Översyn av varumärkeslagen m.m.
Betänkande 1994/95:LU7
Lagutskottets betänkande
1994/95:LU07
Översyn av varumärkeslagen m.m.
Innehåll
1994/95 LU7
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1994/95:59 Översyn av varumärkeslagen m.m. Madridsystemet. I propositionen föreslås att Sverige i enlighet med åtagande i EES-avtalet ansluter sig till 1989 års protokoll till Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken. En anslutning till protokollet kommer att göra det möjligt för svenska företag att få skydd för sina varumärken i flera olika länder genom ett enda registreringsförfarande hos den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) i Genève i stället för ett erforderligt antal nationella registreringar, vilket krävs enligt nuvarande ordning. Propositionen innehåller förslag till den lagstiftning som krävs för ett tillträde till protokollet.
I propositionen tas även vissa andra frågor upp. Sålunda föreslås bl.a. att möjligheterna att få skydd för varukännetecken genom inarbetning vidgas samt att invändningsförfarandet i anslutning till en ansökan om registrering skall läggas efter registreringen i stället för som nu före.
De ändringar som rör tillträdet till Madridprotokollet föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer och övriga ändringar den 1 januari 1995.
Inga motioner har väckts med anledning av propositionen.
I en skrivelse har Sveriges Industriförbund, Stockholms Handelskammare och Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd närmare utvecklat och preciserat organisationernas gemensamma syn i vissa frågor som tidigare väckts under remissbehandlingen av förslaget. Marianne Levin, professor i civilrätt och föreståndare för Institutet för Immaterialrätt vid Stockholms universitet, har i en egen skrivelse ställt sig bakom de synpunkter som redovisas i nämnda skrivelse.
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen (Justitiedepartementet) 1. att riksdagen godkänner protokollet den 27 juni 1989 till Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken den 14 april 1891, med förklaring
a) att även senare designeringar som grundas på en svensk nationell ansökan om registrering eller en svensk nationell registrering skall inges till Patent- och registreringsverket,
b) att tidsfristen för att medge verkan av en internationell varumärkesregistrering i Sverige skall vara 18 månader och att, i fall då en vägran att medge verkan grundas på en invändning, sådan underrättelse kan komma att lämnas efter 18-månadersfristens utgång,
c) att engelska skall användas som arbetsspråk,
d) att Sverige i fråga om internationella varumärkesregistreringar som skall gälla här i landet och i fråga om förnyelse av sådana registreringar i stället för en andel av inkomsten från tilläggsavgifter och kompletterande avgifter önskar erhålla en individuell avgift,
2. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),
3. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i firmalagen (1974:156).
Över lagförslagen har Lagrådets yttrande inhämtats. Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.
Utskottet
Inledning
Immaterialrätt är en sammanhållande beteckning för det rättsområde inom civilrätten som behandlar skyddet för intellektuella prestationer och kännetecken. De immaterialrättsliga reglerna ställer upp skydd mot kopiering och efterbildning utan samtycke av rättighetshavaren och mot annat otillbörligt utnyttjande. Immaterialrätten är uppbyggd på flera olika lagar om ensamrätt till vissa slag av intellektuella prestationer och till kännetecken. I regel finns en särskild immaterialrättslig lag om varje typ av rättighet. Detta har sin främsta orsak i att de olika rättighetstyperna uppvisar särdrag sinsemellan, såväl när det gäller förutsättningarna för skydd som beträffande skyddets omfattning och varaktighet. På det immaterialrättsliga området dras en grundläggande skiljelinje mellan upphovsrätt och industriellt rättsskydd.
Den egentliga upphovsrätten, rätten till litterära, konstnärliga och musikaliska verk samt rätten till datorprogram, regleras i upphovsrättslagen. Sedan den 1 april 1994 är även reglerna om rätten till fotografisk bild integrerade i upphovsrättslagen. Det är inte bara rätten för skapande konstnärer m.fl. som regleras i upphovsrättslagen. Den tar upp även vissa upphovsrätten närstående rättigheter, såsom rättsskyddet för bl.a. utövande konstnärer.
Det industriella rättsskyddet behandlas i flera olika lagar. Patenträtten, dvs. rätten till uppfinningar, regleras i patentlagen medan rätten till nya växtsorter behandlas i växtförädlarrättslagen. För mönsterrätten, dvs. rätten till en varas utseende och ornament, finns regler i mönsterskyddslagen. I varumärkeslagen regleras skyddet för varumärken och andra varukännetecken. Bestämmelser om rätten till firma och andra näringskännetecken finns i firmalagen. När det gäller regler om annan känneteckensrätt såsom rätten till egenartade namn och titlar på litterära och konstnärliga verk återfinns dessa i namnlagen resp. upphovsrättslagen.
Genom lagen om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter har skapats en särskild immateriell rätt vid sidan av de nuvarande industriella rättigheterna och upphovsrätten.
Som en övergripande beteckning för varumärkesrätt, firmarätt och andra typer av rättsskydd för individualiseringsmedel används begreppet känneteckensrätt. Från skilda utgångspunkter kan olika skiljelinjer dras mellan skyddet för intellektuella prestationer (upphovsrätt, patenträtt, växtförädlarrätt och mönsterrätt) och skyddet för kännetecken. Skyddet för kretsmönster får i det sammanhanget hänföras till den förra kategorin.
Varumärkeslagen trädde i kraft den 1 januari 1961, och den har i sina huvuddrag inte ändrats sedan dess. Dock har under den tid lagen varit i kraft en betydande utveckling ägt rum. Varumärkenas funktion i det moderna samhället har delvis ändrats jämfört med förhållandena vid lagens tillkomst. Ett varumärke betraktades tidigare endast som ett tillbehör till en rörelse och ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. Många varumärken används emellertid numera inte för att på detta sätt utmärka ett kommersiellt ursprung. Ofta anses det likgiltigt vem som har producerat de varor som försetts med ett visst varumärke. I stället har många märken erhållit en självständig symbolisk karaktär och en karaktäristisk profil som är oberoende av de varor och tjänster för vilka de avses att bli använda. Dessa varumärken har därigenom kommit att representera ett självständigt kommersiellt värde, ofta till följd av betydande investeringar, vilket kan vara skyddsvärt gentemot annans utnyttjande även om detta faller utanför bestämda varu- eller tjänstekategorier.
Genom ändringar i varumärkeslagen med anledning av de åtaganden som Sverige gjort i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), vilka ändringar trädde i kraft den 1 januari 1993, utökades möjligheterna att få även grafiska tecken godkända som varumärken samt skärptes användningstvånget för varumärken.
EES-avtalet ställer också krav på att Sverige senast den 1 januari 1995 ansluter sig till det s.k. Madridprotokollet om internationell registrering av varumärken. Ett sådant tillträde kräver ändringar i varumärkeslagen.
Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av propositionens huvudsakliga innehåll -- att behandla Madridsystemet, dvs. Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken (Madridöverenskommelsen) och protokollet till Madridöverenskommelsen (Madridprotokollet) jämte vissa övriga frågor som särskilt tilldragit sig utskottets intresse.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Förslag läggs fram om Sveriges anslutning till Madridprotokollet och den lagstiftning som behövs för ett tillträde till protokollet. Vidare föreslås att registreringsförfarandet ändras så att registrering sker innan invändningsförfarandet inleds och omedelbart efter det att officialgranskningen avseende såväl absoluta som relativa registreringshinder har skett. När det gäller skydd för varukännetecken utan registrering skall det enligt förslaget inte längre fordras att kännetecknet är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor. Ett kännetecken skall anses inarbetat när det är känt som ett varumärke för de varor det avser inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig. En annan nyhet är att det i en registreringsansökan skall anges de varor eller tjänster för vilka märket söks registrerat och de klasser till vilka varorna eller tjänsterna hör. Enbart ett angivande av klasser skall inte längre vara tillräckligt. Slutligen föreslås att firmalagens regler om inarbetning ändras så att de stämmer överens med varumärkeslagens regler. På motsvarande sätt som har gjorts i varumärkeslagen föreslås att det särskilda kravet i firmalagen på särskiljningsförmåga för bokstäver och siffror tas bort.
Madridsystemet
Skydd genom registrering för ett varumärke förutsätter som huvudregel att en nationell ansökan görs hos landets varumärkesmyndighet. Myndigheten beslutar sedan om registrering av märket för den tid som är bestämd i landets varumärkeslag. Den som vill ha skydd för ett varumärke i flera länder måste göra ett antal nationella ansökningar enligt de formkrav och på de språk som gäller i varje land och mot betalning av de föreskrivna nationella avgifterna. För de varumärkeshavare som önskar skydd i flera länder är systemet med nationella ansökningar och registreringar komplicerat, tidsödande och dyrbart. Av det skälet har vissa internationella registreringssystem för varumärken etablerats. I sådana system behöver märkeshavaren bara göra en ansökan och betala en avgift för att få en registrering med samma giltighetstid i alla de länder i vilka varumärket önskas skyddat. De viktigaste av dessa internationella system är de som bygger på Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken (Madridöverenskommelsen) resp. protokollet till Madridöverenskommelsen (Madridprotokollet).
Madridöverenskommelsen trädde i kraft redan 1892. Trots att överenskommelsen har varit i kraft i mer än 100 år är för närvarande endast ett drygt 40-tal stater anslutna till den. Flera länder med ett stort antal varumärken, däribland Förenta staterna, Japan och Storbritannien, har inte tillträtt överenskommelsen. Inte heller de nordiska länderna har gjort det. Mot den bakgrunden har år 1989 antagits ett protokoll till Madridöverenskommelsen bestående av 16 artiklar. Genom protokollet har skapats ett system för internationell varumärkesregistrering, vilket i sina huvuddrag stämmer överens med Madridöverenskommelsen. Protokollet har skrivits under av 28 stater, bland dem de nordiska länderna med undantag för Island och Norge. Protokollet träder i kraft tre månader efter det att fyra tillträdesinstrument har deponerats hos WIPO:s generaldirektör, under förutsättning att ett av dessa instrument kommer från ett land som är medlem av Madridöverenskommelsen och ett instrument från ett annat land som inte är sådan medlem eller från en mellanstatlig organisation. Protokollet har hittills ratificerats endast av Spanien och har således ännu inte trätt i kraft.
En internationell ansökning om registrering enligt Madridöverenskommelsen måste grundas på en nationell registrering av ett varumärke hos en avtalsslutande stats eller organisations varumärkesmyndighet. Ansökningen skall inte ges in till den internationella byrån, utan till varumärkesmyndigheten i ursprungslandet, vilken skall kontrollera att det märke som anges i ansökan är registrerat hos myndigheten i sökandens namn för samma varor och tjänster som anges i den internationella ansökan. I vart och ett av länderna där skydd har begärts gäller rättsverkan under en tid av 20 år från den internationella registreringen. Detta gäller även om den nationella skyddstiden är annorlunda för varumärken som har registrerats nationellt. Registreringen kan förnyas för ett obegränsat antal 20-årsperioder.
Det skydd som erhållits enligt den internationella
registreringen förblir beroende av skyddet i ursprungslandet
under en period av fem år från registreringsdagen. Om märket
under denna tid upphör att vara skyddat i detta land, kan
skyddet enligt den internationella registreringen inte göras
gällande i något av de andra länderna ("central attack"). Det
finns inte heller någon möjlighet att omvandla en sådan
internationell registrering till en nationell.
En internationell ansökan enligt Madridprotokollet kommer att kunna grundas på antingen en nationell ansökan om registrering av ett varumärke hos en avtalsslutande stats eller organisations varumärkesmyndighet eller en nationell registrering av märket hos en sådan stat eller organisation. En sådan registrering blir giltig i tio år från registreringsdagen med möjlighet till förnyelse för ett obegränsat antal tioårsperioder.
Utskottet kan konstatera att Sverige genom EES-avtalet har åtagit sig att tillträda Madridprotokollet. En anslutning till ett sådant internationellt registreringsförfarande är av stort värde för svenska företag som utanför landets gränser söker skydd för sina varumärken. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag i den delen.
En annan fråga är huruvida Sverige bör ansluta sig även till Madridöverenskommelsen. I en skrivelse från Industriförbundet m.fl. framhålls att ett tillträde även till överenskommelsen är viktig för svenska företag. Som stöd för den ståndpunkten anförs att den praktiskt sett allvarligaste nackdelen med att stå utanför överenskommelsen är att varumärken som registrerats enligt denna inte får innehas av företag utan hemvist i ett land som har tillträtt överenskommelsen. Ett svenskt företag (med hemvist endast i Sverige) kan inte förvärva rätten till ett varumärke som registrerats enligt överenskommelsen.
I skrivelsen framhålls vidare att ett svenskt företag som önskar etablera sig på en utländsk marknad genom att förvärva ett där etablerat varumärke inte kan göra detta om märket en gång har registrerats genom Madridöverenskommelsen. Detta är, till följd av att åtta av EU:s medlemsländer är anslutna till överenskommelsen, ett praktiskt förekommande problem. Om Sverige inte ansluter sig även till överenskommelsen utestängs svenska företag från ett viktigt sätt att etablera sig på den gemensamma marknaden.
Utskottet kan konstatera att det i propositionen anförs att det skulle kunna vara till fördel för delar av svensk industri att Sverige tillträder överenskommelsen, men att justitieministern anser att frågan om ett tillträde bör övervägas ytterligare innan någon ställning tas i frågan. Hon framhåller i det sammanhanget bl.a. att det tidigare nämnda systemet med "central attack" utgör ett mindre lyckat inslag i systemet samt att de avgiftsbelopp som nu gäller enligt överenskommelsen inte skulle ge den svenska registreringsmyndigheten kostnadstäckning för handläggningen av de ärenden som rör överenskommelsen. Under hänvisning till att det är av värde med nordisk rättslikhet på området framhålls att man även i övriga nordiska länder gör bedömningen att Madridöverenskommelsen inte bör tillträdas för närvarande.
Med hänsyn till att det bland företrädare för svenska rättighetshavare på varumärkesområdet finns starka önskemål om ett svenskt tillträde till Madridöverenskommelsen utgår utskottet från att den prövning av frågan som aviseras i propositionen kommer till stånd inom en snar framtid.
Skydd för varukännetecken utan registrering
Rätten till ett varumärke kan uppkomma antingen genom registrering eller genom inarbetning. För att en ensamrätt skall uppstå på grund av inarbetning krävs enligt 2 § varumärkeslagen bl.a. att märket, bland dem det riktar sig till, skall vara "allmänt känt" som en beteckning på innehavarens varor.
I propositionen anförs att den utveckling som har skett med avseende på varumärkenas roll inom omsättningen och inom samhället i stort under det senaste årtiondet har medfört bl.a. att även märken som inte är "allmänt kända" i den mening som avses i 2 § varumärkeslagen kan ha ett betydande förmögenhetsvärde och därför förtjäna skydd enligt lagen. Propositionen innehåller förslag om sådant skydd. Enligt den föreslagna lagtexten skall ett varukännetecken anses inarbetat, om det är känt som sådant inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig. Därigenom skall ett antal skyddsvärda märken som faller utanför det i dag gällande kravet kunna erhålla varumärkesskydd. Bedömningen av vad som är en "betydande del" kan enligt vad som sägs i propositionen inte anges generellt enligt någon skala utan får bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Av betydelse för bedömningen skall vara bl.a. om det är många personer som uppfattar märket som en beskrivande beteckning. I det fallet måste, enligt vad som särskilt framhålls, kravet på antalet personer som uppfattar märket som ett kännetecken ställas högre. Det överlämnas i övrigt till rättstillämpningen att i det enskilda fallet avgöra hur bestämmelsen bör tillämpas.
I den tidigare nämnda skrivelsen har Industriförbundet m.fl. i anslutning till de föreslagna nya förutsättningarna för inarbetningsskydd tagit upp frågan om inarbetning av rent beskrivande ord. I denna del anförs bl.a. följande:
Det råder en bred enighet om att inarbetningsregeln i 2 § behöver ändras och det är tillfredsställande att det alltför stränga kravet för att ett kännetecken skall anses inarbetat överges. Denna i och för sig önskvärda ändring får emellertid inte ske på ett sätt som åsidosätter det konkurrensbetingade, allmänna intresset av att hålla vissa ord fria för användning i marknadsföringen av varor och tjänster. Detta intresse ligger bakom varumärkeslagens regler om att endast sådana kännetecken som har s.k. särskiljningsförmåga får registreras som varumärken. Härigenom föreligger hinder mot registrering av beskrivande beteckningar (ord, uttryck etc.), vilka alla som tillhandahåller den aktuella varan eller tjänsten måste kunna använda. De får därför inte monopoliseras av en näringsidkare som varumärke för dennes produkter. Detta allmänna intresse måste beaktas även vid utformningen av regler och skydd genom inarbetning.
Inarbetning av en beskrivande beteckning sker genom att beteckningen, till följd av att den används som kännetecken, förvärvar en sekundärbetydelse inom omsättningskretsen. Den beskrivande karaktären kan bestå men träder i bakgrunden, och känneteckenskaraktären framträder i stället. Genom själva användningen förvärvar alltså den beskrivande beteckningen särskiljningsförmåga.
Den önskvärda sänkningen av inarbetningskravet innebär en avgörande förändring. Då det är tillräckligt att kännetecknet är känt som sådant av en betydande del av omsättningskretsen, ligger det inte som tidigare i själva inarbetningskriteriet ett krav på att känneteckenskaraktären överväger. Ett mildrat inarbetningskriterium såvitt gäller kännetecken utan ursprunglig särskiljningsförmåga måste därför villkoras av att den beskrivande karaktären genom inarbetningen har trätt i bakgrunden. Det måste alltså krävas att känneteckenskaraktären överväger inom omsättningskretsen, eller med andra ord att den andel som uppfattar beteckningen som ett kännetecken är större än den som uppfattar den endast som beskrivande.
För att den i och för sig önskvärda sänkningen av inarbetningskravet skall vara acceptabelt från kokurrenssynpunkt fordras följaktligen en spärr mot monopolisering av sådana element i språket som måste vara fria att använda i marknadsföring.
Mot bakgrund av det anförda framhålls att det är oacceptabelt att de viktiga förutsättningarna för att erhålla skydd genom inarbetning endast berörs av lagstiftaren genom vaga motivuttalanden. Industriförbundet m.fl. anser att förutsättningarna för inarbetningsskydd -- till undvikande av rättsosäkerhet och därmed förbundna, onödiga kostnader för enskilda och för samhället -- uttryckligen bör anges i lag.
Utskottet, som har förståelse för de farhågor som förs fram, kan konstatera att eventuella negativa konsekvenser av det slag som beskrivits i första hand torde kunna drabba småföretagare och andra som startar verksamhet i branscher där större aktörer redan arbetar med kännetecken som är av beskrivande slag. Utskottet förutsätter att regeringen i det nu diskuterade hänseendet noga följer tillämpningen av de nya reglerna för inarbetningsskydd och vid behov återkommer till riksdagen med de förslag som kan vara påkallade.
Firmalagen
Både i varumärkeslagen och i firmalagen finns regler om att en registrering av ett kännetecken kan hävas, om kännetecknet inte använts under de senaste fem åren. Enligt firmalagen anses en firma använd så snart den har tagits i bruk för någon av de verksamheter som den är registrerad för. Detsamma gällde tidigare enligt varumärkeslagen. Anpassningen av varumärkeslagen till EG:s varumärkesdirektiv (se bet. 1992/93:LU17) har inneburit en skärpning av användningsreglerna. Registreringen av ett varumärke får sålunda sedan den 1 januari 1993 upprätthållas endast för de varor eller tjänster som varumärket verkligen används för. Registreringen kan efter fem år hävas för alla övriga varor eller tjänster som omfattas av registreringen.
I propositionen föreslås vissa ändringar i firmalagen i syfte att åstadkomma en närmare överensstämmelse med varumärkeslagens regler. Någon ändring av firmalagens regler om användningstvång föreslås dock inte.
I sin skrivelse har Industriförbundet m.fl. framhållit att den beskrivna situationen innebär en sakligt omotiverad skillnad mellan de två lagarna, vilken är särskilt olycklig därför att de två lagarna ger korsvis skydd. En firmaregistrering ger skydd mot att någon annan använder motsvarande kännetecken som varumärke och vice versa. En firmaregistrering utgör också hinder mot registrering av ett varumärke och omvänt.
I skrivelsen påpekas att det med hjälp av firmalagen är möjligt att kringgå det skärpta användningskravet i varumärkeslagen. Detta sker genom att varumärket också registreras som firma eller bifirma med en vidsträckt versamhetsangivelse. Denna firmaregistrering kan sedan åberopas för att hindra andra från att använda eller registrera likartade varumärken och registreringen kan inte -- i motsats till en varumärkesregistrering -- hävas på grund av bristande användning. Detta innebär i praktiken ett kringgående av den princip som anges i EG-direktivet, nämligen att ett kännetecken endast skall kunna åberopas gentemot andras registrering och användning av likartade kännetecken i den mån det verkligen används för samma varor eller tjänster. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att bestämmelserna om bristande användning av firma skärps på motsvarande sätt som gjorts i varumärkeslagen.
Utskottet kan för sin del instämma i att det inte är en rimlig ordning att firmalagen skall kunna användas på det beskrivna sättet för att kringå den nyligen reformerade bestämmelsen om användningstvång i varumärkeslagen. Justitieministern anför i propositionen att frågan bör övervägas, lämpligen i samband med en mera övergripande översyn av hela känneteckensrätten. Utskottet utgår från att den aviserade översynen kommer till stånd inom en snar framtid.
Mot de delar av propositionen som inte har berörts särskilt har utskottet ingen erinran. Utskottet tillstyrker således propositionen i dess helhet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Madridprotokollet att riksdagen godkänner protokollet den 27 juni 1989 till Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken den 14 april 1891, med förklaring
a) att även senare designeringar som grundas på en svensk nationell ansökan om registrering eller en svensk nationell registrering skall inges till Patent- och registreringsverket,
b) att tidsfristen för att medge verkan av en internationell varumärkesregistrering i Sverige skall vara 18 månader och att, i fall då en vägran att medge verkan grundas på en invändning, sådan underrättelse kan komma att lämnas efter 18-månadersfristens utgång,
c) att engelska skall användas som arbetsspråk, och
d) att Sverige i fråga om internationella varumärkesregistreringar som skall gälla här i landet och i fråga om förnyelse av sådana registreringar i stället för en andel av inkomsten från tilläggsavgifter och kompletterande avgifter önskar erhålla en individuell avgift,
2. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644), dels lag om ändring i firmalagen (1974:156).
Stockholm den 6 december 1994
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Per Stenmarck (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Rolf Dahlberg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Stig Rindborg (m), Birgitta Carlsson (c) och Göran R Hedberg (m).
Propositionens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
Bilaga
2 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)