Prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst
Betänkande 1990/91:FöU9
Försvarsutskottets betänkande
1990/91:FÖU09
Prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst
Innehåll
1990/91 FöU9
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i proposition 1990/91:169 om ett nytt prövningsförfarande vid ansökan om vapenfri tjänst. I anslutning till propositionen behandlas också fyra motioner som väckts med anledning av propositionen samt en motion från den allmänna motionstiden 1991 och ett motionsyrkande väckt med anledning av proposition 1990/91:102.
Sammanfattning
Utskottet föreslår att riksdagen antar ett av regeringen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst.
Lagförslaget innebär en förenkling av förfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst. Om en ansökan om sådan tjänst inlämnas inom sex månader från den militära inskrivningsprövningen och innehåller en i lagen närmare angiven försäkran skall ansökningen bifallas utan ytterligare utredning såvida det inte finns särskilda skäl att närmare pröva sökandens inställning till bruk av vapen. En ansökan som görs vid senare tidpunkt skall innehålla en skriftlig redogörelse från sökanden för de närmare förhållanden som han vill åberopa till stöd för att han bör få göra vapenfri tjänst.
Ansökningar om vapenfri tjänst skall som hittills prövas i första instans av vapenfristyrelsen och i andra instans av totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.
Ett beslut om tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna upphävas endast om den tjänstepliktige ansöker om det och det föreligger särskilda skäl. En sådan ansökan skall prövas av värnpliktsverket.
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen antar ett till propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst. Propositionens lagförslag överensstämmer med ett lagförslag som utan erinran har granskats av lagrådet. Det till propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.
Motionerna
Avlämnad under allmänna motionstiden 1991
1990/91:Fö902 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den vapenfria tjänsten.
Väckt med anledning av proposition 1990/91:102
1990/91:Fö7 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att verksamhetsområdet för nuvarande vapenfriutbildning bör utvidgas till att omfatta internationellt biståndsarbete.
Väckta med anledning av proposition 1990/91:169
1990/91:Fö22 av Knut Wachtmeister och Per Stenmarck (m) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1990/91:169 och hos regeringen begär ett nytt förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:Fö23 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av prövningsförfarandet i vapenfriärenden.
1990/91:Fö24 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vapenfristyrelsen även fortsättningsvis skall innefatta en delegation på sätt som utvecklats i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fortlöpande utvärdering av vapenfrifrågans utveckling efter förenklingen av prövningsförfarandet.
1990/91:Fö25 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av utbildningskapacitet så att vapenfria inte tvingas vänta med påbörjandet av sin vapenfriutbildning.
Utskottet
Inledning
Den allmänna värnplikten för män utgör ett grundläggande element i det svenska militära försvaret. Skyldigheten att fullgöra denna plikttjänst regleras i värnpliktslagen (1941:967). Av denna lags första paragraf framgår att en svensk man är skyldig att fullgöra värnplikt från och med det kalenderår under vilket han fyller 18 år till och med det år under vilket han fyller 47 år.
Under vissa förutsättningar kan den värnpliktige undantas från allmän värnpliktstjänstgöring. Sådana undantag kan medges av medicinska skäl. Även den som hyser samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring har i vårt land sedan länge under vissa förutsättningar kunnat befrias från sådan tjänstgöring. I dessa fall ersätts värnpliktstjänstgöringen med vapenfri tjänst.
Nu gällande lagstiftning om vapenfri tjänst kom till år 1966. Den föregicks av 1964 års utredning rörande vapenfria tjänstepliktiga (SOU 1965:71).
Genom en lagändring år 1978 (prop. 1977/78:159, FöU28, rskr. 371) utformades vapenfrilagens nuvarande bestämmelser om förutsättningarna för att få vapenfri tjänst och förfarandet vid prövning av ansökningar om sådan tjänst. Denna lagstiftning byggde på resultatet av 1973 års vapenfriutredning som finns redovisat i betänkandet Rätten till vapenfri tjänst (SOU 1977:7).
Enligt 1 § vapenfrilagen skall det för tillstånd till vapenfri tjänst kunna antas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han inte kommer att fullgöra värnplikten.
Tillstånd till vapenfri tjänst beviljas först sedan det genom prövning har klarlagts att sökanden uppfyller de uppställda kraven för sådan tjänst.
Detta prövningsförfarande skall enligt nu gällande ordning grundas på en skriftlig ansökan om vapenfri tjänst innehållande de skäl som sökanden vill åberopa samt hans önskemål om slag av tjänstgöring. Sökanden kallas vidare till ett obligatoriskt samtal med en särskild utredningsman. Beslut om tillstånd till vapenfri tjänst fattas av vapenfristyrelsen med totalförsvarets tjänstepliktsnämnd som besvärsinstans (före den 1 oktober 1989 av vapenfrinämnden vars beslut kunde överklagas hos regeringen).
Under den tid som nu gällande förfarande för prövning av ansökningar av vapenfri tjänst varit i tillämpning har det riktats kritik mot detta. Mot denna bakgrund stödde utskottet i sitt betänkande FöU 1987/88:8 (s. 13) vad föredragande statsrådet i proposition 1987/88:81 anförde om behovet av att utvärdera effekterna av 1978 års lagändring. I april 1990 tillkallade regeringen i enlighet med vad föredragande statsrådet anfört en särskild utredare med uppgift att göra en sådan utvärdering. Resultatet av detta utredningsarbete redovisades i september samma år i betänkandet (SOU 1990:91) Vapenfriprövningens effekter.
I betänkandet 1990/91:FöU4 riktade utskottet med anledning av motioner i ämnet ånyo uppmärksamheten på kritiken mot prövningsförfarandet. Utskottet konstaterade därvid att denna kritik hade vuxit såväl från värnpliktiga som från organisationer. Främst hade man pekat på att systemet gav verbalt begåvade sökande bättre förutsättningar än andra att få sina ansökningar beviljade. En del sökande kunde, hävdades det vidare, uppleva prövningen som kränkande. Utskottet förklarade sig ha förståelse för att den tillämpade ordningen kunde uppfattas på angivet sätt. Enligt utskottets mening framstod ett bibehållande av systemet som än mer omotiverat genom att antalet frikallelser från värnpliktstjänstgöringen av andra skäl påtagligt hade ökat under senare år. Sådana frikallelser var, konstaterade utskottet, mångdubbelt flera än frikallelserna enligt vapenfrilagen och grundades på en långt mindre ingående prövning än den som sökande om vapenfri tjänst underkastas. Med hänvisning till det sagda förklarade sig utskottet berett att frångå sin tidigare restriktiva inställning till att avskaffa det gällande prövningsförfarandet. Utskottet ansåg att den nuvarande prövningen borde ersättas med en ordning som lägger ett större ansvar på den enskilde. En möjlighet kunde vara att införa ett system med en skriftlig försäkran men det kunde, konstaterade utskottet, även finnas andra lösningar. Enligt utskottet borde det ankomma på regeringen att närmare överväga denna fråga och förelägga riksdagen ett förslag. Vad utskottet anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I december 1990 tillsatte regeringen en arbetsgrupp inom försvarsdepartementet med uppgift att utreda och lämna förslag till ett ändrat prövningsförfarande i enlighet med riksdagens beslut.
Efter remissbehandling av arbetsgruppens förslag har dessa lagts till grund för de förslag regeringen framlägger i den nu behandlade propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
De ändringar i vapenfrilagen (1966:413) som föreslås i propositionen innebär i korthet följande.
Det grundläggande kravet att den som vill ha vapenfri tjänst skall ha en övertygelse som inte kan förenas med att använda vapen mot annan föreslås ligga fast. Möjligheten att göra vapenfri tjänst skall således fortfarande ses som ett undantag från den allmänna värnplikten.
Enligt förslaget skall en ansökan om vapenfri tjänst innehålla en skriftlig försäkran från den värnpliktige att han har en allvarlig personlig övertygelse rörande bruket av vapen mot annan som är oförenlig med värnpliktstjänstgöringens krav.
Om ansökningen görs inom sex månader från den militära inskrivningsprövningen och innehåller en sådan försäkran, skall ansökningen bifallas utan ytterligare utredning om det inte finns särskilda skäl att närmare pröva sökandens inställning till bruk av vapen.
En ansökan som görs vid senare tidpunkt skall innehålla en skriftlig redogörelse från sökanden för de närmare förhållanden som han vill åberopa till stöd för att han vill ha vapenfri tjänst.
En ansökan får aldrig avslås utan att sökanden har getts tillfälle att lämna muntliga uppgifter i ärendet.
Ansökningar om vapenfri tjänst skall som hittills prövas i första instans av vapenfristyrelsen och i andra instans av totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.
Ett beslut om tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna upphävas endast om den tjänstepliktige ansöker om det och om det föreligger särskilda skäl. En sådan ansökan skall prövas av värnpliktsverket.
För närvarande får enligt 2 § vapenfrilagen vapenfri tjänstgöring ske hos statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer. Med hänsyn till att vissa statliga myndigheter, däribland statens vattenfallsverk, inom en nära framtid kommer att ombildas till bolag, föreslås att nämnda paragraf ändras så att regeringens bemyndigande att få bestämma vem som skall få anordna vapenfri tjänst utvidgas till att förutom föreningar och stiftelser innefatta även bolag.
De nya reglerna föreslås gälla fr.o.m. den 1 juli 1991.
Utskottets allmänna synpunkter
Utskottet finner att det framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst väl överensstämmer med intentionerna bakom riksdagens beslut under hösten 1990 om ett ändrat förfarande vid prövningen av ansökningar om vapenfri tjänst. Mot denna bakgrund anser sig utskottet inte kunna stödja förslaget i motion Fö22 (m) om avslag på propositionen kombinerat med ett uppdrag till regeringen att presentera riksdagen ett nytt lagförslag. Av det sagda framgår att utskottet inte heller kan tillstyrka motion Fö23 (c) i vilken motionären föreslår att det införs en valfrihet mellan militär utbildning och vapenfri tjänst. Utskottet anser sålunda att riksdagen bör anta det framlagda lagförslaget.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att det ges en god information om den nya lagstiftningen. Denna bör inte vara enbart riktad mot värnpliktiga inför inskrivningen utan ges även till berörda myndigheter. Utskottet räknar med att det därvid inte enbart kommer att informeras om förutsättningarna för att få vapenfri tjänst utan också om reglerna för upphävande av sådant beslut.
Med anledning främst av framförda motionsyrkanden övergår utskottet till att behandla några frågor som framför allt rör vissa konsekvenser av den föreslagna lagändringen där ansvaret att vidta åtgärder åvilar regering och myndigheter.
Avskaffande av delegationen inom vapenfristyrelsen
Enligt 6 § förordningen (1989:757) med instruktion för vapenfristyrelsen avgörs ärenden om tillstånd till vapenfri tjänst av en delegationen inom vapenfristyrelsen. Delegationen som tillkom i samband med att vapenfristyrelsen inrättades (prop. 1988/89:110, FöU13, rskr. 241) består av chefen för vapenfristyrelsen (överdirektören) och högst 20 andra ledamöter. Överdirektören är ordförande i delegationen. De övriga ledamöterna är lekmän. Delegationen är beslutför när ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande.
I motion Fö24 yrkande 1 (s) anser motionärerna att vapenfristyrelsen även fortsättningsvis skall innefatta en delegation med lekmän. Enligt motionärerna kan dock antalet ledamöter i delegationen minskas i förhållande till nuläget. Ett inslag av lekmän vid behandlingen av ansökningarna om vapenfri tjänst utgör enligt motionärerna bl.a. en garanti för att rättssäkerheten kommer att upprätthållas.
Utskottet delar i princip motionärernas uppfattning att ett lekmannainflytande i olika beslutsfattande instanser kan bidra till ökad rättssäkerhet. I det nu aktuella fallet anser utskottet dock att ett lekmannainslag inte är nödvändigt. Utskottet tänker därvid särskilt på den förenkling av handläggningen av ansökningar om vapenfri tjänst som följer av den nya ordningen. Utskottet vill också framhålla att avslagsbeslut kan överklagas till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, i vilken, såsom framgått av det föregående, ingår lekmän. Det kan vidare framhållas att den föreslagna ordningen ger förutsättningar för en snabb handläggning, inte minst till gagn för den sökande, som skulle kunna gå förlorade om också lekmän skulle delta i beslutsfattandet. Det förenklade förfarandet medför samtidigt vissa besparingar som enligt utskottets mening bör tas till vara. Utskottet anser därför att motion Fö24 yrkande 1 bör avslås.
Utbildningskapacitet
I motion Fö25 (fp) lämnas en uttömmande redovisning av vapenfrifrågans tidigare behandling i riksdagen. Ställt i detta historiska perspektiv framstår enligt motionärerna det framlagda förslaget som förverkligandet av ett sedan länge framfört liberalt krav. I motionen framhålls avslutningsvis att den positiva effekten av den nya ordningen skulle gå förlorad om den vapenfrie måste vänta i åratal på utbildning. Det är enligt motionärernas mening därför nödvändigt att de utbildningsansvariga för framtidens vapenfria har sådan flexibilitet att "vapenfripucklar" så långt möjligt elimineras.
Utskottet anser att motionärerna här pekar på en väsentlig omständighet och förutsätter att regeringen och ansvariga myndigheter tillser att tillgången på utbildningsplatser för vapenfria görs så flexibel att utbildningskapaciteten snabbt kan anpassas till de årliga förändringarna i antalet beviljade vapenfria tjänstgöringar.
Uppföljning av tillämpning, m.m.
I motion Fö24 yrkande 2 (s) framhåller motionärerna att det bör ske en fortlöpande utvärdering av vapenfrifrågans utveckling efter genomförandet av förenklingen av prövningsförfarandet. I propositionen anger försvarsministern också att berörda myndigheter, främst värnpliktsverket och vapenfristyrelsen, uppmärksamt bör följa utvecklingen såvitt avser antalet ansökningar om vapenfri tjänst i förhållande till värnpliktskullarnas storlek.
Utskottet utgår från att tillämpningen och följderna av det nya förfarandet noga kommer att följas av myndigheter och regering även i andra än nyss angivna hänseenden. Utskottet förutsätter också att regeringen i lämpligt sammanhang kommer att informera riksdagen om vapenfrifrågans utveckling även utan något uttalande av riksdagen i frågan. Motion Fö14 yrkande 2 (s) bör sålunda inte bifallas av riksdagen.
Utskottet konstaterar att det för närvarande finns sju fast anställda utredare och 84 s.k. freelanceutredare. Av propositionen framgår att freelanceutredarna sannolikt kommer att bli överflödiga som följd av det förenklade prövningsförfarandet eftersom inslaget av muntlig handläggning i form av utredningssamtal kommer att begränsas. På sikt bedöms även antalet fast anställda utredningssekreterare komma att minska.
Ändringar av vapenfriutbildningens innehåll
I motionerna Fö902 (s) och Fö7 yrkande 6 (mp) föreslås en ändring av vapenfriutbildningens innehåll.
I motion Fö902 (s) pekar motionärerna på att i lagändringen år 1988 den vapenfria tjänstens anknytning till totalförsvarets myndigheter markerades mycket starkt. Likafullt medförde ändringen en betydande breddning av tjänstgöringens innehåll jämfört med förhållandena under den föregående vapenfrilagen. Detta hindrar emellertid enligt motionärerna inte att den starka anknytningen till de civila försvarsmyndigheterna kan tänkas provocera värnpliktiga som skulle vara berättigade till vapenfri tjänst att i stället totalvägra och därmed bli dömda till fängelse. Motionären finner det angeläget att det utarbetas förslag i syfte att så långt möjligt undanröja det problem som fängelsestraff vid vapen- och värnpliktsvägran utgör, och måste utgöra, i ett samhälle med respekt för människans samvetsbestämda övertygelse.
Motionärerna i motion Fö7 yrkande 6 (mp) anser att verksamhetsområdet för nuvarande vapenfriutbildning bör utvidgas till att omfatta internationellt biståndsarbete.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att totalförsvarets personalförsörjning genom pliktsystem kommer att bli föremål för utredning. Bl.a. skall utredningen särskilt överväga formerna för direktrekrytering av värnpliktiga till den civila delen av totalförsvaret. Enligt vad utskottet har inhämtat skall utredningen särskilt överväga hur sådana åtgärder kan samordnas med den vapenfria tjänsten och med prövningsförfarandet för att få en sådan tjänst och härvid beakta att utbildningen inom den civila delen av totalförsvaret skall leda till krigsbefattning inom detta och inte vara en allmän arbetskraftsresurs i fred. Utskottet anser att riksdagen i avvaktan på resultatet av nämnda utredning inte bör uttala sig om innehållet i utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga enligt yrkande 6 i motion Fö7 (mp) eller utarbetande av förslag enligt motion Fö902. Dessa motionsyrkanden bör sålunda avslås av riksdagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lagförslaget att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fö22 och 1990/91:Fö23 antar det av regeringen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,
2. beträffande bibehållande av en delegation inom vapenfristyrelsen att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö24 yrkande 1,
3. beträffande utvärdering av vapenfrifrågans utveckling att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö24 yrkande 2,
4. beträffande kapacitet att utbilda vapenfria att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö25,
5. beträffande åtgärder i syfte att minska antalet fängelsestraff vid vapen- och värnpliktsvägran att riksdagen avslår motion 1990/91:902,
6. beträffande utbildning av vapenfria i internationellt biståndsarbete att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö7 yrkande 6.
Stockholm den 21 maj 1991
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
Närvarande: Arne Andersson i Ljung (m), Roland Brännström (s), Ingvar Björk (s), Iréne Vestlund (s), Kerstin Ekman (fp), Gunhild Bolander (c), Barbro Evermo Palmerlund (s), Göran Allmér (m), Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s), Karin Wegestål (s), Hans Lindblad (fp), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Jan Jennehag (v), Paul Ciszuk (mp), Alf Egnerfors (s) och Wiggo Komstedt (m).
Särskilt yttrande
Utbildning av vapenfria i internationellt beståndsarbete
Paul Ciszuk (mp) anför:
Som framgår av partimotioner från miljöpartiet de gröna anser vi att nuvarande värnpliktssystem bör utvecklas till en allmän värntjänst för både kvinnor och män. Verksamhetsområdet skulle omfatta i princip alla de verksamheter som är nödvändiga för att värna ett gott samhälles fortsatta existens. I detta ingår definitivt också internationellt biståndsarbete. Inom värntjänsten skulle vapenfri utbildning snarare bli regel än undantag.
Regeringen arbetar nu med direktiv till en utredning om tjänstepliktslagarna. I avvaktan på dessa bör man låta förändringar i nuvarande vapenfriutbildning anstå. Dock bör man starta försöksverksamhet med direkt rekrytering av värnpliktiga oberoende av vapenfriansökan till räddningstjänst, sjukvård och fältarbeten inom miljövården.