om vissa kriminalpolitiska frågor (Betänkande 1980/81:JuU4 Justitieutskottet)

JuU 1980/81:4

Justitieutskottets betänkande
1980/81:4

om vissa kriminalpolitiska frågor
Motioner

1 motion 1979/80: 141 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till dels ett nytt påföljdssystem, dels — i avvaktan
härpå — ändring i reglerna om villkorlig frigivning och permission då fråga
är om mycket allvarlig brottslighet.

I motionen anförs att en omprövning från grunden bör ske av det
nuvarande påföljdssystemet. Reglerna om villkorlig frigivning och permission
innebär enligt motionären att de straff som domstolarna dömer ut
urholkas. Motionären nämner exempelvis att ett av domstol utmätt straff
om sex år innebär en strafftid om tre eller fyra men praktiskt taget aldrig
sex år. Särskilt anmärkningsvärt är enligt motionären att ett långt fängelsestraff,
som är ett uttryck för samhällets ogillande, kan vara till fördel för
den dömde vid bestämmande av tidpunkt för villkorlig frigivning. Det
måste vidare enligt motionären vara ägnat att missleda allmänheten att en
person regelmässigt inte behöver avtjäna hela det straff vartill han dömts.
Enligt motionärens mening bör domstolarna återfå rätten att döma ut den
fullständiga påföljden. Därmed skulle bl. a. den fördelen vinnas att den
dömde själv klart inser vad påföljden innebär, något som kan vara förborgat
i dag. I motionen framhålls i sammanhanget att frågan om hur de
utdömda straffen verkställs naturligen påverkar förekomsten i landet av
internationellt förgrenad eller utifrån organiserad brottslighet. Av betydelse
är härvidlag enligt motionären inte bara bestämmelserna om villkorlig
frigivning och de generösa permissionsreglerna, utan också t. ex. den
allmänna standard som råder på anstalterna. Med tanke på den allvarliga
internationella brottsligheten i landet anser motionären det från allmän
synpunkt alldeles särskilt angeläget att skyndsamt ändra reglerna om villkorlig
frigivning och permission eller tillämpningen av dessa då fråga är om
allvarliga brott av den typ som narkotikabrott utgör.

I motion 1979/80:799 av Marianne Karlsson (c) och Martin Olsson (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om prövning av möjligheterna
att som påföljd för skadegörelse införa någon form av reparationsskyldighet.

Motionärerna anför till stöd för motionen att förstörelse och nedskräpning
av olika slag tenderar att ständigt öka i Sverige, något som bl. a.
förorsakar samhället stora kostnader. Olika åtgärder måste därför prövas
för att komma till rätta med dessa problem. Upplysning och de sedvanliga
I Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 4

JuU 1980/81:4

påföljderna för dessa former av skadegörelse är enligt motionärerna uppenbarligen
inte tillräckligt för att motverka utvecklingen på området.
Därför bör man, framhåller motionärerna, undersöka möjligheterna att
begränsa skadegörelse genom att som påföljd införa någon form av "reparationsskyldighet”,
innebärande att den som t. ex. har förstört ett Tbanesäte
under en viss tid får arbeta med att reparera förstörda säten.

I motion 1979/80: 1113 av Margot Håkansson (fp) och Hans Petersson i
Röstånga (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn och
förslag till nya former av frihetsberövande påföljder.

Inledningsvis påpekas i motionen att försäljningen av tung narkotika
under senare år har blivit allt större med de stora tragedier detta medför.
Motionärerna anför vidare att personer som har dömts för grova narkotikabrott
styr sin verksamhet även inifrån kriminalvårdsanstalterna; deras
”hantlangare” får under besökstid order om vad som skall utföras och
själva kan de använda sig av telefon, post och permissioner för att hålla sin
brottsliga verksamhet i gång. Enligt motionärernas mening borde man
försöka att separera påföljderna så att dessa anpassas efter de helt skilda
krav som gäller för olika kategorier av brottslingar. De speciellt belastade
brottslingarna borde enligt vad motionärerna föreslår, kunna skiljas från de
övriga, antingen till skilda anstalter eller tili avskild del av anstalten.
Påföljden skulle också kunna ges en annan benämning, t. ex. ”strängare
fängelsestraff”. Motionärerna anför att ett sådant särskilt straff skulle
kräva en noggrann genomgång av alla inslag i verkställigheten, som t. ex.
möjligheterna till permission, telefon, korrespondens, studier och besök.
Syftet med de angivna åtgärderna skulle enligt motionärerna främst vara
att skydda oskyldiga medborgare från att dras in i ett narkotikabruk, men
åtgärderna skulle också innebära att narkotikalangare avskärmas från narkotikamarknaden
så att de efter avtjänat straff kan komma ifrån sin hantering.

1 motion 1979/80:1117 av Wiggo Komstedt m.fl. (m) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning samt
förslag syftande till att förändra formerna för fängelsestraff för narkotikabrott
så att den dömde i största möjliga utsträckning förhindras att få
befattning med narkotika och/eller bedriva handel med narkotika (yrkande
2).

I motionen anförs att den vård som till fängelsestraff dömda narkotikamissbrukare
behöver till stor del omintetgörs av att det förekommer narkotika
på anstalterna. Motionärerna pekar härvidlag på att en betydande del
av narkotikahandeln utövas via våra anstalter av intagna som är dömda för
att ha ägnat sig åt narkotikahandel i yrkesmässiga former. Eftersom dessa
personer ofta inte själva är narkotikamissbrukare, krävs för dem inte den
vård som missbrukarna behöver. Dessa narkotikalangare måste enligt
motionärernas mening i stället oskadliggöras för så lång tid som möjligt och

JuU 1980/81:4

isoleras från omvärlden genom att placeras på säkra anstalter, där de inte
kan fortsätta sin hantering. Motionärerna anför att det därför är angläget
att vara betydligt mera återhållsam än f. n. när det gäller att bevilja permissioner
till personer dömda för narkotikabrott. Dessutom bör stark återhållsamhet
iakttas med avkortning av straff för dem som har dömts för narkotikabrott.

1 motion 1979/80: 1118 av Inger Lindquist m.fl. (m) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär en översyn av permissionsbestämmelserna,
särskilt vad avser intagen med narkotikabrottslighet i
domen (yrkande 3).

Motionärerna pekar bl. a. på att förekomsten av narkotika inom kriminalvårdens
anstalter utgör ett stort problem både för de intagna och för
personalen. Narkotikamissbrukare som har dömts för olika brott kan,
framhåller motionärerna, underhålla eller tvingas underhålla sitt missbruk
under anstaltsvistelsen. och många intagna som tidigare aldrig har använt
narkotika blir missbrukare under vistelsen på anstalt. Insmuggling av
narkotika till anstalterna är således enligt motionärerna i hög grad ägnad
att störa och sabotera anstaltsvården. För att bemästra denna insmuggling
måste olika åtgärder vidtas, och motionärerna föreslår i detta syfte bl. a. en
skärpning av permissionsbestämmelserna för dem som har dömts för narkotikabrott.
Sålunda bör det enligt motionärernas mening för att permission
inte skall få beviljas räcka med att det föreligger fara för fortsatt
brottslig verksamhet, och inte såsom f. n. föreskrivs, påtaglig fara.

I motion 1979/80: 1121 av Ivan Svanström m.fl. (c) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen beslutar att hos regeringen begära dels en översyn
av bötesstraffet i syfte att möjliggöra ett vidgat tillämpningsområde (yrkande
5), dels förslag om alternativa påföljdsformer, i vissa fall kombinerade
med nykterhetsvård (yrkande 6), dels att fängelsestraffkommittén ges
tilläggsdirektiv att överväga striktare regler om vistelse utom anstalt, frigivningspermission
och villkorlig frigivning, bl.a. i syfte att skapa bättre
överensstämmelse mellan den av domstol utmätta och den reella strafftiden
(yrkande 9).

I motionen erinras om att det reformarbete i olika påföljdsfrågor som
f. n. pågår inte omfattar bötesstraffet. Enligt motionärernas mening bör
bötesstraffet i ökad utsträckning användas för att helt eller delvis ersätta
olika former av kriminalvård. Det är därför enligt motionärernas uppfattning
nödvändigt att se över bötesstraffet som påföljdssystem: bl.a. bör
frågan om användande av mycket höga bötesbelopp tas upp till prövning.

Motionärerna anför vidare att man i strävandena att minska användningen
av frihetsstraff måste så långt det är möjligt skapa alternativa påföljdssystem
kombinerade med bl. a. vårdinsatser av olika slag. Vid avslöjande
av trafiknykterhetsbrott kan t.ex. omfattande alkoholmissbruk komma i
dagen. Strävan att i sådana fall bereda den berörde adekvat vård måste

JulJ 1980/81:4

därvid enligt motionärernas mening komma i förgrunden, något som man
borde ta hänsyn till i det framtida reformarbetet.

Motionärerna påpekar slutligen att reglerna om frigivningspermission.
vistelse utom anstalt och villkorlig frigivning gör att det många gånger är
svårt att förutse den verkliga strafftiden samt att osäkerheten härom medverkar
till dåliga behandlingsresultat. Det bör i sammanhanget enligt motionärerna
också beaktas att fängelsestraffet har väsentliga allmänpreventiva
funktioner och att det därför kan skada förtroendet för rättsväsendet
om den av domstolen utmätta strafftiden i betydande utsträckning modifieras
genom oiika administrativa beslut. Att. för att fingera stränghet vid
straffmätning, använda strafftider som saknar reellt innehåll är därför
enligt motionärernas mening inte lämpligt. Motionärerna betonar också att
det finns stora risker att socialt belastade personer missgynnas om man
använder ett system där den verkliga strafftiden bestäms genom en rad
administrativa beslut. Mot bakgrund av det anförda anser motionärerna att
fangelsestraffkommittén bör ges i uppdrag att bl. a. se över verkställighetsreglerna
för frihetsstraff i syfte att minska skadeverkningarna för de dömda
och för att öka förutsebarheten av den reella strafftiden.

Verkställighet av ådömt fängelsestraff
Inledning

Enligt brottsbalkens (BrB) påföljdssystem utgörs de frihetsberövande
brottspåföljderna f. n. av fängelse och internering. Den i BrB tidigare
upptagna tidsobestämda påföljden ungdomsfängelse avskaffades den I
januari 1980 (SFS 1979:6801. Påföljden internering, som också den innebär
kriminalvård i anstalt under obestämd tid, föreslås i en nyligen beslutad
remiss till lagrådet bli avskaffad den I juli 1981. De bestämmelser som
berör interneringspåföljden behandlas inte i detta betänkande. I en likaledes
nyligen beslutad remiss till lagrådet föreslås att minimitiden för fängelsestraff
fr. o.m. den I april 1981 sänks från nuvarande en månad till 14
dagar.

Vid införandet av BrB:s påföljdssystem var en av huvudlinjerna att i
möjlig mån söka begränsa användningen av frihetsstraff. Detsamma gäller
de reformer beträffande påföljdssystemet som tid efter annan beslutats
efter BrB:s tillkomst och vid vilka inriktningen även varit att avkorta
längden på de frihetsberövanden som ändå måste göras. I sistnämnda
hänseende är de i BrB intagna reglerna om villkorlig frigivning av särskild
betydelse. Reglerna härom ändrades nyligen i samband med att ungdomsfängelsepåföljden
avskaffades och ytterligare ändringar föreslås i lagrådsremissen
om avskaffandet av interneringspåföljden.

JuU 1980/81:4

För fängelsestraffets utformning har vidare 1974 års kriminalvårdsreform
haft väsentlig betydelse. Reformen, som grundade sig på principbeslut
av riksdagen (prop. 1973:1. bil. 4 s. 76-164, JuU 1973:15, rskr
1973:152), innebär bl. a. att kriminalvården i anstalt redan från början skall
inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron
utanför anstalten, allt i den utsträckning det kan ske utan att kravet på
samhällsskydd blir eftersatt. Reformen syftar också till en ökad integration
mellan anstaltsvård och frivård. Ett nytt anstaltssystem har införts med
riksanstalter och lokalanstalter av sluten eller öppen typ.

Kriminalvårdsreformen har kommit till uttryck i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt. Ett betydelsefullt inslag i den nya lagen är att den
för att motverka de skadliga följderna av fängelsestraffet och för att underlätta
den dömdes anpassning i samhället medger att den dömde på olika
sätt, bl. a. genom permission, kan få vistas utom anstalt under en del av
verkställighetstiden.

Lagen ger också den dömde möjligheter att under anstaltstiden hålla
kontakt med yttervärlden genom brevväxling, besök och telefonsamtal. I
lagen ges vidare regler om hur de intagna skall fördelas mellan öppna och
slutna anstalter. Slutligen ges i lagen regler om placering i enrum av
intagen (isolering) av bl.a. säkerhetsskäl. 1 en till innevarande riksmöte
framlagd proposition (prop. 1980/81: I) föreslås ändring i reglerna om isolering
samt bestämmelserom placering på specialavdelning. Justitieutskottet
har tillstyrkt bifall till propositionen (JuU 1980/81:8).

I det följande skall under detta avsnitt lämnas en redogörelse för innehållet
i reglerna om villkorlig frigivning och för pågående reformarbete på
området. Vidare skall redogöras för vissa frågor rörande intagens vistelse i
och utom anstalt och för det reformarbete som pågår på detta område.

Villkorlig frigivning

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om villkorlig frigivning finns i 26
kap. 6—24§§ BrB. Vissa regler finns också i 34 kap. BrB och i lagen
(1964: 163) om införande av brottsbalken.

Den som undergår fängelse på viss tid får friges villkorligt sedan två
tredjedelar eller, om särskilda skäl föreligger, halva tiden har avtjänats.
Frigivning får dock inte i något fall ske förrän verkställigheten har pågått i
minst tre månader (före den 1 januari 1980 minst fyra månader).

Vid prövning av frågan om villkorlig frigivning skall särskilt beaktas
verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna
för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han
kommer att försättas vid frigivningen. Frågan om villkorlig frigivning prövas
av den lokala övervakningsnämnden om det ådömda fängelsestraffet
inte överstiger ett år och i annat fall av den centrala kriminalvårdsnämnden.

JuU 1980/81:4

Vid villkorlig frigivning skall för den frigivne fastställas en prövotid av
minst ett och högst tre år eller, om straffåterstoden överstiger tre år. högst
fem år. Under prövotiden skall den frigivne i regel stå under övervakning.

Övervakningsnämnd har möjlighet att förklara en villkorligt medgiven
frihet eller del därav förverkad, om den frigivne har allvarligt misskött sig
under prövotiden. Sådan förklaring kan också ske genom beslut av domstol,
när den frigivne döms för nytt brott begånget under prövotiden.

Förarbeten m. m.

Som inledningsvis har sagts är ett syfte med reglerna om villkorlig
frigivning att minska tiden för vistelse i fängelse. Reglerna har ändrats vid
några tillfällen efter BrB:s tillkomst. De nuvarande principerna för villkorlig
frigivning efter två tredjedelar resp. halva strafftiden infördes år 1965. I
förarbetena till bestämmelserna uttalade chefen för justitiedepartementet
(prop. 1965: 159 s. 27) att villkorlig frigivning bör ingå som ett regelmässigt
led i behandlingen av den dömde och att det endast undantagsvis bör få
förekomma att han helt vägras villkorlig frigivning. Departementschefen
förordade att för villkorlig frigivning som huvudregel skall gälla att den
dömde har avtjänat minst två tredjedelar av strafftiden men att sådan
frigivning i begränsad omfattning skall kunna ske efter halva strafftiden.
Sistnämnda möjlighet till villkorlig frigivning torde enligt departementschefen
i första hand få betydelse i fråga om unga lagöverträdare och
personer som undergår långvariga straff. Den borde dock inte gälla enbart
för vissa kategorier av dömda utan stå öppen i alla fall där en tidig
frigivning är starkt motiverad från resocialiseringssynpunkt.

I samband med att år 1972 vissa ändringar gjordes i narkotikastrafflagen
(1968:64) behandlades också frågan om bl. a. villkorlig frigivning av narkotikabrottslingar
och andra lagöverträdare som varit inblandade i organiserad
brottslighet av särskilt samhällsfarlig art. I propositionen (prop.
1972:67 s. 32), varigenom riksdagen bereddes tillfälle att yttra sig i saken,
anförde föredragande statsrådet att det är angeläget att möjligheterna till
frigivning efter halva verkställighetstiden tillämpas med största återhållsamhet
i fråga om lagöverträdare som undergår långvariga fängelsestraff
för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i
en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell
verksamhet. Uttalandet angavs särskilt gälla lagöverträdare utan fast
anknytning till Sverige. Justitieutskottet lämnade i sitt av riksdagen godkända
betänkande (JuU 1972:14) uttalandena i propositionen utan erinran.

Enligt uttalanden i en proposition år 1973 vari föreslogs åtgärder mot
vissa våldsdåd med internationell bakgrund skall de riktlinjer i fråga om
villkorlig frigivning som nyss angetts gälla också i fråga om terrorister som
dömts för brott i Sverige till frihetsberövande påföljd i minst två år (prop.
1973:37 s. 27).

De nuvarande reglerna om vilka omständigheter som skall beaktas vid

JuU 1980/81:4

prövningen av frågan om villkorlig frigivning infördes år 1974 i samband
med att lagen om kriminalvård i anstalt beslutades. I propositionen (prop.
1974:20 s. 103) anförde chefen för justitiedepartementet bl. a. att ändringen
av reglerna inte torde ändra förutsättningarna för den särbehandling i
frigivningshänseende som statsmakterna uttalat sig om beträffande grova
narkotikabrottslingar och andra lagöverträdare som varit inblandade i organiserad
brottslighet av särskilt samhällsfarlig art.

En redovisning av kriminalvårdsnämndens praxis rörande villkorlig frigivning
lämnas i den nyligen beslutade lagrådsremissen rörande interneringspåföljdens
avskaffande. Nämndens praxis innebär att intagna med
långa straff i regel erhåller villkorlig frigivning innan två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats i anstalt (halvtidsfrigivning). Med långa strafftider
avses i detta sammanhang i princip strafftider på två år och sex månader
eller mera. För det unga klientelet, dvs. intagna som inte fyllt 23 år vid
tiden för brottets begående, anses redan en strafftid på ett år och sex
månader eller mera som lång. Samma princip tillämpas också i allmänhet
för fängelsedömda i femtioårsåldern eller äldre. I fråga om dömda med
strafftider strax under dem som normalt föranleder halvtidsfrigivning tilllämpar
nämnden en praxis som syftar till att hindra orättvisor i förhållande
till de halvtidsfrigivna.

Enligt redovisningen i propositionen tillämpas inte denna praxis beträffande
intagna som har dömts till fängelse lägst två år för grov narkotikabrottslighet
eller i övrigt för grova brott som utgör led i yrkesmässigt
bedriven kriminell verksamhet, ofta med internationell anknytning. Enligt
de riktlinjer som statsmakterna angett iakttar kriminalvårdsnämnden största
möjliga återhållsamhet vid halvtidsfrigivning av personer som tillhör nu
beskrivna klientel. Det gäller här, förutom sådana som har dömts för grov
narkotikabrottslighet, bl.a. personer med anknytning till internationella
ligor som ägnar sig åt bl. a. växelbedrägerier, pälsstölder eller bankrån.

Aktuella lagstiftningsärenden

I den nyss omnämnda lagrådsremissen om interneringspåföljdens avskaffande
föreslås vissa ändringar i reglerna om villkorlig frigivning samt
en straffskärpningsregel för vissa särskilt allvarliga återfallssituationer.
Förslagen, som kan ses som en direkt följd av att interneringspåföljden
föreslås avskaffad, syftar enligt vad som uttalas i remissen bl.a. till att
tillgodose intresset av samhällsskydd mot särskilt den grova vålds- och
narkotikabrottsligheten.

Förslaget rörande villkorlig frigivning gäller en ändring i reglerna om
vilka omständigheter som skall beaktas vid prövningen av frågan om sådan
frigivning. Avtjänar den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet
som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa, skall
sålunda enligt förslaget vid prövningen alltid beaktas om det finns påtaglig
risk för att han efter frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma
slag.

JuU 1980/81:4

Den föreslagna ändringen innebär alltså att risken för återfall i viss
särskilt allvarlig brottslighet införs som en ny förutsättning för särbehandling
i frigivningshänseende. Den återhållsamhet med halvtidsfrigivning
som kriminalvårdsnämnden hittills har tillämpat skall sålunda enligt lagrådsremissen
i fortsättningen främst avse det klientel som avtjänar fängelsestraff
för sådan brottslighet som t. ex. mord. dråp, våldtäkt, grovt rån,
mordbrand, grov narkotikabrottslighet och terroristbrott. För bl. a. intagna
som har gjort sig skyldiga till grova våldsbrott innebär förslaget att prövningen
av frigivningsfrågor kommer att präglas av en större återhållsamhet
än f. n.

I fråga om dem som har dömts för grova narkotikabrott uttalas i remissen
att förslaget kan komma att medföra att halvtidsfrigivning blir något
vanligare än f. n. beträffande vissa intagna, nämligen huvudsakligen yngre
lagöverträdare med dokumenterat god prognos. I sammanhanget betonas
dock att avsikten inte är att ändringen skall innebära någon generell strafflindring
i förhållande till vad som nu gäller. Bl.a. för att markera detta
föreslås i lagrådsremissen en särskild straffskärpningsregel för vissa allvarliga
brott. I samma syfte föreslås också bl. a. en höjning av straffminimum
för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende narkotika.

Enligt vad som uttalas i remissen innebär de aktuella ändringsförslagen
att underlag skapas för en ordning som innebär att bedömningen av strafftiden
till den del den uteslutande grundar sig på det begångna brottets
svårhet sker genom domstolens försorg.

En på lagrådsremissen grundad proposition avses bli förelagd riksdagen
innevarande höst.

Pågående reformarbete

Inledningsvis skall här nämnas att frågan om straffvärdegränser och
straffbarhetsgrader vad gäller förmögenhetsbrotten är föremål för en förutsättningslös
prövning av förmögenhetsbrottsutredningen (Ju 1976: 04).

En inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) tillsatt arbetsgrupp rörande
kriminalpolitik lämnade i slutet av år 1977 en rapport med översyn av
straffsystemet (BRÅ-rapport 1977:7) Nytt straffsystem. Idéer och förslag.
Med utgångspunkt i bl.a. olika straffrättsliga teorier, kriminalpolitisk
forskning och erfarenheter från tillämpningen av nuvarande påföljdssystem
ges i rapporten ett brett underlag för en allmän debatt om hur vårt
påföljdssystem bör vara utformat. I rapporten presenteras en rad förslag
till reformer, bl. a. vad gäller tillämpningen av frihetsstraff och villkorlig
frigivning. I rapporten förordas också en mera allmän översyn av straffskalorna,
och vidare tas upp frågan om införande av allmänna regler för
påföljdsval och straffmätning. Rapporten, som har remissbehandlats. har
legat till grund för efterföljande reformarbete på vissa av de områden som
behandlades i rapporten.

Frågan om fängelsestraffets utformning m. m. är f. n. föremål för ei

JuU 1980/81:4

samlad översyn av fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04). Vägledande för
utredningsarbetet är enligt direktiven (kommittéberättelsen 1980 del II s.
37) att användningen av frihetsberövande påföljder bör minskas och längden
på de frihetsberövanden som ändå förekommer förkortas. Bland de
frågor som kommittén enligt direktiven bör överväga kan här nämnas
sänkning av minimitiden för fängelsestraff, nya regler om villkorlig frigivning,
ändring av straffskalorna, införande av allmänna regler om påföljdsval
och straffmätning samt brottspåföljdernas inbördes stränghet. I direktiven
anges att kommittén bör arbeta skyndsamt och noggrant pröva möjligheterna
att med förtur lägga fram förslag till dellösningar.

Ett sådant förslag till dellösning har kommittén utarbetat när det gäller
minimitiden för fängelsestraff. Förslag till en sänkning av minimitiden har
sålunda lagts fram i delbetänkandet (SOU 1980:1) 14 dagars fängelse.
Betänkandet har legat till grund för den lagrådsremiss i ämnet som har
omnämnts inledningsvis.

Vad gäller institutet villkorlig frigivning bör kommittén enligt direktiven
göra en samlad översyn av detta. I direktiven pekas bl. a. på att det kan
hävdas att regelsystemet medför att även fängelsepåföljden till en del blir
tidsobestämd; en olägenhet som man kan råda bot på genom ändringar i
regelsystemet eller genom att avskaffa hela institutet.

Häremot måste emellertid enligt direktiven vägas en rad andra faktorer,
bl. a. att en viss flexibilitet i fråga om strafftidens längd kan underlätta
frivårdsarbetet, och vidare måste uppmärksammas det behov som kan
föreligga av att den som har avtjänat straff i kriminalvårdsanstalt under den
första tiden efter frigivningen erbjuds stöd och hjälp från samhällets sida
och vid behov kan underkastas viss kontroll.

I sitt arbete med att se över reglerna om villkorlig frigivning har kommittén,
enligt vad som anges i direktiven, till uppgift att göra en förutsättningslös
undersökning av verkningarna av de nuvarande bestämmelserna och av
de effekter som kan beräknas uppkomma vid olika tänkbara ändringar i
regelsystemet. På grundval av en sådan undersökning bör kommittén göra
en avvägning mellan fördelar och nackdelar i skilda alternativ samt föreslå
ändamålsenliga lösningar. I uppdraget bör sålunda, framhålls det i direktiven,
även ingå att pröva frågan om den villkorliga frigivningen över huvud
taget bör behållas.

I direktiven påpekas att om kommittén föreslår att villkorlig frigivning
avskaffas eller kraftigt begränsas detta kan leda till en genomsnittlig höjning
av de faktiska strafftiderna. För att undvika detta bör kommittén även
lägga fram förslag till ändring av straffskalorna.

En ändring av straffskalorna kan också bli följden av den mera allmänna
översyn av dessa som kommittén har till uppgift att göra. Översynen skall
enligt direktiven ta sikte på om straffskalorna är anpassade till de värderingar
som råder i dagens samhälle. Av praktiska skäl bör kommittén här
begränsa sin översyn till att i första hand avse de straffbestämmelser som i
tl Riksdagen 1980181. 7 sund. Nr 4

JuU 1980/81:4

praktiken leder till de flesta frihetsstraffen, och kommittén bör i princip
inte heller ta upp de bestämmelser som omfattas av förmögenhetsbrottsutredningens
uppdrag. Insatserna i kampen mot den organiserade och den
ekonomiska brottsligheten kan, enligt vad som framhålls i direktiven,
behöva stödjas av ändringar i de straffvärden som kommer till uttryck i
BrB och andra författningar. Denna fråga bör uppmärksammas särskilt av
kommittén.

En annan fråga som kommittén enligt sina direktiv närmare bör studera
är om det bör införas allmänna regler om påföljdsval och straffmätning som
är mera preciserade än den bestämmelse sorn f. n. finns i BrB. Kommittén
bör därvid också överväga om de principer för bedömning av brottspåföljdernas
inbördes stränghet som finns är ändamålsenliga.

Frågor om vistelse i och utom anstalt

Gällande bestämmelser, förarbeten m. m.

Anstaltsplacering

I lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) finns särskilda bestämmelser
som innebär att en intagen på olika sätt kan medges att få vistas utom
anstalt under en del av verkställighetstiden. En intagens möjligheter till
vistelse utom anstalt påverkas i vissa fall av vilken typ av anstalt han är
intagen på; riksanstalt eller lokalanstalt av öppen eller sluten typ. Detsamma
gäller i någon mån i fråga om en intagens möjligheter till andra
former av kontakter med yttervärlden, t. ex. att få ta emot besök.

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter
gäller enligt 6 § KvaL som allmänna riktlinjer att den som undergår
fängelse i högst ett år placeras företrädesvis i lokalanstalt, medan den som
undergår fängelse i mer än ett år placeras i riksanstalt.

1 7 § KvaL regleras hur de intagna skall fördelas mellan öppna och slutna
anstalter. Som huvudregel gäller härvid att placering skall ske i öppen
anstalt om inte annan placering är påkallad med hänsyn till flyktfara,
säkerhets- eller behandlingsskäl. Enligt paragrafens tredje stycke gäller
skärpta regler för vissa intagna som är dömda till långa straff. Den som har
dömts till fängelse i lägst två år skall sålunda - med vissa särskilt angivna
undantag - placeras i sluten anstalt om det med hänsyn till att han saknar
fast anknytning till Sverige eller till arten av hans brottslighet eller eljest
kan befaras att han är särskilt benägen att rymma och fortsätta en brottslig
verksamhet av särskilt allvarlig karaktär.

Enligt förarbetena till den nu berörda bestämmelsen i 7 § tredje stycket
KvaL tar den främst sikte på lagöverträdare som har dömts för grov
narkotikabrottslighet, brott med internationell anknytning eller som har
ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt allvarlig karaktär och därigenom
har visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet
(prop. 1974:20, JuU: 2 och prop. 1978/79:62. JuU 15).

JuU 1980/81:4

Frigång m. m.

Som nyss har sagts innebär KvaL att en intagen kan medges att få vistas
utanför anstalt på olika sätt. En förutsättning för sådan vistelse är i regel
att den kan antas underlätta den intagnes anpassning i samhället. I detta
syfte kan sålunda enligt 11 § KvaL den som är intagen i en lokalanstalt
medges att under arbetstid utom anstalten utföra arbete eller delta i undervisning,
utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet (s. k. frigång).

Sådant medgivande kan enligt samma lagrum lämnas också den som är
intagen i riksanstalt om särskilda skäl föreligger. Enligt kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter och anvisningar m. m. om frigång (KVVFS 1978:1) bör
frigång kunna beviljas en intagen bl. a. om hans frigivningssituation är
sådan att frigång bedöms väsentligt öka hans möjligheter till en förbättrad
social anpassning. I fråga om frigång måste enligt föreskrifterna också
säkerhetssynpunkterna beaktas. Särskilt gäller detta intagna som har gjort
sig skyldiga till allvarlig kriminalitet och som har lång återstående strafftid.
Sprit- eller narkotikamissbruk bör också beaktas i samband med frigångsbeslut.

1 14 S KvaL föreskrivs att intagen, om det lämpligen kan ske, bör
beredas tillfälle att utom anstalten på fritid delta i sådan fritidsverksamhet
eller annan liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen
i samhället. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1974:20 s. 127) är
den avsedd att få nämnvärd praktisk tillämpning bara när det gäller grupper
av intagna som deltar i verksamhet utanför anstalten. För enskilda
intagna torde fritidsvistelse utanför anstalten som regel komma i fråga bara
om tillsyn inte är nödvändig.

Korttidspermission

Intagen kan, för att hans anpassning i samhället skall underlättas, enligt
32 § KvaL beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission),
om inte påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller
avsevärd fara för annat missbruk föreligger. Korttidspermission får också
ges om annan särskild anledning föreligger. Korttidspermission ges i form
av s. k. regelbunden permission eller s. k. särskild permission. Intagen som
har beviljats frigång kan erhålla återkommande korttidspermission i form
av s. k. frigångspermission. Sådan intagen som avses i 7 S tredje stycket
KvaL, dvs. intagen som är dömd till fängelse i lägst två år och som på skäl
som anges i paragrafen är placerad i sluten anstalt, får dock beviljas
korttidspermission bara om synnerliga skäl föreligger därtill. För korttidspermission
kan uppställas villkor i fråga om bl. a vistelseort. Om noggrann
tillsyn behövs kan den intagne ställas under bevakning under permissionen.

Av kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen
av lagen om kriminalvård i anstalt framgår att beslut om korttidspermission,
liksom beslut om frigång och vistelse utom anstalt enligt 14 § KvaL,

JuU 1980/81:4

fattas av kriminalvårdsstyrelsen för intagen i sluten anstalt som har dömts
till fängelse i lägst två år. I övriga fall meddelas beslut i saken av regionchef
eller styrelsemännen för anstalt.

I samband med införandet av KvaL framhölls i förarbetena till lagens
permissionsbestämmelser (prop. 1974: 20 s. 94) att de regelbundna permissionerna
utgör ett viktigt led i kriminalvårdens åtgärder för att underlätta
de intagnas anpassning i samhället. Sådana permissioner borde därför i
regel inte vägras annat än vid avsevärd fara för missbruk. Beträffande
sådana lagöverträdare med långa strafftider som är placerade i sluten
anstalt enligt 7 § tredje stycket KvaL betonades att kravet på att det skall
föreligga synnerliga skäl för att bevilja korttidspermission inte innebar att
dessa brottslingar skulle vara helt avskurna från möjligheten att få permissioner.
Avsikten var främst att skapa garantier för att frågan om permission
i dessa fall alltid blir föremål för en mycket noggrann och allsidig
prövning.

Reglerna om korttidspermission har fått sin nuvarande lydelse genom en
lagändring som trädde i kraft den I januari 1979 (SFS 1978:901). Ändringen
innebar att det infördes möjlighet att vägra regelbundna permissioner
inte bara vid avsevärd fara för missbruk utan också då det föreligger en
påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet. Kravet på att faran skall
vara påtaglig innebär enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1978/
79:62 s. 20) att främst den begränsade grupp av kriminellt aktiva intagna
som mera regelmässigt utnyttjar permissioner för ny brottslighet omfattas
av den nya regleringen. Någon allmän skärpning av möjligheten för de
intagna att få permission var således inte avsedd. Vid prövningen av frågan
borde särskild hänsyn tas till vad som förekommit i samband med tidigare
permissioner, liksom till pågående intensivt narkotikamissbruk.

När det gäller korttidspermission i annat syfte än att underlätta den
intagnes anpassning i samhället får sådan beviljas av annan särskild anledning.
För sådan särskild permission gäller inte som uttrycklig förutsättning
att risk för fortsatt brottslighet eller annat missbruk inte föreligger. Som
exempel på fall då särskild permission kan beviljas anges i förarbetena
(prop. 1974:20 s. 94) att den intagne skall besöka en närstående som är
svårt sjuk eller närvara vid närståendes begravning. För intagen som avses
i 7 § tredje stycket KvaL gäller för särskild permission också kravet på att
det skall föreligga synnerliga skäl för permissionen.

I kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter rörande korttidspermission i anslutning
till 32 § lagen om kriminalvård i anstalt m.m. (KVVFS 1979: 1)
finns närmare regler om tillämpningen av permissionsbestämmelserna.
Regelbunden permission får sålunda inte beviljas om det inte på ett betryggande
sätt är sörjt för bl. a. den intagnes bostad under permissionen.
Permissionstiden skall när permission beviljas första gången vara högst 48
timmar och därefter högst 72 timmar. Kvalifikationstiden för erhållande av
regelbunden permission är vid lokalanstalt och öppen riksanstalt i regel två

JuU 1980/81:4

månader. För intagen i sluten riksanstalt, som dömts till fängelse som
understiger två år. gäller en kvalifikationstid av sex månader. Ny permission
bör beviljas efter en resp. två månader från den senaste permissionens
början. Efter rymning, rymningsförsök eller permissionsmissbruk bör ny
regelbunden permission beviljas tidigast efter två resp. fyra månader. För
den som under verkställighetstiden har begått nytt brott eller vid upprepade
tillfällen avvikit bör regelbunden permission i regel inte beviljas förrän
tidigast efter sex månader.

För intagen i sluten riksanstalt som är dömd till fängelse i lägst två år
bestämmer kriminalvårdsstyrelsen efter prövning i varje enskilt fall när
regelbunden permission första gången kan beviljas. Härvid tillämpas följande
riktlinjer.

För intagen med en strafftid på högst fyra år beviljas regelbunden permission
efter lägst sex och högst 12 månader av verkställighetstiden. Den
som har en strafftid som överstiger fyra men inte sex år beviljas regelbunden
permission efter lägst åtta och högst 18 månader. För intagen med en
strafftid som överstiger sex år beviljas regelbunden permission efter lägst
12 och högst 24 månader. För intagna som här anges bör ny permission
beviljas efter två månader från den senaste permissionens början. Om den
intagne avviker, begår nya brott eller gör sig skyldig till permissionsmissbruk
som inte är ringa kan han i regel inte påräkna ny permission förrän
tidigast efter sex månader.

Frigivningspermission m. m.

I 33 § KvaL finns regler om s.k. frigivningspermission. Sådan permission
kan beviljas intagen under viss längre tid för att hans frigivning skall
förberedas. Frigivningspermission kan förenas med villkor om vistelseort
m.m. Beslut om denna permission meddelas av övervakningsnämnd eller
kriminalvårdsnämnden med möjlighet till delegation av beslutanderätten
till styresman för anstalt.

Frigivningspermission syftar till att ge den intagne möjlighet att själv
medverka aktivt i förberedelsearbetet inför frigivningen. Enligt förarbetena
(prop. 1974:20 s. 146) gäller det här närmast frågor om arbetsanskaffning
eller andra praktiska angelägenheter vars ordnande ingår bland förutsättningarna
för beviljande av villkorlig frigivning. Frigivningspermission
bör normalt kunna övergå direkt i vård i frihet. Sådan permission bör
därför, framhålls det i förarbetena, i princip inte beviljas förrän det kan
bedömas att övriga förutsättningar för övergång till frivård föreligger.

Övervakningsnämnd eller kriminalvårdsnämnden kan vidare, om särskilda
skäl föreligger, medge intagen vistelse utom anstalt enligt 34 § KvaL
för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället.
Sådan vistelse kan i praktiken avse t. ex. placering på behandlingshem,
skola med internatförläggning eller militärtjänstgöring (prop. 1974:20 s.
96).

Juli 1980/81:4

Brev, besök m. m.

I 25-27 88 KvaL finns bestämmelser om granskning.av intagens brev.
Granskning skall inte ske av brev mellan intagen och svensk myndighet
eller advokat. I fråga om annat brev till eller från intagen gäller som
huvudregel att granskning får ske om det är påkallat av säkerhetsskäl.
Denna huvudregel kompletteras med särskilda föreskrifter som närmare
anger när granskning får ske. Brev får således granskas om det finns
anledning anta att det innehåller otillåtet föremål. Vidare får brev granskas
stickprovsvis. I sluten anstalt får brev dessutom granskas om det är nödvändigt
med hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden.

Enligt förarbetena (prop. 1974: 20 s. 93) till bestämmelserna skall syftet
med brevgranskningen vara att förebygga eller hindra att intagen under
anstaltsvistelsen planerar och leder brottslig verksamhet eller sätter säkerheten
vid anstalten i fara genom att exempelvis förbereda rymningar eller
ta emot narkotika eller andra otillåtna varor.

De intagnas möjligheter att ta emot besök i anstalten regleras i 29 §
KvaL, medan bestämmelser om intagens rätt att genom telefon få kontakt
med utomstående ges i 30 $ KvaL. I båda fallen är den intagnes rätt till
besök resp. telefonsamtal begränsad med hänsyn till säkerheten i anstalten.
Den intagne kan också förvägras sådana besök eller telefonsamtal som
kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada för
honom eller annan.

Isolering

En av de grundläggande principerna inom modern kriminalvård i anstalt
är att en intagen i största möjliga utsträckning skall vistas i gemensamhet
med andra intagna. 1 KvaL har slagits fast att denna gemensamhetsprincip
skall gälla under såväl arbetstid som fritid. Av främst ordnings- och säkerhetsskäl
medger KvaL att gemensamheten begränsas i vissa situationer.
Den längst gående begränsningen är placering i enrum, s.k. isolering.
Isolering som en form av disciplinär bestraffning avskaffades år 1976
(prop. 1975/76:165, JuU 43). I korthet innehåller KvaL nu följande regler
om isolering.

En intagen kan på egen begäran få arbeta i enrum om beaktansvärda skäl
talar för det (18 S).

Tvångsmässig avskildhet kan förekomma som en säkerhets- eller
skyddsåtgärd, om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande
fara för en intagens egen eller annans säkerhet till liv eller hälsa
eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom eller för att hindra
att en intagen utövar menligt inflytande på andra intagna (20 § första
stycket). Detsamma gäller, om den intagne uppträder våldsamt eller är så
berusad att han kan befaras störa ordningen på anstalten (23 8). Vidare kan
en intagen, om det är oundgängligen nödvändigt, hållas avskild under
utredning av ett disciplinärende (50 8).

Juli 1980/81:4

För den kategori intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL och som på
där angivna grunder är placerade i en sluten anstalt finns särskilda bestämmelser
om isolering. En sådan intagen får hållas avskild från andra intagna,
om det bedöms nödvändigt för att förhindra planlagd rymning eller fritagning
(20 § andra stycket).

Till avskiljande i KvaL:s mening räknas inte placering på de s. k. specialavdelningar
som är avsedda för särskilt rymningsbenägna eller farliga
intagna med långa strafftider.

1 fråga om den närmare innebörden av de nu återgivna reglerna skall här
endast nämnas att isolering i syfte att hindra att en intagen utövar menligt
inflytande på andra intagna enligt lagens förarbeten (prop. 1974:20 s. 133)
är avsedd att komma i fråga i allvarliga situationer, såsom vid uppmaning
till medverkan i sabotagehandlingar eller andra ordningsstörningar inom
anstalten eller vid trakasserier eller annat hänsynslöst uppträdande mot
andra intagna. I praktiken har förevarande regel ansetts utgöra stöd för
beslut om isolering även i fall då det av särskilda skäl föreligger en välgrundad
misstanke om att en intagen avser att medverka till att en annan
intagen får tillgång till berusningsmedel, t. ex. narkotika (se prop. 1980/
81: I s. 19).

Aktuella lagstiftningsärenden

Såsom har nämnts inledningsvis har regeringen i en till innevarande
riksmöte framlagd proposition (prop. 1980/81: I) föreslagit ändringar i reglerna
om isolering. Bl. a. föreslås att nuvarande bestämmelser om isolering
för att hindra att en intagen utövar menligt inflytande på annan intagen får
en mera preciserad formulering. Sålunda föreslås att avskiljande får ske
om det är nödvändigt för att hindra en intagen från att påverka andra
intagna att allvarligt störa ordningen inom anstalten, från att medverka till
att andra intagna får tillgång till berusningsmedel eller från att allvarligt
ofreda andra intagna.

I propositionen föreslås vidare att placering på specialavdelning lagregleras.
Sådan placering skall enligt förslaget kunna ske dels vid kvalificerad
fara för rymning eller fritagning som bedöms bli bestående för lång tid, dels
när det finns särskild anledning anta att det är påkallat för att hindra en
intagen från att fortsätta brottslig verksamhet av allvarligt slag — t. ex.
narkotikabrott — under anstaltsvistelsen.

Pågående reformarbete

Enligt regeringens bemyndigande i mars 1980 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat en särskild utredare (Ju 1980:03) med uppdrag att
undersöka vissa frågor rörande permission från kriminalvårdsanstalter
m. m.

I direktiven (Dir. 1980:22) till den särskilde utredaren understryker
departementschefen att permissioner och de övriga möjligheter som finns

JuU 1980/81:4

för de intagna att under anstaltstiden hålla kontakt med yttervärlden fyller
en betydelsefull funktion som ett led i kriminalvårdens åtgärder för att
underlätta de intagnas anpassning i samhället. Samtidigt är det enligt
departementschefen klart att tillämpningen av de institut som det här gäller
måste ske under beaktande av att kravet på samhällsskydd tillgodoses.
Bl. a. mot bakgrund av det anförda anser departementschefen det vara
motiverat att nu skaffa underlag för en bedömning av om gällande bestämmelser
innefattar en ändamålsenlig lösning på problemen.

1 fråga om undersökningens inriktning anges i direktiven det vara av
speciellt intresse att undersöka under vilka förutsättningar och i vilken
omfattning permission eller annan form av vistelse utanför anstalt medges
intagna som har gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott. Kartläggningen
bör emellertid avse även intagna som är dömda för annan allvarlig brottslighet.
Av praktiska skäl bör dock undersökningen begränsas till att avse
intagna som har dömts till fängelse i lägst två år eller internering med en
minsta tid av lägst två år. Även val av anstalt eller anslaltsavdelning för
sådana intagna bör enligt direktiven uppmärksammas. Kartläggningen bör
vidare omfatta tillämpningen av bestämmelserna om brevgranskning, telefonsamtal
och besök beträffande den nämnda kategorin intagna. Utredningsarbetet
bör enligt direktiven bedrivas skyndsamt.

1 direktiven anförs vidare att i den mån kartläggningen ger vid handen att
det vid den praktiska tillämpningen har uppstått olägenheter som kan
undanröjas lagstiftningsvägen bör utredaren ange de olika möjligheter som
finns att ändra den aktuella lagstiftningen. En annan tänkbar möjlighet,
som omnämns i direktiven, är att eventuella missförhålladen kan avhjälpas
på annat sätt, t. ex. genom ändringar i eller tillägg till kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter och anvisningar på området.

Alternativ till frihetsstraff m. m.

Inledning

En särskild fråga med anknytning till de påföljdsformer som finns vid
sidan om frihetsstraffet och som tas upp i motion 799 gäller skyldighet att
reparera egendom efter skadegörelse. De bestämmelser som finns i ämnet
behandlas därför i detta avsnitt.

JuU 1980/81:4

Gällande ordning

Påföljder

Bestämmelserna om villkorlig dom finns i 27 kap. BrB. Innebörden av
denna påföljd kan sägas vara att den dömde erhåller en villkorlig påföljdseftergift.
Någon kriminalvård i frihet i egentlig mening innebär påföljden
inte.

Villkorlig dom kan meddelas för brott varpå kan följa fängelse. Som
förutsättning för villkorlig dom gäller vidare att det med hänsyn främst till
den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt finns grundad
anledning anta att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd inte
behövs för att avhålla honom från fortsatt brottslighet. Villkorlig dom får
inte meddelas om brottets svårhet eller andra allmänpreventiva skäl hindrar
det. Påföljden kan kombineras med ett bötesstraff. För den dömde
gäller en prövotid av två år, varunder han skall iaktta skötsamhet och efter
förmåga söka försörja sig. Har den dömde förpliktats att ersätta skada som
har uppkommit genom brottet skall han göra vad han kan för att fullgöra
sin skyldighet. Rätten får även meddela föreskrifter om skadeståndsskyldighetens
fullgörande.

Iakttar den dömde inte det som åligger honom till följd av den villkorliga
domen får domstolen på talan av åklagare besluta att varning skall meddelas
den dömde. Domstolen kan också undanröja den villkorliga domen och
bestämma annan påföljd för brottet.

Den påföljd som i BrB:s påföljdssystem innebär kriminalvård i frihet
som självständig påföljd är skyddstillsyn. Bestämmelserna härom som
finns i 28 kap. BrB innebär i korthet följande.

Skyddstillsyn kan ådömas för brott varpå kan följa fängelse om det är
nödvändigt att den tilltalade ställs under övervakning och annan mera
ingripande påföljd inte är påkallad. Vissa andra begränsningar gäller också
i fråga om möjligheten att ådöma någon skyddstillsyn. Den som är under 18
år får sålunda inte dömas till skyddstillsyn med mindre denna påföljd är
lämpligare än vård enligt barnavårdslagen. Om det lindrigaste straff som
stadgas för brottet är fängelse i ett år eller däröver får skyddstillsyn
ådömas bara om det finns särskilda skäl därtill. Skyddstillsyn kan förenas
med ett bötesstraff. Dessutom kan jämte skyddstillsyn dömas till fängelse i
lägst en och högst tre månader om det av hänsyn till allmän laglydnad är
oundgängligen erforderligt att skyddstillsynen förenas med ett frihetsberövande.

Skyddstillsyn pågår under en prövotid av tre år. Ett väsentligt inslag i
påföljden utgörs av övervakningen. Denna skall ske från påföljdstidens
början och fortgår i regel under en tid av två år. Kortare eller längre
övervakningstid kan dock förekomma beroende på vilket övervakningsbehov
som föreligger i det enskilda fallet. Övervakningen handhas av
övervakningsnämnden.

JuU 1980/81:4

Den som har dömts till skyddstillsyn är skyldig att hålla övervakaren
underrättad om sin bostad och arbetsanställning, att på kallelse inställa sig
hos övervakaren och att i övrigt enligt dennes anvisningar upprätthålla
förbindelse med honom. Även vissa andra krav ställs på den som har
dömts till skyddstillsyn. Den dömde skall sålunda under prövotiden iaktta
skötsamhet, efter förmåga söka försörja sig samt göra vad han kan för att
fullgöra skyldighet att ersätta eventuell skada som har uppkommit genom
brottet. Rätten eller övervakningsnämnden får meddela särskilda föreskrifter
om tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande.

Särskilda föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden
kan även avse vistelseort eller bostad, utbildning eller arbetsanställning
samt läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller
utom sjukhus eller annan sådan inrättning.

Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom till följd av domen på
skyddstillsyn kan övervakningsnämnden bl. a. meddela ny eller ändrad
föreskrift eller besluta om varning. I sista hand kan nämnden hos åklagare
göra framställning om att talan förs vid domstol om att skyddstillsynen
skall undanröjas och annan påföljd bestämmas för brottet.

Som förut har sagts ingår i BrB:s påföljdssystem även möjligheten av
överlämnande till särskild vård. Bestämmelserna härom finns i 31 kap.
BrB. Under uttrycket överlämnande till särskild vård ryms fem särskilda
brottspåföljder, nämligen vård enligt barnavårdslagen, vård enligt lagen
om nykterhetsvård, sluten psykiatrisk vård. vård i specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda och överlämnande till öppen psykiatrisk vård.

Institutet överlämnande till särskild vård innebär att vårdformer som är
anordnade för att bereda vård åt ett icke brottsligt klientel används som
brottspåföljder. Ett villkor härför är, i fråga om de socialrättsliga vårdlagarna.
att de där föreskrivna vårdförutsättningarna är uppfyllda, och domstolen
har i princip att bedöma om så är fallet.

I samband med förslagen till den nya lagstiftningen om socialtjänsten
(SFS 1980:620) föreslås i proposition 1979/80: I att de nuvarande reglerna i
BrB om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen och vård enligt
lagen om nykterhetsvård ges ett annat innehåll. Dessa förslag har ännu inte
behandlats av riksdagen (jfr SoU 1979/80:44).

En annan vårdform som brukar nämnas i samband med frågan om
alternativ till frihetsstraff är den s. k. kontraktsvården. Försöksverksamhet
med denna vårdform avseende narkotikamissbrukare pågår f. n. vid Ulleråkers
sjukhus i Uppsala. Bestämmelser härom finns i lagen (1979:661) med
vissa bestämmelser om handläggningen av brottmål i anslutning till försöksverksamhet
på narkomanvårdens område. Lagen, som gäller till utgången
av augusti 1982, är tillämplig i fråga om personer som vanemässigt
missbrukar narkotika och som har begått brott på vilket kan följa fängelse.
Enligt lagen får en domstol under rättegången i brottmål förklara målet
vilande i avvaktan på resultatet av narkomanvård som den tilltalade har

Juli 1980/81:4

förklarat sig villig undergå. Ett sådant mål skall tas upp på nytt så snart
som möjligt efter det att ett år har förflutit från beslutet om vilandeförklaring.
Målet skall emellertid tas upp dessförinnan, bl. a. om den tilltalade
har misskött narkomanvården eller har begått nytt brott.

Reparations skyldighet

Som framgår av den redogörelse som har lämnats för reglerna om
påföljderna i detta avsnitt kan till såväl villkorlig dom som skyddstillsyn
knytas föreskrifter om fullgörande av eventuell skadeståndsskyldighet i
anledning av brottet. Föreskrifterna tar emellertid enbart sikte på tiden och
sättet för skyldighetens fullgörande. Något lagligt utrymme för att ålägga
den dömde skyldighet att reparera egendom som han har skadat genom
brottet föreligger alltså inte enligt BrB.

Pågående reformarbete

Regeringen har i mars 1979 bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en kommitté (Frivårdskommittén Ju 1979:05) med uppdrag att
pröva frågor om den framtida utformningen av kriminalvård i frihet och om
alternativ till frihetsstraff. Enligt kommitténs direktiv (kommittéberättelsen
1980 del II s. 50) bör utredningsarbetet bedrivas efter två huvudlinjer.
Kommittén bör dels undersöka möjligheterna att effektivisera frivården
inom ramen för det nuvarande påföljdssystemet, dels pröva förutsättningarna
för att med detta system införliva en eller ett par brottspåföljder som
kan utgöra nya alternativ till frihetsstraff. I direktiven anges att det är
angeläget att utredningsarbetet bedrivs skyndsamt.

När det gäller frågan om ändringar inom det nuvarande påföljdssystemets
ram framhåller departementschefen att det främst är till skyddstillsynspåföljden
som intresset riktar sig, och kommittén bör bl. a. undersöka
om det går att skapa ökade möjligheter för domstolarna att anpassa
skyddstillsynens innehåll till vad som med hänsyn till brottets art och
övriga omständigheter är rättvist och ändamålsenligt i det särskilda fallet.
Vidare bör kommittén se över de sanktioner som skall gälla då den dömde
bryter mot vad som åligger honom till följd av påföljden, t. ex. i fråga om
kontaktskyldighet. En annan uppgift för kommittén är att pröva om det är
möjligt att förenkla förfarandet i sådana fall då det kan komma i fråga att
omvandla skyddstillsynen till en mera ingripande påföljd. Enligt direktiven
bör kommittén också förutsättningslöst pröva spörsmålet i vad mån föreskrifter
om den dömdes sociala förhållanden, exempelvis om nykterhetsvård,
läkarvård eller bostad skall kunna meddelas. - Kommittén bör.
enligt vad som understryks i direktiven, med förtur ta upp de nu berörda
frågorna om en effektivisering av skyddstillsynspåföljden och redovisa
resultatet av sitt arbete i denna del särskilt.

I frågan om att pröva förutsättningarna för att med BrB:s påföljdssystem

Juli 1980/81:4

införliva en eller flera brottspåföljder som kan utgöra nya alternativ till
frihetsstraff nämner departementschefen att kommittén bl. a. bör undersöka
om det finns förutsättningar för och behov av att införa någon form av
intensivövervakning som ett led i påföljdssystemet. Enligt direktiven bör
kommittén också särskilt uppmärksamma vissa alternativa sanktioner som
förekommer i andra länders rättssystem och därvid undersöka om någon
eller några av dessa går att införliva med svensk lagstiftning. I sammanhanget
nämns sådana sanktioner som nattfängelse, veckoslutsfängelse,
olika former av samhällstjänst och kontraktsvård. Som samhällstjänst
betecknas i direktiven en påföljd som innebär att den dömde är skyldig att
under vissa timmar varje vecka uppehålla sig i en institution och där delta i
olika slag av samhällsnyttigt arbete eller i undervisning. En annan form av
samhällstjänst består i att den dömde på sin fritid utför samhällsnyttigt
arbete i ett visst antal timmar. Arbetet kan bestå i t. ex. biträde vid
naturvårdsprojekt. reparation av leksaker åt barnstugor, uppförande av
lekplatser o. d.

Bötesstraffet
Gällande ordning

Böter är ett av de allmänna straffen i BrB:s påföljdssystem. och detta
straff utgör i rättstillämpningen den helt dominerande brottspåföljden. Den
allmänna regleringen av bötesstraffet finns i 25 kap. BrB.

Böter ådöms enligt huvudregeln i dagsböter eller i pengar (penningböter).
Dagsböternas antal skall vara minst I och högst 120. Dagsboten
fastställs till belopp från 2 till och med 500 kr., beroende på den dömdes
inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden
i övrigt. Penningböter ådöms om bötespåföljden för brottet är utsatt till
visst högsta belopp, inte överstigande 500 kr. Penningböter skall vidare
ådömas om böterna skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund, s. k.
normerade böter. För penningböter som gemensamt straff för flera brott
gäller ett maximibelopp om I 000 kr.

Som har framgått av redovisningen i det föregående kan böter användas
som ett komplement till påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn.

Verkställigheten av bötesstraff regleras i bötesverkställighetslagen
(1979:186) och i lagen (1964: 168) om förvandling av böter. Om böterna
inte betalas frivilligt sker indrivning genom kronofogdemyndighetens försorg.
Böter som inte betalas skall i princip förvandlas till fängelse i lägst 10
och högst 90 dagar.

Här skall i korthet också nämnas något om vitesinstitutet. Vite skiljer sig
från böter i flera avseenden. Det är ett tvångsmedel avsett att tvinga fram
en viss prestation eller underlåtenhet. Institutet består av två led. dels ett
föreläggande varigenom någon uppmanas att fullgöra eller underlåta något.

JuU 1980/81:4

med risk att han annars förpliktas att utge ett penningbelopp, dels ett
beslut om utdömande av vitet. Bestämmelserna om indrivning och
förvandling av böter gäller också i fråga om vite. Ett vitesföreläggande kan
riktas såväl mot en juridisk person, t. ex. ett aktiebolag, som mot en
enskild fysisk person.

Pågående reformarbete

I den tidigare i detta betänkande omnämnda BRÅ-rapporten (1977:7)
Nytt straffsystem. Idéer och förslag är en bärande tanke att böter - som
ett led i strävandena att begränsa användningen av frihetsstraff - skall
införas som tänkbar påföljd för alla brott som inte tillmäts ett mycket högt
straffvärde. Man pekar härvidlag särskilt på sådana brott som nu i stor
utsträckning föranleder ett kort fängelsestraff. BRÅ-rapporten berör också
frågor om att införa någon form av företagsböter som ett komplement till
dagsbotspåföljden.

Frågan om ekonomiska straffsanktioner mot juridiska personer har också
varit aktuell i betänkandet (Ds Ju 1978:5) Företagsböter - En kartläggande
undersökning av korporativt ansvar. 1 anslutning till betänkandet
har upprättats departementspromemorian (Ds Ju 1979:10) Företagsböter
- Förslag till lagtexter. I betänkandet och promemorian, som har remissbehandlats,
behandlas frågan om hur ett ändamålsenligt sanktionssystem
för juridiska personer bör vara utformat. - I proposition 1979/80:100 bil. 5
anförs att förslaget om företagsböter med hänsyn till remissutfallet inte
utan ytterligare överarbetning kan läggas till grund för några åtgärder.
Frågan övervägs f. n. inom justitiedepartementet.

I en proposition till riksdagen år 1977 (prop. 1976/77:104) föreslogs nya
regler om verkställighet av bötesstraff, som bl. a. innebar att förvandlingsstraffet
skulle avskaffas. Propositionen avslogs av riksdagen (JuU 1977/
78:25), som därvid förordade en förnyad översyn av reglerna om bötesverkställighet.
Riksdagen angav vissa riktlinjer för hur ett bortfall av
förvandlingsstraffet borde kompenseras. 1 sitt betänkande uttalade justitieutskottet
i anslutning härtill bl. a. att bötesstraffet i rättstillämpningen
utgör den helt dominerande brottspåföljden och att man kan förutse en
ökad användning i framtiden av böter som sanktion vid bl.a. förmögenhetsbrott.
Utskottet konstaterade därför rent allmänt att det i kampen mot
brottsligheten är utomordentligt angeläget att bötesstraffets effektivitet
upprätthålls.

Viteskommittén (Ju 1979:01), som har fått till uppgift att utreda frågan
om straffrättslig kompensation vid bortfallet av förvandlingsstraffet och att
göra en översyn av vitesinstitutet, har i februari 1980 lagt fram betänkandet
(SOU 1980:7) Kompensation för förvandlingsstraffet. I betänkandet föreslås
straffrättslig kompensation för förvandlingsstraffet, bl. a. på så sätt att

JuU 1980/81:4

BrB:s bestämmelser om gäldenärsbrott ges ökad effektivitet genom en viss
utvidgning av straffansvaret. Betänkandet remissbehandlas f. n.

1 en nyligen framlagd proposition (prop. 1980/81:38) föreslås att de
minimi- och maximibelopp för böter som anges i BrB justeras med hänsyn
till penningvärdets förändring.

Utskottet

Inledning

1 detta betänkande behandlar utskottet yrkanden i sex motioner angående
vissa kriminalpolitiska frågor. 1 flertalet motioner innefattar yrkandena
önskemål om en skärpning av fängelsestraffets innehåll i synnerhet
för dem som har dömts för grova narkotikabrott. Yrkandena tar sikte på
vissa regler om verkställighet av ådömt fängelsestraff. Såväl reglerna om
villkorlig frigivning som bestämmelserna om permission och annan vistelse
i och utom anstalt aktualiseras. Nya påföljdsformer som kan utgöra alternativ
till frihetsstraff begärs i ett annat motionsyrkande. Frågan om att
införa någon form av reparationsskyldighet som påföljd för skadegörelse
tas upp i ett yrkande. Slutligen begärs i ett yrkande ett vidgat tillämpningsområde
för bötesstraffet.

Verkställighet av ådömt fängelsestraff

Utskottet behandlar först de motionsyrkanden som angår verkställighet
av ådömt fängelsestraff (mot. 1979/80:141, 1979/80:1113. 1979/80:1117
yrkande 2, 1979/80: 1118 yrkande 3 och 1979/80: 1121 yrkande 9). Yrkandena
innefattar önskemål om en skärpning av reglerna om villkorlig frigivning
och permission. Ett syfte med en sådan skärpning anges vara att
skapa bättre överensstämmelse mellan den av domstolen utmätta strafftiden
och den tid som verkligen avtjänas. Motionsyrkandena upptar också
önskemål om att fängelsestraffet för i synnerhet narkotikabrottslingar ges
ett sådant innehåll vad gäller den dömdes anstaltsplacering. möjligheter till
permission och andra kontakter med omvärlden att fortsatt brottslighet
förhindras. 1 detta hänseende förs i en motion fram tanken på att införa en
påföljd med särskild benämning, t.ex. "strängare fängelsestraff'.

En av huvudtankarna bakom påföljdssystemet i brottsbalken (BrB) är
att användningen av frihetsstraff skall begränsas. Detsamma gäller de
reformer beträffande påföljdssystemet som tid efter annan har beslutats
efter balkens tillkomst och vid vilka inriktningen också har varit att minska
längden av de frihetsberövanden som ändå måste göras. I sistnämnda
hänseende är de i BrB intagna reglerna om villkorlig frigivning av särskild
betydelse.

Reglerna om villkorlig frigivning fick sitt nuvarande innehåll i samband
med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades den I januari 1980. De

JuU 1980/81:4

grundläggande reglerna i ämnet som finns i 26 kap. 6-24 §§ BrB innebär i
huvudsak följande.

Den som undergår fängelse på viss tid får friges villkorligt sedan två
tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Om särskilda skäl föreligger får
villkorlig frigivning ske efter halva strafftiden. Frigivning får dock inte i
något fall ske förrän verkställigheten har pågått i minst tre månader. För
den som friges villkorligt skall fastställas en prövotid av minst ett och högst
tre år eller, om straffåterstoden överstiger tre år. högst fem år. Under
prövotiden skall den dömde i regel stå under övervakning. En villkorligt
medgiven frihet eller del därav kan förverkas, om den frigivne har allvarligt
misskött sig eller begått nytt brott under prövotiden.

I samband med ändringar år 1972 i narkotikastrafflagen framhölls från
statsmakternas sida bl. a. att möjligheterna till frigivning efter halva strafftiden
borde tillämpas med största återhållsamhet i fråga om lagöverträdare
som undergår långvariga fängelsestraff för grov narkotikabrottslighet eller
i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i
organiserade former bedriven kriminell verksamhet. Uttalandet angavs
särskilt gälla lagöverträdare utan fast anknytning till Sverige.

I en nyligen beslutad remiss till lagrådet om interneringspåföljdens avskaffande
har regeringen föreslagit vissa ändringar i reglerna om villkorlig
frigivning samt en straffskärpningsregel för vissa särskilt allvarliga återfallssituationer.
Förslagen syftar bl.a. till att tillgodose intresset av samhällsskydd
mot särskilt den grova vålds- och narkotikabrottsligheten. Vad
gäller förutsättningarna för villkorlig frigivning innebär förslaget att som en
ny förutsättning för särbehandling i frigivningshänseende upptas risk för
återfall i viss särskilt allvarlig brottslighet.

Ytterligare ändringar i reglerna om villkorlig frigivning kan bli resultatet
av den samlade översyn av fängelsestraffets utformning som f. n. görs av
fängelsestraffkommittén. Översynen skall enligt kommitténs direktiv avse
bl. a. institutet villkorlig frigivning. I detta avseende skall undersökas
verkningarna av de nuvarande bestämmelserna och av de effekter som kan
beräknas uppkomma vid olika tänkbara ändringar i regelsystemet. I uppdraget
ingår även att pröva frågan om den villkorliga frigivningen över
huvud taget bör behållas.

Utskottet vill för sin del till att börja med framhålla att de frågor med
anknytning till institutet villkorlig frigivning som berörs i motionerna av
flera skäl väl förtjänar att uppmärksammas. Bl. a. kan det i linje med vad
som anförs i några av motionerna hävdas att regelsystemet rörande villkorlig
frigivning medför att fängelsepåföljden till en del blir tidsobestämd, en
effekt som inte står i överensstämmelse med strävandena att avskaffa de
tidsobestämda påföljderna ur BrB:s påföljdssystem. Det finns enligt utskottets
mening också anledning att uppmärksamma reglernas kriminalpolitiska
effekter när det gäller förhållandet mellan utmätt straff och strafftid.
Detta gäller särskilt villkorlig frigivning efter halva strafftiden i fråga om
intagna som har dömts för allvarlig brottslighet.

Juli 1980/81:4

Hithörande frågor behandlas såsom nyss har nämnts emellertid i pågående
utrednings- och lagstiftningsarbete. I avbidan på resultatet av detta
arbete bör riksdagen inte göra något uttalande med anledning av de aktuella
motionsyrkandena. Utskottet avstyrker därför bifall till här behandlade
yrkanden i motionerna 141. 1117 och 1121.

Utskottet övergår nu till att behandla motionsönskemålen om att fängelsestraffet
för i synnerhet narkotikabrottslingar skall ges ett sådant innehåll
att den dömdes möjligheter att fortsätta sin brottsliga verksamhet förhindras.

En intagens möjligheter till vistelse utom anstalt är i viss mån beroende
på vilken typ av anstalt han är intagen på: riksanstalt eller lokalanstalt av
öppen eller sluten typ. Detsamma gäller i viss mån i fråga om en intagens
möjligheter till andra former av kontakter med yttervärlden, t. ex. att få ta
emot besök.

I fråga om fördelningen av intagna mellan olika anstalter gäller först och
främst att den som har dömts till fängelse i mer än ett år företrädesvis skall
placeras i riksanstalt. Vid fördelningen mellan öppna och slutna anstalter
gäller enligt 7 § lagen om kriminalvård i anstalt som huvudregel att placering
skall ske i öppen anstalt om inte annan placering är påkallad med
hänsyn till flyktfara. säkerhets- eller behandlingsskäl. Enligt paragrafens
tredje stycke gäller skärpta regler för vissa intagna som är dömda till långa
straff. Den som har dömts till fängelse i lägst två år skall sålunda - med
vissa särskilt angivna undantag — placeras i sluten anstalt om det med
hänsyn till att han saknar fast anknytning till Sverige eller till arten av hans
brottslighet eller eljest kan befaras att han är särskilt benägen att rymma
och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig art. Bestämmelsen
i 7 § tredje stycket tar enligt förarbetena främst sikte på lagöverträdare
som har dömts för grov narkotikabrottslighet eller som har ägnat sig åt
annan brottslighet av särskilt allvarlig karaktär och därigenom har visat
likgiltighet för annans liv eller hälsa eller särskild hänsynslöshet.

Den som är intagen på riksanstalt har begränsade möjligheter att beviljas
frigång, dvs. att under arbetstid utom anstalten utföra arbete eller delta i
undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet. Särskilda
skäl härför måste föreligga för den som är intagen på riksanstalt. Vid
prövningen skall särskilt beaktas säkerhetssynpunkterna och detta i synnerhet
i fråga om intagna som har gjort sig skyldiga till allvarlig kriminalitet.

Korttidspermission kan beviljas intagen som avses i 7 § tredje stycket
lagen om kriminalvård i anstalt, dvs. intagen som är dömd till fängelse i
lägst två år och som på skäl som anges i paragrafen är placerad i sluten
anstalt, endast om synnerliga skäl föreligger därtill.

I samband med införandet av lagens permissionsbestämmelser underströks
att de regelbundna permissionerna utgör ett viktigt led i kriminalvår -

JuU 1980/81:4

dens åtgärder för att underlätta de intagnas anpassning i samhället, och
sådana permissioner borde därför i regel inte vägras annat än vid avsevärd
fara för missbruk. Beträffande sådana intagna som är placerade i sluten
anstalt enligt 7 § tredje stycket lagen om kriminalvård i anstalt betonades
att kravet på att det skall föreligga synnerliga skäl för att bevilja korttidspermission
inte innebar att dessa brottslingar skulle vara helt avskurna
från möjligheten att få permission. Avsikten var främst att skapa garantier
för att frågan om permission i dessa fall alltid blir föremål för en mycket
noggrann och allsidig prövning.

Reglerna om korttidspermission har fått sin nuvarande lydelse genom en
lagändring som trädde i kraft den I januari 1979. Ändringen innebar att det
infördes möjlighet att vägra regelbundna permissioner inte bara vid avsevärd
fara för missbruk utan också då det föreligger en påtaglig fara för
fortsatt brottslig verksamhet. Kravet på att faran för fortsatt brottslighet
skall vara påtaglig innebär enligt förarbetena till bestämmelsen att främst
den begränsade grupp av kriminellt aktiva intagna som mera regelmässigt
utnyttjar permissioner för ny brottslighet omfattas av den nya regleringen.
Någon allmän skärpning av möjligheten förde intagna att få permission var
således inte avsedd. Vid prövningen av frågan borde särskild hänsyn tas
till vad som förekommit i samband med tidigare permissioner, liksom till
pågående intensivt narkotikamissbruk.

Beträffande brevgranskning gäller den huvudregeln att granskning av
brev till eller från intagen får ske om det är påkallat av säkerhetsskäl. Brev
får granskas om det finns anledning anta att det innehåller något otillåtet
föremål. I fråga om den som är intagen i sluten anstalt gäller dessutom att
brev får granskas om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes
särskilda förhållanden. Syftet med brevgranskningen är att hindra eller
förebygga att intagen under anstaltstiden bl. a. planerar eller leder brottslig
verksamhet eller att han tar emot narkotika eller andra otillåtna varor.

De intagnas möjligheter att ta emot besök och att använda telefon är
enligt reglerna härom i lagen om kriminalvård i anstalt begränsade med
hänsyn till säkerheten i anstalten. En intagen kan också förvägras sådana
besök eller telefonsamtal som kan motverka hans anpassning i samhället
eller eljest vara till skada för honom eller annan.

Enligt lagen om kriminalvård i anstalt gäller den principen att de intagna
i största möjliga utsträckning skall vistas i gemensamhet med andra intagna.
Av främst ordnings- och säkerhetsskäl medger lagen att gemensamheten
begränsas i vissa situationer. Den längst gående begränsningen är
placering i enrum, s.k. isolering. Isolering som en form av disciplinär
bestraffning avskaffades år 1976. Tvångsmässig avskildhet kan förekomma
bl. a. som en säkerhets- eller skyddsåtgärd, om det är nödvändigt med
hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande fara för en intagens egen eller
annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens
egendom eller för att hindra att en intagen utövar menligt inflytande
på andra intagna.

JuU 1980/81:4

För den kategori intagna som avses i 7 § tredje stycket lagen om kriminalvård
i anstalt och som på där angivna grunder är placerad i en sluten
anstalt finns särskilda bestämmelser om isolering. En sådan intagen får
hållas avskild från andra intagna, om det bedöms nödvändigt för att förhindra
planlagd rymning eller fritagning.

Vissa ändringar i reglerna om isolering föreslås i en nyligen framlagd
proposition (prop. 1980/81:1). Bl. a. föreslås att nuvarande bestämmelser
om isolering för att hindra att en intagen utövar menligt inflytande på
annan intagen får en mera preciserad formulering.

I propositionen föreslås vidare att intagens placering på specialavdelning
lagregleras. Sådan placering skall enligt förslaget kunna ske dels vid kvalificerad
fara för rymning eller fritagning som bedöms bli bestående för lång
tid, dels när det finns särskild anledning anta att det är påkallat för att
hindra en intagen från att fortsätta brottslig verksamhet av allvarligt slag -t. ex. narkotikabrott - under anstaltsvistelsen.

Justitieutskottet har tillstyrkt bifall till förslagen i propositionen (JuU
1980/81:8).

I anslutning till de här aktuella motionsyrkandena vill utskottet uttala sin
oro inför utvecklingen av narkotikabrottsligheten och förekomsten av narkotika
inom kriminalvårdens anstalter. I sammanhanget bör slås fast att
det inte är godtagbart att intagna som är dömda för grova narkotikabrott
under anstaltstiden inte kan avhållas från att bedriva narkotikahandel ute i
samhället. Av det sagda följer att utskottet hyser förståelse för de motionsönskemål
som går ut på att fängelsestraffet måste utformas så att de som är
dömda för särskilt grova brott, i synnerhet grova narkotikabrott, inte har
möjlighet att fortsätta sin verksamhet under pågående straffverkställighet.
En skärpning av verkställighetsreglerna kan således framstå som motiverad.
En sådan skärpning kan dock komma i konflikt med de principer
som präglar svensk kriminalvård och som går ut på att. så långt det är
möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering, främja
de intagnas samhällsanpassning och att motverka de skadliga följderna av
fängelsestraffet.

Att göra en avvägning mellan de motstående intressen som sålunda finns
ankommer på den tidigare i år tillsatta utredningen om vissa frågor rörande
permissioner från kriminalvårdsanstalter m. m. Utredningen har vidare att
uppmärksamma frågan om val av anstalt eller anstaltsavdelning för sådana
intagna som har gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott eller annan
allvarlig brottslighet samt tillämpningen av bestämmelserna om brevgranskning,
telefonsamtal och besök beträffande den nämnda kategorin
intagna.

Utskottet konstaterar att de frågor som tas upp i de berörda motionerna i
allt väsentligt omfattas av utredningens arbete. I avbidan på resultatet
härav bör riksdagen inte vidta någon åtgärd i saken. Med hänvisning härtill
avstyrker utskottet bifall till de här behandlade yrkandena i motionerna
141,1113, 1117, 1118 och 1121.

Juli 1980/81:4

Alternativ till frihetsstraff m.m.

Här behandlas det motionsyrkande som gäller tillskapandet av nya påföljdsformer
som kan utgöra alternativ till frihetsstraff (mot. 1979/80: 1121
yrkande 6) samt det motionsyrkande som gäller reparationsskyldighet
(mot. 1979/80:799). Yrkandet i den förstnämnda motionen innefattar
önskemål om att man i strävandena att minska användningen av frihetsstraff
måste skapa alternativa påföljdssystem kombinerade med bl. a. vårdinsatser
av olika slag. Yrkandet rörande reparationsskyldighet innefattar
önskemål om att det bör övervägas att som påföljd för skadegörelse införa
någon form av reparationsskyldighet.

Inom ramen för det allmänna påföljdssystemet i BrB finns f. n. främst
två påföljdsformer som kan sägas utgöra alternativ till frihetsstraffet, nämligen
villkorlig dom och skyddstillsyn. Härjämte finns också det allmänna
straffet böter samt överlämnande till särskild vård i olika former. 1 samband
med frågan om alternativ till frihetsstraff brukar också nämnas s. k.
kontraktsvård. Försöksverksamhet med kontraktsvård avseende narkotikamissbrukare
pågår f. n. enligt en särskild lag i ämnet som gäller till
utgången av augusti 1982.

Påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn kan kombineras med bötesstraff.
Skyddstillsyn kan också kombineras med fängelse. Den som har
dömts till skyddstillsyn kan ges särskilda föreskrifter avseende vistelseort
eller bostad, utbildning eller arbetsanställning samt läkarvård, nykterhetsvård
eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan
sådan inrättning.

Till påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn kan knytas föreskrifter
om fullgörandet av eventuell skadeståndsskyldighet i anledning av brottet.
Föreskrifterna tar emellertid enbart sikte på tiden och sättet för skyldighetens
fullgörande. Något lagligt utrymme för att ålägga den dömde skyldighet
att reparera egendom som han har skadat genom brottet föreligger
alltså inte enligt BrB.

Frågor om den framtida utformningen av kriminalvård i frihet och om
alternativ till frihetsstraff är f. n. föremål för prövning av frivårdskommittén.
I utredningsuppdraget ingår bl. a. att pröva förutsättningarna för att
med nuvarande påföljdssystem införliva en eller ett par brottspåföljder
som kan utgöra nya alternativ till frihetsstraff. Som ett tänkbart alternativ
nämns i utredningens direktiv bl. a. intensivövervakning. Enligt sina direktiv
bör kommittén också särskilt uppmärksamma vissa alternativa sanktioner
som förekommer i andra länders rättssystem och därvid undersöka
om någon eller några av dessa går att införliva med svensk lagstiftning. I
sammanhanget nämns sådana sanktioner som nattfängelse,
veckoslutsfängelse, olika former av samhällstjänst och kontraktsvård.
Som samhällstjänst betecknas i direktiven en påföljd som innebär att den
dömde är skyldig att under vissa timmar varje vecka uppehålla sig i en

Juli 1980/81:4

institution och där delta i olika slag av samhällsnyttigt arbete eller i undervisning.
En annan form av samhällstjänst består i att den dömde på sin
fritid utför samhällsnyttigt arbete i ett visst antal timmar. Arbetet kan bestå
i t. ex. biträde vid naturvårdsprojekt. reparation av leksaker åt barnstugor,
uppförande av lekplatser o. d.

Utskottet kan så till vida instämma i tankegångarna bakom motionsyrkandena
att utskottet anser det angeläget att frågan om att finna verkningsfulla
alternativ till frihetsstraffet ägnas uppmärksamhet. En önskvärd
minskning i användningen av frihetsstraffet torde inte kunna komma till
stånd i någon betydande utsträckning förrän det inom påföljdssystemet
finns att tillgå alternativ som bättre än de nuvarande tillgodoser de kriminalpolitiska
behoven. Med tanke på att saken nu är föremål för utredning
av frivårdskommittén finner utskottet att någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionsyrkandena inte är påkallad.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion 799 och motion 1121 i nu
berörd del.

Bötesstraffet

I detta avsnitt behandlar utskottet ett motionsyrkande innefattande önskemål
om att tillämpningsområdet för bötesstraffet vidgas (mot. 1979/
80: 1121 yrkande 5). Enligt motionärerna bör bötesstraffet i ökad utsträckning
användas för att helt eller delvis ersätta olika former av kriminalvård,
och vidare bör frågan om användande av mycket höga bötesbelopp tas upp
till prövning.

Böter är ett av de allmänna straffen i BrB:s påföljdssystem. Böter ådöms
enligt huvudregeln i dagsböter eller i pengar (penningböter). Dagsböter
ådöms till ett antal av minst 1 och högst 120. Beloppet av varje dagsbot
bestäms med hänsyn till den tilltalades ekonomiska situation. Enligt en
nyligen framlagd proposition (prop. 1980/81:38) föreslås att minimi- och
maximibeloppen för en dagsbot skall höjas till 10 resp. 1 000 kr. Penningböter
ådöms om bötespåföljden är utsatt till ett visst högsta belopp, ej
överstigande 500 kr. I den nyssnämnda propositionen föreslås gränsen för
detta belopp höjd till I 000 kr.

Bötesstraffet utgör i rättstillämpningen den helt dominerande brottspåföljden,
och som utskottet tidigare har uttalat (se JuU 1977/78:25 s. 22) kan
förutses en ökad användning i framtiden av böter som sanktion bl. a. vid
förmögenhetsbrott. En annan utvidgning av bötesstraffets tillämpningsområde
har varit aktuell i samband med frågan om s. k. företagsböter. Spörsmålet
om att införa någon form av ekonomiska sanktioner mot juridiska
personer övervägs f. n. i justitiedepartementet. En ökning av bötesstraffets
tillämpningsområde kan vidare bli följden av de överväganden som görs
inom förmögenhetsbrottsutredningen och fängelsestraffkommittén.

En förutsättning för en vid tillämpning av bötesstraffet är bl. a. att

JuU 1980/81:4

straffets effektivitet upprätthålls, och härvidlag spelar ordningen för dagsbotens
bestämmande och verkställigheten av bötesstraffet en betydelsefull
roll. Dessa frågor övervägs f. n. inom justitiedepartementet (se SOU
1980: 7 Kompensation för förvandlingsstraffet och JuU 1979/80: 27 s. 8).

Utskottet ställer sig liksom tidigare bakom tanken på att bötesstraffet
bör ges en vidare tillämpning. Som framgår av det nyss anförda är olika
frågor av betydelse för en vidgad tillämpning av bötesstraffet f. n. föremål
för överväganden. I detta läge bör enligt utskottets mening riksdagen inte
ta något initiativ i den riktning som förespråkas i motionen. Av detta skäl
avstyrker utskottet bifall till motion 1121 i nu berörd del.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motion 1979/80: 141 i denna del, motion
1979/80: 1117 i denna del (yrkande 2, delvis) och motion 1979/
80: 1121 i denna del (yrkande 9, delvis),

2. beträffande verkställigheten i anstalt m.m.

att riksdagen avslår motion 1979/80: 141 i denna del, motion
1979/80: 1113. motion 1979/80: 1117 i denna del (yrkande 2. delvis),
motion 1979/80: 1118 i denna del (yrkande 3) och motion
1979/80: 1121 i denna del (yrkande 9, delvis).

3. beträffande alternativ till frihetsstraff m.m.

att riksdagen avslår motion 1979/80: 1121 i denna del (yrkande 6)
och motion 1979/80: 799,

4. beträffande bötesstraffet

att riksdagen avslår motion 1979/80: 1121 i denna del (yrkande 5).

Stockholm den 11 november 1980
På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Åke Polstam (c). Eric Jönsson (s). Hans
Petersson i Röstånga (fp). Arne Nygren (s). Björn Körlof (m), Lilly Bergander
(s). Gunilla André (c). Hans Pettersson i Helsingborg (s). Helge
Klöver (s). Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s). Arne Svensson
(m), Maja Ohlin (s) och Allan Ekström (m).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

!.SV '

-7; ' ,

.grift*

^ ji '

r *

, '

'i*