Regional ledningsorganisation inom polisen
Betänkande 1991/92:JuU9
Justitieutskottets betänkande
1991/92:JUU09
Regional ledningsorganisation inom polisen
Innehåll
1991/92 JuU9
Propositionen m.m.
I proposition 1991/92:52 har regeringen (civildepartementet) hemställt att riksdagen godkänner i propositionen föreslagna riktlinjer för den regionala ledningsorganisationen inom polisen.
Motioner
1991/92:Ju6 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp, m, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokalisering av Östergötlands länspolismästare till Norrköping.
1991/92:Ju7 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokaliseringen av länspolismästaren till Norrköping.
1991/92:Ju207 av Ingvar Björk m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen i enlighet med proposition 1991/92:52 beslutar lokalisera den regionala polisledningen i Östergötland till Linköping.
Utskottet
Inledning
Länsstyrelsen är högsta polisorgan i länet. För närvarande finns två olika organisationsmodeller för ledning av polisverksamheten på regional nivå. Den ena, länspolischefsmodellen, tillkom i samband med förstatligandet av polisen år 1965. Den andra, länspolismästarmodellen, infördes första gången år 1984 och är genomförd i åtta län.
Frågor om den regionala polisverksamhetens uppgifter och organisation behandlades av 1975 års polisutredning i betänkandet SOU 1979:6 Polisen. Utredningen förordade (s. 224) att länspolischefen skulle förena sin befattning på regional nivå med chefskapet för ett stort polisdistrikt inom länet (länspolismästarmodellen); i princip borde detta vara distriktet i residensstaden. Polisutredningens förslag behandlades i proposition 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m., den s.k. princippropositionen. I den propositionen förordade departementschefen (s. 99) att länspolismästarmodellen skulle införas för Stockholmsområdet. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen anförde justitieutskottet (JuU 1980/81:24, s. 13) bl.a. att förslagen i propositionen i princip var väl ägnade att höja effektiviteten och undanröja oklarheterna i organisationen. Utskottet, som ställde sig bakom förslaget att införa länspolismästarmodellen i Stockholmsområdet, förordade denna lösning även för Göteborgs och Bohus län. Beträffande Malmöhus län anförde utskottet att erfarenheterna från den nya regionala organisationen i de bägge storstadslänen borde avvaktas. När det gällde Jämtlands län ifrågasatte utskottet om en ordning med en länspolischef och två polisdistrikt kunde vara ändamålsenlig; enligt utskottet borde organisationen för Jämtlands län övervägas.
Genomförandet av beslutade reformer på grundval av den nyss nämnda princippropositionen angående polisens uppgifter, organisation och utbildning m.m. uppdrogs åt 1981 års polisberedning som genom tilläggsdirektiv (dir. 1983:68) fick i uppdrag att lägga fram förslag till en regional polisorganisation. Enligt tilläggsdirektiven skulle beredningen län för län pröva förutsättningarna för att i hela landet genomföra en organisation i överensstämmelse med länspolismästarmodellen. Beredningen, som redovisade sina ställningstaganden i betänkandet (Ds Ju 1984:11) Den regionala polisorganisationen -- länspolischefsalternativet eller länspolismästarmodellen, förordade bl.a. att länspolismästaralternativet skulle införas även i Jämtlands län. Fördelen med att den regionala ledningsfunktionen förenades med chefskapet över den resursstarkaste polismyndigheten i länet var enligt beredningen störst i fråga om utövandet av ledningen av den permanent organiserade regionala verksamheten. Även när det gällde övriga på länsstyrelsen ankommande lednings- och samordningsuppgifter var enligt beredningen emellertid ett sammanslaget regionalt och lokalt chefskap förenat med fördelar. Länspolismästarmodellen erbjöd också enligt beredningen fördelar när det gällde möjligheterna för den regionala chefen att i denna sin egenskap fullfölja sina operativa funktioner. Att länspolismästaren i normalfallet skulle komma att direkt förfoga över merparten av regionens polisresurser borde också stärka länspolismästarens ställning i samverkanssituationer och rent allmänt skapa förutsättningar för en ökad effektivitet. Länspolischefsalternativets fördelar var, framhöll beredningen, att detta bättre tillgodosåg de regionala inspektions- och tillsynsuppgifterna samt samarbetet mellan den regionala chefen och länsstyrelsens olika organ. Även när det gällde frågor om polisväsendets anknytning till annan samhällsverksamhet låg länspolischefsalternativet enligt beredningen närmast till hands. Från skilda utgångspunkter, såväl sakliga som ekonomiska, fann beredningen vid en samlad bedömning att länspolismästarmodellen var att föredra som typlösning. Mot bakgrund av sitt uppdrag prövade beredningen län för län frågan om den regionala organisationen. Beredningen stannade för att förorda att länspolismästarmodellen skulle införas också i Uppsala län, Kronobergs län, Blekinge län och Malmöhus län.
Förslag till riktlinjer för en reform av polisväsendet förelades riksdagen i proposition 1983/84:89 om polisens organisation, m.m. I propositionen, som byggde på polisberedningens förslag, föreslogs bl.a. att länspolismästarmodellen skulle införas även i Jämtlands län. Justitieutskottet (JuU 1983/84:16) ställde sig bakom förslaget i propositionen. Riksdagen följde utskottet.
Länspolismästarmodellen infördes den 1 oktober 1984 i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt Jämtlands län.
Frågan om ett införande av länspolismästarmodellen i hela landet togs upp i 1986 års budgetproposition (prop. 1985/86:100, bil. 4). En utgångspunkt var att länspolismästarmodellen utgör en mera direkt och effektivt verkande ledningsfunktion för de regionala frågorna; även den förstärkta lokala anknytningen av polisverksamheten talade med styrka för länspolismästarmodellen. Departementschefen ansåg att länspolismästarmodellen borde genomföras i hela landet men först efter det att ytterligare erfarenheter vunnits av modellen. Han ansåg i likhet med polisberedningen att länspolismästarmodellen borde införas i ytterligare ett begränsat antal län, i första hand Malmöhus län men även i Uppsala län, Kronobergs län, Blekinge län och Värmlands län.
Justitieutskottet anförde vid behandling av propositionen (JuU 1985/86:19 s. 13) bl.a. att erfarenheterna från de län där länspolismästarmodellen hade införts måste tillmätas särskild vikt när det gällde att finna de mest ändamålsenliga lösningarna i fråga om den regionala polisorganisationen. Ett allmänt ställningstagande till frågan om en fortsatt reform av landets regionala polisverksamhet borde enligt utskottet anstå några år till dess att tillräcklig erfarenhet hade vunnits av den nya länspolismästarmodellen. Utskottet ansåg dock inte att ställningstagandet till frågan om en ändrad regional polisorganisation för enskilda län där skäl för en ändring redan kunde anföras borde avvaktas. Utskottet godtog därvid förslaget om en ny regional organisation i Malmöhus län, Uppsala län, Kronobergs län, Blekinge län och Värmlands län.
Länspolismästarmodellen infördes i Blekinge län, Malmöhus län och Värmlands län den 1 juli 1986, i Uppsala län den 1 juli 1987 och i Kronobergs län den 1 juli 1988.
Den regionala polisorganisationens roll i framtiden behandlades i proposition 1989/90:155 om förnyelse inom polisen. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen uttalade justitieutskottet (1990/91:JuU1 s. 21) beträffande länspolismästarmodellen särskilt att modellen hade fungerat väl där den införts och att det därför fanns anledning överväga att införa denna modell också för övriga län. Vid behandlingen av kompletteringspropositionen våren 1991 uttalade sig riksdagen på nytt för en övergång till länspolismästarmodellen (prop. 1990/91:150, FiU37, JuU4y).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en enhetlig ledningsorganisation på regional nivå införs inom polisen. Förslaget innebär att den s.k. länspolismästarmodellen, som i dag finns i åtta län, införs generellt. Länspolismästarmodellen bygger på att den regionala polischefen samtidigt är chef för en av polismyndigheterna i länet. Den i övriga län tillämpade s.k. länspolischefsmodellen innebär att den regionala polischefen ingår organisatoriskt i länsstyrelsen.
Förslagen medför ingen ändring av länsstyrelsens ställning som högsta polisorgan i länet.
Den nya organisationen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
Utskottets överväganden
Regional ledningsorganisation inom polisen
Som framgår ovan har utskottet tidigare ställt sig positivt till att länspolismästarmodellen införs i hela landet. Utskottet kan konstatera att denna ledningsorganisation fungerat väl inom de län där den tillämpats. Anledning saknas därför att avvakta ytterligare innan länspolismästarmodellen införs i samtliga län. Utskottet kan således godkänna de i propositionen föreslagna riktlinjerna för den regionala ledningsorganisationen inom polisen. Det sagda gäller dock inte frågan om lokalisering av länspolismästarna, vilken påkallar särskilda överväganden.
Lokalisering av länspolismästarna
Länspolismästarna är, i de län där sådana förekommer i dag, stationerade i respektive läns residensstad som i samtliga fall är centralort för den största polismyndigheten i länet. Bland de län där den nya ordningen nu skall införas finns några där länsstyrelsen inte är belägen i den största polismyndighetens distrikt. Detta gäller Södermanlands län, Östergötlands län, Älvsborgs län, Skaraborgs län och Västernorrlands län. I propositionen anförs att det vid en övergång till länspolismästarmodellen blir nödvändigt att, när det gäller dessa län, ta ställning till om länspolismästaren skall vara chef för det polisdistrikt där länsstyrelsen är belägen eller för det distrikt där den största polismyndigheten finns. I propositionen anför regeringen vidare (s. 25 f).
Argument kan anföras till stöd för bägge lösningarna. Att länspolismästaren utövar sin regionala funktion på länsstyrelsens vägnar talar för en lokalisering till residensstaden. En sådan lokalisering underlättar givetvis kontakterna både med länsstyrelsen och med andra regionala organ som är lokaliserade till samma ort. Däremot talar vikten av att länspolismästaren disponerar effektiva ledningsorgan och en utbyggd polisiär organisation i övrigt inom sin egen myndighet för att denne bör vara chef för den största polismyndigheten i länet.
Vid bedömning av denna fråga bör särskild vikt fästas vid att länspolismästaren omedelbart förfogar över resurser, med vars hjälp en effektiv regional verksamhet kan utövas. Det gäller naturligtvis i första hand funktioner för den regionala ledningen och för sådan operativ verksamhet som bedrivs regionalt, t.ex. av regionala trafikavdelningar eller av regionala kriminalrotlar. Det kan dock även vara fråga om resurser för att stödja andra polismyndigheter genom polisförstärkning eller på annat sätt. Att länspolismästaren omedelbart förfogar över en större sammanhållen polisstyrka inom länet utgör en förutsättning för att fullt ut kunna uppnå de organisatoriska och operativa fördelar som länspolismästarmodellen erbjuder.
Naturligtvis är det också viktigt att länspolismästaren har goda kontakter med länsstyrelsen och andra regionala organ i residensstaden. Dessa kontakter behöver emellertid inte alltid ske i form av personliga sammanträffanden utan kan, åtminstone i mera rutinmässiga frågor, ofta ske enklare och snabbare på telefon eller med andra telekommunikationer. Den olägenhet som kan ligga i att länspolismästaren och i vissa fall andra befattningshavare med regionala uppgifter då och då måste bege sig till residensstaden för att delta exempelvis i sammanträden på länsstyrelsen är inget avgörande hinder mot en lokalisering av länspolismästarna som har stora verksamhetsmässiga fördelar i övrigt.
Det anförda leder enligt propositionen till att länspolismästarna -- i de undantagsfall det här gäller -- i princip bör lokaliseras till den största polismyndigheten i länet. Detta innebär att länspolismästaren kommer att lokaliseras, i Södermanlands län till Eskilstuna, i Älvsborgs län till Borås, i Skaraborgs län till Skövde och i Västernorrlands län till Sundsvall. När det gäller Östergötlands län anser regeringen dock att avsteg bör göras från denna princip genom att länspolismästaren lokaliseras till Linköping. Polisstyrkan i Norrköping är visserligen större än den i Linköping, konstaterar regeringen, men anför att skillnaden inte är så stor att den motiverar en omlokalisering av den regionala polisledningen.
I motionerna Ju6 och Ju7 yrkas att länspolismästaren i Östergötland skall lokaliseras till Norrköping. Motionärerna anser att principen om att länspolismästaren bör lokaliseras till den största polismyndigheten i länet skall tillämpas även i Östergötlands län med hänsyn framför allt till att Norrköpings polisdistrikt är större än Linköpings polisdistrikt. I motion Ju207 yrkas bifall till propositionens förslag i denna del.
Vid ställningstagandet till frågan om länspolismästarnas geografiska lokalisering kan utskottet ställa sig bakom regeringens ovan redovisade argumentering för bedömningen av denna fråga. Utskottet anser emellertid för sin del att länspolismästaren bör lokaliseras till den största polismyndigheten inom länet om inte några särskilda skäl talar däremot. Härav följer att länspolismästarna i de län där residensstaden samtidigt är centralort för den största polismyndigheten i länet skall lokaliseras till denna stad. Beträffande de län där residensstaden inte samtidigt är centralort för den största polismyndigheten i länet överensstämmer utskottets uppfattning med regeringens såvitt avser lokaliseringen av länspolismästaren, i Södermanlands län till Eskilstuna, i Älvsborgs län till Borås, i Skaraborgs län till Skövde och i Västernorrlands län till Sundsvall. När det gäller Östergötlands län gör emellertid utskottet en annan bedömning än regeringen. Av organisationsplaner daterade den 1 juli 1991 framgår att det vid Linköpings polisdistrikt finns 249 polismanstjänster och 79 administrativa tjänster, medan det i Norrköpings polisdistrikt finns 302 polismanstjänster och 105 administrativa tjänster. Vid beaktande av samma utgångspunkter för bedömningen som beträffande övriga län kan utskottet inte, med hänsyn till skillnaderna i storleksförehållanden mellan de aktuella distrikten, finna några vägande skäl att beträffande Östergötlands län frångå principen om lokalisering av länspolismästaren till den största polismyndigheten i länet. Länspolismästaren i Östergötlands län bör således placeras i Norrköping. Vad utskottet nu med bifall till motionerna Ju6 och Ju7 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I detta ställningstagande ligger att utskottet avstyrker bifall till motion Ju207.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande regional ledningsorganisation inom polisen att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för den regionala ledningsorganisationen inom polisen, utom såvitt avser lokaliseringen av länspolismästarna,
2. beträffande lokalisering av länspolismästarna att riksdagen dels godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna utom såvitt gäller Östergötlands län, dels beträffande Östergötlands län med bifall till motionerna 1991/92:Ju6 och 1991/92:Ju7 samt med avslag på motion 1991/92:Ju207 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om lokalisering till Norrköping. res. (nyd)
Stockholm den 11 februari 1992
På justitieutskottets vägnar Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Göthe Knutson (m), Ulla-Britt Åbark (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Ingbritt Irhammar (c), Birgit Henriksson (m), Nils Nordh (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Göran Magnusson (s), Lars Sundin (fp), Sigrid Bolkéus (s), Christel Anderberg (m) och Kent Carlsson (s).
Reservation
Lokalisering av länspolismästarna
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Vid ställningstagandet" och på s. 6 slutar med "motion Ju207" bort ha följande lydelse:
Vid ställningstagandet till frågan om länspolismästarnas geografiska lokalisering kan utskottet ställa sig bakom regeringens ovan redovisade argumentering för bedömningen av denna fråga. Utskottet anser således att länspolismästaren i princip bör lokaliseras till den största polismyndigheten i länet. Det sagda leder till att utskottet anser att länspolismästarna skall lokaliseras, i Södermanlands län till Eskilstuna, i Älvsborgs län till Borås, i Skaraborgs län till Skövde och i Västernorrlands län till Sundsvall. När det gäller Östergötlands län hyser utskottet uppfattningen att här liksom i det stora flertalet fall länspolismästaren bör lokaliseras till residensstaden d.v.s. Linköping. Utskottet kan således godkänna de i propositionen föreslagna riktlinjerna för den regionala ledningsorganisationen inom polisen även såvitt avser lokalisering av länspolismästarna. Det sagda innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion Ju207 samt avstyrker bifall till motionerna Ju6 och Ju7.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande lokalisering av länspolismästarna att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ju207 och med avslag på motionerna 1991/92:Ju6 och 1991/92:Ju7 godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna beträffande lokalisering av länspolismästarna.