Oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter m.m. till riksdagens ledamöter
Betänkande 1990/91:KU18
Konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU18
Oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter m.m.
Innehåll
1990/91 KU18
Sammanfattning
I betänkandet föreslår utskottet att riksdagen antar ett förslag till lag som innebär oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter. Till betänkandet har fogats två särskilda yttranden.
Inledning
I förslag 1990/91:11 hemställer förvaltningskontoret att riksdagen antar förslag till lag om avvikelser från vissa bestämmelser i lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter. Förslaget innebär att det månatliga ledamotsarvodet för tiden den 1 oktober--den 31 december 1991 skall uppgå till samma belopp som för september månad 1990, 21625kr. Förvaltningskontorets lagförslag har fogats till betänkandet som bilaga 1.
Motionsyrkanden
1990/91:K12 av Nic Grönvall (m) vari yrkas 1. att riksdagen måtte avvisa förvaltningskontorets förslag i avvaktan på komplettering i hänseende som berörs i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om lönerna för regeringen och dess tjänstemän under 1990.
1990/91:K13 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning syftande till att statsrådens löner skall bestämmas med utgångspunkt från riksdagsmännens arvoden.
1990/91:K14 av Rolf Clarkson (m) vari yrkas att den föreslagna lagen inte skall omfatta riksdagsmannapensionerna, dvs. ålders-, sjuk- och familjepensionerna samt visstidspensionerna.
Bakgrund
Bestämmelser om vissa förmåner till riksdagens ledamöter m.fl.
Bestämmelser om förmåner till ledamöter av riksdagen och vissa anhöriga till avlidna ledamöter finns i lagen (1988:589) om ersättning till riksdagens ledamöter. De förmåner som är av intresse i detta ärende är ledamotsarvode, tilläggsarvode, egenpension, familjepension och inkomstgaranti. För vissa f.d. ledamöter gäller äldre bestämmelser.
Ledamotsarvode betalas enligt 3 § första stycket med ett belopp för månad som motsvarar den genomsnittliga lönen för tjänster som byråchefer vid statliga myndigheter och som rådmän, hovrättsråd och kammarrättsråd. Enligt bestämmelsen beräknar riksdagens förvaltningskontor årligen arvodet för tiden den 1oktober--den 30 september. Talmannen erhåller enligt paragrafens andra stycke ett arvode som motsvarar lönen till statsministern. I tredje stycket föreskrivs att arvodet skall anses som inkomst av anställning och ledamot som arbetstagare vid tillämpning av lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Enligt 4 § betalas tilläggsarvode för månad till vice talman med 12%, till ordförande i utskott med 8% och till vice ordförande i utskott med 4% av ledamotsarvodet.
Egenpensionsförmånerna består enligt 13 § första stycket av ålders- och sjukpension. Enligt paragrafens andra stycke utgörs pensionsunderlaget vid varje tidpunkt av det arvode för månad som utgår till en ledamot.
I 14 och 15 §§ finns bestämmelser om förutsättningarna för att en ledamot skall få ålderspension och om hur stor pensionen är. Av dessa föreskrifter skall här endast nämnas bestämmelsen i 15§ fjärde stycket att hel ålderspension för månad utgör 16% av pensionsunderlaget.
Sjukpension utgår enligt 16 § första stycket till en ledamot som frånträder sitt uppdrag på grund av sjukdom som är varaktig eller kan antas bli bestående under avsevärd tid. Enligt paragrafens tredje stycke utgör sjukpension för månad 65% av pensionsunderlaget.
Efter den som vid sin död var ledamot eller som var berättigad till ålderspension eller sjukpension utgår enligt 18 § familjepension till efterlevande make och efterlevande barn. I 19 § finns bestämmelser om familjepensionens storlek i olika fall. Gemensamt för bestämmelserna är att pensionen för månad utgörs av ett visst antal procentenheter av pensionsunderlaget. I 20 § slås det fast att bestämmelsen om pensionsunderlag i 13 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om familjepension.
En ledamot som lämnar riksdagen efter minst tre års sammanhängande tjänstgöring är enligt 22 § fr.o.m. den tidpunkt arvodet upphör berättigad till inkomstgaranti under en viss tid. Hur länge vederbörande är berättigad till förmånen beror på det antal år tjänstgöringen har varat. I 23 § finns bestämmelser om inkomstgarantins storlek i olika fall. Gemensamt för bestämmelserna är att inkomstgarantin utgörs av ett visst antal procentenheter av pensionsunderlaget enligt 13 § andra stycket. Antalet beror på tjänstgöringstidens längd. Reglerna om inkomstgaranti har ersatt det tidigare systemet med visstidspension och avgångsersättning.
Ett efterlevandeskydd utgår enligt 25 § till barn under 19 år efter den som vid sin död var berättigad till inkomstgaranti. Enligt paragrafen utgör efterlevandeskyddet för månad ett visst antal procentenheter av pensionsunderlaget.
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1988, då ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter upphörde att gälla. Den som vid lagens ikraftträdande var ledamot eller ersättare för ledamot eller hade beviljats pension på grund av uppdrag som ledamot eller ersättare för ledamot skall enligt övergångsbestämmelserna fortfarande omfattas av äldre bestämmelser om pension. Ålderspension som utges med tillämpning av bestämmelserna i 14--17 §§ ersättningsstadgan skall dock beräknas till det högre belopp som följer av bestämmelserna i 15§ i den nya lagen. Enligt 14 § ersättningsstadgan är pensionsförmånerna ålders-, sjuk- och visstidspension. Enligt samma paragraf utgörs pensionsunderlaget vid varje tidpunkt av det arvode för månad som utgår till ledamot.
I sammanhanget skall erinras om vilka regler som gäller för bestämmandet av statsrådens löner och övriga avlöningsförmåner.
Riksdagen godkände 1984 ett förslag från regeringen om inrättande av en särskild nämnd, statsrådslönenämnden. Till grund för regeringens förslag låg ett betänkande av statsrådslönekommittén (Ds C 1984:8) Riktlinjer för statsrådens löner och traktamenten. Kommittén lade fram förslag om riktlinjer för statsministerns och övriga statsråds arvoden och om att en rådgivande nämnd skulle inrättas.
Statsministerns arvode borde enligt riktlinjerna fastställas till det högsta löneplansbeloppet för en statstjänsteman jämte 35% därav. För övriga statsråd borde arvodet bestämmas till samma löneplansbelopp jämte 25% därav.
Nämndens uppgift enligt kommittéförslaget skulle vara att följa utvecklingen på löneområdet och att lämna förslag till regeringen om förändringar av statsrådens förmåner. Regeringens förslag överensstämde med kommitténs förslag med den skillnaden att nämndens uppgift skulle vara att besluta om statsrådens arvoden och övriga avlöningsförmåner (prop. 1984/85:17).
Vid sin behandling av ärendet uttalade konstitutionsutskottet att det var av stort värde att en permanent nämnd inrättades och att det på grundval av nämndens bedömningar borde kunna bli möjligt att göra regelbundna justeringar av regeringsledamöternas arvoden m.m. Eftersläpningar med åtföljande stora arvodeshöjningar vid ett och samma tillfälle som förekommit under senare år kunde enligt utskottet härigenom undvikas. Utskottet ansåg att de riktlinjer som kommittén lagt fram var väl avvägda (KU 1984/85:12). Två reservationer förelåg (m och c).
Ledamöterna från moderata samlingspartiet ansåg att nämnden endast skulle få en rådgivande funktion.
Ledamöterna från centerpartiet ansåg att det inte behövdes någon statsrådslönenämnd. De ansåg dessutom att förslaget om en sådan nämnd var betänkligt från principiell synpunkt. Nämnden skulle nämligen få en ställning som beslutsfattande organ över regeringen, vilket enligt dessa ledamöter torde vara svårt att förena med de principer på vilka regeringsformen bygger. De erinrade också om att det är riksdagen som vid budgetregleringen har avgörandet även när det gäller frågor om statsrådens löner.
Den 6 november 1990 besvarade civilministern i kammaren en fråga om statsrådens löner. Han uppgav att statsrådslönenämnden den 27 mars 1990 hade beslutat om en höjning av statsrådens arvoden för tiden fr.o.m. den 1 januari 1990 med 7,5% och att detta enligt uppgifter från nämnden i huvudsak motsvarade inflationen 1989. Han upplyste vidare om att riksdagsledamöternas arvoden hade justerats den 1 oktober 1989 och den 1 januari 1990 och att den sammanlagda justeringen uppgick till 7,3%.
Civilministern pekade också på att statligt anställda och anställda inom andra avtalsområden fått höjningar för avtalsperioden 1989--1990 om 17--18%. Han uppgav slutligen att statsrådslönenämnden inte hade beslutat om någon kompensation för andras lönehöjningar år 1990 och att statsråden hade förklarat att de inte önskade några höjningar i nuvarande läge.
Statsrådslönenämnden uttalade den 9 november 1990 att den inte avsåg att besluta om någon höjning av statsrådens arvoden fr.o.m. den 1 januari 1991.
Vad härefter gäller löneförmåner för statssekreterare och vissa andra tjänstemän i regeringskansliet skall nämnas att statssekreterarnas löneförhållanden omfattas av chefslöneavtalet. Enligt bestämmelserna om s.k. undantagskrets bestämmer regeringen lönen för varje statssekreterare. Lönerna för övriga politiskt tillsatta tjänstemän i regeringskansliet, dvs. politiskt sakkunniga och informationssekreterare bestäms enligt kollektivavtal.
Förvaltningskontorets förslag
Förvaltningskontoret anför att ledamotsarvodet sedan den 1januari 1990 är 21625 kr. i månaden och att det fr.o.m. den 1oktober 1990 skulle höjas med 3955 kr. i månaden vid en tillämpning av lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter. Enligt förvaltningskontoret har inom riksdagen väckts förslag att arvodet för riksdagens ledamöter skall utgå oförändrat under resten av detta år och hela nästa år i syfte att skapa goda förutsättningar för en stabilisering av lönerna på arbetsmarknaden. Förvaltningskontoret föreslår med anledning härav att lagen inte skall tillämpas vid bestämmandet av arvodet till ledamöterna för tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991. För denna tid föreslås ett månadsarvode som motsvarar arvodet för september 1990, 21625 kr. Förslaget anges även innebära att tilläggsarvoden, pensioner, inkomstgarantier och efterlevandeskydd utgår oförändrade under samma tid. Riksdagens förvaltningsdirektör har fått i uppdrag att snarast låta utreda konsekvenserna för pensionerna av en utebliven arvodeshöjning.
Mot förvaltningsstyrelsens förslag anmäldes en reservation av ledamöterna från moderata samlingspartiet och ledamoten från folkpartiet liberalerna. De motsatte sig förslaget och anförde att lagen fungerat väl och att syftet med lagen har varit att ledamöterna inte skall tvingas bestämma sina egna arvoden. Enligt reservanterna är det önskvärt med låga eller inga löneförhöjningar över huvud taget 1991. Om arbetsmarknadens parter kommer överens om detta, kommer det också att gälla för riksdagsledamöterna. Reservanterna förklarar att de skulle välkomna en sådan utveckling.
I ett särskilt yttrande förklarade ledamoten från centerpartiet att han hade föreslagit att arvodet för tiden den 1 oktober 1990--den 30 september 1991 skulle bestämmas enligt nu gällande bestämmelser och att någon höjning inte skulle ske 1991. Han anförde att motivet till hans ställningstagande främst var att uppräkningen av riksdagsarvodet gäller en övergång från 1989 till 1990 års lönenivå för riksdagsledamöterna och att han stödde av regeringen uttalade önskemål om en "frysning" av 1990 års löner under 1991. Sedan en majoritet avslagit hans yrkande och i stället föreslagit att arvodet inte skall räknas upp fr.o.m. den 1 oktober 1990, hade han avstått från att reservera sig.
Motionerna
I motion K12 av Nic Grönvall (m) anförs att förvaltningskontorets lagförslag lider av en allvarlig brist. Lagförslaget innebär enligt motionären de facto att lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter i princip sätts ur kraft därigenom att förslaget inte upptar regler om hur en återgång till bestämmandet av arvoden enligt lagen skall gå till. Detta är enligt motionären en så allvarlig brist att förslaget ej bör godtas (yrkande 1).
Motionären anför vidare att det är regeringen som har tagit initiativet till åtgärderna beträffande riksdagsmännens arvoden samtidigt som regeringens ledamöter, statssekreterare och andra tjänstemän tillgodogjort sig löneförhöjningar för 1990. Han anser därför att riksdagen bör göra ett uttalande av innebörd att statsråden och de politiskt tillsatta regeringstjänstemännen bör återbetala den löneförhöjning de fått för 1990 (yrkande2).
I motion K13 av Anders Björck m.fl. (m) erinrar motionärerna om att riksdagsledamöternas arvoden enligt lagen skall motsvara den genomsnittliga lönen för vissa statliga tjänster medan statsrådslönenämnden bestämmer statsrådens arvoden. Motionärerna pekar också på att talmannen erhåller ett arvode som motsvarar arvodet för statsministern.
Enligt motionärerna är det otillfredsställande att inte samma princip tillämpas vid fastställande av arvoden för statsråd och för riksdagsmän. De menar att starka skäl talar för att en samordning bör ske. En lämplig modell kan enligt motionärerna vara att statsministerns och de övriga statsrådens arvoden fastställs till utgående arvode för riksdagsledamot jämte ett procentuellt tillägg. Motionärerna anser att frågan bör bli föremål för en snabb utredning.
I motion K14 av Rolf Clarkson (m) anförs att det är önskvärt med låga eller inga lönehöjningar alls 1991 och att riksdagens ledamöter naturligtvis kan bidra till en sådan utveckling genom att frysa sina arvoden. Att riksdagens ledamöter beslutar härom må enligt motionären vara deras ensak. Han menar däremot att det förhåller sig annorlunda med de f.d. ledamöterna. De kan inte påverka beslutet, och konsekvenserna av förslaget för deras del är inte utredda. Han pekar på att konsekvenserna av ny lagstiftning noga brukar övervägas innan lagstiftningen beslutas.
Enligt motionären är den föreslagna lagen anmärkningsvärd också genom att den får retroaktiv verkan. Han anser att retroaktiv lagstiftning endast bör tillgripas om det kan motiveras av starka skäl. Förslaget syftar till att skapa goda förutsättningar för en stabilisering av lönerna på arbetsmarknaden. Detta syfte skall uppnås genom en "frysning" av ledamöternas arvode. Enligt motionären saknar en "frysning" också av pensionerna symbolvärde i sammanhanget. Den personkrets som berörs av förslaget i denna del tillhör nämligen inte längre riksdagen. De har enligt motionären haft anledning att räkna med en höjning av pensionen och en utebliven höjning med retroaktiv verkan är enbart ägnad att rubba förtroendet för rättssystemet. Motionären anser därför att riksdagsmannapensionerna bör undantas från förslaget.
Ärendets handläggning
Förvaltningsdirektören har inför utskottet uppgett att förvaltningskontoret inte har fastställt någon beräkning av ledamotsarvodet för tiden efter den 1 oktober 1990 eftersom en riksdagsmajoritet kunde förväntas ställa sig bakom förslaget att arvodet skall vara oförändrat för tiden fram till den 31december 1991.
Förvaltningsdirektören har vidare inför utskottet redovisat resultatet av sin utredning om konsekvenserna för pensionerna. På begäran av utskottet har lagrådet yttrat sig över förvaltningskontorets lagförslag. Yttrandet har fogats till betänkandet som bilaga 2.
Utskottet
Utskottets bedömning
Förvaltningskontorets förslag
Syftet med förvaltningskontorets förslag har angetts vara att skapa goda förutsättningar för en stabilisering av lönerna på arbetsmarknaden. Förslaget innebär att ledamotsarvodet för tiden fram till den 31 december 1991 bestäms till det belopp som motsvarar ledamotsarvodet för september 1990, 21625 kr. Vidare innebär förslaget att något undantag inte görs för de andra förmåner som beräknas på grundval av ledamotsarvodet.
Som lagrådet har anfört är lagförslaget utformat så att 3 § första stycket lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter åter skall tillämpas fr.o.m. den 1januari 1992. Det innebär att ledamöterna för tiden fr.o.m. den dagen är berättigade till det ledamotsarvode per månad som motsvarar den genomsnittliga lönen för de i paragrafen angivna tjänstemännen. Det åligger enligt utskottets mening därför förvaltningskontoret att göra en sådan beräkning för tiden den 1 januari 1992--den 30 september 1992. Självfallet måste förvaltningskontoret göra en ny beräkning för varje tolvmånadersperiod därefter. Förslaget lider således inte av någon sådan brist som hävdas i motion K12 yrkande 1. Motionsyrkandet avstyrks därför.
På grund av det anförda tillstyrker utskottet förvaltningskontorets lagförslag. Utskottet avstyrker följaktligen motion K14. Som lagrådet har anfört bör lagen innehålla en bestämmelse om när den skall träda i kraft. Enligt utskottets mening bör tidpunkten för ikraftträdandet bestämmas till den 1 januari 1991.
Övriga frågor
Det lagförslag som utskottet nu ställt sig bakom innebär en tillfällig, av särskilda skäl orsakad avvikelse från de principer som gäller för bestämmandet av arvodena för riksdagens ledamöter. Undantaget bör enligt utskottets mening inte föranleda att dessa principer ändras. Olika principer gäller för fastställandet av arvoden för riksdagsledamöterna och för statsråden. Som enda undantag gäller att talmannens arvode skall motsvara arvodet för statsministern. Utskottet instämmer i vad som uttalas i motion K13 att starka skäl talar för att en samordning sker mellan fastställande av arvoden för statsråd och för riksdagsledamöter. Det kan också resas principiella invändningar mot att en regeringen underställd myndighet -- statsrådslönenämnden -- bestämmer statsrådens arvoden. Hur kopplingen skall ske mellan statsrådens och riksdagsmännens arvoden bör vara en gemensam angelägenhet för riksdag och regering. Därvid bör riksdagsmannaarvodet tjäna som utgångspunkt. Utskottet förordar att frågan om en sådan samordning, som förutsätter att systemet med en automatisk uppräkning bibehålls, prövas snarast möjligt. Vad som utskottet nu har anfört bör ges riksdagens förvaltningskontor och regeringen till känna. Härmed får motion K13 anses tillgodosedd.
Enligt utskottets mening är det inte lämpligt att riksdagen gör uttalanden om huruvida statsråd och tjänstemän i regeringskansliet bör betala tillbaka av arvoden eller löner som de uppburit. Utskottet avstyrker därför yrkandet härom i motion K12 (yrkande 2).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande oförändrade ledamotsarvoden m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K12 yrkande 1 och 1990/91:K14 och med anledning av riksdagens förvaltningskontors förslag 1990/91:11 antar i bilaga 3 intaget förslag till lag,
2. beträffande samordning av arvoden för riksdagsledamöter och statsråd att riksdagen med anledning av motion 1990/91:K13 som sin mening ger riksdagens förvaltningskontor och regeringen till känna vad utskottet har anfört,
3. beträffande återbetalning av uppburna arvoden och löner att riksdagen avslår motion 1990/91:K12 yrkande 2.
Stockholm den 6 december 1990
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Stig Gustafsson (s), Kaj Larsson (s), Hugo Andersson (c), Conny Fredriksson (s) och Lars Härneman (fp).
Särskilda yttranden
1. Lagförslaget
Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Bengt Kindbom (c), Hugo Andersson (c) och Lars Härneman (fp) anför:
I förvaltningsstyrelsen röstade ledamöterna från moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och centerpartiet mot lagförslaget. Vi delar den kritik som de därvid förde fram.
2. Förhållandena efter den 31 december 1991
Hans Leghammar (mp) anför:
Med anledning av vad utskottet anför om att 3 § första stycket lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter åter skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1992 vill jag erinra om att detta är en beskrivning av vad som sker, om inga andra ändringar görs. För den riksdag som då är invald blir det givetvis aktuellt att ta ställning till om denna återgång verkligen skall få äga rum.
Riksdagens förvaltningskontors lagförslag Bilaga 1
Förslag till Lag om avvikelser från vissa bestämmelser i lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter
Härigenom föreskrivs följande.
För tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991 skall i stället för 3 § första stycket lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter gälla att ledamotsarvode skall uppgå till ett belopp för månad som motsvarar ledamotsarvodet för september 1990, 21625 kr.
Lagrådet Bilaga 2
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-12-06
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll den 4 december 1990 har riksdagens konstitutionsutskott beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om avvikelser från vissa bestämmelser i lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingvar Åkesson.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
Enligt den föreslagna lagen skall 3 § första stycket lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter under tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991 ersättas med andra bestämmelser. Viss del av den angivna tiden har redan förflutit. Fråga kan då uppkomma om förslaget avser lagstiftning med tillbakaverkande kraft.
Första stycket i 3 § lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter säger i första meningen att ledamotsarvode betalas med ett belopp för månad som motsvarar den genomsnittliga lönen för tjänster som byråchefer vid statliga myndigheter och som rådmän, hovrättsråd och kammarrättsråd. Någon absolut automatik är det således inte fråga om utan det krävs ett utväljande av jämförelselöner och en beräkning av genomsnittet. I andra meningen sägs också att riksdagens förvaltningskontor årligen beräknar arvodet för tiden den 1 oktober--den 30 september.
Även om en viss oklarhet vidlåder stadgandet i 3§ första stycket torde utformningen dock få till följd att det konstitutiva elementet vid bestämmande av ledamotsarvodets storlek är förvaltningskontorets beslut om arvodets beräkning. När denna beräkning skall företagas sägs inte uttryckligen. Det ligger närmast till hands att beräkningen görs inför den 1 oktober men förhållandena kan vara sådana att uppgifter om beräkningsunderlaget inte är tillgängliga så tidigt och att beräkningen därför får utföras senare. Vidare framgår av remissen att justering av arvodesbeloppet för perioden den 1 oktober 1989--den 30 september 1990 företagits under perioden med giltighet fr.o.m. den 1 januari 1990. Någon beräkning för tiden den 1 oktober 1990--den 30 september 1991 har inte gjorts.
Det anförda leder till slutsatsen att den föreslagna undantagsregeln för tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991 inte kan sägas ha karaktär av retroaktiv lagstiftning trots att den kommer att avse förmåner för viss tid som redan förflutit. Slutsatsen har giltighet för såväl ledamotsarvodet som de förmåner av annat slag, t.ex. pensioner, vilkas storlek enligt andra bestämmelser i lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter är knuten till ledamotsarvodets belopp.
I förvaltningskontorets förslag finns ingen bestämmelse om när den föreslagna lagen skall träda i kraft. Med hänsyn till stadgandet i 13 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar bör anges när detta skall ske.
Avvikelsen från 3 § första stycket lagen om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter skall enligt förslaget gälla för tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991. Härav får anses följa att 3§ första stycket i nämnda lag åter skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1992. Någon särskild föreskrift härom torde inte vara nödvändig.
Utskottets lagförslag Bilaga 3
Förslag till Lag om avvikelser från vissa bestämmelser i lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter
Härigenom föreskrivs följande.
För tiden den 1 oktober 1990--den 31 december 1991 skall i stället för 3 § första stycket lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter gälla att ledamotsarvode skall uppgå till ett belopp för månad som motsvarar ledamotsarvodet för september 1990, 21625 kr.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.