Rattfylleri
Betänkande 1991/92:JuU2
Justitieutskottets betänkande
1991/92:JUU02
Rattfylleri
Innehåll
1991/92 JuU2
Motioner
1990/91:Ju603 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att -- med motsvarande upphävande av 4 och 4 a §§ trafikbrottslagen -- återge 4 § den lydelse paragrafen hade före den 1 juli 1990.
1990/91:Ju604 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att påföljden för grovt rattfylleri skall vara fängelse i högst två år,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppenbar likgiltighet för medtrafikanters säkerhet inte skall vara en avgörande faktor för utdömande av fängelsestraff,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utdömande av skyddstillsyn som påföljd för grovt rattfylleri,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att straffvärdet hos grova rattfylleribrott normalt är så högt att detta i sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande påföljd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd och vård beträffande personer som har dömts för trafiknykerhetsbrott.
1990/91:Ju605 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 4 a § lagen om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och i 6 kap. 2 § lagen om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) att gränsen för grovt rattfylleri skärps från 1,5 till 1,0 i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en utbyggnad av verksamheten med vårdprogram för intagna i kriminalvårdsanstalt med missbruksproblem,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fängelse som normalpåföljd för brottet grovt rattfylleri.
1990/91:Ju606 av Stina Gustavsson (c) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen skall se över den nya rattfyllerilagstiftningen.
1990/91:Ju612 av Karin Starrin och Gunnar Björk (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om ändring av gränsen för grovt rattfylleri till 1,0 från 1,5 ,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fängelsestraff som normalpåföljd för grovt rattfylleri.
1990/91:Ju635 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpningen av den nya lagstiftningen angående rattfylleri.
1990/91:Ju639 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring innebärande att skyddstillsyn i kombination med behandlingsprogram blir huvudregel vid rattfylleribrott.
1990/91:Ju640 av Hans Lindblad m.fl. (fp, c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad lagstiftning rörande påföljdsval vid rattfylleribrott på sätt som anförts i motionen.
1990/91:Ju642 av Yngve Wernersson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att samtalsaktiviteter, s.k. rattfylleriprogram, finns att tillgå i alla delar av riket,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att påföljden skyddstillsyn med särskild föreskrift bör få en större tillämpning i rättsutvecklingen än villkorlig dom.
1990/91:Ju644 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att spåra förekomst av bensodiazepiner i samband med rattonykterhet.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So511.
1990/91:Ju648 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om en sänkning av gränsen för grovt rattfylleri till 1,0 .
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So336.
1990/91:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta straff för trafiknykterhetsbrott.
1990/91:Ju803 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
9. (delvis) att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad lagstiftning rörande påföljdsval vid rattfylleribrott samt personundersökning i mål om sådana brott, i enlighet med vad som i motionen anförts.
Här behandlas yrkandet såvitt avser påföljdsval vid rattfylleribrott.
1990/91:Ju808 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att straffbarhetsgränsen för rattonykterhet skall vara 0,1 % alkoholhalt i blodet.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T412.
Bakgrund
Inledning
Trafiknykterhetslagstiftningen har genomgått en betydande utveckling alltsedan de första straffbestämmelserna, efter initiativ från riksdagen (riksdagens skrivelse den 27 maj 1924, nr 212), infördes på 1920-talet (prop. 1925:114, 1LU 34, rskr. 303; SFS 1925:151). Ansvarsområdet har successivt utvidgats, och kravet på nykterhet i trafiken har efter hand skärpts. Ett betydelsefullt led i utvecklingen var när frihetsstraff år 1934 infördes som en regelmässig påföljd för rattfylleri genom lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon (prop. 1934:208, 2LU 35, rskr. 286).
År 1941 infördes de s.k. promillebestämmelserna (prop. 1941:159, 1LU 36, rskr. 287). Dessa regler medförde att möjligheterna att bekämpa trafiknykterhetsbrott förbättrades eftersom det inte längre behövde föras bevisning om att förarens körförmåga varit nedsatt i det särskilda fallet utan straffansvaret kunde direkt knytas till alkoholkoncentrationen i förarens blod. Reformen år 1941 innebar också att trafiknykterhetsbrotten delades in i två svårighetsgrader, av vilka det svårare brottet senare fick beteckningen rattfylleri och det lindrigare i allmänhet kom att benämnas rattonykterhet. Straffskalorna för dessa brott -- fängelse i högst ett år, eller, vid mildrande omständigheter, böter för rattfylleri resp. böter eller fängelse i högst sex månader för rattonykterhet -- förblev oförändrade fram till den 1 juli 1990. Genom lagstiftning år 1951 fördes bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott till trafikbrottslagen (1951:649, TBL; prop. 1951:30, 2LU 30, rskr. 336). I TBL infördes samtidigt en föreskrift om drograttfylleri.
Trafiknykterhetsbestämmelserna har sedan år 1951 ändrats flera gånger. År 1957 sänktes den nedre promillegränsen vid rattonykterhet från 0,8 till 0,5 (prop. 1957:72, 1LU 16, rskr. 240). Promillereglerna ändrades år 1975 så att straffansvar inträder även när promillegränsen för rattfylleri eller rattonykterhet inte har uppnåtts under själva färden utan först efter dennas slut (prop. 1974:152, JuU37, rskr. 352). Därmed försvann praktiskt taget det s.k. tillbakaräkningsproblemet som tidigare ofta komplicerade utredningar om brott av denna typ. I samband med lagändringen infördes vidare en tidsbegränsad lagstiftning om försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov. Denna lagstiftning ersattes år 1976 av lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov (prop. 1975/76:162, JuU 1976/77:15, rskr. 94).
Promillereglernas tillämpningsområde omfattade fram till år 1978 inte vissa traktorer, men genom en lagändring detta år utvidgades tillämpningsområdet så att det numera omfattar alla motordrivna fordon utom sådana som är avsedda att föras av gående (prop. 1977/78:77, JuU21, rskr. 156).
År 1982 gjordes bestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet tillämpliga även på förare av maskindrivna järnvägsfordon och tunnelbanetåg (prop. 1981/82:204, JuU58, rskr. 331). Dessa bestämmelser fördes i maj 1985 med vissa ändringar in i järnvägstrafiklagen (1985:192) som då trädde i kraft (prop. 1983/84:117 och 1984/85:33, LU 1984/85:27, rskr. 201). Dessutom infördes ett straffansvar också för andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade av berusningsmedel att det måste antas att uppgiften inte har kunnat utföras på ett betryggande sätt.
Möjligheter att förverka fordon som har använts vid bl.a. trafiknykterhetsbrott infördes den 1 juli 1987 (prop. 1986/87:81, JuU24, rskr. 200).
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1989 får alkoholutandningsprov användas som bevismedel i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott; samtidigt utökades polisens möjligheter att ta rutinmässiga alkoholutandningsprov (prop. 1988/89:118, JuU27, rskr. 314).
Riksdagen beslutade våren 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106) om förändringar av bestämmelserna i TBL om trafiknykterhetsbrotten. I samband därmed uttalade justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:JuU2 s. 30) bl.a. att reformen av trafiknykterhetslagstiftningen bör följas av en utvärdering av dess tillämpning i praktiken och vilka konsekvenser i övrigt som den har medfört. Utskottet anförde att inte minst angelägen är en sådan utvärdering med hänsyn till den kraftiga utvidgning av det straffbara området som reformen innebär. I samband med en sådan utvärdering borde, uttalade utskottet, således utredas exempelvis hur polisens kontrollmöjligheter har påverkats av reformen, och det kunde i ett sådant sammanhang vara lämpligt att även ta upp andra frågor som berördes i lagstiftningsärendet, bl.a. om det föreligger behov av en mer omfattande undersökning av trafikbrottslighetens orsaker, något som förordades i en av motionerna. Med beaktande av att även justitieministern uttalat sig för en utvärdering av reformen förelåg det emellertid enligt utskottets mening inte något behov av ett särskilt uttalande i frågan av riksdagen.
Regeringen uppdrog den 27 juni 1991 åt brottsförebyggande rådet (BRÅ) att utvärdera effekterna av 1990 års reform av trafikbrottslagen. I beslutet anges utvärderingens omfattning och utformning enligt följande:
Utvärderingen skall främst ta sikte på i vad mån lagändringarna har påverkat dels trafikanternas beteende i trafiken, dels trafiksäkerheten med avseende på trafikolycksfall (inklusive dödsolyckor) och andelen alkoholpåverkade förare.
Utvärderingen skall vidare belysa ändringarnas betydelse för domstolarnas påföljdsval samt andelen återfall i trafiknykterhetsbrott och skillnaden mellan olika påföljder när det gäller återfall.
Även andra aspekter, som under utvärderingens gång kan visa sig ha betydelse för frågan om lagändringens effekter, bör kunna belysas.
Utvärderingen skall innefatta en genomgång av tillgängligt forskningsmaterial på området samt en inventering av pågående forskningsprojekt på närliggande områden.
Utvärderingen skall i så stor utsträckning som möjligt ge underlag för en jämförelse mellan förhållandena före och efter ändringarna av trafikbrottslagen.
Arbetet med utvärderingen skall där så är lämpligt göras i samverkan med närliggande forskningprojekt.
Till utvärderingsprojektet skall knytas en referensgrupp bestående av företrädare för justitiedepartementet, rättsväsendet och andra berörda myndigheter.
Uppdraget skall enligt regeringens beslut slutredovisas senast den 1 april 1994.
I regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 sägs att reglerna för rattfylleri ses över med inriktning på sänkt promillegräns och skärpta straff för grovt rattfylleri samt ökad enhetlighet i tillämpningen.
Gällande rätt
Gällande bestämmelser om trafiknykterhetsbrott trädde i kraft den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106). Genom de nya bestämmelserna sänktes gränsen för straffbar alkoholpåverkan i trafiken från en blodalkoholhalt på 0,5 till 0,2 ; en motsvarande sänkning gjordes beträffande alkoholhalten i utandningsluften där gränsen för straffbar alkoholpåverkan nu är 0,10 milligram per liter utandningsluft. Trafiknykterhetsbrotten är numera indelade i två grader. Normalgraden benämns rattfylleri (närmast att jämföra med rattonykterhet) och den grövre graden grovt rattfylleri (tidigare rattfylleri). När det gäller brottet rattfylleri har promilleregeln i lagtexten placerats före regeln om s.k. kliniskt rattfylleri. Denna senare regel är tillämplig dels när det inte finns någon bevisning om alkoholhalten i blodet eller utandningsluften, dels när någon har fört ett fordon under påverkan av något annat medel än alkohol. Bestämmelsen om grovt rattfylleri är utformad i överensstämmelse med vad som normalt gäller för gradindelade brott. Detta innebär att det i bestämmelsen anges vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Dessa omständigheter är en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 i blodet (eller 0,75 milligram per liter utandningsluft), annan avsevärd påverkan av alkohol eller något annat medel eller om förandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Även andra omständigheter kan kvalificera brottet som grovt. Det är dock möjligt att brottet inte är att anse som grovt trots att någon av de omständigheter som nämnts har förelegat.
Rattfylleri (nu grovt rattfylleri) hör till de brott som i tidigare rättspraxis (se nedan) och i uttalanden i olika lagstiftningsärenden ansetts normalt skola föranleda fängelsestraff. I förarbetena till den nu gällande trafiknykterhetslagstiftningen har givits uttryck för ett synsätt som lämnar större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare. I proposition 1989/90:2 om trafiknykterhetsbrotten (s. 40 f) uttalade justitieministern beträffande val av påföljd följande.
De principer för val av påföljd som kommer till uttryck i den nya lagstiftning som trädde i kraft vid årsskiftet [(1 januari 1989) prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404; SFS 1988:942] är allmänt tillämpliga och därför givetvis även när det gäller val av påföljd för rattfylleri. Detta innebär att rätten alltid skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten utöver brottlighetens straffvärde och art beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Straffvärdet hos grova rattfylleribrott är normalt inte så högt att detta i sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande påföljd. Däremot torde det stå klart att återfall i grovt rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga som i praktiken är svårast att avgöra är därför i vilken utsträckning rattfylleribrottens art måste anses vara sådan att brotten bör följas av fängelse även om det inte är fråga om en återfallssituation.
För egen del är jag av den uppfattningen att en avgörande faktor i det hänseendet måste vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit. Har gärningsmannen genom sitt körsätt, den omfattning som körningen haft eller varit avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid körningen eller genom andra sådana omständigheter visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet, måste detta anses innebära en mycket stark presumtion för fängelse. Jag vill stryka under att ett sådant synsätt innebär en väsentlig skärpning för många fall som i dag bedöms som rattonykterhet men som enligt mitt förslag blir att bedöma som grovt rattfylleri. Har några särskilda omständigheter av det slag som jag nu berört däremot inte förelegat, bör normala principer för påföljdsval kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som nu är fallet.
Det är emellertid inte endast brottslighetens art som är av betydelse för valet mellan fängelse och en inte frihetsberövande påföljd. Av stor vikt är självfallet också om det i det enskilda fallet finns omständigheter som kan anses tala för en lindrigare påföljd än fängelse. Det kan exempelvis vara sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken. Jag tänker här främst på det fallet att den tilltalade drabbas av hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning till följd av att körkortet återkallas. Av än större betydelse torde sådana omständigheter som nämns i 30 kap. 9 § andra stycket brottsbalken vara. Det är, förutom de s.k. kontraktsvårdsfallen, situationer där en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation eller där han undergår behandling för sitt missbruk.
Har domstolen funnit att brottet i det enskilda fallet inte bör föranleda fängelse, står valet, om vi bortser från överlämnande till särskild vård, mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. För att villkorlig dom skall kunna komma i fråga krävs i princip att det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Villkorlig dom skall normalt förenas med ett bötesstraff, som när det gäller grovt rattfylleri måste vara kännbart.
Utrymmet för villkorlig dom som påföljd för den som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri är emellertid begränsat till följd av att en stor majoritet av dem har kroniska alkoholproblem. Även om sådana problem inte automatiskt kan tas till intäkt för att det föreligger risk för fortsatt rattfylleribrottslighet är detta naturligtvis ofta förhållandet. Den påföljd som då kommer i fråga är skyddstillsyn.
Justitieutskottet uttalade med anledning av propositionen bl.a. (1989/90:JuU2, s. 24 f) att det enligt utskottets mening är angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att försöka motverka fortsatt brottslighet -- och därmed trafikfarliga beteenden -- genom behandling och andra former av hjälpåtgärder. Problemet är, fortsatte utskottet, i första hand hur man på bästa sätt skall kunna motverka fortsatt brottslighet hos den förhållandevis lilla grupp som svarar för de grövre trafiknykterhetsbrotten. Fängelsestraff har här inte visat sig vara något verksamt medel anförde utskottet som ställde sig bakom justitieministerns uppfattning att det är bättre för trafiksäkerheten om påföljdssystemets många olika möjligheter utnyttjas för att komma till rätta med den enskilde gärningsmannens grundläggande problem.
Utskottet instämde även i övrigt i justitieministerns ovan redovisade uttalanden beträffande val av påföljd för rattfylleri. Riksdagen följde utskottet.
Rättspraxis
Den påföljdspraxis som tillämpats när det gäller rattfylleri har under senare år genomgått en förändring. Eftersom domstolarna i ökad omfattning tagit hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden, har en förskjutning skett från fängelse mot fler icke frihetsberövande påföljder främst skyddstillsyn i förening med föreskrift om behandling. År 1989 meddelades 7 306 tingsrättsdomar i vilka rattfylleri (nu motsvarande grovt rattfylleri) var huvudbrottet. Påföljden bestämdes till fängelse i 72 % av fallen, till skyddstillsyn i drygt 18 % (varav 2 % kontraktsvård) och till villkorlig dom i 5 %. Under andra kvartalet 1990 (1 613 tingsrättsdomar) blev påföljden fängelse i 66 % av fallen, skyddstillsyn i 21 % (varav 2 % kontraktsvård) och villkorlig dom i 10%. Sedan de nya reglerna om trafiknykterhetsbrott trädde i kraft den 1 juli 1990 har en ytterligare förskjutning skett från fängelsestraff till icke frihetsberövande påföljder. Under andra kvartalet 1991 meddelades i rikets tingsrätter 1 424 domar i vilka grovt rattfylleri utgjort huvudbrottet. Påföljden bestämdes till fängelse i 45 % av fallen, till skyddstillsyn i 27 % (varav 2 % kontraktsvård) samt till villkorlig dom i 27 %.
Nedan lämnas en kort redogörelse för domar som högsta domstolen (HD) meddelat efter det att de nu gällande trafiknykterhetsbestämmelserna trädde i kraft och i vilka HD tagit ställning till frågor om påföljd för grovt rattfylleri.
I HDs dom den 10 december 1990, DB 35, var fråga om en kvinna (NN) som gjort sig skyldig till rattfylleri i augusti 1988. HD anförde inledningsvis att det saknades anledning anta att en tillämpning av de nya bestämmelserna om rattfylleri skulle leda till ett lindrigare straff varför NN skulle dömas enligt 4 § 1 mom. trafikbrottslagen i dess lydelse vid tiden för brottet. Beträffande NNs personliga förhållanden anförde HD bl.a. att hon hade vårdnaden om tre barn, att hon sammanbodde med en man med alkoholproblem, att hon själv missbrukat alkohol samt att hon sedan oktober 1988 erhållit behandling för sina alkoholproblem. Härefter anförde HD.
RÅ [riksåklagaren] har anfört att de skäl som hänför sig till NN:s rent personliga situation inte är av den styrkan att de bör medföra att påföljden bestäms till skyddstillsyn. Vid en samlad bedömning som tar hänsyn också till hennes familjesituation, främst att hon i praktiken ensam tar vård om tre minderåriga barn, finns det dock enligt RÅ utrymme för att välja en icke frihetsberövande påföljd.
HD finner att vad som framkommit om NN:s personliga förhållanden innebär särskilda skäl att bestämma en icke frihetsberövande påföljd. NN bör dömas till skyddstillsyn med föreskrift som tar sikte på hennes alkoholproblem.
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom [fängelse en månad] beträffande påföljden dömer HD NN till skyddstillsyn. -- NN skall underkasta sig den nykterhetsvårdande behandling som skyddskonsulenten i samråd med läkare bestämmer.
I NJA 1990 s. 772 var fråga om en man (NN) som, i februari 1989, efter att, i samband med utfart från en parkeringsplats, ha påkört och skadat två andra fordon smitit från platsen. Han stoppades av polis efter att ha kört omkring 300 m. HD anförde, efter att ha redogjort för förarbetsuttalanden till den nya trafiknykterhetslagstiftningen, i påföljdsfrågan följande:
NN hade en så hög alkoholkoncentration i blodet som 2,27 promille. Enbart detta förhållande utgör, med hänsyn till de återgivna förarbetsuttalandena, inte tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till omständigheterna i samband med körningen.
Såväl sammanstötningarna med de bägge parkerade bilarna som smitningen ger belägg för att NN var klart olämplig som bilförare, låt vara att påkörningarna skall ses mot bakgrund av att de skedde i samband med utfart från en parkeringsplats där utrymmet var begränsat. Några mer utpräglade risker för trafiksäkerheten har dock inte förelegat. Här får bl a beaktas att, enligt vad NN oemotsagt har uppgett, han hade för avsikt att föra bilen endast ett par hundra meter och att körningen ägde rum i ett bostadsområde med ringa trafik och vid en tidpunkt då få personer vistades ute.
Omständigheterna kan sammantagna inte anses ha varit sådana att NN har visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet. Med tillämpning av normala principer för påföljdsval bör NN, som ej tidigare dömts för trafiknykterhetsbrott, ådömas en icke frihetsberövande påföljd.
Det saknas särskild anledning att befara att NN kommer att göra sig skyldig till forsatt brottslighet. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom jämte böter. [Fängelse två månader i hovrätten.]
I NJA 1990 s. 796 var fråga om en man (NN) som på en parkeringsplats där det var mycket folk och bilar i rörelse körde en kortare sträcka och då påkörde två andra bilar. Alkoholkoncentrationen i mannens blod var omkring en timme efter körningen 2,55. HD konstaterade inledningsvis bl.a. att under förarbetena till den nya lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott har givits uttryck för ett nytt synsätt, som lämnar större utrymme för ej frihetsberövande påföljder än tidigare. Härefter anförde HD.
Av NNs egna uppgifter framgår att han var klart olämplig som bilförare, något som vinner stöd av den mycket höga alkoholkoncentrationen i blodet, sammanstötningen med de bägge parkerade bilarna och omgivningens reaktioner. NN har uppgett att han endast haft för avsikt att i låg fart föra bilen på parkeringen en sträcka om ca 40 meter. Oavsett hur det förhåller sig med den saken får NN anses ha visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet genom att i sitt kraftigt berusade tillstånd föra bilen på den livligt trafikerade platsen. Brottet är alltså av sådan art att fängelse normalt skall ådömas även med beaktande av de uttalanden som har gjorts i förarbetena till den nya lagstiftningen.
Efter att ha lämnat en beskrivning av NNs personliga förhållanden varav framgick bl.a. att han under flera år haft alkoholproblem och att en behandlingsplats på ett behandlingshem var reserverad för honom fortsatte HD.
Vad som framkommit om NNs person talar med styrka för en icke frihetsberövande påföljd. Det är också angeläget att den planerade behandlingen kommer till stånd så snart som möjligt. HD ansluter sig därför till riksåklagarens bedömning att -- trots brottets art -- skälen mot ett fängelsestraff väger över.
HD dömde NN till skyddstillsyn jämte 75 dagsböter. [Fängelse en månad i hovrätten.]
I NJA 1991 s. 77 var fråga om en kvinna (NN) som omkring klockan 02.50 kört bil i Skara. Alkoholhalten i hennes blod var efter körningen 2,01 .
HD som fastställde hovrättens domslut på en månads fängelse anförde i domskälen bl.a. följande.
NN hade knappt tio minuter efter körningen en alkoholkoncentration i blodet av 2,01 promille. Enbart detta förhållande utgör inte tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till omständigheterna i samband med körningen. Denna ägde visserligen rum vid en tidpunkt då trafiken var ringa. NN hade emellertid, då hon greps, kört flera kvarter genom centrala Skara, och hennes avsikt var att fortsätta en ej obetydlig sträcka längs stadsgator och en landsväg. Dessa omständigheter i förening med den höga alkoholkoncentrationen i blodet gör att brottet får anses vara av sådan art att fängelse normalt skall ådömas.
Frågan är då om sådana omständigheter föreligger som ändock föranleder en icke frihetsberövande påföljd.
NN har rörande sina personliga förhållanden uppgivit i huvudsak följande. Hon anser sig inte vara beroende av alkohol men dricker vin varje helg. Vid tiden för brottet var hon deprimerad efter en uppslitande skilsmässa. Hon befann sig också i en svår ekonomisk situation. Hon är ensamstående med en 12-årig dotter, som hon i händelse av ett fängelsestraff inte har möjlighet att placera. Hon saknar vänner som hon kan anförtro sig åt och ingen i hennes omgivning känner till rattfylleribrottet.
NNs personliga omständigheter får i och för sig sägas vara ömmande. Vad som framkommit utgör emellertid inte tillräckliga skäl att döma till annan påföljd än fängelse.
I NJA 1991 s. 80 var fråga om en man (NN) som omkring kl. 19.00 fört bil på Skeppsbron i Malmö. Alkoholkoncentrationen i mannens blod var omkring en timme efter körningen minst 1,89 . HD uttalade i sina domskäl följande.
NN hade omkring en timme efter körningen en alkoholkoncentration i blodet av 1,89 promille. Enbart detta förhållande utgör inte tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till omständigheterna i samband med körningen.
NN hade, när han greps, kört ca 1 km inom Malmö centrala delar, längs gator som normalt är starkt trafikerade. Hans avsikt var att fortsätta en avsevärd sträcka längs bl a en av huvudlederna till Limhamn. Dessa omständigheter i förening med den förhållandevis höga alkoholkoncentrationen i blodet gör att brottet får anses vara av sådan art att fängelse normalt skall ådömas.
På grund härav och då det inte har framkommit några omständigheter beträffande NN:s person som föranleder en annan påföljd än fängelse, skall HovR:ns domslut [fängelse en månad] fastställas.
I HDs dom den 11 juni 1991, DB 17, var fråga om en man (NN) som år 1989 gjort sig skyldig till tre fall av olovlig körning grovt brott, rattonykterhet och rattfylleri. Hovrätten hade dömt mannen till fängelse i tre månader. Enligt vad som antecknats i HDs dom hade mannen tidigare dömts för brott, främst förmögenhets- och trafiknykterhetsbrott. För rattfylleri och olovlig körning hade han dömts till fängelse senast dels i juni, dels i oktober 1987.
Efter att ha lämnat en kort redogörelse för rättspraxis konstaterade HD med anledning av de nya reglerna om trafiknykterhetsbrott att återfall i grovt rattfylleri har angetts vara en omständighet som medför att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. HD konstaterar vidare bl.a. att i enlighet med allmänna principer om inverkan av återfall vid bestämmande av påföljd bör gälla att, sedan några år gått från den tidigare domen eller i förekommande fall från frigivningen från ett frihetsstraff, påföljdsbestämningen för det nya brottet endast i undantagsfall påverkas av den tidigare domen; allmänna regler för val av påföljd kan även i andra fall medföra att en annan påföljd än fängelse bör väljas för återfallet, om skälen för detta är starka. HD redovisade att NN haft alkoholproblem under många år och att han genomgått en alkoholavvänjande behandling och därefter lyckats avstå helt från alkohol. Avslutningsvis anförde HD i sina domskäl.
Enligt 30 kap 9 § andra stycket 1 brottsbalken skall som särskilt skäl för att döma till skyddstillsyn beaktas om en påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet. Denna regel är tillämplig i fråga om NN, som på eget initiativ har underkastat sig rehabilitering med ett såvitt kan bedömas gott resultat. Detta resultat skulle kunna spolieras eller i varje fall allvarligt äventyras om NN nu skulle undergå fängelsestraff. De skäl som talar mot att NN döms till fängelse är med hänsyn härtill så starka att denna påföljd ej bör väljas trots att han återfallit i allvarlig trafiknykterhetsbrottslighet. Påföljden bör i stället bestämmas till skyddstillsyn. Med hänsyn till omständigheterna saknas tillräcklig anledning att förena skyddstillsynen med särskilda föreskrifter.
I HDs dom den 26 juni 1991, DB 19 var fråga om en man (NN) som gjort sig skyldig till två fall av rattfylleri i maj och i juni 1989. Brotten begicks under den tid mannen -- som sedan början av 1980-talet periodvis missbrukat alkohol -- tillsammans med sin hustru och två barn vistades på ett familjehem för familjebehandling. Mannen hade tidigare, i februari 1985, dömts för rattfylleri till fängelse.
HD anförde i sina domskäl bl.a.
NN hade den 27 maj cirka 90 minuter efter körningen en alkoholkoncentration i blodet av 1,85 promille. Vid det andra tillfället uppgick alkoholkoncentrationen i blodet ca 30 minuter efter körningen till 1,82 promille. Den höga alkoholkoncentrationen i förening med omständigheterna vid körningarna gör att gärningarna får anses vara av sådan art att fängelse normalt skall ådömas. Gärningarna innebär också att NN återfallit i trafiknykterhetsbrott. Med hänsyn till den tid som förflutit mellan den tidigare rattfylleridomen och de nu aktuella gärningarna, något mer än fyra år, bör emellertid påföljdsbestämningen för dessa inte påverkas av rattfylleridomen (jfr Högsta domstolens dom den 11 juni 1991, DB 17).
-- -- --
Enligt 30 kap 9 § andra stycket 1 brottsbalken kan rätten som särskilt skäl för att döma till skyddstillsyn beakta om en påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet. Denna bestämmelse får anses tillämplig på NN. Han har under snart tre års tid varit underkastad rehabilitering för att komma tillrätta med sina alkohol- och familjerelationsproblem, såvitt kan bedömas med goda resultat. Det är uppenbart att den förbättring som uppnåtts skulle kunna spolieras eller i varje fall allvarligt äventyras av ett fängelsestraff. Dessa omständigheter talar med styrka för en icke frihetsberövande påföljd. NN får anses ha ett starkt behov av det fortsatta stöd som en övervakning kan ge. Påföljden bör därför bestämmas till skyddstillsyn [hovrätten fängelse två månader]. -- NN:s ekonomiska situation är sådan att skyddstillsynen inte bör förenas med ett bötesstraff.
I HDs dom den 4 september 1991, DB333, var det fråga om en kvinna (NN) som gjort sig skyldig till två fall av vårdslöshet i trafik, olovlig körning grovt brott samt rattfylleri. Rattfylleribrottet tillgick så att kvinnan den 30 juni 1989 strax före kl. 23.00 förde sin bil flera kilometer på livligt trafikerade gator från Limhamn till Malmö centrum, där hon vållade en sammanstötning med en annan bil. Alkoholhalten i hennes blod uppgick en timme efter körningen till 1,50 . HD uttalade att dessa förhållanden gör att brottet får anses vara av sådan art att fängelse normalt bör ådömas. Efter en redogörelse för NNs personliga förhållanden anförde HD.
Den utredning som föreligger om risken för att NN vid avtjänandet av ett kortare frihetsstraff skall drabbas av menliga följder har inte sådan tyngd att annan påföljd än fängelse bör ådömas. Den betydelse som straffverkställigheten kan få för hennes båda barn kan inte heller påverka påföljdsvalet i detta mål.
HD fastställde det av hovrätten utdömda fängelsestraffet om en månad.
I HDs dom den 18 oktober 1991, DB 418, var fråga om en man (NN), född 1949, som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats. Det av tingsrätten utmätta straffet, fängelse i fem månader, hade av hovrätten ändrats till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (s.k. kontraktsvård). HD, som dömde mannen till fängelse i tre månader, anförde i sina domskäl.
NN förde söndagen den 7 oktober 1990 på eftermiddagen sin bil på riksväg 34 inom Hultfreds kommun en sträcka av åtminstone två mil i tät trafik. I en kurva kom bilen över på vägens vänstra sida. En mötande bilist lyckades styra sitt fordon av vägen men trots att bilens vänsterhjul gick utmed vägrenens vita linjemarkering stötte bilarnas vänstersidor ihop och skrapade emot varandra. NN stannade inte utan fortsatte med hög hastighet. Han förde därvid sin bil ömsom på höger och ömsom på vänster sida av vägen. NN påträffades senare sovande i sin bil på en gågata inne i Hultsfred. -- NN har förklarat att han inte har något som helst minne av körningen.
Alkoholkoncentrationen i NN:s blod uppgick omkring en och en halv timme efter körningen till minst 4.10 promille.
Genom sin körning har NN visat uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet. Omständigheterna vid körningen i förening med den osedvanligt höga alkoholkoncentrationen i blodet gör att brottsligheten måste anses vara av sådan art att någon annan påföljd än fängelse knappast kan komma i fråga. Härtill kommer att NN tidigare gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott. Den 30 augusti 1988 dömdes han för rattfylleri till fängelse en månad. Återfall i grovt rattfylleri är också en sådan omständighet som normalt utesluter annan påföljd än fängelse.
Av ett i Högsta domstolen ingivet läkarintyg, utfärdat den 20 september 1991 av överläkaren Staffan Annebäck, Västerviks sjukhus, framgår bl a följande. NN saknade tidigare en djupare, känslomässigt förankrad insikt i sitt rätt allvarliga alkoholberoende. Sedan han under april och maj 1991 vistats fem veckor på behandlingshemmet Bråviken har emellertid hans inställning till hela sin situation och sina alkoholproblem radikalt förändrats. Detta har lett till att han helt ändrat sin livsföring. -- NN har avyttrat sin rörelse i i Vimmerby och har flyttat till Lund där hans hustru fått anställning. Han har själv ännu inte lyckats få något nytt arbete. Han besöker flera gånger i veckan organisationen Anonyma Alkoholister och har hittills klarat sig utan återfall. Sedan NN kommit ifrån sitt alkoholberoende har hans relation till hustru och barn förändrats positivt. -- Ur rehabiliteringssynpunkt skulle det enligt Staffan Annebäck vara mycket olyckligt att nu döma NN till ett fängelsestraff.
NN har uppgivit att han följer den behandlingsplan som upprättades för honom i hovrätten. Han har gjort ett återbesök på behandlingshemmet och skall enligt planen göra ytterligare tre besök där innan behandlingen är avslutad. Han besöker sjukhus en gång i månaden för leverprov men har inte längre regelbunden kontakt med psykolog.
Vad sålunda framkommit om NNs situation utgör inte tillräckliga skäl att döma till annan påföljd än fängelse. Vid straffmätningen skall dock den tid som NN vistats på behandlingshem beaktas.
Utskottet
Inledning
Som framgår ovan behandlade utskottet under riksmötet 1989/90 ingående ett regeringsförslag om lagstiftning rörande trafiknykterhetsbrotten. I ärendet ställde sig utskottet bakom förslagen i propositionen utom såvitt avsåg den nedre promillegränsen för rattfylleri. Den nya lagstiftningen om trafiknykterhetsbrotten som trädde i kraft den 1 juli 1990 har rönt stor uppmärksamhet, och i den allmänna debatten har en omfattande kritik riktats mot den. Kritiken har särskilt inriktats på det höga antalet domar där påföljden för grovt rattfylleri bestämts till villkorlig dom.
Ämnet uppmärksammades också under den allmänna motionstiden 1991, då ett stort antal motioner med anknytning till trafiknykterhetsbrottslighet väcktes. Bland motionsyrkandena ingår krav på att gränsen för grovt rattfylleri skall sänkas till 1,0 , att straffmaximum för detta brott skall höjas från fängelse i ett år till fängelse i två år samt att påföljden fängelse skall få en ökad användning vid rattfylleribrott. Motionsyrkandena har återgetts i det föregående.
Överväganden
Rent allmänt vill utskottet anföra följande.
Gärningar som numera benämns grovt rattfylleri utgör en brottslighet där den regelmässiga användningen av fängelse medfört en stark allmänpreventiv verkan. Det förhållandet att antalet domar där villkorlig dom kommit att utgöra påföljden för grovt rattfylleri ökat på det sätt som -- i vart fall inledningsvis -- varit fallet kan tolkas som om lagstiftaren intagit en förändrad, mindre restriktiv, syn på brott av denna typ. Enligt utskottets uppfattning är det beträffande grovt rattfylleri alltjämt nödvändigt med en påföljdspraxis som tillgodoser den allmänpreventiva effekt som lagstiftningen rimligen är avsedd att ha. Detta utesluter i och för sig inte att det är önskvärt att domstolarna inhämtar underlag för att, i enlighet med allmänna principer för straffmätning och påföljdsval, kunna bestämma påföljden för grovt rattfylleri till skyddstillsyn (t.ex. med kontraktsvård eller andra särskilda föreskrifter) där det visar sig att den enskildes alkoholproblem är sådana att annan påföljd än fängelse ter sig adekvat (jfr beträffande personutredning vid trafiknykterhetsbrott justitieutskottets betänkande 1991/92:JuU4 personutredning i brottmål). Däremot bör villkorlig dom tillämpas med stor restriktivitet.
Vid ställningstagande till motionsönskemålen vill utskottet notera följande.
Som framgår ovan har BRÅ erhållit i uppdrag att utvärdera reformeringen av trafiknykterhetslagstiftningen. Att en sådan utvärdering kommer till stånd överensstämmer med vad utskottet uttalat. BRÅ skall redovisa resultatet av utvärderingen senast den 1 april 1994. Enligt utskottets uppfattning kan den nödvändiga utvärderingen av rattfyllerilagstiftningen inte avvaktas så länge. Regeringen har i regeringsförklaringen anfört att reglerna för rattfylleri skall ses över med inriktning på sänkt promillegräns och skärpta straff för grovt rattfylleri samt ökad enhetlighet i tillämpningen. Att en sådan översyn skall ske framstår som lämpligt och nödvändigt; härvid torde samtliga i detta ärende aktuella motionsspörsmål komma att övervägas. Denna översyn bör ske med största skyndsamhet så att ett förslag om ändrad lagstiftning, om en sådan skulle visa sig nödvändig, kan presenteras för riksdagen snarast.
Med hänsyn till att åtgärder i den av utskottet förordade riktningen redan aktualiserats genom regeringsförklaringen saknas anledning för någon särskild åtgärd i ärendet från riksdagens sida. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till samtliga motioner.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande rattfylleri att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju603, 1990/91:Ju604, 1990/91:Ju605, 1990/91:Ju606, 1990/91:Ju612, 1990/91:Ju635, 1990/91:Ju639, 1990/91:Ju640, 1990/91:Ju642, 1990/91:Ju644, 1990/91:Ju648 yrkande 1, 1990/91:Ju802 yrkande 19, 1990/91:Ju803 yrkande 9 i denna del och 1990/91:Ju808 yrkande 2.
Stockholm den 12 november 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Ulla-Britt Åbark (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Ingbritt Irhammar (c), Birthe Sörestedt (s), Birgit Henriksson (m), Nils Nordh (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Göran Magnusson (s), Lars Sundin (fp), Sigrid Bolkéus (s), Christel Anderberg (m) och Kjell Eldensjö (kds).