Familjerådgivning
Betänkande 1993/94:SoU10
Socialutskottets betänkande
1993/94:SOU10
Familjerådgivning
Innehåll
1993/94
SoU10
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1993/94:4. Förslaget innebär bl.a. att kommunerna -- genom en ändring i socialtjänstlagen -- åläggs en skyldighet att sörja för att de som så önskar får tillgång till familjerådgivning. I betänkandet behandlas också åtta motionsyrkanden med anledning av propositionen samt tre motionsyrkanden från den allmänna motionstiden.
I förslaget till ändrad lydelse av 12 a § i socialtjänstlagen föreslår utskottet vissa ändringar i förtydligande syfte. Utskottet föreslår vidare att 35 § socialtjänstlagen ändras så att det klart framgår att kommunerna får ta ut avgifter för familjerådgivning. I övrigt tillstyrks propositionen.
Utskottet förordar också med anledning av en motion (s) ett tillkännagivande om att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag om enhetliga sekretess- och tystnadspliktsbestämmelser för den kommunalt bedrivna familjerådgivningen och den familjerådgivning som bedrivs av annan enligt avtal med kommunen. Övriga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats en reservation (m, fp, c, kds) och en meningsyttring (v).
Propositionen
I proposition 1993/94:4 föreslår regeringen (Socialdepartementet)
1. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
2. att riksdagen tar del av vad i propositionen anförts om genomförande (avsnitt 4.3).
Lagförslaget fogas till betänkandet som bilaga 1.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:So7 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjerådgivningens inriktning.
1993/94:So8 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övergripande ansvar för familjerådgivningen.
1993/94:So9 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjerådgivning.
1993/94:So10 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utbyggnad av den kommunala familjerådgivningen enligt vad i motionen anförts om kvalitet i familjerådgivningen,
2. att riksdagen för budgetåret 1994/95 anslår 10 000 000 kr för planering, information och utveckling av en kommunal familjerådgivning.
1993/94:So11 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjerådgivning.
1993/94:So12 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om auktorisation för familjerådgivare.
1993/94:So13 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjerådgivning.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993
1992/93:So275 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för familjerådgivningen.
1992/93:So602 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medling och familjerådgivning vid skilsmässa.
1992/93:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt vad i motionen anförts.
Utskottet
Bakgrund
Efter initiativ av riksdagen (SoU 1986/87:22, rskr. 191) gav regeringen i början av år 1988 Socialstyrelsen i uppdrag att bl.a. undersöka hur verksamheten med familjerådgivning skulle kunna tryggas. Genom SoS-rapport 1989:10, Familjerådgivning, Samarbetssamtal, redovisade styrelsen uppdraget i denna del. Av rapporten framgår att verksamheten med familjerådgivning bedrivs av både kommuner och landsting. År 1988 var antalet byråer 45, varav 33 hade landsting som huvudman. Enligt rapporten var många familjerådgivningsbyråer nedläggningshotade. Styrelsen ansåg att ett enhetligt huvudmannaskap borde fastställas för att trygga och utveckla verksamheten. Styrelsen föreslog kommunerna som huvudmän för verksamheten.
Genom lagändringar den 1 mars 1991 (SFS 1990:1526 och 1527) har i föräldrabalken och socialtjänstlagen införts bestämmelser om samarbetssamtal genom socialnämndens försorg i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och umgänge med barn (prop. 1990/91:8, LU13, rskr. 53). I 12 a § socialtjänstlagen stadgas att kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och umgänge (samarbetssamtal). Av 6 kap. 18 § föräldrabalken framgår att rätten i mål om vårdnad eller umgänge får uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna. I proposition 1990/91:8 (s. 28 f.) anförs bl.a. att det bör överlämnas till varje kommun att, inom ramen för befintliga resurser, avgöra hur skyldigheten att erbjuda samarbetssamtal skall fullgöras. Socialstyrelsen får en viktig uppgift när det gäller metodutveckling av personal m.m. Styrelsen torde kunna vara en bas för spridning av nya idéer mellan kommunerna och bistå kommuner eller grupper av kommuner.
Propositionen i huvuddrag
I propositionen föreslås att en regel tas in i socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) varigenom kommunerna ges ett ansvar för att familjerådgivning kan erbjudas dem som begär det. Dock ges varje kommun frihet att inom vida gränser praktiskt ordna verksamheten. Familjerådgivningen skall även i fortsättningen vara en självständig verksamhetsgren med högt sekretesskydd för de uppgifter som lämnas i samband med rådgivningen. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med Svenska Kommunförbundet stödja kommunerna i uppbyggnadsarbetet.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Krav på en proposition
I motion So275 av Berit Andnor m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om huvudmannaskapet för familjerådgivningen. Motionärerna anser att det av regeringen sedan länge aviserade ställningstagandet till huvudmannaskapet för familjerådgivningen snarast måste föreläggas riksdagen för beslut. I motion So602 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om medling och familjerådgivning vid skilsmässa. Motionärerna anser att samhällets insatser bör förbättras för att förhindra ett ökat antal skilsmässor och därmed följande sociala, ekonomiska och medicinska problem. Familjerådgivningen är i dag den instans par kan vända sig till när de står inför en eventuell skilsmässa. Enligt motionärernas mening är det dags att familjerådgivningen förstärks för detta ändamål.
Utskottet anser att motionerna So275 (s) och So602 (s) är tillgodosedda genom den nu framlagda propositionen. Motionerna avstyrks.
Ansvaret för familjerådgivningen
Motionerna
I motion So13 av Maud Björnemalm m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om familjerådgivning. Motionärerna delar inte uppfattningen att familjerådgivningen är en för landstingen artfrämmande verksamhet. Ett sådant synsätt tar enligt motionärerna inte hänsyn till att en väl fungerande familjerådgivning kan förebygga många människors behov av primärvård och psykiatribehandling. En kommunaliserad familjerådgivning riskerar att slå sönder en fungerande landstingsverksamhet i små, dåligt fungerande kommunala verksamheter. Motionärerna anser vidare att det ekonomiska läge som flertalet kommuner i dag befinner sig i omöjliggör startandet av en ny kommunal verksamhet. Dessutom har drygt hälften av landets kommuner ett befolkningsunderlag som är otillräckligt för att åstadkomma en väl fungerande rådgivningsverksamhet. Motionärerna föreslår att landstingen bör ges möjlighet att även i fortsättningen bedriva familjerådgivning på uppdrag av kommuner som själva inte har möjlighet att bygga upp en rådgivningsverksamhet.
I motion So8 av Alwa Wennerlund (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om behovet av ett övergripande ansvar för familjerådgivningen. I motionen framhålls att familjerådgivningen är en viktig del när det gäller att bryta skilsmässotrenden och dess vidhängande sociala problem. Det är viktigt att förtroendet för denna verksamhet vidmakthålls. Finns det svaga garantier för att sekretessen upprätthålls, kommer många människor att tveka att söka hjälp, sägs det vidare i motionen. Enligt motionären är det inte godtagbart att invänta de eventuella missförhållanden som kan bli följden av att privata vårdgivare erbjuder rådgivning utan överenskommelse med kommunen. Förtroendet för verksamheten som sådan kommer att minska om de hjälpsökande först i efterhand får vetskap om att sådana privata vårdgivares verksamhet inte omfattas av sekretess. Kommunerna måste därför få det övergripande ansvaret för familjerådgivningen och inte enbart ansvara för att rådgivning kan erbjudas dem som begär det. Genom en sådan utvidgning skulle exempelvis det totala informationsansvaret för all tillgänglig familjerådgivning vara kommunens.
I motion So11 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) hemställs om ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om familjerådgivning (yrkande delvis). Motionärerna framhåller att en grundförutsättning för att familjerådgivning skall kunna fungera som den är tänkt är att den enskilde skall kunna känna trygghet och att lämnade uppgifter inte sprids vidare. Den stränga sekretess som gäller inom den kommunala familjerådgivningen gäller inte för familjerådgivning som bedrivs i privat regi. Så länge de privata familjerådgivarna inte omfattas av samma stränga sekretessregler skall, enligt motionärerna, verksamheten inte övergå till privat drift. Motionärerna har inte något emot att verksamheten drivs privat när sekretesslagen ändrats och kvaliteten i verksamheten kan garanteras och kontrolleras, men huvuddelen skall, enligt motionärerna, vara offentligt driven.
Gällande rätt i fråga om sekretess inom familjerådgivning
I 7 kap. sekretesslagen (1980:100), som behandlar sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållande, stadgas i 4 § andra stycket följande.
Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen.
Med kommunal familjerådgivning avses familjerådgivning som handhas av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter. Bestämmelserna om sekretess för familjerådgivningen är upptagna i samma paragraf som reglerar sekretessen inom socialtjänsten men skiljer sig avsevärt från denna. Sekretessen inom familjerådgivningen gäller utan skadeprövning. Inom socialtjänsten gäller däremot att uppgifter om enskilda klienter får lämnas ut om det "står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men". Någon motsvarande möjlighet att efter skadeprövning lämna ut uppgifter finns inte inom familjerådgivningen. Så till vida råder en absolut sekretess för alla uppgifter inom familjerådgivningen som klienten lämnat eller som familjerådgivaren inhämtat i samband med rådgivningen. Inom socialtjänsten gäller sekretessen "uppgift om enskilds personliga förhållanden". Någon sådan begränsning finns inte inom familjerådgivningen. Där är redan uppgiften om att någon vänt sig dit alltid sekretesskyddad. Av 14 kap. 4 § sekretesslagen framgår att sekretess till skydd för enskild inte gäller i förhållande till honom själv och att han helt eller delvis kan efterge sekretessen.
Av 14 kap. 2 § framgår att sekretessen inom familjerådgivningen inte hindrar att bl.a. uppgifter som angår vissa särskilt allvarliga brott och om barnmisshandel m.m. lämnas till polisen. Inte heller hindrar sekretessen inom familjerådgivningen att uppgift lämnas till annan myndighet om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning (14 kap. 1 §).
Sekretesslagen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt och sekretess i det allmännas verksamhet. Enligt huvudregeln gäller lagen således inte den som är anställd hos ett privat rättssubjekt eller i övrigt i privat verksamhet. Emellertid gäller enligt 1 kap. 6 § sekretesslagen att sekretessreglerna också omfattar uppdragstagare hos en myndighet och likställda. Sekretesslagen blir därigenom tillämplig på sådana personer som har uppdrag hos en myndighet och har en sådan anknytning till myndigheten att de kan sägas delta i dennas verksamhet. I förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2 del A s. 127) framhölls att det i allmänhet måste antas att en uppdragstagare har den behövliga anknytningen till en viss myndighet om den uppgift han utför vanligen skall fullgöras av en tjänsteman eller någon annan befattningshavare vid myndigheten eller i varje fall naturligen skulle kunna handhas av en sådan befattningshavare. Det är emellertid endast uppdragstagare som är fysiska personer som i sekretesshänseende skall jämställas med arbetstagare hos myndighet. Som exempel på uppdragstagare som mot denna bakgrund kommer att omfattas av sekretesslagen har i lagens förarbeten nämnts bl.a. kontaktpersoner inom socialtjänsten, personundersökare, personal inom den kommunala fritidsverksamheten, hemhjälpspersonal, personer som ställt sig till socialvårdens förfogande med s.k. kontrakterade familjehem, barnavårdsmän, konsulter av skilda slag och tolkar.
Riksdagen beslöt i samband med behandlingen av propositionen om stöd och service till vissa funktionshindrade (prop. 1992/93:159, SoU19) att införa en ny bestämmelse om tystnadsplikt, 71 a §, i socialtjänstlagen. Bestämmelsen innebär att tystnadsplikt gäller för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1993. I den nu aktuella propositionen anförs att det är regeringens mening att denna bestämmelse kommer att omfatta anställda i yrkesmässigt bedriven privat verksamhet inom familjerådgivningens område enligt avtal med respektive kommun.
För vissa privat verksamma yrkesutövare, bl.a. legitimerade psykologer och psykoterapeuter och deras biträden, gäller tystnadsplikt enligt 6 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
Brott mot tystnadsplikt som följer av lag eller annan författning är straffbart enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Propositionen
Familjerådgivning har bedrivits i Sverige sedan 1950-talet. Rådgivningen är frivillig och drivs till största delen av landstingen. Det finns för närvarande ca 150 familjerådgivare i landet och dessa behandlar ca 12 000 ärenden årligen. I vissa delar av landet, framför allt i Norrland saknas möjlighet att få familjerådgivning. I de områden där familjerådgivning finns att få varierar de resurser som avsatts för ändamålet vilket medför att rådgivningens tillgänglighet också varierar mellan olika områden. I vissa delar av landet är t.ex. väntetiderna till familjerådgivning långa. Regeringen anser att nuvarande ordning är otillfredsställande och föreslår ett enhetligt huvudmannaskap för verksamheten. Vidare föreslås att ansvaret för att tillhandagå familjerådgivningsverksamhet läggs fast i lag. Enligt regeringen bör kommunerna vara huvudmän för verksamheten. Skälet härför uppges vara att familjerådgivningen har nära anknytning till kommunernas verksamhet inom det sociala området. I den verksamhet landstingen bedriver är familjerådgivning, med den inriktning den har i dag, tämligen artfrämmande, sägs det vidare i propositionen. Kommunernas skyldighet att sörja för att de som så önskar får tillgång till familjerådgivning bör föras in i socialtjänstlagen. Regeringen föreslår att 12 a § i socialtjänstlagen kompletteras med en sådan bestämmelse. Enligt det föreslagna tillägget till 12 a § kan kommunen fullgöra sin skyldighet genom att själv tillhandahålla rådgivningen eller genom att träffa avtal om familjerådgivning med andra lämpliga vårdgivare.
Vissa remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet, pekar på de svårigheter små kommuner kan ställas inför vid anordnandet av familjerådgivning. Dessa problem är enligt regeringen värda att tas på allvar. I propositionen sägs att vissa kommuner är stora nog att själva bära en familjerådgivningsverksamhet. För ett stort antal andra kommuner kommer ansvaret att tillhandahålla familjerådgivning att innebära ett ansvar för finansiering och för att någon utför verksamheten. Det är givet att den lokala utbyggnaden måste ske efter lokala förutsättningar, sägs det vidare. I propositionen anges som ett alternativ att flera kommuner går ihop och anordnar verksamheten. Inget hindrar heller att den faktiska verksamheten ligger kvar hos landstinget eller sköts av lämpliga privata vårdgivare. I specialmotiveringen till lagförslaget anges att begreppet familjerådgivning indirekt blir begränsat till kommunalt bedriven verksamhet samt privat verksamhet som bedrivs enligt överenskommelse med respektive kommun och för vilken kommunen iklätt sig ett kvalitets- och kostnadsansvar. Helt privata initiativ som igångsätts utan överenskommelse med kommunen kan sålunda inte anses utgöra familjerådgivning i nu aktuell mening och något kostnadsanspråk mot kommunen kan därmed inte resas.
I propositionen föreslås inte någon ändring i sekretesslagen eller andra bestämmelser rörande tystnadsplikt. Sekretesskyddet för den kommunala familjerådgivningen får, enligt propositionen, anses tillräckligt tillgodosett genom nuvarande regler. Arbetet med kompletterande tystnadspliktsbestämmelser för privata vårdgivare bör dock fortsätta i syfte att ytterligare förstärka skyddet för uppgifter som enskilda lämnar i samband med rådgivningen. Regeringen säger sig vara medveten om att de rådgivare som tecknar avtal med kommunen inte kommer att få en fullt lika långtgående tystnadsplikt som den som gäller inom den kommunala familjerådgivningen, men anser att frågan om enhetliga sekretess- och tystnadspliktsregler utan större olägenheter kan anstå under en tid.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller inställningen att familjerådgivningen är av stort värde och att det är angeläget att verksamhetens fortlevnad garanteras. Utskottet är därför positivt till förslaget om ett kommunalt huvudmannaskap för familjerådgivningen. Utskottet delar regeringens bedömning att kommunerna bör ges frihet att praktiskt ordna verksamheten utifrån lokala förutsättningar. Familjerådgivningen bör vara självständig i förhållande till den övriga verksamhet som bedrivs inom socialtjänsten. Det är, som anförs i propositionen, t.ex. inte tillfredsställande om socialsekreterare verksamma inom socialtjänsten också fungerar som familjerådgivare.
Utskottet vill också framhålla vikten av att den kompetens som i dag finns inom familjerådgivningen tas till vara i den nya organisationen. Kommunen bör således kunna uppdra åt landstinget eller annan lämplig rådgivare att handha den faktiska verksamheten. Motion So13 (s) får anses tillgodosedd och avstyrks.
En viktig förutsättning för att familjerådgivningen skall kunna fylla sin funktion är att de enskilda som vänder sig dit skall kunna vara säkra på att de uppgifter som lämnas vid rådgivningen inte sprids vidare. Inom den kommunala familjerådgivningen råder därför absolut sekretess för alla uppgifter som klienten lämnat eller som familjerådgivaren inhämtat i samband med rådgivningen (7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen). Sekretesskyddet inom den kommunalt bedrivna familjerådgivningen får således anses tillgodosett genom nuvarande regler. För anställda i privata företag som enligt avtal med en kommun kan komma att bedriva familjerådgivning gäller tystnadsplikt för uppgifter om enskilds personliga förhållanden (71 a § SoL). Denna tystnadsplikt är emellertid inte lika långtgående som den som gäller inom den kommunalt bedrivna verksamheten. Detta har också påpekats i propositionen. Utskottet anser att enhetliga sekretess- och tystnadspliktsbestämmelser bör gälla för all familjerådgivning oavsett om den bedrivs av en kommun eller en entreprenör. Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med förslag om enhetliga sekretess- och tystnadspliktsbestämmelser för familjerådgivningen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So11 (s) (delvis) som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker motion So8 (kds).
Familjerådgivningens inriktning
I lagförslaget i propositionen anges inte vilka uppgifter familjerådgivarna skall ha. I specialmotiveringen till förslaget sägs dock att tanken är att familjerådgivarna liksom hittills skall ha som huvuduppgift att genom samtal medverka till bearbetning av samlevnadsproblem och konflikter främst i par- och familjerelationer. En annan uppgift är att förmedla kunskap och sprida information om samlevnad.
I den allmänna motiveringen framhålls att familjerådgivningen är inriktad på att ge stöd i krissituationer, som i många fall är akuta. Verksamheten måste därför anpassas så att väsentliga väntetider normalt inte uppstår. Regeringen anser det inte vara lämpligt med lagstiftning i denna fråga utan förutsätter att länsstyrelserna inom ramen för sin tillsynsverksamhet följer väntetidernas utveckling. Familjerådgivarnas kompetens bör i begränsad utsträckning kunna användas även för andra ändamål än terapisamtal. Exempelvis borde det vara möjligt att anförtro mer komplicerade samarbetssamtal till familjerådgivare. De bör också, med sina erfarenheter av arbete med människor i kris och olika relationsproblem, kunna vara en viktigt tillgång i föräldrautbildning och i fortbildningsverksamhet för andra personalgrupper inom bl.a. socialtjänsten.
I motion So7 av Åke Carnerö (kds) begärs ett tillkännagivande av vad som i motionen anförts om inriktningen av familjerådgivningen. Motionären är positiv till regeringens förslag om att ålägga kommunerna ansvaret för familjerådgivningen och till att familjerådgivarnas huvuduppgift liksom hittills skall vara att genom samtal medverka till bearbetning av samlevnadsproblem och konflikter i par- och familjerelationer. Enligt motionären bör familjerådgivningen inriktas på att uppvärdera föräldrarollen, framhålla äktenskapet som bästa grund för familjebildning samt lyfta fram vikten av trohet och respekt mellan makar. Familjerådgivningsbyråerna bör också i ökad utsträckning beredas möjlighet att sprida information om samlevnad inom skola, barnomsorg och hälsovård.
Utskottets bedömning
Utskottet delar den inställning till familjerådgivningens uppgifter och inriktning som anges i propositionen. Utskottet avstyrker motion So7 (kds).
Avgifter
Under perioden 1960--1980 utgick statsbidrag för familjerådgivningsverksamheten. I dag finansieras verksamheten helt av den huvudman som driver den. Familjerådgivningen är i de flesta fall kostnadsfri för klienten. I propositionen framhåller regeringen att familjerådgivning torde utgöra en sådan socialtjänst som kommunen har möjlighet att ta ut avgift för enligt 35 § första stycket socialtjänstlagen. Vidare sägs att eventuella avgifter inte får vara av sådan storlek att de avhåller enskilda från att vända sig till familjerådgivningen.
Bestämmelsen har följande lydelse:
För plats i förskola eller i fritidshem, färdtjänst, hjälp i hemmet, service och omvårdnad, sådant boende som avses i 20 § andra stycket eller 21 § tredje stycket eller annan liknande social tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.
I motion So11 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) hemställs om tillkännagivande av vad som i motionen anförts om avgifter för familjerådgivningen (yrkande delvis). Motionärerna pekar på att familjerådgivning enligt propositionen är en sådan verksamhet som kommunen skall kunna ta ut avgift för och att eventuella avgifter inte får vara av sådan storlek att de avhåller enskilda från att vända sig till familjerådgivningen. För att garantera att avgifterna läggs på en sådan nivå som förutsätts i propositionen bör enligt motionärerna regler fastställas om avgiftens storlek på samma sätt som högkostnadsskyddet inom sjukvården.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att kommunerna bör ges möjlighet att ta ut skäliga avgifter för familjerådgivningen. Första stycket i 35 § socialtjänstlagen bör ändras på så sätt att familjerådgivning läggs till i uppräkningen över tjänster för vilka kommunen får ta ut avgifter. Avgifterna bör dock inte läggas på en sådan nivå att de avhåller enskilda från att vända sig till familjerådgivningen. Utskottet föreslår att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till ändring i 35 § socialtjänstlagen (1980:620).
Utskottet är inte berett att tillstyrka något tillkännagivande om att regler om högkostnadsskydd för familjerådgivningen bör införas. Motionen So11 (s) avstyrks därför i denna del.
Propositionens lagförslag
Riksdagen antog i december 1992 regeringens förslag om ändring i bl.a. socialtjänstlagen i syfte att underlätta för kommuner att öka inslagen av konkurrens inom socialtjänstens verksamhetsområde och att klarlägga att entreprenad skall vara tillåten i sådan kommunal verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning (prop. 1992/93:43, SoU9, rskr. 105). Enligt det då beslutade tillägget i 4 § socialtjänstlagen får kommunen sluta avtal med någon annan om att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1993.
I specialmotiveringen till lagförslaget nämns, som exempel på myndighetsutövning som inte utan lagstöd kan överlåtas på andra, olika former av bistånd och stödåtgärder inom individ- och familjeomsorgen, tvångsåtgärder enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Detsamma gäller socialnämndernas uppgifter enligt föräldrabalken i samband med fastställande av faderskap och underhållsbidrag till vissa barn. Administrationen bör däremot kunna överlåtas på någon annan. Vidare anges att rådgivande och kurativa funktioner inom socialtjänsten inte innefattar myndighetsutövning och kan läggas ut på entreprenad.
Kommunen kan således fullgöra sin skyldighet enligt den föreslagna 12 a § första meningen andra stycket SoL genom att själv tillhandahålla familjerådgivning eller genom att hänvisa till annan familjerådgivare som kommunen träffat avtal med.
Utskottet anser därför att andra meningen i det föreslagna tillägget till 12 a § SoL är obehövlig och bör utgå.
Med familjerådgivning enligt denna lag avses inte privata initiativ som igångsatts utan överenskommelse med kommunen. Kommunen har heller inte något kostnadsansvar för en sådan verksamhet.
Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag med den ändringen att andra meningen i andra stycket utgår. I paragrafens första stycke görs en redaktionell ändring.
Uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m.
Socialstyrelsen bör enligt propositionen få i uppdrag att i samråd med Svenska Kommunförbundet stödja kommunerna i uppbyggnadsarbetet med familjerådgivningen. Skälen härför är att förslaget ställer avsevärda krav på kommunerna. I de flesta kommuner måste förhandlingar föras med andra kommuner, landsting eller andra vårdgivare om hur verksamheten skall ordnas. Många kommuner måste bygga upp verksamheten från grunden och behöver råd och stöd i detta arbete. Enligt propositionen är det därför naturligt att Socialstyrelsen, som är central tillsynsmyndighet på socialtjänstens område, får i uppdrag att utarbeta vägledande material där kommunerna kan få exempel på hur verksamheten kan byggas ut, hur verksamheten kan bedrivas och hur den kan tillförsäkras en hög kvalitet. Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som anförts om genomförandet av förslaget.
I motion So10 av Eva Zetterberg m.fl. (v) begärs att riksdagen dels hos regeringen begär en plan för utbyggnad av den kommunala familjerådgivningen enligt vad i motionen anförts om kvalitet i familjerådgivningen (yrkande 1), dels för budgetåret 1994/95 anslår 10 000 000 kr för planering, information och utveckling av verksamheten (yrkande 2). Motionärerna anser att det bör upprättas en plan för en utvidgad verksamhet med familjerådgivning. Socialstyrelsen skall enligt propositionen samverka med kommuner i ekonomisk kris. Inget som görs får dock kosta pengar. Motionärerna anser därför att kvalitetsnormer för familjerådgivningen bör utarbetas. Vidare föreslår motionärerna att riksdagen redan i nästa års budget bör avsätta pengar till den kommunala familjerådgivningsverksamheten.
I motion So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) (yrkande 5) framförs synpunkter liknande de i So10.
I motion So9 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om familjerådgivning. Motionären påpekar att ingenting sägs om uppföljning och utvärdering i propositionen. Enligt motionärens mening bör en utvärdering alltid ske i samband med större verksamhetsförändringar. I detta fall är det särskilt viktigt att undersöka om de tänkta resurserna verkligen kommer familjerådgivningen till del och om den omvittnade höga kompetensen bland familjerådgivare tillvaratas på ett bra sätt. Det är också av värde att få en uppfattning om hur stora olika arbetsenheter bör vara för att bibehålla och utveckla hög kompetens.
I motion So12 av Rune Backlund (c) hemställs om ett tillkännagivande om behovet av att utarbeta någon form av auktorisation för familjerådgivare. Enligt motionären bör Socialstyrelsen få i uppdrag att utarbeta en lämplig auktorisation för att garantera en bra framtida kvalitet på familjerådgivningen.
Utskottets bedömning
Utskottet anser inte att det behövs någon centralt utarbetad plan för uppbyggnaden av familjerådgivningsverksamheten på det sätt som föreslås i motionerna So10 (v) yrkande 1 och So610 (v) yrkande 5. Yrkandena avstyrks. Yrkanden om anslag för budgetåret 1994/95 kan inte nu behandlas av riksdagen. Även yrkande 2 i motion So10 (v) avstyrks därför.
Utskottet instämmer i vad som anförts i motion So9 (s) om att familjerådgivningsverksamheten bör följas upp och utvärderas. Något tillkännagivande till regeringen behövs dock inte. Motionen avstyrks.
Kommunen ges enligt propositionen det fulla ansvaret för familjerådgivningen. Detta gäller även i de fall verksamheten läggs ut på entreprenad. Kommunen skall fastställa kvantitativa och kvalitativa mål för verksamheten. Socialstyrelsen skall enligt propositionen få till uppdrag att utarbeta vägledande material bl.a. om hur verksamheten kan tillförsäkras en hög kvalitet. Utskottet utgår därmed från att kommunernas egen verksamhet kommer att hålla god kvalitet och att de kommer att tillse att även den verksamhet som drivs av annan enligt överenskommelse med kommunen håller samma goda kvalitet. Utskottet är inte berett att tillstyrka något tillkännagivande om auktorisation eller andra behörighetsföreskrifter för familjerådgivare. Motion So12 (c) avstyrks.
Utskottet föreslår att riksdagen lägger till handlingarna vad som anförts i propositionen om genomförandet av förslaget i fråga om familjerådgivningen.
Hemställan
Utskottet hemställer1. beträffande krav på en proposition att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So275 och 1992/93:So602, 2. beträffande ansvaret för familjerådgivningen att riksdagen avslår motion 1993/94:So13, 3. beträffande sekretess att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So11 delvis och med avslag på motion 1993/94:So8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. (m, fp, c, kds) 4. beträffande familjerådgivningens inriktning att riksdagen avslår motion 1993/94:So7,
5. beträffande avgifter att riksdagen beslutar att 35 § socialtjänstlagen (1980:620) skall erhålla ändrad lydelse i enlighet med Utskottets förslag i bilaga 2,
6. beträffande högkostnadsskydd att riksdagen avslår motion 1993/94:So11 delvis, men. (v)
7. beträffande propositionens lagförslag att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under moment 5,
8. beträffande uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So10 och 1992/93:So610 yrkande 5, men. (v)
9. beträffande utvärdering att riksdagen avslår motion 1993/94:So9, 10. beträffande auktorisation att riksdagen avslår motion 1993/94:So12, 11. beträffande genomförandet att riksdagen lägger propositionen i denna del till handlingarna.
Stockholm den 25 november 1993 På socialutskottets vägnar Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s) och Maud Ekendahl (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Sekretess (mom. 3)
Sten Svensson (m), Ulla Orring (fp), Rosa Östh (c), Ingrid Hemmingsson (m), Jerzy Einhorn (kds), Leif Carlson (m) och Maud Ekendahl (m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med "För anställda" och slutar med "motion So8 (kds)" bort ha följande lydelse:
Sekretesslagens bestämmelser omfattar också enskilda familjerådgivare om dessa enligt 1 kap. 6 § sekretesslagen är att anse som uppdragstagare hos en kommun. För anställda i privata företag som enligt avtal med en kommun kan komma att bedriva familjerådgivning är tystnadsplikten begränsad till uppgifter om enskilds personliga förhållanden (71 a § SoL). Inom den kommunalt bedrivna familjerådgivningen är även uppgiften om att någon vänt sig dit sekretesskyddad. Tystnadsplikten är alltså inte riktigt lika långtgående för privata företag som -- enligt avtal med kommunen -- ombesörjer familjerådgivning som den som gäller inom den kommunalt bedrivna familjerådgivningen. Denna skillnad är dock inte större än att frågan om enhetliga sekretess- och tystnadspliktsregler utan större olägenheter kan anstå i avvaktan på ytterligare överväganden. Utskottet utgår därför från att regeringen återkommer till riksdagen. Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motionerna So8 (kds) och So11 (s) i denna del behövs inte. Motionerna avstyrks.
dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa: 3. beträffande sekretess att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So8 och 1993/94:So11 delvis,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Högkostnadsskydd (mom. 6)
För att garantera att de avgifter som kommunen kan ta ut för familjerådgivningen inte läggs på en sådan nivå att de avhåller enskilda från att vända sig till familjerådgivningen bör regler om högkostnadsskydd införas. Jag instämmer således i vad som anförts i motion So11 delvis.
Uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m. (mom. 8)
Enligt min mening bör familjerådgivning finnas i varje kommun. Alla skall kunna få stöd vid skilsmässor. Målet är att föräldrarna skall samarbeta för barnets bästa. En bra familjerådgivning kan bidra till att stödja familjerna och reda ut problemen i samband med en skilsmässa. En plan för en utvidgad verksamhet med familjerådgivning bör upprättas för att garantera att en sådan verksamhet finns tillgänglig i varje kommun. Vidare anser jag att kvalitetsnormer för verksamheten bör utarbetas. Uppbyggnaden av familjerådgivningen innebär ökade utgifter för kommunerna. Jag utgår från att regeringen beaktar detta i sitt kommande budgetförslag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 6 och 8 borde ha hemställt: 6. beträffande högkostnadsskydd att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So11 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
8. beträffande uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m. att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So10 och 1992/93:So610 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
I propositionen framlagt lagförslag Förslag till Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag Förslag till Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) Bilaga 2 Härigenom föreskrivs att 12 a och 35 §§ socialtjänstlagen (1980:620) skall ha följande lydelse.
Regeringens förslag Utskottets förslag
12 a §1 Kommunen skall sörja för Kommunen skall sörja för att föräldrar kan att föräldrar kan erbjuds samtal under sakkunnig erbjudas samtal under ledning i syfte att nå sakkunnig ledning i syfte att enighet i frågor rörande nå enighet i frågor vårdnad och umgänge rörande vårdnad och (samarbetssamtal). umgänge (samarbetssamtal).
Kommunen skall även Kommunen skall även sörja för att sörja för att familjerådgivning kan familjerådgivning kan erbjudas dem som begär det. erbjudas dem som begär det. Familjerådgivning lämnas genom kommunens egen försorg eller, sedan kommunen träffat särskild överenskommelse om det, genom annan lämplig vårdgivare.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
35 §2
För plats i förskola För plats i förskola
eller i fritidshem, eller i fritidshem,
färdtjänst, hjälp i färdtjänst,
hemmet, service och familjerådgivning, hjälp
omvårdnad, sådant boende i hemmet, service och
som avses i 20 § andra omvårdnad, sådant boende
stycket eller 21 § tredje som avses i 20 § andra
stycket eller annan liknande stycket eller 21 § tredje
social tjänst får stycket eller annan liknande
kommunen ta ut skäliga social tjänst får
avgifter enligt grunder som kommunen ta ut skäliga
kommunen bestämmer. avgifter enligt grunder som
Avgifterna får dock inte kommunen bestämmer.
överstiga kommunens Avgifterna får dock inte
självkostnader. överstiga kommunens
självkostnader.
För sådana platser i förskolan som avses i 14 och 15 §§ får avgift tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året.
Avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende får inte, tillsammans med avgifter som avses i 26 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), uppgå till så stort belopp att den enskilde inte förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Senaste lydelse 1990:1527 Senaste lydelse 1993:47
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motioner 2 Motioner väckta med anledning av propositionen 2 Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993 2 Utskottet 3 Bakgrund 3 Propositionen i huvuddrag 3 Krav på en proposition 4 Ansvaret för familjerådgivningen 4 Familjerådgivningens inriktning 9 Avgifter 9 Propositionens lagförslag 10 Uppbyggnaden av familjerådgivningen, m.m. 11 Hemställan 13 Reservation (m, fp, c, kds) 14 Meningsyttring (v) 15 Bilaga 1 I propositionen framlagt lagförslag 16 Bilaga 2 Av utskottet framlagt lagförslag 17