Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse
Betänkande 2003/04:FIU15
Finansutskottets betänkande2003/04:FIU15
Titel saknas
Sammanfattning Regeringen föreslår i proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse en genomgripande modernisering av lagstiftningen för banker och kreditmarknadsföretag. Den viktigaste nyheten är att bankernas inlåningsmonopol avskaffas. Regeringen vill med förslagen öka valmöjligheterna för konsumenterna och ge dem möjligheter att sätta in sina sparpengar hos fler företag. Regeringen hoppas att det leder till högre inlåningsräntor och bättre villkor för kunderna. Genom tydliga krav på riskhantering, soliditet och genomlysning riktas fokus i rörelsereglerna mot stabiliteten. Endast inlåning kopplad till bankernas betalningsförmedling och de systemrisker som finns där motiverar en mycket omfattande skyddsreglering. Reformen innebär ökad konkurrens om inlåningen, dels från kreditinstitut, dels från icke-finansiella företag. Den finansiella skyddsregleringen bör enligt regeringen inte omfatta fler institut och verksamheter än nödvändigt. Det gagnar konkurrens och mångfald. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004. Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte behövs för företag som ger krediter till kunder som köper det egna bolagets varor och tjänster. Utskottet anser dock att undantaget bör utvidgas till att avse även krediter som ges till kunder till andra bolag inom koncernen för köp av dessa bolags varor och tjänster. Utskottet anser att undantaget i denna del behöver analyseras ytterligare. Utskottet föreslår att en internbank i en koncern, som inte har som huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet, undantas från tillståndsplikt för finansieringsrörelse oavsett om det lånemottagande koncernbolaget vidareutlånar eller inte. Utskottets förslag avviker därmed från regeringens förslag som innebär att internbanken undantas från tillståndsplikt bara om det mottagande bolaget inte vidareutlånar. Utskottet föreslår också med anledning av några motioner att bl.a. gamla spar- och låneföreningar som driver verksamhet enligt övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet ska få fortsätta att driva verksamheten enligt dessa bestämmelser. Utskottet tillstyrker regeringens förslag i övriga delar. I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som väckts med anledning av propositionen. Utskottet behandlar även tio motioner som har väckts under den allmänna motionstiden 2002 och tolv som väckts under den allmänna motionstiden 2003. Utskottet anser att riksdagen bör uppdra åt regeringen att genomföra en kartläggning av de nya förutsättningarna för betalningssystemen och belysa om tillgången till infrastrukturen i betalningssystemen kan utgöra ett hinder för de små aktörerna på marknaden och på så sätt förhindra en utveckling mot ökad konkurrens. Detta föreslås riksdagen tillkännage för regeringen. Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden med hänvisning till vad som redovisas i propositionen och till utskottets uttalanden. I betänkandet finns tre reservationer.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut 1. Definition av bankrörelse Riksdagen godkänner vad regeringen anfört om betalningsväsendets struktur och skyddsbehov och antar regeringens förslag såvitt avser 1 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:139 i denna del och avslår motion 2003/04:Fi4 yrkande 1. Reservation 1 (fp) 2. Bankernas ensamrätt och skyldighet att ta emot inlåning Riksdagen bifaller proposition 2002/03:139 i denna del och avslår motionerna 2002/03:Fi239, 2002/03:Fi281 och 2003/04:Fi292. 3. Tillståndspliktig finansieringsverksamhet Riksdagen antar regeringens förslag såvitt avser 1 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:139 i denna del. 4. Finansiering av varor och tjänster Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse såvitt avser 2 kap. 3 § 4, med det tillägget att i lagen om införande av lagen om bank- och finansieringsrörelse skall införas en ny paragraf, 29 §, med den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2002/03:139 i denna del. 5. Internbanker Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse såvitt avser 2 kap. 3 § 6, med den ändringen att bestämmelsen får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2002/03:139 i denna del. 6. Vissa spar- och låneföreningar Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse såvitt avser 2 kap. 3 § 7, med det tillägget att i lagen om införande av lagen om bank- och finansieringsrörelse skall införas en ny paragraf, 30 §, med den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2002/03:139 i denna del och motionerna 2003/04:Fi2, 2003/04:Fi3 och 2003/04:Fi281. 7. En gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag Riksdagen bifaller proposition 2002/03:139 i denna del. 8. Åtgärder mot penningtvätt Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:139 i denna del. 9. Finansinspektionens tillsyn Riksdagen bifaller proposition 2002/03:139 i denna del. 10. Uppdragsavtal Riksdagen antar regeringens förslag såvitt avser 13 kap. 6 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:139 i denna del. 11. Andra företags mottagande av medel från allmänheten Riksdagen antar regeringens förslag till lag om inlåningsverksamhet. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:139 i denna del och avslår motion 2003/04:Fi4 yrkande 2. 12. Bemyndiganden Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse såvitt avser 16 kap. 1 §, med den ändringen att bestämmelsen får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2002/03:139 i denna del. 13. Lagförslagen i övrigt Riksdagen antar regeringens förslagdels i proposition 2002/03:139 i denna del,dels i proposition 2003/04:34 i denna deltill1. lag om bank- och finansieringsrörelse i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan och med den ändringen att 2 kap. 3 §, 12 kap. 12 §, 13 kap. 1 § och 16 kap 1 § får den lydelse som framgår av bilaga 3 (utskottets lagförslag),2. lag om införande av lagen om bank- och finansieringsrörelse i den mån lagförslaget inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan och med tillägget att det införs en ny paragraf, 31, som framgår av bilaga 3 (utskottets lagförslag),5. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),7. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),9. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),10. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),12. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,13. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),14. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, med den ändringen att 2 kap. 5 § får den lydelse som framgår av bilaga 3 (utskottets lagförslag),16. lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,17. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),20. lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, 22. lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),23. lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, 24. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,25. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,26. lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring,27. lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning,28. lag om ändring i miljöbalken (1998:808),29. lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,31. lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,34. lag om ändring i lagen (2000:149) om utgivning av elektroniska pengarsamt utskottets förslag till3. lag om ändring i föräldrabalken (1949:381),4. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),6. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,7. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450), 8. lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,9. lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,10. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.Därmed bifaller riksdagen delvis propositionerna 2002/03:139 i denna del och 2003/04:34 i denna del. 14. Tillgång till betalningssystemet Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför om en kartläggning av tillgången till betalningssystemet. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna 2002/03:Fi249, 2003/04:Fi256 och 2003/04:Fi302. 15. Överföringstider för finansiella transaktioner Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi235, 2002/03:Fi283 och 2003/04:Fi219. 16. Förkommen bankbok Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi207. 17. SBAB som kreditgivare på bostadsmarknaden Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi294. 18. Kreditupplysning Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi215, 2002/03:Fi238, 2002/03:Fi258 yrkande 1, 2003/04:Fi201, 2003/04:Fi210 yrkandena 1 och 2 samt 2003/04:Fi259. 19. Banktillgänglighet Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi243. 20. Kreditgarantiföreningar Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi237 yrkande 1 och 2002/03:Fi244. Reservation 2 (kd) Reservation 3 (c) 21. Etikfrågor Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi284 yrkande 3. Stockholm den 4 maj 2004 På finansutskottets vägnar Sven-Erik Österberg Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-Erik Österberg (s), Mikael Odenberg (m), Carin Lundberg (s), Karin Pilsäter (fp), Sonia Karlsson (s), Kjell Nordström (s), Mats Odell (kd), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m), Bo Bernhardsson (s), Christer Nylander (fp), Hans Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Siv Holma (v) och Jörgen Johansson (c).
Ärendet och dess beredning I juni 1995 tillsatte regeringen en kommitté (Banklagskommittén) med uppgift att utreda behovet av ändringar i de regler som styr bankers och andra kreditinstituts verksamhet samt behovet av särskilda regler när en enskild bank har råkat i finansiella svårigheter (Fi 1995:09, dir. 1995:86 och dir. 1999:36). Banklagskommittén har lämnat fem betänkanden: Rapporteringsskyldighet för revisorer i finansiella företag (SOU 1995:106), Nya ledningsregler för bankaktiebolag och försäkringsbolag (SOU 1998:27), Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82) samt Offentlig administration av banker i kris (SOU 2000:26). De två förstnämnda betänkandena har lett till lagstiftning (prop. 1995/96:173, bet. 1995/96:NU23, rskr. 1995/96:205 och prop. 1997/98:166, bet. 1998/99:LU4, rskr. 1998/99:23). I kommitténs huvudbetänkande Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag föreslås bl.a. att bankernas inlåningsmonopol avskaffas och att regelverket för banker och kreditmarknadsföretag moderniseras. Betänkandet har remissbehandlats. I promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5), som utarbetats inom Finansdepartementet, behandlas kommitténs förslag i huvudbetänkandet. Flera av förslagen i betänkandet har omarbetats och ändrats. Promemorian har remissbehandlats. Banklagskommitténs delbetänkande Vårdslös kreditgivning samt sekretess i banker m.m. har även det remissbehandlats. Riksdagen hemställde i oktober 1999 att regeringen skulle se över reglerna om medlemsbanker så att de inte hindrar små medlemsbanker från att växa (1999/200:FiU7, rskr. 1999/2000:46). Denna fråga behandlas i propositionen. I propositionen behandlas vidare förslagen i departementspromemorian samt i de två sistnämnda betänkandena. Förslagen i propositionen bygger således på Banklagskommitténs huvudbetänkande (SOU 1998:160) och den bearbetning av förslagen som gjorts i departementspromemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler. Europeiska centralbanken (ECB) har i juni 2003 yttrat sig över lagrådsremissen och yttrandet har av Finansdepartementet lämnats över till riksdagen. ECB anför att den föreslagna definitionen av bankrörelse avviker från definitionen av kreditinstitut i gemenskapslagstiftningen. Det finns enligt ECB inget rättsligt krav på att definitionen ska återges på exakt samma sätt i nationell lagstiftning och det förekommer också skillnader mellan medlemsstaterna. Sådana skillnader kan enligt ECB försvåra målsättningen att skapa en fullt ut integrerad inre marknad för finansiella tjänster. ECB påpekar att med beaktande av de särskilda krav och den roll som Finansinspektionen får bör de föreslagna nya reglerna för inlåning - som inte omfattas av insättningsgaranti - inte medföra några systemrisker. ECB påpekar att det är viktigt att allmänheten informeras om att företagen inte står under tillsyn och att inlåningen inte är garanterad. Regeringens förslag återges i bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2 - efter vissa redaktionella ändringar - i betänkandet. I bilaga 3 redovisas utskottets lagförslag. Med anledning av propositionen har tre motioner väckts. Utskottet behandlar även tio motioner som har väckts under den allmänna motionstiden 2002 och tolv som väckts under den allmänna motionstiden 2003. Förslagen i motionerna återges i bilaga 1. För att inhämta ytterligare upplysningar i ärendet har utskottet företagit interna utfrågningar med företrädare för Finansdepartementet, Finansinspektionen, Konsumentverket och Finanspolisen. Skrivelser i olika frågor har också inkommit till utskottet. Finansutskottet har i betänkande 2003/04:FiU12 behandlat regeringens förslag till ändringar i bankrörelselagen (1987:617) och lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet. Näringsutskottet har till finansutskottet överlämnat tre lagförslag i proposition 2003/04:34 om Patent- och registreringsverkets organisation, nämligen punkt 5 avseende ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385), punkt 10 avseende ändring i bankrörelselagen (1987:617) och punkt 15 avseende ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Dessa lagar är också föremål för ändringsförslag i den här aktuella propositionen, 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse. För att uppnå en lagteknisk samordning mellan förslagen i propositionerna 2002/03:139 och 2003/04:34 har näringsutskottet överlämnat de nämnda förslagen till finansutskottet.
Utskottets överväganden Propositionen om reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse Bakgrund Den svenska bankkrisen i början av 1990-talet blev dyrbar för samhällsekonomin. Staten hade betydande utgifter för att rekonstruera väsentliga delar av banksystemet. Bankernas kunder drabbades också av ökade kostnader. Ett grundläggande analysarbete har skett i spåren av bankkrisen för att skapa en modern lagstiftning som ger bättre förutsättningar för stabilitet, konkurrens och effektivitet. Den föreslagna lagstiftningen ger uttryck för en funktionell inriktning och större flexibilitet. Finansinspektionen får ett större ansvar samtidigt som den får vidgade befogenheter och möjligheter att ingripa. Regeringen föreslår i proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse en genomgripande modernisering av lagstiftningen för banker och kreditmarknadsföretag. Den viktigaste nyheten är att bankernas inlåningsmonopol avskaffas. Regeringen vill med förslagen öka valmöjligheterna för konsumenterna och ge dem möjligheter att sätta in sina sparpengar hos fler företag. Regeringen hoppas att det leder till högre inlåningsräntor och bättre villkor för kunderna. Genom tydliga krav på riskhantering, soliditet och genomlysning riktas fokus i rörelsereglerna mot stabiliteten. Endast inlåning kopplad till bankernas betalningsförmedling och de systemrisker som finns där motiverar en mycket omfattande skyddsreglering. Reformen innebär således ökad konkurrens om inlåningen, dels från kreditinstitut, dels från icke-finansiella företag. Den finansiella skyddsregleringen bör enligt regeringen inte omfatta fler institut och verksamheter än nödvändigt. Det gagnar konkurrens och mångfald. Tidigare heltäckande svensk reglering av kreditgivande institut går utöver det minimikrav som EU ställer. Regeringen föreslår därför ändringar som bl.a. innebär viss avreglering. Särskilda regler för och särskild tillsyn av banker och andra finansiella företag har lång tradition i Sverige. Handlingsfriheten på detta område är dock begränsad genom att EU har omfattande och detaljerade regler som Sverige måste följa. Institut som inte lånar upp medel från allmänheten kommer inte att omfattas av de nya rörelsereglerna och Finansinspektionens tillsyn. I samband med den förändringen föreslås ändringar i konsumentkreditlagen för att stärka konsumentskyddet. Utgångspunkten för förslagen är således risken för allvarliga störningar i betalningssystemet och kreditförsörjningen med omfattande samhällsekonomiska kostnader som följd. Staten kan inte i detalj styra verksamheten i varje institut utan måste i stället med generella regler söka påverka instituten. Målet är enligt regeringen att skapa ett stabilt finansiellt system med goda förutsättningar för konkurrens och hög effektivitet - med ett gott konsumentskydd. Regleringen inriktas på betalningsförmedlare som tar emot kortfristiga medel och som samtidigt ingår i generella betalsystem, dvs. är öppna för både ett stort antal betalare och betalningsmottagare. Regeringen föreslår att kreditmarknadsföretag (bl.a. finansbolag och bolåneinstitut) får möjlighet att ta emot inlåning från allmänheten. Inlåningen ska omfattas av insättningsgarantin. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2004. Reglering och tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag Definition av bankrörelse Utskottets förslag i korthet Utskottet delar regeringens bedömning att skyddsbehovet är starkast för betalningsförmedlare som tar emot kortsiktiga medel och ingår i generella betalsystem. Utskottet tillstyrker regeringens förslag om en ny definition av begreppet bankrörelse som innebär att med rörelse avses 1. betalningsförmedling via generella betalsystem, 2. mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar. Utskottet avstyrker motionen med kravet på en mer EU-anpassad definition. Propositionen Regeringen gör bedömningen att skyddsbehovet från systemsynpunkt är starkast för betalningsförmedlare som tar emot kortfristiga medel och ingår i generella betalsystem, dvs. sådana som är öppna för både ett stort antal betalare och betalningsmottagare. Regeringen föreslår en ny definition av bankrörelse som innebär att med rörelse avses betalningsförmedling via generella betalsystem, mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar. Med generella betalsystem avses system för förmedling av betalningar från ett stort antal från varandra fristående betalare avsedda att nå ett stort antal från varandra fristående slutliga betalningsmottagare. Flera remissinstanser anser att definitionen bör överensstämma med definitionen i EG-direktivet, bl.a. Finansinspektionen, OM AB, Stockholmsbörsen AB, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och TCO. Regeringen anför att definitionen av kreditinstitut (kreditinstitutsdirektivet) är en minimidefinition. Det innebär att det är godtagbart för en medlemsstat att införa en egen definition av bank. Samtidigt måste emellertid EG:s regelverk för kreditinstitut tillämpas på sådana institut - oavsett om de betecknas som bank eller annat - som faller in under EG:s definition av kreditinstitut. Medlemsländerna i EU har genomfört kreditinstitutsdirektivet på olika sätt. Det innebär att bankdefinitionerna skiljer sig åt. Regeringen påpekar att det förhållandet att dagens svenska bankdefinition inte direkt återspeglar EG-rättens definition av kreditinstitut inte har medfört några direkta problem i relationerna med utländska parter. Regeringen anser att bankrörelsedefinitionen innebär att den bättre anpassas till att omfatta den verksamhet som lagen om bank- och finansieringsrörelse främst avser att skydda. Anpassningen sker genom att betalningsförmedling i generella betalsystem lyfts fram som bankernas mest väsentliga uppgift från stabilitetssynpunkt. Vidare sker en anpassning till den utveckling som sker när det gäller nya finansiella instrument genom att definitionen inte baseras på inlåningsbegreppet utan på en mer generell formulering som fångar in alla de former i vilka transaktionsmedel kan ställas till betalningsförmedlarens förfogande. Begreppet fångar även in den kortfristiga finansiering som kan ge upphov till stabilitetsproblem genom att fordringsägarna kan återkalla den med kort varsel. Traditionell bankverksamhet omfattas av den föreslagna definitionen av bankrörelse. Eventuella "smalbanker" som endast tar emot medel som placeras i säkra räntebärande papper kommer också att omfattas av definitionen. Betalningsförmedlare som inte tar emot medel utanför, t.ex. ett betalkortsföretag som debiterar sina kunder i efterskott och inte heller på annat sätt finansierar sig kort, omfattas inte. Även betalningsförmedlare i selektiva betalsystem faller utanför, t.ex. kontokort som endast kan användas för köp av varor i en butikskedja eller i flera butikskedjor som ingår i en koncern eller annan företagsgrupp. Det finns dock en gräns för hur många företag som kan ingå i ett samarbete om ett kontokort för att betalsystemet fortfarande ska betraktas som selektivt. Kan kortet användas till nästan alla betalningar ett hushåll normalt sett behöver göra, blir betalsystemet normalt att betrakta som generellt och omfattas då av regelverket. Några remissinstanser anser att det är oklart vad som är ett generellt betalsystem och vilka institut som därmed kan komma att omfattas av bankrörelsedefinitionen. Regeringen anför att det inte är otänkbart att det kan uppstå vissa gränsdragningsproblem med en ny definition. Regeringen gör dock bedömningen att det inte är så komplicerat. Regeringen anser att författningskommentaren bör vara tillräcklig för att underlätta inspektionens tillståndsgivning och utarbetandet av den praxis som kommer att utveckla sig. Motionen I motion Fi4 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1 anför motionärerna att den svenska definitionen av bankrörelse nära måste följa EG-lagstiftningens begrepp. Motionärerna påpekar att det behövs en gemensam europeisk finansmarknad och att det underlättar om definitionerna i princip är desamma i medlemsländerna. EG-direktivet är ett minimidirektiv, men av hänsyn till såväl svenska som gemensamma europeiska intressen är det att föredra att Sverige inte bidrar till att skapa särlösningar som försvårar gränsöverskridande konkurrens. Den nu föreslagna definitionen innebär således att det ställs andra formella krav på svenska banker än på banker i andra länder. Finansutskottets ställningstagande Utskottet delar regeringens bedömning att skyddsbehovet är starkast för betalningsförmedlare som tar emot kortsiktiga medel och ingår i generella betalsystem. Finansutskottet konstaterar att kreditinstitutsdirektivet är ett minimidirektiv och att medlemsländerna i EU har genomfört direktivet på olika sätt. Europeiska centralbanken har - som tidigare redovisats - yttrat sig och påpekat att den föreslagna definitionen av bankrörelse avviker från definitionen av kreditinstitut i gemenskapslagstiftningen. Det finns enligt ECB inget rättsligt krav på att definitionen ska återges på exakt samma sätt i nationell lagstiftning, och det förekommer också skillnader mellan medlemsstaterna. Definitionen bankrörelse omfattar alla företag som sysslar med betalningsförmedling av visst slag. Företag som kombinerar verksamheterna betalningsförmedling och mottagande av medel anses bedriva bankrörelse. Det innebär att den verksamhet som lagen om bank- och finansieringsrörelse främst avser att skydda omfattas. Betalningsförmedling i generella betalsystem lyfts fram som bankernas mest väsentliga uppgift från stabilitetssynpunkt. Definitionen innebär en anpassning till den utveckling som sker när det gäller nya finansiella instrument genom att definitionen inte baseras på inlåningsbegreppet utan på en mer generell formulering som fångar in alla de former i vilka transaktionsmedel kan ställas till betalningsförmedlarens förfogande. Begreppet omfattar även den kortfristiga finansiering som kan ge upphov till stabilitetsproblem genom att fordringsägarna kan återkalla den med kort varsel. Med det anförda ställer sig utskottet bakom regeringens förslag till definition av bankrörelse och avstyrker därmed motion Fi4 (fp) yrkande 1. Bankernas ensamrätt och skyldighet att ta emot inlåning Utskottets förslag i korthet Utskottet tillstyrker regeringens förslag att bankernas ensamrätt att ta emot inlåning avskaffas. Utskottet avstyrker motionerna. Propositionen Regeringen anför att banker enligt gällande regler har ensamrätt att ta emot inlåning på konto. Med inlåning avses behållningar som är nominellt bestämda och tillgängliga för insättaren med kort varsel. Regeringen anser att denna definition är relativt snäv och enkel att kringgå, t.ex. genom att villkoren ändras så att fordringen inte är nominellt bestämd. Regeringen anför att huvudskälet för att reglera banker är att de är väsentliga för betalningsväsendets funktion samt att det på grund av spridningseffekter finns risk för att många banker fallerar samtidigt. Risken för fallissemang beror bl.a. på egenskapen hos bankers skulder att vara mer eller mindre omedelbart uppsägbara. Ur detta perspektiv är det således mottagandet av medel i kombination med en skyddsvärd verksamhet, nämligen betalningsförmedling av visst slag, som medför intresset av att reglera den rörelse vari mottagande av medel ingår. Regeringen konstaterar att det inte finns skäl att, med hänvisning till omsorg om stabiliteten i det finansiella systemet, förbehålla betalningsförmedlare rätten att ta emot medel. Regeringen anför vidare att det från konsumentskyddssynpunkt kan vara motiverat att reglera företag som tar emot medel. Insatta medel hos banker omfattas av den statliga insättningsgarantin, vilket är viktigt ur konsumentskyddsintresset. Regeringen påpekar att det är tillräckligt att det finns ett statligt garanterat alternativ för placering av sparande och transaktionsmedel. Alla alternativ behöver inte vara lika säkra. Konsumentskyddsskäl har anförts till stöd för att ge bankerna ensamrätt att ta emot inlåning. Regeringen anser dock att all inlåning inte behöver behandlas på samma sätt. Det samhällsekonomiska intresset av att det erbjuds ett säkert alternativ medför alltså inte skäl för att förbehålla dem som tillhandahåller detta alternativ ensamrätt att ta emot medel. Regeringen konstaterar att konkurrensen på inlåningsmarknaden främjas genom ett avskaffande av ensamrätten, vilket i sin tur får förmodas resultera i ett bredare produktutbud. Det kan förväntas att ett avskaffande av ensamrätten kommer att medföra att det tillhandahålls inlåningstjänster som är kopplade till selektiva betalsystem eller som inte alls har någon koppling till betalningsförmedling. Starkare konkurrens och bredare produktutbud medför att konsumenterna får ökad valfrihet och bättre service till lägre priser. Regeringen anser att konsumenterna bör ges möjligheten att vid sidan av säkra placeringsformer även kunna välja mindre säkra placeringsalternativ. Motionerna I motionerna 2002/03:Fi281 och 2003/04:Fi292 av Kenth Högström (s) påpekar motionären att det bara finns några banker med fullskaliga kreditsortiment och ett landsomfattande kontorsnät. Före den finansiella krisen i början av 1990-talet fanns det dubbelt så många banker. Antalet nischbanker har ökat men de har mycket begränsade produktsortiment. De är i princip inriktade på konsumentkrediter eller bostadslånefinansiering för enskilda personer och hushåll och huvudsakligen koncentrerade till huvudstaden. Motionären påpekar att allt färre banker arbetar med att erbjuda landets företagare och landets företag krediter. Det är särskilt svårt för mindre företag på landsbygden eller i vart fall utanför de större städerna. Motionären anser att det är ett hot mot landets tillväxt och att det skapar nya klyftor i landet. För samhällets del är inte utvecklingen acceptabel med färre kreditgivare, färre kreditkontor, färre kreditprodukter och färre som bekymrar sig om landets viktiga företagsamhet. Motionären anser att regeringen bör överväga att vidta åtgärder som ökar mångfalden och konkurrensen bland kreditgivare och förmår kreditinstituten att intressera sig för företagsamhet. I motion 2002/03:Fi239 av Håkan Larsson och Sven Bergström (båda c) anför motionärerna att med centraliseringen och koncentrationen inom banksektorn under senare år har hushållens och företagens sparkapital använts för att förstärka koncentrationen. Inte minst skogslänens överskottskapital överförs i allt högre utsträckning till storstäder i södra Sverige. Motionärerna anser att det är en negativ utveckling. Det medverkar till att förstärka de allvarliga tendenserna till en regional klyvning av landet. Medan överskottskapital från skogslänen placeras i koncentrationsområdena har hushåll och företag i samma skogslän svårt att få låna pengar för investeringar för bostadsbyggande och företagsutveckling. Motionärerna påpekar att de kommuner och regioner som har lokala finansinstitut, främst sparbanker, lättare får tillgång till riskvilligt investeringskapital för hushåll och företag. De lokala sparbankerna, ett åttiotal, finns i första hand i södra och mellersta Sverige. Lokala sparbanker finns även i Hälsingland och i Norrbotten men saknas i övrigt på de flesta håll i skogslänen. När det finns lokala banker har hushållen lättare att få låna för att bygga nytt på landsbygden och i småorterna, samtidigt som de mindre företagen runt om i bygderna har bättre möjligheter att få krediter för att kunna växa och utvecklas. En lokal bank underlättar för lokalbefolkningen att avgöra hur de egna lokala resurserna bäst används. Det stimulerar framtidstron i bygden. Finansutskottets ställningstagande Utskottet vill med anledning av motionerna framhålla att konkurrensen på inlåningsmarknaden främjas genom att inlåningsmonopolet avskaffas. Starkare konkurrens och bredare produktutbud medför att konsumenterna får ökad valfrihet och bättre service till lägre priser. Borttagandet av bankernas inlåningsmonopol öppnar dels för att kreditmarknadsföretag får möjlighet att ta emot korta medel från allmänheten, dels för att andra företag, under vissa förutsättningar, får ta emot inlåning från allmänheten. Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen att bankernas ensamrätt att ta emot inlåning avskaffas. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 2002/03:Fi239 (c), 2002/03:Fi281 (s) och 2003/04:Fi292 (s). Tillståndspliktig finansieringsverksamhet Utskottets förslag i korthet Utskottet tillstyrker regeringens förslag om vad finansieringsrörelse ska omfatta och hur finansieringsrörelse ska definieras. Utskottet delar också regeringens bedömning att man vid bestämmande av vilken verksamhet som behöver regleras för att uppnå ett tillräckligt systemskydd bör utgå från EG-rättens definition av kreditinstitut. Propositionen Enligt gällande bestämmelser får finansieringsverksamhet som huvudregel drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Med finansieringsverksamhet avses näringsverksamhet som har till ändamål att lämna kredit, ställa garanti för kredit, förmedla kredit till konsumenter eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. Det finns några undantag, t.ex. finansieringsverksamhet som drivs av statlig eller kommunal myndighet, avser finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget - det gäller även om varorna eller tjänsterna framställs eller säljs av annat företag i samma koncern eller med annat nära samband och om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten, tillgodoser finansieringsbehov endast inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap och om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Regeringen föreslår att regleringen av finansieringsrörelse ska omfatta kreditgivning, ställande av garanti för kredit, förvärv av fordringar i finansieringssyfte och upplåtande av lös egendom till nyttjande i finansieringssyfte. Till skillnad från i dag ska regleringen enligt regeringens förslag inte omfatta förmedling av krediter till konsumenter. Regeringen anför att det i dag fordras tillstånd för förmedling av kredit till konsumenter. Skälet till att reglera kreditförmedling var skyddet för den enskilde konsumenten. Om kreditförmedling inte skulle omfattas av det tillståndspliktiga området ansågs det finnas en risk för kringgående av tillståndskravet avseende kreditgivning till konsumenter. Regeringen anser att denna typ av konsumentskydd dock inte bör regleras här utan i konsumentkreditlagen. Inom EU pågår ett arbete med ett nytt direktiv om konsumentkrediter (KOM[2002] 443 slutlig). Det direktivförslag som presenterats innehåller även regler för kreditförmedlare. Regeringen föreslår att finansieringsrörelse som huvudregel får drivas bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Finansieringsrörelsen står då under inspektionens tillsyn. Med finansieringsrörelse avses rörelse i vilken ingår näringsverksamhet som har till ändamål att 1. ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, direkt eller indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband och 2. lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (leasing). Nära samband ska anses finnas mellan företag som ingår i samma koncern eller på annat sätt har - genom gemensamt ägande, avtal eller liknande - sådan samhörighet att den ekonomiska utvecklingen för ägaren eller ett eller flera av företagen är väsentligen beroende av utvecklingen i ett eller flera av de andra företagen. Regeringen anför att det ställs förhållandevis låga krav för att någon ska anses driva näringsverksamhet. Finansiell verksamhet som inte bedrivs regelmässigt eller endast utgör en obetydlig del av företagets rörelse bör inte omfattas av definitionen. Regeringen anser att den föreslagna utformningen av lagstiftningen inte kan anses strida mot syftena med EG:s kreditinstitutsdirektiv. Som Bankföreningen pekar på är det inte möjligt att göra auktoritativa uttalanden om innebörden av EG-rätten. Det faller ytterst på EG-domstolen att göra detta. Det är emellertid nödvändigt och ofrånkomligt att den nationella lagstiftaren tar ställning till om den reglering som övervägs är förenlig med EG-rätten. Ett industriföretag som ger ut obligationer och även ger vissa krediter i verksamheten uppfyller i rent formell mening EG:s kriterier för kreditinstitut. Att en sådan verksamhet alltid ska omfattas av den EG-rättsliga regleringen för kreditinstitut har dock knappast varit meningen. Ett företag som inte tar emot medel från allmänheten löpande i anslutning till sin normala icke-finansiella verksamhet och dessutom beviljar krediter åt kunder i den icke-finansiella verksamheten bör därför inte bedömas som ett kreditinstitut. Ett företag som lämnar kredit och som indirekt lånar upp medel från allmänheten bör anses driva finansieringsrörelse. Ett sådant företag bör således behandlas på samma sätt som ett företag som direkt lånar upp medel från allmänheten och lämnar kredit till ett annat företag. Regeringen gör bedömningen att det vid bestämmande av vilken verksamhet som behöver regleras för att uppnå ett tillräckligt systemskydd är lämpligt att som utgångspunkt ta EG-rättens definition av kreditinstitut, dvs. företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Varken kundskyddsskäl, risken för ekonomisk brottslighet eller konkurrensskäl motiverar någon annan utgångspunkt. Regeringen anför att regleringsmotiven från systemskyddssynpunkt är svagare och otydligare för kreditförsörjningen än för betalningssystemet. Det finns bl.a. svårigheter att närmare avgränsa den mest skyddsvärda verksamheten. Regeringen anser att skiljelinjen mellan vilka finansieringsföretag som ska regleras och vilka som kan lämnas utanför bör bestämmas utifrån tydligare och mer vedertagna kriterier. En naturlig utgångspunkt är den verksamhet som drivs av företag som omfattas av kreditinstitutsdefinitionen i EG-rätten. Den fråga som då inställer sig är om de gränsdragningsproblem som finns motiverar att all kreditgivning regleras och detta oavsett hur verksamheten finansieras. Det bör också beaktas att all reglering innebär kostnader. Regeringen anser att finansiella företag i möjligaste mån bör regleras som andra företag. Det är angeläget att det reglerade området avgränsas så att det träffar de mest väsentliga verksamheterna. Denna väsentlighetsprincip är särskilt viktig för en effektiv tillsynsverksamhet, vars tyngdpunkt måste ligga i att kontrollera och upprätthålla systemstabilitet i meningen stabilitet i de tongivande instituten. Behovet av reglering kan emellertid inte bedömas enbart med hänsyn till systemstabilitetsskäl. Regeringen anser att hänsyn även bör tas till behovet av kundskydd, risken för ekonomisk brottslighet och regleringens effekt på konkurrensen. För att kunna göra ett medvetet val är det naturligtvis viktigt att kunden kan informera sig om ifall en kreditgivare eller annan finansiär är ett reglerat eller oreglerat institut. Finansinspektionen och Bankföreningen anför att den omständigheten att företag som anmält sin verksamhet till inspektionen kommer att registreras i inspektionens register över finansiella institut kan ge intrycket av att verksamheten är godkänd och står under myndighets kontroll. Regeringen påpekar att anmälningsskyldighet med åtföljande registrering i dag sker av företag som driver valutaväxlingsrörelse i väsentlig omfattning eller ägnar sig åt betalningsöverföring. Regeringen utgår från att Finansinspektionen kan klargöra att registreringen hos inspektionen inte innefattar någon prövning av företagets kvalitet samt att den begränsade kontroll som sker inte avser annat än företagens efterlevnad av penningtvättslagstiftningen och att ägare och ledning inte har gjort sig skyldiga till viss misskötsamhet eller brottslighet. Det finns ett relativt omfattande regelverk - t.ex. konsumentkreditlagen och lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare - som syftar till att stärka konsumenters och andra kunders ställning, och reglerna är tillämpliga på hela det finansiella området. Regleringen av kreditgivning till konsumenter är betydligt mer heltäckande än motsvarande reglering för näringsidkare. Detta ska ses mot bakgrund av att konsumenterna är den kategori som i allmänhet bedöms ha det största skyddsbehovet. Det råder inget tvivel om att ett gott konsumentskydd är viktigt när det gäller finansiella tjänster såsom krediter och liknande. Konsumentskyddet bör dock enligt regeringen i första hand tas om hand av den civil- och marknadsrättsliga regleringen. Regeringen anser att risken för ekonomisk brottslighet inte motiverar en vidare reglering av kreditgivande företag än den som följer av tillämpningsområdet för EG:s kreditinstitutsdirektiv. Finansutskottets ställningstagande Utskottet anser i likhet med regeringen att regleringen av finansieringsrörelse ska omfatta kreditgivning, ställande av garanti för kredit och förvärv av fordringar i finansieringssyfte och upplåtande av lös egendom till nyttjande i finansieringssyfte. Utskottet anser också i likhet med regeringen att definitionen ska omfatta kreditgivning som kombineras med mottagande av återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Utskottet anser också att förslaget inte kan anses strida mot syftena med EG:s kreditinstitutsdirektiv. Utskottet delar regeringens bedömning att man vid bestämmande av vilken verksamhet som behöver regleras för att uppnå ett tillräckligt systemskydd bör utgå från EG-rättens definition av kreditinstitut. Utskottet anser att varken kundskyddsskäl, risken för ekonomisk brottslighet eller konkurrensskäl motiverar någon annan utgångspunkt. Undantag från tillståndsplikten Finansiering av varor och tjänster Utskottets förslag i korthet Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte behövs för företag som ger krediter till kunder som köper det egna bolagets varor och tjänster. Utskottet anser dock att undantaget bör utvidgas till att avse även krediter som ges till kunder till andra bolag inom koncernen för köp av dessa bolags varor och tjänster. Utskottet anser att undantaget i denna del behöver analyseras ytterligare. Utskottet föreslår därför att berörda företag får fortsätta att bedriva verksamhet t.o.m. den 30 juni 2006. Propositionen Regeringen föreslår att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte behövs för ett företag som tillhandahåller finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds, eller varor som framställs eller säljs av företaget. Regeringen anför att försäljning av varor eller tjänster där köparen medges anstånd med att betala är en form av finansiering. Det är dock inte kreditgivning enligt definitionen av finansieringsrörelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse och det krävs därför inte tillstånd. Regeringen föreslår därför inte något särskilt undantag för denna typ av betalningsanstånd. Regeringen föreslår att nuvarande bestämmelse förs över till den nya lagen. Den innebär att tillstånd inte krävs för finansieringsverksamhet som består av finansiering av produkter som tillverkas eller säljs av företaget. Undantaget gäller även om medel för verksamheten anskaffas från allmänheten. Enligt gällande bestämmelser görs också undantag för finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av ett annat företag i samma koncern. Detta undantag gäller dock enbart om medel för verksamheten inte anskaffas från allmänheten. Skrivelse Ericsson Treasury Services Aktiebolag (Ericsson) har inkommit med en skrivelse. Ericsson påpekar att förslaget riskerar att leda till en längre gående reglering än i dag. Om det genomförs kommer det att leda till ökade och onödiga begränsningar och svårigheter för svenska företag att avsätta produkter i konkurrens med företag i andra länder med oftast mer begränsad reglering. Ericsson anför vidare att bolaget har ett separat kundfinansieringsbolag, som har till uppgift att ge krediter till vissa av Ericssonkoncernens kunder för finansiering av köp av Ericssons produkter och tjänster. Bakgrunden till att Ericsson erbjuder kundfinansiering är bl.a. att en del av koncernens kunder inte har tillgång till kapital- och bankmarknaden. Under beredningen av ärendet har företrädare för Volvo, Ericsson och Industrins finansförening m.fl. träffat representanter för partierna i finansutskottet. Finansutskottets ställningstagande Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd inte krävs för bolag som ger kredit till kunder som köper bolagets egna varor eller tjänster. Under beredningen av ärendet har framförts att undantaget bör utvidgas till att avse även då krediter ges till kunder till andra bolag inom koncernen för köp av dessa bolags varor och tjänster. I dag omfattas inte denna verksamhet av tillståndsplikt - om inte medlen lånas upp från allmänheten. Enligt regeringens förslag omfattas ingen finansieringsverksamhet av tillstånd om medel för verksamheten inte lånas upp från allmänheten. Däremot krävs det tillstånd om upplåningen sker indirekt från allmänheten, t.ex. via en internbank. Regeringens förslag innebär således att om en koncern har ett separat kundfinansieringsbolag som lånar ut till kunder till andra bolag inom koncernen och kundfinansieringsbolaget lånar upp medel indirekt från allmänheten via en internbank, gäller inte lagens undantag från tillståndsplikt för finansieringsrörelse för kundfinansieringsbolaget. Det har framförts av företrädare för Ericsson m.fl. att undantaget som finns i dag möjliggör att kundkreditverksamheten inom en koncern kan centraliseras och effektiviseras. Det har vidare påpekats av Ericsson att det är ologiskt att undanta kreditgivning som sker till kunder i samma bolag som det som säljer varorna men inte ifall kreditgivningen samlas i ett gemensamt bolag. Utskottet konstaterar att om dagens system behålls möjliggör det en fortsatt effektiv hantering av kundkrediter inom industriella koncerner. Det underlättar också för företagen att ordna med kundkrediter, som är en viktig förutsättning vid försäljning av varor och tjänster. I propositionen finns ingen redogörelse för hur frågan regleras i andra länder. Det har gjorts gällande av ovan nämnda företag att förslaget eventuellt innebär en konkurrensbegränsning för svenska företag. Utskottet anser, med hänsyn till vad som anförts, att mycket talar för att tills vidare behålla nuvarande tillämpning. Utskottet anser dock att regeringen ytterligare bör analysera frågan, bl.a. är det osäkert om det är förenligt med EG-rätten. Utskottet föreslår därför att en bestämmelse införs, i lagen om införande av lagen om bank- och finansieringsrörelse, som innebär att berörda företag får fortsätta att bedriva verksamhet med stöd av bestämmelsen t.o.m. den 30 juni 2006. Utskottet anser att regeringen i god tid före denna tidpunkt bör återkomma till riksdagen med ställningstagande och förslag rörande dessa företags verksamhet efter detta datum. Internbanker Utskottets förslag i korthet Utskottet föreslår att en internbank i en koncern, som inte har som huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet, undantas från tillståndsplikt för finansieringsrörelse oavsett om det lånemottagande koncernbolaget vidareutlånar eller inte. Utskottets förslag avviker därmed från regeringens förslag som innebär att internbanken undantas från tillståndsplikt bara om det mottagande bolaget inte vidareutlånar. Propositionen Regeringen föreslår att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte behövs för ett företag som med medel som mottagits från allmänheten bara finansierar andra företag som ingår i samma koncern eller motsvarande utländska företagsgrupp, om inte finansieringen avser ett företag som ägnar sig åt kreditgivning eller annan kreditliknande verksamhet. Banklagskommitténs förslag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Förslaget i promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5) överensstämmer i huvudsak med regeringens. Regeringen anför att det är vanligt att industriföretag ingår i en koncern och att man väljer att koncentrera den finansiella verksamheten till ett enda företag (s.k. internbank) inom koncernen. Internbankens uppgifter är kreditgivning till företagen inom koncernen som finansieras bl.a. genom utgivande av obligationer. Kreditgivningen som internbanken ägnar sig åt är enbart en följd av att övriga koncernföretag inte sköter sin egen upplåning utan låter uppgiften utföras av internbanken. Dess verksamhet har inte någon självständig betydelse vid sidan av koncernens samlade verksamhet utan är enbart ett resultat av den valda organisatoriska strukturen. Regeringen anför vidare att förslaget innebär att det inte görs undantag från tillståndsplikten för ett företag som tar emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten och som lämnar kredit till ett annat koncernföretag som i sin tur ägnar sig åt kreditgivning, leasing eller liknande. Regeringen anser - till skillnad mot Finansbolagens Förening och Svenskt Näringsliv - att detta inte är att gå för långt. Regeringen påpekar att det ur ett kreditförsörjningsperspektiv visserligen kan uppfattas som tillräckligt att reglera det kreditgivande företaget. Genom att det kreditgivande företaget står under tillsyn skyddas också investerarna i det upplånande bolaget. Det är emellertid enligt regeringen inte rimligt att en central del av verksamheten undandras tillsynen genom att verksamheten delas upp i två bolag. Det är inte tillräckligt att det upplånande bolagets verksamhet faller under den föreslagna lagen om inlåningsverksamhet. Om en internbank samtidigt löpande finansierar ett företag som har till ändamål att lämna kredit, fordras tillstånd. Detta motiveras med att om internbankens och det kreditgivande företagets verksamhet hade bedrivits i ett och samma bolag hade hela verksamheten stått under tillsyn. Saken bör enligt regeringen inte bedömas annorlunda enbart för att verksamheten har delats upp mellan två olika bolag. Regeringen anför att ett alternativ skulle vara att göra skillnad mellan finansiella och icke-finansiella koncerner och föreskriva att tillstånd för det upplånande bolaget inte behövs om det utgör en del av en icke-finansiell koncern. Finansiell verksamhet som endast utgör en mindre del av en icke- finansiell koncern kan vara förhållandevis stor i jämförelse med motsvarande verksamhet i enskilda företag. Hade den verksamheten legat i ett och samma bolag hade den dessutom i sin helhet varit tillståndspliktig. Att göra skillnad mellan finansiella och icke-finansiella koncerner framstår därför enligt regeringen inte som en bra lösning. Regeringen anser att det bör vara möjligt att organisera verksamheten i en koncern så att det kreditgivande bolaget sköter sin egen upplåning, eventuellt med stöd av internbanken. En annan lösning är att ett annat bolag än internbanken sköter upplåningen. Regeringen påpekar att det företag som lånar upp medel från allmänheten inte undgår tillståndsplikten genom att dela upp sin verksamhet i en del med medel som mottagits från allmänheten och en del innehållande andra medel. Det torde i stället krävas att verksamheten delas upp mellan olika företag. Skrivelser m.m. Volvo Treasury AB (Volvo), Ericsson Treasury Services Aktiebolag (Ericsson), Industrins finansförening och Finansbolagens Förening har som tidigare nämnts inkommit med skrivelser. De påpekar att förslaget riskerar att leda till en längre gående reglering än i dag. Om det genomförs kommer det att leda till ökade och onödiga begränsningar och svårigheter för svenska företag att avsätta produkter i konkurrens med företag i andra länder med oftast mer begränsad reglering. Av skrivelserna framgår bl.a. att Volvokoncernen har en internbank som sköter upplåningen för koncernen. Den förser koncernens bolag med medel som de i sin tur lånar ut till sina kunder och återförsäljare. Upplåningen sker till ca 80 % från marknaden och 20 % från banker. Fördelarna med att koncernens upplåning sker via internbanken är enligt Volvo att man på det sättet effektiviserar upplåningen. Centraliseringen underlättar också koncernens riskhantering. Bolaget anser att det är nödvändigt för att kunna skaffa och behålla kunder att Volvo kan erbjuda kunderna krediter. Konkurrerande företag kan göra det. Ericsson har också en internbank som lånar upp medel huvudsakligen via moderbolaget. Internbanken lånar sedan ut till andra bolag inom koncernen och till ett särskilt bolag som enbart sysslar med finansieringsverksamhet. Under beredningen av ärendet har företrädare för Volvo, Ericsson och Industrins finansförening m.fl. träffat representanter för partierna i finansutskottet. Finansutskottets ställningstagande Regeringens förslag innebär att tillstånd att driva finansieringsrörelse inte ska behövas för ett företag som med medel som mottagits från allmänheten finansierar andra företag som ingår i samma koncern, om inte finansieringen avser ett företag som har till ändamål att lämna kredit eller driva liknande verksamhet. Finansutskottet konstaterar att förslaget till undantag för internbanker bara gäller om det mottagande bolaget inte vidareutlånar. Således: om företaget i sin tur ger kundkrediter gäller inte undantaget. I propositionen finns ingen redogörelse för hur frågan om internbanker regleras i gällande lagstiftning. Det saknas också en redogörelse för hur förslaget påverkar internbanker som i dag driver verksamhet. Det finns vidare ingen redogörelse för hur frågan regleras i andra länder. Regeringens förslag kan således innebära att s.k. internbanker anses bedriva tillståndspliktig finansieringsrörelse. Det innebär bl.a. krav på kapitaltäckning och exponeringsbegränsningar. Under beredningen av ärendet har framkommit att en tillämpning av de föreslagna reglerna skulle omöjliggöra nuvarande industrikoncerners internbanksverksamhet, framför allt beroende på reglerna om begränsning av stora exponeringar. I dag kan företagen tillgodogöra sig positiva effekter av en centraliserad upplåning och utlåning till övriga koncernbolag. Förslaget skulle också kunna påverka bolagens konkurrensförmåga. En konkurrenskraftig finansiering är en viktig förutsättning för att driva företagens verksamhet. Företrädare för bolagen har vid ett möte med några av utskottets ledamöter bl.a. hävdat att företagen eventuellt måste flytta sina internbanker till något annat land om regeringens förslag genomförs. Det medför högre kostnader för bolagen och nackdelar för deras möjlighet att driva konkurrenskraftiga bolag. Utskottet konstaterar att en tillämpning av reglerna för kreditmarknadsbolag (finansbolag) skulle omöjliggöra nuvarande internbanksverksamhet i industriella koncerner, framför allt på grund av reglerna om stora exponeringar. Om regeringens förslag genomförs kan en industriell koncern inte tillgodogöra sig de positiva effekterna av en centraliserad upplåning och utlåning till övriga koncernbolag, t.ex. lägre upplåningskostnader och bättre riskhantering. Konkurrensen för industriella koncerner försämras sannolikt jämfört med förhållandet för utländska industriella koncerner om förslaget genomförs. Om förslaget genomförs innebär det att både internbanken och det mottagande bolaget, om detta ger krediter för annat än avsättning av enbart egna varor eller tjänster, träffas av tillståndsplikt, med de kostnader detta medför, kapitalkrav och bestämmelserna om stora exponeringar. Finansutskottet anser att en så omfattande reglering inte förefaller vara nödvändig. Enligt utskottets bedömning behöver inte internbankerna stå under tillsyn vare sig av systemstabilitetsskäl eller av konsumentskyddsskäl. Utskottet bedömer att en ändring av bestämmelserna inte strider mot EG-rätten. Internbanksverksamhet som endast utgör en del av en icke-finansiell koncern bör således enligt utskottets mening inte omfattas av tillståndsplikten. Finansutskottet föreslår således en ändring av regeringens förslag som innebär att en internbank i en koncern, som inte har som huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet, undantas från tillståndsplikt oavsett om det lånemottagande koncernbolaget vidareutlånar eller inte. Vissa spar- och låneföreningar Utskottets förslag i korthet Utskottet tillstyrker regeringens förslag att tillstånd inte behövs för finansieringsrörelse som drivs av en ekonomisk förening som har högst 1 000 fysiska personer. Vidare får föreningen bara ta emot återbetalningspliktiga medel från medlemmarna och ha till ändamål att tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna. Utskottet föreslår att bl.a. gamla spar- och låneföreningar som driver verksamhet enligt övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet ska få fortsätta att driva verksamheten. Utskottet föreslår därför att en bestämmelse införs i lagen om införande av bank- och finansieringsrörelse. Det innebär att motionerna delvis tillstyrks. Propositionen Regeringen föreslår att tillstånd inte behövs för finansieringsrörelse som drivs av en ekonomisk förening eller motsvarande utländskt företag, om föreningen eller företaget som medlemmar vid varje tillfälle har högst 1 000 fysiska personer, som medlemmar bara antar personer som ingår i en i förväg identifierbar begränsad krets och denna krets anges i stadgarna, tar emot återbetalningspliktiga medel bara från medlemmarna eller från finansiella företag, har till ändamål att bara med sådana medel som avses i punkten ovan tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna. Ett företag som driver verksamhet som fordrar tillstånd utan att ha ett sådant tillstånd ska kunna tvångslikvideras om företaget inte följer ett föreläggande att upphöra med verksamheten. Regeringen anför att för att göra det möjligt för seriösa spar- och låneföreningar att driva finansieringsrörelse föreslås en numerär begränsning till 1 000 fysiska personer. Föreningarna JAK och Nordiska Sparlån menar att medlemsantalet, om det över huvud taget ska finnas någon numerär begränsning, ska sättas betydligt högre och inte enbart avse fysiska personer. Regeringen anser dock att den begränsning till 1 000 personer som görs både i promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5) och i tidigare lagstiftningsärenden (prop. 1995/96:74 s. 108 f.) är en rimlig avgränsning. Regeringen finner inte anledning att utvidga undantagsbestämmelsen till att också omfatta juridiska personer. Den nuvarande begränsningen till fysiska personer ska bl.a. ses mot bakgrund av att man velat undvika att flera små spar- och låneföreningar slår sig samman i större federationer (prop. 1995/96:74 s. 109). Regeringen anför att begränsningen till antalet personer också måste kombineras med ytterligare åtgärder. Regeringen anser att det bör krävas att den krets som är aktuell utgör en begränsad personkrets, t.ex. anställda på en arbetsplats eller personer i ett byalag, samt att gruppen bör vara homogen. Det innebär att en ekonomisk förening som står öppen för envar med denna begränsning skulle omfattas av tillståndsplikt. För att minska risken för missbruk bör det vara möjligt att konstatera att en arbetsplats eller liknande som uppges verkligen existerar. Det ska alltså vara fråga om en i förväg identifierbar begränsad krets. En förening som tar emot medel från medlemmarna anses ta emot medel från allmänheten. Den kommer därför att omfattas av den nya lagen om inlåningsverksamhet. I den finns bestämmelser som regeringen bedömer nödvändiga för att ta hand om de problem som medförde att de tidigare undantagsbestämmelserna upphävdes (se avsnittet Andra företags mottagande av medel från allmänheten). Avsikten är inte enligt regeringen att låta övergångsbestämmelser från 1994 fortsätta att gälla efter den nya lagens ikraftträdande. Ekonomiska föreningar ska enligt lagen om inlåningsverksamhet ha ett bundet eget kapital på minst 5 miljoner kronor. Det gäller dock inte för spar- och låneföreningar. Motionerna I motion Fi2 av Mats Odell och Olle Sandahl (båda kd) anför motionärerna att några av regeringens förslag oavsiktligt har utformats så att föreningar som bedrivit sparlåneverksamhet sedan 1993 kommer att tvingas utesluta medlemmar som är juridiska personer. Enligt uppgift från Finansdepartementet kommer förslaget oavsiktligt att drabba t.ex. Nordiska Sparlån. Skälet till ändringarna är att regeringen dels önskat få bort gamla övergångsbestämmelser, dels önskat komma åt missbruk, men att man ändå anser att seriösa spar- och låneföreningar ska få fortsätta sin verksamhet. Motionärerna anför att något missbruk knappast lär förekomma bland de föreningar som den 1 januari 1994 drev verksamhet. Motionärerna föreslår att dessa föreningar får fortsätta verksamheten enligt då gällande lag. Motionärerna föreslår vidare att ändringar görs i den föreslagna lagen för att underlätta för nya föreningar. Det gäller t.ex. kravet på en maximering av antalet medlemmar till 1 000 fysiska personer. Motionärerna påpekar vidare att eftersom förslaget uttryckligen tar sikte på att förhindra organiserad samverkan mellan sparlåneföreningarna och för att förhindra ett kringgående av bestämmelsen om antalet medlemmar, blir det också i praktiken omöjligt att vidareutveckla verksamheten till en medlemsbank. En sådan kräver minst 1 miljon euro i insatskapital (riskkapital), vilket knappast är realistiskt i en sparlåneförening där medlemmarna inte är speciellt välbeställda. Förslaget kräver vidare att det bara är personer som ingår i en i förväg identifierbar begränsad krets, vilket också ska anges i föreningens stadgar. Detta medför att såväl effektivitet som stabilitet blir sämre än om medlemskretsen utgör ett mer representativt urval av befolkningen. Motionärerna påpekar vidare att följden av de begränsningar som föreslås kan bli att lagen tillåter en verksamhet som i praktiken inte kommer att kunna bedrivas på grund av att de villkor som lagen föreskriver är för snäva. Med tanke på att en stor del av de förändringar som föreslås är motiverade av en önskan att uppnå en effektivare konkurrens på finansieringssidan är förslaget i denna del snarast kontraproduktivt. Motionärerna anser att förslaget försvårar och begränsar utvecklingsmöjligheterna för alternativ med nya idéer inom området. I motion Fi3 av Yvonne Ruwaida (mp) anförs att förslaget ålägger en del seriösa spar- och låneföreningar alltför snäva handlingsramar för att de ska kunna fortsätta sin verksamhet och även bilda nya föreningar. Förslaget innebär bl.a. att medlemskapet begränsas till 1 000 medlemmar och bara fysiska personer. Motionären påpekar att det inte gynnar mångfalden på bank- och finansieringsrörelsemarknaden. Motionären anför att skälet till de föreslagna ändringarna är att regeringen dels önskat få bort gamla övergångsbestämmelser, dels önskat komma åt det missbruk som förekommer. Motionären påpekar att konsekvenserna av lagförslaget kommer att drabba också seriösa spar- och låneföreningar fast detta inte varit avsikten. Homogenitetskravet betyder att medlemmarna kommer att ha en mer likartad ekonomisk situation än vad som annars vore fallet. Följden av begränsningar kan bli att lagen tillåter en verksamhet som i praktiken inte kommer att användas på grund av att de villkor som lagen stadgar är alldeles för snäva. Med tanke på att en stor del av de förändringar som föreslås är motiverade av en önskan att uppnå en effektivare konkurrens på finansieringssidan är detta inte bra. I motion Fi 281 av Sven-Erik Österberg och Sonia Karlsson (båda s) anför motionärerna att regeringens förslag ålägger gamla seriösa spar- och låneföreningar alltför snäva handlingsramar för att de ska kunna fortsätta sin verksamhet. De anser att det för dessa föreningar bör finnas möjlighet att även i framtiden driva verksamhet enligt nuvarande övergångsbestämmelser till lagen om finansieringsverksamhet eller enligt liknande bestämmelser. Motionärerna föreslår därför att gamla spar- och låneföreningar får fortsätta att bedriva verksamhet med stöd av punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet t.o.m. den 30 juni 2006. Regeringen bör återkomma med ställningstagande och förslag rörande dessa föreningars verksamhet. Finansutskottets ställningstagande Finansutskottet anser att regeringens förslag till bestämmelser om undantag från tillståndsplikt för finansieringsrörelse i huvudsak bör godtas av riksdagen. Utskottet konstaterar att regeringens förslag innebär att det under vissa förutsättningar är möjligt att starta nya spar- och låneföreningar, t.ex. att bilda en JAK-förening. Finansutskottet anser dock - i likhet med flera av motionärerna - att regeringens förslag innebär alltför snäva handlingsramar för bl.a. gamla spar- och låneföreningar, dvs. de föreningar som driver verksamhet enligt punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet. Effekterna av förslaget kan bli att lagen tillåter en verksamhet som i praktiken inte kommer att användas på grund av att de villkor som lagen stadgar är alldeles för snäva. Utskottet har tidigare uttalat (1999/2000:FiU28) att det bör finnas möjlighet för seriösa sparkassor att i kontrollerade former driva verksamheten även i fortsättningen. Utskottet har inte ändrat uppfattning i denna fråga och anser att dessa föreningar ska få fortsätta att driva sin verksamhet enligt punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet. Utskottet föreslår därför att det införs en bestämmelse om detta i lagen om införande av bank- och finansieringsrörelse. Med det anförda tillstyrker utskottet delvis regeringens förslag och motionerna Fi2 (kd), Fi3 (mp) och Fi281 (s). En gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag Utskottets förslag i korthet Utskottet tillstyrker att bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet ersätts med en ny gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag. Utskottet tillstyrker också att det införs reformerade regler för banker och kreditmarknadsföretag. Propositionen Regeringen föreslår att bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet ska ersättas med en ny gemensam lag för banker och kreditmarknadsföretag. Regeringen anför som skäl att i dag regleras banker och kreditmarknadsföretag i olika lagar. De huvudsakliga rörelsereglerna finns i bankrörelselagen respektive lagen om finansieringsverksamhet. Det finns också bestämmelser i kapitaltäckningslagen och lagen om penningtvätt som gäller gemensamt för dessa institut. Syftet med regleringen för banker och kreditmarknadsföretag skiljer sig åt redan i dagsläget. Trots detta är bestämmelserna i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet i stora delar desamma. Enligt EG-rätten behandlas banker och kreditmarknadsföretag som kreditinstitut. De EG-rättsliga reglerna har i princip genomförts på samma sätt för banker och kreditmarknadsföretag. Regeringen anser att en gemensam lag bör vara till fördel för användarna. Det ger en bättre överblick över de likheter och skillnader som finns mellan de olika instituten, även om tillämpningen av reglerna kan skilja sig åt beroende på institutstyp. Det är vidare en föredel att Finansinspektionens tillsyn och kontrollmöjligheter beskrivs på ett enda ställe. Genom att ta in bestämmelserna i en gemensam lag undviks onödiga dubbleringar som också har en tendens att ge upphov till oavsiktliga skillnader. Regeringen föreslår därför att de centrala regler som gäller för banker och kreditmarknadsföretag sammanförs i en gemensam lag. Regeringen föreslår vidare reformerade rörelseregler för både banker och kreditmarknadsföretag (kreditinstitut). Regler om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning införs. Ett kreditinstitut ska särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Rörelsen ska också bedrivas och organiseras på ett sådant sätt att institutets ställning kan överblickas samt även i övrigt vara sund. Vidare ska ett kreditinstitut endast få driva finansiell verksamhet. Regeringen föreslår också att instituten får äga aktier och andelar i större omfattning än vad som är möjligt enligt gällande rätt samt att kreditmarknadsföretag ges möjlighet att driva värdepappersrörelse. Finansutskottets ställningstagande Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag att det införs en gemensam lag och reformerade rörelseregler för både banker och kreditmarknadsföretag. Utskottet anser i likhet med regeringen att en gemensam lag bör vara till fördel för användarna. Det ger en bättre överblick över de likheter och skillnader som finns mellan banker och kreditinstitut, även om tillämpningen av reglerna kan skilja sig åt. Åtgärder mot penningtvätt Utskottets förslag i korthet Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt ägnar sig åt viss finansiell verksamhet ska omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Utskottet tillstyrker också att finansiella institut ska anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen för registrering. Propositionen Regeringen anför att en konsekvens av förslaget till ny definition av finansieringsrörelse blir att vissa finansiella institut, t.ex. företag som ägnar sig åt kreditgivning men inte finansierar sig genom lån från allmänheten, inte längre kommer att behöva tillstånd för att driva sin verksamhet. De kommer inte stå under tillsyn av Finansinspektionen. Instituten ska, enligt Sveriges internationella åtaganden, omfattas av penningtvättslagstiftningen och vara föremål för viss kontroll av ägare och ledning. Regeringen anför att enligt det s.k. penningtvättsdirektivet (91/308/EEG) ska finansiella institut omfattas av penningtvättslagstiftningen. Direktivet har genomförts genom lagen om åtgärder mot penningtvätt. Med ett finansiellt institut avses ett företag som inte är ett kreditinstitut, men vars huvudsakliga verksamhet består i att utföra vissa särskilt uppräknade verksamheter. Det är t.ex. kreditgivning, betalningsförmedling och ekonomisk rådgivning. I penningtvättslagen saknas bestämmelser om möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot de företag som omfattas av lagen men underlåter att följa bestämmelserna i den. Inspektionen ska i stället vid brott mot lagen vidta åtgärder enligt bestämmelserna i den rörelselagstiftning som reglerar respektive instituts verksamhet. Finansiella institut enligt penningtvättsdirektivets definition kommer inte att stå under direkt tillsyn av Finansinspektionen. Inspektionen ska därför inte vidta några typiska tillsynsåtgärder, till skillnad mot vad som är möjligt beträffande banker och andra institut som också omfattas av penningtvättslagens bestämmelser. Inspektionen får t.ex. inte utföra platsundersökning hos ett finansiellt institut i syfte att utreda om institutet tillämpar penningtvättslagens bestämmelser på ett tillfredsställande sätt eller för den delen självt ägnar sig åt penningtvätt. Om Finansinspektionen får kännedom om att ett finansiellt institut utför transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv, ska dock inspektionen i enlighet med penningtvättslagen underrätta finanspolisen om transaktionerna. Genom att göra penningtvättslagen tillämplig på finansiella institut blir dessa skyldiga att driva verksamheten i enlighet med bestämmelserna i den lagen. Instituten ska t.ex. ha rutiner till förhindrande av att de utnyttjas för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv och exempelvis ha rutiner som säkerställer att anställda får den information och utbildning om penningtvättsfrågor som är behövlig. Regeringens förslag innebär att de finansiella instituten ska vara skyldiga att anmäla sin verksamhet till inspektionen. Som skäl anför regeringen att för att inspektionen ska få kännedom om vilka företag som penningtvättslagen är tillämplig på, och för att se till att dessa företag följer lagen, är någon form av kontroll nödvändig. Finansinspektionen föreslås vara skyldig att föra ett register över företagen. I syfte att garantera allmänhetens rätt till information om vilka finansiella institut som är anmälda. Penningtvättsdirektivet har ändrats genom ett nytt direktiv om penningtvätt (2001/97/EG). Bland annat har definitionen av finansiellt institut ändrats, dock endast i mindre omfattning såvitt här är av intresse. Det nya penningtvättsdirektivet ska ha genomförts av medlemsstaterna senast den 15 juni 2003. Finansutskottets ställningstagande Finansutskottet anser i likhet med regeringen att fysiska eller juridiska personer som yrkesmässigt ägnar sig åt viss finansiell verksamhet ska omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Utskottet tillstyrker också att instituten ska anmäla sin verksamhet till Finansinspektionen för registrering. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag i denna del. Finansinspektionens tillsyn Utskottets förslag i korthet Utskottet tillstyrker bestämmelserna om Finansinspektionen. Det innebär att inspektionens möjligheter att ingripa mot institut ökar genom nya sanktioner som anmärkning, straffavgift och förseningsavgift. Avgifterna tillfaller staten. Propositionen Regeringen föreslår att Finansinspektionen ska ha tillsyn över att en banks eller ett kreditmarknadsföretags rörelse drivs enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente och interna instruktioner som har sin grund i lagstiftning som reglerar bankers eller kreditmarknadsföretags verksamhet. Regeringen föreslår vidare att inspektionens möjligheter att ingripa mot institut ökar. Det införs bl.a. nya sanktioner, t.ex. anmärkning, straffavgift och förseningsavgift. Avgifterna tillfaller staten. Regeringen föreslår att en bank som inte i tid lämnar föreskrivna upplysningar om sin verksamhet till Finansinspektionen får påföras en förseningsavgift med högst 100 000 kr. Beslut om förseningsavgift fattas av Finansinspektionen. Regeringen föreslår också att ett kreditinstitut ska vara skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en förundersökning i brottmål begärs. Finansinspektionens beslut ska som regel överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs för överklagande till kammarrätten. Finansutskottets ställningstagande Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Uppdragsavtal Utskottets förslag i korthet Utskottet tillstyrker regerings förslag att ett kreditinstitut ska lämna in en kopia av uppdragsavtal till Finansinspektionen om det uppdrar åt någon annan att utföra någon del av sin verksamhet. Propositionen Regeringen föreslår en ny bestämmelse som innebär att ett kreditinstitut ska anmäla till Finansinspektionen om det uppdrar åt någon annan att utföra någon del av sin verksamhet. Institutet ska ge in uppdragsavtalet till inspektionen. För att sådan uppdragsverksamhet ska vara tillåten gäller att 1. institutet svarar för den anförtrodda verksamheten mot kunden, 2. verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, och 3. uppdraget inte har sådan omfattning att institutet inte kan uppfylla de skyldigheter som följer av denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet. Regeringen föreslår att Finansinspektionen får rätt att hämta in uppgifter och företa undersökning hos ett företag som utför uppgifter åt en bank eller ett kreditmarknadsföretag, om det behövs för tillsynen över institutet. Av kommittén och i promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5) förslås inte någon skyldighet för instituten att anmäla till Finansinspektionen att de avser att lägga ut verksamheten eller att de ska lämna in uppdragsavtalet. Regeringen anför som skäl att den snabba tekniska utvecklingen på den finansiella marknaden gör det mindre lämpligt att låsa bankernas agerande och ange att en banks verksamhet ska drivas i bankens egna lokaler och av bankens personal. En bank som lägger ut del av sin verksamhet har fortfarande kvar ansvaret för hela sin rörelse. Den kan alltså inte genom att lägga ut verksamheten på någon annan frånhända sig ansvaret för att driften av verksamheten sker i enlighet med de regler som gäller för banken. Styrelsen i banken ansvarar ytterst för organisation, styrning och kontroll av verksamheten. I lagrådsremissen gjorde regeringen bedömningen att ett institut bör få organisera sin rörelse på det sätt som den bedömer effektivast och att konsumentskyddsaspekterna bör tas om hand av den allmänna sundhetsregeln. Någon uttrycklig bestämmelse om s.k. outsourcing föreslogs därför inte i lagrådsremissen. Enligt Lagrådets mening bör utgångspunkten vara att tillståndspliktig verksamhet ska drivas av den som fått tillståndet om inte annat särskilt föreskrivs. Stödfunktioner av olika slag, exempelvis av administrativ karaktär, bör dock utan författningsstöd kunna läggas ut på annan. Lagrådet har inget att erinra mot att vissa tjänster som normalt tillhandahålls av kreditinstitut uppdras åt andra att utföra. Det är inte heller nödvändigt att tillstånd ges för varje enskilt uppdrag, utan man kan exempelvis väl tänka sig ett förfarande enligt vilket förutsättningarna för att ett kreditinstitut ska få lämna uppdrag anges i lagen och att institutet får anmäla till Finansinspektionen när uppdrag har lämnats. Lagrådet anser således att gällande tillståndskrav behöver kompletteras med bestämmelser som ger uttryckligt stöd för en uppdragsverksamhet. Lagrådet anför dock att det saknas tillräckligt underlag för att kunna uttala sig om ifall den erforderliga kompletteringen kan göras inom ramen för detta lagstiftningsärende. Regeringen anför i propositionen att den kan se ett värde i att ett institut som avser att lägga ut sin verksamhet på annan, anmäler detta till Finansinspektionen. Regeringen delar vidare Lagrådets bedömning om att det bör träffas ett särskilt avtal mellan institutet och uppdragstagaren om villkoren för uppdraget. Det avtalet bör lämnas in till inspektionen i samband med att institutet anmäler sin avsikt att ingå ett uppdragsavtal. Regeringen anför vidare att Finansinspektionen bör få utökade möjligheter att hämta in uppgifter från sådana företag som av en bank - men även av ett kreditmarknadsföretag - har fått verksamhet utlagd på sig och även att utöva tillsyn över ett instituts verksamhet i ett sådant företag. Det sistnämna bör ske genom att inspektionen ges möjlighet att genomföra undersökning hos uppdragstagaren, om det behövs för tillsynen över institutet. Av författningskommentaren framgår att om Finansinspektionen upptäcker att uppdraget strider mot lagen eller att det hindrar en effektiv tillsyn, kan inspektionen ingripa och förelägga institutet att vidta de åtgärder som behövs för att komma till rätta med bristerna. Inspektionen kan exempelvis förelägga institutet att göra ändringar i uppdragsavtalet. Skrivelse Bankföreningen föreslår i skrivelsen att det inte införs någon ovillkorlig skyldighet för banker och kreditmarknadsföretag att ge in alla uppdragsavtal till Finansinspektionen. Inspektionen behöver inte ha avtalen eftersom den inte ska granska avtalens innehåll eller godkänna att ett uppdrag ges till något annat företag. Föreningen påpekar att det skulle bli en stor och onödig administrativ belastning för alla kreditinstitut, men särskilt för Finansinspektionen. Avtalen innehåller tekniska och kommersiella affärshemligheter och inspektionen tvingas till att göra svåra sekretessprövningar. Förslaget omfattar både externa och interna uppdragsavtal. Det innebär att alla avtal om samarbete och arbetsfördelning inom en finansiell koncern ska ges in till inspektionen, liksom avtalen med utomstående företag. Det blir en enorm mängd avtal, som dessutom förändras över tiden till följd bl.a. av organisationsförändringar. Bankföreningen anser att det är tillräckligt att Finansinspektionen inom ramen för sin tillsynsverksamhet kan begära att få in uppdragsavtal för granskning. Som ett alternativ till att helt ta bort den föreslagna skyldigheten pekar föreningen på att inspektionen skulle kunna utfärda föreskrifter och allmänna råd om i vilken utsträckning uppdragsavtal ska anmälas och sändas in till inspektionen. Finansutskottets ställningstagande Utskottet konstaterar att av propositionen framgår att Finansinspektionen inte ska göra någon prövning av uppdragsavtalen. Inspektionen får enligt förslaget rätt att hämta in uppgifter och företa undersökning hos ett företag som utför uppgifter åt en bank eller ett kreditmarknadsföretag, om det behövs för tillsynen över institutet. Enligt uppgift från Finansinspektionen så tar inspektionen redan i dag alltid in avtalen om s.k. outsourcing och granskar dem. Det finns inget särskilt författningsstöd för detta. Det har inte framkommit att dagens system på något sätt innebär en stor och onödig administrativ belastning för Finansinspektionen eller för kreditinstituten. Utskottet anser att det är viktigt att inspektionen har en laglig rätt att ta in uppgifter och utföra undersökningar hos företag som utför uppgifter åt andra företag som står under myndighetens tillsyn. Om inspektionen inte har denna möjlighet så kan tillsynsuppgiften försvåras genom att företag låter någon annan utföra dess uppgifter. Mot bakgrund av vad som anförts tillstyrker utskottet regeringens förslag. Andra företags mottagande av medel från allmänheten Utskottets förslag i korthet Utskottet anser att kraven som ställs på icke-finansiella företag som inte omfattas av insättningsgarantin att ta emot inlåning från allmänheten är tillräckliga för att motverka risken för brottslighet och ge ett tillfredsställande skydd för konsumenterna. Det ställs bl.a. ett kapitalkrav på 5 miljoner kronor för ekonomiska föreningar och 10 miljoner kronor för aktiebolag. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag till ny lag om inlåningsverksamhet och avstyrker därför motionen. Propositionen Icke-finansiella företag får ta emot inlåning Regeringen föreslår att även andra företag än sådana som omfattas av lagen om insättningsgaranti får ta emot inlåning från allmänheten. Företagens inlåningsverksamhet ska omfattas av särskilda regler till skydd för insättarna. Reglerna tas in i en ny lag om inlåningsverksamhet. I och med att även andra företag som inte omfattas av insättningsgarantin får ta emot inlåning ökar valmöjligheterna och konkurrensen vilket enligt regeringen är positivt för konsumenterna. Ett gott konsumentskydd bör omfatta tillgång till flera alternativ och mer kundanpassade produkter. Regeringen anser att förslaget är en genomgripande förändring i förhållande till nuvarande regler. Staten är ytterst garant för garanterad inlåning. Det bör enligt regeringen endast gälla om företag står under särskild reglering och tillsyn. Regeringen anser därför att staten inte bör garantera inlåning i icke-finansiella företag eftersom de inte står under någon tillsyn. Förslaget innebär således att även mindre säkra inlåningsalternativ erbjuds konsumenterna. Sådan inlåning kan jämföras med andra placeringsformer på ränte- och aktiemarknaderna där konsumenterna måste ta hänsyn till förlustriskerna. Skälen för att släppa ogaranterad inlåning i princip fri är enligt regeringen att några systemrisker inte finns, garanterade inlåningsalternativ erbjuds konsumenterna inom den finansiella sektorn, det redan i dag erbjuds viss ogaranterad inlåning (mottagande av s.k. kundmedel) hushållens placeringsalternativ och konkurrensen därigenom ökar. Regeringen anser att av såväl EG-rättsliga som brottsförebyggande skäl bör särskilda krav ställas på företag som inte omfattas av lagen om insättningsgaranti för att dessa ska tillåtas ta emot inlåning från allmänheten. Regeringen gör bedömningen att genom att avreglera inlåningsverksamheten finns risker för nya tillfällen till brott, bl.a. bedrägeri- och borgenärsbrott. Bestämmelser bör därför enligt regeringen utformas så att möjligheterna att begå brott förebyggs samtidigt som det för seriösa näringsidkare inte framstår som ett hinder att ägna sig åt inlåningsverksamhet. Flera remissinstanser - t.ex. Finansinspektionen och Bankföreningen - avstyrker förslaget med hänvisning till riskerna för brottslighet och vikten av ett starkt konsumentskydd. De anser att de föreslagna reglerna inte är tillräckliga för att motverka risken för brottslighet eller för att skydda konsumenterna i tillräcklig grad. Några remissinstanser anser att skyddsregleringen bör skärpas samt företagen omfattas av tillståndskrav och ställas under Finansinspektionens tillsyn fullt ut. Vidare bör rörelseregler införas samt samma sanktionssystem som gäller för kreditinstitut gälla även för dessa företag. Regeringen anför att man har stor förståelse för de farhågor som många av remissinstanserna uttrycker. Enligt regeringen är det en svår balansakt att utforma skyddsregleringen på ett sådant sätt att den i tillräcklig grad tar hänsyn till dessa aspekter samtidigt som regleringen inte framstår som ett hinder för seriösa näringsidkare att ägna sig åt inlåningsverksamhet. Reglerna får vidare inte motverka konsumentintresset av ökad konkurrens och fler placeringsalternativ. Regeringen anser därför att det inte utgör ett alternativ att underkasta företag som driver inlåningsverksamhet tillståndskrav med full tillsyn av Finansinspektionen samt rörelse- och sanktionsreglering av det slag som gäller för auktoriserade företag. Regeringen anser att ett sådant förslag inte skulle vara attraktivt för icke-finansiella företag. Placeringsalternativen skulle därför sannolikt inte komma att öka och därmed skulle inte heller konkurrensen öka som avsett. Enligt regeringens uppfattning går det emellertid att åstadkomma en tillfredsställande balans mellan nyttan med reformen och önskemålet om stabil verksamhet i företag som driver inlåningsverksamhet utan att gå så långt som remissinstanserna förespråkar. Regeringen föreslår därför bl.a. - i förhållande till promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5) - en utvidgad informationsplikt, att krav på att mottagna medel ska redovisas som en särskild skuldpost i årsredovisningen och i eventuell koncernredovisning, att det - med ett undantag - införs kapitalkrav även för ekonomiska föreningar, att kapitalkravet för aktiebolag ska uppgå till minst tio miljoner kronor, att en vidare krets av ägare kontrolleras samt att Finansinspektionen blir skyldig att minst en gång per år kontrollera att vissa av villkoren i lagen är uppfyllda. Regeringen gör bedömningen att kraven och reglerna i tillräcklig grad bidrar till att motverka risken för brottslighet samt till ett tillfredsställande konsumentskydd. Samtidigt bedöms vinsterna som denna form av inlåningsverksamhet potentiellt kan ge i form av fler sparalternativ och högre avkastning vara tillräckligt stora för att motivera reformen. Regeringen anser att kraven bör regleras i en särskild lag om inlåningsverksamhet. Associationsform och kapitalkrav Regeringen föreslår att inlåningsverksamhet får drivas endast av aktiebolag eller ekonomiska föreningar. Aktiebolag ska ha ett bundet eget kapital på minst tio miljoner kronor. Ekonomiska föreningar ska ha ett bundet eget kapital på minst fem miljoner kronor. Det senare kravet ska dock inte gälla för spar- och låneföreningar. Lagen är enligt regeringen bl.a. tänkt att utgöra ett skydd för fordringsägarnas medel, och regeringen anser därför att associationsformen bör begränsas till aktiebolag och ekonomiska föreningar. Spar- och låneföreningar Regeringen anför att det finns erfarenheter av ekonomisk brottslighet kopplad till ekonomiska föreningar. År 2000 ökade registreringen av spar- och låneföreningar hos Patent- och registreringsverket. Dessa föreningar fick utan tillstånd av Finansinspektionen ta emot inlåning och bevilja krediter inom medlemskretsen och detta hade börjat missbrukas. Missbruket bestod i att föreningarna inte höll sig till den verksamhet som var tillåten, dvs. att endast ta emot insättningar från medlemmar och tillgodose deras finansieringsbehov. Det fanns även indikationer på att vissa föreningar drev olika former av brottslig verksamhet utomlands. Föreningarna marknadsfördes på Internet som en "fantastisk" möjlighet att köpa sin egen "EU-bank". Till följd av detta upphävdes möjligheten för sådana föreningar att ta emot inlåning utan tillstånd av Finansinspektionen. Redan registrerade spar- och låneföreningar tilläts dock att fortsätta driva sin verksamhet. I samband med att undantaget för spar- och låneföreningar upphävdes framhöll riksdagen (bet. 1999/2000:FiU28) att det bör finnas möjlighet för seriösa spar- och låneföreningar att i kontrollerade former driva verksamhet även i fortsättningen. Även nytillkommande seriösa spar- och låneföreningar bör enligt riksdagen kunna få möjlighet att verka i lämpliga former. Regeringen föreslår (jfr s. 16 f.) att spar- och låneföreningar som uppfyller särskilda villkor blir undantagna från kravet på tillstånd för att få driva finansieringsrörelse enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. Tillstånd behövs inte om föreningen inte har fler medlemmar än högst 1000 fysiska personer och föreningen får bara anta personer som ingår i en i förväg identifierbar begränsad krets. Regeringen anser att eftersom spar- och låneföreningar tar emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten bör de dock omfattas av lagen om inlåningsverksamhet. Regeringen anför vidare att konkurrensneutralitet mellan olika associationsformer innebär att kapitalkrav även ska gälla för ekonomiska föreningar. Krav på kapital ställs främst i ett brottsförebyggande syfte. Medlemmarna i ekonomiska föreningar deltar ofta på ett mer aktivt sätt än aktieägarna i ett aktiebolag. Enligt regeringen visar erfarenheten att risken för brottslighet är mindre i ekonomiska föreningar. För spar- och låneföreningar gäller, som ovan nämns, bl.a. att verksamheten är begränsad genom villkoret att föreningarna inte får ha fler än 1 000 fysiska medlemmar. Det är bl.a. lättare att ha kontroll över om oegentligheter förekommer inom föreningen. Om medlemmarna inte är näringsidkare kommer de inte kunna sätta in mer än 50 000 kr. Om ett krav på visst minsta kapital införs för spar- och låneföreningar, skulle detta sannolikt innebära enligt regeringen att många föreningar inte kan driva inlåningsverksamhet. Det skulle strida mot ett uttryckligt önskemål från riksdagen. De krav som utöver kapitalkrav föreslås ställas på bl.a. spar- och låneföreningar bör vara tillräckliga för att historien inte ska upprepa sig, eftersom föreningarna därigenom kommer att omfattas av ett betydligt striktare regelverk än förut. Regeringen anser att det inte bör föreslås att spar- och låneföreningar ska omgärdas av krav på ett visst minsta kapital. S.k. sparkassor Regeringens förslag till lag om inlåningsverksamhet kommer även omfatta ekonomiska föreningar inom konsument- och bostadskooperationen (s.k. sparkassor). En sparkassa driver inlåningsverksamhet som en integrerad del av sin övriga verksamhet i syfte att finansiera den huvudsakliga verksamheten. Medlemskapet är ofta öppet för alla. Sparkassor tar emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten. De sparkassor som finns är ganska stora och tar emot höga belopp i sin inlåningsverksamhet. Regeringen anser att det är motiverat att införa ett kapitalkrav för sparkassor. Med hänsyn till skillnaden mellan associationsformerna aktiebolag och ekonomisk förening, samt då inlåningsverksamhet i sparkassor pågått sedan mycket lång tid tillbaka och det saknas annan erfarenhet av brottslighet i ekonomiska föreningar än den ovan nämnda, anser regeringen att kravet på visst bundet eget kapital inte behöver sättas högre än fem miljoner kronor. Regeringen anser dock att det är rimligt att överväga en särlösning för sparkassor som vid tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande driver inlåningsverksamhet med stöd av vissa övergångsbestämmelser (se prop. 1999/2000:101 och 2002/03:7). De sparkassor som i dag vänder sig till allmänheten, har inrättat sina verksamheter för ett visst syfte, t.ex. att erbjuda bosparande. Regeringen anför att ett krav som innebär att även dessa föreningar ska anpassa sin verksamhet till att ta emot högst 50 000 kr från konsumenter framstår som väl ingripande, i vart fall för närvarande. Regeringen föreslår att sparkassor som i dag driver verksamhet enligt övergångsbestämmelserna till lagen om finansieringsverksamhet tills vidare bör undantas från kravet på beloppsbegränsning. Regeringen avser emellertid att ytterligare överväga frågan om undantagets utformning samt vilka eventuella andra åtgärder som kan behövas för att tillgodose konsumentskyddsaspekterna. Informationsplikt och redovisning Regeringen föreslår att om ett företag - som inte är ett institut enligt lagen om insättningsgaranti erbjuder sig - att från allmänheten ta emot återbetalningspliktiga medel, som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år, ska företaget tydligt informera fordringsägaren om att mottagna medel inte omfattas av insättningsgarantin, att det innebär att medlen kan förloras om företaget försätts i konkurs eller annars har betalningssvårigheter, om hur företaget avser att använda de mottagna medlen. Informationen ska lämnas vid marknadsföring av inlåningsverksamheten, innan ett avtalsförhållande ingås. Under avtalstiden ska detta framgå av kontoutdrag och liknande material som rör fordringsförhållandet. Företag som driver inlåningsverksamhet ska i sin årsredovisning som en särskild skuldpost redovisa medel som mottagits från allmänheten enligt lagen om inlåningsverksamhet. Ingripanden vid brister i informationen Regeringens föreslår att om ett företag åsidosätter informationsplikten, när det gäller ett erbjudande riktat till konsumenter, ska bestämmelser i marknadsföringslagen om ingripande tillämpas. Om det saknas möjlighet att ingripa enligt marknadsföringslagen, ska Finansinspektionen kunna förelägga företaget att fullgöra informationsplikten. Om föreläggandet inte följs, ska inspektionen kunna avföra företaget ur registret. Beloppsmässig begränsning av mottagna medel Regeringen föreslår - som framgår ovan i vissa fall - att mottagna medel som inte omfattas av insättningsgarantin för konsumenter ska begränsas beloppsmässigt. Behållningen för varje konsument får uppgå till högst 50 000 kr. En beloppsbegränsning medför att risken för den enskilde konsumenten kan förutses. Risken kan aldrig bli större än den maximalt tillåtna behållningen. För att begränsa risken för penningtvätt finns det också anledning att inte tillåta alltför stora belopp. Detta krav ska dock inte gälla för företag som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande driver verksamhet med stöd av vissa övergångsbestämmelser, och som driver inlåningsverksamhet som omfattas av nu aktuell lag. Remissinstanserna framför många synpunkter på beloppsbegränsningen. Någon anser att den inte bör gälla gentemot juridiska personer och en annan att den inte bör gälla gentemot näringsidkare. I promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler (Ds 2002:5) föreslogs även en beloppsbegränsning för näringsidkare. Förslaget att bara låta medel från konsumenter omfattas av beloppsbegränsningen har enligt regeringen växt fram till följd av olika remissynpunkter under lagstiftningsärendets gång. Kooperativa Förbundet (KF), OK och Riksbyggen påpekar att sparkasse- och sparkontoverksamhet är en helt annan form av sparande än kortsiktigt sparande på kundmedelskonton. En sparkassa bygger på delägarskap i konsumentkooperationens föreningar. Kooperationen bedriver inlåning enbart från medlemmar, inte från allmänheten. De vill att sparkasse- och sparkontoformen för konsumentkooperativ verksamhet får fortsätta att driva verksamheten på samma sätt som i dag. Regeringen föreslår en övergångsbestämmelse enligt vilken beloppsgränsen på 50 000 kr inte ska gälla för ett företag som vid lagens ikraftträdande driver inlåningsverksamhet med stöd av övergångsbestämmelserna till tidigare ändringar i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet. Regeringen anför bl.a. att det finns specifika förhållande i vissa sparkassor inom konsumentkooperationen och det är rimligt att överväga en särlösning för bl.a. dessa. I dag existerande sparkassor som vänder sig till allmänheten och spar- och låneföreningar har inrättat sina verksamheter för ett visst syfte. Ett krav som innebär att även dessa föreningar ska anpassa sin verksamhet till att ta emot högst 50 000 kr från konsumenter framstår som väl ingripande enligt regeringen. Regeringen anser därför att sådana i dag existerande företag tills vidare bör undantas från kravet på beloppsbegränsning. Regeringen avser att ytterligare överväga frågan om undantagets utformning samt vilka eventuella andra åtgärder som kan behövas för att tillgodose konsumentskyddsaspekterna. Åtgärder mot penningtvätt Regeringen föreslår att företag som driver inlåningsverksamhet ska omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Bryter ett företag mot en bestämmelse i den lagen eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, ska Finansinspektionen kunna förelägga företaget att göra rättelse. Inspektionen ska, om rättelse inte görs, kunna avföra företaget ur registret. Detsamma ska gälla om företaget inte lämnar inspektionen begärda upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen ska kunna kontrollera att penningtvättslagen följs. Krav på och kontroll av ägare och ledning Regeringen föreslår att den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet inte får ha ett kvalificerat innehav i ett företag som driver inlåningsverksamhet eller ingå i företagets ledning. Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande i ett företag som driver inlåningsverksamhet, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Kvalifikationskrav och rapporteringsplikt för revisorer Regeringen föreslår att i ett företag som driver inlåningsverksamhet ska minst en revisor väljas av bolagsstämman eller föreningsstämman. Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor som avlagt revisorsexamen får vara revisor. Om en revisor får kännedom om förhållanden som kan utgöra en väsentlig överträdelse av de författningar som reglerar företagets inlåningsverksamhet, ska revisorn omgående rapportera detta till Finansinspektionen och inspektionen får förelägga företaget att göra rättelse. Ansökan om registrering hos Finansinspektionen och viss kontroll Regeringen föreslår att företag som avser att driva inlåningsverksamhet ska ansöka om registrering hos Finansinspektionen. Om företaget uppfyller vissa villkor ska registrering ske och inspektionen ska föra ett särskilt register över företagen. Minst en gång per år ska Finansinspektionen kontrollera att vissa i lagen angivna villkor är uppfyllda. Motionen I motion Fi4 yrkande 2 av Karin Pilsäter, Christer Nylander och Gunnar Nordmark (alla fp) anför motionärerna att regeringen i sitt förslag öppnar också för icke-finansiella företag som inte omfattas av insättningsgarantin att ta emot inlåning från allmänheten. Motionärerna anser att det är positivt att det blir ett större utbud av insättningsmöjligheter, men det innebär också risker. Man kan inte bortse från risken att insättare inte uppmärksammar att insättning i dessa företag inte omfattas av insättningsgarantin. Möjligheterna för bedrägliga beteenden ökar. Det är inte säkert att de åtgärder som regeringen planerar är tillräckliga för att ge ett gott konsumentskydd. Regeringen bör därför enligt motionärerna följa utvecklingen inom detta område med största uppmärksamhet för att snabbt kunna ingripa om de planerade skyddsmekanismerna inte skulle visa sig vara tillräckliga. Skrivelse Svenska Bankföreningen och Fristående Sparbankers Riksförbund föreslår i en gemensam skrivelse att riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen ska begära att den återkommer antingen med ett nytt förslag till lagen om inlåningsverksamhet eller med ett förslag om att beloppet för insättning på kundmedelskonton höjs. Organisationerna anser att lagen måste skärpas för att försvåra möjligheterna att utnyttja inlåningsföretagen för ekonomisk brottslighet och penningtvätt. Organisationerna föreslår därför att inlåningsföretagen blir föremål för full tillsyn från Finansinspektionens sida, inspektionens sanktionsmöjligheter utökas, beloppsgränsen för insättningar från näringsidkare införs. De anser att inlåningsföretagen måste stå under i princip samma tillsyn som banker och kreditmarknadsföretag enligt den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse. Detta innebär bl.a. att inlåningsföretagen ska vara skyldiga att lämna Finansinspektionen de upplysningar som inspektionen begär inspektionen får genomföra undersökningar hos företaget inspektionen får rätt att förordna revisor. Ett ytterligare skäl till att inlåningsföretagen ska stå under full tillsyn av Finansinspektionen är att risken är påtaglig att inlåningsföretag i sin marknadsföring kommer att framhålla att man är registrerade och står under "kontroll" av Finansinspektionen. Finansutskottets ställningstagande Utskottet anser att det är positivt att det blir möjligt för icke-finansiella företag som inte omfattas av insättningsgarantin att ta emot inlåning från allmänheten. Därmed blir det ett större utbud av insättningsmöjligheter för konsumenterna. Det medför förhoppningsvis en ökad konkurrens som bör ge positiva effekter för konsumenterna. Utskottet konstaterar i likhet med regeringen att genom att avreglera inlåningsverksamheten finns risker att det skapas nya tillfällen till bedrägeri och borgenärsbrott. Det är därför viktigt att reglerna utformas så att möjligheterna att begå brott begränsas. Det är dock viktigt att bestämmelserna inte utformas på ett sådant sätt att de uppfattas som ett hinder för seriösa näringsidkare. Reglerna får således inte hindra konkurrensen. Utskottet anser därför att det inte är ett alternativ - som en del remissinstanser anser - att företagen som driver inlåningsverksamhet ska söka tillstånd och bli föremål för full tillsyn från Finansinspektionen. I likhet med regeringen anser utskottet vidare att eftersom lagen är tänkt att vara ett skydd för konsumenternas medel bör associationsformen begränsas till aktiebolag och ekonomiska föreningar men däremot inte omfatta ideella föreningar. Reglerna om informationsplikt, redovisning och ingripanden vid brister i informationen är enligt utskottet viktiga bestämmelser för att skydda konsumenterna. En beloppsgräns på 50 000 kr för varje konsument som placerar sina medel hos ett inlåningsföretag är också enligt utskottet viktig eftersom risken för den enskilde därmed blir begränsad och förutsebar. Risken för penningtvätt begränsas därigenom också. I promemorian Reformerade bank- och finansieringsrörelseregler föreslogs även en beloppsbegränsning för näringsidkare. Men den har tagits bort i regeringens förslag. Det innebär att de kan ha en obegränsad behållning hos ett inlåningsföretag. Regeringen föreslår vidare en övergångsbestämmelse enligt vilken beloppsgränsen på 50 000 kr inte ska gälla för ett företag som vid lagens ikraftträdande driver inlåningsverksamhet med stöd av övergångsbestämmelserna till tidigare ändringar i bankrörelselagen och lagen om finansieringsverksamhet. Detta innebär att vissa sparkassor och äldre spar- och låneföreningar undantas från beloppsgränsen. Utskottet anser i likhet med Bankföreningen och Fristående Sparbankers Riksförbund att det är viktigt att möjligheterna att utnyttja inlåningsföretagen för ekonomisk brottslighet och penningtvätt begränsas. Som framgått ovan har utskottet tillstyrkt att företag som driver inlåningsverksamhet ska omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt. Av finanspolisens statistik framgår att antalet ärenden som rör penningtvätt under år 2002 var 8 080, och under 2003 har siffran stigit till 10 976. Ett viktigt inslag i kampen mot ekonomisk brottslighet är att upptäcka och förhindra penningtvätt. Traditionellt sett har banker och andra finansiella företag utnyttjats för att tvätta pengar som härrör från brottslig verksamhet. Därför är de flesta finansiella företag i Sverige sedan många år tillbaka skyldiga att bl.a. kontrollera identiteten hos den som man gör affärer med eller utför transaktioner åt. Företagen är också skyldiga att rapportera misstänkta fall av penningtvätt till polisen. Det har på senare år internationellt uppmärksammats att de som ägnar sig åt penningtvätt i ökad utsträckning utnyttjar företag utanför den finansiella sektorn. Detta har lett till att de internationella regler som finns på området i olika avseenden har byggts på och utsträckts till företag och personer verksamma utanför den finansiella sektorn. I Regeringskansliet bereds nu en lagrådsremiss om skärpta regler mot penningtvätt. Enligt planerna ska en lagrådsremiss lämnas till Lagrådet under maj månad och en proposition lämnas till riksdagen i början av juni 2004. Lagrådsremissen bygger på en promemoria som innehåller förslag till skärpningar av den svenska lagstiftningen om penningtvätt. Förslagen bygger på de ändringar av penningtvättsdirektivet som år 2001 beslutades av Europaparlamentet och rådet. Förslaget innebär bl.a. att skyldigheterna enligt penningtvättslagen, att kontrollera identiteten hos den man gör affärer med eller utför transaktioner åt och rapportera misstänkta fall av penningtvätt, utsträcks till företag som driver fondverksamhet samt fysiska och juridiska personer verksamma utanför den finansiella sektorn. Det gäller verksamhet som bedrivs av oberoende jurister, revisorer och skatterådgivare. Kampen mot penningtvätt och finansiering av terrorism är mycket viktig. Sverige arbetar på bred front både nationellt och internationellt mot att terrorister och andra brottslingar ska kunna använda det finansiella systemet för brottsliga syften. Utskottet konstaterar att ett omfattande arbete pågår vad gäller penningtvätt och anser därför att resultatet av arbetet bör avvaktas innan riksdagen tar ställning till om det behövs ytterligare åtgärder i denna del. Utskottet utgår ifrån att regeringen följer utvecklingen med största uppmärksamhet för att snabbt kunna ingripa om de planerade skyddsmekanismerna inte skulle visa sig vara tillräckliga. Utskottet anser att de krav som ställs på företagen motverkar risken för brottslighet och ger ett tillfredsställande skydd för konsumenterna. Kraven innebär bl.a. en utvidgad informationsplikt, ett kapitalkrav på 5 miljoner kronor för ekonomiska föreningar och 10 miljoner kronor för aktiebolag. Sammantaget tillstyrker utskottet alltså propositionens förslag i här aktuella delar och avstyrker Fi4 (fp) yrkande 2. Bemyndiganden Utskottets förslag i korthet Utskottet föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett kreditinstitut ska vidta för att uppfylla bestämmelserna i 6 kap. 1-5 §§ lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Finansutskottets ställningstagande Utskottet konstaterar att i 6 kap. 1-5 §§ lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse föreslår regeringen övergripande bestämmelser om ett kreditinstituts rörelse. Bland annat ska ett kreditinstituts rörelse drivas på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. I kapitlet finns vidare bestämmelser om riskhantering, genomlysning, sundhet samt riktlinjer och instruktioner. Bestämmelserna är rambestämmelser. Utskottet anser att det därför är lämpligt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ska vidtas för att uppfylla de krav på soliditet m.m. som avses i 6 kap. 1-5 §§ lagen (2004:000) om bank- och finansieringsrörelse. Ett tillägg med denna innebörd bör därför göras i 16 kap. 1 § bank- och finansieringsrörelse. Lagförslagen i övrigt Utskottets förslag i korthet Finansutskottet tillstyrker regeringens förslag - med vissa lagtekniska justeringar - i den mån lagförslagen inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan. Finansutskottets ställningstagande Den föreslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse bör ändras såvitt avser 12 kap. 12 §. Av den bestämmelsen framgår att ansökan om likvidation av en kreditmarknadsförening enligt 11 kap. 3 och 4 §§ lagen om ekonomiska föreningar också får göras av Finansinspektionen. I propositionen 2002/03:147 Överflyttning av vissa ärenden till Patent- och registreringsverket föreslås att Patent- och registreringsverket, i stället för rätten, ska handlägga ärenden om likvidation av en ekonomisk förening på grund av att föreningen inte har gett in registreringsanmälan om behörig styrelse, verkställande direktör eller särskild delgivningsmottagare. Bestämmelsen finns i lagen om ekonomiska föreningar och flyttas enligt förslaget till en ny 4 a §. Eftersom Finansinspektionen i dag har möjlighet att ansöka om likvidation på denna grund bör 12 kap. 12 § i lagen om bank- och finansieringsrörelse utökas med en hänvisning till 11 kap. 4 a § lagen om ekonomiska föreningar. Riksdagen har beslutat om lagförslagen med anledning av den nämnda proposition 2002/03:147. Lagarna trädde i kraft den 1 januari 2004. Några av regeringens lagförslag bör också ändras för att de ska överensstämma med lagen (2003:46 )om investeringsfonder. Propositionen En ny lag om investeringsfonder (2002/03:150) överlämnades till riksdagen efter propositionen Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse. Riksdagen har den 18 februari 2004 fattat beslut om en ny lag om investeringsfonder. Lagändringarna trädde i kraft den 1 april 2004. Följande lagar bör således ändras med anledning av lagen om investeringsfonder. Föräldrabalken (13 kap. 5 § och 14 kap. 5 §), lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (2 kap. 5 §), lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. (3 §), lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag (2 §). Den föreslagna 22 § marknadsföringslagen (1995:450) bör ändras för att överensstämma med den lydelse paragrafen fått efter ändringen i propositionen Obeställd e-postreklam (2003/04:43). Riksdagen har fattat beslut, och lagändringen gäller från den 1 april 2004. Vidare bör lagen (1999:158) om investerarskydd ändras på så sätt att hänvisningen till bankrörelselagen ändras till en hänvisning till lagen om bank- och finansieringsrörelse (2 § 3). Lagen bör också justeras med anledning av lagen (2003:46) om investeringsfonder. Slutligen bör hänvisningen till lagen om värdepappersfonder ändras. Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål bör justeras (5 kap. 10 §). Genom propositionen om investeringsfonder infördes en hänvisning till lagen om investeringsfonder. Regeringen föreslår nu en ny lydelse av 10 § och även att rubriken ändras. Genom ändringarna i den nu aktuella proposition 2002/03:139 kommer bestämmelsen att hänvisa till de lagar där en uppgiftsskyldighet införs. Hänvisningarna kommer således inte längre att gälla de allmänna bestämmelserna om tystnadsplikt. Därför bör hänvisningen till lagen om investeringsfonder ändras till 2 kap. 20 § och inte 19 § som föreslås i propositionen om investeringsfonder. En lagteknisk samordning bör ske av de i proposition 2003/04:34 om Patent- och registreringsverkets organisation föreslagna ändringarna i aktiebolagslagen, ändring i bankrörelselagen (1987:617) och ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Dessa lagar är också föremål för ändringsförslag i den här aktuella proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse. För att uppnå en lagteknisk samordning mellan förslagen i proposition 2003/04:34 och i proposition 2002/03:139 har näringsutskottet överlämnat de nämnda förslagen till finansutskottet. Finansutskottet föreslår att namnet Patent- och registreringsverket ändras till Bolagsverket. Övriga frågor, motioner från allmänna motionstiden 2002 och 2003 Tillgång till betalningssystemet Utskottets förslag i korthet Att kunna utnyttja infrastrukturen i betalningssystemet är viktigt även för de små bankernas förmåga att kunna konkurrera om privatpersonernas transaktionskonto. Utskottet anser därför att riksdagen bör begära att regeringen låter genomföra en kartläggning av de nya förutsättningarna för betalningssystemen och belysa om tillgången till infrastrukturen i betalningssystemen kan utgöra ett hinder för de små aktörerna på marknaden och på så sätt förhindra en utveckling mot ökad konkurrens. Utskottet tillstyrker mot den bakgrunden delvis motionsyrkanden om tillgång till betalningssystemet. Motionerna I motion 2002/03:Fi249 av Lennart Beijer m.fl. (v) anför motionärerna att storbankernas dominans präglar inte minst betalningssystemets infrastruktur. Det gäller framför allt system för kort- och girobetalningar samt kontantuttag. Systemen ägs och kontrolleras i stor utsträckning av de stora bankkoncernerna. Villkoren för tillträde till infrastrukturen i betalningssystemet är av central vikt för de mindre bankernas förmåga att konkurrera om privatpersoners transaktionskonton. De mindre bankerna har vid flera tillfällen framfört att de fått betala ett för högt pris för att få tillgång till systemen. Motionärerna anför vidare att till skillnad från vad som gäller i många andra länder saknas särskilda regler om tillträde till infrastrukturen på bankmarknaden. De mindre bankernas konkurrensproblem till följd av villkoren för tillträde till infrastruktursamarbetena i betalningssystemet har påtalats under en längre tid och av ett antal olika institutioner, bl.a. Finansinspektionen och Konkurrensverket. Motionärerna anser att regeringen bör utreda villkoren för tillträde till infrastrukturen i banksektorn. I motion 2003/04:Fi256 av Lotta N Hedström (mp) anför motionären att det är viktigt med konkurrens i bankvärlden. I Sverige finns ingen statlig infrastruktur för bankväsendet. Det finns det i flera av de nordiska länderna. I Sverige ägs dessa system av de stora bankerna som har lagt ner mycket pengar på systemen under många år. Det har medfört att det blivit för dyrt för nya och små banker att ansluta sig till systemen. Motionären anser att det är nödvändigt att Sverige har en infrastruktur som är öppen för nya aktörer på marknaden. Motionären anser att regeringen bör ge uppdrag till Riksskatteverket, Konsumentverket eller Finansinspektionen att utreda en reglering för anslutningsmöjlighet till betalsystemen. Viktigt är att det blir möjligt att ansluta sig till en rimlig kostnad. I motion 2003/04:Fi302 av Siv Holma (v) anför motionären att det är viktigt med konkurrens i bankvärlden. Det behövs en marknadssituation som inte missgynnar små banker. Motionären anser att det är nödvändigt att Sverige har en infrastruktur som är öppen för nya aktörer på marknaden. Det bör skapas en infrastruktur för bankväsendet som undanröjer hinder för småbanker och som syftar till att ta till vara intressen hos småbankernas kundkrets. Motionären anser att frågan bör utredas. Finansutskottets ställningstagande Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är viktigt att konkurrensen fungerar även i betalningssystemets infrastruktur och att den kommer konsumenterna till godo i form av utökade och förbättrade tjänster samt lägre kostnader. I Sverige finns inte på samma sätt som tidigare en statlig infrastruktur för bankväsendet. Exempelvis har postgirot som tidigare ägdes av det statliga Postverket gjorts om till ett fristående aktiebolag och sålts till Nordea. De stora bankerna har gemensamt låtit utveckla bankgirosystemet. Det finns enligt utskottets mening ingenting som tyder på att utvecklingen av den finansiella strukturen har varit till nackdel för konsumenterna. Utskottet har ovan tillstyrkt förändringar i lagstiftningen som innebär att bankernas inlåningsmonopol avskaffas. Därmed öppnas möjligheter för nya aktörer att agera på inlåningsmarknaden vilket väntas främja konkurrensen ytterligare. Det kan dock finnas anledning att följa hur förutsättningarna för de mindre aktörerna på marknaden utvecklas så att de avsedda syftena med den nu föreslagna reformeringen uppnås. Utskottet anser därför att riksdagen bör begära att regeringen låter genomföra en kartläggning av de nya förutsättningarna för betalningssystemen och belysa om tillgången till infrastrukturen i betalningssystemen kan utgöra ett hinder för de små aktörerna på marknaden och på så sätt förhindra en utveckling mot ökad konkurrens. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening tillkännage för regeringen. Därmed tillstyrker utskottet delvis motionerna 2002/03:Fi249 (v), 2003/04:Fi256 (mp) och 2003/04:Fi302 (v). Överföringstider för finansiella transaktioner Utskottets förslag i korthet Utskottet avstyrker motionsyrkanden om långa överföringstider med hänvisning till de uppgifter som Finansinspektionen redovisar. Motionerna I motion 2002/03:Fi235 av Mikael Oscarsson (kd) anför motionären att efter det att bankerna i början av 90-talet fick ekonomisk hjälp har många ifrågasatt bankernas agerande. Det är många enskilda som blir upprörda över hur bankerna "fintar" bort pengar under några dagar efter insättning eller överföring. Det är inte ovanligt att det kan gå tre eller fyra dagar som man tappar ränta vid sådana transaktioner, vilket är helt oacceptabelt. Pengarna finns och överföringen sker sekundsnabbt med datorns hjälp, men banken slipper att betala ränta för dessa "valideringsdagar". Det är en intern banktradition som måste brytas. Eftersom Sveriges riksdag har gett bankerna hjälp i en svår situation, med det målet att inte den enskilda bankkunden skulle drabbas, har man också rätt att ställa krav på hur bankerna uppträder. I motion 2002/03:Fi283 av Michael Hagberg m.fl. (s) påpekar motionärerna att den svenska bankmarknaden har genomgått ett snabbt tillfrisknande efter den akuta kris som rådde i nittiotalets början. En sammanslagning av banker har medfört koncentration på marknaden. Färre banker ger minskad konkurrens och sämre urval för konsumenterna. Det finns ett fåtal aktörer som har merparten av kunderna på marknaden. De stora bankerna känner sig säkra på sina kunder och sin ställning på marknaden, och att det leder till en allt större nonchalans mot kunderna. Det finns ett utbrett missnöje mot monopoltendenser. Många bankkunder känner vanmakt och frustration över bankernas hanterande av inlåningsräntor, avgifter m.m. Ett exempel på den bristande service som många kunder upplever är de orimligt långa överföringstiderna vid betalning mellan vissa banker. Svenska banker är med överföringstider på i värsta fall fyra till fem arbetsdagar bland de långsammaste i Europa på att överföra pengar till andra länder. Samtidigt ligger de i topp i EU när det gäller att ta ut avgifter för överföringarna. Motionärerna anser att åtgärder bör vidtas för att stärka konsumenternas ställning på de finansiella marknaderna. I motion 2003/04:Fi219 av Lena Ek och Håkan Larsson (båda c) anför motionärerna att för att samarbetet mellan de nordiska länderna ska fungera väl krävs att regler och hinder för ekonomiskt utbyte underlättas. Det har visat sig en så enkel sak som överföring av pengar fungerar olika mellan de nordiska länderna. Det visar sig att det tar längre tid än förväntat och att det från bankernas sida tas ut avgifter som för många ter sig orimliga i sammanhanget. De nordiska länderna borde genom tyngden och traditionen i det nordiska samarbetet ha lättare att hantera dessa frågor än många andra grupperingar av stater. Inom EU är ambitionen att avskaffa handelshinder som hindrar tillväxt och ekonomisk utveckling såväl som mellanmänskliga kontakter. Norden kan därför i detta hänseende gå före och visa hur enklare regler på detta område kan samordnas för att genom det goda exemplet sprida arbetsmetoden på den inre marknaden. Motionärerna anser att det finns anledning att utvärdera hur betalningsöverföringar sker mellan de nordiska länderna. Finansutskottets ställningstagande I Finansinspektionens rapport "Från konto till konto V" (2003:4) behandlas dessa frågeställningar. Av rapporten framgår att efter det att inspektionen har börjat granska bankernas betalningsöverföringar och påpekat brister har tiden för överföring nästan halverats. Likaså har fall där avgifter tas ut av den mottagande banken kraftigt minskat. Även på EU-nivå ses frågan om överföringstider över. Inspektionen påpekar i rapporten att den kommer att använda sig av sanktioner om det inte sker tydliga förbättringar. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna 2002/03:Fi235 (kd), 2002/03:Fi283 (s) och 2003/04:Fi219 (c). Förkommen bankbok Utskottets förslag i korthet Utskottet avstyrker motionsförslag om förkommen bankbok. Motionen I motion 2003/04:Fi207 av Carina Hägg (s) påpekar motionären att det är viktigt att hålla reda på sin bankbok, men trots försiktighet kan det hända att en bankbok förkommer. För att man ska kunna få ut de pengar som finns på en bankbok krävs en spärrtid på sex månader innan man får göra något uttag. Detta beror på att man inte kan uppvisa själva boken. Därutöver ska kontoinnehavaren annonsera i de publikationer som banken anger. De kostnaderna ska betalas av kontoinnehavaren. Först efter dessa åtgärder och denna spärrtid kan kontoinnehavaren få ut sina pengar och man dödar bankboken. Bestämmelserna är krångliga och den långa spärrtiden, sex månader, alltför lång. Eftersom det inte är så vanligt med bankböcker som det var tidigare, bör det finnas möjligheter till ändringar i lagen som ger en enklare hantering vid förkommen bankbok. Finansutskottets ställningstagande Bestämmelser om motböcker i banker finns även i andra lagar än i bankrörelselagen, t.ex. i lagen om skuldebrev. Om paragrafen upphävs - som kommittén föreslog - skulle det innebära en påtaglig materiell förändring för den som innehar en motbok. Den bör finnas kvar i avvaktan på att en översyn görs av bestämmelser i andra lagar som behandlar motbok i bank. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi207 (s). SBAB som alternativ kreditgivare på bostadsmarknaden Utskottets förslag i korthet Riksdagen bör enligt utskottet inte göra några uttalanden om vilken typ av lån som SBAB bör ge. Motionen avstyrks. Motionen I motion 2003/04:Fi294 av Kenth Högström (s) anför motionären att fler av de få existerande fullskalebankerna och de nya nischbankerna fokuserar sin kreditgivning till den tämligen riskfria bostadslånemarknaden och allt färre intresserar sig för företagskrediter. En kreditgivande aktör som hittills varit ett alternativ på bostadslånemarknaden har varit statliga SBAB. SBAB saknar dock eget topplåneinstitut och bolaget har därför kommit i kläm mellan större kreditgivare som har egna hypoteksbolag och topplåneinstitut. De har haft förmåga eller tillåtelse att gå högre i sin utlåning än de 70 % av marknadsvärdet som gäller för SBAB. SBAB har beslutat att anpassa sig till de heta marknaderna i storstäder och universitetsstäder och i praktiken överge återstoden av Sverige liksom att överge företagsmarknaden. Motionären påpekar att beslutet är oacceptabelt sett ur statsmaktens synvinkel. SBAB existerar som ett säkert alternativ, ett slags yttersta livlina för hela landets bostadsförsörjning. Något annat rimligt existensberättigande har knappast SBAB enligt motionären. Motionären anser därför att regeringen måste överväga mycket noga om inte SBAB ska förses med ett eget topplåneinstitut eller förses med en sådan samarbetspartner att verksamheten kan bedrivas över hela nationen och på alla rimliga marknader. Finansutskottets ställningstagande Anledningen till att SBAB i dag inte har något eget topplån är att det medför en högre risk i bolaget. Det är en fråga för ägaren, regeringen, om man vill förändra detta. Utskottet anser inte att riksdagen bör göra något uttalande i frågan varför motion Fi294 (s) avstyrks. Kreditupplysning Utskottets förslag i korthet Utskottet avstyrker motionsförslag om förändrade regler för kreditupplysning med hänvisning till det översynsarbete som pågår inom Justitiedepartementet. Motionerna I motionerna 2002/03:Fi215 av Marie Engström m.fl. (v) och 2003/04: Fi210 av Marie Engström m.fl. (v) anser motionärerna att det är nödvändigt att se över möjligheten att införa en beloppsgräns under vilken betalningsförsummelser över huvud taget inte ska bli föremål för registrering i kreditupplysningsregister. En beloppsgräns kan var knuten till en enskild skuld eller till ett sammanlagt skuldbelopp. I sammanhanget anser vi också att man bör överväga att förkorta gallringstiderna för mindre betalningsförsummelser. Översynen av beloppsgränser och gallringstid ska göras med beaktande av personlig integritet och med beaktande av vilka uppgifter som anses vara nödvändiga, adekvata och relevanta i ett kreditupplysningsregister. Kreditupplysningsföretag kan, med stöd i en regeringsrättsdom, lägga ut uppgifter om en persons betalningsanmärkningar på Internet, utan att den som berörs behöver informeras. För att förhindra att konsumenternas ställning försvagas bör även detta bli föremål för översyn. I motion 2002/03:Fi238 av Anna Grönlund (fp) anförs att många av dem som i dag erhåller betalningsanmärkning har gjort enstaka försummelser på grund av slarv, eller på grund av att den nya tekniken medfört att betalningen har hamnat hos fel företag. Motionären anser därför att med anledning av de allvarliga konsekvenser som en betalningsanmärkning medför är det rimligt att se över lagstiftningen på detta område så att straffet står i proportion till antalet skulder, skuldernas belopp och huruvida personen har betalat tillbaka det hon eller han är skyldig. I motion 2002/03:Fi258 av Marina Petterson (s) yrkande 1 anför motionären att gällande lagstiftning om betalningsanmärkningar och upplysningsregister snarast bör bli föremål för en översyn. I motion 2003/04:Fi201 av Carl-Axel Johansson (m) anför motionären att ändringen av yttrandefrihetslagen har fått effekten att man kan köpa en kreditupplysning om vem som helst via exempelvis Internet. Kreditupplysningslagens tidigare krav på skälighet - det skulle finnas en rimlig orsak till upplysningen - och att en kopia ska skickas till den som upplysningen gäller har tydligen helt körts över av denna ändring. Ändringen inkräktar på den personliga integriteten varför lagen i dessa delar borde ses över och förändras. I motion 2003/04:Fi259 av Berit Högman (s) anför motionären att det finns ca 500 000 människor som av olika skäl har hamnat i Kronofogdemyndigheternas (KFM) register på grund av betalningsanmärkningar. KFM överlåter i sin tur uppgifterna till kreditupplysningsföretagen. Detta medför att privatpersoner kan hamna i register som gör att de utestängs från möjligheter att teckna hyresavtal, skaffa telefonabonnemang, ta banklån eller t.o.m. låna böcker på biblioteket. Det är inte rimligt att vanliga människors tillvaro kan ställas på ända enbart på grund av en betalningsanmärkning. Effekterna av detta är också att de ekonomiskt svagaste drabbas värst. Låginkomsttagare, ensamstående kvinnor och ungdomar kan komma i kläm och i förlängningen ställas utanför samhället. Tidigare riksdagsbehandling m.m. Frågor om kreditupplysningar behandlade utskottet senast i betänkande 2001/02:FiU13. I det sammanhanget behandlade utskottet motioner liknande de nu aktuella. Utskottet konstaterade att den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 oktober 2001. Enligt riksdagens tillkännagivande till regeringen i betänkande 2000/01:FiU21 bör regeringen, om det skulle visa sig att den nya lagstiftningen inte är tillräcklig, överväga andra metoder för att förhindra kreditupplysningsföretagen att i kreditupplysningar lämna uppgifter om enstaka mindre betalningsförsummelser. Som exempel på metoder som i så fall bör övervägas nämns att införa en beloppsgräns och att korta gallringstiderna. Utskottet konstaterade att de nya reglerna har varit i kraft under en relativt kort tid. Av det tidigare riksdagsbeslutet följer att regeringen bevakar det problem som motionären tar upp. Därtill kommer att även Finansinspektionen och Datainspektionen noga följer utvecklingen på marknaden. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att det var för tidigt att bedöma om det behöver vidtas ytterligare åtgärder för att komma till rätta med problemet. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionerna. Finansutskottets ställningstagande Justitiedepartementet ser nu över kreditupplysningslagen (KUL) i ljuset av att kreditupplysningar numera lämnas på andra medier än tidigare. En huvudfråga är om KUL behöver ändras för att skyddet av den enskildes integritet alltjämt ska vara tillfredsställande. I samband härmed ska även övervägas frågan om en generell reglering av förhållandet mellan reglerna i KUL och reglerna i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Vidare ska övervägas om skyddet för den enskilde behöver stärkas när det gäller enstaka betalningsförsummelser. Anses skyddet behöva stärkas ska förslag på åtgärder lämnas. Arbetet ska vara klart senast den 1 augusti 2004. Departementet planerar att därefter remittera en promemoria. Utskottet konstaterar att nuvarande regler kan medföra vissa problem och att skyddet av den enskildes integritet behöver stärkas. Utskottet anser dock mot bakgrund av att problemen uppmärksammats av regeringen och är föremål för utredning att riksdagen inte nu behöver vidta några åtgärder. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 2002/03:Fi215 (v), 2002/03:Fi238 (fp), 2002/03:Fi258 (s) yrkande 1, 2003/04:Fi201 (m), 2003/04:Fi210 (v) och 2003/04:Fi259 (s). Banktillgänglighet Utskottets förslag i korthet Utskottet avstyrker motionsyrkande om ändrade regler om banktillgänglighet. Motionen I motion 2003/04:Fi243 av Börje Vestlund (s) anför motionären att alla människor inte har rätt till ett eget bankkonto. Motionären anser att det är diskriminering och leder till ökat utanförskap. För att någon ska kunna öppna ett konto och få tillgång till bankernas tjänster, såsom betalningsservice för räkningar eller andra tjänster, måste man uppge ett personnummer och en adress, vilket alla i samhället inte har. Det är framför allt socialt redan utsatta personer som drabbas. Det kan vara flyktingar utan svenskt personnummer eller hemlösa som inte kan redovisa någon fast adress. Att inte ha tillgång till banktjänster medför problem. Att bankväsendet inte accepterar alla som kunder motiveras med att personuppgifter måste redovisas. Motionären anser att kraven på personuppgifter många gånger är berättigade, men att det inte finns möjlighet till undantag gör att det är lätt att hamna utanför systemet. Bankväsendet måste bli mer flexibelt och kunna göra undantag när så krävs. Banktjänster ska vara en service för människorna i samhället och därför måste alla få tillgång till dem, oberoende av i vilken livssituation man befinner sig. Motionären anser att det bör göras en översyn av hur bankväsendet kan bli mer flexibelt, och därför måste det ställas krav på bankväsendet för att det ska acceptera alla som kunder, även om någon av de i dag obligatoriska uppgifterna saknas. Finansutskottets ställningstagande Enligt bestämmelse i lagen om insättningsgaranti får som huvudregel ett institut som erbjuder sig att ta emot insättningar som omfattas av insättningsgarantin inte neka någon att sätta in sådana medel. Enligt penningtvättsregleringen måste emellertid institutet kontrollera identiteten hos den som vill inleda en affärsförbindelse med en bank. Utskottet anser inte att motionen 2003/04:Fi243 (s) bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida, varför den avstyrks. Kreditgarantiföreningar Utskottets förslag i korthet Ett system med kreditgarantiföreningar är under uppbyggnad i Sverige. Syftet med föreningarna är att förbättra förutsättningarna för näringsverksamhet i föreningens område. Föreningarna har ett öppet medlemskap för alla som är intresserade av en positiv näringslivsutveckling och kan tänkas bidra till detta. Föreningarna erbjuder sina företagsmedlemmar dels tillgång till kapital, dels tillgång till stöd och rådgivning av andra medlemmar med erfarenhet av affärsutveckling. Den lokala föreningen har ett eget kapital som står som säkerhet för en del av medlemmarnas lån. Det finns vissa hinder av finansiell natur för etablering av kreditgarantiföreningar. Det finns mot den bakgrunden anledning att noga följa den fortsatta utvecklingen på området. Utskottet avstyrker här aktuella motionsyrkanden om kreditgarantiföreningar. Motionerna I motion 2002/03:Fi237 av Ragnwi Marcelind (kd) yrkande 1 anförs att en bank enligt svensk lag inte får ta risker och verksamheten handlar om att utan risk förvalta spararnas pengar. Detta gör det mycket svårt för människor som vill starta ett företag, inte minst för dem som bor i glesbygd. Att få låna pengar till att starta ett företag har visat sig vara näst intill omöjligt även om man har vissa garantier och borgen. Bankerna är brända och vill helt enkelt inte tro på de kalkyler som den enskilde entreprenören presenterar. På grund av denna stelbenthet missar Sverige företagsidéer och jobb. EU har enligt motionären insett svårigheten för många företag att hitta sund finansiering för sin tillväxt och främjar därför på många sätt kapitalförsörjning och samarbete mellan företag. Kommissionen stöder de s. k. Mutual Guarantee Companies, som är ett slags privata försäkringssystem där flera mindre företag förenar sina resurser i form av t.ex. gemensamma lånesäkerheter men även hjälp vid låneutvärderingar och bankkontakter. Motionären påpekar att det är viktigt att det finns riskkapital, inte minst för att finansiera företagets start och första steg i utvecklingen. För att möjliggöra och möta ett ökat nyföretagande och en utveckling av befintliga företag måste tillgången på riskkapital öka. Behovet av lån till rimliga villkor är oerhört stort, inte minst i glesbygdsområden. Motionären anför att ett sätt att skapa tillgång till kapital är s.k. kreditgarantiföreningar där föreningens medlemsföretag skapar egna riskfonder och därigenom kan garantera delar av det lån som en medlem beviljats av annat långivarinstitut. Genom denna extra säkerhet kan medlemmen få en lägre ränta. I motion 2002/03:Fi244 av Agne Hansson och Margareta Andersson (båda c) anför motionärerna att för att underlätta riskkapitalbildningen har företag bildat lokala kreditgarantiföreningar. Med hjälp av kreditgarantiföreningen kan företagare låna pengar för investeringar till en relativt låg kostnad i förhållande till svårigheten att få krediter för utvecklingsinsatser eller investeringar hos andra kreditinstitut. Motionärerna påpekar att sedan några månader tillbaka pågår med hjälp av statliga informationsresurser ett arbete med att informera om och starta kreditgarantiföreningsverksamhet runt om i Sverige. Ansökan om att få starta kreditgarantiföreningar finns under behandling hos Finansinspektionen. Motionärerna anser att nu när kreditgarantiföreningsverksamhet etableras i Sverige är det dags att överväga frågan om en speciallagstiftning. Det är hög tid att göra det innan det hinner växa upp en flora av föreningar med olika lösningar. Runtom i Europa anses kreditgarantiföreningarnas verksamhet nödvändig för att åstadkomma tillväxt och lönsamhet i små och medelstora företag. Sverige har av tradition haft relativt få mindre företag. Nyföretagandet är på nedåtgående och behöver öka. Om resten av Europa satsar på kreditgarantiföreningar som ett verktyg för att lösa finansieringsproblemen för mindre företag bör inte Sverige riskera att hamna på efterkälken utan satsa vidare på denna viktiga verksamhet. Därför är det angeläget att regelverken vad gäller speciallagstiftning och stödmöjligheter klarläggs. Finansutskottets ställningstagande Frågan om kreditgarantiföreningar har behandlats av näringsutskottet vid flera tillfällen - senast i betänkande 2003/04:NU10. Av betänkandet framgår att regionala kreditgarantiföreningar är en ny form av organisation för finansieringslösningar i Sverige. En kreditgarantiförening ställer garantier för lån och andra krediter som småföretagare har behov av för sin rörelse. Ett särskilt bidrag om totalt 3 miljoner kronor under perioden 2002-2004 för information om hur man startar lokala och regionala kreditgarantiföreningar har därför beslutats. Intresset för kreditgarantiverksamheten har visat sig vara större än förväntat. I Sveriges kreditgarantiförening för lokal utveckling, ekonomisk förening, är fem föreningar medlemmar och åtta regioner på gång att starta verksamhet. Mot bakgrund av EG-kommissionens positiva syn på kreditgarantiföreningsverksamheten kan ytterligare expansion förväntas. I Sverige kan emellertid kravet på kontant medfinansiering i stället för insatser från näringslivets organisationer verka hämmande. Föreningen fick i november 2003 Finansinspektionens tillstånd att bedriva finansieringsverksamhet. Enligt inspektionen krävs dock ytterligare ca 10 miljoner kronor innan den operativa verksamheten kan påbörjas. Näringsutskottet framhöll sin positiva inställning till det arbete som pågår med att etablera regionala kreditgarantiföreningar. Enligt näringsutskottets uppfattning kommer dessa att tillföra ytterligare möjligheter för små och medelstora företag att tillfredsställa sina kapitalförsörjningsbehov. Utskottet har dock noterat att det förekommer vissa hinder för etableringen av dessa föreningar, vilket föranleder utskottet att noga följa den fortsatta utvecklingen på området. Näringsutskottet avstyrkte de aktuella motionerna. Som framgår av näringsutskottets betänkande har Finansinspektionen i november 2003 beviljat Sveriges Kreditgarantiförening för lokal utveckling tillstånd att bedriva finansieringsverksamhet. Tillståndet är ovanligt eftersom ansökan kommer från en ekonomisk förening och inte ett aktiebolag. Kreditgarantiföreningen har som mål att underlätta kreditförsörjningen till svenska småföretag genom att ställa garantier. Det som återstår innan den operativa verksamheten kan börja är ett kapital på 10 miljoner kronor. Ett system med kreditgarantiföreningar - liknande det som finns i södra Europa - är således under uppbyggnad i Sverige. Det vanliga är att en förening verkar över ett geografiskt avgränsat område, men även branschmässig avgränsning förekommer i Europa. Syftet med föreningarna är att förbättra förutsättningarna för näringsverksamhet i föreningens område. Föreningarna har ett öppet medlemskap för alla som är intresserade av en positiv näringslivsutveckling och kan tänkas bidra till detta. Föreningarna erbjuder sina företagsmedlemmar dels tillgång till kapital, dels tillgång till stöd och rådgivning av andra medlemmar med erfarenhet av affärsutveckling. Den lokala föreningen har ett eget kapital som står som säkerhet för en del av medlemmarnas lån. Det pågår ett arbete inom Näringsdepartementet som syftar till att stimulera utvecklingen av kreditgarantiföreningar i landet. Eftersom tillsynen över betalningssystemet är en uppgift som åligger centralbankerna enligt EG-fördraget, är det viktigt med ett fortsatt samarbete mellan inspektionen och Riksbanken. Utskottet konstaterar att det finns ett fungerande regelverk. Som näringsutskottet konstaterat finns vissa hinder av finansiell natur för etablering av kreditgarantiföreningar. Det finns mot den bakgrunden anledning att noga följa den fortsatta utvecklingen på området. Någon särskild åtgärd med anledning av motionerna 2002/03:Fi237 (kd) yrkande 1 och 2002/03:Fi244 (c) är inte nödvändig för närvarande, varför de avstyrks. Etikfrågor Utskottets förslag i korthet Utskottet avstyrker motionsförslag angående etikfrågor. Motionen I motion 2003/04:Fi284 av Olle Sandahl m.fl. (kd) yrkande 3 anför motionärerna att förtroendet för finansmarknaden måste stärkas. De påpekar att utan förtroende från investerare, småsparare och andra intressenter blir den finansiella sektorn inte konkurrenskraftig. Detta förtroende kan byggas antingen via lagar och regleringar, via tillsyn eller via normer och självreglering i branschen. I de flesta länder, liksom i Sverige, finns alla dessa tre "ben" för att skapa det önskvärda funktionssättet och förtroendet. Motionärerna anser dock att det i Sverige brister på alla områden. Lagstiftningen är på framför allt insiderområdet alldeles för mild och tandlös, den tillsyn som framför allt Finansinspektionen ska stå för är långt ifrån tillräcklig, och de i och för sig ambitiösa regler och normer som branschen själv har satt upp följs för dåligt. Finansutskottets ställningstagande Förtroendekommissionen har bl.a. till uppgift att etablera en dialog med näringslivets ägare och företrädare om dagens situation när det gäller förtroendet för näringslivet; bl.a. ska förmånsprogram för företagsledningar granskas. Kommissionen ska redovisa sitt arbete den 31 mars 2004. Utredningen om insiderhandel och otillbörligt marknadspåverkan (dir. 2003:91) har tillsatts för att lämna förslag till genomförande av EG-direktivet om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan och förslag till hur svensk lagstiftning kan skärpas, bl.a. hur sanktionssystemet kan utformas och vilken organisatorisk form som utredningar ska bedrivas i. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 1 juni 2004. Med hänsyn härtill avstyrks motion 2003/04:Fi284 (kd) yrkande 3.
Reservationer Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet. 1. Definition av bankrörelse, punkt 1 (fp) av Karin Pilsäter (fp) och Christer Nylander (fp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Fi4 yrkande 1 och avslår proposition 2002/03:139 i denna del. Ställningstagande Vi anser att den svenska definitionen av bankrörelse i princip bör överensstämma med EG-lagstiftningens begrepp. En gemensam europeisk finansmarknad är viktig för Sveriges och EU:s tillväxt och dynamik. Därför ska hinder för fri rörlighet så långt möjligt undvikas. Den nu föreslagna definitionen av bankrörelse innebär att det ställs andra formella krav på svenska banker än på banker i andra länder. EG-direktivet är ett minimidirektiv, men vi anser trots detta att av hänsyn till såväl svenska som gemensamma europeiska intressen ska Sverige inte bidra till att skapa särlösningar som försvårar gränsöverskridande konkurrens. Vi anser att lagstiftaren ska använda samma terminologi i svensk lagstiftning som i EG-rätten. Det innebär att tolkningen av EG-lagstiftningen underlättas inom EU, vilket gynnar konkurrensen. Vi föreslår att riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om en definition av bankrörelse enligt vad som anförs i motionen. Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion Fi4 (fp) yrkande 1. 2. Kreditgarantiföreningar, punkt 20 (kd) av Mats Odell (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Fi237 yrkande 1 och bifaller delvis motion 2002/03:Fi244. Ställningstagande Banker får inte ta risker och de ska utan risk förvalta spararnas pengar. Detta gör det mycket svårt för människor som vill starta ett företag, inte minst för dem som bor i glesbygd. Det är i princip omöjligt att få låna pengar till att starta ett företag om man inte har garantier och borgen. Bankerna är ofta tveksamma till de kalkyler som den enskilde entreprenören presenterar. På grund av denna stelbenthet missar Sverige företagsidéer och jobb. EU har insett svårigheten för många företag att hitta sund finansiering för sin tillväxt och främjar därför på många sätt kapitalförsörjning och samarbete mellan företag. Jag anser att det är viktigt att det finns riskkapital, inte minst för att finansiera företagets start och första steg i utvecklingen. Behovet av lån till rimliga villkor är oerhört stort inte minst i glesbygdsområden. Jag anser att ett sätt att skapa tillgång till kapital är kreditgarantiföreningar där föreningens medlemsföretag skapar egna riskfonder och därigenom kan garantera delar av det lån som en medlem beviljats av annat långivarinstitut. Genom denna extra säkerhet kan medlemmen få en lägre ränta. Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad jag har anfört om behovet av ett förändrat system som gör det enklare för företag att kunna låna pengar i bank. Detta innebär att riksdagen bör bifalla motion Fi237 (kd) yrkande 1 och delvis bifalla motion Fi244 (c). 3. Kreditgarantiföreningar, punkt 20 (c) av Jörgen Johansson (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 20 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:Fi244 och bifaller delvis motion 2002/03:Fi237 yrkande 1. Ställningstagande Jag anser att företagen ska kunna bilda lokala kreditgarantiföreningar för att underlätta riskkapitalbildningen. Med hjälp av föreningarna kan företagen låna pengar för investeringar till en relativt låg kostnad. Sedan några månader tillbaka pågår med hjälp av statliga informationsresurser ett arbete med att informera om och starta kreditgarantiföreningsverksamhet runtom i Sverige. I Europa anses föreningarnas verksamhet nödvändig för att åstadkomma tillväxt och lönsamhet i små och medelstora företag. Vi har i Sverige av tradition haft relativt få mindre företag. Nyföretagandet är på nedåtgående och behöver öka. Om resten av Europa satsar på kreditgarantiföreningar som ett verktyg för att lösa finansieringsproblemen är det viktigt att Sverige gör det också. Jag tycker därför att det är angeläget att regelverken vad gäller speciallagstiftning och stödmöjligheter utvecklas vidare. Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad jag har anfört om lagligt stöd och statliga garantier för lokala kreditgarantiföreningar. Detta innebär att riksdagen bör bifalla motion Fi244 (c) och delvis bifalla motion Fi237 yrkande 1 (kd).
Bilaga 1 Förteckning över behandlade förslag Propositionerna Proposition 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse: Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om bank- och finansieringsrörelse, lag om införande av lagen om bank- och finansieringsrörelse, lag om inlåningsverksamhet, lag om ändring i föräldrabalken (1949:381), lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), lag om ändring i sparbankslagen (1987:619), lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, lag om ändring i konkurslagen (1987:672), lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601), lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer, lag om ändring i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830), lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt, lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450), lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554), lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker, lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, lag om ändring i lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöverföring, lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning, lag om ändring i miljöbalken (1998:808), lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd, lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag, lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lag om ändring i lagen (2000:149) om utgivning av elektroniska pengar. Proposition 2003/04:34 Patent- och registreringsverkets organisation: Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Följdmotioner till prop. 2002/03:139 2003/04:Fi2 av Mats Odell och Olle Sandahl (båda kd): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att undanröja oavsiktliga effekter för gamla sparlåneföreningar som bedrev verksamhet vid tiden för ikraftträdandet av lagen om finansieringsverksamhet (1992:1610). 2003/04:Fi3 av Yvonne Ruwaida (mp): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheterna för spar- och låneföreningar att bedriva sin verksamhet. 2003/04:Fi4 av Karin Pilsäter m.fl. (fp): 1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om en definition av bankrörelse enligt vad som anförs i motionen. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om övervakning av inlåning från allmänheten utan insättningsgaranti. Motioner från allmänna motionstiden hösten 2002 2002/03:Fi215 av Marie Engström m.fl. (v): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av beloppsgräns för betalningsförsummelser och en översyn av gallringstider. 2002/03:Fi235 av Mikael Oscarsson (kd): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en lag skapas som omöjliggör för banker och andra penninginstitut att ligga på pengar efter en transaktion, oåtkomliga för innehavaren och utan ränta. 2002/03:Fi237 av Ragnwi Marcelind (kd): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett förändrat system som gör det enklare för företag att kunna låna pengar i bank. 2002/03:Fi238 av Anna Grönlund (fp): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över lagstiftningen vad gäller betalningsanmärkningar och kreditupplysningsregistren. 2002/03:Fi239 av Håkan Larsson och Sven Bergström (båda c): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlätta bildande av lokala banker. 2002/03:Fi244 av Agne Hansson och Margareta Andersson (båda c): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagligt stöd och statliga garantier för lokala kreditgarantiföreningar. 2002/03:Fi249 av Lennart Beijer m.fl. (v): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda villkoren för tillträde till infrastrukturen i banksektorn. 2002/03:Fi258 av Marina Pettersson (s): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beloppsgräns för registrering i upplysningsregister. 2002/03:Fi281 av Kenth Högström (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av ökad konkurrens på kreditmarknaden. 2002/03:Fi283 av Michael Hagberg m.fl. (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka konsumenternas ställning på finansmarknaden. Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003 2003/04:Fi201 av Carl-Axel Johansson (m): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagändring för att öka den personliga integriteten vid kreditupplysning. 2003/04:Fi207 av Carina Hägg (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en förenkling av hanteringen av förkommen bankbok. 2003/04:Fi210 av Marie Engström m.fl. (v): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av beloppsgränsen för betalningsförsummelser och en översyn av gallringstiderna. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betalningsanmärkningar på Internet. 2003/04:Fi219 av Lena Ek och Håkan Larsson (båda c): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utvärdering av kostnad och tid för betalningsöverföringar mellan de nordiska länderna. 2003/04:Fi243 av Börje Vestlund (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på bankväsendet för att öka dess tillgänglighet för alla som vill bruka dess tjänster. 2003/04:Fi256 av Lotta N Hedström (mp): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undanröja problemen och öppna för små banker att kunna ge giroservice till sina kunder. 2003/04:Fi259 av Berit Högman (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över beloppsgränserna för vilka skulder som får finnas med i en kreditupplysning. 2003/04:Fi281 av Sven-Erik Österberg och Sonia Karlsson (båda s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gamla sparlåneföreningar. 2003/04:Fi284 av Olle Sandahl m.fl. (kd): 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för bättre ordning och reda på finansmarknaden. 2003/04:Fi292 av Kenth Högström (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av ökad konkurrens på kreditmarknaden. 2003/04:Fi294 av Kenth Högström (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om SBAB:s roll som kreditalternativ på den svenska bostadsmarknaden. 2003/04:Fi302 av Siv Holma (v): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skapa en infrastruktur för bankväsendet som undanröjer hinder för småbanker och som syftar till att ta till vara deras kundkrets intressen.
Bilaga 2 Regeringens lagförslag Bilaga 3 Utskottets lagförslag