påpekats att tillämpningen av regeln kan bli komplicerad, dels eftersom domstolen måste utröna huruvida en viss bestämmelse i lagen i ett annat land är internationellt tvingande, dels för att domstolen vid tillämpningen av en internationellt tvingande bestämmelse måste beakta hur den förhåller sig till och samspelar med de relevanta reglerna i avtalsstatutet. Bland de argument som framförts för att någon reservation inte skall komma till stånd kan nämnas följande. Bestämmelsen ger domstolarna möjligheter att komma till samma resultat oavsett vilken lag parterna har valt och oavsett i vilket land talan väckts. Möjligheterna till en enhetlig praxis ökar därmed. Regler som ett land valt att göra internationellt tvingande syftar många gånger till att skydda en svagare avtalspart och för att detta syfte skall tillgodoses oavsett i vilket land prövningen av en tvist sker behövs en regel i enlighet med den i artikel 7.1. Artikeln är utformad så att domstolen kan ta hänsyn till omständigheter som innebär att tillämpningen av internationellt tvingande bestämmelser i en annan rättsordning än avtalsstatutet innebär en icke förutsedd och kanske oönskad förskjutning i balansen mellan berörda intressen. Regeln är nämligen fakultativ och lämnar öppet i vilken utsträckning verkan skall ges åt internationellt tvingande regler i ett annat lands rättsordning. Hänsyn skall tas till karaktären av och syftet med den internationellt tvingande bestämmelse som är i fråga och till vad som blir resultatet om bestämmelsen tillämpas eller inte tillämpas. Mot bakgrund av det handlingsutrymme som domstolen således har är den omständigheten att det i något fall kan bli fråga om att beakta offentligrättsliga regler i ett annat land inte något avgörande argument mot att införa bestämmelsen i artikel 7.1. Inte heller argumentet att olika länders lagar kan bli tillämpliga på samma rättsförhållande är särskilt tungt. Den situationen kan nämligen också uppkomma genom att Romkonventionen gör det möjligt för parterna att ange tillämplig lag för endast en del av ett avtal. De svårigheter som kan uppkomma för en domstol vid tillämpningen av bestämmelsen är inte ohanterliga. Domstolarna förmår tillämpa regeln ändamålsenligt, och utifrån önskemålet om att tvisten skall få en materiellt rimlig utgång måste bestämmelsen då ses som en tillgång. Om Finland i likhet med Danmark inför artikel 7.1 i sin lag är den nordiska rättslikheten ett tungt vägande argument för att Sverige inte skall reservera sig. Också en majoritet av medlemsstaterna i övrigt har avstått från att reservera sig. Av vad som nu redovisats framgår att det finns skäl både för och emot en reservation. Utskottet anser att de skäl som talar för att införa regeln i artikel 7.1 i svensk lag väger tyngre än skälen emot och anser därför i likhet med regeringen att Sverige inte bör utnyttja möjligheten att reservera sig på denna punkt. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag i denna del och avstyrker bifall till motion 1997/98:L1. Utskottet har inte någon erinran mot de framlagda lagförslagen och tillstyrker således propositionen också i denna del.
Hemställan
Utskottet hemställer att riksdagen med bifall till proposition 1997/98:14 och med avslag på motion 1997/98:L1 dels godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, samt till det första och det andra protokollet angående domstolens tolkning av den konventionen, dels antar regeringens förslag till 1. lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 2. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, 3. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400), 4. lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur. res. (mp)
Stockholm den 20 januari 1998
På lagutskottets vägnar
Anita Persson
I beslutet har deltagit: Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Rigmor Ahlstedt (c).
Reservation
Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Bland de? och på s. 6 slutar med ?denna del? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att dessa argument har en sådan tyngd att övervägande skäl talar för att man från svensk sida reserverar sig mot artikel 7.1. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion 1997/98:L1. Till följd härav bör hänvisningen till artikel 7.1 i regeringens förslag till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser utgå. dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse: att riksdagen med anledning av proposition 1997/98:14 och med bifall till motion 1997/98:L1 dels godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, samt till det första och det andra protokollet angående domstolens tolkning av den konventionen, med den reservationen att Sverige förbehåller sig rätten att inte tillämpa artikel 7.1 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, dels antar regeringens förslag till 1. lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser med den ändringen att lagen erhåller i bilaga 2 som Reservantens förslag betecknade lydelse, 2. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, 3. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400), 4. lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker
3 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400)
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur
Av reservanten föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
------------------------------------------------------- |Regeringens förslag |Reservantens förslag | ------------------------------------------------------- ------------------------------------------------------- |Artiklarna 1(16 och 18(21 | Artiklarna 1-6, 7.2(16| |i konventionen den 19 juni |och 18(21 i konventionen| |1980 om tillämplig lag för |den 19 juni 1980 om| |avtalsförpliktelser |tillämplig lag för| |(Romkonventionen) samt |avtalsförpliktelser | |artiklarna 1(4 i det |(Romkonventionen) samt| |första protokollet om |artiklarna 1(4 i det| |Europeiska gemenskapernas |första protokollet om| |domstols tolkning av |Europeiska gemenskapernas| |konventionen skall gälla |domstols tolkning av| |som lag här i landet med |konventionen skall gälla| |de anpassningar och |som lag här i landet med| |ändringar som har gjorts |de anpassningar och| |genom |ändringar som har gjorts| |tillträdeskonventionerna |genom | |den 10 april 1984, den 18 |tillträdeskonventionerna | |maj 1992 och den 29 |den 10 april 1984, den 18| |november 1996. |maj 1992 och den 29| | |november 1996. | -------------------------------------------------------- |De danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska,| |italienska, nederländska, portugisiska, spanska,| |svenska och tyska texterna av Romkonventionen och| |protokollet skall ha lika giltighet. | | Romkonventionens och protokollets svenska, engelska| |och franska texter finns intagna som en bilaga till| |denna lag. | --------------------------------------------------------