Rattfylleri
Betänkande 1992/93:JuU3
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU03
Rattfylleri
Innehåll
1992/93 JuU3
Motioner
1991/92:Ju612 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en reformerad trafiknykterhetspolitik.
1991/92:Ju622 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att skyddstillsyn i kombination med behandlingsprogram blir huvudregel vid rattfylleribrott.
1991/92:Ju624 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att få bort alkoholen ur trafiken och därmed uppnå en ökad trafiksäkerhet.
1991/92:Ju627 av Hans Lindblad och Gudrun Norberg (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande skärpt och fast påföljdsval vid rattfylleribrott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande sänkning av gränsen för grovt rattfylleri från 1,5 till 1,0 promille.
1991/92:Ju630 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring av 4 § TBL om rattfylleri.
1991/92:So271 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en 0-promillegräns i all trafik.
1991/92:T217 av Max Montalvo m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta straff för onykterhet vid bilkörning.
1991/92:T428 av Barbro Westerholm och Christer Lindblom (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkohol och trafik.
1991/92:T434 av Erling Bager (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att personer med hög alkoholkonsumtion eller andra problem som kan äventyra trafiksäkerheten erbjuds ett aktivt rehabiliteringsprogram.
Utskottet
Bakgrund
Inledning
Trafiknykterhetslagstiftningen har genomgått en betydande utveckling alltsedan de första straffbestämmelserna efter initiativ från riksdagen infördes på 1920-talet (prop. 1925:114, 1LU 34, rskr. 303). Det straffbara området har successivt utvidgats, och kravet på nykterhet i trafiken har efter hand skärpts. Ett betydelsefullt steg i utvecklingen var när frihetsstraff år 1934 infördes som normalpåföljd för rattfylleri genom lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon (prop. 1934:208, 2LU 35, rskr. 286).
Trafiknykterhetsbestämmelserna fick i huvudsak sin nuvarande konstruktion när de s.k. promillebestämmelserna infördes år 1941 (prop. 1941:159, 1LU 36, rskr. 287). Reglerna innebar bl.a. att straffansvaret knöts direkt till alkoholkoncentrationen i förarens blod; någon bevisning om att förarens körförmåga varit nedsatt i det särskilda fallet behövde alltså inte längre föras. Reformen år 1941 innebar också att trafiknykterhetsbrottet delades upp i två svårhetsgrader. Det svårare brottet fick beteckningen rattfylleri och det lindrigare kom i allmänhet att benämnas rattonykterhet.
Genom lagstiftning år 1951 fördes bestämmelserna om trafiknykterhetsbrotten över till trafikbrottslagen (prop. 1951:30, 2LU 30, rskr. 336). I trafikbrottslagen (1951:649; TBL) infördes samtidigt en bestämmelse om drograttfylleri. Trafiknykterhetsbestämmelserna har sedan dess ändrats ett flertal gånger i skärpande riktning. Bl.a. har den nedre straffbarhetsgränsen i fråga om alkoholkoncentration i förarens blod sänkts från 0,8 till 0.5 år 1957 och från 0.5 till 0,2 år 1990, och straffansvaret har utvidgats till att omfatta nya grupper av fordonsförare (se 1989/90:JuU2 s. 7 f).
År 1989 infördes ett särskilt straffansvar som grundades på alkoholkoncentrationen i utandningsluften. Därmed blev det möjligt att regelmässigt använda alkoholutandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott (prop. 1988/89:118, JuU27, rskr. 314).
Gällande rätt
De senaste förändringarna i trafiknykterhetslagstiftningen gjordes år 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106) när, som nyss framgått, den nedre gränsen för straffbar alkoholpåverkan i trafiken sänktes från en blodalkoholhalt på 0,5 till 0,2 ; motsvarande sänkning gjordes också beträffande alkoholkoncentrationen i förarens utandningsluft där gränsen nu går vid 0,10 milligram alkohol per liter utandningsluft. Samtidigt gjordes en ny indelning av trafiknykterhetsbrotten (4 § TBL). Normalgraden benämns numera rattfylleri (närmast att jämföra med rattonykterhet) och den grövre graden grovt rattfylleri (tidigare rattfylleri). Rattfylleribrottets konstruktion med en promilleregel och en regel om s.k. kliniskt rattfylleri är densamma som tidigare; dock att promilleregeln -- såsom varande det i praktiken vanligaste fallet -- placerats före regeln om kliniskt rattfylleri. Denna senare regel är tillämplig dels då det inte finns någon bevisning om alkoholhalten i blodet eller i utandningsluften, dels då någon fört ett fordon under påverkan av något annat medel än alkohol, t.ex. narkotika.
Bestämmelsen om grovt rattfylleri är utformad i överensstämmelse med vad som normalt gäller vid gradindelade brott. Detta innebär att det i bestämmelsen anges vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Dessa omständigheter är en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 i blodet (eller 0,75 milligram per liter utandningsluft), annan avsevärd påverkan av alkohol eller något annat medel eller om framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Även andra omständigheter kan kvalificera brottet som grovt lika väl som förekomsten av någon av de angivna omständigheterna inte innebär att domstolen måste bedöma brottet som grovt -- domstolen måste alltid göra en samlad bedömning av samtliga omständigheter i målet.
Rattfylleri hör till de brott som i tidigare rättspraxis och i uttalanden i olika lagstiftningsärenden ansetts normalt skola föranleda fängelsestraff. I förarbetena till den nu gällande lagstiftningen har emellertid givits uttryck för ett synsätt som lämnar större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare (se prop. 1989/90:2 s. 39 f och 1989/90:JuU2 s. 24 f).
I fråga om påföljdsvalet uttalade utskottet i 1989 års ärende bl.a. att det var angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att försöka motverka fortsatt brottslighet -- och därmed trafikfarliga beteenden -- genom behandling och andra former av hjälpåtgärder. I första hand ansåg utskottet problemet vara hur man skall kunna motverka fortsatt brottslighet hos den förhållandevis lilla grupp som svarar för de grövre trafiknykterhetsbrotten. Fängelsstraff har inte, påpekade utskottet, visat sig vara något verksamt medel, och utskottet ställde sig bakom justitieministerns uppfattning att det är bättre för trafiksäkerheten om påföljdssystemets många olika möjligheter utnyttjas för att komma till rätta med den enskilde gärningsmannens grundläggande problem.
Rättspraxis
Under senare år har den påföljdspraxis som tillämpats när det gäller rattfylleri genomgått en förändring. Domstolarna har i ökad omfattning tagit hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden vilket medfört en förskjutning från fängelse mot fler icke frihetsberövande påföljder.
År 1989 meddelades 7 306 tingsrättsdomar i vilka rattfylleri (nu grovt rattfylleri) var huvudbrottet. Påföljden bestämdes till fängelse i 72 % av fallen, till skyddstillsyn i drygt 18 % (varav 2 % kontraktsvård) och till villkorlig dom i 5 % av fallen. Under andra kvartalet 1990 (1 613 tingsrättsdomar) blev påföljden fängelse i 66 % av fallen, skyddstillsyn i 21 % (varav 2 % kontraktsvård) och villkorlig dom i 10 %. Sedan de nya reglerna om trafiknykterhetsbrott trädde i kraft den 1 juli 1990 har en ytterligare förskjutning skett från fängelsestraff mot icke frihetsberövande påföljder. Under andra kvartalet 1991 meddelades 1 424 tingsrättsdomar i vilka grovt rattfylleri var huvudbrottet. Påföljden bestämdes till fängelse i 45 % av fallen, till skyddstillsyn i 27 % (varav oförändrat 2 % kontraktsvård) samt till villkorlig dom i 27 % av fallen. För hela år 1991 avgavs 6 120 tingsrättsdomar för grovt rattfylleri varav 43 % avsåg fängelse, 27 % avsåg skyddstillsyn och 28 % avsåg villkorlig dom.
Sedan Högsta domstolen under år 1991 kommit med ett antal klargörande rättsfall (se 1991/92:JuU2 s. 7 f) kan nu ses en ny tendens i rättspraxis. Under första halvåret 1992 meddelade tingsrätterna 2 871 domar (preliminära uppgifter) där huvudbrottet var grovt rattfylleri. Påföljden bestämdes till fängelse i 54 % av fallen, till skyddstillsyn i 27 % och till villkorlig dom i 19 % av fallen.
Här bör tilläggas att utskottet också år 1991 hade anledning att behandla trafiknykterhetslagstiftningen med anledning av ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1991 (1991/92:JuU2). Utskottet behandlade i det ärendet frågor om påföljdsvalet och anförde bl.a. att det i fråga om grovt rattfylleri alltjämt var nödvändigt med en påföljdspraxis som tillgodoser den allmänpreventiva effekt som lagstiftningen rimligen var avsedd att ha. Detta utesluter i och för sig inte, ansåg utskottet, att det är angeläget att domstolarna inhämtar underlag för att, i enlighet med allmänna principer för straffmätning och påföljdsval, kunna bestämma påföljden för grovt rattfylleri till skyddstillsyn där det visat sig att den enskildes alkoholproblem är sådana att en annan påföljd än fängelse ter sig adekvat. Däremot ansåg utskottet att villkorlig dom borde tillämpas med stor restriktivitet.
Pågående utredningar
I juni 1991 fick Brottsförebyggande rådet (BRÅ) regeringens uppdrag att utvärdera effekterna av 1990 års lagstiftning. Uppdraget skall slutredovisas senast den 1 april 1994.
Enligt direktiven skall utvärderingen främst ta sikte på i vad mån lagändringarna har påverkat dels trafikanternas beteende i trafiken, dels trafiksäkerheten med avseende på trafikolycksfall (inkl. dödsolyckor) och andelen alkoholpåverkade förare. Utvärderingen skall också belysa ändringarnas betydelse för domstolarnas påföljdsval samt andelen återfall i trafiknykterhetsbrott och skillnaden mellan olika påföljder när det gäller återfall. Utvärderingen skall i så stor utsträckning som möjligt ge underlag för en jämförelse före och efter ändringarna av trafikbrottslagen.
I 1991 års ärende fann utskottet att den nödvändiga utvärderingen av rattfyllerilagstiftningen inte kunde avvaktas till år 1994. Utskottet, som hänvisade till regeringsförklaringen, ansåg att det var både lämpligt och nödvändigt att en översyn skedde med inriktning på sänkt promillegräns vid grovt rattfylleri och skärpta straff och ökad enhetlighet i tillämpningen. Denna översyn borde, anförde utskottet, ske med största skyndsamhet så att ett förslag om ändrad lagstiftning, om en sådan skulle visa sig nödvändig, kunde presenteras för riksdagen snarast.
En parlamentarisk utredning, kommittén med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om grovt rattfylleri och sjöfylleri (dir. 1991:123), tillsattes i december 1991. Enligt direktiven skall kommitténs arbete vara avslutat före utgången av år 1992.
Kommittén skall bl.a. se över reglerna om grovt rattfylleri med inriktning på sänkt promillegräns och skärpta straff samt ökad enhetlighet i tillämpningen. I fråga om promillegränsen anförs bl.a. att en utgångspunkt för kommitténs överväganden bör vara en bedömning av i vad mån en sänkt gräns är ägnad att påverka nykterheten i allmänhet i trafiken och i vilken utsträckning en sänkning av promillegränsen medför sådana ökade möjligheter till vård eller annan behandling som kan antas minska riskerna för återfall. I påföljdsfrågan stryks under att utrymmet för villkorlig dom vid rattfylleri bör vara begränsat redan av den anledningen att majoriteten av dem som döms för grovt rattfylleri har alkoholproblem. Vidare bör kommittén pröva i vilken utsträckning och under vilka omständigheter skyddstillsyn bör komma i fråga för grovt rattfylleri. En utgångspunkt bör, enligt direktiven, vara att möjligheten vid de icke frihetsberövande påföljderna att bereda vård för missbrukare skall tas till vara även vid bestämmandet av påföljd för grovt rattfylleri i framtiden. Slutligen behandlas frågan om åtgärder för att få till stånd en större enhetlighet vid påföljdsvalet i rättstillämpningen. I det sammanhanget anförs att kommittén skall föreslå de lagjusteringar som framstår som ägnade att öka förutsättningarna för en ökad enhetlighet samtidigt som eventuella förslag måste lämna det utrymme som bör finnas för domstolarna att liksom i andra fall göra en allsidig och nyanserad bedömning med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Motionerna
Inledning
I ett antal motioner som väcktes under den allmänna motionstiden år 1992 aktualiserades ånyo frågor om trafiknykterhetslagstiftningen.
Vissa motionsyrkanden tar sikte på den nedre straffbarhetsgränsen. Det gäller motionerna Ju612, Ju624, Ju630, So271 och T428, där motionärerna antingen kräver att en s.k. 0-gräns införs eller mer allmänt förespråkar en ordning som innebär en sänkning av den nedre gränsen på 0,2 .
I motion Ju627 ägnas frågan om promillegränsen vid grovt rattfylleri uppmärksamhet. Där förespråkas sålunda att gränsen för grovt rattfylleri skall sänkas från 1,5 till 1,00 .
I övriga i ärendet aktuella motioner behandlas frågor som rör påföljdsvalet vid i första hand grovt rattfylleri. I motionerna Ju612 och T434 förs sålunda fram krav på särskilda rehabiliteringsprogram för att motverka återfall i trafiknykterhetsbrott. I samma syfte begärs i motion Ju622 att skyddstillsyn med behandling skall vara normalpåföljd vid grovt rattfylleri. I motionerna Ju627, T217 och T428, slutligen, förordas skärpta straff vid trafiknykterhetsbrott.
Överväganden
Som framgått i det föregående är de frågor som aktualiseras genom motionerna föremål för utredning eller överväganden antingen inom ramen för BRÅ:s utvärdering av 1990 års lagstiftning eller av kommittén med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om grovt rattfylleri m.m. Enligt utskottets uppfattning bör det pågående arbetet avvaktas. Något ställningstagande från riksdagens sida nu med anledning av motionerna anser utskottet således inte aktuellt, och utskottet avstyrker bifall till dem.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande rattfylleri m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju612, 1991/92:Ju622, 1991/92:Ju624, 1991/92:Ju627, 1991/92:Ju630, 1991/92:So271 yrkande 12, 1991/92:T217 yrkande 1, 1991/92:T428 yrkande 4 och 1991/92:T434 yrkande 2.
Stockholm den 20 oktober 1992
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Kent Carlsson (s), Liselotte Wågö (m) och Alf Eriksson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.