Franchising
Betänkande 1997/98:LU7
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU07
Franchising
Innehåll
1997/98 LU7
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet två motioner (s resp. m), som väckts under den allmänna motionstiden 1997, vari begärs tillkännagivanden från riksdagen om lagstiftning rörande franchising. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
Motionerna
1997/98:L903 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en lagstiftning som reglerar franchiseverksamheten i Sverige. 1997/98:L907 av Lars-Erik Lövdén och Marie Granlund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning om franchising.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet två motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1997 vari begärs tillkännagivanden från riksdagen om lagstiftning rörande franchising. Som allmän bakgrund till motionsspörsmålen bör upplysas följande. Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster under visst namn och ett visst kännetecken som tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från franchisegivarens och hans franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn och för egen räkning. Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna. Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de frågor och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchising tillsattes år 1984 Franchiseutredningen (bet. NU 1983/84:3). År 1987 överlämnade utredningen betänkandet (SOU 1987:17) Franchising - ett förslag till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten 1991 att lägga utredningen till handlingarna. Någon lagstiftning som direkt tar sikte på franchising finns således inte. Regeringens ställningstagande till Franchiseutredningens förslag innebär inte att franchiseverksamhet bedrivs utan normer. Genom bildandet av Svenska Franchiseföreningen har s.k. egenåtgärder kommit till stånd. Föreningen är en ideell sammanslutning med uppgift att sprida kunskap om franchising och att verka för att franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen, som har såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar, har utarbetat etiska regler för franchising. Föreningen är vidare huvudman för en etisk nämnd som skall verka för upprättande och vidmakthållande av god affärssed inom svensk franchising. Franchising berörs också av EG:s konkurrensrätt och konkurrenslagen (1993:20). De grundläggande konkurrensreglerna i Romfördraget (artiklarna 85 och 86) innebär bl.a. förbud mot avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden, om de kan påverka den gränsöverskridande handeln och om de har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden. För vissa grupper av avtal har i EG-rätten undantag gjorts från det generella förbudet mot konkurrenbegränsande förfaranden. Grunden för dessa undantag, som regleras i förordningar, är att de avtal som avses i allmänhet anses förbättra varudistributionen och utbudet av tjänster samt ge även konsumenter och andra slutanvändare en skälig andel av de fördelar som uppnås. En sådan förordning om gruppundantag gäller franchiseavtal. I förordningen anges de förpliktelser som ett franchiseavtal får innehålla och de närmare villkoren för gruppundantaget. Förordningen är tidsbegränsad och upphör att gälla den 31 december 1999. Inom EU förbereds nu förslag till förlängning av giltighetstiden för gruppundantaget för franchisingavtal. De materiella konkurrensreglerna enligt EG-rätten har stått som förebild för den konkurrenslag som i Sverige gäller sedan den 1 juli 1993. Konkurrenslagen innehåller sålunda bl.a. principiella förbud mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag. Vidare har med stöd av konkurrenslagen i olika regeringsförordningar meddelats gruppundantag som motsvarar de inom EG gällande. För franchiseavtal finns bestämmelser i förordningen (1996:369) om gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen (1993:20) för franchiseavtal, som gäller till utgången av juni månad år 1998. I samband med utskottets studieresa till Kanada och USA i juli 1997 gavs utskottet tillfälle till information om franchising av företrädare för provinsen Ontarios departement för närings- och konsumentfrågor respektive den federala byrån för konsumentskydd i Washington D.C. - Federal Trade Commission´s (FTC) Bureau of Consumer Protection. I Kanada och USA handhas lagstiftning om franchising på delstatsnivå. Medan det i USA sedan några år finns lagstiftning om franchising i de flesta delstater finns i dag i Kanada sådan lagstiftning endast i provinsen Alberta. I provinsen Ontario tillsatte delstatsregeringen år 1994 en arbetsgrupp, med representanter för departementet för närings- och konsumentfrågor samt franchisegivare och franchisetagare, som fick i uppgift att se över olika frågor inom franchisesektorn. Arbetsgruppen lade år 1995 fram en rapport vari förordas viss lagstiftning som skall göra det möjligt för presumtiva franchisetagare att ta del av all den information som krävs för att det skall vara möjligt att fatta ett överlagt investeringsbeslut. Lagstiftningen skall vidare vara ägnad att främja utvecklingen av franchising. En ytterligare förutsättning för lagstiftning är att den inte får komma i konflikt med de allmänna kontraktsrättsliga principerna. Ontarios delstatsregering har för avsikt att under våren 1998 förelägga delstatsparlamentet ett förslag till lag om franchising av ramlagskaraktär, kompletterad med etiska regler och egenåtgärder. I USA har den federala handelskommissionen (FTC) år 1979 utfärdat normer för hur en upplåtelse av en franchiserättighet skall gå till. Normerna innebär bl.a. att en franchisegivare skall överlämna viss specificerad information i förväg, ett s.k. disclosure document, så att franchisetagaren har underlag för att fatta ett väl övervägt beslut om att ingå avtalet. En avdelning av den federala byrån för konsumentskydd bevakar bl.a. efterlevnaden av sådana regler för franchising som föreskriver informationsskyldighet för franchisegivaren. I motion L907 av Lars-Erik Lövdén och Marie Granlund (båda s) anförs att alltfler verksamheter - framför allt inom tjänstesektorn - organiseras i franchiseförhållanden. Franchiseavtalen präglas emellertid, enligt motionärernas mening, ofta av en stark ensidighet till franchisegivarens förmån. I motionen anförs att Franchisetagarnas Riksorganisation förgäves har försökt få till stånd förhandlingar med Svenska Franchiseföreningen om ett huvudavtal som skulle innehålla skyddsbestämmelser till förmån för franchisetagarna. En stor olägenhet är, menar motionärerna, att franchising inte är lagreglerad. Lagstiftning om företeelsen skulle vara ett viktigt skydd för franchisetagarna. I många länder förekommer också lagreglering av franchising. De ansatser till självsanerande verksamhet som finns på området är, enligt motionärernas mening, inte tillräckliga för att åstadkomma acceptabla förhållanden för franchisetagarna. I motionen yrkas ett tillkännagivande om behovet av lagstiftning om franchising. Även i motion L903 av Eva Björne (m) begärs ett tillkännagivande om lagstiftning som reglerar franchiseverksamheten i Sverige. Motionären framhåller att franchisegivarna ofta är stora företag medan franchisetagarna är småföretagare som saknar närmare kunskap om villkoren för företagande samt om innebörden och konsekvenserna av att ingå ett franchiseavtal. Franchisetagarna kommer därför, menar motionären, många gånger i underläge när ett franchiseavtal träffas. I motionen anförs att det mot denna bakgrund behövs lagstiftning som garanterar franchisetagarnas rättigheter. Utskottet vill erinra om att frågan om lagstiftning om franchising varit föremål för behandling av riksdagen vid åtskilliga tillfällen sedan början av 1980-talet. Hösten 1992 behandlades frågan utförligt i lagutskottets betänkande 1992/93:LU2. Utskottet ansåg därvid att någon lagstiftning om franchising inte borde införas och erinrade om att en relativt noggrant reglerad självsanerande verksamhet uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka för god affärssed på området. Några olägenheter till följd av denna ordning syntes inte ha framkommit. Utskottet konstaterade vidare att regeringen inte funnit skäl att lägga fram förslag om franchising på grundval av Franchiseutredningens betänkande och fann för sin del inte skäl till någon annan bedömning av behovet av lagstiftning på området. Enligt utskottets mening borde emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst borde förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll också att som utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Skulle mot den bakgrunden förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt förelägga riksdagen förslag i ämnet. När frågan behandlades senast våren 1997 med anledning av ett liknande motionsyrkande som de nu aktuella (se bet. 1996/97:LU15) vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning och ansåg således att någon lagstiftning om franchising inte borde införas. Utskottet hänvisade också till pågående arbete inom Unidroit - ett internationellt institut med uppgift att verka för harmonisering av privaträtten - där en arbetsgrupp höll på att ta fram en handbok som behandlar olika problem vid internationell franchising. Sedan handboken tagits fram skulle Unidroit överväga hur institutets vidare agerande på området skulle läggas upp. Handboken förmodades då bli klar i juni 1997. Vidare erinrade utskottet om att frågan om franchising även tagits upp inom Europarådet och att man där avsåg att avvakta resultatet av det arbete som bedrevs inom Unidroit. Utskottet förutsatte att regeringen följer den internationella utvecklingen, framför allt inom EU och, om det skulle visa sig att det uppkommer ett behov av lagstiftning, förelägger riksdagen erforderliga förslag. Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan om lagstiftning och anser således att något särskilt tillkännagivande i frågan inte är påkallat. I sammanhanget bör emellertid påpekas att franchising är en samverkansform som fortsätter att vara på stark frammarsch såväl i Sverige som internationellt. Som utskottet framhöll hösten 1992 vid behandlingen av liknande motioner som de nu aktuella är verksamheten inte helt okontroversiell eller problemfri (bet. 1992/93:LU2). I olika nationella och internationella sammanhang pågår också överväganden om att införa mer eller mindre detaljerad lagstiftning om franchising. Vad gäller Unidroits arbete i ämnet har utskottet erfarit att handboken om internationell franchising är inne i sitt slutskede, och Unidroits styrande råd (Governing Council) kommer i februari 1998 att ta ställning till ett färdigt utkast till handbok. Om handboken antas och publiceras är avsikten att Unidroit skall åstadkomma en modellag om franchising. En sådan lag torde komma att innehålla regler om bl.a. franchisegivarens skyldighet att lämna viss detaljerad information till franchisetagaren innan ett franchisekontrakt ingås. Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening skäl för regeringen att ha beredskap för att överväga lagstiftning om franchising samt i lämpliga sammanhang kartlägga och analysera de frågeställningar och eventuella problem som ett införande av lagreglering aktualiserar. Som utgångspunkt måste, såsom utskottet tidigare framhållit, gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Utskottet utgår från att regeringen agerar i enlighet med det nu anförda utan något formellt tillkännagivande därom från riksdagens sida. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L903 och L907.
Hemställan
Utskottet hemställer beträffande lagstiftning om franchising att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L903 och 1997/98:L907.
Stockholm den 20 januari 1998
På lagutskottets vägnar
Anita Persson
I beslutet har deltagit: Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Rigmor Ahlstedt (c).