1. Avslag på propositionen

Extraordinära händelser i fredstid hos kommuneroch landsting (Betänkande 2002/03:KU11 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets betänkande2002/03:KU11

Extraordinära händelser i fredstid hos kommuneroch landsting

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens proposition
2001/02:184 Extraordinära händelser i kommuner och
landsting jämte två motioner som väckts med
anledning av propositionen. I propositionen föreslås
en ny lag om extraordinära händelser i fredstid hos
kommuner och landsting. Vidare föreslås
ändringar i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och
kommunallagen (1991:900).

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 2003.
Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag och
avstyrker motionerna.
I betänkandet finns en reservation.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avslag på propositionen
Riksdagen avslår motion 2001/02:K94.
Reservation 1 (m, c, fp)

2. Lag om extraordinära händelser i
fredstid hos kommuner och landsting

Riksdagen antar regeringens förslag till
· lag om extraordinära händelser i fredstid hos
kommuner och landsting,
· lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763),
· lag om ändring i kommunallagen (1991:900).
Därmed avslår riksdagen motion 2002/03:K1.

Stockholm den 24 oktober 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenth Högström
(s), Ingvar Svensson (kd), Mats Einarsson (v), Mats
Berglind (s), Henrik S Järrel (m), Anders Bengtsson
(s), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c),
Helene Petersson (s), Billy Gustafsson (s), Gustav
Fridolin (mp), Hillevi Engström (m) och Liselott
Hagberg (fp).

2002/03

KU11

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Svenska Kommunförbundet har i en skrivelse till
regeringen den 21 maj 1999 (Ju1999/2929/K) begärt
att de lagändringar vidtas som behövs för att
kommunernas kompetens och befogenhet vid
extraordinära händelser skall klarläggas.
Regeringen beslutade den 10 maj 2001 att ge en
särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av
och lämna förslag till de lagändringar som behövs
för kommunernas och landstingens beslutsfattande vid
extraordinära händelser i samhället i fred (dir.
2001:40). Utredningen antog namnet Utredningen om
kommunernas och landstingens organisation och
beslutsfattande vid extraordinära fredstida
händelser i samhället (Ju 2001:04).
Utredaren överlämnade i december 2001 sitt
slutbetänkande Extraordinära händelser i kommuner
och landsting (SOU 2001:105).

Bakgrund

Regeringen anför i propositionen att det under de
senaste åren har inträffat en rad händelser av mer
extrem natur som ställt stora krav på den kommunala
organisationen. Händelserna vid Hallandsåsen i
samband med tunnelbygget, diskotekbranden i
Göteborg, tågolyckorna i Kävlinge och Borlänge samt
översvämningarna i Arvika är alla händelser som
medfört att särskilda krav, både externt och
internt, ställts på den kommunala organisationen och
beslutsfattandet. Gemensamt för dessa händelser är
att de inträffat hastigt och oväntat och att den
efterföljande situationen krävt snabbare beslut än
vad som är vanligt i den ordinarie kommunala
verksamheten.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om extraordinära
händelser i fredstid hos kommuner och landsting.
Vidare föreslås ändringar i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) och kommunallagen
(1991:900). Med extraordinär händelse avses en sådan
händelse som avviker från det normala, innebär en
allvarlig störning eller överhängande risk för en
allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och
kräver skyndsamma insatser av en kommun eller ett
landsting. Förslaget innebär att det i kommuner och
landsting skall finnas en nämnd för att fullgöra
uppgifter under extraordinära händelser. Denna nämnd
ges rätt att överta verksamhetsområden från andra
nämnder. Kommuner och landsting föreslås vidare bli
skyldiga att en gång per mandatperiod anta en plan
för hur extraordinära händelser skall hanteras.

I propositionen lämnas vidare förslag som ger
kommuner och landsting vidgade möjligheter att
biträda varandra vid en extraordinär händelse.
Kommuner och landsting ges också möjlighet att under
en extraordinär händelse lämna begränsat ekonomiskt
stöd till en enskild.
Den nya lagen samt lagändringarna föreslås träda i
kraft den 1 januari 2003.

Utskottets överväganden

Ny lag för extraordinära händelser i
fred

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att
kommuner och landsting i en ny lag bör ges i
uppgift att inrätta en särskild organisation
för hantering av extraordinära händelser.
Utskottet avstyrker motion 2001/02:K94.

Gällande bestämmelser

Generella regler för beslutsfattande i kommuner och
landsting

I 1 kap. 7 § regeringsformen anges att
beslutanderätten i kommunerna och landstingen utövas
av valda församlingar. Utgångspunkten i
regeringsformen är att det är de folkvalda
representanterna i fullmäktige som skall fatta de
för kommunen och landstingen väsentliga besluten.
Det finns alltså en konstitutionell begränsning av
möjligheten att delegera uppgifter från fullmäktige
till nämnder och andra organ.

Av 11 kap. 7 § regeringsformen framgår att ingen
myndighet får bestämma hur annan myndighet i
särskilda fall skall besluta i ärenden som
innefattar myndighetsutövning mot enskild. I en
kommun eller ett landsting är varje nämnd en egen
myndighet. Det innebär att en nämnd inte kan
föreskriva hur en annan nämnd skall fatta beslut i
ett enskilt ärende som rör myndighetsutövning i
exempelvis ett krisläge.

I 3 kap. 9 § kommunallagen (1991:900) preciseras
närmare vilka frågor som är förbehållna fullmäktige.
Av denna paragraf följer att fullmäktige skall
besluta i ärenden av större vikt eller principiell
betydelse för kommunen eller landstinget, bl.a.
skattesats, organisationens utseende och
årsredovisning. De mer exakta gränserna för
delegationsutrymmet från fullmäktige till nämndnivå
avgränsas genom praxis. Specialförfattningar kan
innehålla regler som påverkar kompetensfördelningen
inom kommunen eller landstinget. Exempelvis anges i
22 § räddningstjänstlagen (1986:1102) att
räddningstjänstplanen skall antas av fullmäktige.

Av 3 kap. 10 § kommunallagen framgår att
fullmäktige kan delegera beslutanderätt till nämnder
om inte annat följer av 3 kap. 9 § eller av annan
lagstiftning. Delegering av viss beslutanderätt
kräver ett formellt beslut från det delegerande
organet, dvs. delegationen måste vara gjord i
förväg. En nämnd har också skyldighet att
återrapportera till fullmäktige hur den har
fullgjort sitt uppdrag.
Nämndernas primära uppgift är att handha kommunens
eller landstingets förvaltning. I förhållande till
fullmäktige har nämnderna en exklusiv kompetens.
Fullmäktige får inte fatta beslut som rör den
direkta förvaltningen av kommunens eller
landstingets angelägenheter. Nämnderna kan delegera
viss beslutanderätt till utskott, enskilda
förtroendevalda eller till tjänstemän.
Undantag från huvudregeln i regeringsformen att
fullmäktige skall fatta de centrala politiska
besluten kan göras då höjd beredskap råder. I 13
kap. 13 § regeringsformen föreskrivs att om riket
befinner sig i krig eller krigsfara utövas
beslutanderätten i kommuner och landsting på sätt
som anges i lag. Av lagen (1988:97) om förfarandet
hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara m.m. framgår
att kommunstyrelsen i sådana situationer kan överta
fullmäktiges uppgifter.

Krav i speciallagstiftning på kommunal planering och
beslutsfattande

Räddningstjänstlagen

I räddningstjänstlagen (1986:1102) regleras
kommunens uppgifter och ansvar inom
räddningstjänstområdet. Med räddningstjänst avses i
första hand de räddningsinsatser som staten eller
kommunen skall svara för vid olyckshändelser och vid
överhängande fara för olyckshändelser för att
förhindra och begränsa skador på människor eller
egendom eller i miljön. Kommunerna är skyldiga att
planera och organisera verksamheten så att
räddningsinsatserna kan påbörjas inom godtagbar tid
och genomföras på ett effektivt sätt. I den
förberedande verksamheten ingår att upprätta en
räddningstjänstplan.

Räddningstjänstlagen innehåller vissa speciella
regler om delegation. Lagen ger dock ingen möjlighet
att i brådskande ärenden bortse från kommunallagens
formella regelverk vad avser nämndens beslutförhet,
kallelse till sammanträden m.m.
Räddningstjänstlagen ger kommuner möjlighet att
samarbeta inom räddningstjänstområdet. Sådant
samarbete kan ske genom gemensamma nämnder,
kommunalförbund eller genom privaträttsliga
lösningar. Flera kommuner kan således ha en gemensam
räddningstjänst. En kommun som bistått annan kommun
vid en räddningsinsats har rätt till skälig
ersättning från den andra kommunen. Vidare har en
kommun som genomfört en räddningsinsats som medfört
betydande kostnader rätt till ersättning från
staten. Ersättningen utgår till den del räddnings-
tjänstkostnaderna överstiger en på visst sätt
beräknad självrisk.
Räddningstjänstlagsutredningen har i betänkandet
Reformerad räddningstjänstlagstiftning (SOU 2002:10)
föreslagit förändringar av kommuners
planeringsskyldighet enligt räddningstjänstlagen.
Enligt förslaget skall varje kommun ha ett
förebyggande program som skall redovisa kommunens
målsättning för förebyggande åtgärder samt de risker
för olyckshändelser som finns i kommunen och som kan
leda till räddningsinsatser. Förslaget bygger på att
varje kommun skall skapa en riskbild, vilken utgör
underlag för det kommunala handlingsprogrammet.
Utredningens förslag bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.

Hälso- och sjukvårdslagen

I hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) regleras
kommuners och landstings uppgifter och ansvar inom
främst sjukvårdsområdet. Varje kommun och landsting
har ansvar för dem som är bosatta inom deras område.
Landstinget har ett ansvar för personer som vistas
tillfälligt i landstinget om dessa är i omedelbart
behov av vård. Planeringen skall ske med
utgångspunkt i befolkningens behov och avse även den
hälso- och sjukvård som erbjuds av privata och andra
vårdgivare. Samverkan skall ske i planering och
utveckling av hälso- och sjukvården med
samhällsorgan, organisationer och privata
vårdgivare.

Inom ramen för ordinarie organisation hanterar
sjukvården s.k. vardagsolyckor. Genom en ändring i
hälso- och sjukvårdslagen som trätt i kraft den 1
juli 2002 föreskrivs uttryckligen i lagen att
landstingen skall planera sin verksamhet så att en
katastrofmedicinsk beredskap kan upprätthållas
(prop. 2001/02:158, bet. 2001/02:FöU10, rskr.
2001/02:261).

Kommuners och landstings möjlighet att understödja
enskilda

Kommuner och landsting får enligt 2 kap. 1 §
kommunallagen själva ha hand om sådana
angelägenheter av allmänt intresse som har
anknytning till kommunens eller landstingets område
eller dess medlemmar och som inte skall handhas
enbart av staten, en annan kommun, ett annat
landsting eller någon annan. Stadgandet ger bl.a.
uttryck för den s.k. lokaliseringsprincipen som
innebär att verksamheten skall bedrivas så att
nyttan av verksamheten kommer medlemskollektivet
till godo. Det är alltså inte möjligt att bedriva en
verksamhet som syftar till att enbart gynna personer
som inte är medlemmar i kommunen eller landstinget.

Det är inte heller i princip möjligt att ge
understöd till enskilda kommun- eller
landstingsmedlemmar utan uttryckligt lagstöd. Sådant
lagstöd finns inom vissa specialreglerade områden.
Socialtjänstlagen (2001:453) är ett exempel på en
lag som gör det möjligt för en kommun att ge bidrag
till enskilda.

Kommunal samverkan

Kommuner och landsting har olika legala möjligheter
för sin samverkan. Flera av dessa former regleras i
kommunallagen, såsom kommunalförbund och gemensamma
nämnder. Av hälso- och sjukvårdslagen följer att
landstingen kan samarbeta genom att inrätta
sjukvårdsregioner. Utöver dessa särreglerade former
av samarbete finns även möjligheter att samarbeta i
privaträttsliga former, t.ex. aktiebolag.

Samverkan i kommunalförbund och gemensamma nämnder
kan i princip ske inom alla verksamhetsområden.
Undantagna är dock de uppgifter som kommun- och
landstingsstyrelsen har enligt lagen om civilt
försvar. Samverkan är möjlig inte endast mellan
olika kommuner eller mellan olika landsting, utan de
kan även samverka med varandra i en gemensam nämnd.
En förutsättning är då att den verksamhet som
nämnden skall handha är gemensam.

Propositionen

De händelser av extrem natur som inträffat under de
senaste åren visar enligt regeringen på ett behov av
att snabbt kunna fatta nödvändiga beslut. Särskilt i
krisens inledningsskede kan snabbheten i
beslutsfattandet vara viktig. Kommunallagen och de
specialförfattningar, t.ex. socialtjänstlagen, som
reglerar kommunernas och landstingens verksamhet,
innehåller i princip inga särregler för händelser av
mer extrem natur. Kommunen och landstinget skall i
alla delar iaktta det formella regelverk som styr
verksamheten. I princip är det enda undantaget när
det råder höjd beredskap. Enligt kommunallagen är
den kommunala verksamheten indelad i ett flertal
områden där varje nämnd är verksamhetsbedrivare och
ansvarig för sin del. Det finns ingen nämnd som har
ett övergripande verksamhetsansvar eller som kan
utöva någon beslutanderätt över övriga nämnder. Att
samordna verksamheten i kommuner och landsting på
ett snabbt och effektivt sätt kan därför ibland vara
svårt.

Regeringen anför vidare i propositionen att
kommun- och landstingsstyrelsen har vissa uppgifter
enligt kommunallagen som gör att den får en speciell
ställning i förhållande till andra nämnder. Den
skall leda och samordna förvaltningen av kommunens
eller landstingets angelägenheter. Den har dock inte
några extraordinära maktmedel gentemot andra
nämnder. Det ligger inte inom styrelsens
befogenheter att i en annan nämnds ställe besluta
att en viss åtgärd skall vidtas, att uppskjuta
verkställigheten av något som en annan nämnd har
beslutat eller att gripa in i den myndighetsutövning
som tillkommer en annan nämnd. Regeringen ser därför
ett behov av ett regelverk som ger möjlighet till en
flexibel anpassning av organisationen till de
rådande omständigheterna. Detta stöds också av den
skrivelse som Svenska Kommunförbundet gett in till
regeringen med en begäran om flexibel lagstiftning.
Mot den angivna bakgrunden skall enligt
regeringens förslag kommuner och landsting ges i
uppgift att inrätta en särskild organisation för
hantering av extraordinära händelser. Regeringen
anför att syftet med förslaget är att kunna ge
särskilda befogenheter till kommun och landsting
under extraordinära händelser samt göra det möjligt
att inrätta en organisation där snabba och effektiva
beslutsvägar kan skapas. Mot bakgrund av
kommunallagens ramlagskaraktär anser regeringen att
det inte är lämpligt att i kommunallagen införa de
mera detaljerade bestämmelserna som därvid blir
erforderliga. Regeringen föreslår därför en särskild
lag om extraordinära händelser i fredstid hos
kommuner och landsting.

Motionen

Per Unckel m.fl. (m) yrkar i motion 2001/02:K94
avslag på propositionen. Motionärerna anför att
kommuner och landsting redan inom ramen för
nuvarande organisation är utrustade med
förutsättningar för att handha katastrofer av olika
slag, även extraordinära sådana. I motionen hänvisas
till att Justitieombudsmannen, JO, har påpekat att
regeringen inte har lämnat några exempel på några
extraordinära händelser i fredstid som har
framtvingat beslutsfattande i strid med
kommunallagen, varför JO avstyrker förslaget.
Inrättandet av speciella krisledningsnämnder kan
enligt motionärerna enbart skapa oklarheter och
diskussion om vilka händelser som då skall handhas
genom dessa och som inte kan hanteras inom ramen för
de katastrofplaner som redan finns hos kommuner och
landsting. Den inriktning som regeringen anger i
propositionen för att förtydliga begreppet
"extraordinära händelser" kommer inte att underlätta
den kommunala ledningen. Många brister och problem
som uppstår i samband med större eller mindre
katastrofer torde enligt motionärerna i stor
utsträckning bero på att gällande kommunal
lagstiftning inte används på ett optimalt sätt. Att
i detta läge tunna ut styrelsens roll och ersätta
styrelsen med en speciellt vald nämnd som endast
skall träda i funktion och sammanträda när en
ospecificerad krissituation uppstått är inte
ändamålsenligt. I den mån begreppet
krisledningsnämnd skall införas måste det enligt
motionärerna vara styrelsen som tillika skall vara
sådan nämnd. Motionärerna anser att ett nytt förslag
från regeringen bör utgå från detta. Ett sådant
förslag bör därutöver rensas från all den
byråkratiska överbyggnad som kännetecknar förslagen
i den föreliggande propositionen och som snarast
försvårar en lokal anpassning av krisplaneringen.

Tidigare riksdagsbehandling

Försvarsutskottet har vid ett flertal tillfällen
behandlat frågan om ledningsprinciper i samband med
en svår påfrestning på samhället i fred (bet.
1996/97:FöU5 s. 12-13, bet. 1997/98:FöU1 s. 109,
bet. 1998/99:FöU3 s. 6-7 och bet. 2000/01:FöU5 s.
9-10). Våren 1997 pekade utskottet på oklarheter i
ansvarsförhållandena i ledningskedjan regering,
länsstyrelse och kommun vid hanteringen av svåra
påfrestningar på samhället i fred och ansåg det
mycket angeläget att skyndsamt åtgärda dessa
oklarheter. Utskottet bedömde att detta krävde en
författningsmässig reglering och ansåg att
regeringen med förtur borde se över dessa frågor och
återkomma till riksdagen med förslag till
erforderliga författningsändringar.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser det som angeläget att skapa klarare
ansvarsförhållanden när det gäller hanteringen i
fredstid hos kommuner och landsting av extraordinära
händelser. I likhet med regeringen anser utskottet
att en organisation för detta på ett flexibelt sätt
bör kunna anpassas till de rådande omständigheterna
samt att den bör regleras i en särskild lag.
Utskottet bedömer att en sådan organisation kommer
att utgöra ett värdefullt komplement till kommunal
planering och kommunalt beslutsfattande enligt nu
gällande lagstiftning. Mot den anförda bakgrunden
tillstyrker utskottet regeringens förslag om
införande av en ny lag för extraordinära händelser i
fredstid hos kommuner och landsting samt förslaget
till ny lydelse av 1 kap. 3 § kommunallagen. På nu
anförda grunder avstyrker vidare utskottet motion
2001/02:K94.

Tillämpningsområdet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att den
nya lagen skall vara tillämplig vid
extraordinära händelser i fredstid, dvs.
sådana händelser som avviker från det
normala, innebär en allvarlig störning eller
en överhängande risk för en allvarlig
störning i viktiga samhällsfunktioner och som
kräver skyndsamma insatser av en kommun
eller ett landsting. Vid höjd beredskap skall
i stället lagen (1988:97) om förfarandet hos
kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara m.m.
och lagen (1994:1720) om civilt försvar
tillämpas.

Propositionen

En ny lag skall enligt regeringens förslag vara
tillämplig vid extraordinära händelser i fredstid.
Med extraordinära händelser avses enligt förslaget
en sådan händelse som avviker från det normala,
innebär en allvarlig störning eller en överhängande
risk för en allvarlig störning i viktiga sam-
hällsfunktioner och kräver skyndsamma insatser av
kommunen eller landstinget. Det som särskiljer
extraordinära händelser från andra händelser är
enligt propositionen de extraordinära händelsernas
stora omfattning och att händelseförloppet är snabbt
och svårt att överblicka och därmed kräver snabba
beslut av de kommunala organen. Regeringen anger
därvid att det handlar om händelser där någon eller
flera viktiga samhällsfunktioner som kommuner och
landsting ansvarar för hotas på ett omfattande sätt.
Det kan exempelvis vara fråga om hot mot
sjukvårdsverksamheten, energiförsörjningen, vatten-
och avloppsnätet eller vägnätet. Typiska händelser
som avses är väderrelaterade händelser av större
omfattning, t.ex. större översvämningar, ras som en
följd av längre tids nederbörd och omfattande
snöoväder. En större skogsbrand, som hotar
bebyggelse eller liknande, och som kräver betydande
insatser utöver räddningstjänsten, anges som
ytterligare exempel på en extraordinär händelse.
Normalt är dock inte enstaka bränder tänkta att
omfattas av den föreslagna lagen.

För att lagen skall aktualiseras krävs därutöver
enligt förslaget att händelsen avviker från det
normala. Växlingar i väderleken, större olyckor m.m.
kan påverka och störa kommunens eller landstingets
verksamhet. Flertalet störningar av mer normal
omfattning skall dock kunna hanteras inom ramen för
annan lagstiftning. De flesta händelser, även om de
är störande och kommer plötsligt, bör enligt
regeringens mening inte betraktas som extraordinära
händelser. Vad som kan ses som normalt måste enligt
regeringen avgöras utifrån en helhetsbedömning i det
enskilda fallet. Exempelvis torde mycket omfattande
snöfall och sträng kyla uppfattas som mer normalt i
de norra delarna av Sverige än i de södra.
Slutligen framhåller regeringen att särskilda
regler även framgent skall gälla för den kommunala
organisationen vid höjd beredskap. Bestämmelserna i
lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m. och lagen (1994:1720) om civilt
försvar påverkas med andra ord inte av regeringens
förslag.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag till 1 § i förslaget
till lag om extraordinära händelser i fredstid hos
kommuner och landsting.

Utökat krav på krisplanering

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att
kommuner och landsting varje ny mandatperiod
skall fastställa en plan som skall omfatta
verksamheten i hela kommunen eller
landstinget vid en extraordinär händelse.

Propositionen

I propositionen påpekas att kommuner och landsting i
dag inte har någon uttrycklig skyldighet att planera
för hur de skall möta extraordinära händelser. För
att kommuner och landsting på ett effektivare sätt
skall kunna hantera extraordinära händelser föreslår
regeringen därför att det skall införas en
skyldighet att planera för sådana händelser och
fastställa en plan varje mandatperiod. Kommuner och
landsting skall enligt regeringens förslag
fastställa en plan som skall omfatta verksamheten i
hela kommunen eller landstinget vid en extraordinär
händelse. En sådan plan skall antas av fullmäktige
varje ny mandatperiod. Detta följer enligt
regeringen av bestämmelsen i 3 kap. 9 §
kommunallagen. I denna bestämmelse anges att det är
fullmäktige som skall anta mål och riktlinjer för
verksamheten.

Enligt 6 kap. 7 § kommunallagen gäller att
nämnderna var och en inom sitt område skall se till
att verksamheten bedrivs i enlighet med de mål och
riktlinjer som fullmäktige har bestämt. I varje
nämnds verksamhetsansvar ligger därför enligt
regeringens uppfattning ett ansvar för att företa
någon form av risk- och sårbarhetsanalys som visar
risken för att en extraordinär händelse inom
nämndens område skall inträffa. Sådana analyser kan
utgöra ett viktigt underlag för den plan som
kommunen eller landstinget skall fastställa och som
skall omfatta hela verksamheten i kommunen eller
landstinget.
Utgångspunkten för planeringen bör enligt
regeringen vara att kommunen och landstinget skall
ha en helhetssyn på sin organisation. Det innebär
bl.a. att en kommuns eller ett landstings hel- eller
delägda företag skall ingå i planeringen. Exempelvis
torde både kommunala energiföretag och
bostadsföretag kunna komma att beröras av en
extraordinär händelse. I propositionen anges att
entreprenörer anlitas i relativt stor utsträckning
både av kommuner och av landsting. Inom sjukvården
är detta vanligt förekommande, liksom hos kommunerna
när det gäller t.ex. barnomsorg och äldreboende. De
privata entreprenörernas eventuella roll vid
extraordinära händelser bör därför innefattas i
planen. Förhållandet mellan kommunen och landstinget
å ena sidan och privata aktörer, entreprenörer,
kommunala och landstingskommunala företag å andra
sidan är privaträttsligt reglerat. Den roll som
dessa aktörer skall ha vid en extraordinär händelse
måste därför regleras i avtal.
Regeringen framhåller vidare att samverkan med
andra potentiellt berörda aktörer bör beaktas i
planen. Tänkbara samarbetspartner är närliggande
kommuner och landsting samt statliga myndigheter
såsom Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, läns-
styrelserna och polisen. I propositionen anförs att
det är väsentligt att kommunen och landstinget
upprättar goda kontakter och informationskanaler
till externa aktörer så att samarbetet, när en
extraordinär händelse väl har inträffat, kan komma i
gång utan onödig tidsförlust.
För att kunna bemästra en extraordinär händelse är
det också enligt regeringens bedömning viktigt att
organisationen regelbundet övar. De olika delarna av
organisationen behöver samordnas och rutiner av
praktisk och handfast natur upparbetas och övas.

Ekonomiska konsekvenser

Den utökade skyldigheten att genomföra krisplanering
torde enligt den bedömning som regeringen gör i
propositionen kunna medföra vissa kostnader för
kommuner och landsting. Därvid anförs att kommuner i
dag är skyldiga att enligt räddningstjänstlagen
upprätta en räddningstjänstplan och enligt lagen
(1994:1720) om civilt försvar är kommuner och
landsting skyldiga att vidta de
beredskapsförberedelser som behövs för deras
respektive verksamhet under höjd beredskap.
Regeringen bedömer att det finns möjlighet att
samordna planeringen för extraordinära händelser med
denna planering. Samtidigt anges i propositionen att
det är svårt att göra någon exakt beräkning av den
tillkommande kostnaden för planeringen av
extraordinära händelser. Kostnaderna torde även
variera mellan kommunerna. Den totala tillkommande
kostnaden bedöms dock på sikt bli begränsad och vara
hänförlig till i huvudsak sådan planering, övning
m.m. som hör till hanteringen av svåra påfrestningar
på samhället i fred.

Kommunerna får i dag viss ersättning för sitt
arbete med att planera för höjd beredskap.
Regeringen har i proposition 2001/02:158 Samhällets
säkerhet och beredskap aviserat att de anslag som i
dag anvisas för höjd beredskap också skall kunna
användas för insatser som stärker samhällets
beredskap mot svåra påfrestningar och som
väsentligen ökar förmågan under höjd beredskap. Att
stötta områdesansvaret på lokal och regional nivå
hör till de åtgärder som syftar till att ge
samhället erforderlig krishanteringsförmåga för att
klara såväl svåra påfrestningar på samhället i fred
som höjd beredskap. Utgifterna för såväl
länsstyrelsebidrag som kommunbidrag samt
landstingsbidrag för svåra påfrestningar på sam-
hället i fred samt höjd beredskap avseende
krishanteringsförmåga kommer därmed enligt
regeringen att öka inom ramen för utgiftsområde 6
Försvar samt beredskap mot sårbarhet. Riksdagen har
under våren 2002 såvitt avser dessa frågor godkänt
de av regeringen föreslagna målen för politikområdet
Skydd och beredskap mot olyckor och svåra
påfrestningar (bet. 2001/02:FöU10).
I den nyss nämnda propositionen aviserades vidare
att man avsåg att förhandla med Svenska
Kommunförbundet om ersättning till kommunerna för
planering av verksamheten vid höjd beredskap med
hänsyn till att den regionala mål- och riskanalysen
skall ses över samt för planeringen av hanteringen
av extraordinära händelser när dessa är så
omfattande att de kan anses vara en svår påfrestning
på samhället i fred. I propositionen anfördes att
förhandlingen skulle beakta förslagen från
Utredningen om kommuners och landstings
beslutsfattande vid extraordinära fredstida
händelser i samhället och ske i enlighet med den
kommunala finansieringsprincipen. I den nu
föreliggande propositionen anger regeringen att den
avser att initiera en sådan förhandling med Svenska
Kommunförbundet under hösten 2002.
Landstingen har enligt förslag i propositionen
Samhällets säkerhet och beredskap, fått utökade krav
på planering för katastrofmedicinsk beredskap.
Socialstyrelsen har getts i uppdrag att i samråd med
Landstingsförbundet utreda landstingens eventuella
merkostnader för denna planering. Regeringen gör i
den nu föreliggande propositionen bedömningen att
landstingens planering för extraordinära händelser
främst kan ses som en del av detta arbete.
Regeringen utgår därför ifrån att Socialstyrelsen i
sitt uppdrag även beaktar frågan om planering för
extraordinära händelser.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag till 2 § i förslaget
till lag om extraordinära händelser i fredstid hos
kommuner och landsting.

Krisledningsorgan

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att
det för att fullgöra uppgifter under
extraordinära händelser i kommuner och
landsting skall finnas en nämnd
(krisledningsnämnd) med befogenhet att överta
verksamhetsområden eller delar därav från
andra nämnder. Vidare tillstyrker utskottet
regeringens förslag att ordföranden, eller
vid förfall för honom eller henne, vice
ordföranden skall få rätt att fatta
brådskande beslut till dess att
krisledningsnämnden träder i funktion.
Slutligen tillstyrker utskottet regeringens
förslag att krisledningsnämndens förslag
skall anmälas till fullmäktige samt att
fullmäktige skall kunna besluta att
krisledningsnämndens verksamhet skall
upphöra. Utskottet avstyrker motion
2002/03:K1.

Propositionen

Inrättande av krisledningsnämnd

I kommuner och landsting skall det enligt
regeringens förslag finnas en nämnd för att fullgöra
uppgifter under extraordinära händelser
(krisledningsnämnd). Krisledningsnämnden får överta
verksamhetsområden eller delar därav från andra
nämnder. Ordföranden eller, vid förfall för honom
eller henne, vice ordföranden skall kunna inkalla
krisledningsnämnden.

Regeringen anför i sammanhanget att flertalet
extraordinära händelser som inträffat under senare
år har kunnat hanteras av den normala kommunala
organisationen. Det mest framträdande
organisatoriska behovet har legat i att samordna
övriga nämnders insatser samt hantera det interna
och externa informationsflödet. Dessa uppgifter kan
i allmänhet fullgöras utan rättsligt övertagande av
beslutanderätt och verksamhetsansvar från andra
nämnder. I vissa fall kan dock enligt regeringen en
centralisering av beslutanderätten vara nödvändig
för att möjliggöra ett snabbt och enkelt
beslutsfattande. Någon sådan möjlighet finns dock
inte i dag. Regeringen föreslår därför att det i
varje kommun eller landsting skall finnas en nämnd
för att fullgöra uppgifter under extraordinära
händelser. En sådan nämnd benämns i förslaget
krisledningsnämnd.
Regeringen anser att det framstår som naturligt
att i de flesta fall låta kommun- eller
landstingsstyrelsen utgöra krisledningsnämnd. Det
kan dock enligt regeringens mening finnas behov av
att låta någon annan nämnd utgöra krisledningsnämnd
eller inrätta en separat nämnd för uppgiften. Mot
denna bakgrund menar regeringen att lagstiftningen
bör vara flexibel och lämna utrymme för lokala
lösningar. Det föreskrivs därför ingen uttrycklig
skyldighet för kommuner och landsting att låta
kommunstyrelsen utgöra krisledningsnämnd.
I lagförslaget används begreppet
krisledningsnämnd. Regeringen framhåller dock att
det bör stå kommunerna och landstingen fritt att
kalla sitt krisledningsorgan något annat eller, om
ett krisledningsorgan redan finns i kommunen eller
landstinget, bibehålla det inarbetade namnet. Vid
sidan av lagförslagets särskilda regler för
krisledningsnämnden skall i övrigt gälla
kommunallagens bestämmelser, exempelvis vad gäller
krav på beslutsförhet, protokollföring m.m.

Krisledningsnämndens uppgifter

I propositionen hänvisas till att det enligt 6 kap.
32 § kommunallagen är fullmäktige som fastställer
reglemente för nämnder. Av reglementet skall framgå
vilka uppgifter en nämnd har. Reglementet för
krisledningsnämnden skall därvid ange vilka verk-
samhetsområden den får ta över från andra nämnder.
Regeringen framhåller att krisledningsnämnden enligt
förslaget skall överta verksamhetsområden endast i
den omfattning som är nödvändig med hänsyn till den
extraordinära händelsens omfattning och art. Med
begreppet verksamhetsområde avses i likhet med vad
som följer av 3 kap. 4 § kommunallagen både
nämndernas geografiska område och de sakområden de
skall ansvara för. Om en krisledningsnämnd övertar
ett verksamhetsområde eller del därav följer därför
enligt regeringens förslag automatiskt nämndens
beslutanderätt och det verksamhetsansvar som hör
till området.

Vilken typ av beslutanderätt och verksamhetsansvar
som kan överflyttas till krisledningsnämnden beror
således enligt regeringens förslag på vilken analys
som kommunen eller landstinget gör av framtida
extraordinära händelser. Det kan exempelvis röra sig
om uppgifter inom socialtjänsten eller rätt att
använda vissa nämnders lokaler för evakuerade
medborgare. Det påpekas vidare i propositionen att
det är upp till kommuner och landsting att själva
inom lagens allmänna ram avgöra vilka befogenheter
som kan överlämnas till krisledningsnämnden. Därvid
betonar regeringen att det i dessa fall är viktigt
att både beakta behovet av att nämndens mandat inte
på förhand begränsas på ett sätt som medför
effektivitetsproblem i en krissituation, samtidigt
som mandatet inte får bli så omfattande att det kan
ifrågasättas ur demokratisk synvinkel. Regeringen
anför dock i sammanhanget att det aldrig kan bli
aktuellt att överta exempelvis kommun- eller
landstingsstyrelsens långsiktiga ansvar för att
bereda budget.
Regeringen anser att krisledningsnämnden om
möjligt bör samråda med berörd nämnd innan beslut
fattas. I vissa fall kan skyndsamhet vara av största
vikt varför samråd inte är möjligt. Det är
emellertid väsentligt att den nämnd som fråntas
verksamhetsområden eller delar därav skyndsamt
informeras om detta.
Den normala organisationen bör enligt regeringen
ta vid så snart det är möjligt. De uppgifter som
krisledningsnämnden har övertagit från andra nämnder
föreslås därför återgå så snart förhållandena medger
det. Enligt lagförslaget åligger det då
krisledningsnämnden att fatta beslut om att de
uppgifter som nämnden har övertagit skall återgå
till ordinarie nämnd.
Krisledningsnämnden kan enligt förslaget i likhet
med andra nämnder ges befogenheter inom kommuner och
landstings allmänna kompetensområde enligt 2 kap.
kommunallagen eller enligt vad som följer av
specialförfattningar. Krisledningsnämnden skall
också i likhet med andra nämnder granskas av
revisorerna. Även bestämmelserna i 3 kap. 5 §
kommunallagen, som innebär en spärr mot att en och
samma nämnd hanterar svårförenliga uppgifter, avses
omfatta krisledningsnämnden.
Enligt regeringens förslag träder
krisledningsnämnden i funktion först i samband med
den extraordinära händelsen. Planeringen inför en
extraordinär händelse föreslås vara en uppgift för
den normala organisationen.

Rätt för krisledningsnämndens ordförande att fatta
beslut om när en extraordinär händelse föreligger

Vidare anför regeringen att det i vissa lägen kan
vara omöjligt att invänta att krisledningsnämnden
kan samlas och sammanträda för att avgöra att en
extraordinär händelse föreligger. Så kan exempelvis
vara fallet när händelser av det aktuella slaget
uppstår utanför kontorstid. Mot bakgrund av att
nämnden föreslås få omfattande beslutsbefogenheter
och den generella vikten av förutsebarhet anser
regeringen att det av lagen tydligt bör framgå vem
som har rätt att låta nämnden träda i funktion.
Därför föreslår regeringen att denna befogenhet ges
ordföranden. Vice ordföranden ges också motsvarande
befogenheter om ordföranden har förhinder.

Rätt för krisledningsnämndens ordförande att utan
delegering från nämnden fatta brådskande beslut

Regeringen föreslår att krisledningsnämndens
ordförande skall få rätt att fatta brådskande beslut
utan att nämnden i förväg i reglemente ger
ordföranden denna befogenhet. Vice ordföranden
föreslås få motsvarande befogenhet vid ordförandens
förfall. Befogenheten att fatta brådskande beslut
upphör dock då nämnden hunnit samlas och
sammanträda. Redan fattade beslut skall då anmälas
till nämnden.

Krisledningsnämndens beslut skall anmälas till
fullmäktige

Enligt regeringens förslag skall
krisledningsnämndens beslut anmälas till fullmäktige
vid närmast följande fullmäktigesammanträde. Syftet
med detta anges vara att fullmäktige skall få
information om krisledningsnämndens aktivitet och om
krisens förlopp. På detta sätt får fullmäktige
möjlighet att utöva viss tillsyn över
krisledningsnämnden. Regeringen anför att detta är
viktigt ur kommunaldemokratisk synvinkel och en
förutsättning för krisledningsnämndens legitimitet.
Enligt förslaget får fullmäktige avgöra omfattningen
och formen för denna återrapportering.

Fullmäktige kan besluta att krisledningsnämndens
verksamhet skall upphöra

För att skapa en yttersta spärr mot att
krisledningsnämnden missbrukar sina befogenheter
föreslås att fullmäktige skall kunna besluta att
nämndens verksamhet skall upphöra. Fullmäktige kan
också enligt förslaget besluta att krisled-
ningsnämndens verksamhet skall upphöra därför att
fullmäktige bedömer att förhållandena är sådana att
nämndens uppgifter bör återgå till de ordinarie
nämnderna. Den normala organisationen tar således
över vid ett sådant beslut.

Överklagande av krisledningsnämndens beslut

Krisledningsnämndens beslut att överta
verksamhetsansvar och beslutskompetens skall enligt
förslaget kunna överklagas enligt 10 kap.
kommunallagen. En sådan prövning kan innefatta
frågan om en extraordinär händelse är för handen.
Andra beslut som nämnden fattar skall kunna
överklagas genom förvaltningsbesvär eller
laglighetsprövning enligt bestämmelser i den
aktuella lagstiftningen.

Motionen

I motion 2002/03:K1 av Gustav Fridolin (mp) anförs
att Miljöpartiet i stort sett delar bedömningen vad
gäller behovet av en övergripande nämnd som vid
extraordinära händelser kan agera snabbt. I och med
att nämnden ges befogenheter att överta hela eller
delar av övriga nämnders verksamhetsområden, samt då
fråga är om extraordinära händelser som kan kräva
snabba beslut och åtgärder, är det dock enligt
motionären ett oundgängligt krav att nämndens
sammansättning är sådan att samtliga partier som är
representerade i kommun- eller landstingsfullmäktige
tilldelas ledamotsplatser i krisledningsnämnden.
Utan ett uttryckligt krav på att samtliga partier i
fullmäktige skall vara representerade kan det t.ex.
hända att en krisledningsnämnd, som saknar
representation från ett visst parti, övertar
verksamhetsområden från en nämnd där partiet i fråga
har ledamotsrepresentation, vilket inte kan sägas
vara demokratiskt tillfredsställande. Detta bör ges
regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning vad gäller
behovet av ett särskilt krisledningsorgan i kommuner
och landsting som kan agera snabbt och som har
befogenhet att vidta nödvändiga åtgärder vid
extraordinära händelser.

I motion 2002/03:K1 framförs krav på att samtliga
partier som är representerade i kommun- eller
landstingsfullmäktige skall tilldelas
ledamotsplatser i krisledningsnämnden. Enligt
gällande ordning får fullmäktige i kommuner och
landsting själva bestämma antalet ledamöter i
nämnderna. Det enda krav som finns är att det måste
finnas minst fem ledamöter i styrelsen. Detta följer
av 6 kap. 9 § första stycket kommunallagen, och bör
enligt utskottets mening ses mot bakgrund av den
grundlagsfästa principen om kommunal självstyrelse
som också har skrivits in i 1 kap. 1 §
kommunallagen.
Utskottet vill understryka vikten av att partier
som är representerade i kommun- eller
landstingsfullmäktige inte otillbörligt missgynnas
vid tilldelning av ledamots- och ersättarplatser i
de krisledningsnämnder som skall inrättas. Detta kan
undvikas, exempelvis genom att tillse att partier
med representation i nämnder från vilka
krisledningsnämnden får överta verksamhetsområden
eller delar därav också representeras i
krisledningsnämnden.
Hänsyn till principen om den kommunala
självstyrelsen talar emellertid med styrka mot att
lagstiftaren ingriper i kommunernas och landstingens
rätt att själva avgöra hur platserna i
krisledningsnämnden skall fördelas. Ett ingrepp av
detta slag kan enligt utskottets mening vara befogat
endast om det framstår som oundgängligen påkallat
för att förhindra att partier med representation i
fullmäktige otillbörligt missgynnas på nu aktuellt
sätt. Vid angivna förhållanden kan utskottet inte
finna att tillräckligt starka skäl har framkommit
för att nu göra ingrepp i kommunernas och
landstingens rätt att själva avgöra hur platserna i
krisledningsnämnden skall fördelas. Därmed avstyrks
motion 2002/03:K1.
Utskottet, som även i övrigt delar regeringens
bedömning beträffande dessa frågor, tillstryker
regeringens förslag till 3-7 §§ i förslaget till lag
om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner
och landsting.

Bistånd mellan kommuner och
landsting

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att
kommuner och landsting på begäran skall få
bistå annan kommun eller annat landsting som
drabbats av en extraordinär händelse. Vidare
tillstyrker utskottet regeringens förslag om
rätt för en kommun eller ett landsting som
lämnat sådant bistånd att få skälig
ersättning av den kommun eller det landsting
som mottagit biståndet. Utskottet tillstyrker
också en av regeringen föreslagen ändring i
hälso- och sjukvårdslagen som gör det möjligt
för en kommun eller ett landsting att med
hälso- och sjukvårdsresurser bistå en annan
kommun eller ett annat landsting som drabbats
av en extraordinär händelse. Vid sådant
bistånd skall personer som mottages från
annan kommun eller annat landsting omfattas
av kommunens och landstingets skyldigheter
enligt denna lag. Slutligen tillstyrker
utskottet ett förslag från regeringen som
innebär att när en enskilds vistelse i kommun
är föranledd av extraordinär händelse skall
den tillfälliga vistelsekommunen ha rätt till
ersättning från kommunen som drabbats av den
extraordinära händelsen.
Propositionen
Undanröjande av rättsliga hinder för bistånd

Vid flera av de extraordinära händelser som
inträffat har enligt regeringen kringliggande
kommuner bistått en drabbad kommun med resurser inom
exempelvis räddningstjänst eller socialtjänst. Även
landsting har bistått en drabbad kommun eller ett
drabbat landsting med hälso- och sjukvårdsresurser.
Sådant samarbete över kommun- och landstingsgränser
har ibland varit en förutsättning för att den
uppkomna situationen skall kunna bemästras.
Regeringen påpekar i sammanhanget att den
principiella utgångspunkten både i kommunallagen och
hälso- och sjukvårdslagen är att en kommuns och ett
landstings verksamhet skall bedrivas i det egna
medlemskollektivets intresse
(lokaliseringsprincipen). Enligt regeringen är det
därför nödvändigt att undantag görs från denna
princip så att det blir möjligt att lämna bistånd
även till icke-kommunmedlemmar. Det föreslås således
att kommuner och landsting ges rätt att ge bistånd i
viss utsträckning till annan än kommunmedlem vid en
extraordinär händelse. Regeringen anför att
förslaget gör det möjligt för en kommun att stödja
en annan kommun eller ett landsting samt att även
ett landsting ges möjlighet att stödja ett annat
landsting eller en kommun. En förutsättning för att
få lämna bistånd är dock enligt regeringen att detta
begärts av en annan kommun eller ett annat
landsting.

Biståndsinsatser måste ligga inom den kommunala
kompetensen

I propositionen konstateras att det vid en
extraordinär händelse är svårt att förutse vilket
slags bistånd som behövs till en drabbad kommun
eller ett drabbat landsting. Det kan röra sig om att
ställa egna resurser - såsom räddningstjänst,
socialtjänst m.m. - till förfogande. Även att
upplåta lokaler för omhändertagande av nödställda
kan vara nödvändigt. Regeringen påpekar dock att
kommunernas och landstingens biståndsinsatser alltid
måste ligga inom den kommunala kompetensen. Som
exempel anförs att en kommun inte kan köpa in
specialistläkarresurser, men att den väl kan upplåta
ett äldreboende åt ett landsting som behöver fler
sängplatser. Likaså kan ett landsting t.ex. låta
enskilda bo gratis på ett patienthotell eller stötta
en kommun som på grund av krisen inte klarar av
hemsjukvården.

Bistånd i form av hälso- och sjukvård

Det bör enligt regeringen genom en ändring i hälso-
och sjukvårdslagen göras möjligt för kommun och
landsting att ställa hälso- och sjukvårdsresurser
till förfogande för annan kommun eller annat
landsting som drabbats av en extraordinär händelse.
Förslaget innebär att även den som inte är medlem i
en kommun eller ett landsting skall behandlas enligt
samma riktlinjer som den egna kommunens eller det
egna landstingets medlemmar. Det leder till att
sådana patienter skall behandlas på samma sätt som
de egna kommun- eller landstingsmedlemmarna och att
de som har störst behov av vård skall prioriteras.
Om en situation skulle uppstå där det exempelvis
blir nödvändigt att skriva ut egna patienter från
ett sjukhus för att bereda plats för akut vård-
behövande från ett annat landsting skapas härmed en
rättsligt grund för ett sådant beslut.
Krishanteringsresurser får dock inte mer permanent
användas till men för de egna medlemmarnas behov.
Huvudregeln föreslås även fortsättningsvis vara att
kommunens och landstingets egna medlemmar i första
hand skall ha nytta av verksamheten.

I propositionen konstateras att vissa landsting
har särskilda specialistresurser, som t.ex. de
brännskadekliniker som finns på några sjukhus i
landet. Av tradition biträder dessutom landstingen
varandra. Enligt riksavtalet för hälso- och sjukvård
skall den som vistas utanför hemlandstinget och blir
i akut behov av sjukvård beredas sådan vård i
vistelselandstinget på hemlandstingets bekostnad.
Därtill kommer att samtliga landsting har beslutat
om utökade valmöjligheter för patienter vad gäller
möjligheten att få planerad vård i annat landsting
än hemlandstinget. Det föreslås därför ingen
geografisk begränsning av rätten att bistå en kommun
eller ett landsting som drabbats.

Ersättning för hjälp till annan kommun

En kommun eller ett landsting har enligt förslaget
rätt till skälig ersättning av den andra kommunen
eller landstinget för lämnat bistånd. Regeringen
anser att bedömningen av vad som kan ses som skäligt
får lösas genom överenskommelse mellan kommuner och
landsting.

I propositionen konstateras att enligt 2 kap. 2 §
socialtjänstlagen (2001:453) har varje kommun ett
ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd
och den hjälp som de behöver. Regeringen anför att
en vistelsekommun vid ett utdraget krisförlopp
riskerar att drabbas av kostnader för hjälp i form
av t.ex. boende åt personer som har varit tvungna
att evakueras från en annan kommun. Enligt
regeringens förslag skall därför en tillfällig
vistelsekommun ha rätt till skälig ersättning från
den kommun som drabbats av en extraordinär händelse
när en enskilds vistelse i den andra kommunen är
föranledd av de extraordinära förhållandena.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag till 8 och 10 §§ i
förslaget till lag om extraordinära händelser i
fredstid hos kommuner och landsting samt till ny 4 a
§ i hälso- och sjukvårdslagen.

Bistånd till enskilda som drabbas av
extraordinär händelse

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
att kommuner och landsting i samband med
extraordinära händelser får lämna begränsat
ekonomiskt stöd till en enskild som drabbats
av händelsen.

Propositionen

I propositionen föreslås att kommuner och landsting
i samband med extraordinära händelser får lämna
begränsat ekonomiskt stöd till en enskild som
drabbats av sådan händelse. Stöd kan på detta sätt
också utgå till personer som annars inte är
berättigade till bistånd enligt socialtjänstlagen.
Enligt regeringen kan det exempelvis handla om att
ge tillgång till kommunikationsmedel, t.ex. taxi,
eller möjlighet att använda mobiltelefoner i ett
akut krisläge då sedvanlig behovsprövning enligt
socialtjänstlagen inte kan avvaktas. Stöd är endast
avsett att vara möjligt att lämna under den
extraordinära händelsen. Reparativa stödåtgärder i
efterhand omfattas inte av förslaget.

Förslaget innebär en möjlighet för kommuner och
landsting att frivilligt stödja enskilda. Det är
således inte fråga om en rättighet för drabbade
enskilda. Omfattningen av ett kommunalt stöd kan
komma att prövas av domstol genom laglighetsprövning
enligt 10 kap. kommunallagen. Regeringen anför att
det inte är möjligt att exakt förutse i vilka
situationer som det skall vara möjligt att ge stöd.
Någon ytterligare precisering av lagtexten bör
därför inte ske. Det är enligt regeringen en uppgift
för domstolarna att klarlägga den exakta
gränsdragningen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag till 9 § i förslaget
till lag om extraordinära händelser i fredstid hos
kommuner och landsting.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservation. I rubriken anges inom parentes
vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Avslag på propositionen (punkt 1)

av Per Unckel (m), Henrik S Järrel (m), Tobias
Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Hillevi
Engström (m) och Liselott Hagberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och
landsting samt lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) och lag om ändring i
kommunallagen (1991:900). Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:K94.

Ställningstagande

Enligt gällande lagstiftning skall kommuner och
landsting upprätta planer för räddningstjänst.
Därutöver skall det inom landsting finnas planer för
sjukvård i händelse av katastrofer och liknande
situationer. Vidare skall det också finnas planer
för hur samverkan skall ske vid olika katastrofer,
vilket även omfattar olika former av samverkan
mellan olika kommuner och landsting.

Kommuner och landsting är således redan inom ramen
för nuvarande organisation utrustade med
förutsättningar för att handha katastrofer av olika
slag, även extraordinära sådana.
Justitieombudsmannen, JO, har påpekat att regeringen
inte har lämnat exempel på några extraordinära
händelser i fredstid som har framtvingat
beslutsfattande i strid med kommunallagen, varför JO
avstyrker förslaget.
Inrättandet av speciella krisledningsnämnder kan
enligt vår mening enbart skapa oklarheter och
diskussion om vilka händelser som skall handhas
genom dessa och som inte kan hanteras inom ramen för
de katastrofplaner som redan finns hos kommuner och
landsting.
Den inriktning som regeringen anger i
propositionen för att förtydliga begreppet
"extraordinära händelser" kommer inte att underlätta
den kommunala ledningen. Vi anser att många brister
och problem som uppstår i samband med större eller
mindre katastrofer i stor utsträckning torde bero på
att gällande kommunal lagstiftning inte används på
ett optimalt sätt. Att i detta läge tunna ut
styrelsens roll och ersätta den med en speciellt
vald nämnd som endast skall träda i funktion och
sammanträda när en ospecificerad krissituation
uppstått är inte ändamålsenligt.
Vissa delar av regeringens förslag är dock enligt
vår mening intressanta och bör bli föremål för
fortsatta överväganden. Detta gäller bl.a.
införandet av en möjlighet för kommuner och
landsting att ekonomiskt bistå varandra vid
händelser av det aktuella slaget. Vi anser
emellertid att fortsatta överväganden bör ske i
samband med den pågående översynen av
räddningstjänstlagstiftningen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:184 förelås att riksdagen
antar regeringens förslag till

1. lag om extraordinära händelser i fredstid hos
kommuner och landsting,
2. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763),
3. lag om ändring i kommunallagen (1991:900).

Följdmotioner

2001/02:K94 av Per Unckel m.fl. (m):

Riksdagen beslutar att avslå proposition
2001/02:184.

2002/03:K1 av Gustav Fridolin (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om sammansättningen i de
föreslagna krisledningsnämnderna.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1. Förslag till lag om extraordinära
händelser i fredstid hos kommuner
och landsting

2. Förslag till lag om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

3. Förslag till lag om ändring i
kommunallagen (1991:900)