Hemlig teleavlyssning
Betänkande 1997/98:JuU10
Justitieutskottets betänkande
1997/98:JUU10
Teleavlyssning
Innehåll
1997/98 JuU10
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet två skrivelser från regeringen rörande tillämpningen av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under åren 1995 och 1996. Skrivelsen för år 1996 gäller även de nya bestämmelserna om hemlig kameraövervakning. Som ett led i utskottets arbete med uppföljning och utvärdering har utskottet företagit en omfattande granskning av användningen av hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1995. Resultatet av granskningen redovisas i betänkandet. Utskottet föreslår att skrivelserna läggs till handlingarna.
Skrivelserna I skrivelse 1996/97:57 har regeringen (Justitiedepartementet) berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i skrivelsen om tillämpningen av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1995. I skrivelse 1997/98:26 har regeringen (Justitiedepartementet) berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i skrivelsen om tillämpningen av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt om tillämpningen av bestämmelserna i lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning under år 1996.
Utskottet
Gällande rätt Lagregler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål finns i första hand i 27 kap. rättegångsbalken (RB). Sådana bestämmelser finns även i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Bestämmelser om hemlig kameraövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål finns i första hand i lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning. Även lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. upptar bestämmelser om hemlig kameraövervakning. Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras till eller från ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Sådan avlyssning får användas vid förundersökning angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om gärningen är belagd med straff (27 kap. 18 § RB). Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram. Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Övervakning av detta slag får vidare alltid användas vid förundersökning angående brott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller brott enligt 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling om det avser narkotika samt vid förundersökning angående misstanke om försök, förberedelse eller stämpling till brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om gärningen (försök, förberedelse eller stämpling) är belagd med straff (27 kap. 19 § RB). Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan också komma i fråga vid misstanke om medhjälp eller anstiftan till brott av angivet kvalificerat slag. För båda slagen av tvångsmedel gäller att de får vidtas endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Åtgärden får endast avse en teleadress som innehas eller annars kan antas komma att användas av den misstänkte (27 kap. 20 § RB). Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. I ett beslut att tillåta en sådan åtgärd skall anges vilken teleadress och för vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet (27 kap. 21 § RB). Finns det inte längre skäl för åtgärden, skall rätten eller åklagaren omedelbart häva beslutet därom (27 kap. 23 § RB). Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra optisk- elektroniska instrument eller andra därmed jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om övervakningen lämnas (1 § lagen om hemlig kameraövervakning). Kameraövervakning får användas vid förundersökning angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om gärningen är belagd med straff (2 § samma lag). Övervakningen får endast avse en plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. För användning av hemlig teleövervakning gäller härutöver motsvarande förutsättningar som beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (3 §). Även i fråga om ansökan och beslut gäller motsvarande regler för kameraövervakning som för teleavlyssning och teleövervakning. I fråga om all tvångsmedelsanvändning anses tre allmänna principer gälla. De tre principerna som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda ett tvångsmedel skall vara bunden till det ändamål, för vilket tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i bl.a. 27 kap. 1 § tredje stycket RB och 3 § första stycket 3 lagen om hemlig kameraövervakning, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som finns att vinna med åtgärden. Genom beslut den 12 september 1996 beslöt regeringen att tillkalla en särskild utredare som skall utreda ett antal frågor om kriminalpolisiära arbetsmetoder inom ramen för straffprocessuella tvångsmedel. Utredaren skall bl.a. se över reglerna om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Utredaren skall avsluta sitt arbete före den 1 april 1998 (dir. 1996:64).
Skrivelserna m.m. I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298 och prop. 1988/89:124 s. 55, 1988/89:JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen årligen hur rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har tillämpats (se senast skr. 1995/96:9, 1995/96:JuU1, rskr. 17). I överensstämmelse med vad som uttalades under förarbetena till lagen om hemlig kameraövervakning lämnar regeringen fr.o.m. år 1996 en motsvarande redogörelse om hemlig kameraövervakning (prop. 1995/96:85 s. 37, 1995/96:JuU11 s. 11 f, rskr. 125). I skrivelse 1996/97:57 lämnar regeringen en redogörelse för tillämpningen under år 1995 av bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål. Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen har lämnat i en skrivelse till regeringen den 15 augusti 1996. Regeringen lämnar i skrivelse 1997/98:26 en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt om tillämpningen av bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning under år 1996. Redogörelsen bygger på uppgifter som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gemensamt har lämnat i en skrivelse till regeringen den 29 augusti 1997. Av skrivelserna framgår att de ifrågavarande tvångsmedlen främst har använts i förundersökningar där det funnits starka misstankar om organiserad eller annan handel med narkotika. Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och, såvitt avser år 1996, hemlig kameraövervakning har använts då andra spaningsmetoder har prövats utan resultat eller redan från början befunnits otillräckliga. Huvudsyftet har, liksom under tidigare år, varit att avslöja den mera omfattande narkotikasmugglingen till Sverige och försäljningen av narkotika inom landet. Utskottet har företagit en egen granskning avseende vissa ärenden om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1995. Granskningen redovisas nedan.
Regeringens redovisning av hemlig teleavlyssning Enligt regeringens redogörelse för år 1995 har domstol, när det gäller förundersökning avseende grova narkotikabrott, meddelat tillstånd att i hemlighet lyssna av kommunikation till eller från telefonapparater eller andra teleanläggningar som innehafts eller använts av 333 misstänkta personer. Av redogörelsen för år 1996 framgår att tillstånd till hemlig teleavlyssning under det året beviljades avseende 306 misstänkta personer. Nedan anges i tabellform antalet redovisade fall under åren 1983-1996.
1983 418 1988 210 1993 261 1984 414 1989 214 1994 309 1985 233 1990 214 1995 333 1986 213 1991 243 1996 306 1987 205 1992 258
När det gäller andra grova brott, där det enligt rättegångsbalken är tillåtet att använda hemlig teleavlyssning, har avlyssning, enligt regeringens skrivelser, skett i 83 fall under år 1995 och i 91 fall under år 1996. Det har gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord eller försök, förberedelse eller anstiftan till sådant brott, grovt rån eller medhjälp, försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, människorov, mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse och försök till sådant brott samt förberedelse till väpnat hot mot laglig ordning. Antalet redovisade fall har under åren 1983-1996 varit följande.
1983 17 1988 15 1993 84 1984 13 1989 24 1994 81 1985 6 1990 13 1995 83 1986 15 1991 31 1996 91 1987 15 1992 61
Den genomsnittliga avlyssningstiden under år 1995 var knappt 50 dagar och under år 1996 knappt 47 dagar. Motsvarande siffror för tidigare år var i antalet dagar 43 (1994), 43 (1993), 47 (1992), 44 (1991), 46 (1990), 44 (1989), 48 (1988), 54 (1987), 53 (1986) och 60 (1985). Avlyssningstiderna varierar dock kraftigt. Den längsta avlyssningen under år 1995 pågick i 8 månader och 9 dagar, medan den kortaste avlyssningen endast omfattade 1 dag. Under år 1996 pågick den längsta avlyssningen under 7 månader och 23 dagar, under det att vissa avlyssningar bara pågick under 1 dag. Avlyssningen har, enligt regeringen, haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i drygt 51 % av fallen under år 1995 och i knappt 49 % av fallen under år 1996. Motsvarande siffra är för år 1994 knappt 52 %, för år 1993 drygt 56 %, för år 1992 47 %, för år 1991 48 %, för år 1990 47 %, för år 1989 51 %, för år 1988 44 %, för år 1987 68 %, för år 1986 64 % och för år 1985 77 %. Under år 1995 har avlyssningen inte givit något resultat i fråga om den misstänkte i knappt 30 % av fallen, och den har avbrutits med kvarstående misstanke i knappt 19 % av fallen. Motsvarande siffror för år 1996 anges till drygt 34 % respektive knappt 17 % av fallen. Under år 1995 har det förekommit fyra fall, i vilka en ansökan om hemlig teleavlyssning lämnats utan bifall eller där Rikspolisstyrelsen vid sin förhandsprövning lämnat ett negativt besked (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f). Under år 1996 har något sådant fall inte förekommit.
Regeringens redovisning av hemlig teleövervakning Enligt regeringens redogörelser lämnades tillstånd till hemlig teleövervakning i 44 fall under år 1995 och i 99 fall under år 1996. Av de tillstånd som lämnades under år 1995 avsåg 33 narkotikabrott, under det att de övriga gällde grovt rån eller medhjälp eller försök till sådant brott, grovt bedrägeri, grov stöld, grovt mutbrott och förberedelse till mord samt förberedelse till människorov. Av de tillstånd som meddelades under år 1996 avsåg 70 narkotikabrott. Övriga tillstånd gällde mord, förberedelse eller anstiftan till sådant brott, grov stöld, grovt häleri, grovt rån, grovt bedrägeri, grovt bokföringsbrott och grov varusmuggling. Det kan nämnas att år 1994 lämnades 68 tillstånd, varav 62 fall avsåg narkotikabrott. Den genomsnittliga tiden för teleövervakning var under år 1995 knappt 49 dagar och under år 1996 knappt 44 dagar. Den längsta tiden för teleövervakning uppgick under år 1995 till knappt 8 månader och under år 1996 till knappt 10 månader. Under år 1995 uppgick den kortaste tiden för teleövervakning till 3 dagar, medan den tidsmässigt kortaste teleövervakningen år 1996 omfattade 16 dagar. Teleövervakningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i drygt 52 % av fallen år 1995 och i drygt 33 % av fallen år 1996. Övervakningen har inte givit något resultat i fråga om 25 % av fallen under år 1995. Motsvarande siffra för år 1996 är knappt 58 %. Andelen fall där åtgärden har avbrutits med kvarstående brottsmisstanke uppgick under år 1995 till knappt 23 % och år 1996 till drygt 9 %. Enligt regeringen förekom det under år 1995 inte något fall, i vilket domstol lämnade en ansökan om tillstånd till hemlig teleövervakning utan bifall. Under år 1996 lämnade en tingsrätt en sådan ansökan utan bifall, men ansökan bifölls av hovrätten efter överklagande. Varken under år 1995 eller år 1996 förekom det något fall där Rikspolisstyrelsen lämnat negativt besked vid sin förhandsgranskning.
Regeringens redovisning av hemlig kameraövervakning Redovisningen för hemlig kameraövervakning omfattar elva månader under år 1996. Tillstånd till sådan övervakning lämnades i 40 fall, av vilka 30 avsåg narkotikabrott. Övriga fall avsåg försök och anstiftan till mord, grovt rån eller försök, förberedelse eller medhjälp till sådant brott, mordbrand samt förberedelse till väpnat hot mot laglig ordning. Den genomsnittliga tiden för hemlig kameraövervakning uppgick till drygt 32 dagar; den längsta tiden uppgick till 5 månader 4 dagar och den kortaste till 3 dagar. I 47,5 % av fallen har kameraövervakningen haft betydelse i fråga om förundersökningen mot den misstänkte. I 27,5 % av fallen gav åtgärden inget resultat och i 25 % av fallen avbröts den med kvarstående brottsmisstanke. Under år 1996 har det inte förekommit något fall där en domstol lämnat en ansökan om tillstånd till hemlig kameraövervakning utan bifall. Inte heller har Rikspolisstyrelsen i något fall lämnat ett negativt besked vid förhandsprövning av en sådan åtgärd.
Utskottets granskning Som ovan nämnts, har utskottet företagit en egen granskning av tillämpningen av rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1995. Granskningen har utgjort ett led i utskottets uppföljningsverksamhet. Syftet med undersökningen har varit dels att kontrollera att de ifrågavarande tvångsmedlen används på ett lagenligt sätt, dels att söka få en uppfattning om tvångsmedlens effektivitet. Samtidigt har utskottet kunnat bedöma tillförlitligheten av de uppgifter regeringen redovisat till riksdagen. Undersökningen har skett med utgångspunkt i Rikspolisstyrelsens redovisning till regeringen. När det gäller undersökningen av ärenden rörande hemlig teleavlyssning, har utskottet biträtts av Statistiska centralbyrån (SCB) och Riksdagens revisorer. Med deras biträde har utskottet valt ut ett antal sådana ärenden för granskning. Med ärende avses utredningar under samma diarienummer hos polisen. Ett ärende kan alltså omfatta ett eller flera tillstånd till hemlig teleavlyssning. Urvalet har omfattat 50 ärenden och redovisats som ett s.k. självvägt systematiskt urval. Att urvalet är självvägt innebär att andelen utvalda ärenden per redovisningsgrupp svarar approximativt mot andelen ärenden i gruppen för hela materialet. Urvalet har skett med hänsyn dels till hela materialets fördelning på narkotikabrott och övriga brott, dels till dess fördelning mellan de tre storstadslänen och övriga län. Vidare har antalet misstänkta och avlyssningstiden beaktats vid urvalet. Av de sålunda utvalda ärendena har 35 avsett misstanke om narkotikabrott. Av dessa härrör 14 ärenden från storstadslän och 21 från övriga landet. 15 utvalda ärenden har avsett misstanke om annan brottslighet. Av dessa ärenden härrör 8 från storstadslänen och 7 från landet i övrigt. I fråga om hemlig teleövervakning har utskottet valt att granska samtliga av Rikspolisstyrelsen redovisade ärenden. Granskningen har gått till så att utskottet fordrat in polismyndigheternas akter i de utvalda ärendena. Vidare har utskottet begärt in akterna i de tingsrättsärenden, i vilka frågan om tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning i de ifrågavarande förundersökningarna prövats. I de fall, där förundersökningen lett till åtal har utskottet fordrat in brottmålsakterna från tingsrätten och, i förekommande fall, akterna eller domarna från hovrätten. Utskottet har granskat 91 tingsrättsärenden avseende hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning. Av dessa har 22 ärenden rört hemlig teleövervakning och 58 ärenden hemlig teleavlyssning, under det att 11 ärenden rört förundersökningar i vilka både avlyssning och övervakning förekommit. Utskottet har vidare granskat 50 brottmålsakter eller brottmålsdomar. Av dessa var 33 tingsrättsakter och 17 hovrättsakter eller hovrättsdomar. Av tingsrättsakterna har 4 avsett mål i vilka hemlig teleövervakning förekommit, 25 har gällt mål där hemlig teleavlyssning använts som tvångsmedel och 4 mål, i vilka båda tvångsmedlen förekommit. Vad gäller hovrättsakterna har 2 avsett mål där hemlig teleövervakning förekommit, 12 mål i vilka hemlig teleavlyssning använts under förundersökningen och 3 mål där båda tvångsmedlen använts. Resultatet av granskningen har sedan jämförts med uppgifterna i regeringens skrivelse till riksdagen och i Rikspolisstyrelsens redogörelse till regeringen. Utskottet vill inledningsvis anmärka följande. Enligt de instruktioner som Rikspolisstyrelsen lämnat till polismyndigheterna skall domstols tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning avseende en misstänkt person redovisas som ett tillstånd, oavsett antalet beslut i ärendet. Förekommer flera misstänkta personer i samma ärende, skall dessa redovisas som skilda tillstånd. Utskottet har emellertid kunnat notera, att vissa polismyndigheter redovisar endast ett tillstånd även i sådana fall, där tvångsmedlet avsett flera misstänkta personer. Enligt regeringens skrivelse har den hemliga teleavlyssningen avseende narkotikabrottslighet gällt 333 misstänkta personer. I Rikspolisstyrelsens skrivelse till regeringen anges antalet tillstånd till hemlig teleavlyssning vid misstanke om narkotikabrott till 333. I polismyndigheternas redovisning till Rikspolisstyrelsen anges emellertid antalet tillstånd av ifrågavarande slag till 250. Härutöver redovisar polismyndigheterna - vilket också Rikspolisstyrelsen och regeringen gör - 83 tillstånd till hemlig teleavlyssning gällande annan brottslighet. Antalet av polismyndigheterna redovisade tillstånd till hemlig teleavlyssning uppgår alltså sammanlagt till 333. Vissa av dessa tillstånd rör fler än en misstänkt person. Eftersom utskottet endast granskat ett urval av ärenden rörande hemlig teleavlyssning, saknar utskottet underlag för att bedöma hur många sådana tillstånd det rör sig om. När det gäller de av utskottet granskade ärenden, i vilka åtal väckts mot personer som utsatts för något av tvångsmedlen, har granskningen givit vid handen följande. I fråga om mål, i vilka hemlig teleavlyssning använts som tvångsmedel under förundersökningen, har polismyndigheterna uppgivit att avlyssningen varit framgångsrik i 22 fall. Av de 25 granskade brottmålen har utskottet kunnat finna att den hemliga teleavlyssningen varit av omedelbar betydelse för målets utgång i 9 fall, medan dess betydelse inte gått att avgöra i 2 mål. I 14 fall har avlyssningen inte haft någon omedelbar betydelse för målets utgång, såvitt går att utläsa av brottmålsakterna. I fråga om mål, i vilka hemlig teleövervakning använts under förundersökningen, har polismyndigheterna redovisat att denna varit framgångsrik i 4 fall. Utskottet har vid sin granskning av brottmålsakterna kunnat finna att hemlig teleövervakning haft direkt betydelse för målets utgång i 3 fall. Vad gäller mål, där båda tvångsmedlen kommit till användning, har polismyndigheterna redovisat framgång i 4 fall. Av brottmålsakterna har utskottet kunnat finna 3 fall där en kombination av tvångsmedlen varit av betydelse för målets utgång. Såvitt avser övriga ärenden om hemlig teleavlyssning, har polismyndigheterna i ett fall redovisat att tvångsmedel lett till resultat, trots att något åtal inte synes ha väckts. I ett fall har det inte varit möjligt att klarlägga om något åtal med anknytning till avlyssningen kommit till stånd. Beträffande återstående ärenden där hemlig teleövervakning eller både sådan övervakning och hemlig teleavlyssning förekommit, har polismyndigheterna i ett fall av vartdera slaget redovisat ett framgångsrikt resultat, oaktat att något åtal inte synes ha väckts. Att tvångsmedlets användning inte haft omedelbar betydelse för målets utgång innebär emellertid inte att den varit betydelselös. Utskottets granskning av brottmålsakterna ger vid handen att avlyssningen eller övervakningen i flera fall haft betydelse för förundersökningen även i sådana fall, i vilka uppgifter från avlyssningen eller övervakningen inte legat till grund för domen i målet. I andra av de granskade fallen har utskottet inte kunnat avgöra tvångsmedlets betydelse för förundersökningen. Av polismyndigheternas redovisning framgår emellertid att hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning i dessa fall kunnat bekräfta brottsmisstankar eller ge uppslag till vidare spaning. Vad gäller förfarandet vid tingsrätternas prövning av framställningar om tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, tillgår detta som regel så, att åklagaren vid ett personligt besök på tingsrätten inlämnar en skriftlig framställning om tillstånd samt bifogar en av polismyndigheten upprättad promemoria som underlag. Inte sällan kompletteras de skriftliga uppgifterna med en muntlig föredragning. Någon protokollföring av den muntliga föredragningen sker emellertid endast sällan. I flertalet fall görs bara en anteckning på tingsrättens dagboksblad att föredragningen ägt rum samt vilka som företrätt åklagare och polis vid denna. Avfattningen av tingsrätternas beslut varierar åtskilligt. I ett mindre antal fall har ett särskilt protokoll satts upp över beslutet. Vanligen har dock beslutet tecknats direkt på åklagarens framställning. I flera fall har rekvisiten för tvångsmedlen och tillämpliga lagrum angivits endast genom hänvisning till åklagarens framställning, vilket ibland medfört att beslutet formellt sett varit ofullständigt. Utskottet redovisar nedan sina slutsatser av granskningen.
Överväganden När det gäller utskottets granskning av hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1995, vill utskottet anföra följande. Polismyndigheternas bedömning av om användning av de ifrågavarande tvångsmedlen lett till resultat synes i allt väsentligt vara riktig. Som framgått ovan är emellertid redovisningen av antalet av tingsrätt meddelade tillstånd till teleavlyssning avseende misstanke om narkotikabrott inte korrekt. Antalet har sålunda överskattats med omkring en tredjedel. Det kan i sammanhanget också anmärkas att vissa polismyndigheter inte redovisat antal meddelade tillstånd på det sätt Rikspolisstyrelsen anvisat. Utskottet vill därför understryka vikten av att redovisningen sker på ett korrekt och konsekvent sätt. Att redovisningen till regeringen för tiden fr.o.m. år 1996 görs gemensamt av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen bör medföra att risken för en felaktig redovisning av antalet tillstånd minskar. Såvitt avser tingsrätternas prövning av ansökningar om tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, har utskottet inte funnit annat än att rättegångsbalkens bestämmelser tillämpats på ett lagenligt sätt. Utskottet - som väl känner till den ansträngda arbetssituationen i domstolarna - vill dock framhålla att det synes lämpligt att beslut i ifrågavarande slag av ärenden avfattas på ett sådant sätt, att det framgår att rekvisiten för tvångsmedlets användning är uppfyllda. Vidare synes det önskvärt att innehållet i muntliga föredragningar dokumenteras i de fall föredragningen tillfört något av betydelse utöver vad handlingarna i ärendet utvisar. Enligt regeringens skrivelse till riksdagen för år 1995 har såväl hemlig teleavlyssning som hemlig teleövervakning använts med framgång under detta år. Utskottets granskning motsäger inte denna slutsats. Av regeringens skrivelse avseende år 1996 framgår att den hemliga teleavlyssningen även under det året varit framgångsrik. Vad gäller den hemliga teleövervakningen har denna varit mindre framgångsrik än under år 1995 men har ändå givit resultat i omkring en tredjedel av fallen. Att användningen av hemlig teleövervakning ökat under år 1996 kan, som regeringen påpekar, förklaras med det ökade utbudet av teletjänster, t.ex. mobiltelefoner utan något abonnemang som kan härledas till viss person. Under år 1996 har också hemlig kameraövervakning kommit till användning. Av regeringens skrivelse framgår att kameraövervakningen utgör ett värdefullt och personalbesparande komplement i polisens arbete. Resultatutfallet för kameraövervakningen ligger väl i nivå med resultatutfallet för den hemliga teleavlyssningen, vilket tyder på att den utgör ett effektivt tvångsmedel. Enligt utskottets mening ger regeringens redovisning vid handen att såväl hemlig teleavlyssning som hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning utgör värdefulla delar i den brottsutredande verksamheten. Utskottet vill dock samtidigt understryka vikten av restriktivitet när det gäller dessa tvångsmedels användning. Som utskottet tidigare framhållit (se 1995/96:JuU1 s. 11) är det ett oavvisligt krav att åtgärderna i varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas både i fråga om den omfattning och den tid som någon av åtgärderna pågår. Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelser läggas till handlingarna.
Hemställan
Utskottet hemställer beträffande regeringens redovisning att riksdagen lägger regeringens skrivelser 1996/97:57 och 1997/98:26 till handlingarna.
Stockholm den 10 februari 1998
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd) och Helena Frisk (s).
Innehållsförteckning
Sammanfattning......................................1 Skrivelserna........................................1 Utskottet...........................................1 Gällande rätt 1 Skrivelserna m.m. 3 Regeringens redovisning av hemlig teleavlyssning 4 Regeringens redovisning av hemlig teleövervakning 5 Regeringens redovisning av hemlig kameraövervakning 6 Utskottets granskning 6 Överväganden 9 Hemställan 10