Rättskipningen i socialförsäkringsmål
Betänkande 1990/91:JuU18
Justitieutskottets betänkande
1990/91:JUU18
Rättskipningen i socialförsäkringsmål
Innehåll
1990/91
JuU18
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ny instansordning och organisation för rättskipningen i socialförsäkringsmål samt ett antal motioner i ämnet.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Det innebär bl.a. att landets tre försäkringsrätter avskaffas och att de socialförsäkringsmål som överklagas från allmän försäkringskassa skall handläggas av länsrätt. Länsrättsavgöranden skall överklagas till kammarrätt. Kammarrätterna och länsrätterna byggs ut. Delar av verksamheten vid kammarrätten i Sundsvall förläggs till en filial i Umeå. Försäkringsöverdomstolen behålls, åtminstone under en övergångstid, som sista instans i avbidan på överväganden om bl.a. ett avskaffande av ordningen med ändringsdispens där. Härvidlag betonar utskottet den sista instansens viktiga uppgift att leda rättstillämpningen.
Reformen är avsedd att träda i kraft den 1 juli i år.
Utskottet understryker vikten av smidiga övergångsanordningar för att säkra bl.a. erforderlig kompetens inom målområdet.
Utskottet avvisar ett motionsförslag om att dela upp länsrätten i Stockholms län i två länsrätter.
I en gemensam borgerlig reservation föreslås att riksdagen redan nu beslutar att regeringsrätten skall träda i försäkringsöverdomstolens ställe och att därmed ordningen med ändringsdispens avskaffas. I en annan reservation (c, mp) förordas en delning av länsrätten i Stockholms län.
Propositionen m.m.
I proposition 1990/91:80 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
2. lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,
3. lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m.m.,
4. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
5. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
7. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.,
8. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
9. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
10. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
11. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
12. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,
13. lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),
14. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
15. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
16. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
17. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade,
18. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,
19. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 37.
I samband med propositionen behandlar utskottet de med anledning av propositionen väckta motionerna 1990/91:Ju21 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c), 1990/91:Ju22 av Lars Werner m.fl. (v), 1990/91:Ju23 av Lennart Andersson m.fl. (s) och 1990/91:Ju24 av Anita Modin m.fl. (s). Motionsyrkandena redovisas på s. 36.
I ärendet har till utskottet inkommit en skrift från JUSEKs lokalförening vid försäkringsrätten för Södra Sverige och ST-Domstol, avdelning 202, Huskvarnaklubben, en från länsstyrelsen i Stockholms län och en från Haninge kommun. Under ärendets beredning har vid en uppvaktning inför utskottet lämnats synpunkter av företrädare för länsstyrelsen, kommunen och försäkringsrätten för Mellansverige.
Lagförslagen är av följande lydelse.
Motioner
1990/91:Ju21 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringsrätten som högsta instans i socialförsäkringsmål.
1990/91:Ju22 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kompetens vid länsrätterna för att klara socialförsäkringsmål.
1990/91:Ju23 av Lennart Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om delning av länsrätten i Stockholms län i två länsrätter, en för Stockholms kommun, belägen i Stockholm, och en ny för övriga delar av Stockholms län, belägen i Haninge.
1990/91:Ju24 av Anita Modin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen vid behandling av proposition 1990/91:80 beslutar att kammarrätten skall pröva mål som överklagas från allmänna försäkringskassor.
Utskottet
Inledning
Nuvarande ordning
Organisationen av rättskipningen i socialförsäkringsmål regleras i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar.
Försäkringsöverdomstolen är högsta försäkringsdomstol i mål som fullföljs dit från försäkringsrätt eller från arbetsmarknadsstyrelsen eller som arbetsmarknadsstyrelsen underställer försäkringsöverdomstolens prövning.
Försäkringsöverdomstolen prövar mål där prövningstillstånd beviljas. Prövningstillstånd kommer i fråga om det är av vikt för rättstillämpningen att talan prövas av försäkringsöverdomstolen (prejudikatdispens) eller om det finns anledning att ändra det slut som försäkringsrätten kommit till (ändringsdispens). Regleringen finns i 35--37a§§ förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Försäkringsrätt är domstol närmast under försäkringsöverdomstolen i mål som fullföljs dit från allmän försäkringskassa eller från riksförsäkringsverket. Det finns tre försäkringsrätter, försäkringsrätten för Mellansverige i Haninge, försäkringsrätten för Södra Sverige i Huskvarna och försäkringsrätten för Norra Sverige i Umeå.
Mot bakgrund av bl.a. betydande svårigheter att rekrytera och behålla domare och föredragande har försäkringsdomstolarnas organisation övervägts i flera olika sammanhang de senaste åren, se härom utskottets betänkande 1989/90:JuU24 s. 15 och den nu aktuella propositionen s. 35 ff.
Riktlinjer för integration
På våren 1990 antog riksdagen riktlinjer för en integration av rättskipningen i socialförsäkringsmål med rättskipningen i allmän förvaltningsdomstol. Riktlinjerna innebar att i ett första skede de tre försäkringsrätterna skulle integreras med kammarrätterna i Stockholm, Sundsvall och Jönköping. Enligt riktlinjerna skulle försäkringsöverdomstolen i vart fall tills vidare behållas som högsta instans inom socialförsäkringsområdet. Den nya ordningen beräknades träda i kraft den 1 juli 1991. Det förutsågs framtida överväganden rörande bl.a. instansordning och försäkringsöverdomstolens ställning (prop. 1989/90:100 bilaga 4 s. 55--63, JuU24 s. 14--17, rskr. 192).
Vägledande för riksdagens ställningstagande var bl.a. det förhållandet att rättskipningen i socialförsäkringsmål hade kommit in i en oroande utveckling med växande balanser. Härtill kom mycket stora svårigheter att rekrytera dugande jurister, svårigheter som var hänförliga till försäkringsdomstolarnas snäva målområde och den relativt slutna och begränsade domarkarriären där. Utskottet noterade att försäkringsrätterna närmade sig en situation som gjorde det nödvändigt att genom organisatoriska förändringar söka förbättra rekryteringsläget.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till lagstiftning för att etablera en ny instansordning och organisation för rättskipningen i socialförsäkringsmål.
Den i propositionen föreslagna ordningen avviker från de nyssnämnda riktlinjerna på så sätt att länsrätt förs in som första domstolsinstans under kammarrätt.
Socialförsäkringsmål som överklagas från allmän försäkringskassa skall sålunda handläggas av länsrätt. Samtliga länsrätter blir behöriga att döma i sådana mål. Länsrätten i Stockholms län skall härutöver pröva yrkesskademål m.m. som överklagas från riksförsäkringsverket. Kammarrätternas domkretsar för socialförsäkringsmålen blir desamma som gäller för andra mål; domkretsarna för kammarrätten i Göteborg och kammarrätten i Jönköping justeras. Delar av verksamheten vid kammarrätten i Sundsvall förläggs till Umeå och organiseras åtminstone tills vidare som en filial till kammarrätten. Kammarrätterna och länsrätterna byggs ut för att kunna ta hand om socialförsäkringsmålen och de väntade målen om psykiatrisk tvångsvård (se prop. 1990/91:58).
Länsrätt skall i socialförsäkringsmål vara domför med en yrkesdomare och tre nämndemän. Kammarrätt skall i dessa mål ha sammansättningen tre yrkesdomare och två nämndemän. Ordinarie domare i försäkringsrätterna får förtur till de ordinarie domartjänster som inrättas i länsrätter och kammarrätter i anslutning till reformen. I övrigt bereds personalen i all möjlig utsträckning plats inom den nya organisationen eller eljest i domstolsväsendet. Uppdrag att vara nämndeman i försäkringsrätt utsträcks att gälla som uppdrag att vara nämndeman i länsrätt eller kammarrätt.
Under en övergångstid skall försäkringsrätterna finnas kvar för att nedbringa målbalanserna. Under den tiden skall de vara administrativt samordnade med kammarrätterna i Stockholm, Sundsvall resp. Jönköping.
Såsom förutsattes i riksdagens principbeslut förra året avses den nya ordningen träda i kraft den 1 juli 1991.
Allmänna synpunkter
De nyss beskrivna svårigheterna inom rättskipningen på socialförsäkringsområdet -- svårigheter som låg bakom förra årets principbeslut och som för övrigt delvis också har annan grund än det snäva målområdet och den slutna domarkarriären -- har tilltagit under den tid som gått. Sålunda kan noteras en stark ökning av balanserna av oavgjorda mål och allt längre handläggningstider. Mot den bakgrunden ligger det enligt utskottets mening ett stort värde i att förslag nu framlagts med sikte på att reformarbetet skall fullföljas med ikraftträdande den 1 juli 1991 enligt riksdagens principbeslut. Härvidlag råder stor samstämmighet. Som utskottet framhöll förra året talar också hänsynen till berörd personal starkt för att frågan inte hålls öppen längre.
I det följande behandlar utskottet enskildheter i regeringsförslaget som uppmärksammats motionsvägen.
Första domstol
Regeringsförslaget innebär, som nyss nämnts, att länsrätt redan nu -- alltså utan avbidan på en framtida utvärdering -- förs in som första domstolsinstans under kammarrätt. Häremot riktas invändningar i motion Ju24. Motionärerna förordar att mål som överklagas från allmän försäkringskassa skall prövas direkt av kammarrätt. Önskemålet motiveras enligt motionärerna av att rehabiliteringsinsatser i praktiken är omöjliga att genomföra innan ett ärende är slutligt avgjort och att därför beslutsprocessen måste göras så kort som möjligt.
Utskottet delar den grundsyn som ligger bakom motionsönskemålet; i själva verket motiveras ju hela reformarbetet av det starka intresset att för de försäkrade nedbringa de alltför stora målbalanser och de oacceptabelt långa handläggningstider som kännetecknar den nuvarande ordningen.
Den ordning för dömandet i socialförsäkringsmål som föreslås i propositionen -- innebärande bl.a. att länsrätterna och inte kammarrätterna är första domstolsinstans -- medför enligt utskottets bedömning att möjligheterna till en snabb handläggning ökar. Utskottets synsätt bygger på det förhållandet att socialförsäkringsmålen fördelas (från tre kammarrätter) till 24 geografiskt väl spridda länsrätter och, som förut sagts, där prövas i sammansättningen med en yrkesdomare och tre lekmän. Målavverkningen per juristdomare i länsrätt blir alltså väsentligt större än i kammarrätt (och försäkringsrätt) där sammansättningen är tre juristdomare och två nämndemän. Det bör också noteras att långt ifrån alla mål kommer att överklagas från länsrätt till kammarrätt; i ärendet har överklagandefrekvensen beräknats till 25--33 %. Till saken hör vidare att också förutsättningarna för en snabbare handläggning i kammarrätt ökar med regeringsförslaget. I stället för att bara tre kammarrätter kommer att få dela på de överklagade målen, såsom förutsattes i alternativet med kammarrätt som första domstol, kommer nämligen med regeringsförslaget målen att spridas till fem domstolsenheter (de fyra kammarrätterna och en kammarrättsfilial). Vidare kan de mål som kommer till kammarrätt förutses vara strukturerade och utredda i länsrätten på ett sätt som medverkar till snabbare handläggning. Av betydelse i sammanhanget är också att rekryteringssituationen i kammarrätterna kan förväntas bli bättre än i försäkringsrätterna och att alla tjänster bör kunna bli besatta.
Redan dessa överväganden gör att utskottet inte kan ställa sig bakom motionsyrkandet. För utskottets ståndpunkt finns emellertid ytterligare skäl som bör anges.
En utgångspunkt för riksdagens principbeslut var att reformen skulle vara kostnadsneutral. Under arbetet på genomförandet av principbeslutet har det emellertid visat sig att en integrering av försäkringsrätterna med kammarrätterna skulle medföra betydande kostnadsökningar. Dessa har beräknats till 15--20 milj.kr. årligen. I likhet med departementschefen anser utskottet att det i rådande statsfinansiella läge inte är försvarligt att genomföra en reform som medför kostnadsökningar i den storleksordning det här rör sig om. Det kan nämnas att den reform som regeringen nu föreslår beräknas medföra minskade kostnader i jämförelse med nuvarande system. -- Även domstolsstrukturella skäl talar mot en ordning med kammarrätt som första domstol i socialförsäkringsmål. En i förhållande till länsrätterna redan nu stor kammarrättsorganisation skulle bli ännu större. En sådan ordning skulle, som departementschefen också säger, rimma illa med den övergripande målsättningen att tyngdpunkten i dömandet bör ligga så långt ned i en domstolshierarki som möjligt. Utskottet finner också att det ligger ett särskilt värde i att dömandet och domstolarna med regeringsförslaget förs närmare de försäkrade och dem som i övrigt berörs av verksamheten.
Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Ju24 och tillstyrker regeringens förslag.
I motion Ju22 uttalas oro för länsrätternas förmåga att handlägga socialförsäkringsmålen och det förespråkas att länsrätterna tillförs ökad kompetens för att klara dessa mål.
Som angetts inledningsvis skall länsrätterna, och kammarrätterna, byggas ut för att kunna ta hand om socialförsäkringsmålen och de väntade målen om psykiatrisk tvångsvård. För länsrätternas del beräknas detta i propositionen innebära ca 60 nya domarrotlar. Förstärkning kommer att ske också såvitt gäller handläggare, notarier och biträden. Vad särskilt gäller kompetensen inom socialförsäkringsområdet bör noteras att utbyggnaden ger goda förutsättningar för att ordna fortsatt arbete för försäkringsrättspersonalen. Som förut sagts skall de ordinarie domarna i försäkringsrätt ges förtur till de ordinarie domartjänster som inrättas i anslutning till reformen och uppdrag att vara nämndeman i försäkringsrätt utsträckas till att gälla också som uppdrag att vara nämndeman i länsrätt eller kammarrätt. I stor omfattning kommer därför, som utskottet ser saken, den nuvarande sakliga kompetensen för socialförsäkringsområdet att bevaras i den nya organisationen. Vid sidan härav kommer det, som närmare berörs i propositionen, att genomföras utbildningsinsatser och utbytestjänstgöring mellan de olika domstolarna. Sådan utbytestjänstgöring har för övrigt redan påbörjats. I ett inledande skede kommer dessutom att vidtas särskilda övergångsanordningar, bl.a. på så sätt att domarpersonal med erforderligt kunnande ställs till länsrätternas förfogande genom samarbete länsrätterna emellan eller med kammarrätt eller försäkringsrätt.
Även om utskottet sålunda inte delar motionärernas oro vill utskottet gärna -- i viss anslutning till tankarna i motionen -- framhålla att det i nu aktuella avseenden vilar ett stort ansvar på berörda domstolschefer och på domstolsverket; såvitt gäller verket inte minst i fråga om utbildning och administrativt stöd för smidiga lösningar. Som framgår av propositionen (s. 66) är frågorna redan uppmärksammade, och enligt utskottets uppfattning påkallar motionen inte något uttalande från riksdagens sida.
En särskild fråga rörande första instans för socialförsäkringsrättskipningen tas upp i motion Ju23. Där hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till en uppdelning av länsrätten i Stockholms län i två länsrätter, en i Stockholm för Stockholms kommun och en i Haninge för övriga delar av länet. Som anges i motionen emanerar förslaget från försäkringsrätten för Mellansverige. Enligt motionärerna skulle en delning av länsrätten innebära enklare administration och bättre överblickbarhet, vilket skulle vara till fördel för både den dömande verksamheten och de anställdas arbetsvillkor. För en lokalisering till Haninge talar enligt motionärerna också bl.a. regionalpolitiska skäl. -- Liknande synpunkter har till utskottet framförts av företrädare för länsstyrelsen i Stockholms län, Haninge kommun och den nämnda försäkringsrätten. Saken har också uppmärksammats i riksdagen i en interpellationsdebatt den 7 mars i år (prot. 1990/91:73).
Tanken på en uppdelning av länsrätten i Stockholms län har ingående övervägts under beredningen av propositionen, och tanken avvisas där av justitieministern.
Länsrätten i Stockholms län har i dag ca 190 anställda (varav ca 22 ordinarie domare och 11 befattningshavare på den administrativa enheten). Genom den nu aktuella reformen och den föreslagna psykiatrimålsreformen beräknas antalet anställda öka med ca 30 personer. Länsrätten är belägen på Södermalm i Stockholm, där den har ändamålsenliga lokaler, som kommer att rymma även den personal som tillkommer med anledning av reformerna. Det är för utskottet känt att länsrätten är en väl fungerande och effektiv domstol.
Utskottet noterar för sin del att den omständigheten att antalet anställda i domstolen nu kan förutses öka med 15 % inte utgör någon grund för att dela upp den i två enheter. Såsom departementschefen uttalar i propositionen har, tvärtom, en myndighet av en sådan storlek vissa fördelar genom minskad sårbarhet, ökad flexibilitet och möjligheter till specialisering. Gentemot resonemangen i motionen vill utskottet särskilt framhålla att några vinster i administrativt hänseende inte synes stå att vinna med motionsförslaget; det skulle snarast bli fråga om en dubblering av administrationskostnaderna. Förslaget skulle också medföra ökade lokalkostnader och andra olägenheter. Härtill kommer att motionsförslaget, om det förverkligades, innebär risker för att den nu aktuella reformen för att förbättra rättskipningen på socialförsäkringsområdet äventyras. Utskottet vill, i likhet med departementschefen, framhålla att i ett skede då alla krafter behövs för att säkerställa de aktuella reformernas genomförande en delning av länsrätten -- oberoende av om lokalisering sker till Haninge eller annan ort i länet -- skulle medföra påfrestningar som inte kan godtas. Sett från rättskipningssynpunkt finner utskottet således mycket starka skäl tala mot ett förverkligande av tanken i motionen.
De regionalpolitiska skäl som talar för en lokalisering av verksamhet till Haninge kommun har under ärendets beredning utvecklats för utskottet av bl.a. företrädare för länsstyrelsen och kommunen. I detta hänseende kan utskottet konstatera att kommunen genom en avveckling av försäkringsdomstolen (såvitt nu kan bedömas fullt genomförd den 1 juli 1992) förlorar ett sjuttiotal arbetstillfällen på den offentliga arbetsmarknaden. Som framgår av propositionen är den regionalpolitiska frågan redan uppmärksammad inom regeringskansliet. Och där pågår, som justitieministern upplyste i kammaren den 7 mars i år, konkreta överväganden beträffande möjligheterna att lokalisera någon annan myndighet än en domstol till Haninge. I linje med de regionalpolitiska tankar som bär upp motionsyrkandet vill utskottet för sin del gärna inskärpa betydelsen av att dessa överväganden leder till positivt resultat.
Sammantaget finner sig utskottet inte kunna tillstyrka motionen.
Sista instans
Som angetts inledningsvis innebar riksdagens principbeslut förra året att försäkringsöverdomstolen i vart fall tills vidare behålls som högsta instans inom socialförsäkringsområdet. Samtidigt förutsågs framtida överväganden rörande bl.a. försäkringsöverdomstolens ställning och systemet med ändringsdispens i den högsta instansen. I propositionen förordar departementschefen nu ingen ändring härvidlag; en utvärdering bör ske innan försäkringsöverdomstolens framtida ställning övervägs.
I motion Ju21 föreslås ett riksdagsuttalande av innebörd att rättskipningen i socialförsäkringsmål på sikt i dess helhet förs över till de allmänna förvaltningsdomstolarna så att regeringsrätten blir högsta instans för dessa mål. Motionärerna framhåller att det är angeläget att prövningen av socialförsäkringsmålen sker efter samma principer som gäller för andra förvaltningsmål och att sålunda prövningen i högsta instans begränsas till mål med prejudikatintresse. Under en övergångsperiod bör dock enligt motionärerna försäkringsöverdomstolen behållas.
Utskottet vill i den av motionärerna väckta frågan notera att en av orsakerna till de förut berörda svårigheterna inom socialförsäkringsrättskipningen har sin grund i att försäkringsöverdomstolen tillförs mål inte bara efter prejudikatdispens utan också efter ändringsdispens. Denna ordning synes nämligen ha begränsat försäkringsöverdomstolens möjligheter att fullgöra den viktiga uppgiften att leda rättstillämpningen. Av intresse i sammanhanget är också att systemet med ändringsdispens i den högsta instansen var ett motiv för det tidigare principbeslutet om enbart en domstolsinstans under försäkringsöverdomstolen. Det finns således -- med hänsyn till de försäkrades intresse av att snabbt nå rättskraftiga avgöranden -- skäl att överväga reformer också i frågan om den högsta instansen.
Emellertid finns det -- som också motionärerna menar -- omständigheter som talar för att verksamheten i försäkringsöverdomstolen åtminstone under en övergångstid behålls. Härtill kommer att en förändring påkallar överväganden av även andra omständigheter, t.ex. i fråga om domstolens sammansättning, där det för närvarande saknas tillräckligt beslutsunderlag. Ett sådant ställningstagande som motionärerna begär kräver enligt utskottets mening också erfarenheter av den nu förestående reformen, bl.a. såvitt gäller måltillströmningen. Utskottet ansluter sig därför till justitieministerns uppfattning att ett ställningstagande bör anstå till dess en utvärdering skett av den nu förestående integreringen.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte kan tillstyrka motionen.
Övrigt
I regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar har inte beaktats att 20 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar fr.o.m. den 1 januari 1991 givits ny lydelse. Detta bör ske på sätt framgår av utskottets hemställan nedan. I sammanhanget kan noteras att ytterligare ändring av lagrummet, med ikraftträdande den 1 juli i år, föreslås i proposition 1990/91:153 om ny folkbokföringslag. Frågan om en anpassning av den ändringen till den ändring som är aktuell i förevarande ärende får beaktas av skatteutskottet som bereder ärendet om ny folkbokföringslag. Detsamma gäller i båda ärendena aktuella ändringar i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar.
Utöver vad som anförts i det föregående föranleder propositionen och motionerna inget särskilt uttalande från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kammarrätt som första domstol att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju24,
2. beträffande länsrätternas kompetens att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju22,
3. beträffande länsrätten i Stockholms län att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju23, res. 1 (c, mp)
4. beträffande sista instans att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju21, res. 2 (m, fp, c)
5. beträffande lagen om allmänna förvaltningsdomstolar att riksdagen antar det genom proposition 1990/91:80 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar dock att 20 § ges följande som utskottets förslag betecknade lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
20 §1
Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och som inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Tjänsteman vid domstol, Tjänsteman vid domstol,
skattemyndighet, skattemyndighet,
länsstyrelse eller under länsstyrelse eller under
länsstyrelse lydande länsstyrelse lydande
myndighet, lagfaren domare, myndighet, allmän
åklagare, polisman eller försäkringskassa eller
advokat eller annan som har riksförsäkringsverket
till yrke att föra andras får inte vara nämndeman.
talan inför rätta får Detsamma gäller lagfaren
inte vara nämndeman. domare, åklagare, polisman
och advokat eller annan som
har till yrke att föra
andras talan inför
rätta, ledamot av
socialförsäkringsnämnd
och icke lagfaren ledamot av
försäkringsöverdomstolen.
Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.
Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter tre år.
Rätten prövar självmant den valdes behörighet.
1 Senaste lydelse 1990:1131
6. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar de genom propositionen framlagda förslagen till
a) lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,
b) lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m.m.,
c) lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
d) lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
e) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
f) lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.,
g) lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
h) lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
i) lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
j) lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
k) lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,
l) lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),
m) lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
n) lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
o) lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
p) lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade,
q) lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,
r) lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare.
Stockholm den 9 april 1991
På justitieutskottets vägnar
Lars-Erik Lövdén
Närvarande: Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark (s), Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell Ericsson (c) och Birgit Henriksson (m).
Reservationer
1. Länsrätten i Stockholms län (mom. 3)
Anders Svärd (c), Krister Skånberg (mp) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 40 med "Utskottet noterar" och slutar på s. 41 med "tillstyrka motionen" bort ha följande lydelse:
Som anförs i motionen skulle en delning av länsrätten i Stockholms län på två ungefär likstora enheter innebära en enklare administration och en bättre överblickbarhet, vilket är till fördel för både den dömande verksamheten och de anställdas arbetsvillkor. Samtidigt behålls den relativt stora myndighetens fördelar i form av minskad sårbarhet och möjligheter till specialisering.
I likhet med motionärerna anser utskottet vidare att både regionalpolitiska och samhällsekonomiska skäl starkt talar för att en del av länsrätten bör lokaliseras till Haninge.
Det bör ankomma på regeringen att snarast återkomma med förslag till en sådan delning av länsrätten i Stockholms län som utskottet nu uttalat sig för. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande länsrätten i Stockholms län att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Sista instans (mom. 4)
Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell Ericsson (c) och Birgit Henriksson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med "Emellertid finns" och slutar med "tillstyrka motionen" bort ha följande lydelse:
I detta hänseende kan utskottet för sin del -- i linje med vad som nyss fastslagits -- konstatera att det är angeläget att de av utskottet påtalade olägenheterna med ändringsdispens i den sista instansen undanröjs så snart som möjligt. Därmed bör -- som motionärerna framhåller -- ärendetillströmningen till försäkringsöverdomstolen avta och domstolens uppgifter överföras till regeringsrätten. Även domstolsstrukturella skäl liksom hänsynen till de försäkrades intresse att snabbt nå rättskraftiga avgöranden talar för den ordning utskottet nu förordar.
Under en övergångsperiod och i avvaktan på att målbalansen inom försäkringsrätterna arbetas av bör emellertid försäkringsöverdomstolen behållas.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till erforderlig lagstiftning.
Vad utskottet nu med anledning av motion Ju21 uttalat om överförande av försäkringsöverdomstolens uppgifter till regeringsrätten och om behållande av försäkringsöverdomstolen under en övergångsperiod bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande sista instans att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning Sammanfattning 1 Propositionen m.m. 1 Lagförslagen 3 Motioner 36 Utskottet 36 Inledning 36 Nuvarande ordning 36 Riktlinjer för integration 37 Propositionens huvudsakliga innehåll 37 Allmänna synpunkter 38 Första domstol 38 Sista instans 41 Övrigt 42 Hemställan 43 Reservationer 44