Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande2001/02:KUU2

EU:s framtidsfrågor

Sammanfattning

I    detta   betänkande   behandlar   det
sammansatta      konstitutions-       och
utrikesutskottet     dels     regeringens
skrivelse        2001/02:115         EU:s
framtidsfrågor,    dels     ett     antal
motionsyrkanden inom samma sakområde.
I    en   bakgrundstext   beskrivs   den
pågående  framtidsdebatten inom  EU  samt
det  Europeiska konventet och dess mandat
och arbete.
Den svenska inställningen i debatten  om
EU:s   allmänna  inriktning  bör   enligt
utskottet vägledas av tre principer:

·          en   pragmatisk  grundhållning
snarare än ett politiskt slutmål,
·
·         en därav följande nedtoning  av
terminologibegreppsfrågorna samt
·
·         stöd  för den rådande ordningen
för EU:s grundvalar, såsom dessa beskrivs
i regeringsskrivelsen.
·
Ordningen      för      den      kommande
fördragsrevisionen    först  ett   brett
konvent,    därefter   en    traditionell
regeringskonferens och  sist  godkännande
av  alla  medlemsstater, i  enlighet  med
deras    konstitutionella   regler    och
traditioner  ger enligt utskottet en god
kombination   av  bred  förankring,   hög
legitimitet      och      konstitutionell
stringens.  Tillsättandet  av  EU   2004-
kommittén    bidrar   ytterligare    till
förankringen.

Konventets  sammansättning  och   mandat
motsvarar  i  bärande  delar  vad  som  i
tidigare   utskottsbetänkanden    ansetts
önskvärt.    Utskottet   välkomnar    att
kandidatländerna  fullt   ut   deltar   i
arbetet.
Det   sammansatta   konstitutions-   och
utrikesutskottet  är i  grunden  positivt
inställt till en förenkling av fördragen.
Vad benämningen konstitution beträffar är
terminologi  inte den springande  punkten
för    utskottet.   Utskottet   är   inte
övertygat  om  att  det  är  möjligt  att
föreskriva  en förenklad ändringsprocedur
för  någon del av ett grundfördrag  eller
en konstitution.
I  betänkandet understryks att EU i sitt
beslutsfattande   skall   uppfylla   högt
ställda krav på rättssäkerhet och respekt
för   de   mänskliga  rättigheterna   och
grundläggande friheterna. Sverige bör med
all  kraft verka för att EU eller EG  kan
anslutas   till   Europakonventionen   om
mänskliga  rättigheter och  grundläggande
friheter.   Att  göra  EU:s  stadga   för
grundläggande  rättigheter  bindande  kan
studeras,      försåvitt     Europarådets
konvention  om de mänskliga rättigheterna
och   grundläggande  friheterna  och  den
praxis  som utvecklats i anslutning  till
denna konvention kan värnas.
Dagens   system   för   avgränsning   av
kompetenser mellan EU och medlemsstaterna
är,     enligt    utskottet,     rimligt.
Befogenheterna anges i fördraget, men  på
ett   flexibelt  sätt  som  tillåter   en
försiktig  utveckling och som  garanterar
det  nationella valet av beslutsnivå inom
landet.    De   nationella   parlamentens
möjlighet  till  påverkan  av  den   egna
regeringens agerande bör utgöra fokus för
diskussionen  om  dessa  parlaments  roll
inom  EU-systemet. Utskottet är  tveksamt
till  värdet  av  en andra  kammare  inom
Europaparlamentet.
Den       nuvarande      institutionella
strukturen  är  en  lämplig   grund   för
diskussioner om förbättringar.  Utskottet
uppmärksammar    den    processen     för
reformering    av    ministerrådet    och
Europeiska   rådet  där  bl.a.   Sveriges
statsminister agerat. Tiden är  nu  mogen
för   öppna   möten  när   rådet   agerar
lagstiftare.   Det   är    viktigt    att
ansträngningar görs  inom det begränsade
utrymme som finns  för att se vilka  nya
områden   som   kan   bli   föremål   för
omröstning  med  kvalificerad  majoritet.
Detta kan övervägas för de sakfrågor  som
i dag ligger inom tredje pelaren.
Utskottet    avstyrker    eller    anser
besvarade      motioner       om       en
utträdesparagraf,         om         EU:s
jordbrukspolitik och försvarspolitik samt
motioner som syftar till ett övergripande
svenskt    program,   med   mellanstatlig
inriktning, för EU:s framtid.
De     svenska    representanterna     i
Europeiska  konventet har ett  personligt
mandat,  vilket  i betänkandet  betecknas
som   liggande   i   konventets   och   i
riksdagens intresse.
Huruvida  folkomröstning i  Sverige  bör
genomföras       i      samband       med
fördragsändringar inom EU-samarbetet  får
avgöras från fall till fall.
Till   betänkandet   finns   fogat    21
reservationer och 7 särskilda  yttranden.
Samtliga  partier  som  inte  står  bakom
utskottets ställningstaganden beträffande
övergripande  frågor  om  EU:s   allmänna
inriktning,  dvs. (m),  (v),  (kd),  (c),
(fp)  och  (mp)  , redovisar  i  separata
reservationer      respektive      partis
inställning  i  den delen. Flera  partier
reserverar    sig    också     mot     de
ställningstaganden utskottet gör i frågor
rörande      kompetensfördelning      och
subsidiaritet  [(m), (v), (c),  (fp)  och
(mp)]  respektive institutionernas roller
och beslutsfattande [(v), (kd), (c), (fp)
och (mp)].

Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1.       Regeringens skrivelse
2001/02:115 EU:s framtidsfrågor

Riksdagen      lägger     regeringens
skrivelse       2001/02:115        EU:s
framtidsfrågor till handlingarna.

2.       Övergripande frågor om EU:s
allmänna inriktning

Riksdagen    förklarar     motionerna
2001/02:K87    (delvis),     2001/02:K3
yrkandena  2, 3 och 6 samt 2001/02:U302
yrkandena  8 och 10 besvarade  med  vad
utskottet   anfört.  Riksdagen   avslår
motionerna   2001/02:K427  yrkande   5,
2000/01:U511  yrkande  3,  2001/02:K369
yrkande    4   (delvis),   2001/02:U301
yrkande 3 samt 2001/02:K86 yrkande 4.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (v)
Reservation 3 (kd)
Reservation 4 (c)
Reservation 5 (fp)
Reservation 6 (mp)

3.       EU-systemets legitimitet 
beredning inför fördragsändringar

Riksdagen    förklarar     motionerna
2001/02:K87    (delvis),   2001/02:K427
yrkande  8 samt 2001/02:U302 yrkande  9
och  2001/02:K88  yrkande  2  besvarade
med  vad  utskottet  anfört.  Riksdagen
avslår motionerna 2001/02:K3 yrkande  4
samt 2001/02:K88 yrkandena 4 och 9.
Reservation 7 (mp)

4.       Framtidskonvent och nästa
regeringskonferens

Riksdagen    förklarar     motionerna
2001/02:K87  (delvis)  och  2001/02:K86
yrkande  2  besvarade med vad utskottet
anfört.
Riksdagen   avslår  motion   2001/02:K2
yrkande 3.

5.       Fördragsstrukturen

Riksdagen    förklarar     motionerna
2001/02:K3   yrkande  1,   2001/02:K426
yrkande  1,  2001/02:U302  yrkande  11,
2001/02:U301  yrkande  5,   2001/02:K86
yrkande   5,  2001/02:K62   yrkande   6
(delvis),  2001/02:K87  (delvis)   samt
2001/02:U302  yrkande 14 besvarade  med
vad  utskottet anfört. Riksdagen avslår
motion    2001/02:K427    yrkande     9
(delvis).
Reservation 8 (v, mp)
Reservation 9 (fp)

6.       Grundläggande rättigheter

Riksdagen    förklarar     motionerna
2001/02:K87    (delvis),   2001/02:K236
yrkande  6,  2001/02:U303  yrkande   17
(delvis), 2001/02:K426   yrkandena   8
och   9, 2001/02:U302    yrkande     17
samt 2001/02:U301  yrkande 7  besvarade
med vad  utskottet anfört. Riksdagen
avslår motion 2001/02:K427 yrkande 10.
Reservation 10 (v, mp)

7.       Kompetensfördelning och
subsidiaritet

Riksdagen    förklarar     motionerna
2001/02:K426   yrkandena   5   och   6,
2001/02:U301     yrkande     4     samt
2001/02:K213    besvarade    med    vad
utskottet   anfört.  Riksdagen   avslår
motionerna    2001/02:K87     (delvis),
2001/02:U302  yrkande 13,  2001/02:K369
yrkande  2 samt 2001/02:K427 yrkande  9
(delvis).
Reservation 11 (m)
Reservation 12 (v, mp)
Reservation 13 (c)
Reservation 14 (fp)

8.       De nationella parlamentens
roll i EU:s beslutsfattande

Riksdagen    förklarar     motionerna
2001/02:K87    (delvis),    2001/02:K85
yrkande 3, 2001/02:K86 yrkande 10  samt
2001/02:U302  yrkande 19 besvarade  med
vad utskottet anfört.

9.       Institutionernas roller

Riksdagen förklarar motionerna
2000/01:K398 yrkande 5, 2000/01:U510
yrkande 10, 2001/02:K3 yrkande 5,
2001/02:K62 yrkande 6 (delvis),
2001/02:K85 yrkande 2 (delvis),
2001/02:K86 yrkandena 7, 8 och 12,
2001/02:K87 (delvis), 2001/02:U301
yrkandena 8, 9, 10 och 13 samt
2001/02:U303 yrkande 17 (delvis)
besvarade med vad utskottet anfört.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K274
yrkande 3, 2000/01:K333, 2000/01:U511
yrkandena 4 och 21, 2001/02:K86 yrkande
9, 2001/02:K88 yrkandena 6 och 7 samt
2001/02:K428 yrkandena 5 och 6.
Reservation 15 (v, mp)
Reservation 16 (c)
Reservation 17 (fp)

10.      Institutionernas
beslutsfattande

Riksdagen    förklarar     motionerna
2001/02:U302  yrkandena  12   och   15,
2000/01:U510  yrkande  5,  2001/02:K426
yrkandena  2,  3  och  25,  2001/02:K85
yrkande    2   (delvis),   2001/02:U301
yrkandena  11,  12,  14,  15  och   22,
2001/02:U303   yrkande   17   (delvis),
2001/02:Sf216    yrkande    14     samt
2000/01:U510  yrkande 4  besvarade  med
vad utskottet anfört.
Reservation 18 (kd)
Reservation 19 (fp)

11.      Vissa sakfrågor

Riksdagen      förklarar       motion
2001/02:K88  yrkande  11  besvarad  med
vad  utskottet anfört. Riksdagen avslår
motionerna   2001/02:K428  yrkande   4,
2001/02:K88  yrkandena  3  och  5  samt
2000/01:U507 yrkande 1.
Reservation 20 (v, mp)

12.      Svensk strategi för EU:s
framtidsfrågor

Riksdagen    förklarar     motionerna
2001/02:K85   yrkande  1,   2001/02:K86
yrkandena   1,  3  och  6,  2001/02:K87
(delvis)  samt 2001/02:U301  yrkande  6
besvarade  med  vad  utskottet  anfört.
Riksdagen       avslår       motionerna
2001/02:K268,  2001/02:K427  yrkande  7
samt 2001/02:K369 yrkande 5.
Reservation 21 (v, mp)

13.      Folkomröstningar, m.m.

Riksdagen    förklarar     motionerna
2001/02:K88     yrkande     1      samt
2001/02:K369   yrkande    4    (delvis)
besvarade med vad utskottet anfört.
Riksdagen  avslår  motion  2000/01:U507
yrkande 2.


Stockholm den 21 maj 2002



På    sammansatta   konstitutions-    och
utrikesutskottets vägnar

Per Unckel


Följande   ledamöter   har   deltagit   i
beslutet:  Per  Unckel (m),  Urban  Ahlin
(s),  Göran Magnusson (s), Bertil Persson
(m),  Sören  Lekberg (s),  Kenneth  Kvist
(v), Ingvar Svensson (kd), Barbro Hietala
Nordlund  (s),  Inger René (m),  Birgitta
Ahlqvist (s), Pär Axel Sahlberg (s), Lars
Ohly  (v), Holger Gustafsson (kd),  Göran
Lennmarker (m), Marianne Samuelsson (mp),
Marianne  Andersson  (c)  och  Karl-Göran
Biörsmark (fp).

Därutöver    har   följande    ledamöter
deltagit  i  ärendets  beredning:  Berndt
Ekholm  (s), Anders Bengtsson (s), Carina
Hägg (s), Mats Einarsson (s) och Jan-Erik
Ågren (kd).

2001/02
KUU2

Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

Bakgrund

Det  europeiska samarbetet har utvecklats
successivt under lång tid. Under EU:s och
dess    föregångares   närmare   50-åriga
historia har en diskussion förts om  vart
samarbetet  är  på  väg.  Därför  är  den
framtidsdebatt som nu förs sedan ett  par
år inte unik till sitt tema. Vad som dock
är nytt är att debatten strukturerats och
blivit en del av förberedelserna inför en
kommande  regeringskonferens,  med  syfte
att  fokusera  den  konferensen  just  på
framtidsfrågorna.
Utgångspunkten  för denna  strukturerade
debatt  är  en  förklaring  (nr  23)   om
unionens  framtid, som antogs  av  stats-
och         regeringscheferna         vid
regeringskonferensen i Nice i december år
2000      den  konferens  som  slutförde
förhandlingarna  om  Nicefördraget   (jfr
regeringens  proposition  2001/02:8  samt
betänkande  2001/02:KUU1  av  sammansatta
konstitutions-   och   utrikesutskottet).
Niceförklaringen bifogas detta betänkande
som  bilaga  2.  Den innehåller  en  kort
bakgrundsbeskrivning och slår fast att en
ny  regeringskonferens skall sammankallas
under år 2004. Vid denna skall bl.a. fyra
frågor,  som  räknas upp i  förklaringens
punkt 5, behandlas. Punkt 5 lyder:

5.  I  denna  process bör  bland  annat
följande frågor behandlas:

  Frågan om hur man skall upprätta och
därefter  upprätthålla  en  mer   exakt
avgränsning av Europeiska unionens  och
medlemsstaternas    befogenheter    som
överensstämmer                      med
subsidiaritetsprincipen.

   Vilken   ställning   den   i   Nice
proklamerade    Europeiska     unionens
stadga      om     de     grundläggande
rättigheterna skall ha, i enlighet  med
slutsatserna  från Europeiska  rådet  i
Köln.

  En  förenkling av fördragen för  att
göra  dem  tydligare  och  lättare  att
förstå,   utan   att   deras   innebörd
ändras.

  De  nationella parlamentens  roll  i
den europeiska strukturen.

Regeringskonferensen förklarade att  den,
genom  att  ta upp dessa frågor,  erkände
behovet  av  att  föra unionen  och  dess
institutioner   närmare  medlemsstaternas
medborgare.   De  svenska  och   belgiska
ordförandeskapen gavs i  uppdrag  att,  i
samarbete   med  kommissionen   och   med
medverkan av Europaparlamentet, uppmuntra
till debatt med alla berörda parter.  Den
diskussionen  inleddes med  en  officiell
ceremoni  i Bryssel den 7 mars 2001.  Vid
Europeiska rådets möte i Göteborg i  juni
2001   diskuterades   uppföljningen    av
Niceförklaringen vidare och  det  beslöts
att   de  fortsatta  övervägandena  borde
innefatta  skapandet av ett  öppet  forum
eller  konvent. För svensk del  tillsatte
regeringen i april 2001 en parlamentarisk
kommitté, EU 2004-kommittén, som beskrivs
ingående i avsnitt 1.2 nedan.

Europeiska kommissionen lämnade  den  25
april   2001  ett  meddelande  om   vissa
aspekter  på  debatten  om  EU:s  framtid
(Kom(2001)  178 slutlig). Där förespråkas
ett konvent som metod för förberedelserna
av  nästa  regeringskonferens.  Vid  sitt
möte i Stockholm den 22 maj 2001 uttalade
sig  COSAC1, i ett bidrag till Europeiska
rådet,   för   att  ett   konvent   borde
sammankallas    som     en     del     av
förberedelserna  för regeringskonferensen
2004. Även Europaparlamentet uttalade sig
för  en  sådan metod (resolution  31  maj
2001).  Frågan  berördes  också  vid  ett
flertal tillfällen i ministerrådet  under
hösten          2001          (informella
utrikesministermötet i Genval/Bryssel den
8  september  samt allmänna rådets  möten
den  29  oktober,  19  november  och   10
december). Europeiska rådet tog upp saken
vid  sitt informella möte i Gent  den  19
oktober   2001  och  vid  sitt   möte   i
Laeken/Bryssel  den 1415 december  samma
år.
Vid  Europeiska  rådets  möte  i  Laeken
antogs en förklaring om unionens framtid,
den  s.k.  Laekenförklaringen (bifogas  i
sin  helhet, bilaga 3). Europeiska  rådet
enades där om att sammankalla ett konvent
för       att       förbereda       nästa
regeringskonferens.    Laekenförklaringen
innehåller tre delar. En allmän del som i
generella  termer beskriver den politiska
bakgrunden  till EU:s framtidsdebatt,  en
analyserande  del  med  ett  stort  antal
frågeställningar  att  ta  upp  samt  det
formella   tillsättandet  av   Europeiska
konventet. Frågorna som ställs i del  två
sammanfaller   delvis   med    de    fyra
grundläggande frågor som ställdes i Nice,
men går även utöver dessa.
Laekenförklaringen   ger   mandat    och
grundläggande  strukturer för  konventets
arbete. Texten lyder:

I  sin  strävan att säkerställa  en  så
bred   och   öppen   förberedelse   som
möjligt   av  nästa  regeringskonferens
har   Europeiska  rådet  beslutat   att
sammankalla ett konvent som  består  av
de   mest  framträdande  deltagarna   i
debatten   om  unionens  framtid.   Mot
bakgrund   av  det  föregående   kommer
detta  konvent att få till uppgift  att
dryfta  väsentliga problem som unionens
framtida  utveckling för  med  sig  och
att   undersöka   de   olika   tänkbara
lösningarna.   Europeiska   rådet   har
utsett  Valéry  Giscard d''''''''''''''''''''''''''''''''Estaing  till
ordförande  samt  Giuliano  Amato   och
Jean-Luc  Dehaene till vice  ordförande
för konventet.

Sammansättning

Utöver  ordföranden och hans  två  vice
ordförande skall konventet bestå av  15
företrädare för medlemsstaternas stats-
eller     regeringschefer    (1     per
medlemsstat),   30  ledamöter   av   de
nationella    parlamenten    (2     per
medlemsstat),    16    ledamöter     av
Europaparlamentet och  två  företrädare
för    kommissionen.   Kandidatländerna
kommer  att  delta i full omfattning  i
konventets diskussioner. De kommer  att
vara  representerade på  samma  villkor
som   medlemsstaterna  (en  företrädare
för  regeringen  och två  ledamöter  av
det  nationella parlamentet) och  delta
i   överläggningarna,  dock  utan   att
kunna   förhindra  en   konsensus   som
utkristalliserar       sig       mellan
medlemsstaterna.  Konventets  ledamöter
kan   endast  vid  frånvaro  låta   sig
ersättas av suppleanter. Dessa  utnämns
på   samma   sätt  som   de   ordinarie
ledamöterna.    Konventets    presidium
skall  bestå  av  ordföranden,  de  två
vice  ordförandena  för  konventet  och
nio     av     konventets     ledamöter
(företrädarna  för alla  de  regeringar
som     under     konventet     innehar
ordförandeskapet  för  rådet  och   det
tillträdande   ordförandeskapet,    två
företrädare    för    de     nationella
parlamenten,   två   företrädare    för
Europaparlamentets  ledamöter  och  två
företrädare      för     kommissionen).
Följande     skall     inbjudas     som
observatörer:   tre   företrädare   för
Ekonomiska   och   sociala    kommittén
tillsammans  med  tre  företrädare  för
arbetsmarknadens parter i  Europa;  för
Regionkommittén  sex  företrädare  (som
skall  utses  av Regionkommittén  bland
regionerna,  städerna och  de  regioner
som  har lagstiftande behörighet);  EU-
ombudsmannen.      Ordföranden      för
domstolen    och    ordföranden     för
revisionsrätten har rätt att yttra  sig
på uppmaning av konventets presidium.

Diskussionernas varaktighet

Konventet   kommer   att   hålla    sin
inledningssession den 1 mars 2002.  Vid
det    tillfället   väljer   det   sitt
presidium        och        arbetssätt.
Diskussionerna  kommer   att   avslutas
efter   ett  år,  i  god  tid  så   att
ordföranden  för  konventet  kan  lägga
fram resultatet för Europeiska rådet.

Arbetssätt

Ordföranden  förbereder  de   inledande
diskussionerna  i konventet  genom  att
dra    lärdomar   av   den   offentliga
debatten.    Presidiet    spelar     en
pådrivande  roll och lägger  en  första
grund    för   konventets   verksamhet.
Presidiet   kan   anlita  kommissionens
tjänster  och  konsultera experter  som
det   självt  väljer  beträffande  alla
tekniska spörsmål som det anser  kräver
en  närmare undersökning. Det kan bilda
särskilda grupper i detta syfte.  Rådet
kommer   att  fortlöpande   hålla   sig
underrättat    om   diskussionerna    i
konventet.  Ordföranden  för  konventet
avlägger   vid  varje  Europeiskt   råd
muntlig   rapport   om  diskussionernas
utveckling,   och  kan   på   så   sätt
samtidigt   ta  del  av  stats-   eller
regeringschefernas       uppfattningar.
Konventet   kommer  att   församlas   i
Bryssel.  Konventets debatter och  alla
officiella  handlingar  är  offentliga.
Konventet   använder   unionens    elva
arbetsspråk.

Slutdokument

Konventet kommer att studera  de  olika
frågorna.   Det  skall   upprätta   ett
slutdokument    som    kan    innehålla
antingen    olika    alternativ,    med
angivande  av det stöd som alternativen
har  fått,  eller  rekommendationer  om
enighet  föreligger.  Tillsammans   med
resultatet     från    de    nationella
debatterna  om unionens framtid  kommer
slutdokumentet    att     tjäna     som
utgångspunkt   för   diskussionerna   i
regeringskonferensen,  som  fattar   de
slutgiltiga besluten.

Konventets   105   ledamöter   och    102
suppleanter  framgår av  förteckningen  i
bilaga  4.  Det kan där noteras  att  ett
medlemsland  (Portugal) har bytt  ut  sin
regeringsrepresentant,  något  som   inte
varit    en    förutsedd   möjlighet    i
Laekenförklaringen,    men    som    inte
konventet   eller   andra   medlemsstater
motsatt   sig.  Riksdagen   företräds   i
konventet av Sören Lekberg (s) och  Göran
Lennmarker  (m)  som ordinarie  ledamöter
samt   Kenneth  Kvist  (v)   och   Ingvar
Svensson (kd) som suppleanter. Riksdagens
representanter     har     utsetts     av
riksdagsstyrelsen.  Regeringen  företräds
av  vice  statsminister Lena Hjelm-Wallén
som       ordinarie      ledamot      och
förbundssekreteraren i Socialdemokratiska
ungdomsförbundet  Lena   Hallengren   som
suppleant.

Konventet påbörjade sitt arbete  den  28
februari  vid  en  högtidlig  session   i
Bryssel.  Det  har konstituerat  sig  och
bekräftat     ett     presidium,     vars
sammansättning   tolv ledamöter  och  en
adjungerad         deltagare         från
kandidatländerna  framgår av  bilaga  5.
Konventet har en tidsplan för sina  möten
under  resten av året (bilaga 6) samt  en
uppsättning  procedurregler  som  benämns
arbetsmetoder (bilaga 7).
Fredagen    den   12   april   anordnade
utrikesutskottet   och   EU-nämnden,    i
samarrangemang med EU 2004-kommittén,  en
offentlig     utfrågning     om      EU:s
framtidsfrågor   i  förstakammarsalen   i
riksdagen.  I utfrågningen deltog  Michel
Barnier,     ledamot    av     Europeiska
kommissionen   med   ansvar   för   bl.a.
framtidsfrågorna och en av  kommissionens
två   företrädare   i  framtidskonventet.
Utfrågningen  leddes av utrikesutskottets
ordförande  Urban Ahlin  (s)  och  i  den
efterföljande    paneldebatten     deltog
riksdagens  två  ledamöter  av  konventet
Sören  Lekberg  och Göran Lennmarker  (m)
samt  Berit Andnor (s), ordförande  i  EU
2004-kommittén.
Enskilda   medborgare  och   företrädare
från  olika intressen gavs möjlighet  att
komma  till  tals  inför framtidsdebatten
genom att företrädare för organisationer,
folkrörelser    och   universitetsvärlden
inbjöds  att  närvara under utfrågningen.
Allmänheten kunde följa utfrågningen  och
debatten    från    åhörarplats.    Genom
annonsering   i   dagspress   och   genom
meddelande  på  riksdagens hemsida  kunde
allmänheten även bidra med underlag  till
frågor  till kommissionsledamoten Barnier
och   panelen,  via  en  för   tillfället
upplagd elektronisk postadress eller  via
brev.
En   utskrift  av  utfrågningen  bifogas
detta betänkande i bilaga 8.

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I     skrivelsen    2001/02:115    lämnar
regeringen information om det konvent som
skall      förbereda      EU:s      nästa
regeringskonferens  år   2004   och   den
pågående   debatten  om   EU:s   framtid,
baserat        på        Nice-        och
Laekenförklaringarna.          Skrivelsen
redovisar   även  kortfattat  regeringens
aktuella utgångspunkter i några av  dessa
frågor,   utan   att   därmed   föregripa
Sveriges   ståndpunkter  i  den  kommande
regeringskonferensen.
Under     rubriken    EU:s    grundvalar
diskuteras  frågor  kring  överstatlighet
och   mellanstatlighet,  samt   begreppen
konstitution  och  fördrag.   Här   anger
regeringen   som  utgångspunkt   att   de
nuvarande  fördragen mycket väl  kan  ses
som   en   författning,  men   att   EU:s
beslutsformer  likväl inte  kan  jämföras
med en stats. Medlemsstaternas nationella
parlament  kommer att förbli  de  främsta
bärarna  av demokratisk legitimitet.  Det
avgörande   är  enligt  regeringen   inte
frågan  om  EU  skall ha  en  författning
eller  inte, utan vilken författning  och
vilken  kompetensfördelning man vill  ha.
Utgångspunkten för konventets arbete  bör
vara vilka uppgifter som EU skall utföra,
vilka  politikområden som  bör  utvecklas
och  vilka möjligheter som måste tas till
vara.   Därefter  bör  diskuteras   vilka
institutionella redskap  EU  behöver  för
dessa uppgifter. Dessa utgångspunkter bör
vara  styrande för vilka frågor  som  tas
upp i nästa regeringskonferens och därmed
även    för   arbetets   uppläggning    i
konventet.
I  skrivelsen  anges vidare  regeringens
utgångspunkterna                      för
kompetensfördelningen   mellan   EU   och
medlemsstaterna.      Den       nuvarande
kompetensfördelningen    betecknas    som
utvecklad som ett dynamiskt system bundet
till  EG:s  uppgifter och mål. Genom  att
medlemsstaterna   i   stor   utsträckning
behållit    parallell   kompetens,    och
därutöver även behållit vissa möjligheter
att agera, är det svårt att fastställa en
exakt  och statisk uppdelning. En alltför
precis  ansvarsfördelning skulle dessutom
kunna tvinga medlemsstater att ändra sina
grundlagar      och      inrikespolitiska
traditioner.  En  tydligare   distinktion
skulle kunna vara av värde, men får  inte
leda till vare sig att centrala delar  av
det  existerande  gemensamma  regelverket
urholkas    eller   att    dynamiken    i
utvecklingen    av   EU-samarbetet    går
förlorad.
Den  rådande  övergripande  maktbalansen
mellan  EU:s  institutioner  har,  enligt
regeringens  bedömning  i  skrivelsen,  i
huvudsak  fungerat väl under en lång  tid
och  bör  utgöra bas även för  framtiden.
Regeringen är samtidigt öppen för förslag
som    kan    bidra   till   ett    högre
valdeltagande i Europaparlamentet.
Sverige  verkar  för ett  regelverk  som
främjar en kultur av öppenhet inom EU. En
stärkt     yttrandefrihet     för     EU-
tjänstemännen   bör   enligt   regeringen
fördragsfästas  och offentliga  rådsmöten
hållas  i  större utsträckning,  särskilt
vid behandling av lagstiftningsfrågor.
I  skrivelsen framhålls att  iInflytande
för de nationella parlamenten bäst uppnås
bäst  genom  granskning av  regeringarnas
agerande  i rådet. Om nya former  för  de
nationella  parlamentens medverkan  skall
skapas, bör dessa ha nära anknytning till
parlamentens dagliga arbete.
Sverige  bör,  enligt  regeringen,  vara
öppet  för en diskussion om att samla  de
centrala  bestämmelserna i  ett  särskilt
grundfördrag.  Svårigheter  saknas   dock
inte,  och  kompetens får inte  överföras
till  europeisk nivå utan att  detta  har
godkänts  av medlemsstaternas  nationella
parlament.  Regeringens inställning  till
stadgan för grundläggande rättigheter har
framför  allt  präglats  av  hänsyn  till
Europakonventionens     ställning     och
riskerna för oklarheter och olika  praxis
mellan  Europadomstolen och EG-domstolen.
Regeringen ifrågasätter om stadgan i  sin
nuvarande form är tillräckligt tydlig för
att  kunna  inkorporeras i fördraget.  En
förutsättning  för inkorporering  är  att
förhållandet    till   Europakonventionen
reglerats på ett tillfredsställande sätt.
Regeringen  avser att verka  för  att  EG
eller EU uttryckligen ges behörighet  att
ansluta  sig till Europakonventionen  för
de     mänskliga    rättigheterna     och
grundläggande friheterna.
Regeringen  har  för  avsikt  dels   att
återkomma  till  riksdagen  i  en   andra
skrivelse  efter  konventets  avslutande,
dels  att sända ut konventets slutprodukt
  om  tillräcklig tid härför finns   på
remiss.
Utskottet


1 EU:s allmänna inriktning

1.1 Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning

Utskottets överväganden i korthet

Den svenska inställningen i debatten  om
EU:s  allmänna inriktning  bör  vägledas
av tre principer:

·          en  pragmatisk  grundhållning
snarare än ett politiskt slutmål,
·
·         en därav följande nedtoning av
terminologibegreppsfrågorna samt
·
·         stöd för den rådande ordningen
för EU:s grundvalar, såsom dessa beskrivs
i regeringsskrivelsen.
·
Jämför  reservationerna 1 (m), 2 (v),  3
(kd), 4 (c), 5 (fp) och 6 (mp).

Bakgrund

Europeiska    unionen    är    inte    en
statsbildning,  men inte heller  uppbyggd
enligt     traditionell     form      för
mellanstatlig  samverkan.  EU  är,  såsom
sammansatta      konstitutions-       och
utrikesutskottet  framhöll  i  betänkande
2000/01:KUU1,  en  organisation  av  nytt
slag   sui generis  med inslag av  både
överstatlighet    och   mellanstatlighet.
Unionen bygger på principen om tilldelade
befogenheter,  och det är medlemsstaterna
själva som är herrar över fördragen.  Det
är  alltså  medlemsstaterna som  har  det
avgörande    inflytandet    över     EU:s
utveckling. Detta framhölls i det  nämnda
betänkandet som en väsentlig utgångspunkt
för   den  fortsatta  debatten  om   EU:s
framtid och om EU:s legitimitet.
Samtidigt  bör det hållas i  minnet  att
EU  inte är statiskt, utan dynamiskt.  EU
ger  genom  sina beslutsformer  möjlighet
till   utveckling  och  förändring.   EU-
samarbetet  har också vuxit i omfattning,
genom   en   fortlöpande  breddning   och
fördjupning,  i försiktig  takt,  jämfört
med  vad  som  förutsågs då  Romfördraget
skrevs:   breddning,   genom   att    nya
samarbetsområden        förts        till
gemenskapsnivån; fördjupning,  genom  att
redan  befintliga samarbetsområden blivit
föremål  för  nya beslutsformer  med  mer
överstatlig        karaktär,        t.ex.
majoritetsröstning.      Alla      sådana
förändringar  där samarbetet  blivit  mer
omfattande,   och   där   ny    kompetens
överförts från nationell beslutsnivå till
överstatlig,      har      skett      via
fördragsändringar   som    godkänts    av
samtliga medlemsstaters parlament.
Det  finns  emellertid också exempel  på
områden  delar av Euratomfördraget  där
ett    gemensamt   beslutsfattande    som
förutsetts  av  fördragsherrarna   aldrig
omsatts  i  verklig handling.  Genom  att
beslutad   överföring  av  beslutanderätt
därmed  blivit  obsolet  har  frågorna  i
praktiken åternationaliserats.
Den  dynamiska karaktär hos EU-projektet
som  beskrivs  ovan svarar också  mot  en
ofta  citerad  passus  i  ingressen  till
Romfördraget,  där fördragsfäderna  säger
sig fast beslutna att lägga grunden till
en  allt fastare sammanslutning mellan de
europeiska  folken.  Denna  passus   har
varit  bidragande  till  den  debatt  som
uppstått,   från  tid  till   annan,   om
huruvida det finns ett politiskt  slutmål
för  den europeiska integrationsprocessen
(en  finalité  politique  med  en  ofta
använd  fransk  term). Debatten  om  EU:s
framtid  är därför en blandning  av  dels
sådana  bidrag som baseras på  en  tydlig
bild  av ett sådant slutmål, dels  sådana
bidrag  som baseras på en pragmatisk  syn
på   EU.   Det  gör  ibland   att   olika
debattörer får svårt att mötas.
Några   av   de   motionsyrkanden    som
behandlas  i  detta  betänkande  ger  vid
handen  att motionärerna önskar slå  fast
ett   tydligare  slutmål,  en   finalité
politique.  Andra  motionsyrkanden   och
uttalanden  i frågan anger emellertid  en
samsyn   kring   ett  stöd   för,   eller
åtminstone  en acceptans av, den  rådande
ordningen: ett pragmatiskt EU,  med  just
den   blandning  av  överstatlighet   och
mellanstatlighet som medlemsstaterna från
tid till annan finner önskvärd.

Vanliga begrepp i debatten

Debatten  om ett slutmål för EU-projektet
blir  svår  att  följa  genom  att  olika
debattörer  har  olika  utgångspunkter  i
själva  grundfrågan om ett sådant slutmål
bör   slås   fast  eller   ej.   Dessutom
föreligger  viss  begreppsförvirring  när
det  gäller  de  begrepp  som  används  i
debatten.  Olika  debattörer  lägger   in
olika  tolkningar.  Orden  federal  och
federalism   är   typiska   för   detta
problem.  Dessa  begrepp  har,  för   att
anföra  ett exempel, helt olika betydelse
i  tysk  debatt  på  delstatsnivå  och  i
brittisk  EU-debatt. I tysk  debatt  står
federalism regelmässigt för en  balans  i
makt    och    kompetens    mellan    tre
lagstiftningsnivåer           (europeisk,
nationell,        delstatlig).         En
decentralisering   av   makt   ned   till
delstatsnivå  ses ofta som den  praktiska
konsekvensen.  I  Storbritannien  används
begreppet  federalism,  särskilt  av  EU-
skeptiker,  för  att beskriva  en  extrem
integration,    med   en    centraliserad
superstat  som  mål, alltså  i  praktiken
motsatsen     till    den     förstnämnda
tolkningen.
Här  skall därför några av de vanligaste
termerna  analyseras  översiktligt.2  EU-
debatten har lånat terminologi från  både
folkrätten   och  statsvetenskapen,   och
begreppen  och  deras tolkningar  skiljer
sig ibland mellan dessa två vetenskapliga
discipliner  (och i någon mån  även  inom
respektive disciplin).

Begreppet  stat används  dels  för  att
känneteckna  territoriella enheter  som
är    internationellt    erkända    som
självständiga  (och  som  därmed  utgör
folkrättsliga aktörer),  dels  för  att
beteckna   ett   centralt   system   av
myndigheter.  En  nation  är  en  grupp
människor  som  upplever  sig   ha   en
gemensam   identitet.   Centralt    för
framväxten  av känslan av  en  gemensam
identitet    i    nationen    är     en
(föreställd)   gemensam  historia   och
kultur.    I   begreppet   nationalstat
sammanfaller  stat och  nation.  Staten
som  organisation inrymmer befolkningen
som  en  historisk-kulturell gemenskap.
Nationalstaten är också  en  ideologisk
modell  för nationsbyggande som  hävdar
att  den nationella gemenskapen och det
statliga territoriet bör sammanfalla.

En  stat kan organiseras på olika sätt.
Kännetecknande  för  en  enhetsstat  är
att     statens     alla     eventuella
undernivåer    (t.ex.   kommuner)    är
underordnade den centrala makten. I  en
förbundsstat  eller federation  är  den
verkställande  och lagstiftande  makten
delad   mellan  centralregeringen   och
delstaterna.      Uppdelningen       av
suveräniteten är vanligen  inskriven  i
en  konstitution, som anger vilka typer
av  beslut  som kan fattas av  centrala
myndigheter  respektive av delstaterna.
En   federal  stat  kan  inrymma  flera
olika   nationalitetsgrupper,   som   i
t.ex.  Schweiz  och Kanada.  Federalism
som  statsform är en mellanform  mellan
statsförbund     (se     nedan)     och
enhetsstat.  Den  gör det  möjligt  att
hantera   vissa  frågor  centralt   med
bevarandet  av  regional  autonomi  och
karaktär,   men  förutsätter  samtidigt
ett  kritiskt  mått  av  sammanbindande
faktorer.          Tvister           om
kompetensfördelningen mellan  delstater
och     centralregering    har     ofta
hänskjutits  till  en särskild  domstol
(som   Högsta  domstolen  i  USA  eller
tyska Bundesverfassungsgericht).

I    ett    statsförbund    eller    en
konfederation  har  enhetsstater   gått
samman  i  en  allians.  Statsförbundet
har  gemensamma  beslutande  organ  men
den   formella   suveräniteten   ligger
fortfarande     hos     de     enskilda
medlemsstaterna.   Kännetecknande   för
statsförbund    brukar     vara     att
enhällighet   krävs   för    gemensamma
beslut.  De ingående staterna  har  med
andra      ord     vetorätt,     varför
konfederationen som begrepp  kan  sägas
bygga   på   avsaknad  av  överstatliga
inslag.  Det  finns historiska  exempel
på   konfederationer.  De   amerikanska
delstater  som  utkämpade frihetskriget
mot    den   brittiska   kolonialmakten
bildade   177688   en   konfederation.
Denna  hade en egen armé, egen  valuta,
ingick   fördrag  med   Frankrike   och
mottog  britternas kapitulation.  Efter
kriget ombildades konfederationen  till
en  federal stat. Under det amerikanska
inbördeskriget bröt sig  emellertid  de
amerikanska sydstaterna loss  1861  och
bildade        en        konfederation.
Konfederationer eller statsförbund  har
historiskt  visat sig  vara  instabila.
En   del   har  upplösts,   andra   har
vvergått   till   federationer   (såsom
Schweiz och USA).

Internationella  organisationer  är  en
samlingsbeteckning       på        både
mellanstatliga   sammanslutningar   och
sammanslutningar    av     icke-statlig
karaktär,   med   medlemmar   i   olika
länder.  Förenta  nationerna   är   ett
exempel     på     en     mellanstatlig
internationell    organisation.    Röda
korset, Amnesty och Greenpeace är icke-
statliga                internationella
organisationer.  Karaktäriserande   för
internationella organisationer  är  att
de    vanligtvis   har    ett    högsta
beslutande    organ    bestående     av
företrädare    för   medlemmarna.    En
internationell  organisation  kan  vara
överstatlig  enligt  definitioner   som
bl.a.  brukar innehålla krav på att  de
beslut  som fattas blir direkt gällande
för   enskilda   rättssubjekt   i    de
deltagande staterna, utan medverkan  av
de   egna   statsorganen.   Ett   annat
element i överstatlighet är att  beslut
blir  bindande  för alla  medlemsstater
utan att dessa har vetorätt. FN och  EU
är  två  exempel på organisationer  med
överstatliga  drag.  Ett  samvälde  kan
sägas     vara     en    internationell
organisation        bestående        av
självständiga   stater.   Exempel    på
samvälden  är  det brittiska  samväldet
och  Oberoende staters samvälde  (OSS),
dvs.   de   stater  som  tidigare   var
republiker i Sovjetunionen.

Konstitution   eller   författning   är
begrepp  som  hämtar sin definition  ur
statsrätten,   inte   folkrätten.    En
konstitution   innehåller   principerna
för  en  stats  styrelse, framför  allt
för     de     högsta     statsorganens
upprättande  och verksamhet.  Särskilda
bestämmelser  brukar  gälla   för   hur
författningen   skall    ändras.    Den
närmare    tolkningen   av    vad    en
konstitution  är och hur  den  fungerar
skiljer sig åt mellan olika länder  med
olika    politiska    strukturer    och
traditioner.  Termen  konstitution   är
därför  inte enhetligt tolkad, och  den
kan    också    användas   t.ex.    som
beteckning   för  stadgarna   i   vissa
kyrkliga  samfund. Den har då  den  mer
allmänna betydelsen grundtext.

Ett  fördrag,  eller  traktat  med   en
annan   term,   är   en  internationell
överenskommelse  som sluts  mellan  två
eller  flera folkrättssubjekt, vanligen
stater.       Fördragens      ingående,
ikraftträdande, efterlevnad,  tolkning,
ogiltighet,  ändring,  upphörande  m.m.
regleras    i    Wienkonventionen    om
traktaträtten   från   1969.    Vanliga
tillfällen då fördrag upprättas är  vid
avslutandet  av krig (såsom Westfaliska
freden),        upprättandet         av
internationella  organisationer  (såsom
FN)   eller   ingåendet  av   allianser
(såsom Nato).

Medborgarskap   är  ursprungligen   ett
rättsligt  bindande förhållande  mellan
en     stat     och     en     individ.
Medborgarskapet    uppstår     antingen
automatiskt,  t.ex. vid födelse,  eller
efter  ansökan. Medborgarskapet innebär
normalt    vissa    rättigheter     och
skyldigheter.                     Genom
Maastrichtfördraget  tillskapades  inom
EU  begreppet  unionsmedborgarskap  som
beteckning på det faktum att en  person
är   medborgare   i   något   av   EU:s
medlemsländer.    Unionsmedborgarskapet
är  ett  slags  paraplymedborgarskap,
som  inte  utsläcker eller ersätter  de
nationella  medborgarskapen.  Begreppet
har  begränsad rättslig verkan och  får
sägas  ha  till  stora delar  symbolisk
karaktär.

Regeringen

Regeringen  anger i skrivelse 2001/02:115
under rubriken EU:s grundvalar (s. 9 f.):

I  framtidsdebatten diskuteras ofta  om
EU  bör bli mer överstatligt eller  mer
mellanstatligt.  I sammanhanget  kommer
ofta   begrepp  som  federalism   och
konstitution  upp.  Ett  problem  för
debatten  är  att olika aktörer  lägger
in  mycket  skilda betydelser  i  dessa
båda  begrepp. Det torde dock stå klart
att  ingen medlemsstat vill gå så långt
i    federal    riktning    att    EU:s
institutioner   får   befogenhet    att
själva,  och  utan  godkännande  av  de
nationella    parlamenten,     tilldela
unionen   nya  beslutsbefogenheter   på
medlemsstaternas    bekostnad.    Vissa
debattörer   är   ganska   nöjda    med
nuvarande  balans,  medan  andra  anser
att  EU  bör låna drag från  den  tyska
modellen (förbundsstatsmodellen)  eller
bilda     en     federation     mellan
nationalstater.

Under  rubriken Svenska utgångspunkter  i
samma avsnitt drar regeringen sedan bl.a.
slutsatsen      att      de      enskilda
medlemsstaterna  kommer  att  förbli   en
viktig  del  av identiteten  och  att  de
nationella parlamenten kommer att  förbli
de  främsta  bärarna av den  demokratiska
legitimiteten. Oavsett hur  ett  framtida
fördrag  kommer  att benämnas  (grundlag,
författning,  etc.) måste medlemsstaterna
förbli fördragets herrar.

För  att  ytterligare belysa regeringens
syn  på  huruvida EU bör ha ett politiskt
slutmål eller inte kan ledning hämtas  ur
ett tal som statsministern höll i oktober
2001   inför   studenter  vid   Humboldt-
universitetet  i Berlin. Liksom  i  andra
sammanhang      inom      ramen       för
utrikesrelationer är ett sådant  linjetal
att    uppfatta   som   en    regeringens
ståndpunkt. Statsministern uttalade bl.a.
följande:

EU:s  utmaningar är många.  Det  kräver
ökat   samarbete   i   EU,   och    mer
samordnade  åtgärder.  Vi  möter  dessa
utmaningar från en styrkeposition.
Unionen   kommer  att  växa,  och   det
innebär  anpassning. Men  anpassning  i
huvudsak byggd på de strukturer vi  har
i dag. (Kursiverat här.)

Motionerna

I  motion  2001/02:K87  (delvis)  av  Per
Unckel     m.fl.    (m)    begärs     ett
tillkännagivande  om  utgångspunkter  för
Sveriges     hållning     under      EU:s
framtidsarbete.
Motionärerna hänvisar i denna  del  till
vad  de  betecknar som principen  om  den
begränsade statsmakten och anser att  det
bör finnas två utgångspunkter för hur  EU
skall  fungera. Den ena är att  det  inte
bör  vara  lätt  att ge EU ny  kompetens.
Medlemsländerna  bör  noga  betänka   sig
innan   de  överlåter  till  EU  att   ta
ansvaret  för  nya uppgifter.  Den  andra
utgångspunkten är att EU, när unionen väl
fått ett sådant ansvar, faktiskt måste ha
möjlighet  att  fullfölja  sin   uppgift.
Motionärerna      delar       regeringens
uppfattning att samarbetet i EU  fortsatt
skall  vila  på mellanstatlig grund,  men
framhåller  att  när  väl  nya  uppgifter
tilldelats    EU   genom   mellanstatliga
överenskommelser  frågorna  skall   kunna
lösas  genom  överstatliga  beslut.   EU-
samarbetet    bör   inte   utvecklas    i
ytterligare mellanstatlig riktning    en
stark   ställning   för   institutionerna
ligger  tvärtom inte minst  i  de  mindre
medlemsstaternas intresse.
I  motion  2001/02:K3  av  Alf  Svensson
m.fl.   (kd)   yrkande   2   begärs   ett
tillkännagivande   om  gemenskapsmetoden,
som    motionärerna   ställer   mot   den
mellanstatliga   metoden.    Motionärerna
anser  att  den  s.k.  gemenskapsmetoden,
dvs.   ett   lagbaserat   samarbete   med
gemensamma  regelverk,  kontrollerade  av
starka    institutioner   med   fastlagda
uppgifter, är nödvändig för att EU  skall
fungera.   Institutionerna,  inte   minst
kommissionen,   behövs  för   att   värna
fördragen  och  de  små  ländernas  rätt.
Gemenskapsmetoden  måste  därför  stärkas
gentemot den rent mellanstatliga metoden.
Den mellanstatliga metoden innebär enligt
motionärerna  att makten och  inflytandet
hamnar   hos  ministerrådet,  där  beslut
fattas   med  enhällighet  bakom   lyckta
dörrar,  och med en mycket nedtonad  roll
för   kommissionen.  Resultatet   är   en
långsam    och   sluten   beslutsprocess,
präglad   av   urvattnade   kompromisser.
Vidare  begärs i motionen yrkande  3  ett
tillkännagivande om att EU:s  tre  pelare
bör  integreras. Motionärerna  anser  att
alla politikområden bör omfattas av samma
regler,    i    stället    för     dagens
svårförklarliga uppdelning i tre  pelare.
Uppdelningen  är  inte  funktionell,   då
flera  områden i andra och tredje pelarna
kräver  ett fördjupat samarbete.  Sverige
bör vid kommande fördragsändringar sträva
efter  en  integration av EU:s  nuvarande
tre pelare. Det bör ske inom ramen för en
ny konstitution.
I  samma  motion yrkande  6  begärs  ett
tillkännagivande om att slå  vakt  om  de
små   ländernas  ställning.  Sverige  bör
enligt  motionärerna fortsatt arbeta  för
att   de  små  ländernas  ställning  inte
ytterligare    försvagas    vad    gäller
röstfördelningen         i         rådet,
mandatfördelningen  i   Europaparlamentet
och kommissionens sammansättning.
I  motion  2001/02:U302 av Agne  Hansson
m.fl.   (c)   yrkande   8   begärs    ett
tillkännagivande  om EU:s  inriktning  på
ett  smalare men effektivare EU. För  att
uppnå  ett sådant bör enligt motionärerna
institutionernas roll och utveckling  ses
över,  vilket är ett långsiktigt  arbete.
Vidare begärs i samma motion (yrkande 10)
ett  tillkännagivande om  att  regeringen
bör  initiera  en  bred  debatt  om  EU:s
beslutsstruktur när det gäller relationen
överstatlighet,   mellanstatlighet    och
federalism.
Motionärerna  anser att mellanstatlighet
på  ett ytligt plan kan uppfattas som den
mera  demokratiska  samarbetsformen,  där
varje  deltagande part har  vetorätt  och
kan tvinga fram kompromisser, men att det
snart   visar  sig  att  den  oinskränkta
vetorätten  tvingar fram förhandlingar  i
slutna rum. Internationell diplomati  har
alltid  handlat  om mellanstatlighet  och
kan   knappast   sägas  kännetecknas   av
öppenhet  och  folkligt  deltagande.   De
anför  vidare att federalism inget  säger
om  vilka  beslut  som  bör  hanteras  på
respektive   nivå.   I   praktiken    har
emellertid  federala stater  (t.ex.  USA,
Schweiz  och  Tyskland) kommit  att  vara
starkt    decentraliserade,    medan    i
diskussionen  om  EU:s framtid  uttrycket
federalism i stället har använts för  att
kräva   ytterligare   centralisering   av
beslutsfunktioner.
Flera motioner är kritiska till dagens EU
och  önskar se mer av mellanstatlighet  i
beslutsfattandet.  I motion  2001/02:K427
av  Gudrun  Schyman m.fl. (v)  yrkande  5
begärs   ett  tillkännagivande   om   att
regeringen  i  EU bör vara  kritisk  till
EU:s federala utveckling och verka för en
mellanstatlig  utveckling.   Motionärerna
hänvisar till de s.k. linjetal som  under
år  2001 hållits om unionens framtid  och
anser  att  Sverige inte  funnits  med  i
debatten.  De  anser  att  riksdagen  bör
uttala  sitt  stöd för ett mellanstatligt
samarbete       och       statsministerns
antifederalistiska hållning.
I  motion 2000/01:U511 av Yvonne Ruwaida
m.fl.   (mp)   yrkande   3   begärs   ett
tillkännagivande  om att  en  prioriterad
fråga för Sverige bör vara den hur EU kan
omvandlas till att i högre grad vara  ett
mellanstatligt samarbete.
Sven  Bergström m.fl. (c) begär i motion
2001/02:K369   yrkande  4  (delvis)   ett
tillkännagivande om att utifrån ett brett
rådslag     bland    folkrörelser     och
organisationer  utarbeta ett  i  huvudsak
mellanstatligt      alternativ       till
federalismen    för   ett   alleuropeiskt
samarbete.
I  motion 2001/02:U301 av Lars Leijonborg
m.fl.   (fp)   yrkande   3   begärs   ett
tillkännagivande om att EU bör  utvecklas
mot   en   form   av   federalt   system.
Federalism bygger enligt motionärerna  på
principen   att   maktdelningen    mellan
unionen  och medlemsstaterna  regleras  i
grundlag.  Ett sådant system  innebär  en
tydligt      markerad      makt-      och
ansvarsfördelning mellan  medlemsstaterna
och unionen. Fördelningen slås fast i  en
europeisk författning som därigenom utgör
ett värn mot centralistiska tendenser.
I   motion   2001/02:K86  av  Karl-Göran
Biörsmark      m.fl.     (fp)      begärs
tillkännagivande om ett federalt system i
EU  (yrkande 4). Motionärerna  anser  att
regeringen  i skrivelsen försöker  skjuta
ifrån  sig  de grundläggande frågorna  om
EU:s  framtid  genom att endast  redogöra
för  svårigheterna med att reda ut  olika
begrepp, som federalism och konstitution.
Regeringen    bör   enligt   motionärerna
erkänna att unionens utveckling på  många
håll  gått i federal riktning de  senaste
åren  och föra en saklig debatt om  dessa
frågor. Motionärerna förordar en form  av
ett  federalt  system i EU. Den  centrala
makten    bör    begränsas    till     de
gränsöverskridande      frågorna      och
huvuddelen av alla politiska frågor ligga
kvar hos medlemsländerna.

Utskottets överväganden

Som     framgår    av    de    varierande
utgångspunkterna  hos  olika   motionärer
finns det betydande skillnader i tolkning
och  uppfattning av de begrepp som ligger
till   grund  för  diskussionen  om  EU:s
framtid.  Det  finns  inte  heller  någon
grundläggande  enighet i  frågan  om  det
önskvärda  i  att  försöka  fastslå   ett
politiskt  slutmål  för  EU:s  utveckling
eller ej. Dessa skillnader i synsätt  och
utgångspunkt  i den svenska debatten  har
en motsvarighet på europeisk nivå.
I  stället  för  att försöka  mejsla  ut
någon  allmän formel, baserat på  begrepp
med  så  oklar tolkning, väljer utskottet
en  pragmatisk  linje.  Utskottet  stöder
därför      regeringens     grundläggande
utgångspunkt   såsom  den  formuleras   i
regeringsskrivelsen och i statsministerns
uttalande  om  en utveckling  i  huvudsak
byggd på de strukturer vi har i dag.  EU-
samarbetet  bör enligt utskottet  således
även    i    fortsättningen    vila    på
mellanstatlig  grund,  men  när  väl  nya
uppgifter     tilldelas     EU      genom
mellanstatliga överenskommelser  skall  
där  så anses önskvärt  beslutsfattandet
kunna ske med kvalificerad majoritet.
Den  grundhållning utskottet därmed vill
slå  fast kan sammanfattas i tre punkter,
nämligen:

·          pragmatik   snarare   än   ett
politiskt slutmål,
·
·         en därav följande nedtoning  av
terminologibegreppsfrågorna samt
·
·         stöd  för den rådande ordningen
för EU:s grundvalar, såsom dessa beskrivs
i regeringsskrivelsen.
·
Baserat   på   detta   resonemang    drar
utskottet   slutsatsen  att  det   saknas
anledning för riksdagen att ge regeringen
några    tillkännagivanden   i    frågan.
Utskottet  anser  därför  att  motionerna
2001/02:K87 (delvis) (m), 2001/02:K3 (kd)
yrkandena  2,  3 och 6 samt  2001/02:U302
(c)  yrkandena 8 och 10 kan besvaras  med
vad utskottet anfört. Utskottet avstyrker
motionerna  2001/02:K427 (v)  yrkande  5,
2000/01:U511 (mp) yrkande 3, 2001/02:K369
(c) yrkande 4 (delvis), 2001/02:U301 (fp)
yrkande  3 samt 2001/02:K86 (fp)  yrkande
4.

1.2 EU-systemets legitimitet  beredning
inför fördragsändringar


Utskottets överväganden i korthet

Ordningen      för     den      kommande
fördragsrevisionen    först  ett  brett
konvent,    därefter   en   traditionell
regeringskonferens och sist  godkännande
av  alla  medlemsstater, i enlighet  med
konstitutionella regler och  traditioner
   ger  en  god  kombination  av   bred
förankring,    hög    legitimitet    och
konstitutionell  stringens.  Regeringens
åtgärd  att  tillsätta EU 2004-kommittén
bidrar ytterligare till förankringen.

Jämför reservation 7 (mp).

Bakgrund

Sammansatta      konstitutions-       och
utrikesutskottet   behandlade   i    sitt
betänkande       2000/01:KUU1        EU:s
framtidsfrågor synen på legitimitet  inom
EU.  Utskottet yttrade där att det i  den
allmänna  debatten ofta  framförs  kritik
mot  EU  för bristande legitimitet  eller
bristande   demokrati.  Kritiken   gäller
såväl  resultaten av EU:s verksamhet  som
formerna  för  verksamheten.  En  del  av
kritiken  hänger samman med den bristande
transparensen,  varmed  inte  avses  bara
brist   på   insyn  utan  också   allmänt
svårbegriplig   beslutsgång.    Utskottet
hänvisade   till   Maktutredningen,   som
framhöll demokratins allmänna tanke  vara
att  medborgarna skall ha lika  rätt  att
påverka       samhällets       gemensamma
angelägenheter och att det  därmed  finns
ett  direkt samband mellan demokrati  och
makt.  Demokratin kan enligt  utredningen
ses  som  en  uppsättning  kriterier  för
samhällets   maktfördelning,   och    den
faktiska  maktstrukturen  kan  i   större
eller mindre grad avvika från demokratins
ideal.3   Demokrati  kan   anses   handla
ytterst  om  en  teknik  för  att   uppnå
samhällsfred  i  ett fritt  samhälle  och
erbjuda  en möjlighet att på ett legitimt
sätt  hantera  givna sociala  konflikter.
Med    demokratisk    förankring    avses
möjligheten  att    på  olika  politiska
arenor    erhålla politiskt  stöd,  dvs.
legitimitet för den förda politiken.4

EU 2004-kommittén

Regeringen  har  beslutat  tillsätta   en
parlamentarisk kommitté (SB 2001:01, dir.
2001:35),  som  antagit namnet  EU  2004-
kommittén.  Detta skall ses mot  bakgrund
av EU:s regeringschefers uppmaning i Nice
att  anordna nationella medborgardebatter
om   EU:s   framtidsfrågor  inför   nästa
regeringskonferens 2004. Kommittén har  i
uppdrag att:
·          stimulera  en  bred  offentlig
debatt om EU,
·
·         öka  kunskapen om EU  och  EU:s
framtidsfrågor,
·
·         skapa  kontaktytor  mellan  den
svenska  debatten om EU och motsvarande
debatt i övriga europeiska länder,
·
·          sammanställa  analyser  av  de
frågor som kan komma att behandlas  vid
regeringskonferensen samt
·
·               analysera        aktuella
frågeställningar  samt  rapportera   om
medborgarnas   inställning  och   förslag
beträffande EU:s framtidsfrågor.
·
Regeringen   betonar  i  direktiven   att
kommittén  inte  har  till  uppgift   att
föreslå     svenska    ståndpunkter     i
regeringskonferensen. Det är  regeringens
ansvar  att i samråd med riksdagen  lägga
fast   dessa.  Detta  hindrar  inte   att
kommittén, när så är lämpligt,  kan  göra
bedömningar   som   är   av   värde   vid
beredningen av svenska ståndpunkter.

Kommittén  har en sammanlagd  budget  på
30 miljoner kronor för de tre åren, varav
sammanlagt  15  miljoner  kronor   enligt
planen  skall  fördelas  i  projektbidrag
till t.ex. föreningar och skolor som vill
arbeta  med EU:s framtidsfrågor.  Förutom
att    fördela   projektbidrag   bedriver
kommittén också egen verksamhet,  som  är
inriktad  på  att stimulera ökad  kunskap
och  en bred allmän debatt om EU och EU:s
framtidsfrågor.       Kommittéledamöterna
kommer   att  vara  aktiva  som   talare,
skribenter, m.m. Samlingsnamnet  för  all
verksamhet som bedrivs i kommitténs  namn
är EU-stafetten.
Kommitténs   webbplats,   www.eu2004.se,
hålls  tillgänglig för debatten  om  EU:s
framtidsfrågor. Där skall man kunna hitta
grundläggande   information,   läsa    om
bidragsprojekten samt läsa om EU-debatten
i  Sverige,  i  övriga  EU-länder  och  i
kandidatländerna.       En       särskild
medborgarpanel  med 100 utvalda  personer
har  i  uppdrag  att föra en  debatt  via
Internet om EU:s framtidsfrågor.  Panelen
bidrar   till   att  stimulera   debatten
huvudsakligen  på  kommitténs   webbplats
genom   löpande  publicering   av   deras
debattinlägg.  Kommittén har  också  valt
att  i  form av en länsstafett fokusera
på ett län i taget, med start i augusti i
år.  Under  den månad som ett  visst  län
innehar    denna   stafettpinne    kommer
initiativ       att       tas        till
informationskampanjer,   till    länsvisa
omröstningar  via  Internet   samt   till
särskilda  projekt. Ett  material  riktat
till  gymnasieskolans  elever  skall  tas
fram  och  de  centrala  framtidsfrågorna
kommer  att  sammanfattas i  en  handfull
skrifter.

Motionerna

Det finns ett flertal motionsyrkanden som
i  någon mening berör frågan om hur  EU:s
demokratiska  legitimitet   kan   stärkas
eller     bevaras.    Några    motionärer
understryker   därvid   vikten   av   att
fördragsändringar   kräver    enhällighet
mellan    medlemsstaterna.    I    motion
2001/02:K87 (delvis) av Per Unckel  m.fl.
(m)   begärs   ett  tillkännagivande   om
utgångspunkter   för  Sveriges   hållning
under  EU:s  framtidsarbete. Motionärerna
framhåller  att  de  och  regeringen   är
överens  om  att  medlemsstaterna   skall
förbli   fördragens  herrar.   I   motion
2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl.  (v)
yrkande 8 begärs ett tillkännagivande  om
att  regeringen  i  EU  skall  verka  för
beslutsformerna   att   fördragsändringar
även  fortsättningsvis  skall  antas  med
enhällighet.
Kritik  mot  hur  regeringskonferenserna
fungerat framförs i motion 2001/02:K3  av
Alf  Svensson m.fl. (kd) yrkande  4,  där
motionärerna  begär ett  tillkännagivande
om att regeringskonferenserna i framtiden
bör    ersättas    av    processer    med
konstitutionella regler för ändringar och
tillägg.  I motion 2001/02:U302  av  Agne
Hansson  m.fl. (c) yrkande 9  begärs  ett
tillkännagivande om att grunden  för  den
offentliga  makten är  att  ett  samhälle
skall  byggas  underifrån.  Var  besluten
skall  fattas måste avgöras  av  närheten
till dem som berörs och av om det går att
fatta beslutet på just den nivån. EU  bör
inriktas  på  att bygga och  främja  fred
samt  garantera  rättssäkerhet  för  sina
medborgare.
I  motion 2001/02:K88 av Yvonne  Ruwaida
(mp)  begärs ett tillkännagivande om  att
konventets förslag skall skickas ut på en
mycket     bred     remissomgång     till
folkrörelser,  organisationer,   kommuner
och  regioner,  både i medlemsländer  och
ansökarländer  (yrkande  2).   Motionären
välkomnar  konventmodellen men anser  att
debatten måste bli bredare och att  olika
modeller  måste presenteras innan  beslut
fattas   i   regeringskonferensen.   Även
uppfattningen hos dem som kritiserar EU:s
federalistiska utveckling måste få  komma
fram. I samma motion yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om att  alla  EU-fördrag
som  innebär att mer makt förs över  från
nationell  nivå till EU-nivå principiellt
skall  underställas  medborgarna   i   en
folkomröstning.  Enligt motionären  visar
det faktum att den irländska befolkningen
röstade  nej  till Nicefördraget  på  det
folkliga  motstånd  som  finns  mot   den
odemokratiska   fördragsändringsprocessen
inom EU.
Motionären  föreslår vidare (yrkande  9)
att  EU:s  fördrag diskuteras fram  genom
följande process.

En   utredning  av   oberoende
representanter   från  alla   europeiska
länder  (inte bara EU-länder)  tillsätts
med  uppgift att sammanställa ett  stort
antal  skisser till ett lagomsamarbete
för  hela Europa. Skisserna beställs  av
t.ex.   universitet,  folkrörelser   och
enskilda.

Sammanställningen skickas sedan
på  remiss  till kommuner, regioner  och
folkrörelser  i  hela  Europa   med   en
remisstid på förslagsvis två år.
Slutredigeringen uppdras åt ett
alleuropeiskt konvent.
Slutförslaget    underställs
samtliga länder, och varje europeisk stat
och  självstyrande region skall ha  full
frihet     att,     exempelvis     genom
folkomröstning, ansluta sig eller avstå.

Utskottets överväganden

Beslutet att inrätta Europeiska konventet
innebär  att  de frågor som kan  förutses
bli aktuella vid nästa regeringskonferens
blir   föremål  för  en  gedigen,   öppen
debatt.  Utskottet välkomnar detta,  inte
minst  mot bakgrund av diskussionerna  om
legitimitet.
Utskottet  noterar  att  åtgärder   även
vidtagits  för  att inom  Sverige  främja
debatten i dessa frågor, i synnerhet  den
verksamhet    som    EU    2004-kommittén
bedriver. Detta välkomnas. Den inriktning
som   beslutats  för  EU  2004-kommitténs
arbete tillgodoser i stor utsträckning de
förslag  och  synpunkter som framförts  i
motionerna när det gäller bred förankring
av    konventsarbetet   samt    av    den
slutprodukt  som  konventet  lämnar  till
regeringskonferensen.
Det  saknas,  enligt utskottets  mening,
anledning  att göra avsteg från principen
att  fördragsändringar  skall  förhandlas
fram    genom    en   regeringskonferens.
Utskottet delar därmed regeringensnoterar
att  regeringen  har samma  grundläggande
syn  på  medlemsstaterna  som  fördragets
herrar.   Hur   godkännande   av    dessa
fördragsändringar     sedan      beslutas
nationellt är inte en fråga för EU,  utan
för varje medlemsstat för sig.
Den  ordning som därmed utkristalliserat
sig för den kommande fördragsrevisionen 
först  ett  brett  konvent,  därefter  en
traditionell regeringskonferens och  sist
godkännande  av  alla  medlemsstater,   i
enlighet med konstitutionella regler  och
traditioner  ger, enligt utskottets syn,
en  god  kombination av bred  förankring,
hög   legitimitet   och   konstitutionell
stringens.
Utskottet anser att de krav som väckts  i
motionsyrkanden syftande till att befästa
medlemsstaterna som fördragens herrar får
anses redan tillgodosedda.

Motionerna 2001/02:K87 (m) (delvis)  och,
2001/02:K427  (v) yrkande  8  kan  därför
besvaras  med vad utskottet anfört.  Även
motionerna,  2001/02:U302 (c)  yrkande  9
samt  2001/02:K88  (mp)  yrkande  2   kan
besvaras   med   vad  utskottet   anfört.
Motionerna 2001/02:K3 (kd) yrkande 4 samt
2001/02:K88  (mp)  yrkandena  4   och   9
avstyrks.

1.3 Framtidskonventet och nästa
regeringskonferens

Utskottets överväganden i korthet

Konventets  sammansättning  och   mandat
motsvarar  i  bärande delar  vad  som  i
tidigare   utskottsbetänkanden   ansetts
önskvärt.   Utskottet   välkomnar    att
kandidatländerna  fullt  ut   deltar   i
arbetet.

Bakgrund

Riksdagen  har  vid  två  tillfällen  det
senaste   året  behandlat  formerna   för
förberedelse av nästa regeringskonferens,
utifrån dels betänkande 2000/01:KUU1 EU:s
framtidsfrågor,      dels      betänkande
2001/02:KUU1 Nicefördraget. Det  var  vid
tiden  för  det senare betänkandet  redan
klart   att  något  slags  brett  konvent
skulle  sammanträda under 2002 och början
av     2003     för     att     debattera
framtidsfrågorna.  Konventet  fick   kort
därefter  sin  utformning och  ett  öppet
formulerat   mandat   genom   den    s.k.
Laekenförklaringen,   som   beskrivs    i
regeringens  skrivelse  och  som  i   sin
helhet finns som bilaga till skrivelsen.
I   båda   de   åberopade   betänkandena
betonas  vikten  av  en  bred  diskussion
inför    nästa   regeringskonferens.    I
betänkande       2000/01:KUU1        EU:s
framtidsfrågor understryks därvidlag  att
allmänheten   och  intresseorganisationer
måste   ges   ordentligt   utrymme    för
åsiktsutbyte   innan   ställningstaganden
görs   som   sedan  kan   uppfattas   som
bindande.       Möjligheterna        till
remissbehandling i de olika frågorna bör,
underströk utskottet då, tas till vara.
Detta  måste  kompletteras  med  en  mer
formaliserad debatt bland företrädare för
medlemsstaterna och EU:s institutioner, i
en   form  som  också  ger  utrymme   för
företrädare för kandidatländerna. En  ram
för   denna  mer  formaliserade  del   av
debatten  kunde,  framhöll  utskottet   i
betänkande   2001/02:KUU1  Nicefördraget,
utgöras   av   ett   konvent.   Utskottet
förutsatte att ett sådant konvent  skulle
arbeta  under stor öppenhet. I  fråga  om
konventets sammansättning uttrycktes  den
principiella inställningen att  konventet
i   huvudsak   skulle   baseras   på   de
nationella  parlamenten  och  låta  dessa
vara   brett  representerade.  Konventets
arbetsmetoder     borde     vidare     ge
företrädarna     för    de     nationella
parlamenten  tillräckligt  utrymme  också
för   deras   ordinarie   parlamentariska
uppdrag  och för samråd i de  frågor  som
diskuteras    i   konventet.    Särskilda
sekretariatsresurser   förutsågs    också
behöva  avsättas inom konventets ram  för
de  nationella parlamentens räkning.  Ett
eget  kvalificerat och i förhållande till
EU:s      institutioner     självständigt
sekretariat  måste  stå  till  konventets
förfogande.
Dagordningen   för  konventet   berördes
också   av  utskottet.  Den  måste   inte
nödvändigtvis  begränsas till  de  frågor
som      uttryckligen      nämnts       i
Niceförklaringen.  Konventet   borde   ha
möjlighet  att debattera även angränsande
frågor och dess arbete borde mynna  ut  i
ett   brett   underlag  som   gav   olika
lösningar     på    de    problem     som
regeringskonferensen sedan kommer att  ha
att  arbeta med. Utskottet underströk att
det   slutligen   är   en   uppgift   för
regeringskonferensen att  förhandla  fram
det   fördrag   som  skall   underställas
medlemsstaterna för ratificering.
Sedan utskottet uttalade detta har,  som
redan   framgått,  Europeiska   rådet   i
Laekenförklaringen beslutat om  grunderna
för  konventets arbete. Det  konvent  som
tillsatts har fått en sammansättning  där
nationella  parlament, om man  räknar  in
både         medlemsstaternas         och
kandidatländernas   representanter,   har
övervägande  representation. Mandatet  är
öppet  formulerat och bredare än de  fyra
institutionella  frågor  som  väcktes   i
Niceförklaringen. Konventets arbete skall
utmynna  i  ett slutdokument  som  enligt
Laekenförklaringen     kan      innehålla
antingen olika alternativ, med angivande
av  det  stöd som alternativen har  fått,
eller    rekommendationer   om    enighet
föreligger.  Detta  slutdokument  kommer
att  vara en del av beslutsunderlaget för
den  följande  regeringskonferensen  som,
understryks   det  i  Laekenförklaringen,
fattar de slutgiltiga besluten.
Kandidatländernas  villkor  i  konventet
beskrivs   i  Laekenförklaringen   enligt
följande:

Kandidatländerna  kommer  att  delta  i
full     omfattning    i     konventets
diskussioner.   De  kommer   att   vara
representerade  på  samma  villkor  som
medlemsstaterna  (en  företrädare   för
regeringen  och  två ledamöter  av  det
nationella  parlamentet)  och  delta  i
överläggningarna, dock utan  att  kunna
förhindra     en     konsensus      som
utkristalliserar       sig       mellan
medlemsstaterna.

Texten innebär att kandidatländerna fullt
ut  deltar i konventets arbete, dock inte
fullt   ut   i  dess  beslut.  Den   enda
inskränkningen handlar om möjligheten att
förhindra    en   framväxande   konsensus
rörande   beslutsförslag  eller   texter.
Deras  ställning har ytterligare  stärkts
genom  ett beslut av konventet  att  låta
kandidatländerna nominera en representant
som   permanent  adjungerad  ledamot   av
konventets presidium.

Till  konventet  har knutits  ett  forum
för  bred debatt med företrädare för  det
civila samhället samt ett sekretariat som
fått  sin organisatoriska planering  inom
ministerrådssekretariatet,    men     som
arbetar  oberoende direkt för  konventet.
Inom  ramen för konventets arbete  kommer
ett     särskilt    ungdomskonvent    att
arrangeras.  Detta  ungdomskonvent,   som
skall   involvera  207  unga  från   hela
Europa,  kommer att rapportera  till  det
formella konventet.

Regeringen

Regeringen   redovisar  i  skrivelsen   i
korthet     konventets    sammansättning,
tidsplan,  arbetsmetod och  finansiering.
Det   civila   forum  som  skall   arbeta
parallellt med konventet omnämns. I fråga
om    den   fortsatta   processen   efter
konventets  avslutande  anför  regeringen
dels att den har för avsikt att återkomma
till riksdagen i en andra skrivelse efter
konventets    avslutande,    dels     att
konventets slutprodukt  om tiden  medger
det    kommer att skickas på  remiss.  I
denna   del   hänvisar  regeringen   till
riksdagens    tillkännagivande    rörande
förberedelsearbetet      inför      nästa
regeringskonferens.

Motionerna

I  motion  2001/02:K87  (delvis)  av  Per
Unckel m.fl. (m) framhålls att konventets
förslag, tillsammans med andra idéer  som
kommer  fram under förberedelseprocessen,
skall   ge   underlag  för  den  följande
regeringskonferensen. Enligt motionärerna
finns  det  gott om tid att  överväga  de
eventuella  grundlagsändringar  som   nya
fördrag beslutade i en regeringskonferens
år 2004 kan aktualisera, för att beslut i
dessa  skall kunna tas i anslutning  till
valet år 2006.
I   motion   2001/02:K86  av  Karl-Göran
Biörsmark m.fl. (fp) yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande  om  att  konventet  ges
meningsfulla     mandat.     Motionärerna
framhåller  betydelsen av att tiden  fram
till nästa regeringskonferens präglas  av
en  bred  och meningsfull diskussion  och
debatt så att konferensen inte leder till
en  ny sista-minuten-runda som i Nice med
kompromisser  och kohandel bakom  stängda
dörrar.
Margit   Gennser  (m)  begär  i   motion
2001/02:K2 yrkande 3 ett tillkännagivande
för  regeringen  att den  bör  verka  för
specifika,     i     motionen     angivna
förändringar av Nicefördraget.

Utskottets överväganden

Utskottet    noterar    att    konventets
sammansättning och mandat i bärande delar
motsvarar  vad sammansatta konstitutions-
och     utrikesutskottet    i    tidigare
betänkanden ansett önskvärt. Det  har  en
övervägande representation av  nationella
parlamentariker, ett sekretariat  som  är
politiskt  om än inte organisatoriskt  
fristående  och ett mandat som  är  brett
och  öppet  formulerat.  Konventets  eget
beslut    att    inkalla   ett    separat
ungdomskonvent, utöver samverkan med  ett
forum   för  det  civila  samhället,   är
välkommet.

Utskottet         välkomnar          att
kandidatländerna  beretts  möjlighet  att
fullt ut delta i konventets arbete.
Genom   konventets  sammansättning   och
arbetsmetod har enligt utskottets  mening
förutsättningar  skapats  för  den  breda
debatt  och  det väl förankrade  underlag
inför  den  kommande regeringskonferensen
som    får   sägas   ha   varit   syftet.
Regeringens   ovan  nämnda   åtgärd   att
tillsätta  EU 2004-kommittén kompletterar
detta.
Regeringen   har   tillkännagivit    sin
avsikt  att  avge  en särskild  skrivelse
inför nästa regeringskonferens samt  att,
om  tiden  så medger, sända förslaget  på
remiss.   Detta   är   i   enlighet   med
riksdagens tidigare framförda vilja.
Motion   2001/02:K87  (delvis)  (m)   och
motion  2001/02:K86 (fp)  yrkande  2  kan
besvaras med vad utskottet anfört.
Det  saknas  anledning att  diskutera  en
omförhandling   av  Nicefördraget   eller
vilka    förhandlingspositioner   Sverige
skulle  inta  vid en sådan omförhandling.
Motion  2001/02:K2 (m) yrkande 3 avstyrks
därför.

2 EU:s framtida uppbyggnad


2.1 Fördragsstrukturen


Utskottets överväganden i korthet


Utskottet   är   i   grunden    positivt
inställt    till   en   förenkling    av
fördragen.  Vad benämningen konstitution
beträffar,  är  terminologi   inte   den
springande  punkten. Utskottet  är  inte
övertygat  om  att det  är  möjligt  att
föreskriva         en          förenklad
ändringsprocedur för någon  del  av  ett
grundfördrag eller en konstitution.

Jämför reservationerna 8 (v, mp)  och  9
(fp).

Bakgrund

EU  är  uppbyggt på mellanstatlig  grund,
men   med  överstatliga  inslag,   vilket
beskrivits i avsnitt 1.1 ovan.  EU  vilar
på  ett  antal folkrättsliga fördrag  som
godkänts av alla medlemsstater i enlighet
med deras konstitutionella regler, vilket
regelmässigt     innebär     att     alla
medlemsländernas   nationella   parlament
skall  godkänna  en fördragsändring,  och
att folkomröstningar ibland hålls i vissa
länder.  Det  får  därför  betecknas  som
politiskt och juridiskt komplicerat,  och
omgärdat av starka formkrav, att ändra  i
EU:s  grundtexter. Likväl har det funnits
ett behov av att fortlöpande utveckla det
europeiska samarbetet. För att möjliggöra
den  utvecklingen har ändringar vidtagits
i  den  grundläggande fördragsstrukturen,
men  det  är bara vid tre tillfällen  som
helt  nya grundfördrag tillkommit.  Först
1951,   då   det   första  grundfördraget
skrevs: Parisfördraget, som inrättade den
europeiska   kol-   och  stålgemenskapen.
Sedan   1957,   då  de  två  Romfördragen
skapade  dåvarande EEG samt Euratom,  vid
sidan av Parisfördraget. Slutligen 1991 i
Maastricht, då ett unionsfördrag  ingicks
och   skapade  EU,  jämte  vad   som   då
utvecklats till EG. Därutöver har vid mer
än  ett  dussin tillfällen  nu senast  i
Nice   år   2000     mer  eller   mindre
ingripande  förändringar i de existerande
grundfördragen beslutats,  eller  tillägg
gjorts,   utan  att  därför  något   nytt
grundfördrag tillkommit.
Detta att medlemsstaterna ofta valt  att
detaljändra i existerande fördrag snarare
än  att  skriva något helt nytt  är,  mot
bakgrund      av     den     komplicerade
förändringsproceduren,         naturligt.
Medlemsstaterna  har  regelmässigt   sökt
genomföra  sina politiska önskningar  med
minsta   möjliga  ingripanden  i   själva
grundtexterna.  Men detta  har  haft  ett
pris: helheten och överblicken har blivit
lidande  i  ett  system  som  i  dag  kan
beskrivas    som   ett    lapptäcke    av
fördragsändringar. Strukturen  blir  inte
nämnvärt    mer    lättillgänglig     när
Parisfördraget om några månader  formellt
upphör att gälla.5
Det  är  därför naturligt att en  debatt
förts,  från tid till annan, om  att  med
ett Alexanderhugg lösa upp den nuvarande,
komplicerade fördragsstrukturen  för  att
ersätta  denna med något helt  nyskrivet,
eller      nyredigerat,      och      mer
sammanhängande.  I  debatten  har   några
olika  förslag  förts  fram  om  hur  man
skulle  kunna skapa en mer lättillgänglig
fördragsstruktur.  Tre  huvudtankar   har
utkristalliserats. Den första går  ut  på
att    redigera    om   de    existerande
grundfördragen  så  att  de  får  en  mer
samlad uppställning och blir lättare  att
hitta  i.  Den andra huvudtanken  är  att
grundfördragen, för att tydliggöra  deras
ställning  och funktion, skulle  benämnas
konstitution   i  stället   för   fördrag
(eller, som ett mellanting, den term  som
bl.a.    framtidskonventets    ordförande
Valéry   Giscard   dEstaing   valt   att
använda, ett konstitutionellt fördrag).
Benämningen konstitution skulle i så fall
stå  för samma slags grundtext som dagens
fördrag, men ge andra associationer.  Den
tredje huvudtanken i debatten är att  ett
sålunda  omredigerat  fördrag,  eller  en
konstitution, skulle underkastas  delvis
nya  regler för godkännande av ändringar.
Förespråkarna har hänvisat till att det i
dagens    fördrag   ingår   många    rena
tillämpningsregler, som inte i sig är  av
sådan  karaktär  att de  nödvändiggör  en
tungrodd  beslutsmodell med  ratifikation
hos      medlemsstaternas      nationella
parlament.    En    hård     kärna     av
konstitutionella regler,  inklusive  alla
regler   om  kompetensöverföring,  skulle
behållas    med   dagens    regler    för
fördragsändring.  Men  därutöver   skulle
alltså  en  annan  beslutsprocedur  kunna
diskuteras.
I     Niceförklaringen    nämns     fyra
huvudfrågor för framtidsdebatten, och  en
av  dessa  är en förenkling av fördragen
för  att  göra dem tydligare och  lättare
att   förstå,  utan  att  deras  innebörd
ändras.  I  Laekenförklaringen   byggdes
detta  på med ytterligare ett antal öppet
formulerade frågor:

Därvid  inställer sig  fyra  serier  av
frågor.  Den första gäller förenklingen
av    befintliga   fördrag   utan   att
innehållet  ändras. Måste  åtskillnaden
mellan  unionen  och gemenskaperna  ses
över?  Och  uppdelningen i tre  pelare?
Därefter   kommer   frågorna   om    en
eventuell      omstrukturering       av
fördragen.   Måste   det   införas   en
åtskillnad mellan ett grundfördrag  och
övriga  fördragsbestämmelser?  Bör   en
sådan  uppdelning  införas?  Kan  detta
leda    till   en   åtskillnad   mellan
ändrings-  och ratificeringsförfaranden
för     grundfördraget    och    övriga
fördragsbestämmelser? Vidare måste  det
övervägas   huruvida  stadgan   om   de
grundläggande rättigheterna  skall  tas
in  i  grundfördraget  och  om  unionen
skall   ansluta  sig  till   Europeiska
konventionen     om    de     mänskliga
rättigheterna. Slutligen  infinner  sig
frågan  huruvida denna  förenkling  och
omstrukturering  inte  på  sikt  skulle
kunna  leda  till  att  det  antas   en
grundlagstext   inom   unionen.   Vilka
skulle     utgöra     de     viktigaste
beståndsdelarna  i en  sådan  grundlag?
De   värderingar  unionen   står   för,
medborgarnas grundläggande  rättigheter
och    skyldigheter,   medlemsstaternas
förhållanden i unionen? (Två  uppenbara
feltryck   i   Laekenförklaringen   har
korrigerats här.)

Tanken  på  att,  för någon  del  av  ett
grundfördrag i Europasamarbetet, tillämpa
en   procedur   för  ändring   som   inte
innefattar   krav   på   godkännande    i
nationella parlament är inte  ny.  I  det
första  av grundfördragen, Parisfördraget
som  inrättade  kol- och stålgemenskapen,
fanns  det en sådan regel. Artikel  96  i
EKSG-fördragets    ursprungliga     form6
reglerade   möjligheten   att   ändra   i
fördraget          via          sedvanlig
regeringskonferens, byggt på  enhällighet
och ratifikation. Men artikel 95 styckena
3  och  4  i  samma fördrag förutsåg  att
vissa  slags  ändringar i fördraget  (med
undantag  för bl.a. sådant som rörde  den
grundläggande             institutionella
uppsättningen   samt  kompetenserna   hos
gemenskapen)  kunde ske med  en  procedur
inom gemenskapsinstitutionerna, utan krav
på  ratificering.  Beslutsproceduren  var
mycket komplicerad. Den krävde först  fem
sjättedels majoritet i ministerrådet  och
enhällighet   i   den  höga   myndigheten
(motsvarigheten till det som  sedan  blev
Europeiska   kommissionen),   sedan   ett
positivt  utslag från gemenskapsdomstolen
samt  tre  fjärdedels  majoritet  i   den
rådgivande  församlingen  (embryot   till
dagens Europaparlament).

Inför   regeringskonferensen  som  ledde
fram     till    Nicefördraget    verkade
Europeiska    kommissionen     för     en
omarbetning av fördragen. På  uppdrag  av
kommissionen har flera rapporter i frågan
tagits   fram.  Processen   beskrivs   i
betänkande 2000/01:KUU1, s. 32 f.
I   sitt  betänkande  2000/01:KUU1  EU:s
framtidsfrågor    uttalade    sammansatta
konstitutions-    och    utrikesutskottet
uppfattningen   att   enkelt   uppställda
fördrag, som är lättlästa och begripliga,
är till fördel för EU:s sätt att fungera.
Det     gäller     särskilt     i     ett
utvidgningsperspektiv.   Enkla    fördrag
betecknades  också som en demokratifråga.
Liksom  på  det  nationella  planet   har
medborgarnas  möjligheter att  överblicka
fördragen   och   själva   tillägna   sig
texternas  innehåll  ett  egenvärde   och
bidrar    till    unionens   demokratiska
legitimitet. En uppdelning i grundfördrag
och  andra bestämmelser kan ses  som  ett
sätt    att    göra   regelverket    mera
lättillgängligt.
Utskottet   erinrade   emellertid    den
gången      också      om      fördragens
tillkomsthistoria,   som   präglats    av
behovet   av  kompromisser  med  politisk
bakgrund.    Otydligheter   i    texterna
återspeglar ofta denna bakgrund.  Det  är
därför   ofrånkomligt  att  det   i   ett
förenklingsarbete även  uppkommer  frågor
som    rör   bestämmelsernas   materiella
innebörd.

Regeringen

Regeringen  berör i skrivelse 2001/02:115
frågan  om val av term för grundfördragen
  fördrag, konstitution eller  något
annat.    I    bakgrundstexten    skriver
regeringen:

Vissa  hävdar  att  en  EU-konstitution
skulle         kunna         tydliggöra
ansvarsfördelningen  mellan  EU:s   och
medlemsstaternas        ansvarsområden.
Begreppen   konstitution,   författning
och  grundfördrag har även  en  central
plats   i  debatten  om  hur  fördragen
skall  kunna göras mer lättillgängliga.
Det  finns förslag om att unionen borde
anta  ett  grundfördrag  med  bl.a.  de
viktigaste  värderingarna  som  unionen
står  för,  medborgarnas  grundläggande
rättigheter   och   skyldigheter   samt
medlemsstaternas    förhållande    till
unionen.

Som    svenska    utgångspunkter    anger
regeringen därefter:

De  nuvarande fördragen kan mycket  väl
ses  som  en  författning  eftersom  de
fastställer   EU:s   befogenheter   och
målsättningar,   reglerar   de    olika
institutionernas ansvar och  bygger  på
respekten       för       grundläggande
rättigheter.  Men  EU  är  inte   någon
statsbildning  och  dess  beslutsformer
kan  därför inte jämföras med en stats.
Nationalstaterna kommer att  förbli  en
viktig   del  av  identiteten  med   de
nationella   parlamenten   [som]    den
främsta  bäraren  av  den  demokratiska
legitimiteten.    Oavsett    hur    ett
framtida  fördrag kommer  att  benämnas
(grundlag,   författning  etc.)   måste
medlemsstaterna    förbli    fördragets
herrar.  Det  avgörande är alltså  inte
frågan  om  EU skall ha en  författning
eller  inte,  utan  vilken  författning
och   vilken  kompetensfördelning   man
vill ha.

Motionerna

Ett   flertal  motionsyrkanden  tar   upp
frågan om att tillskapa en konstitution
eller  en författning för EU. I  motion
2001/02:K3  av  Alf Svensson  m.fl.  (kd)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande  om
att    nästa   regeringskonferens   måste
utmynna  i  en konstitution för  EU.  Ett
liknande  yrkande  framställs  i   motion
2001/02:K426 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)
yrkande 1. I motion 2001/02:U302 av  Agne
Hansson  m.fl. (c) yrkande 11 begärs  ett
tillkännagivande    om    en    europeisk
konstitution som underlättar relationerna
mellan medborgarna och institutionerna. I
motion  2001/02:U301 av  Lars  Leijonborg
m.fl.  (fp) yrkande 5, motion 2001/02:K86
av   Karl-Göran  Biörsmark   m.fl.   (fp)
yrkande  5  samt  motion  2001/02:K62  av
Helena  Bargholtz m.fl.  (fp)  yrkande  6
(delvis) begärs tillkännagivanden om  det
önskvärda  i  en  konstitution  för   EU.
Motionärerna  bakom  motion  2001/02:U301
yrkande 5 anser att det är nödvändigt att
medlemsländerna   skriver   en   gemensam
författning  för  att  medborgarna  skall
veta  var  ansvaret ligger  och  för  att
medlemsländerna    skall    veta    vilka
politiska och demokratiska åtaganden  som
är  förknippade med ett medlemskap i  EU.
Principerna och procedurerna  bör  finnas
tydligt angivna i en officiell text,  där
det  klart  framgår vilka frågor  som  EU
skall handha och vilka frågor EU inte får
syssla med.
Ett     motionsyrkande    syftar    till
motsatsen,    nämligen    ett     tydligt
avståndstagande   från   tanken   på   en
konstitution    för    EU.    I    motion
2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl.  (v)
yrkande    9    (delvis)    begärs    ett
tillkännagivande om att regeringen  i  EU
skall    avvisa   upprättandet   av    en
konstitution.   Som   ett   led   i    en
ytterligare  federalisering av  EU  finns
det,  enligt  motionärerna,  försök   att
vinna   anklang  för  skapandet   av   en
konstitution,   som  i  sin   tur   anses
nödvändig  för att skapa en stat  på  EU-
nivå.      En      konstitution       där
lagstiftningsmakten     delas      mellan
Europaparlamentet  och  EU:s   regeringar
skulle  enligt motionärerna  innebära  en
utomordentlig    försvagning    av     de
nationella parlamenten.
Andra  motionsyrkanden siktar främst  in
sig   på  frågan  om  en  uppdelning   av
fördragstexten, eller en sådan uppdelning
av  en  framtida konstitution.  I  motion
2001/02:K87 (delvis) av Per Unckel  m.fl.
(m)   begärs   ett  tillkännagivande   om
utgångspunkter   för  Sveriges   hållning
under   EU:s   framtidsarbete.   I    ett
konstitutionellt  fördrag   bör   tydligt
klargöras  de  grundläggande  frågor  där
medlemsstaterna  måste fatta  beslut  med
enhällighet. Motionärerna anser att  EU:s
fördragsstruktur bör utvecklas så att  de
grundläggande reglerna om EU:s uppgifter,
öppenheten och institutionerna  samlas  i
ett  grundfördrag, som skall vara tydligt
och  möjligt för Europas folk att förstå.
I  motion  2001/02:U302 av  Agne  Hansson
m.fl.    (c)    yrkande14   begärs    ett
tillkännagivande om en uppdelning av EU:s
konstitution. Motionärerna anser att  man
bör   fullfölja  tanken  att   dela   upp
konstitutionen i två delar: en fast kärna
som bör vara mycket svår att förändra och
ett   avsnitt   som  behandlar   unionens
politiska       innehåll,       däribland
kompetenskatalogen. För  förändringar  av
den bör former finnas för beslutsfattande
i  enklare  former,  även  om  kravet  på
enhällighet bör kvarstå.

Utskottets överväganden

Ett  av de främsta syftena med den debatt
om  Europas  framtid som nu förs  är  att
försöka göra Europeiska unionen och  dess
beslutsfattande  mer lättillgängliga  för
medborgarna.  En nyckelfråga  är  då  att
göra själva grundtexterna lättförståeliga
och  överblickbara. Det finns därmed skäl
att  noga  studera alla förslag  som  kan
bidra till detta.
Utskottet   bekräftar  den   i   grunden
positiva inställningen till en förenkling
av  fördragen som riksdagen tidigare,  på
grundval av det sammansatta konstitutions-
och      utrikesutskottets     betänkande
2000/01:KUU1  EU:s framtidsfrågor,  givit
uttryck för.
I  konsekvens med vad som uttryckts ovan
i   avsnitt  1.1,  om  en  nedtoning   av
terminologibegreppsfrågorna,          har
utskottet kommit till samma slutsatsdelar
utskottet    regeringens    grundläggande
analys  i  fråga om termen  konstitution.
Terminologin  är, vilket även  regeringen
framhåller,  inte  i sig  den  springande
punkten. I avsnitt 1.1 finns en genomgång
av  viktigare begrepp i debatten. Av  den
framgår   att   begreppet  konstitution
härrör  från statsrätten, och därmed  får
anses  beteckna något som  normalt  utgör
del   av  en  statsstruktur.  Men  termen
tolkas olika i olika länder och har  även
en mer allmän betydelse.
Utskottet kan inte se något som  hindrar
att  det  inom framtidskonventet förs  en
öppen  diskussion om termen konstitution,
eller     frasen     benämningen     ett
konstitutionellt fördrag som  konventets
ordförande använt.
En  avgörande punkt är att beslutsformen
för förändringar inte urholkas. Tanken på
att   någon   del   av  ett   omredigerat
grundfördrag,    ett    konstitutionellt
fördrag  eller en konstitution  skulle
kunna  ändras  utan krav på  ratifikation
ter sig främmande för utskottet. Utan att
något  konkret förslag föreligger är  det
svårt   att   bilda  sig   en   definitiv
uppfattning. Utskottet har dock svårt att
se  att  det över huvud taget kan  tänkas
finnas sådana regler som, å ena sidan, är
såpass ingripande att de hör hemma i  ett
grundfördrag,   ett   konstitutionellt
fördrag eller en konstitution  och,  å
andra  sidan, samtidigt är av sådan natur
att  de  bör kunna ändras utan riksdagens
medverkan.
Med  den  anförda öppenheten, i fråga  om
terminologi samt i fråga om en uppdelning
av fördraget i två delar, anser utskottet
att motionerna 2001/02:K3 (kd) yrkande 1,
2001/02:K426 (kd) yrkande 1, 2001/02:U302
(c)  yrkandena  11  och 14,  2001/02:U301
(fp)  yrkande 5, 2001/02:K86 (fp) yrkande
5,  2001/02:K62 (fp) yrkande  6  (delvis)
samt   2001/02:K87   (delvis)   (m)   kan
besvaras. Motion 2001/02:K427 (v) yrkande
9   (delvis),  som  syftar  till  att  på
förhand   utesluta  ett  visst  resultat,
nämligen    användningen    av     termen
konstitution, avstyrks däremot.

2.2 Grundläggande rättigheter

Utskottets överväganden i korthet

EU    skall   i   sitt   beslutsfattande
uppfylla    högt   ställda    krav    på
rättssäkerhet   och   respekt   för   de
mänskliga       rättigheterna        och
grundläggande  friheterna.  Sverige  bör
med all kraft verka för att EU eller  EG
kan anslutas till Europakonventionen  om
mänskliga  rättigheter och grundläggande
friheter.  Att  göra  EU:s  stadga   för
grundläggande rättigheter  bindande  kan
studeras,     försåvitt     Europarådets
konvention och praxis kan värnas.

Jämför reservation 10 (v, mp).


Bakgrund

De     mänskliga    rättigheterna     och
grundläggande   friheterna   är   bärande
inslag   i   den  gemensamma   europeiska
värdegrund  som  både  EU-samarbetet  och
Europarådets   verksamhet    vilar    på.
Riksdagen  har  vid  två  tillfällen   de
senaste  två  riksmötena  uttalat  sig  i
frågor  som rör hur EU i framtiden  skall
tillförsäkra      dessa     grundläggande
rättigheter  i  sin verksamhet    och  i
synnerhet i sitt beslutsfattande  men på
ett  sätt som inte urholkar det rättsliga
skyddssystem  som byggts upp  inom  ramen
för    tillämpningen   av    Europarådets
konvention  om de mänskliga rättigheterna
och   de   grundläggande  friheterna.   I
betänkandet       2000/01:KUU1       EU:s
framtidsfrågor      gav       sammansatta
konstitutions-  och  utrikesutskottet  en
fyllig bakgrundsbeskrivning till frågan.
En     av     Europarådets    viktigaste
uppgifter, framhöll utskottet den gången,
är att vidmakthålla och vidareutveckla de
mänskliga    rättigheterna     och     de
grundläggande friheterna. Som ett  led  i
detta   arbete   utarbetades   år    1950
Europakonventionen till skydd  för  dessa
rättigheter och friheter. Bland dessa kan
nämnas  rätten  till  liv  och  personlig
frihet, till respekt för privatliv,  till
tanke-   och  yttrandefrihet   och   till
domstolsprövning. Konventionen har senare
kompletterats  med elva tilläggsprotokoll
till skydd för ytterligare rättigheter.
Utskottet  framhöll vidare den rättsliga
kontrollen  av  de skyddade rättigheterna
som  ett centralt element i konventionen.
Enskilda  medborgare har rätt  att  klaga
hos  Europadomstolen  när  de  anser  att
deras rättigheter har kränkts. Det är  en
orsak  till att sociala rättigheter,  som
rätten   till   arbete  och   en   rimlig
levnadsstandard      samt      kulturella
rättigheter,    inte    togs    med     i
konventionen. Sociala rättigheter togs  i
stället  senare upp i Europeiska  sociala
stadgan.
Även   Europeiska   unionen   har    ett
befintligt    skydd   av    grundläggande
rättigheter.   Unionen   bygger   på   de
gemensamma    principerna   om    frihet,
demokrati  och respekt för  de  mänskliga
rättigheterna    och   de   grundläggande
friheterna  samt  på rättsstatsprincipen.
EU   skall  som  allmänna  principer  för
gemenskapsrätten      respektera       de
grundläggande   rättigheterna,   som   de
garanteras i Europakonventionen  och  som
de  följer av medlemsstaternas gemensamma
konstitutionella             traditioner.
Bestämmelser om detta har tagits in i EU-
fördraget (artikel 6). Den vikt som fästs
vid de nämnda principerna bekräftas också
i  ingressen till fördraget.  Denna  EU:s
skyldighet     att     respektera      de
grundläggande      rättigheterna      har
bekräftats  och  definierats  genom   EG-
domstolens rättspraxis.

Stadgan för grundläggande rättigheter

Vid  Europeiska rådets möte i  Köln  1999
angavs    i    slutsatserna    att     de
grundläggande              rättigheternas
utomordentliga  betydelse  och   räckvidd
skulle  förankras på ett för  medborgarna
påtagligt  sätt.  En  stadga  för   dessa
rättigheter  skulle  utarbetas   av   ett
särskilt konvent. Frågan om och i så fall
hur  stadgan skulle fördragsfästas skulle
tas upp senare.
EU:s    stadga   om   de   grundläggande
rättigheterna proklamerades i samband med
Europeiska  rådets  möte  i  Nice  den  7
december 2000. Stadgan angavs vara avsedd
att   hjälpa   unionens  medborgare   att
identifiera sig med skyddade och  erkända
värderingar och exemplifiera innehållet i
artikel  6.2 i Unionsfördraget.  Stadgans
räckvidd anges i dess artikel 51, där det
anges bl.a. att bestämmelserna riktar sig
till  unionens  institutioner  och  organ
samt  till  medlemsstaterna  endast   när
dessa   tillämpar  unionsrätten.  Stadgan
medför inte någon ny befogenhet eller  ny
uppgift  för gemenskapen och  unionen.  I
artikel 52.3 förklaras att i den mån  som
stadgan    omfattar    rättigheter    som
motsvarar   sådana  som   garanteras   av
Europakonventionen  skall  de  ha   samma
innebörd och räckvidd som i konventionen,
men     bestämmelsen     hindrar     inte
unionsrätten  från att  tillförsäkra  ett
mer långtgående skydd.
Parallellt    med   proklamationen    av
stadgan  vid toppmötet i Nice  antogs,  i
slutakten  till regeringskonferensen  för
Nicefördraget, den särskilda förklaringen
om EU:s framtid. En av de fyra frågor som
formulerades i Niceförklaringen är den om
vilken ställning den i Nice proklamerade
Europeiska   unionens   stadga   om    de
grundläggande rättigheterna skall  ha,  i
enlighet med slutsatserna från Europeiska
rådet   i   Köln.  I  Laekenförklaringen
upprepades  frågeställningen  från  Nice,
dock  utan att det här formulerades några
ytterligare frågor.

EU:s anslutning till Europakonventionen

Samtliga  EU:s medlemsstater är  anslutna
till   Europakonventionen  om   mänskliga
rättigheter  och grundläggande  friheter.
Idén  om  en anslutning till konventionen
av EU eller EG har diskuterats under lång
tid   och  har  också  underställts   EG-
domstolen. Domstolen ansåg sig dock  inte
kunna  uttalat bekräfta att EU-rätten  på
dåvarande     stadium     (mars     1996)
möjliggjorde      någon       anslutning.
Europarådets  parlamentariska  församling
uttalade  sig i januari 2000 positivt  om
EU:s  tillträde  till konventionen.  Även
Europaparlamentet     och      Europeiska
kommissionen har stött idén.
Riksdagen    har   vid    ett    flertal
tillfällen uttalat att en anslutning  bör
ske,    senast   vid   behandlingen    av
betänkanden        från       sammansatta
konstitutions-    och    utrikesutskottet
2000/02:KUU1  EU:s  framtidsfrågor   samt
2001/02:KUU1 Nicefördraget.

Regeringen

Regeringen    beskriver    i    skrivelse
2001/02:115   hur  EU:s  stadga   om   de
grundläggande   rättigheterna   (stadgan)
undertecknades   och   proklamerades   av
Europaparlamentets talman samt rådets och
kommissionens  ordförande vid  Europeiska
rådets  möte  i  Nice  i  december  2000.
Rättigheterna     baserar     sig      på
grundläggande  fri- och  rättigheter  som
erkänts    i   andra   dokument,    bl.a.
Europeiska  konventionen  angående  skydd
för  de  mänskliga rättigheterna  och  de
grundläggande                  friheterna
(Europakonventionen).  Stadgan  är   inte
juridiskt   bindande  utan  en   politisk
deklaration. Stadgans framtida ställning,
dvs.   om   den  skall  göras   rättsligt
bindande, är en av de framtidsfrågor  som
särskilt lyfts fram i Niceförklaringen.
Regeringen  anför  vidare  i  skrivelsen
att  den avser att verka för att EG eller
EU     uttryckligen    ges    erforderlig
behörighet   för  en  sådan   anslutning.
Regeringen     identifierar      följande
möjligheter  för den framtida hanteringen
av stadgan för grundläggande rättigheter:

·         Om  fördragen delas upp  i  två
delar kan stadgan, eller delar av  den,
utgöra  en  viktig  beståndsdel  i  ett
framtida grundfördrag.
·
·        Stadgan kan kvarstå som politisk
deklaration utan att tas in i fördraget.
·
·         Stadgan  kan  uttryckligen  ges
status  som  ett uttryck  för  allmänna
principer  som unionen måste respektera
(genom  en hänvisning i artikel  6.2  i
Unionsfördraget).
·
·        Stadgan kan skrivas in ordagrant
artikel för artikel i fördraget.
·
·         Stadgan kan tas in i sin helhet
i fördraget via ett protokoll som kommer
att ha samma juridiskt bindande karaktär
som fördraget.
·
Som   svensk   utgångspunkt   anges   att
regeringens   inställning  till   stadgan
framför  allt  präglats  av  hänsyn  till
Europakonventionens     ställning     och
riskerna för oklarheter och olika  praxis
mellan  Europadomstolen och EG-domstolen.
Regeringen ifrågasätter om stadgan i  sin
nuvarande form är tillräckligt tydlig för
att  kunna  inkorporeras i fördraget.  En
förutsättning   för   att   ta   in    en
rättighetsförklaring i fördraget  är  att
förhållandet    till   Europakonventionen
reglerats på ett tillfredsställande sätt.

Motionerna

Många motioner samlas kring tanken att EU
bör        ansluta        sig        till
Europarådskonventionen    om    mänskliga
rättigheter  och grundläggande  friheter.
Förslag  till tillkännagivanden om  detta
finns  i  motionerna 2001/02:K87 (delvis)
av  Per Unckel m.fl. (m), 2001/02:K236 av
Bo   Lundgren   m.fl.  (m)   yrkande   6,
2001/02:U303  av  Bo Lundgren  m.fl.  (m)
yrkande 17 (delvis), 2001/02:K426 av  Alf
Svensson    m.fl.   (kd)    yrkande    8,
2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl.  (v)
yrkande  10  samt  2001/02:U301  av  Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande  7.  Enligt
motionärerna  bakom  motion   2001/02:K87
måste det göras tydligt att huvudansvaret
för mänskliga rättigheter och demokrati i
Europa förblir hos Europarådet.
I  den  andra  frågan att  ta  ställning
till,  nämligen vilken status EU:s stadga
om   grundläggande  rättigheter  bör  ha,
finns  det  motioner  som  uttalar  olika
åsikt.  I  motion  2001/02:K426  av   Alf
Svensson m.fl. (kd) yrkande 9 begärs  ett
tillkännagivande om att de  grundläggande
rättigheter   som   framgår    av    EU:s
rättighetsstadga bör skrivas  in  i  EU:s
fördrag    och   därmed   bli   juridiskt
bindande. Motionärerna välkomnar stadgan.
De  anser  det angeläget att  medborgarna
får   ett   tydligt   besked   om   vilka
rättigheter de kan förvänta sig från EU:s
myndigheter  och i samband med  utövandet
av EU:s politik. Rättighetsstadgan fyller
denna  funktion  och visar  samtidigt  på
unionens   värdegemenskap.   Förhållandet
mellan    EU-stadgan   och   Europarådets
konvention  om mänskliga rättigheter  bör
klargöras. I motion 2001/02:U302 av  Agne
Hansson  m.fl. (c) yrkande 17 begärs  ett
tillkännagivande  om   att   stadgan   om
mänskliga   rättigheter   framöver   görs
rättsligt  bindande.  Motionärerna  anser
det  vara en naturlig utveckling  att  en
stadga  om  mänskliga  rättigheter   görs
rättsligt  bindande och möjlig att  hävda
genom att inarbetas i en konstitution.
Motionärerna  bakom nyss  nämnda  motion
2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl.  (v)
yrkande 10 anser att EU:s stadga, som kan
uppfattas  kunna bli en onödig konkurrent
till   Europakonventionen  om   mänskliga
rättigheter, bör förbli en icke juridiskt
bindande  deklaration.  Däremot  är   det
enligt  motionärerna  viktigt  att  ändra
fördraget  så  att EU kan  anslutas  till
Europakonventionen. Det skulle kunna göra
EG-domstolen mer återhållsam  att  stödja
sig  på  EU-stadgan  i  sina  beslut  och
därmed    kunna   minska   den   skadliga
konkurrensen mellan två rättighetssystem.

Utskottets överväganden

Utskottet  vill inledningsvis understryka
vikten  av att Europeiska unionen i  sitt
beslutsfattande  uppfyller  högt  ställda
krav på rättssäkerhet och respekt för  de
mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna.
Riksdagen   har  vid  flera   tillfällen
under  senare år, grundat på betänkandena
2000/01:KUU1   och  2001/02:KUU1,   givit
regeringen till känna att denna  med  all
kraft  bör verka för att EU kan  anslutas
till   Europakonventionen  om   mänskliga
rättigheter  och grundläggande  friheter.
Utskottet står fast vid denna uppfattning
och understryker vikten av att regeringen
fullföljer sitt agerande i den frågan.
Utskottet  delar regeringens uppfattning
i   fråga   om   vikten  av   att   värna
Europakonventionens ställning och praxis.
Den uppfattningen måste vara vägledande i
en  kommande bedömning av huruvida det är
möjligt  eller  önskvärt  att  göra  EU:s
stadga   för   grundläggande  rättigheter
juridiskt   bindande.  Det   finns,   som
utskottet ser det, inget hinder  mot  att
studera olika tänkbara lösningar  för  en
juridiskt bindande rättighetsstadga  inom
EU,    så    länge    den   grundläggande
utgångspunkten om Europakonventionen  kan
tillgodoses.
Med   det  anförda  anser  utskottet  att
motionerna   2001/02:K87  (delvis)   (m),
2001/02:K236  (m) yrkande 6, 2001/02:U303
(m) yrkande 17 (delvis), 2001/02:K427 (v)
yrkande 10, 2001/02:K426 (kd) yrkandena 8
och  9, 2001/02:U302 (c) yrkande 17  samt
2001/02:U301 (fp) yrkande 7 kan besvaras.
Utskottet  avstyrker motion  2001/02:K427
(v) yrkande 10.

2.3 Kompetensfördelning och subsidiaritet


Utskottets överväganden i korthet


Dagens   system   för   avgränsning   av
kompetenser      mellan      EU      och
medlemsstaterna       är        rimligt.
Befogenheterna  anges i  fördraget,  men
på  ett  flexibelt sätt som tillåter  en
försiktig  utveckling och som garanterar
det   nationella  valet  av  beslutsnivå
inom landet.

Jämför  reservationerna 11 (m),  12  (v,
mp), 13 (c) och 14 (fp).


Bakgrund

En central fråga för framtidskonventet är
den om fördelningen av kompetenser mellan
EU  och medlemsstaterna. Även här är man,
liksom   tidigare  då  det  gällde   EU:s
allmänna  inriktning  (avsnitt  1.1)  och
fördragens   ställning   och   uppbyggnad
(avsnitt  1.2, 1.3 och 2.1), handlar  det
om  inne på grundläggande frågor  om  EU-
samarbetets  karaktär och grundvalar.  EU
är inte en stat, och dess legitimitet och
kompetens   är   därmed  per   definition
härledd ur medlemsstaternas överföring av
beslutsbefogenheter.
Det  är  därmed naturligt att frågan  om
kompetensfördelning har  ansetts  ytterst
central    i    debatten   inför    nästa
regeringskonferens. Den är den första  av
de     frågor    som    presenteras     i
Niceförklaringen,  och  den   får   stort
utrymme       i       Laekenförklaringen.
Frågeformuleringen i Niceförklaringen  är
hur  man  skall  upprätta  och  därefter
upprätthålla en mer exakt avgränsning  av
Europeiska  unionens och medlemsstaternas
befogenheter   som   överensstämmer   med
subsidiaritetsprincipen.               I
Laekenförklaringen byggs det på med  inte
mindre än 18 olika frågeställningar:

Först  måste  vi  ställa  oss  en   rad
frågor       som       gäller       hur
behörighetsfördelningen kan  göras  mer
genomblickbar. Kan vi därvid införa  en
klarare  åtskillnad mellan tre  sorters
behörighet:     Unionens      exklusiva
behörighet,            medlemsstaternas
behörighet  och  behörighet  som  delas
mellan unionen och medlemsstaterna?  På
vilken   nivå   utövas  behörighet   på
effektivaste  sätt?  Hur   kan   därvid
subsidiaritetsprincipen      tillämpas?
Måste   det   inte   anges   att    all
behörighet som unionen inte  ges  genom
fördragen    endast    faller     under
medlemsstaternas exklusiva  behörighet?
Och   vad   får   detta  för   följder?
Därefter  kommer  en  rad  frågor   som
syftar  till  att inom  denna  förnyade
ram,    samtidigt   som    gemenskapens
regelverk     respekteras,    undersöka
huruvida   behörigheten   inte    måste
anpassas.   Hur  kan  vi  därvid   låta
medborgarnas förväntningar fungera  som
en   ledstjärna?  Vilka  uppdrag  leder
detta  till  för unionens räkning?  Och
omvänt,  vilka uppgifter  är  det  bäst
att  vi  överlåter  åt medlemsstaterna?
På  vilket  sätt är det nödvändigt  att
ändra  fördraget  för att  anpassa  det
till olika politikområden? Hur kan  man
exempelvis  utveckla en mer  konsekvent
gemensam  utrikespolitik  och  en   mer
konsekvent    försvarspolitik?    Måste
Petersberguppdragen åter  aktualiseras?
Vill  vi integrera mer av det polisiära
och   straffrättsliga  samarbetet  till
gemenskapen?  Hur kan  samordningen  av
den  ekonomiska politiken stärkas,  och
hur  kan  vi intensifiera samarbetet  i
fråga  om  social  integrering,  miljö,
hälsa,  säkra livsmedel? Måste  inte  å
andra       sidan      den      dagliga
administrationen  och  verkställigheten
av    unionens   politik   med   större
eftertryck         överlåtas         åt
medlemsstaterna, och om  de  föreskrivs
i  deras konstitution, regionerna?  Bör
de  inte  få  garantier för  att  deras
behörighet  inte  kommer  att  beröras?
Slutligen infinner sig frågan  hur  man
kan     garantera    att    den     nya
behörighetsfördelningen   inte    leder
till  en smygande behörighetsutvidgning
för unionens del eller till intrång  på
medlemsstaternas  och,  i  förekommande
fall,       regionernas       exklusiva
behörighetsområden.   Hur    kan    man
samtidigt  övervaka att den  europeiska
dynamiken   inte   avmattas?   Även   i
framtiden   måste  ju   unionen   kunna
reagera    på   nya   utmaningar    och
tendenser   och  kunna  undersöka   nya
politikområden.  Måste  artiklarna   95
och  308  i fördraget därför  ses  över
mot bakgrund av gällande rättspraxis?

Nära     knutet    till     frågan     om
kompetensfördelning     är      begreppet
subsidiaritet.  Vid  regeringskonferensen
som ledde till Maastrichtfördraget fördes
en  livaktig  debatt  om  hur  man  kunde
tillförsäkra     att     den     centrala
beslutsnivån inte tillvällde sig för stor
makt.   Resultatet   blev   ett   flertal
ändringar  i fördragen, vilka sammantaget
ger   grunden   förutgör  den   rättsliga
regleringen       av       den       s.k.
subsidiaritetsprincipen.     Redan      i
ingressen till Maastrichtfördraget skrevs
en  text  in,  som  byggde  på  den  ovan
(avsnitt  1.1)  citerade passusen  om  en
allt  fastare sammanslutning  mellan  de
europeiska folken, genom att lägga  till
förtydligandet  där besluten  fattas  så
nära  medborgarna som möjligt i  enlighet
med subsidiaritetsprincipen.
Det  finns även andra fördragsregler  om
subsidiaritet. I artikel 5 i EG-fördraget
föreskrivs   dels  en  legalitetsprincip,
nämligen  att  gemenskapen  skall  handla
inom  ramen för de befogenheter  som  den
har tilldelats och de mål som ställts upp
för   den   genom  fördraget;   dels   en
proportionalitetsprincip, att gemenskapen
inte  skall  vidta någon åtgärd  som  går
utöver  vad  som  är nödvändigt  för  att
uppnå   målen  i  fördraget.  Genom   ett
tillägg från Maastricht i denna artikel 5
skall  gemenskapen,  på  de  områden  där
gemenskapen  inte  är  ensam  behörig,  i
överensstämmelse                      med
subsidiaritetsprincipen vidta  en  åtgärd
endast om och i den mån som målen för den
planerade  åtgärden  inte  i  tillräcklig
utsträckning      kan      uppnås      av
medlemsstaterna och därför, på  grund  av
den  planerade åtgärdens omfattning eller
verkningar,   bättre   kan   uppnås    på
gemenskapsnivå.
Till     EG-fördraget    finns,    sedan
Amsterdamfördragets ikraftträdande,  även
fogat  ett protokoll om tillämpningen  av
subsidiaritets-                       och
proportionalitetsprinciperna (C  7).  Där
anges  att  gemenskapens  åtgärder  skall
begränsas    till    frågor    som    har
gränsöverskridande  aspekter  eller   som
inte  i tillräcklig utsträckning hanteras
på   nationell  nivå.  Gemenskapen  skall
endast   lagstifta  i  den  mån  det   är
nödvändigt,    och   de   åtgärder    som
gemenskapen vidtar skall lämna så  mycket
utrymme   som  möjligt  för   beslut   på
nationell        nivå.       Gemenskapens
institutioner  skall noga  pröva  om  och
motivera varför åtgärder skall vidtas  på
gemenskapsnivå.
Regeringen  bedömde i  propositionen  om
Amsterdamfördraget (prop. 1997/98:58) att
protokollet   i   sak   inte    förändrar
innebörden      av      artikeln       om
subsidiaritetsprincipen. Att  principerna
för  tillämpning kom till uttryck  i  ett
protokoll   till   EG-fördraget   innebar
emellertid   att   det   blir   rättsligt
bindande för institutionerna och att  det
skall  ligga till grund för EG-domstolens
prövning.  I detta hänseende innebar  det
nya  protokollet  enligt  regeringen  att
principernas ställning stärkts.
Frågor som rör kompetensfördelningen  är
inte  nya  inom den europeiska  debatten.
Särskilt i Tyskland, vars grundlag bygger
på    en    kompetensuppdelning    mellan
förbundsstaten     och     de      delvis
självstyrande  länderna,  förs  det  en
livaktig  konstitutionell debatt  om  hur
man bäst fördelar maktbefogenheterna både
på  nationell  och  europeisk  nivå.  Ett
begrepp som ofta återkommer i debatten är
kompetenskatalog,   varmed   avses   en
tydlig och uttömmande uppräkning av vilka
sakfrågor   som  hör  hemma   på   vilken
beslutsnivå.  Som framhållits  i  avsnitt
1.1 ovan är den tyska utgångspunkten ofta
den, att en tydligare kompetensfördelning
  gärna i form av en kompetenskatalog  
torde   verka  decentraliserande  i   den
meningen att fler beslut skulle förläggas
till regional nivå, och färre beslut till
nationell eller europeisk nivå.
Riksdagen  har  tidigare haft  anledning
att ta ställning till motionsyrkanden som
rör   dels   subsidiaritetsfrågor,   dels
kompetensfördelning i  allmänhet  och  en
s.k.    kompetenskatalog   i   synnerhet.
Konstitutionsutskottet behandlade  främst
subsidiaritetsfrågan  i   sitt   yttrande
1999/2000:KU7y          återgivet     av
utrikesutskottet,   som    delade    KU:s
uppfattning, i betänkande 1999/2000:
UU10:

Konstitutionsutskottet       behandlade
motioner   om   subsidiaritetsprincipen
senast  i  förra vårens  yttrande  till
utrikesutskottet över  regeringens  EU-
skrivelse     (yttr.     1998/99:KU3y).
Utskottet  hänvisade  därvid  till  att
utskottet   i   sitt   yttrande    över
Amsterdamfördraget hade framhållit  att
EU    borde    eftersträva    ett    så
okomplicerat  regelsystem som  möjligt.
Utskottet   utgick  från   att   de   i
yttrandet     redovisade    åtgärderna,
särskilt  antagandet av protokollet  om
tillämpningen  av  subsidiaritets-  och
proportionalitetsprinciperna,    skulle
komma  att  leda  till ett  effektivare
unionssamarbete  och  till  att  beslut
fattades  där de hör hemma  och  därmed
till   minskad   byråkrati.   Utskottet
gjorde  våren  1999  inte  någon  annan
bedömning.

Konstitutionsutskottet  vidhåller  sin
bedömning  att  EU bör eftersträva  ett
så    okomplicerat   regelsystem    som
möjligt    och    utgår    från     att
tillämpningen  av  subsidiaritets-  och
proportionalitetsprinciperna      skall
komma  att  leda  till ett  effektivare
unionssamarbete  och  till  att  beslut
fattas  där  de  hör hemma  och  därmed
till minskad byråkrati.
Sammansatta      konstitutions-       och
utrikesutskottet uttalade  i  betänkandet
2000/01:KUU1      EU:s     framtidsfrågor
följande:

Ett  argument för en närmare  reglering
av    kompetensfördelningen   är    att
tydlighet   i   sig  har   ett   värde.
Maktfördelningen  skulle  bli  klarare,
och  därmed skulle det bli lättare  för
medborgarna  att  utkräva  ansvar.  Den
allmänna         innebörden          av
subsidiaritetsprincipen    att  beslut
skall  fattas på den nivå som motiveras
av  sakfrågan  är lätt att  acceptera.
Frågan    är   emellertid   i    vilken
utsträckning det långsiktigt  kan  slås
fast  vilka områden och frågor som  kan
och   bör   lösas   på  EU-nivån.   Ett
argument  emot en närmare reglering  av
kompetensfördelningen   är    att    en
renodling   av  befogenheterna   skulle
betyda att dynamiken i utvecklingen  av
EU-samarbetet   skulle   gå   förlorad.
Dagens    otydliga    situation     ger
betydande  utrymme för den flexibilitet
och   pragmatism  som  sägs  vara   EU-
politikens kännemärke. Någon exakt  och
uttömmande  beskrivning av gemenskapens
kompetenser  är knappast heller  möjlig
att göra.

Arbetet   med  att  så  långt  möjligt
tydliggöra  avgränsningen   mellan   de
olika  nivåernas kompetens  bör  enligt
utskottets uppfattning främst  ske  som
ett  led  i  arbetet med  att  förenkla
fördragen.
Det    kan   i   sammanhanget   finnas
anledning  att betona att  beslutsnivån
för  olika  frågor inom medlemsstaterna
är  en helt nationell angelägenhet, som
berör  grunderna  för  statsskicket   i
respektive  land. Diskussionen  även  i
frågan   om   nationella  beslutsnivåer
kommer givetvis att fortsätta, men  den
hör  inte  hemma i den nu aktuella  EU-
diskussionen.
Kompetensfördelning   är    den    första
sakfråga  som tagits upp till  diskussion
inom  Europeiska konventet. Vid sessionen
den  1516  april  gavs  ledamöterna   av
konventet   möjlighet  att  uttala   sina
allmänna  utgångspunkter i frågan.  Inför
den    diskussionen    hade    konventets
presidium    låtit    sända    ut     ett
underlagsdokument   (CONV   16/02)    som
ställde följande frågor:

a)   Med   hänsyn  till  unionens   nya
dimensioner,       den        nuvarande
internationella  omgivningen,  unionens
nuvarande       befogenheter        och
medborgarnas  förväntningar  skulle  Ni
vilja     ge     unionen    ytterligare
uppgifter? Om så är fallet, vad  skulle
läggas  till?  Eller vill Ni  inskränka
dess  uppgifter? Om så är fallet, vilka
uppgifter   skall  ges  tillbaka   till
medlemsstaterna?

b)  Vilka kriterier använder Ni för att
fastställa  de  prioriterade  uppgifter
som  bör  skötas  på unionsnivå?  Vilka
principer,  anser Ni,  bör  ligga  till
grund  för  sådana beslut som konventet
skall fatta?
c)   Bör   det  uttryckligen  anges   i
fördragen att ansvarsområden  som  inte
omfattas     av    unionens     uppdrag
fortsättningsvis   skall   höra    till
medlemsstaterna?   Eller   bör    dessa
befogenheter   i   detalj    anges    i
fördragen?  Vilka anser  Ni  att  dessa
ansvarsområden  bör  vara   och   vilka
kriterier använder Ni för att  upprätta
Er  egen  förteckning? Vilka principer,
anser Ni, bör
ligga till grund för sådana beslut  som
konventet eventuellt skall fatta?
d)  Bör  unionens uppgifter fastställas
nu  och för all framtid? Eller bör  man
räkna   med   en  möjlighet   till   en
framtida utveckling?

Den  diskussion  som  sedermera  hölls  i
konventet gav bilden av en bred acceptans
av  dagens system med rättslig grund  för
EG:s  agerande,  definierat  inom  första
pelaren         via         EG-fördragets
portalparagrafer, men utan någon särskild
kompetenskatalog. Det fanns  inte  heller
någon   samlad   önskan  om   stora   nya
överföringar av kompetens till EU,  eller
om   åternationaliseringar.   Ett   antal
talare  önskade  ökad gemenskapskompetens
inom  andra och tredje pelarna  (utrikes-
och      säkerhetspolitik      respektive
straffrätt och polissamarbete).

Delar        av       debatten        om
kompetensfördelning överlappar den om  de
nationella    parlamentens    roll    och
ställning,  nämligen genom  de  krav  som
framställts  på  att  en  andra   kammare
inrättas   i   Europaparlamentet.   Denna
kammare  skulle  nämligen,  enligt  bl.a.
franska parlamentarikerrepresentanterna i
Europeiska konventet, stå för en politisk
bevakning av subsidiaritetsprincipen. Här
kan   nämnas   franske  konventsledamoten
Hubert  Haenels  inlaga i  dokument  CONV
12/02.7
Utskottet återkommer till frågan  om  en
andra kammare i Europaparlamentet nedan i
avsnitt 2.4 om de nationella parlamentens
roll i EU-systemet.

Regeringen

Regeringen  anger i skrivelse 2001/02:115
att   flera   inlägg  i  framtidsdebatten
efterlyser          en          tydligare
kompetensfördelning   mellan    EG    och
medlemsstaterna.  Vissa argumenterar  för
en begränsning av EG:s befogenheter eller
rentav  ett återförande av vissa  av  dem
till  medlemsstaterna.  Andra  menar  att
kompetensfördelningen  bör  preciseras  i
frågor   som   faller   inom   EG:s   och
medlemsstaternas parallella  kompetenser.
Ett  förslag  i debatten handlar  om  att
fastställa         och          definiera
kompetensfördelningen    mellan    EG/EU,
medlemsstaterna och regionerna i en  s.k.
kompetenskatalog.   Andra    anser    att
kompetenserna kan beskrivas och avgränsas
utan någon formell katalog. Flera tvivlar
på  att  en strikt avgränsning är  möjlig
och  föreslår  i  stället  ett  politiskt
dokument    som   fastställer    allmänna
principer      för     hur     fördragets
arbetsfördelning fungerar och tillämpas.
Regeringen   nämner  också   den   redan
existerande subsidiaritetsprincipen,  och
framhåller  att andra förslag i  debatten
är inriktade på att mekanismer skapas för
att   kontrollera   att   denna   princip
iakttas.  Vissa har föreslagit  en  andra
kammare   i  Europaparlamentet  i   detta
syfte. En annan variant är att man lägger
prövningen på ett rättsligt organ    EG-
domstolen, en ny domstol, eller en  andra
kammare  i  EG-domstolen  sammansatt   av
nationella författningsdomare.

Regeringens  formulering av  de  svenska
utgångspunkterna lyder:

Den   nuvarande   kompetensfördelningen
har   utvecklats  som   ett   dynamiskt
system  bundet till EG:s uppgifter  och
mål.   I   de   flesta  fall   behåller
medlemsstaterna en parallell  kompetens
till  dess  EG utnyttjar sin kompetens.
Inte   ens  på  områden  där   EG   för
närvarande  har exklusiv kompetens  har
medlemsstaterna     fråntagits     alla
möjligheter  att agera. Därför  är  det
svårt  att  fastställa  en  exakt   och
statisk  uppdelning. En alltför  precis
ansvarsfördelning    skulle    dessutom
kunna  tvinga medlemsstater  att  ändra
sina  grundlagar  och  inrikespolitiska
traditioner.      Kompetensfördelningen
mellan  EG  och  medlemsstaterna  måste
även  i  fortsättningen utgå från  EG:s
målsättningar  och  överensstämma   med
subsidiaritetsprincipen.  En  tydligare
distinktion   mellan   vad    som    är
nationell kompetens och vad som är  EG-
kompetens  skulle kunna vara av  värde.
Men  en ändrad kompetensfördelning  får
inte  leda till att centrala  delar  av
det  existerande gemensamma regelverket
urholkas.  Inte  heller  får  den  leda
till  en  union som saknar flexibilitet
och   förmåga  att  ta   sig   an   nya
utmaningar.  Dynamiken  i  utvecklingen
av EU-samarbetet får inte gå förlorad.

Regeringens  representant  i   Europeiska
konventet, vice statsminister Lena Hjelm-
Wallén, har i ett skriftligt inlägg  till
konventet  (dokument  CONV  29/02)  givit
sina  kommentarer  till  de  frågor   som
ställts  till konventets ledamöter.  Även
om  detta  inte är att betrakta  som  ett
formellt ställningstagande av regeringen,
så  är  det naturligt att det går i samma
riktning   som   den   som   angivits   i
skrivelsen.

Om   behovet  av  ny  kompetens,   eller
åternationalisering,  samt  inställningen
till  hur  kompetenserna  kan  definieras
(fråga a och b) anger Hjelm-Wallén  bl.a.
att  en ökad samordning av olika aspekter
på utrikespolitiken (traditionell utrikes-
och                     säkerhetspolitik;
utvecklingssamarbete; handel;  migration)
kan behövas. Som exempel på frågor som EU
bör   inrikta   sig  på  inom   nuvarande
kompetenser nämns hållbar utveckling, ett
område  för frihet, säkerhet och rättvisa
samt  en  inre  marknad i  konsumenternas
intresse.  Det viktiga är, enligt  Hjelm-
Wallén,  inte frågan om vilka nya uppdrag
EU  skall få eller vilka uppdrag som  kan
avföras, utan hur uppdragen definieras  i
fördragen,  och  hur  de  kan  balanseras
sinsemellan   och   gentemot    nationell
kompetens   (här  nämns   exemplet   inre
marknaden,  som  är  gemenskapskompetens,
och  som  riskerar inverka  på  ländernas
politik   på  hälsoområdet,   vilket   är
nationell kompetens).
EU  bör  vara  mer flexibelt  i  val  av
beslutsmodell.  För att  ge  struktur  åt
subsidiaritetsprincipen   anger    Hjelm-
Wallén tre slags ärenden för vilka EU bör
fatta beslut på central nivå:

·              ärenden      som       har
gränsöverskridande aspekter som inte kan
hanteras av medlemsstaterna själva
·
·           ärenden    där   individuella
åtgärder av medlemsstaterna själva, eller
åtminstone   avsaknad   av   gemensamma
åtgärder, leder till negativa  resultat
för    medlemsstaterna,   t.ex.   genom
störningar i den fria konkurrensen
·
·        ärenden där gemensamma åtgärder,
genom sin räckvidd eller effekt, utgör en
klar  fördel  jämfört med  åtgärder  av
medlemsstaterna själva.
·
Hjelm-Wallén  nämner ett  par  sakområden
där   fördragens   målformuleringar   kan
förbättras:           jordbrukspolitiken,
regionalpolitiken,       asyl-        och
migrationspolitiken samt  tredje  pelaren
(straffrätt och polissamarbete).
En   formlig  kompetenskatalog  avvisas,
som   kommentar  till  fråga   c),   både
eftersom  en  sådan  riskerar   bli   för
stelbent, och för att den ändå  inte  kan
ta       upp      förhållandena      inom
medlemsstaterna, som förblir varje  stats
eget ansvar. Som kommentar till fråga d),
slutligen,  anges  att  det   varken   är
realistiskt eller önskvärt att  slå  fast
något  slutmål för EU-projektet, och  att
dagens  system  som vuxit fram  steg  för
steg  bör bibehållas. Däremot hålls öppet
för   en   tydligare   presentation    av
kompetenserna.

Motionerna

Av  de  motionsyrkanden som kan  hänföras
till detta avsnitt är det ett par som  av
olika skäl önskar en kompetenskatalog.  I
motion 2001/02:K87 (delvis) av Per Unckel
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande  om
utgångspunkter   för  Sveriges   hållning
under  EU:s  framtidsarbete. Motionärerna
anser i denna del att det bör finnas  två
utgångspunkter för hur EU skall  fungera.
Den ena är att det inte bör vara lätt att
ge  EU ny kompetens. Medlemsländerna  bör
noga  betänka sig innan de överlåter till
EU att ta ansvaret för nya uppgifter. Den
andra  utgångspunkten  är  att  EU,   när
unionen   väl  fått  ett  sådant  ansvar,
faktiskt måste ha möjlighet att fullfölja
sin  uppgift. I syfte att tydliggöra EU:s
ansvarsområden     bör    medlemsstaterna
upprätta  en  s.k. kompetenskatalog,  som
dock  måste vara så flexibel att den  kan
förändras   med  tiden.  EU  bör   enligt
motionärerna fokusera på framför allt sex
huvuduppgifter.   Dessa   är   den   inre
marknaden,  den gemensamma  valutan,  den
fria   rörligheten,   kampen   mot    den
organiserade      och     internationella
brottsligheten    och   mot    terrorism,
gränsöverskridande miljöföroreningar samt
den      gemensamma     utrikes-      och
säkerhetspolitiken.
I  motion  2001/02:U302 av Agne  Hansson
m.fl.   (c)   yrkande   13   begärs   ett
tillkännagivande      om      att      en
kompetenskatalog bör skapas för att  göra
unionens    kompetenser    tydliga.    En
kompetenskatalog kan enligt  motionärerna
vara uppdelad i 1) exklusiva kompetenser,
2)  kompetenser delade mellan unionen och
medlemsstaterna och 3) frågor där unionen
används         som        mellanstatligt
samarbetsforum.  Ambitionen  bör   enligt
motionärerna  inte vara att nu  definiera
in   olika  kompetenser  under  de  olika
rubrikerna utan snarast att en diskussion
skall inledas om hur man skall tydliggöra
dels  unionens  kompetenser,  dels  vilka
frågor   som   skall  vara  föremål   för
gemensamt agerande. Sven Bergström  m.fl.
(c) begär i motion 2001/02:K369 yrkande 2
ett    tillkännagivande   om    att    en
kompetenskatalog   bör    inrättas    som
begränsar   EU:s  makt  och  stärker   de
nationella       parlamentens       roll.
Kompetenskatalogen       kan       enligt
motionärerna  bli  ett  redskap  för  att
stoppa    EU:s    utveckling    mot    en
förbundsstat   och   hindra   att    EU:s
fördragstexter växer okontrollerat.
Andra  motionärer  kräver  en  tydligare
kompetensuppdelning än dagens, dock  utan
att  ta  steget ända till att förorda  en
ren  kompetenskatalog. Det gäller  motion
2001/02:K426 av Alf Svensson  m.fl.  (kd)
yrkande   5,   där  ett  tillkännagivande
begärs  om att EU:s kompetensområden  bör
avgränsas   tydligare.  I  samma   motion
yrkande 6 begärs ett tillkännagivande  om
att      stärka     tillämpningen      av
subsidiaritetsprincipen i  EU.  I  motion
2001/02:U301  av  Lars  Leijonborg  m.fl.
(fp)     yrkande     4     begärs     ett
tillkännagivande  om att närhetsprincipen
bör   utvecklas   och  stärkas.   Utifrån
grundsynen att ansvarsfördelningen mellan
de  olika nivåerna i EU-samarbetet är  av
stor  betydelse  och ständigt  måste  ses
över   skall   EU   enligt   motionärerna
koncentrera    sig    på     de     stora
gränsöverskridande  frågorna   och   inte
syssla  med  frågor  som  kan  lösas   av
medlemsstaterna själva.
Åt  motsatt håll vill motionärerna bakom
motion  2001/02:K427  av  Gudrun  Schyman
m.fl. (v) yrkande 9 (delvis) gå. De begär
ett tillkännagivande om att regeringen  i
EU   skall  avvisa  förslaget   till   en
kompetenskatalog, som enligt motionärerna
visserligen  väcker  sympati  vid  första
ögonkastet  men också är  ett  led  i  en
ytterligare federalisering av EU. Det bör
uppfattas   som  ett  försök  att   vinna
anklang för skapandet av en konstitution,
som  i  sin tur anses nödvändig  för  att
skapa  en  stat  på  EU-nivå.  Det  måste
enligt   motionärerna   även   ses    som
orealistiskt      att      införa      en
kompetenskatalog,                eftersom
gränsdragningen       mellan        olika
politikområden blir svår att göra.
Två  motionsyrkanden riktar in sig på att
uttala vilket slags frågor EU inte  skall
ägna   sig   åt.  I  motion   2001/02:K87
(delvis)  av Per Unckel m.fl. (m)  begärs
ett  tillkännagivande  om  utgångspunkter
för    Sveriges   hållning   under   EU:s
framtidsarbete.  Motionärerna   anser   i
denna  del  att  EU inför östutvidgningen
inte får bli en transfereringsunion. Rolf
Gunnarsson   (m)   föreslår   i    motion
2001/02:K213 ett tillkännagivande om EU:s
detaljregleringar. Han framhåller att  EU
endast   bör  ägna  sig  åt  övergripande
frågor,  medan mindre regleringar skallll
skötas nationellt.

Utskottets överväganden

Frågan  om kompetenser är, vid  sidan  av
den  om EU:s övergripande inriktning, den
del  av  framtidsdebatten som  tilldragit
sig störst uppmärksamhet. Den nämns först
i  de  flesta uppräkningar av huvudämnena
för  debatten. Den valdes ut av ledningen
för  Europeiska konventet som den  första
sakfrågan  att  diskutera  i   plenum   i
konventet.   För   vissa   ledamöter   av
konventet  tycks betydande  förhoppningar
ha   knutits  till  möjligheten   av   en
utveckling  som tar steg mot upprättandet
av   en   kompetenskatalog.  Likväl   får
resultatet  av diskussionen  i  konventet
sägas  ha  givit stöd förkan  konstateras
att   de   inledande   diskussionerna   i
konventet tyder på ett visst stöd för den
uppfattning  riksdagen tidigare  uttalat,
nämligen  att  det finns  både  för-  och
nackdelar  med  att inrätta  en  särskild
kompetenskatalog.
Dagens   system     där  befogenheterna
anges  i  fördraget, men på ett flexibelt
sätt som tillåter en försiktig utveckling
och  som garanterar det nationella  valet
av  beslutsnivå  inom egna  landet    är
enligt utskottets mening rimligt. Det får
också   stöd  av  debatten  i  konventet.
Subsidiaritetsprincipen är en  bidragande
orsak till denna utskottets slutsats  och
bör värnas.
Utskottet  står fast vid  sin  bedömning
att    arbetet    med   att    tydliggöra
kompetensfördelningen  kan   bidra   till
större   klarhet,  men  att  det  arbetet
främst bör ske som ett led i arbetet  med
att  förenkla  fördragen.  I  likhet  med
regeringen   vill  utskottet  understryka
behovet av att, om förändringar skall ske
i  systemet,  noga  se  till  att  bevara
dynamik och flexibilitet. Utskottet  står
också fast vid att beslutsnivån för olika
frågor  inom medlemsstaterna är  en  helt
nationell    angelägenhet    som    berör
statsskicket i respektive land.
Att  låta subsidiaritetsprincipen prövas
av   EG-domstolen,   som   framförts    i
debatten,  torde redan i dag  vara  fullt
möjligt  och behovet av regeländring  kan
på den punkten ifrågasättas.
Med   det  anförda  anser  utskottet  att
motionerna 2001/02:K426 (kd) yrkandena  5
och  6, 2001/02:U301 (fp) yrkande 4  samt
2001/02:K213 (m) kan besvaras.
Utskottet       avstyrker      motionerna
2001/02:K87  (delvis)  (m),  2001/02:U302
(c)  yrkande 13, 2001/02:K369 (c) yrkande
2   samt   2001/02:K427  (v)  yrkande   9
(delvis).

2.4 De nationella parlamentens roll i
EU:s beslutsfattande


Utskottets överväganden i korthet


De   nationella  parlamentens  möjlighet
till  påverkan  av den egna  regeringens
agerande    bör   utgöra    fokus    för
diskussionen  om  dessa parlaments  roll
inom  EU-systemet. Utskottet är tveksamt
till  värdet  av en andra  kammare  inom
Europaparlamentet.


Bakgrund

De  nationella parlamenten har spelat  en
viktig  roll i beslutsfattandet  inom  EU
och  dess  föregångare ända  sedan  EKSG-
fördragets        tillkomst         1951.
Konstitutionellt   har   de    nationella
parlamenten   stått  för   den   yttersta
garantin  för hela systemets demokratiska
förankring  och  legitimitet,  genom  sin
roll  att godkänna grundfördragen. Utöver
detta     finnsstår     de     nationella
parlamentenfortlöpande              bakom
medlemsstaternas   regeringars   agerande
inom       ministerrådet      och       i
regeringskonferenser. Hur pass  nära  det
nationella    parlamentet   följer    sin
regerings  agerande i  EU-frågor  skiljer
sig åt, eftersom metoderna för beredning,
samråd,  kontroll och uppföljning  är  en
rent  nationell  angelägenhet  som  berör
statsskickets grunder i respektive land.
Men    trots    denna    nyckelroll    i
beslutsfattandet   som   de    nationella
parlamenten  spelat  så  har   de   varit
osynliga i fördragen. Det var först efter
nära   50  år  av  integration   som   de
nationella parlamenten för första  gången
blev  omnämnda  i  primärrätten    först
genom   en   deklaration  som   bifogades
slutakten till Maastrichtfördraget  1991,
och  senare i ett protokoll (nr D.13)  om
de  nationella parlamentens  roll  i  den
Europeiska   unionen.   Detta   protokoll
antogs       i      anslutning       till
Amsterdamfördraget  1997  och   bifogades
fördraget   om  Europeiska  unionen   och
fördraget  om  upprättande av  Europeiska
gemenskapen,    Europeiska    kol-    och
stålgemenskapen      och       Europeiska
atomenergigemenskapen.
Det  finns  i EG-rätten två bestämmelser
med  syfte  att underlätta parlamentarisk
granskning.   De  är  av  stor   praktisk
betydelse  för de nationella parlamentens
möjlighet att utöva sina rättigheter. Den
ena  återfinns  i EG:s primärrätt  i  det
nämnda      protokoll      D.13      från
Amsterdamfördraget där en överenskommelse
om    en    sexveckorsfrist   för   vissa
rådsbeslut  träffades.  Denna  regel   är
tillämplig    på   lagstiftningsförslag
eller  förslag till en åtgärd som  skall
beslutas  enligt  avdelning  VI  i   EU-
fördraget,  alltså  tredje  pelaren,  och
lyder som följer:

En   sexveckorsperiod   skall   förflyta
mellan      den     dag      då      ett
lagstiftningsförslag eller  ett  förslag
till   en   åtgärd  som  skall  beslutas
enligt  avdelning  VI  i  Fördraget   om
Europeiska unionen av kommissionen  görs
tillgängligt  för Europaparlamentet  och
rådet  på  alla språken och den  dag  då
förslaget    sätts   upp    på    rådets
dagordning  för  beslut,  antingen   för
antagande  av  en  rättsakt  eller   för
antagande  av  en gemensam ståndpunkt  i
enlighet med artiklarna 251 eller 252  i
Fördraget  om upprättandet av Europeiska
gemenskapen; i brådskande fall kan  dock
undantag  göras,  varvid  skälen   skall
anges  i rättsakten eller den gemensamma
ståndpunkten.

Den   andra   bestämmelsen  återfinns   i
sekundärlagstiftningen, i rådets  interna
arbetsordning, som innebär att åtminstone
en  arbetsvecka i praktiken, ofta  längre
tid,  skall  förflyta  mellan  det  sista
förberedande mötet på tjänstemannanivå  i
Ständiga    representanternas    kommitté
(Coreper)     och     rådets     beslut.8
Bestämmelsen lyder som följer:

Om   inte  ärendets  brådskande   natur
kräver  annat och utan att det påverkar
tillämpningen   av   punkt   2,   skall
ordförandeskapet från  den  preliminära
dagordningen avföra de punkter  rörande
lagstiftningsarbete  enligt   vad   som
avses i artikel 7 som Coreper inte  har
färdigbehandlat senast i slutet av  den
vecka    som   föregår   veckan    före
sammanträdet.

De  nationella parlamentens  roll  i  den
europeiska beslutsstrukturen är en av  de
fyra    frågorna   som    tas    upp    i
Niceförklaringen.   I  Laekenförklaringen
byggs detta på med följande:

En  andra fråga, som också hänger samman
med   den   demokratiska  legitimiteten,
gäller de nationella parlamentens  roll.
Bör  de  vara  representerade  i  en  ny
institution,  vid  sidan  av  rådet  och
Europaparlamentet?  Skall   de   ha   en
kompletterande  roll på de  områden  där
Europa   agerar,  som  Europaparlamentet
saknar   behörighet   för?   Skall    de
koncentrera            sig            på
behörighetsfördelningen  mellan  unionen
och  medlemsstaterna,  exempelvis  genom
kontroll    på    förhand     av     att
subsidiaritetsprincipen respekteras?

Det   kan  noteras  att  den  aspekt  som
riksdagen starkast betonat då det  gäller
de nationella parlamentens möjlighet till
inflytande    i   EU:s   beslutsfattande,
nämligen möjligheten att påverka via  den
egna   regeringen,  inte  alls  nämns   i
Laekentexten. Laekenförklaringen är  över
huvud taget kortfattad, i jämförelse  med
andra  områden, när det gäller frågan  om
de   nationella  parlamenten.  I  stället
fokuserar  Laekenförklaringen  på   andra
aspekter som kommit fram i debatten om de
nationella     parlamenten,      nämligen
möjligheterna  till  nya  strukturer   på
europeisk    nivå   för   de   nationella
parlamentens inflytande.

I     betänkande    2000/01:KUU1    EU:s
framtidsfrågor    betonade    sammansatta
konstitutions-  och utrikesutskottet  att
de  nationella parlamenten, till följd av
varierande  konstitutionella förhållanden
inom respektive medlemsstat, kan ha olika
förutsättningar  för  sitt  agerande   på
europeisk  nivå.  Detta  är  viktigt  att
minnas  då  man analyserar olika  förslag
som  framförs  i debatten,  eftersom  det
inte kan uteslutas att förslag som syftar
till    att    stärka    de    nationella
parlamentens   inflytande  på   europeisk
nivå, med gemensamma lösningar eller  nya
institutionella  strukturer,   egentligen
grundas på förhållanden som har att  göra
med  den  möjlighet nationella  parlament
har   till   inflytande  inom  den   egna
medlemsstaten.
Ett    förslag   med   bäring   på   nya
strukturer på europeisk nivå, som franska
parlamentsledamöter     av     Europeiska
konventet  framfört, går ut på att  skapa
en  ny andra kammare i Europaparlamentet.
Denna  andra  kammare  skulle  bestå   av
ledamöter  från de nationella parlamenten
och skulle därmed till sin uppbyggnad  ha
det  tidiga Europaparlamentet   före  de
första  direktvalen till detta  parlament
år  1979  som förebild. Den nya kammaren
skulle  ha  som sin främsta  uppgift  att
vaka     över    subsidiaritetsprincipens
tillämpning. Det har även funnits  andra,
liknande  förslag  i debatten,  såsom  en
liknande      andra     kammare      till
Europaparlamentet   men   med    allmänna
uppgifter,   eller   en   återgång   till
indirekta val till Europaparlamentet.
I    betänkande    2000/01:KUU1    skrev
sammansatta      konstitutions-       och
utrikesutskottet följande:

Att   de  nationella  parlamenten   har
möjlighet   att  påverka   utvecklingen
inom    EU    är    en    grundläggande
demokratifråga. Det är  därför,  enligt
utskottets uppfattning, väsentligt  att
parlamentens  behov av bred  insyn  och
påverkansmöjlighet  tillgodoses.  Detta
kan  ske  såväl inomstatligt som  genom
agerande på europeisk nivå.

Påverkan, som är ett vitt begrepp  och
som  kan  innefatta så skilda ting  som
opinionsbildning,        initiativrätt,
beslutsfattande      och      kontroll,
förutsätter  tillgång till information.
Åtminstone  i den svenska debatten  har
fokus   hittills  i  stor  utsträckning
legat  på  hur  parlamenten  skall   få
bättre  insyn i de processer som  pågår
inom  EU.  Enligt utskottets mening  är
det  dock  önskvärt att  den  fortsatta
diskussionen  vidgas  till  att   också
omfatta  vilka  typer av  påverkan  som
det   är  lämpligt  att  de  nationella
parlamenten utövar på EU-nivå.

Efter   det   citerade   stycket   följde
överväganden   om  hur  den  inomstatliga
påverkansmodellen   kan   se    ut    och
konstaterades   att   den   modellen   är
beroende  av  information från  den  egna
regeringen.  Vidare  noterades   det   då
aktuella          förslaget          från
Riksdagskommittén. Utskottet erinrade  om
de  kontakter som förekommer  inom  ramen
för  det  europeiska partisamarbetet  och
underströk  också att det är genom  dessa
partier     som     kontakter      mellan
Europaparlamentet   och   de   nationella
parlamenten bör gå.

Till    bakgrunden    hör    även    det
samarbetsorgan för vissa aspekter  av  de
nationella parlamentens EU-engagemang som
etablerats  på  Europanivå  och  som  går
under  beteckningen  COSAC.  I  det  nyss
citerade betänkandet uttalade sammansatta
konstitutions-    och    utrikesutskottet
följande:

Det  kan  inträffa att medlemsstaternas
parlament  inom ramen för sin samverkan
avger  någon  form  av  opinionsyttring
till  ett  eller  flera av  EU-organen.
COSAC  intar  en särställning  i  detta
avseende. Vid sådant agerande, som  kan
avse       såväl       insyn        och
informationsfrågor som  påverkan  eller
kontroll,     synes    de    nationella
parlamenten vanligen uppträda  var  för
sig.

I  debatten  har  röster  hörts  för  att
stärka COSAC-samarbetet, t.ex. genom  att
förse    detta    med    ett    permanent
sekretariat. Detta har dock inte  anförts
som  något alternativ till andra  metoder
för    påverkan    för   de    nationella
parlamenten och lämnas därför åt sidan  i
det följande.

Utöver     COSAC    berör     betänkande
2000/01:KUU1    även    det    informella
samarbete som vuxit fram på vissa områden
i      form      av     möten      mellan
utskottsordförandena    i    EU-ländernas
parlament,    liksom   de    återkommande
informella talmansmötena.

Regeringen

Frågan om de nationella parlamentens roll
har   enligt   regeringen   i   skrivelse
2001/02:115 kommit alltmer i fokus  under
senare  år.  Förslagen  som  framförts  i
debatten inriktas på
·         att  skapa nya politiska  organ
för  att  ge  de nationella parlamenten
större inflytande,
·
·         att stärka samarbetet mellan de
nationella       parlamenten        och
Europaparlamentet,
·
·        att stärka och t.o.m. reglera de
nationella  parlamentens inflytande  på
sina regeringars EU-politik.
·
Regeringen nämner vidare förslagen om att
skapa     en     andra     kammare      i
Europaparlamentet  eller  att  skapa   en
permanent kongress bestående av enbart de
nationella       parlamenten        eller
Europaparlamentet   och   de   nationella
parlamenten  tillsammans,  liksom  tanken
att    bygga   ut   kontakterna    mellan
Europaparlamentet   och   de   nationella
parlamenten    via COSAC eller  via  ett
närmare   och  mer  effektivt   samarbete
mellan  de  nationella  parlamentens  och
Europaparlamentets   utskott.   Slutligen
återger  regeringen att  det  i  debatten
talats  förförespråkats att de nationella
parlamenten   skall   ges   en   starkare
ställning    i   styrningen    av    sina
regeringars  EU-politik.  Detta  kan  ske
genom   regelbunden  behandling  av   EU-
ärenden   i  de  nationella  parlamentens
utskott  och föredragning av alla viktiga
lagstiftningsförslag.      Andra      har
föreslagit   att   en   stadga   för   de
nationella   parlamenten  bör  fastställa
minimikrav     för     den     nationella
parlamentariska     kontrollen.     Under
rubriken  Svenska utgångspunkter  skriver
regeringen följande:

De  nationella parlamentens arbete  med
EU-politiken   i  medlemsstaterna   och
kontroll  av deras regeringars agerande
bidrar   till   att  ge   EU:s   beslut
nödvändig  legitimitet. Inflytande  för
de  nationella parlamenten uppnås  bäst
genom   granskning   av   regeringarnas
agerande   i   rådet.   De   nationella
parlamenten  måste  ges  bästa  möjliga
förutsättningar   att   utföra    detta
arbete.   Om   nya   former   för    de
nationella    parlamentens    medverkan
skall   skapas,  bör  dessa   ha   nära
anknytning  till  parlamentens  dagliga
arbete.

Motionerna

I  motion  2001/02:K87  (delvis)  av  Per
Unckel     m.fl.    (m)    begärs     ett
tillkännagivande  om  utgångspunkter  för
Sveriges     hållning     under      EU:s
framtidsarbete. Motionärerna  hänvisar  i
denna del till den debatt som pågår kring
de  nationella parlamentens roll  och  om
möjligheterna att på olika sätt förstärka
deras     deltagande    i     EU-arbetet.
Motionärerna  betonar att  de  nationella
parlamentens  viktigaste uppgift  är  att
samråda med och kontrollera de nationella
företrädarna i ministerrådet. Den  praxis
med insyn och kontroll som de svenska och
nordiska  parlamenten har  utvecklat  kan
enligt  motionärerna behöva genomföras  i
åtskilliga  andra  medlemsländer.  Vidare
kan  det  dock  enligt motionärerna  även
finnas   behov   av   andra   organ   där
nationella  parlamentariker  kan   utbyta
åsikter.  Det  är dock svårt  att  ha  en
ordning  där  dessa  faktiskt  deltar   i
löpande  arbete  inom  EU  av  det  enkla
skälet   att   arbetet  i  de  nationella
parlamenten medför att tiden inte  medger
det.
I  motion 2001/02:K85 av Ingvar Svensson
m.fl.   (kd)   yrkande   3   begärs   ett
tillkännagivande  om att  regeringen  bör
verka  för att arbetet i EU läggs upp  så
att   de   nationella   parlamenten   får
fullständig  och  tidig  information  och
därmed på ett tidigt stadium kan komma in
i  processen  och påverka sin  respektive
regerings ställningstagande. Motionärerna
instämmer     i     uppfattningen     att
parlamentens roll bäst stärks  genom  att
de    på    bästa   sätt   kan    granska
regeringarnas agerande i rådet. Arbetet i
EU  bör  läggas upp så att de  nationella
parlamenten  får tillräckliga tidsfrister
för  att agera. Regeringen bör verka  för
fortsatta  förbättringar av möjligheterna
att  komma  in tidigt i processen,  redan
innan  kommissionen lagt förslag.  Vidare
framhåller  motionärerna  vikten  av  att
svenska språkets ställning värnas och att
underlagsdokument inför rådsmötena  finns
på svenska. I motion 2001/02:K86 av Karl-
Göran  Biörsmark  m.fl. (fp)  yrkande  10
begärs ett tillkännagivande om att stärka
de  nationella  parlamentens  inflytande.
Detta görs enligt motionärerna bäst genom
att  kompetensfördelningen mellan unionen
och   medlemsstaterna  tydliggörs  i   en
författning,        samtidigt         som
närhetsprincipen befästs ytterligare.
I  motion  2001/02:U302 av Agne  Hansson
m.fl.  (c)  yrkande 19 begär motionärerna
ett   tillkännagivande  om  att  utveckla
dialogen        med       de        valda
Europaparlamentarikerna och att  utveckla
formerna   för  ökade  kontakter   mellan
Europaparlamentet   och   de   nationella
parlamenten.
I  motion 2000/01:K333 av Laila Bjurling
och   Sonja   Fransson  (s)  begärs   ett
tillkännagivande    om    att    Sveriges
ledamöter i Europaparlamentet bör  väljas
av riksdagen.

Utskottets överväganden

Av   de   många  aspekter  på  nationella
parlaments  möjliga  deltagande   i   det
europeiska      beslutsfattandet      som
diskuterats är det utskottets uppfattning
att  möjligheten till påverkan genom  den
egna  regeringen är det konstitutionellt,
politiskt  och strategiskt  avgjort  mest
fördelaktigt.    Konstitutionellt     kan
konstateras  att det är en påverkansmetod
som  inte  innefattar något eget agerande
på   den   europeiska  arenan   för   ett
nationellt parlament eller ett  kollektiv
av  sådana  parlament   något  som  hade
varit  artfrämmande. Politiskt är det  en
kanal  som  är  väl  upparbetad.  Det  är
slutligen   en   metod  som   med   dessa
riksdagens  erfarenheter  visat  sig  mer
effektiv  än vad utskottet kan föreställa
sig  skulle  vara  fallet  med  något  av
alternativen,    vilket    leder     till
slutsatsen att den är strategiskt riktig.
Utskottet   står  därmed  fast   vid   de
slutsatser  som riksdagen tidigare  givit
uttryck för.
Utöver  denna huvudkanal för  inflytande
bör   andra  kanaler  för  samverkan  och
informationsutbyte               beaktas.
Partisamarbetet    på    Europanivå    är
fortsatt,    enligt    utskottet,     den
lämpligaste vägen för att bygga  upp  och
bibehålla goda kontakter mellan riksdagen
och  Europaparlamentet. Samverkanskanaler
mellan  EU-ländernas nationella parlament
bör  utnyttjas och vidareutvecklas, såväl
inom  ramen  för COSAC9  som  i  form  av
direktutbyte  mellan  fackutskott  och  i
andra former.
Utskottet är tveksamt till värdet av  en
andra   kammare   inom  Europaparlamentet
bestående av ledamöter från de nationella
parlamenten         vare     sig     för
subsidiaritetskontroll   eller   med   en
allmän  roll.  Enligt  utskottet  behöver
EU:s    beslutsprocesser    göras     mer
lättöverskådliga.     En      ytterligare
beslutsinstitution på  Europanivå  skulle
verka  i motsatt riktning. Utskottet  kan
inte  heller ställa sig bakom förslag  om
en   återgång  till  indirekta   val   av
ledamöterna av Europaparlamentet.  I  den
frågan valde medlemsländerna väg år 1976,
då    reglerna    om    direktval    till
Europaparlamentet   beslutades.    Därmed
klipptes   de   formella  banden   mellan
Europaparlamentet   och   de   nationella
parlamenten. Det saknas bärande skäl  för
att  nu ta upp frågan om en återgång till
den tidigare modellen.
Inom ramen för Europeiska konventet  kan
Sveriges  agerande  i  denna  fråga   med
fördel  inriktas  på att  bidra  till  en
förutsättningslös  debatt  om  nationella
parlaments   inflytande  via   den   egna
regeringen. En sådan debatt kan leda till
ett utbyte av best practises.
Med  det  anförda  anser  utskottet  att
motionerna   2001/02:K87  (delvis)   (m),
2001/02:K85  (kd) yrkande 3,  2001/02:K86
(fp) yrkande 10 samt 2001/02:
U302  (c) yrkande 19 kan besvaras. Motion
2000/01:K333 (s) avstyrks.

2.5 Institutionernas roller


Utskottets överväganden i korthet


Den       nuvarande      institutionella
strukturen  är  en  lämplig  grund   för
diskussioner      om      förbättringar.
Utskottet  uppmärksammar  den  processen
för  reformering  av  ministerrådet  och
Europeiska  rådet  där  bl.a.   Sveriges
statsminister agerat. Tiden är nu  mogen
för   öppna   möten  när  rådet   agerar
lagstiftare.

Jämför  reservationerna 15 (v,  mp),  16
(c) och 17 (fp).


Bakgrund

Utan  att  frågan  specifikt  omnämns   i
Niceförklaringen är det naturligt att  en
fördragsöversyn som inriktar sig  på  hur
EU   skall  fungera  i  framtiden,  efter
utvidgningen,    även    innefattar    en
genomgång    av    hur   de    europeiska
institutionerna        fungerar.        I
Laekenförklaringen  ägnas  dessa   frågor
relativt omfattande uppmärksamhet. I  det
följande   skall   frågor   kring    EU:s
institutioner      beröras.      Särskild
uppmärksamhet skall ägnas åt planerna  på
en  reform  av  regeringssamarbetet  inom
Europeiska   rådet   och   ministerrådet.
Övriga  institutionella frågor  behandlas
mer kortfattat.
EU:s  speciella  natur,  med  inslag  av
både överstatlighet och mellanstatlighet,
motsvaras av en institutionell uppbyggnad
och organisation av sui
generis-karaktär.   Artikel   7   i   EG-
fördraget   nämner  de   fem   viktigaste
institutionerna:       Europaparlamentet,
ministerrådet,  Europeiska  kommissionen,
EG-domstolen  samt  revisionsrätten.   Av
dessa  är  de  tre förstnämnda  politiska
institutioner i den meningen att  de  har
som  uppgift  att skapa policy  samt  att
bereda  och antaga rättsakter.  På  samma
sätt som det allmänna beslutsfattandet, i
enlighet med artikel 5 i EG-fördraget (se
avsnitt  2.3  ovan),  är  underkastat  en
legalitetsprincip,    innehåller     även
artikel 7 en motsvarande begränsning  för
institutionerna,  som var  och  en  måste
agera inom ramen för de befogenheter som
den   tilldelats  genom  detta  fördrag.
Detta uttryckssätt ger vid handen att den
institutionella  uppbyggnaden   och   den
balans  som råder mellan institutionerna,
inte  fastställts genom en  enkel  formel
utan  bara  kan förstås genom  en  samlad
bedömning av hela fördragsstrukturen.
Resonemanget i Laekenförklaringen  utgår
ifrån den allmänt formulerade frågan hur
vi    kan    utöka    den    demokratiska
legitimiteten   och   öppenheten   i   de
nuvarande  institutionerna, en fråga  som
gäller  för alla tre institutionerna.  I
texten ställs sedan följande frågor:

Hur    kan   Europeiska   kommissionens
auktoritet       och       effektivitet
förstärkas?  Hur  bör  ordföranden  för
kommissionen  utses,  genom  Europeiska
rådet,  genom  Europaparlamentet  eller
genom  medborgarnas  direkta  val?  Bör
Europaparlamentets   roll   förstärkas?
Skall  vi  utvidga medbeslutanderätten?
Bör  formerna för val av ledamöter till
Europaparlamentet ses över?  Krävs  det
en  europeisk  valkrets  eller  bör  vi
dven  fortsättningsvis hålla  oss  till
valkretsar  som  bestäms  på  nationell
nivå?  Kan de båda systemen kombineras?
Måste  rådets roll stärkas?  Bör  rådet
agera  på samma sätt i sin egenskap  av
lagstiftare  som  när  det   står   för
verkställigheten? Bör  rådsmötena  vara
offentliga,  åtminstone de  som  är  av
lagstiftande  karaktär,  för   att   få
större  öppenhet?  Bör  medborgaren  ha
bättre  tillgång till rådets  dokument?
Hur  kan slutligen balans och ömsesidig
kontroll     mellan     institutionerna
garanteras?

På   annan   plats  i  Laekenförklaringen
ställs även följande frågor:

Kan   den  halvårsvisa  rotationen   av
ordförandeskapet för unionen  behållas?
Vilken   roll  skall  Europaparlamentet
spela?  Vad  skall rådet i  dess  olika
sammansättningar  ha   för   roll   och
struktur?

Riksdagen har tidigare behandlat delar av
det   område   som   nu   diskuteras.   I
betänkande 1999/2000:UU10 behandlas bl.a.
frågor      om     kommissionens      och
Europaparlamentets  ställning  och  roll.
Utrikesutskottet ställde  sig  där  bakom
vad  konstitutionsutskottet anfört i sitt
yttrande (1999/2000:KU7y):

Konstitutionsutskottet vill  erinra  om
att    Europaparlamentets   makt    och
inflytande    ökats   avsevärt    genom
Amsterdamfördraget.        Förhållandet
mellan   institutionerna   kommer   att
påverkas  av de diskussioner  som  sker
inom        den       nu       pågående
regeringskonferensen.    En    av    de
centrala   frågorna   för   konferensen
gäller   utvidgning  av   området   för
beslutsfattande    med     kvalificerad
majoritet.      Parlamentets       roll
aktualiseras i denna diskussion.

  

I     fråga    om    möjligheten    för
Europaparlamentet att avsätta  enskilda
kommissionärer      har      önskemålet
tillmötesgåtts på så sätt att  var  och
en  av  de  nuvarande  kommissionärerna
gentemot   kommissionsordföranden   har
åtagit  sig  att  avgå, om  ordföranden
begär    det.    Konstitutionsutskottet
anser  inte  att något tillkännagivande
enligt  motionen behövs  utan  föreslår
att      utrikesutskottet     avstyrker
motionen i denna del.

I fråga om kommissionens initiativmonopol
och           ställning           anförde
konstitutionsutskottet   i    samma    av
utrikesutskottet    godkända     yttrande
följande:

Beträffande        [då         aktuellt
motionsyrkande]  om  politiskt   ansvar
och  kommissionens ställning  vidhåller
konstitutionsutskottet     sin     ovan
återgivna  bedömning från förra  våren.
Utskottet    föreslår    således    att
utrikesutskottet avstyrker  motionen  i
denna del.

Utrikesutskottet ställde sig  bakom  även
denna   del   av  konstitutionsutskottets
yttrande.

Reform av Europeiska rådet och
ministerrådet

Regeringarnas samarbete inom i  EU-frågor
har   tre  former:  regeringskonferenser,
stats-  och  regeringschefernas  möten  i
Europeiska rådet samt beslutsfattandet  i
ministerrådet.   Under  dessa   politiska
besluts- och diskussionsnivåer finns  det
förberedande tjänstemannaorgan  samt  ett
centralt  rådssekretariat  som  i  första
hand kan sägas utgöra ett sekretariat  åt
ordförandelandet. Rådssekretariatet  står
för  sakexpertis och logistiskt stöd, men
också för långsiktighet och erfarenhet  
något  som  är  viktigt  inte  minst  med
hänsyn till att ordförandeskapsrotationen
annars  skulle riskera att leda  till  en
brist    på   institutionellt    minne.
Ministerrådet har olika sammansättningar,
formationer, beroende på sakfråga.  Högst
mötesfrekvens   som regel  en  gång  per
månad  har utrikesministrarna som möts i
Allmänna  rådet  (med  ansvar  för   både
övergripande  frågor och utrikespolitik),
finansministrarna som möts i Ekofin  samt
jordbruksministrarna  i   Jordbruksrådet.
Antalet   övriga   rådsformationer    var
tidigare  över  20 men har reducerats  så
att   det  i  dag  finns  sammanlagt   16
rådsformationer,   inklusive    de    tre
omnämnda.
Det  förs  en fortlöpande diskussion  om
hur  ministerrådet och  Europeiska  rådet
kan förbättra sina beslutsformer och sitt
funktionssätt.  Viktiga  beslut  fattades
vid  Europeiska rådets möte i Helsingfors
i   december   1999,  men  debatten   och
reformprocessen fortsätter. Till stor del
handlar  det om reformer som inte  kräver
några fördragsändringar utan kan beslutas
internt inom ministerrådet. Två inlägg  i
diskussionen på senare tid  är  dels  den
delrapport       som       ministerrådets
generalsekreterare  Javier  Solana   lade
fram till Europeiska rådet i Barcelona  i
mars    i    år    (dok.    S0044/02    i
rådssekretariatets informella S-serie),
dels  ett  brev  som statsminister  Göran
Persson  skrev  till sin spanske  kollega
José  Maria  Aznar i dennes  egenskap  av
rådsordförande,    också    det     inför
toppmötesdiskussionerna   i    Barcelona.
Solanas  rapport till Barcelona  omnämner
särskilt statsministerns brev och tar upp
flera  av  förslagen från detta.  En  mer
fullödig   rapport  från  Javier   Solana
väntas inför toppmötet i Sevilla i  juni.
Frågan  är  alltså  ytterst  aktuell  när
detta   betänkande  antasskall  beslutas,
vilket  föranleder en något mer  ingående
granskning från utskottets sida.
I   det  följande  listas  i  sammandrag
några av de punkter som debatterats,  och
som  omnämns av statsminister Persson och
generalsekreterare  Solana  i  de  nämnda
diskussionsunderlagen     antingen   som
konkreta  förslag eller  som  frågor  som
väcks.

Europeiska rådet

·        Mer fokuserade diskussioner och
slutsatser.
·
·           Formell    dagordning    och
åtminstone en stomme till procedurregler.
·
·         Undvika  att Europeiska  rådet
överlastas    med    sakfrågor    som
ministerrådet inte kunnat lösa.
·
·        Tillförsäkra att allmänna rådet
kan   stå   för   förberedelser   och
koordinering.
·
·            Begränsa    delegationernas
storlek.
·
(Samtliga  ovanstående punkter  framförs,
med   något  olika  nyanser,   av   såväl
statsministern   som   generalsekreterare
Solana.)

Allmänna rådet

·        Dagens två roller bör delas upp
så att det bildas ett äkta allmänt råd,
med horisontella och konstitutionella
frågor, i synnerhet förberedelseansvaret
inför mötena med Europeiska rådet, och
ett utrikesministerråd, med mer samlat
ansvar    för   alla   aspekter    på
utrikesrelationer.
·
(Framförs  av  både  statsministern   och
generalsekreterare Solana.)

Ordförandeskapsrotationen

·                Mer         långsiktiga
ordförandeprogram, som överlappar fler
ordförandeskapsperioder (statsministern).
·
·             Antingen      överlappande
ordförandeskap  avseende program eller
genomförande  eller helt eller delvis
överge   systemet   med   ett   visst
ordförandeland och ersätta detta  med
valda  ordförande (generalsekreterare
Solana).
·
Språkregim

·         Överväga att överge kravet  på
full tolkning på tjänstemannanivå, till
förmån för en flexibel tillämpning där
varje medlemsland från fall till fall
själv  väljer   och bekostar    den
servicenivå man önskar (statsministern).
·
Öppenhet

·          Yttrandefrihet   för   rådets
tjänstemän som åtminstone gör det möjligt
att yppa sådan information som skulle
vara offentlig om den efterfrågades i
dokumentform (statsministern).
·
·         Överväga att hålla öppna möten
när rådet agerar lagstiftare, i början
och slutet av varje lagstiftningsärende
(statsministern) eller som allmän regel
(generalsekreterare Solana).
·
Den   sistnämnda  punkten     om   öppna
rådsmöten  är den enda som tas upp  även
i  Laekenförklaringen, vilket framgår  av
citatet ovan.

Regeringen

Regeringen  har  i skrivelse  2001/02:115
tagit  upp  institutionella  reformer   i
avsnitt  4.4. Flertalet av de frågor  som
ställs  i  Laekenförklaringen tas  upp  i
bakgrundstexten.  Under rubriken  Svenska
utgångspunkter sägs sedan följande:

Den   nuvarande   strukturen   har    i
huvudsak  fungerat väl  under  en  lång
tid  och bör utgöra en bra bas även för
framtiden.  Regeringen ifrågasätter  om
det   finns   behov  av   grundläggande
förändringar  i  balansen  mellan  EU:s
institutioner. Regeringen är öppen  för
förslag  som kan bidra till  ett  högre
valdeltagande i Europaparlamentet.

I      ett      annat      avsnitt      i
regeringsskrivelsen,    under    rubriken
Öppenhet,  anges  som en  av  de  svenska
utgångspunkterna följande:

Offentliga  rådsmöten  bör   hållas   i
större   utsträckning,   särskilt   vid
behandling av lagstiftningsfrågor.

Som  del  av underlaget för bedömning  av
regeringens synsätt på detta  område  kan
det    ovan    citerade    brevet    från
statsminister Göran Persson till Spaniens
premiärminister  José  Maria  Aznar,  med
synpunkter   på   reformprocessen    inom
ministerrådet,  nämnas.  Ytterligare  ett
sätt att belysa hur regeringen ser på den
institutionella  balansen   är   följande
citat  från  statsministerns ovan  nämnda
tal    (avsnitt   1.1)   vid    Humboldt-
universitetet i Berlin i höstas:

Kommissionen har en viktig roll  i  att
värna  EU:s intressen, att ta initiativ
för  lagstiftning, och för att övervaka
implementeringen   av    fördrag    och
direktiv.  Vi  beslutade  i  Nice   för
mindre  än ett år sedan om ändringar  i
reglerna     för    tillsättande     av
kommissionen.  Jag ser inget  behov  av
att ändra detta igen.

En  mer generell iakttagelse: Jag tror
inte  att  medlemsstaterna önskar  göra
fundamentala   ändringar   i   balansen
mellan  å  ena  sidan  medlemsstaterna,
och  kommissionen och Europaparlamentet
å   den  andra.  Europeiska  rådet  och
ministerrådet kommer att fortsätta  att
spela  en  central roll i styrandet  av
EU.

Motionerna

I  motion  2001/02:K87  (delvis)  av  Per
Unckel     m.fl.    (m)    begärs     ett
tillkännagivande  om  utgångspunkter  för
Sveriges     hållning     under      EU:s
framtidsarbete.  Motionärerna  betonar  i
denna del att EU bygger på maktbalans och
inte      på     parlamentarism.     EU:s
institutioner  skall alltså  vara  starka
och  självständiga  och  kunna  balansera
varandra.    Det    måste    finnas    en
välfungerande  kommission  som  med   hög
kvalitet  och integritet förmår agera  på
de   områden  som  EU  har  ansvar   för.
Kommissionen behöver effektiviseras,  och
det   kan  bli  nödvändigt  att  begränsa
antalet       komissionärer.      Antalet
rådssammansättningar  bör   minskas   och
bättre     återspegla    EU:s    faktiska
verksamhetsområden.   Det   finns   också
enligt    motionärerna   anledning    att
vverväga om ett i verklig mening  allmänt
ministerråd  behöver införas  med  ansvar
för   EU:s  sammanhållna  institutionella
utveckling.  De anser att EU:s  toppmöten
bör  återgå till att bli en samlingspunkt
för stats- och regeringschefer för att  i
bred  mening  ange utvecklingsriktning  i
stället  för  att  som  nu  riskera   att
överlastas   och  fatta  oöverlagda   och
otillräckligt       beredda       beslut.
Ministerrådets möten bör vara  offentliga
när  rådet agerar lagstiftare. I motionen
kritiseras regeringen för att  ge  dubbla
budskap  i  fråga  om  kommissionens  och
rådets  ställning:  i regeringsskrivelsen
ges  stöd  för  den rådande maktbalansen,
men   i   ett   tidigare  anförande   har
statsministern talat om en starkare  roll
för rådet. I motion 2001/02:
U303 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande  17
(delvis)  begärs ett tillkännagivande  om
EU:s  framtidsfrågor, med i  stort  samma
motiveringar.
I  motion 2001/02:K85 av Ingvar Svensson
m.fl. (kd) yrkande 2 (delvis) begärs  ett
tillkännagivande  om att  regeringen  bör
vara  öppen  för  ett  öppnare  och   mer
transparent  och  demokratiskt  EU  genom
bl.a.       en      förstärkning       av
Europaparlamentets roll och en  tydligare
ansvarsfördelning   mellan   rådet    och
kommissionen.  Motionärerna   anför   att
Europaparlamentet utgör medborgarnas enda
direktkanal in i EU:s beslutsfattande och
på   sikt  bör  få  medbeslutande  på  de
områden  där  majoritetsbeslut  gäller  i
rådet. Motionärerna vill vidare slå  fast
kommissionens viktiga roll  som  motor  i
samarbetet och som fördragens väktare och
anser  det olyckligt att rådet  tagit  på
sig  alltfler av kommissionens uppgifter.
En    stark    kommission    är    enligt
motionärerna ofta de små ländernas  bästa
vän och en nödvändig motvikt mot de stora
ländernas    dominans   i    rådet    och
parlamentet.
I   motion   2001/02:K86  av  Karl-Göran
Biörsmark      m.fl.     (fp)      begärs
tillkännagivanden    om     den     skeva
maktbalansen  mellan  EU:s  institutioner
(yrkande  7),  om  att ge  det  folkvalda
Europaparlamentet    större    inflytande
(yrkande  8) och om att på sikt  avskaffa
rådet  i dess nuvarande form och göra  om
det   till   den  ena  kammaren   i   ett
tvåkammarsystem (yrkande 9). Motionärerna
anser  att  Europeiska  kommissionen  och
Europaparlamentet   har   alltför    lite
inflytande i förhållande till  rådet  och
Europeiska    rådet.    Den     nuvarande
maktbalansen  innebär enligt motionärerna
att  stora medlemsländer ges mer makt  på
bekostnad   av   små  länder,   och   ett
mellanstatligt   system   gynnar   varken
öppenheten eller demokratin i EU. I samma
motion      (yrkande      12)      begärs
tillkännagivande  om  att  ministerrådets
möten  bör  vara öppna när  rådet  agerar
lagstiftare.
I   den   under  innevarande   riksmötes
allmänna    motionstid   väckta    motion
2001/02:U301  av  Lars  Leijonborg  m.fl.
(fp)     yrkande     8     begärs     ett
tillkännagivande   om   att   genomgående
reformera    och    effektivisera    EU:s
institutioner. Detta innebär i  fråga  om
övriga institutioner att revisionsrättens
självständiga  roll  bör   stärkas,   att
domstolen måste se över sina arbetsformer
för     att     kunna    fungera,     att
förstainstansrätten i  ökad  utsträckning
bör  ta  hand om vissa förhandsavgöranden
och  att möjligheten att införa strängare
prövningstillstånd vid överklaganden  bör
övervägas.  I  samma motion  (yrkande  9)
begär  motionärerna ett  tillkännagivande
om  att Europaparlamentet bör ha rätt att
avsätta   enskilda  kommissionsledamöter.
Detta  bör  kunna  ske efter  en  formell
procedur  med en offentlig utfrågning.  I
samma  motion  yrkande 13 förordas  öppna
rådsmöten.
I  motion  2001/02:K3  av  Alf  Svensson
m.fl.   (kd)   yrkande   5   begärs   ett
tillkännagivande  om att ordförandeskapet
i     ministerrådet    bör    bli     mer
kontinuerligt.  Motionärerna  anser   att
värdet   av   nationella   ordförandeskap
visserligen   är   stort   men   att   de
halvårsvisa   ordförandeskapen    innebär
ständiga avbrott i det politiska  arbetet
och  leder till brister i kontinuitet och
effektivitet.   Regeringen   bör   enligt
motionärerna   ta   initiativ   till   en
utredning  om  hur  ordförandeskapet  kan
reformeras,  kanske  inom  ramen  för  en
bredare översyn av rådets arbetssätt.
I  den  under förra riksmötets  allmänna
motionstid väckta motion 2000/01:K398  av
Lars  Leijonborg  m.fl.  (fp)  yrkande  5
begärs    ett    tillkännagivande     för
regeringen  om en genomgående reform  och
effektivisering av EU:s institutioner.
I    motion   2001/02:K62   av    Helena
Bargholtz m.fl. (fp) (yrkande 6) (delvis)
begärs  ett tillkännagivande om  ett  mer
demokratiskt EU. Motionärerna  anser  att
EU  behöver en konstitution som tydliggör
maktfördelningen   mellan    union    och
medlemsstater   med  utgångspunkten   att
beslut  alltid skall fattas så  nära  den
enskilda människan som möjligt. De  anser
också att Europaparlamentet, som det enda
direkt valda organet i EU, skall få  ökad
makt  så  att  bandet mellan väljare  och
valda ökar.
I   motion   2000/01:U510  av   Marianne
Andersson    m.fl.   (c)    begärs    ett
tillkännagivande    om     att     stärka
Europaparlamentarikernas  initiativ-  och
beslutsrätt (yrkande 10).
I       flera      motioner       begärs
tillkännagivanden  om  att  kommissionens
initiativmonopol inom första pelaren  bör
avskaffas   (motionerna  2001/02:K88   av
Yvonne    Ruwaida   (mp)    yrkande    6,
2001/02:K428 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)
yrkande 5, 2000/01:U511 av Yvonne Ruwaida
m.fl. (mp) yrkande 4 samt 2000/01:K274 av
Margit  Gennser (m) yrkande 3).  I  andra
motioner begärs tillkännagivanden om  att
kommissionen  helt bör  avskaffas  i  sin
nuvarande  form  och  ersättas   av   ett
administrativt     organ      (motionerna
2001/02:K88   av  Yvonne   Ruwaida   (mp)
yrkande 7, 2001/02:K428 av Yvonne Ruwaida
m.fl. (mp) yrkande 6 samt 2000/01:U511 av
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 21).
Frågor  om kommissionen tas upp i motion
2001/02:U301  av  Lars  Leijonborg  m.fl.
(fp)  yrkande 10. Motionärerna begär  ett
tillkännagivande om att inget land bör ha
mer  än en kommissionär. Kommissionen kan
inte   bevara  sin  nuvarande  form   och
storlek  i  en utvidgad union, och  redan
dagens  kommission har svårt  att  arbeta
effektivt.  Fler kommissionärer  riskerar
att  leda till att fler områden lyfts upp
till  EU-nivå,  och en  sådan  utveckling
avvisas bestämt. Inget land bör ha mer än
en  kommissionär.  Motionärerna  förordar
ett  system  med ordinarie och biträdande
kommissionsledamöter,  där  rangordningen
roterar.

Utskottets överväganden

Det   är  naturligt  att  frågor  om  EU-
institutionernas uppbyggnad och  inbördes
maktbalans  ingår  i det  som  diskuteras
inom    framtidsdebatten.    Hur    denna
uppbyggnad och maktbalans bör se ut är  i
hög  grad  en funktion av vilken framtida
inriktning man vill se för EU.  Utskottet
är  av  uppfattningen att  den  nuvarande
institutionella strukturen är lämplig som
grund även för framtiden.
Utskottet   stöder  därvid   regeringens
utgångspunkt   såsom  den  framställs   i
skrivelse    2001/02:115.   Förbättringar
behöver ske, men det är utskottets mening
att  diskussioner om sådana förbättringar
bör    ta    avstamp   i   de   nuvarande
institutionerna   och   deras    inbördes
maktbalans.
Såvitt   avser  kommissionens  ställning
och  dess initiativmonopol bör enligt det
sammansatta      konstitutions-       och
utrikesutskottet riksdagen stå  fast  vid
den  inställning som tidigare fastslagits
av  riksdagen  på grundval  av  det  ovan
citerade          yttrandet          från
konstitutionsutskottet    1999/2000:KU7y,
som utrikesutskottet ställde sig bakom  i
betänkande  1999/2000:UU10.  Kommissionen
har   en   viktig  roll  att  spela   som
nationellt   oberoende  och  självständig
kraft  i EU-samarbetet, något som  gynnar
inte minst de små medlemsstaterna.
Särskild  uppmärksamhet  bör  ägnas   åt
frågan  om  reform  av ministerrådet  och
Europeiska  rådet. En reform av  Allmänna
rådet framstår där som särskilt angelägen
att diskutera.
Frågan  om  öppna  ministerrådsmöten  är
betydelsefull.     Ministerrådet      har
kritiserats  för  att  vara  för  slutet.
Detta kan förklaras med dess karaktär  av
blandning  mellan lagstiftande församling
och  diplomatkonferens. Tiden är nu mogen
för  att  hålla  öppna  sammanträden  när
rådet agerar som lagstiftare.
Med   det  anförda  anser  utskottet  att
motionerna   2001/02:K87   (delvis)   (m)
2001/02:U303  (m)  yrkande  17  (delvis),
2001/02:K85  (kd)  yrkande  2   (delvis),
2001/02:K86 (fp) yrkandena 7, 8  och  12,
2001/02:U301 (fp) yrkandena 8, 9, 10  och
13,    2001/02:K3   (kd)    yrkande    5,
2000/01:K398 (fp) yrkande 5,  2001/02:K62
(fp) yrkande 6 (delvis) samt 2000/01:U510
(c) yrkande 10 kan besvaras.
Utskottet       avstyrker      motionerna
2001/02:K86  (fp) yrkande 9,  2001/02:K88
(mp) yrkande 6, 2001/02:K428 (mp) yrkande
5,  2000/01:U511 (mp) yrkandena 4 och 21,
2000/01:K274  (m) yrkande 3,  2001/02:K88
(mp)  yrkande  7  samt 2001/02:K428  (mp)
yrkande 6.

2.6 Institutionernas beslutsfattande

Utskottets överväganden i korthet

Det  är viktigt att ansträngningar  görs
  inom det begränsade utrymme som finns
  för att se vilka nya områden som  kan
bli    föremål   för   omröstning    med
kvalificerad   majoritet.   Detta    kan
övervägas  för de sakfrågor  som  i  dag
ligger inom tredje pelaren.

Jämför  reservationerna 18 (m,  kd)  och
19 (fp).


Bakgrund

På   samma   sätt  som  när  det   gäller
institutionernas   uppbyggnad   i   förra
avsnittet är deras beslutsformer inte  en
fråga  som  togs  upp i Niceförklaringen,
men  det  är likväl naturligt  att  saken
diskuteras  i  framtidsdebatten.  Laeken-
förklaringen  har två olika  avsnitt  som
tar   upp  detta.  Det  första  är  under
rubriken     Förenkling    av    unionens
instrument:

Den   centrala  frågan  gäller   därför
huruvida   unionens  olika   instrument
inte  måste definieras bättre och deras
antal  minskas. Med andra ord, bör  det
införas     en    åtskillnad     mellan
lagstiftande      och     verkställande
åtgärder?          Bör          antalet
lagstiftningsinstrument        minskas:
direkt      gällande      bestämmelser,
ramlagstiftning   och   icke   bindande
instrument                  (yttranden,
rekommendationer,  öppen   samordning)?
Vore  det  önskvärt att ramlagstiftning
oftare  tillämpades och medlemsstaterna
på  så  sätt  fick större rörelsefrihet
för  att uppnå sina politiska mål?  För
vilken  behörighet är öppen  samordning
och   ömsesidigt  erkännande  de   mest
lämpliga      instrumenten?       Skall
proportionalitetsprincipen         även
fortsättningsvis vara utgångspunkten?

Det  andra avsnittet står att finna under
rubriken  Mer  demokrati,  öppenhet   och
effektivitet i Europeiska unionen:

Den  tredje  frågan gäller hur  vi  kan
effektivisera   beslutsfattandet    och
institutionernas  funktionssätt  i   en
union      med     omkring      trettio
medlemsstater.  Hur kan unionen  bättre
fastställa  sina mål och prioriteringar
och  säkerställa  att de  genomförs  på
ett  bättre  sätt? Krävs det  att  fler
beslut    fattas    med    kvalificerad
majoritet?           Hur            kan
medbeslutandeförfarandet  mellan  rådet
och   Europaparlamentet  förenklas  och
påskyndas?     Kan   den    halvårsvisa
rotationen   av  ordförandeskapet   för
unionen  behållas?  Vilken  roll  skall
Europaparlamentet  spela?   Vad   skall
rådet i dess olika sammansättningar  ha
för roll och struktur?

  

Hur  kan  man  även öka konsekvensen  i
den  europeiska  utrikespolitiken?  Hur
förstärks  en  samarbetsdynamik  mellan
den   höge   representanten   och   den
behörige   kommissionsledamoten?    Bör
unionens    representation    utåt    i
internationella    forum    ytterligare
utvidgas?

Riksdagen  har  i  flera sammanhang  haft
anledning att ta ställning till delar  av
detta  sakområde. Särskilt  i  anslutning
till  godkännandet  av Amsterdamfördraget
(betänkande       1997/98:UU13)       och
Nicefördraget (betänkande 2001/02:
KUU1)  har  riksdagen haft anledning  att
bedöma    frågor   om   omröstning    med
kvalificerad                   majoritet,
medbeslutandeprocedurens tillämpning samt
flexibel       integration      (närmare
samarbete).     Om    omröstning     med
kvalificerad      majoritet       anförde
utrikesutskottet i betänkande  1997/98:13
att det visat sig att beslutsfattande med
kvalificerad majoritet i vissa fall leder
till ett effektivare samarbete. Samtidigt
borde  beslut av konstitutionell karaktär
och     sådana     som    ligger     nära
nationalstatens     kärna     (exempelvis
skatter) beslutas med enhällighet.  Givet
de  förutsättningarna  vore  det,  menade
utskottet,   möjligt  att   överväga   en
övergång till kvalificerad majoritet  med
enskild prövning, som får ske artikel för
artikel.   Så   hade   också   skett    i
regeringskonferensen,  vilket   utskottet
såg positivt på.

I     betänkande     2001/02:KUU1     om
Nicefördraget     anförde     sammansatta
konstitutions-  och utrikesutskottet  att
det   inte  hade  något  att  erinra  vad
beträffade  regeringens framställning  på
områdena   omröstning  med   kvalificerad
majoritet,      medbeslutandeförfarandets
tillämpning  samt  reglerna  om   närmare
samarbete.

Regeringen

I   samma   del   av  framställningen   i
skrivelse 2001/02:115 som åberopas i  det
föregående   avsnittet  berör  regeringen
översiktligt  några  av  de  förslag  som
förekommit     i     diskussionen      om
beslutsformerna,  bl.a.  en  utökning  av
omröstning med kvalificerad majoritet, en
utökning av medbeslutandeförfarandet samt
tanken  att  ge  Europaparlamentet  fullt
inflytande   över  budgeten.   Den   ovan
återgivna passusen under rubriken Svenska
utgångspunkter gäller även här:

Den   nuvarande   strukturen   har    i
huvudsak  fungerat väl  under  en  lång
tid  och bör utgöra en bra bas även för
framtiden.  Regeringen ifrågasätter  om
det   finns   behov  av   grundläggande
förändringar  i  balansen  mellan  EU:s
institutioner. Regeringen är öppen  för
förslag  som kan bidra till  ett  högre
valdeltagande i Europaparlamentet.

Statsministern har i sitt  ovan  citerade
tal  vid Humboldt-universitetet i  Berlin
uttalat  sig om en möjlig utveckling  mot
omröstning med kvalificerad majoritet  på
vissa områden. Statsministern nämner  tre
olika  områden och närmar  sig  dem  från
olika  håll. För de rättsliga och inrikes
frågorna  anges att huvudregeln bör  vara
enhällighet,  men  att vissa  frågor  kan
tänkas  att som undantag föras över  till
majoritetsomröstning:

Vi  måste hålla i minnet att den  stora
delen  av  beslut inom EU redan  fattas
med   kvalificerad  majoritet.  Vi   är
redan   nära  den  gräns  där  länderna
önskar  bibehålla  vetorätten.  Jag  är
dock  beredd att diskutera det framtida
samarbetet   inom  de   rättsliga   och
inrikes  områdena. Dessa frågor  är  av
ett  slag som i de flesta fall hanteras
mellanstatligt. Men det kan hävdas  att
omfattningen   och  vikten   av   dessa
frågor  är  sådan att det  kan  behövas
andra  former  av beslutsfattande.  Jag
är  inte  negativ till  att  föra  över
vissa    av    dessa    frågor     till
majoritetsröstning.

Den  motsatta utgångspunkten  gäller  för
arbetsmarknadsfrågor och  sociala  frågor
samt  asyl-  och  migrationsfrågor,   där
huvudregeln  enligt  statsministern   bör
vara majoritetsomröstning:

Däremot  bör  majoritetsröstning   vara
regel  på  arbetsmarknads- och  sociala
frågor,   såväl  som  inom  asyl-   och
migrationsfrågor.

I  talet vid Humboldt-universitetet  gick
statsministern  även  in  på  frågan   om
närmare    samarbete,   eller    flexibel
integration:

Ytterligare  ett sätt att  hantera  nya
beslutsområden, där det  tidigare  inte
funnits  EU-kompetens, är det ypperliga
instrumentet   flexibel   integration
eller  förstärkt  samarbete  som  det
ibland  kallas. Jag förutser att  denna
metod kommer att användas, och att  den
kommer  att vara ett sätt att  låta  EU
gå  vidare  och utvecklas    även  när
vissa   medlemsstater  inte  omedelbart
kan  delta i det nya området. De flesta
medlemsstater,    inklusive    Sverige,
kommer   att  vara  med  i  dessa   nya
områden från start. Men med ett  ökande
antal   stater  behöver  vi  ha   denna
möjlighet,   annars  kan   EU   tvingas
stanna  upp  och inte kunna gå  vidare.
Det  finns  redan regler  för  flexibel
integration som säkerställer att  varje
medlemsland  som  står  utanför   vissa
områden,  skall ha rätt att  senare  gå
med. Detta är viktigt.

Motionerna

I  motion  2001/02:U302 av  Agne  Hansson
m.fl.   (c)   yrkande   12   begärs   ett
tillkännagivande    om    en    tydligare
beslutsstruktur för att underlätta  insyn
och  offentlig debatt. Motionärerna anser
att   ensamrätten  för  kommissionen  att
lägga  initiativ  bör avskaffas  och  att
både  rådet och Europaparlamentet bör  ha
initiativrätt. De förändringar i  förslag
som  görs  i de båda institutionerna  bör
kunna  passera utan att på nytt godkännas
av  kommissionen. I samma motion (yrkande
15) begärs också ett tillkännagivande  om
att beslutsprocedurerna behöver förändras
och  förtydligas. Rimligen bör det enligt
motionärerna  räcka med  tre  eller  fyra
beslutsprocedurer  för   att   täcka   de
situationer   som   uppstår   efter    en
kompetenskatalog.  Inom  de  områden  där
unionen har exklusiv kompetens bör beslut
fattas  genom majoritetsbeslut i de  båda
beslutande organen. Inom områden där  det
förekommer   endast  ett   mellanstatligt
samarbete  bör beslut självfallet  fattas
med    enhällighet   inom    rådet    och
parlamentet  ha ett begränsat inflytande.
I  frågor  där kompetensen är  delad  kan
majoritet i parlamentet och enhällighet i
rådet  komma i fråga, eller att  de  båda
institutionerna hanterar olika  delar  av
frågorna.
I   motion   2000/01:U510  av   Marianne
Andersson m.fl. (c) yrkande 5 begärs  ett
tillkännagivande om EU:s beslutsfattande.
Motionärerna  anser att en ökad  grad  av
beslutsfattande     med      kvalificerad
majoritet i rådet inte får ske på  sådana
områden som är politiskt känsliga  i  den
meningen  att  de  kan sägas  ligga  nära
kärnan  i  medlemsländernas  suveränitet.
Dven    fortsättningsvis    bör    därför
enhällighet   krävas   för   frågor    av
konstitutionell    karaktär,     centrala
institutionella  frågor  och  frågor  med
stora    ekonomiska   konsekvenser    för
medlemsstaterna. I motionen begärs  också
ett   tillkännagivande  om   att   stärka
Europaparlamentarikernas  initiativ-  och
beslutsrätt (yrkande 10).
I  motion  2001/02:K426 av Alf  Svensson
m.fl.  (kd)  begärs tillkännagivanden  om
att   majoritetsbeslut  i   ministerrådet
generellt  bör åtföljas av medbestämmande
för    Europaparlamentet   (yrkande   3).
Motionärerna  anser  att  virrvarret   av
beslutsformer  i dagens EU  bör  ersättas
med    ett    mer   begripligt    system.
Beslutsfattande     med      kvalificerad
majoritet bör vara regel i rådet, utom  i
institutionella frågor,  för  att  bevara
handlingskraft   och   undvika   att   en
utvidgad   union  lamslås  av  nationella
veton.  Nicefördragets krav  på  trippel
majoritet  i  rådet bör  ändras  och  en
kvalificerad   majoritet   av   ländernas
röster  räcka för att anta ett beslut.  I
motion  2001/02:K85  av  Ingvar  Svensson
m.fl. (kd) yrkande 2 (delvis) begärs  ett
tillkännagivande  om att  regeringen  bör
vara  öppen  för ett mer transparent  och
demokratiskt    EU   genom    bl.a.    en
förstärkning  av Europaparlamentets  roll
och en tydligare ansvarsfördelning mellan
rådet   och   kommissionen.  Motionärerna
anför    att   Europaparlamentet    utgör
medborgarnas enda direktkanal in  i  EU:s
beslutsfattande  och  på  sikt   bör   få
medbeslutande   på   de    områden    där
majoritetsbeslut gäller i rådet.
Motion  2001/02:U301 av Lars  Leijonborg
m.fl.  (fp) behandlar beslutsfattandet  i
rådet.   Motionärerna  vill  införa   ett
system  med  dubbla majoriteter  i  vissa
frågor,    dvs.    en    majoritet     av
medlemsstaterna  som också  representerar
en    majoritet   av   medborgarna    för
beslutsfattande.     De     begär     ett
tillkännagivande om detta  (yrkande  11).
Vidare anser motionärerna att normen  för
allt  beslutsfattande i rådet   för  att
öka  effektiviteten i beslutsprocessen  
bör  bli  kvalificerad majoritet och  att
endast   frågor   som  rör   ändring   av
fördragen,  internationella  avtal,   nya
medlemmar  samt beslut om samarbete  inom
nya  områden bör avgöras med enhällighet.
De  begär  ett  tillkännagivande  om  den
nämnda  normen  (yrkande  12).  I   samma
motion    (yrkande   14)    begärs    ett
tillkännagivande om att Europaparlamentet
bör  ha medbeslutanderätt på alla områden
där  majoritetsomröstning i rådet gäller.
Enligt motionärerna bör Europaparlamentet
kunna    utöva    sina    parlamentariska
befogenheter på hela EU:s budget (yrkande
15), vilket innebär att jordbruksbudgeten
också  bör  bli föremål för  parlamentets
kontroll.    Motionärerna    begär    ett
tillkännagivande i ärendet.  Motionärerna
framhåller  också  (yrkande  22)  att  en
fråga  i samband med utvidgningen  är  om
det  är möjligt att förena länder som har
så  olika förutsättningar i ett enhetligt
samarbete inom EU. De menar att  flexibel
integration,  dvs. att olika  länder  rör
sig  i  olika hastigheter mot samma  mål,
kan     vara     aktuellt    såsom     en
övergångslösning.
I  motion  2001/02:K426 av Alf  Svensson
m.fl.  (kd)  begärs tillkännagivanden  om
dels  att  öka användandet av beslut  med
kvalificerad majoritet i ministerrådet, i
synnerhet   i   fråga  om   miljöstyrande
avgifter samt handelsfrågor (yrkande  2),
dels  att EU skall kunna fatta beslut  om
miljöavgifter med kvalificerad  majoritet
(yrkande 25).
I  motion  2001/02:U303 av  Bo  Lundgren
m.fl. (m) yrkande 17 (delvis) begärs  ett
tillkännagivande om EU:s  framtidsfrågor.
Motionärerna  anför  i  denna   del   att
omröstning med kvalificerad majoritet bör
vara   normen   för  beslutsfattandet   i
ministerrådet,  för  att  unionen   skall
kunna fatta beslut även i en framtid  med
omkring 30 medlemmar.
I    motion   2001/02:Sf216   av    Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 14 förordas
att omröstning med kvalificerad majoritet
skall   råda   på   området   asyl-   och
migrationsfrågor.
I   motion   2000/01:U510  av   Marianne
Andersson m.fl. (c) yrkande 4 begärs  ett
tillkännagivande  om  bejakande   av   en
flexibel integration. Enligt motionärerna
bör  huvudregeln  vara  att  alla  länder
skall delta i alla samarbetsområden,  men
en  möjlighet bör finnas att  låta  några
medlemsländer   gå  före   och   fördjupa
samarbetet på ett visst område. En  sådan
grupp måste enligt motionärerna bestå  av
minst  hälften  av  medlemsländerna,  och
övriga länder skall tillåtas ansluta  sig
till    samarbetet.   De   nordeuropeiska
länderna bör exempelvis kunna gå före  på
miljöområdet.  Möjligheten till  flexibel
integration    är   enligt   motionärerna
viktig,     inte     minst     i      ett
utvidgningsperspektiv.

Utskottets överväganden

Utskottet           noterar           att
medbeslutandeförfarande  och   omröstning
med  kvalificerad  majoritet  redan  äger
tillämplighet  på  en  betydande  del  av
lagstiftningen på Europanivå.  Det  råder
bred    enighet   om   att   frågor    av
konstitutionell  karaktär  eller  som  på
annat    sätt   ligger   nära   staternas
suveränitet, liksom skattefrågor, även  i
fortsättningen    bör    beslutas     med
enhällighet  i  ministerrådet,  och  utan
medbeslutande.  Utrymmet för  reformer  i
den   riktning   som   olika   motionärer
anvisar,  med  sikte på mer medbeslutande
eller mer majoritetsomröstning, är därför
begränsat. Det är dock viktigt  att  göra
ansträngningar  för  att  se  vilka   nya
områden   som   kan   bli   föremål   för
majoritetsbeslut.
Mot  bakgrund av vad utskottet uttryckte
i avsnitt 1.1 ovan bör EU-samarbetet även
i  fortsättningen  som  princip  vila  på
mellanstatlig  grund,  men  när  väl  nya
uppgifter     tilldelas     EU      genom
mellanstatliga överenskommelser skall  i
ökad   utsträckning     beslutsfattandet
kunna  ske  med  kvalificerad  majoritet.
Utskottet   är   därför  öppet   för   en
diskussion om mer generell tillämpning av
majoritetsröstning  i  ministerrådet  och
medbeslutandeförfarande               med
Europaparlamentet,  inom  de  ramar   som
utskottet  nyss angivit. Ett exempel  där
omröstning med kvalificerad majoritet kan
övervägas  är vissa sakfrågor som  i  dag
finns inom den tredje pelaren.
Med   det  anförda  anser  utskottet  att
motionerna 2001/02:U302 (c) yrkandena  12
och  15,  2000/01:U510  (c)  yrkande   5,
2001/02:K426 (kd) yrkandena 2, 3 och  25,
2001/02:K85  (kd)  yrkande  2   (delvis),
2001/02:U301 (fp) yrkandena 11,  12,  14,
15  och  22, 2001/02:U303 (m) yrkande  17
(delvis),  2001/02:Sf216 (fp) yrkande  14
samt  2000/01:U510  (c)  yrkande  4   kan
besvaras.

2.7 Vissa sakfrågor

Utskottets överväganden i korthet

Motionsyrkanden   med    förslag    till
tillkännagivanden  om  utträdesparagraf,
om  jordbrukspolitiken samt om försvars-
och   säkerhetspolitiken  avslås   eller
anses besvarade.

Jämför reservation 20 (v, mp)


Bakgrund

I   detta  avsnitt  behandlas  ett  fåtal
motionsyrkanden som berör  sakfrågor  som
tar  sikte på fördragsändringar eller  på
annat sätt berör framtidsdebatten.

Utträdesparagraf

Miljöpartiet    tar    i    tre     olika
motionsyrkanden   upp   frågan   om    en
utträdesparagraf.  Konstitutionsutskottet
har tidigare behandlat liknande yrkanden,
första  gången bara drygt  ett  år  efter
Sveriges inträde i EU, och senast i  sitt
yttrande  1999/2000:Ku7y.  Utskottet  har
därvid  anfört,  för det första,  att  en
sådan  bestämmelse inte  skulle  ligga  i
linje  med målsättningen i fördraget  att
skapa  en  allt  fastare förening  mellan
medlemsstaterna.  För   det   andra   har
utskottet inte ansett det ligga  i  linje
med Sveriges intressen att, drygt ett  år
efter  inträdet i unionen, driva en fråga
som måste uppfattas som att Sverige avsåg
att  lämna  unionen. För det  tredje  har
utskottet  visserligen  ansett  att   det
måste anses föreligga en möjlighet för en
stat  att  utträda  ur unionen  men  inte
funnit  anledning att i förtid tynga  den
då    förestående    regeringskonferensen
(1996)  med  problem  som  antingen  inte
skulle  komma att aktualiseras eller,  om
de  aktualiserades, ändå skulle komma att
kräva   omfattande  förhandlingar  mellan
staterna.  Enligt  vad  utskottet  ansett
skulle     dessutom     en     fastställd
utträdesform   i   onödan   kunna    låsa
medlemsstaternas        handlingsutrymme.
Utrikesutskottet  delade   i   betänkande
1999/2000:UU10    konstitutionsutskottets
bedömningar i denna fråga.

Jordbrukspolitiken

Miljöpartiet har motionsledes även  tagit
upp frågan om behovet av reformer av EU:s
jordbrukspolitik.       Miljö-        och
jordbruksutskottet  har  uttalat  sig   i
fråga   om  EU:s  jordbrukspolitik  under
innevarande riksmöte (betänkande 2001/02:
MJU15)    och   därvid   bl.a.   framfört
följande:

EG-kommissionens      förslag      till
reformering    av    den     gemensamma
jordbrukspolitiken  (CAP)  redovisas  i
EU:s    långtidsbudget   för   perioden
20002006   (Agenda   2000).   Ett   av
syftena  med  förändringarna   är   att
förbereda    EU:s    utvidgning     med
ytterligare  medlemsländer och  innebär
mindre      betoning     på     maximal
livsmedelsproduktion  och   i   stället
högre prioritet av miljö-, kultur-  och
landskapsvård.  På toppmötet  i  Berlin
våren  1999  om Agenda 2000  beslutades
att  programmet  skulle  ses  över  vid
halvtid      av     det     finansiella
perspektivet,  dvs.  20022003.  Enligt
vad     utskottet    erfarit     kommer
kommissionen  under sommaren  2002  att
presentera  ett  antal  rapporter   för
fortsatt   diskussion   under   hösten.
Avsikten    är   att   förslag    skall
presenteras  under hösten  2002.  Under
år  2003  väntas rapporter och  förslag
om  ytterligare sektorer, bl.a.  socker
och     olivolja.    Hur    långtgående
förändringsförslag   som   kommissionen
kommer  att  lägga fram är i  dagsläget
oklart.  Diskussionen om  den  framtida
jordbrukspolitiken  kommer   emellertid
med  stor sannolikhet inte att avslutas
i  samband med halvtidsöversynerna utan
blir  en del i förhandlingarna om nästa
finansiella  perspektiv.  Även  arbetet
inom    IGC    (International    Grains
Council)  kan  komma att  få  betydelse
för           utformningen           av
jordbrukspolitiken.

Riksdagen  har  godkänt de  riktlinjer
regeringen  presenterat i propositionen
Riktlinjer  för  Sveriges  arbete   med
jordbruks-    och   livsmedelspolitiken
inom   EU   (prop.  1997/98:142,   bet.
1997/98:JoU23, rskr. 1997/98:
241).    Riktlinjerna    innebär    att
jordbruks-  och  livsmedelsproduktionen
skall   främjas  genom  en  reform   av
jordbruks-    och   livsmedelspolitiken
inom   EU  med  särskilt  avseende   på
successivt    borttagande    av    EG:s
marknadsordningar och på en  avveckling
av   gränsskyddet   med   hänsyn   till
internationella      åtaganden.       I
riktlinjerna  ligger också  en  strävan
mot   konkurrenskraftiga  företag   och
höga  etiska  krav för  djurhållningen.
Därutöver    skall    den    biologiska
mångfalden   främjas   och   värdefulla
natur- och kulturmiljöer bevaras.  Över
huvud  taget  skall politiken  inriktas
mot  ett  varierat odlingslandskap  med
en   minimering   av  miljöbelastningen
samt    ett   tillgodoseende   av    en
långsiktig       hushållning        med
naturresurserna.   Landsbygden    skall
utvecklas och regionala åtgärder  skall
vidtas. I riktlinjerna uttalas att  det
även  i  fortsättningen finns behov  av
en  gemensam politik på jordbruks-  och
livsmedelsområdet    och    att     det
övergripande  ansvaret  för   politiken
måste  ligga  på  gemenskapsnivå.   Den
gemensamma  jordbrukspolitiken  kan   i
enlighet   med  subsidiaritetsprincipen
kompletteras med åtgärder på  nationell
nivå.
Enligt  vad  utskottet erfarit  kommer
regeringen under de närmaste  åren  att
ägna  kraft  åt reformeringen  av  EU:s
gemensamma jordbrukspolitik utifrån  de
vvergripande  målsättningar  som  slogs
fast    av    riksdagen   1998.    Inom
Jordbruksdepartementet har  ett  arbete
inletts   med  att  analysera  aktuella
frågor     kring    utformningen     av
framtidens  jordbrukspolitik  samt  hur
de  positiva effekter jordbruket bidrar
till   skall   kunna  värderas.   Detta
arbete kommer att ligga till grund  för
Sveriges   position  om  EU:s  framtida
jordbrukspolitik.    EU:s     nuvarande
jordbrukspolitik formades i en tid  med
andra  förhållanden än de som  råder  i
dag.  Utskottet anser att  arbetet  med
en   reformering   av  den   gemensamma
jordbrukspolitiken   bör   beredas   på
nationell  nivå. Så skedde  även  inför
beslutet  om  Agenda  2000.  Den  stora
andel  av EG:s budget som går till  den
gemensamma           jordbrukspolitiken
motiverar   i  sig  att  dessa   frågor
bereds  i  särskild ordning.  Utskottet
föreslår  att regeringen tillsätter  en
parlamentarisk  kommitté  med   uppgift
att  utarbeta  en svensk  strategi  för
reformeringen    av   den    gemensamma
jordbrukspolitiken.    Vad    utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.

Försvarspolitiken

Även  här föreligger motionsyrkande  från
miljöpartiet, som anför dels att EU  inte
bör  ha någon militär kapacitet, dels att
Sverige  och andra neutrala länder  skall
kunna stå utanför militärt samarbete inom
bl.a. EU.
I        betänkande       1999/2000:UU10
Verksamheten  i Europeiska unionen  under
1999 uttalade utrikesutskottet följande:

Arbetet    med    att    utveckla    en
krishanteringskapacitet   för   unionen
fortskred  under  året  och  ett  antal
viktiga  beslut fattades av  Europeiska
rådet.  Genom dessa beslut erhåller  EU
en  militär  förmåga  att  sätta  in  i
förebyggande   syfte  eller   för   att
hantera  kriser och även kapacitet  att
sätta  in  civila insatser  inom  ramen
för     en     krishanteringssituation.
Utskottet  välkomnar  dessa  steg   som
syftar  till  att förstärka  samarbetet
inom  ramen för den gemensamma utrikes-
och  säkerhetspolitiken i enlighet  med
FN-stadgans principer.

Senare   i   samma  betänkande   uttalade
utrikesutskottet följande:

När  det  gäller  utvecklingen  av  den
gemensamma         utrikes-         och
säkerhetspolitiken  noterar   utskottet
att  ett intensivt arbete pågår för att
bygga     upp     de    institutionella
förutsättningarna     för      unionens
krishanteringsförmåga. Utskottet  kunde
vid   ett   besök   vid   den   svenska
delegationen  vid  Nato  i  mars   2000
konstatera  att det arbetet fortskrider
i  önskvärd takt. De politiska besluten
som  har  lagt grund för denna positiva
utveckling  har redan fattats,  närmare
bestämt  vid Europeiska rådets  möte  i
Helsingfors   i  december   1999,   ett
beslut    som    utskottet   välkomnar.
Utskottet  vill erinra om att förslaget
om  att bygga upp en militär och  civil
krishanteringsförmåga     ursprungligen
presenterats av Sverige och Finland.

När   det   svenska   ordförandeskapet
inträder  kommer arbetet med att  bygga
upp   denna   förmåga  redan   att   ha
avancerat  åtskilligt. Det kommer  dock
att  finnas behov av ytterligare beslut
och    åtgärder   för   ett   effektivt
genomförande  av unionens militära  och
civila           krishanteringsförmåga.
Utskottet  utgår  från  att  regeringen
under   det   svenska  ordförandeskapet
kommer  att  följa upp  de  beslut  som
fattats         under        föregående
ordförandeskap   om    principer    och
institutioner  inom ramen  för  arbetet
med   att   förbättra  den   europeiska
kapaciteten      för     krishantering.
Utskottet  menar att i det  arbetet  är
av    särskild   vikt   att    lämpliga
överväganden   görs   vad   gäller   en
gemensam        EU-strategi         för
konfliktförebyggande      samt      att
tillräckliga   resurser   ställs   till
unionens  förfogande vad  gäller  civil
krishantering.

Regeringen

Regeringen  anför i skrivelse 2001/02:115
EU:s  framtidsfrågor under  rubriken  4.2
Reformering av politikområden följande:

De  frågor  som enligt Niceförklaringen
uttryckligen  skall  behandlas  i   den
kommande    regeringskonferensen     är
huvudsakligen     av     institutionell
karaktär.  De institutionella  frågorna
bör   få   en  framträdande   plats   i
konventets   arbete.   Regeringen   har
emellertid med framgång verkat för att
Laekenförklaringen  även  ger   utrymme
för  att  diskutera EU-samarbetet  inom
olika  politikområden.  Syftet  är  att
identifiera  vilka  ändringar  som  kan
behöva   göras  i  fördragen  för   att
utveckla     och    förbättra     detta
samarbete.  I förklaringen nämns  bl.a.
försvarspolitiken,
Petersberguppgifterna,  det   polisiära
och   straffrättsliga  samarbetet,  den
ekonomiska      politiken,       social
integrering,  miljö,  hälsa  och  säkra
livsmedel.

I    debatten   har   även   andra
politikområden   nämnts.   Flera    har
framfört  att  EU:s externa  relationer
behöver  samordnas bättre och  att  den
gemensamma         utrikes-         och
säkerhetspolitiken (GUSP) bör  stärkas.
Andra  vill också diskutera bl.a.  EU:s
budgetprocess,        asyl-         och
migrationspolitiken                 och
sysselsättningspolitiken.
Under   rubriken  Svenska  utgångspunkter
anför regeringen vidare följande:

Utgångspunkten  för  konventets  arbete
bör  vara vilka uppgifter som EU  skall
utföra,  vilka politikområden  som  bör
utvecklas  och  vilka  möjligheter  som
måste  tas  till  vara.  Därefter   bör
diskuteras     vilka    institutionella
redskap    EU   behöver    för    dessa
uppgifter.  Dessa  utgångspunkter   bör
vara  styrande  för  vilka  frågor  som
skall      tas     upp     i      nästa
regeringskonferens och därmed även  för
arbetets  uppläggning i konventet.  Det
är   således  angeläget  att  konventet
också     diskuterar     behovet     av
fördragsändringar    på    de     olika
politikområdena.

Regeringen  önskar således kunna  ta  upp
även sakfrågor, inte bara institutionella
frågor,  inom ramen för framtidskonventet
och  den  kommande  regeringskonferensen.
Det   framfördes   även  av   regeringens
representant     i    konventet,     vice
statsminister Lena Hjelm-Wallén, i hennes
anförande  vid  konventets  första   möte
tidigare   i   vår.  Vice  statsministern
uttalade  där bl.a. att det är nödvändigt
att  klargöra att konventet  inte  enbart
handlar  om  institutionella frågor  utan
måste ge tid till att diskutera politiska
substansfrågor.

Regeringsskrivelsen  nämner  inte  vilka
områden som regeringen avser att ta  upp,
men vice statsministern har vid ett annat
anförande    inför    konventet     nämnt
jordbrukspolitiken  som  en   fråga   att
diskutera. Hon uttalade bl.a.  att  målen
för  denna  politik, som de framställs  i
fördragen, var otidsenliga och måste  bli
mer   konsumentinriktade.  Statsministern
nämnde även jordbrukspolitiken i sitt tal
inför  Humboldt-universitetet i Berlin  i
oktober 2001 och anförde då följande:

Den    gemensamma    jordbrukspolitiken
(CAP) måste förändras. Den är  i  dag
en  tung del av EU:s budget. Det kommer
varken  att vara möjligt eller önskvärt
att       fortsätta      med      samma
jordbrukspolitik när unionen har  vuxit
till 27 eller fler medlemsstater.

Den   nuvarande  politiken   begränsar
marknadstillträdet  för  tredje   land.
Subventionerade              europeiska
jordbruksprodukter      dumpas       på
världsmarknaden    till    underpriser.
Detta    skadar   både    bönder    och
existerande    marknader    i    tredje
världen.
Slutligen  så är CAP dåligt samordnad.
Den  förda  jordbrukspolitiken  strider
ofta mot miljöhänsynen.
EU:s   jordbrukspolitik  måste  alltså
förändras.  Frågan  är  inte  om,  utan
hur?
Utvidgningen kommer i sig att vara  en
drivkraft  för förändring.  CAP  kommer
att  gälla  för hela EU  samma  regler
både  för  nya och gamla medlemsstater.
Flera  av  de nuvarande medlemsstaterna
kommer  då  att  bli nettobidragsgivare
till   EU:s   budget.   Förhoppningsvis
kommer det att hjälpa dem att se CAP  i
ett nytt ljus.
De                            kommande
världshandelsförhandlingarna     kommer
även  de  att fungera som en  drivkraft
för  förändring. Vi får inte  acceptera
att      CAP     driver     EU     till
ställningstaganden  som  skulle   lägga
hinder  i vägen för en konstruktiv  och
vittgående                           ny
världshandelsförhandling.

Motionerna

I  motion 2001/02:K428 av Yvonne  Ruwaida
m.fl.   (mp)   yrkande   4   begärs   ett
tillkännagivande   om   att   införa   en
utträdesparagraf, dvs. att  fördragsfästa
vad  som  skall  hända om ett  land  vill
lämna    EU-samarbetet.   Samma   yrkande
framställs i motion 2001/02:K88 av Yvonne
Ruwaida  (mp) yrkande 5. Ett  yrkande  av
samma  innebörd framställdes i en  motion
under    allmänna   motionstiden    förra
riksmötet, motion 2000/01:U507 av  Yvonne
Ruwaida  m.fl. (mp) yrkande  1.  Yrkandet
avser  att regeringen inom EU skall verka
för att få till stånd en utträdesparagraf
som  reglerar skeendet när en medlemsstat
vill lämna EU.
I  motion 2001/02:K88 av Yvonne  Ruwaida
(mp)     yrkande    11     begärs     ett
tillkännagivande  för  regeringen  om  en
djupgående      reform      av       EU:s
jordbrukspolitik.  Motionären  framhåller
att  jordbrukspolitiken slukar nära halva
EU:s  budget.  Hon anför att Miljöpartiet
kräver  att  hela  EU:s  jordbrukspolitik
genomgår  en djupgående reform,  eftersom
den är otidsenlig, byråkratisk och gynnar
ett    storskaligt,   miljövidrigt    och
djurvidrigt jordbruk.
I  motion 2001/02:K88 av Yvonne  Ruwaida
(mp)  yrkande  3  önskar  motionären  att
riksdagen   som  sin  mening   skall   ge
regeringen  till känna vad  hon  anför  i
motionen  om  Miljöpartiets  syn  på  EU-
konventets     utveckling     av     EU:s
försvarspolitik.    Hon     anför     att
Miljöpartiet inte ser med blida  ögon  på
att  konventet  skall  utveckla  en  mer
konsekvent försvarspolitik och anser att
EU inte skall ha någon militär kapacitet.
Sverige    bör,   liksom   EU:s    övriga
medlemsländer, nedrusta radikalt, och hon
förespråkar  ett bredare säkerhetsbegrepp
där  även aspekter av ekonomisk,  social,
ekologisk,   religiös,  psykologisk   och
kulturell natur ingår.

Utskottets överväganden

Sammansatta      konstitutions-       och
utrikesutskottet  står   fast   vid   den
uppfattning   som   riksdagen    tidigare
uttalat,  och som citeras ovan,  angående
en  utträdesparagraf. Även om längre  tid
nu  förflutit sedan det svenska  inträdet
dn    vid    tiden   för    det    första
ställningstagandet i denna fråga är detta
inte  något  bärande skäl för  att  ändra
uppfattning.
Utskottet  kan  vidare även  ställa  sig
bakom vad som citerats ovan ur betänkande
2001/02:MJU15     av      miljö-      och
jordbruksutskottet,   om    behovet    av
reformer  inom  EU:s jordbrukspolitik.  I
tillägg     till    vad    miljö-     och
jordbruksutskottet anför  vill  utskottet
uttala  stöd  för  regeringens  uppenbara
avsikt att ta upp en djupgående reform av
EU:s  jordbrukspolitik  inom  ramen   för
framtidskonventet   och   den    kommande
regeringskonferensen.
Det  finns, enligt utskottet, inget  som
hindrar  att Sverige på så sätt samtidigt
kommer  att gå fram på två spår  för  att
söka   åstadkomma  reformer   inom   EU:s
jordbrukspolitik. Det ena spåret  är  att
inom ramen för framtidskonventet och  den
kommande  regeringskonferensen  söka   få
gehör    för   fördragsändringar,   bl.a.
avseende   målformuleringarna    i    EG-
fördraget. Det andra spåret är att, bl.a.
inom  ramen för halvtidsöversynen av  det
reformprogram för jordbrukspolitiken  som
lades  fast  inom ramen för Agenda  2000-
uppgörelsen i Berlin år 1999, eftersträva
reformåtgärder    inom    de    nuvarande
politiska strukturerna.
Vad     beträffar     säkerhets-     och
försvarspolitiken     vill      utskottet
framhålla, liksom utrikesutskottet i  ett
parallellt betänkande (2001/02:UU10), att
det  är  Sveriges strävan  att  samarbeta
inom  och  medverka i FN,  Organisationen
för   säkerhet  och  samarbete  i  Europa
(OSSE)   samt   inom   ramen   för   EU:s
gemensamma  krishanteringsförmåga.   EU:s
krishantering    har    utvecklats    och
fördjupats   de  senaste   åren.   Enligt
fördraget  ingår  att, i överensstämmelse
med  grundsatserna i FN:s stadga,  stärka
unionens  säkerhet,  bevara  freden   och
stärka  den  internationella  säkerheten,
främja   det  internationella  samarbetet
samt utveckla och befästa demokratin  och
rättsstatsprincipen samt respekten för de
mänskliga    rättigheterna     och     de
grundläggande friheterna.
Med   det  anförda  anser  utskottet  att
motion  2001/02:K88 (mp) yrkande  11  kan
besvaras.  Motionerna  2001/02:K428  (mp)
yrkande  4, 2001/02:K88 (mp) yrkandena  3
och  5  samt 2000/01:U507 (mp) yrkande  1
avstyrks.

3 Svensk strategi för EU:s framtidsfrågor


3.1 Ett samlat svenskt program för
framtidsfrågorna


Utskottets överväganden i korthet


Utskottet avstyrker motioner som  syftar
till  ett  övergripande svenskt program,
med  mellanstatlig inriktning, för  EU:s
framtid.  Regeringens strategi att  låta
substansfrågor  bli  avgörande  för  hur
man   ser  de  institutionella  frågorna
skiljer  sig  inte  från  vad  utskottet
anser.

Jämför reservation 21 (v, mp)


Bakgrund

Kapitel   1   och  2  ovan  har   angivit
utskottets  analys och  överväganden  när
det gäller dels EU:s allmänna inriktning,
dels     de    olika    delfrågorna     i
framtidsdebatten. I detta kapitel skall i
stället fokus flyttas till vilken  svensk
strategi utskottet vill förorda  för  att
nå  framgång på europeisk nivå  med  våra
synpunkter.    Två   sådana   strategiska
aspekter  skall  tas upp i  detta  första
avsnitt. För det första frågan om Sverige
bör   ta  fram  ett  samlat  program  för
framtidsfrågorna eller ej. För det  andra
en   bedömning  av  regeringens  uttalade
preferens  för att först slå  fast  vilka
uppgifter  EU  skall ägna  sig  åt,  dvs.
substansfrågor, för att därefter  studera
vilka  institutionella medel  som  behövs
för    att    nå    det    målet,    dvs.
institutionella  frågor.  På  båda  dessa
punkter  föreligger  motionsyrkanden  som
behandlas i det följande.
Laekenförklaringens         frågebatteri
fokuserar  på institutionella frågor  men
tar   även   upp   vissa  substansfrågor.
Emellertid bygger hela frågebatteriet  på
en  grundläggande analys i ett  inledande
avsnitt,  med rubrikerna Europa  vid  ett
vägskäl, Den demokratiska utmaningen  för
Europa,   Europas   nya   roll    i    en
globaliserad  värld samt  Den  europeiske
medborgarens förväntningar. Dessa avsnitt
har   en   inriktning,  om  än   på   ett
teoretiserande  plan,  på  substansfrågor
snarare än institutioner.

Regeringen

Skrivelse 2001/02:115 tar inte upp  något
förslag om ett samlat svenskt program för
framtidsfrågorna men kan i  någon  mening
sägas  utgöra  stommen  till  ett  sådant
program.  Samtidigt är de  utgångspunkter
som  anges  för  de olika politikområdena
relativt kortfattade och allmänt  hållna.
Detta  får sägas svara både mot det syfte
som   framtidskonventet   skall   försöka
uppnå,  med  en rimligt förutsättningslös
debatt  (se  mer om detta i  avsnitt  3.2
nedan),  och mot det faktum att  det  som
återges är just utgångspunkter, och  inte
en    färdig   och   förankrad   politisk
inriktning.
I  fråga om den andra aspekten som skall
tas upp här, nämligen om substansfrågorna
bör   komma   före   de   institutionella
frågorna,  ger  skrivelsens  avsnitt  4.2
regeringens   syn.   Där   anförs   bl.a.
följande:

Utgångspunkten  för  konventets  arbete
bör  vara vilka uppgifter som EU  skall
utföra,  vilka politikområden  som  bör
utvecklas  och  vilka  möjligheter  som
måste  tas  till  vara.  Därefter   bör
diskuteras     vilka    institutionella
redskap    EU   behöver    för    dessa
uppgifter.  Dessa  utgångspunkter   bör
vara  styrande  för  vilka  frågor  som
skall      tas     upp     i      nästa
regeringskonferens och därmed även  för
arbetets  uppläggning i konventet.  Det
är   således  angeläget  att  konventet
också     diskuterar     behovet     av
fördragsändringar    på    de     olika
politikområdena.

Det     citerade    avsnittet     belyser
regeringens  syn i den fråga  som  nu  är
aktuell,  men skall även ses i ljuset  av
regeringens      vilja      att      inom
framtidsdebatten lyfta fram bl.a. behovet
av    reformer   inom   den    gemensamma
jordbrukspolitiken (se avsnitt 2.7 ovan).

Statsministern  har  i  sitt  tal  inför
Humboldt-universitetet i Berlin i höstas,
och  som  citerats på flera  ställen  här
ovan,  gjort flera uttalanden som belyser
regeringens     önskan      att      låta
substansfrågorna  bli avgörande  för  hur
man ser de institutionella frågorna:

Jag  har  här gått igenom några  av  de
utmaningar  som  EU  står  inför.   Jag
anser  att  det  är  viktigt  att  söka
beskriva  vad  som ligger  framför  oss
innan  vi  går över till en  diskussion
om   de   förändringar  som   kan   bli
nödvändiga  i  EU:s  institutioner  och
arbetsmetoder.

Vi   kan  inte  bygga  institutionella
luftslott.  Det  skulle  endast   vidga
förtroendegapet  mellan   väljare   och
valda.   Jag  är  glad  att  de  flesta
numera har samma åsikt.

Detta tema ges också särskild emfas genom
att det upprepas i de allra sista orden i
talet:

Återigen:  Vår utgångspunkt måste  vara
de  problem som EU har att  lösa    de
möjligheter vi inte får missa.

Detta   kommer  att  avgöra   vad   vi
behöver  göra  i  förberedelserna   för
nästa regeringskonferens.
Tack.

Motionerna

Ett   flertal  motioner  efterlyser   ett
samlat  svenskt  ordförandeprogram  inför
framtidsdebatten.  I motion  2001/02:K268
av  Lars  Ohly  m.fl.  (v)  föreslås  att
regeringen  skall lägga fram ett  förslag
till  svenskt  program för EU:s  framtid.
Motionärerna anför att tankar  och  idéer
om  en federal statsbildning i Europa med
jämna  mellanrum  hörs i  den  europeiska
debatten,  medan någon motsvarande  öppen
redovisning     av     en     alternativ,
mellanstatlig utvecklingsmodell för  EU:s
framtid   inte   synts  till.   För   att
förstärka  det folkliga inflytandet  över
Sveriges     förhandlingsposition     och
regeringsförhandlingarna            anser
motionärerna att det är önskvärt att  den
svenska riksdagen beslutar om den svenska
synen  på  EU:s  utveckling.  Detta   bör
rimligtvis  göras i ett  svenskt  program
för     EU:s    framtid.    Ett    sådant
riksdagsbeslutat      program      skulle
fastställa   Sveriges  utgångspunkt   för
förhandlingar om fördragsändringar,  även
om  det inte skulle låsa regeringen  till
positioner som aldrig får överges.
I  motion 2001/02:K427 av Gudrun Schyman
m.fl.   (v)   yrkande   7   begärs    ett
tillkännagivande  om att  regeringen  bör
utarbeta  ett  helhetsförslag  till   EU-
fördrag inför regeringskonferensen  2004.
Förslaget,  som bör värna  de  nationella
demokratiernas självbestämmanderätt,  bör
underställas riksdagen.
I  andra motioner tas andra aspekter upp
på  vilken strategi Sverige bör ha.  Sven
Bergström  m.fl.  (c)  begär   i   motion
2001/02:K369  yrkande 5 tillkännagivanden
om     att    samverka    med    Danmark,
Storbritannien  och  kandidatländerna   i
utarbetandet    av   den   mellanstatliga
samarbetsmodellen. I motion 2001/02:
U301 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivanden om att  regeringen  bör
vara pådrivande i arbetet med att inrätta
en  konstitution för EU (yrkande 6). Även
i   motion   2001/02:K86  av   Karl-Göran
Biörsmark      m.fl.     (fp)      begärs
tillkännagivanden om att Sverige bör vara
pådrivande  i arbetet med att  införa  en
författning för EU (yrkande 6).  I  samma
motion begärs tillkännagivanden om vikten
av  att  diskutera det  faktum  att  EU:s
utveckling på många håll gått  i  federal
riktning (yrkande 3).
Kritik  mot  regeringens  strategi   att
låta  substansfrågorna bli avgörande  för
hur  man  ser de institutionella frågorna
framförs  i motion 2001/02:K85 av  Ingvar
Svensson m.fl. (kd) yrkande 1. I motionen
begärs   ett  tillkännagivande   om   att
regeringen      bör     inrikta      sina
ansträngningar  i  framtidskonventet   på
frågan om EU:s framtida organisation  och
uppgiftsfördelning,   snarare    än    på
sakpolitiska frågor. I motion 2001/02:K86
av   Karl-Göran  Biörsmark   m.fl.   (fp)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande  om
att   i   konventet  undvika  att   driva
enskilda sakfrågor och i stället fokusera
på  frågan  hur en omfattande  utvidgning
skall   kunna  kombineras  med   fortsatt
effektivitet  och förbättrad  demokratisk
legitimitet  i EU:s beslutsfattande.  Det
handlar  enligt motionärerna om att  göra
beslutsfattandet  öppet  för  insyn   och
demokratisk  kontroll  och  om  hur   små
länders intressen skall kunna tillgodoses
i  lika  hög  grad som stora  länders.  I
motion 2001/02:K87 (delvis) av Per Unckel
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande  om
utgångspunkter   för  Sveriges   hållning
under  EU:s  framtidsarbete. Motionärerna
anför i denna del att konventet fått sina
uppgifter  i  Nice och i Laeken,  och  de
vill  särskilt  peka  på  vikten  av  att
utveckla EU:s institutioner så att de kan
fungera väl också i ett EU med ett 30-tal
medlemsstater. Därutöver är det  av  stor
betydelse  att konventet söker  definiera
vilka  huvuduppgifter EU  bör  anförtros.
Mindre   vidkommande  frågor   bör   inte
onödigtvis   tillåtas  tynga   konventets
arbete.

Utskottets överväganden

Förslagen  om  att  ta  fram  ett  samlat
svenskt  program för EU:s  framtidsfrågor
har framförts i ett sammanhang och på ett
sätt  så  att  det  står  klart  att  det
egentliga  syftet  är att  åstadkomma  en
viss   politisk   inriktning.   Utskottet
återkommer i nästa avsnitt till frågan om
hur  bundna deltagarna i konventet  skall
anses vara av beredda svenska positioner.
Redan  nu  kan dock konstateras  att  det
inte  ligger  i riksdagens  intresse  att
försöka  att  på  förhand  binda  upp  de
svenska  deltagarna i konventet  vid  ett
program    med    uttalat   mellanstatlig
inriktning. Samma bedömning kan göras vad
gäller  det motionsyrkande som siktar  på
att   peka  ut  vissa  medlemsländer  som
lämpliga samarbetsparter.
Regeringens  skrivelse  2001/02:115  kan
ses  som  ett  embryo  till  ett  svenskt
program      inför      framtidsdebatten.
Regeringen har även uttalat att den avser
att  återkomma  till  riksdagen  med   en
skrivelse inför nästa regeringskonferens.
I  fråga om regeringens önskan att  låta
substansfrågorna  bli avgörande  för  hur
man   ser   de  institutionella  frågorna
konstaterar   utskottet  att   konventets
mandat  härleds  ur  Nice-  ochfrämst  ur
Laekenförklaringenarna. Dessa  Denna  har
en  inriktning på institutionella frågor,
men   även  där  ställs  först  den   mer
övergripande     frågan     om      vilka
förväntningar    medborgarna    har.    I
konventet   har   den   första   debatten
inriktats  på  frågan om vilka  krav  som
skall  ställas  på  Europa  i  framtiden.
Likväl  hamnar fokus, både  i  Nice-  och
Laekenförklaringarna  och  i   konventets
diskussioner  som  de hittills  gestaltat
sig,   därefter   på  de  institutionella
frågorna.   Detsamma  gäller  regeringens
egen skrivelse.
Ingen   motionär  yrkar  att  regeringen
helt  skall avhålla sig från att  ta  upp
även  substansfrågor i  framtidsdebatten.
Skillnaden  i  synsätt blir  därmed  från
vilket     håll    man     närmar     sig
substansfrågorna      respektive       de
institutionella frågorna,  inte  huruvida
dessa   två   typer   av   frågor   skall
debatteras eller ej.
Med   det  anförda  anser  utskottet  att
motionerna  2001/02:K85 (kd)  yrkande  1,
2001/02:K86 (fp) yrkandena 1,  3  och  6,
2001/02:K87     (delvis)     (m)     samt
2001/02:U301 (fp) yrkande 6 kan besvaras.
Motionerna 2001/02:K268 (v), 2001/02:K427
(v)   yrkande  7  samt  2001/02:K369  (c)
yrkande 5 avstyrks.

3.2 Svenskt agerande i framtidskonventet


Utskottets överväganden i korthet


De     svenska    representanterna     i
Europeiska  konventet har ett personligt
mandat,  vilket ligger i konventets  och
i riksdagens intresse.

Bakgrund

Europeiska   konventet   är    en    unik
företeelse i EU:s historia. Det är första
gången en bred, offentlig debatt hålls  i
frågor  som senare avses föras  in  i  en
regeringskonferens,     syftande     till
fördragsändringar.      Det      tidigare
konventet,  som  beredde frågan  om  EU:s
stadga   för  grundläggande  rättigheter,
hade  inte ett lika brett mandat och inte
någon  tydlig koppling till  en  kommande
fördragsrevision.
Syftet  med att välja den beredningsform
som    konventet   utgör   inför    nästa
regeringskonferens   framgår   bl.a.   av
följande ord i Laekenförklaringen:

I  sin  strävan att säkerställa  en  så
bred   och   öppen   förberedelse   som
möjligt   av  nästa  regeringskonferens
har   Europeiska  rådet  beslutat   att
sammankalla ett konvent som  består  av
de   mest  framträdande  deltagarna   i
debatten   om  unionens  framtid.   Mot
bakgrund   av  det  föregående   kommer
detta  konvent att få till uppgift  att
dryfta  väsentliga problem som unionens
framtida  utveckling för  med  sig  och
att   undersöka   de   olika   tänkbara
lösningarna.

Konventets     relation     till      den
efterföljande        regeringskonferensen
understryks   senare   i   texten   genom
följande:

Konventet kommer att studera  de  olika
frågorna.   Det  skall   upprätta   ett
slutdokument    som    kan    innehålla
antingen    olika    alternativ,    med
angivande  av det stöd som alternativen
har  fått,  eller  rekommendationer  om
enighet  föreligger.  Tillsammans   med
resultatet     från    de    nationella
debatterna  om unionens framtid  kommer
slutdokumentet    att     tjäna     som
utgångspunkt   för   diskussionerna   i
regeringskonferensen,  som  fattar   de
slutgiltiga besluten.

Konventets ledamöter kallas för de  mest
framträdande  deltagarna  i  debatten  om
unionens framtid. Detta understryker det
personliga  i  deras  mandat,  såsom  det
förutsetts av Europeiska rådet. Den därpå
betonade  åtskillnaden  mellan  konventet
och  regeringskonferensen  pekar  på  det
faktum att ett av de främsta skälen  till
att konventet inkallats är den kritik som
tidigare           riktats            mot
regeringskonferensernas    funktionssätt.
Därmed  ges  stöd  för  ett  synsätt  att
konventet i sin arbetsmetod skall  skilja
sig   från  vad  som  är  fallet   i   en
regeringskonferens, bl.a. när det  gäller
mandat  och  hur man skall  förhålla  sig
till          konkreta         nationella
förhandlingspositioner  visavi  en  öppen
dialog.
Det  ovanstående pekar alltså på att det
finns  en  logik i att alla  deltagare  i
konventet uppfattar sina mandat som öppna
och   ser  en  möjlighet  till  att  inom
konventet  dryfta lösningar som  inte  är
förankrade          i          nationella
förhandlingspositioner.  Likväl  är   det
svårt     att    veta    vilken    intern
beredningsordning som gäller för de olika
ledamöterna  av konventet,  och  det  har
visat sig att viss oklarhet råder rörande
vilket mandat olika deltagare har. I  det
följande skall därför på ett översiktligt
sätt  frågan  om de svenska deltagarna  i
konventet och deras mandat analyseras  ur
riksdagens perspektiv.
Först   kan   allmänt  konstateras   att
konventets  möten  är offentliga,  vilket
gör  det  utomordentligt lätt  att  följa
arbetet,  för  riksdagen som  institution
och  för dess ledamöter, även de som inte
kan närvara.
Vad   regeringsrepresentanten  beträffar
har      utskottet      inhämtat      att
Regeringskansliet i sitt  interna  arbete
inte   tillämpar  principen  om  gemensam
beredning av de åsikter som hon  utrycker
i  konventet. Representanten kandra  på
Regeringskansliets samlade resurser,  men
väljer  i  beredningen själv  personligen
tillsyvende  och sist vad hon  vill  säga
och  på  vilket sätt. Därmed skiljer  sig
beredningsgången från den gängse för  EU-
förhandlingar. Detta gör det också i viss
mån  möjligt för regeringen som sådan att
i  efterhand  skilja sig  från  vad  dess
delegatrepresentant uttalat.
För  riksdagens  del  har  det  i  olika
sammanhang framhållits att det är viktigt
att     klargöra    i    vilka     roller
riksdagsledamöterna      uppträder      i
internationella  sammanhang  och   vilket
mandat   som  gäller  vid  deltagande   i
interparlamentariskt  samarbete.   I   en
promemoria     som     den      dåvarande
talmanskonferensen  ställde   sig   bakom
(talmanskonferensens protokoll  1998/99:3
§ 3.2) sägs bl.a. följande:

Det  är  endast riksdagen i plenum  som
har   rätt   att  fatta  för  riksdagen
bindande beslut och som kan uttala  sig
i  riksdagens namn. Detta  betyder  att
medverkan    av   delegationer    eller
enskilda      riksdagsledamöter       i
internationella    sammanhang    alltid
måste  ske på ett sådant sätt  att  det
inte  kan  uppfattas som att  riksdagen
binds  till  något beslut  eller  någon
politisk ståndpunkt.

I samma promemoria sägs även att enskilda
ledamöter       som       deltar        i
interparlamentariskt  samarbete  formellt
endast  representerar sina  delegationer,
sina    partier   eller    sig    själva.
Promemorian    sammanfattar    i    dessa
avseenden  vad som sedan länge  synes  ha
varit    ett   allomfattat   synsätt    i
riksdagen.

Det främsta problemet i sammanhanget  är
att  den interna uppfattningen på  svensk
sida  inte  nödvändigtvis  överensstämmer
med  de  åtaganden  som  gjorts  gentemot
respektive interparlamentarisk församling
eller   med   hur   omvärlden   uppfattar
mandatet.  Ett undantag gäller vid  möten
inom  COSAC, där det slagits fast att  de
inlägg som görs inte på något sätt  skall
ses  som bindande för den institution som
representeras.
I    riksdagstyrelsens   förslag    till
riksdagen  (2000/01:RS1), vilka sedermera
antagits av riksdagen (bet. 2000/01:KU23,
rskr.   2000/01:273276),  om  riksdagens
arbete     med    EU-frågor    diskuteras
utskottens  möjligheter  att  föra   fram
synpunkter till andra än regeringen.  Där
sägs bl.a. följande. Utgångspunkten  för
utskottens  aktivitet  är  att   det   är
regeringen  som utskotten  och  riksdagen
vänder  sig  till. Det är regeringen  som
företräder   Sverige  i   internationella
sammanhang. Vidare sägs bl.a. följande:

I   frågor  där  det  finns  en  tydlig
svensk    uppfattning   kan   utskotten
stödja svenska positioner, även om  det
naturligtvis    är    regeringen    som
företräder Sverige i förhandlingar  med
EU.  Exempel  på frågor där  det  råder
svensk   enighet  är  kraven  på   ökad
öppenhet  och kampen mot barnpornografi
och  narkotika. I andra fall,  där  det
inte  lika  tydligt finns någon  svensk
linje,    bör   utskotten   i    sådana
kontakter  inte  agera för  någon  viss
ståndpunkt.   Formellt    kan    aldrig
synpunkterna  på detta  sätt  framföras
på          riksdagens          vägnar.
Talmanskonferensen  påpekade  när   EU-
nämnden  inrättades  att  nämnden   kan
komma  att ställas inför uppgiften  att
i       sammanhang      som       COSAC
(samarbetsorganet mellan de  nationella
parlamentens     Europautskott      och
Europaparlamentet) redovisa sin syn  på
olika     frågor.    Talmanskonferensen
anförde   att   det  får   anses   vara
partiföreträdarna  i   EU-nämnden   som
står  bakom  eventuella åsiktsyttringar
och  inte  nämnden  som  riksdagsorgan.
Enligt   talmanskonferensen  stod   det
klart   att  något  avsteg  inte  kunde
göras  från  huvudregeln att uttalanden
från    riksdagens   sida   förutsätter
beslut  i  kammaren. Detta synsätt  bör
kunna  var  tillämpligt  på  utskottens
aktiviteter i detta sammanhang.

I   det  sammansatta  konstitutions-  och
utrikesutskottets betänkande 2000/01:
KUU1 om EU:s framtidsfrågor görs följande
uttalande med inriktning på de nationella
parlamentens förutsättningar att agera på
europeisk nivå, ett uttalande som  är  av
principiellt intresse.

För  svensk  del  skulle parlamentarisk
påverkan  på  och  kontroll  genom  ett
interparlamentariskt  organ   vara   en
direkt  nackdel med tanke  på  att  den
svenska  delegationen,  enligt  rådande
ordning,  i  normalfallet  inte  skulle
kunna   framföra  åsikter  eller   göra
ställningstaganden    på     riksdagens
vägnar.

Utskottets överväganden

Europeiska konventet har som sitt främsta
syfte  att  bidra till en  offentlig  och
förutsättningslös diskussion inför  nästa
regeringskonferens.  Det  skulle   direkt
motverka   detta  syfte  om   ledamöterna
uppfattade  sig  ha bundna  mandat.  Dels
skulle  debatten hämmas, dels skulle  den
senare regeringskonferensen föregripas på
ett   otydligt,   okonstitutionellt   och
därmed odemokratiskt sätt.
Det  ligger alltså i konventets intresse
att de svenska deltagarna  såväl de från
riksdagen som regeringens representant  
inte  har  bundna  mandat.  Men  detsamma
ligger   även   i  riksdagens   intresse.
Riksdagen     behöver    behålla     full
handlingsfrihet  att inta  de  positioner
som  anses de rätta, inför och under  den
efterföljande regeringskonferensen,  utan
att  behöva riskera att anses  bunden  av
vad som förevarit i konventet.

3.3 Folkomröstningar m.m.


Utskottets överväganden i korthet

Huruvida  folkomröstning i  Sverige  bör
genomföras      i      samband       med
fördragsändringar   inom   EU-samarbetet
får avgöras från fall till fall.


Bakgrund

Utskottet  tar i detta avsnitt  ställning
till   frågan  huruvida  Sverige  i   sin
nationella  process  för  godkännande  av
EU:s     grundfördrag    bör     tillämpa
folkomröstningar    vid     genomgripande
förändringar.  Frågan har tidigare  varit
uppe till bedömning vid flera tillfällen.
Konstitutionsutskottet  anförde  i   sitt
yttrande  1999/2000:KU7y att  det  skulle
vara  svårt  att tillämpa den  föreslagna
ordningen  mot bakgrund av  att  det  kan
förutsättas råda delade meningar  om  vad
som   skall   anses  vara   genomgripande
förändringar.   En   lämpligare   ordning
syntes  det utskottet vara att från  fall
till  fall  ta ställning till behovet  av
folkomröstning. Utrikesutskottet delade i
betänkande                 1999/2000:UU10
konstitutionsutskottets bedömning i denna
fråga.

Motionerna

I  motion  2001/02:K88 av Yvonne  Ruwaida
(mp) begärs tillkännagivanden om att  EU-
konventet   kräver  en  bred  demokratisk
förankring  i Sverige (yrkande  1).  Sven
Bergström  m.fl.  (c)  begär   i   motion
2001/02:K369    yrkande    4     (delvis)
tillkännagivanden  om  att  utifrån   ett
brett  rådslag  bland  folkrörelser   och
organisationer  utarbeta ett  i  huvudsak
mellanstatligt      alternativ       till
federalismen    för   ett   alleuropeiskt
samarbete.   I  motion  2000/01:U507   av
Yvonne  Ruwaida  m.fl.  (mp)  yrkande   2
begärs  att  riksdagen skall besluta  att
varje  genomgripande förändring  av  EU:s
grundlagar    skall    underställas    en
folkomröstning innan Sverige  ratificerar
förändringarna.

Utskottets överväganden

Utskottet  vidhåller den uppfattning  som
såväl     konstitutionsutskottet      som
utrikesutskottet tidigare  givit  uttryck
för.  Den  lämpligaste ordningen  är  att
från  fall  till  fall ta ställning  till
behovet av folkomröstning.
Vad  avser  motionsförslag om ett  brett
rådslag  i  Sverige, respektive  en  bred
demokratisk  förankring  i  Sverige,  kan
utskottet hänvisa till vad det  anfört  i
avsnitten  1.2 och 1.3 ovan, i  synnerhet
vad gäller EU 2004-kommitténs verksamhet.
Med  det  anförda  anser  utskottet  att
motionerna  2001/02:K88  (mp)  yrkande  1
samt  2001/02:K369 (c) yrkande 4 (delvis)
kan  besvaras.  Motion 2000/01:U507  (mp)
yrkande 2 avstyrks.

Reservationer


Utskottets  förslag  till  riksdagsbeslut
och   ställningstaganden  har   föranlett
följande reservationer. I rubriken  anges
inom  parentes vilken punkt i  utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas
i avsnittet.

1.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)

av  Per  Unckel, Bertil Persson,  Inger
René och Göran Lennmarker (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
1.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2001/02:K87   (delvis)   (m).   Riksdagen
avslår    motionerna   2001/02:K3    (kd)
yrkandena  2,  3 och 6, 2001/02:U302  (c)
yrkandena  8  och  10,  2001/02:K427  (v)
yrkande  5, 2000/01:U511 (mp) yrkande  3,
2001/02:K369  (c)  yrkande  4   (delvis),
2001/02:U301   (fp)   yrkande   3    samt
2001/02:K86 (fp) yrkande 4.

Ställningstagande

Konventet och regeringskonferensen kommer
att   bli  av  stor  betydelse  för  EU:s
utveckling. Betydelsen understryks av att
unionen  redan  i december skall  erbjuda
upp    till    tio   nya   kandidatländer
medlemskap.  Flertalet  av  dessa  kommer
genom   EU-medlemskapet   att   ta    det
slutgiltiga  steget  in  i   kretsen   av
Europas    demokratier   och   definitivt
förpassa  de  kommunistiska  diktaturerna
till historien.
Den    europeiska   integrationen    har
framgångsrikt  förvandlat   Europa   till
frihetens  och  fredens, demokratins  och
välståndets  kontinent. Efter  ett  halvt
sekel är det naturligt att EU nu ser över
både     sin    verksamhet    och    sina
institutionella förhållanden. I takt  med
att  EU växer och utvecklas är det  också
viktigt  att säkerställa att ett utvidgat
EU  kan  fungera effektivt samtidigt  som
samarbetets  centrala delar skyddas.  Det
är  viktigt  att de olika medlemsländerna
går in i detta arbete med ett öppet sinne
att verkligen diskutera med varandra.  EU
är  en angelägenhet för alla medlems- och
kandidatländer.
De  uppgifter  som  nu  förestår  är  av
historisk  betydelse. Det är av  yttersta
vikt att framtidsarbetet och utvidgningen
lyckas.
EU-projektet  handlar i grunden  om  att
människor fritt kan resa, arbeta,  starta
och  driva  företag, studera eller  bo  i
hela Europa. Detta bidrar till en positiv
utveckling  och därmed ökat  välstånd  på
den europeiska kontinenten. Länder som är
nära  sammanflätade  både  politiskt  och
ekonomiskt   väljer   samarbete   framför
konflikt.
EU   har  en  central  uppgift   i   det
europeiska    integrationsarbetet.    Det
innebär dock inte att EU skall göra allt.
För Moderaterna är det självklart att  EU
inte  skall  syssla med sådant  som  görs
bättre  av  medborgarna själva  eller  på
kommunal  eller nationell  nivå.  Strävan
måste  vara att ta bort hinder  utan  att
likrikta i syfte att skapa ett friare och
öppnare Europa.
Sverige  bör  vara med i eurosamarbetet.
En  gemensam valuta underlättar för  både
företag och konsumenter.
Den  fria  rörligheten för medborgare  i
EU-länderna  är central.  Det  är  därmed
naturligt  att avveckla gränskontrollerna
och  göra  rörligheten  fullständig  inom
unionen.   Öppenheten  måste  vara   både
Sveriges  och  EU:s  ledstjärna.  De  som
genom  arbete vill bygga en ny framtid  i
vår del av världen skall kunna göra det.
Europasamarbetet   har    frigjort    de
europeiska   ekonomierna.   Genom    ökad
konkurrens och utvecklingstryck uppnås en
högre  effektivitet, vilket möjliggör  en
snabbare   tillväxt.   Tillväxt    skapar
trygghet och välstånd samt ett rikt utbud
av anställningsmöjligheter.
Det   finns  fortfarande  alltför  många
inskränkningar  i  den  inre   marknadens
funktionssätt      såsom       nationella
regleringar  och monopol.  Dessa  hindrar
att  företag skapas och växer och  därmed
EU från att utnyttja sin fulla ekonomiska
potential. Därför måste arbetet  med  att
fördjupa, avreglera och utvidga den  inre
marknaden accelereras.
EU  bygger  på maktbalans  och  inte  på
parlamentarism. EU:s institutioner  skall
vara  starka och självständiga och  kunna
balansera  varandra. Det måste finnas  en
välfungerande  kommission  som  med   hög
kvalitet  och integritet förmår agera  på
de områden som EU har ansvar för.

2.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)

av  Kenneth  Kvist och Lars Ohly  (båda
v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
2.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2001/02:K427  (v)  yrkande  5.  Riksdagen
avslår  motionerna  2001/02:K87  (delvis)
(m),  2001/02:K3 (kd) yrkandena 2, 3  och
6,  2001/02:U302 (c) yrkandena 8 och  10,
2000/01:U511 (mp) yrkande 3, 2001/02:K369
(c) yrkande 4 (delvis), 2001/02:U301 (fp)
yrkande  3 samt 2001/02:K86 (fp)  yrkande
4.

Ställningstagande

Vänsterpartiet  var  vid  tidpunkten  för
folkomröstningen  1994  motståndare  till
Sveriges  medlemskap i  EU.  Det  främsta
skälet  var  att EU-samarbetet  redan  då
pekade  mot  en  allt fastare  union  som
skulle   urholka  demokratin,  undergräva
alliansfriheten  och självständigheten  i
utrikespolitiken. På dessa punkter har vi
tyvärr fått rätt.
Den       representativa      demokratin
förutsätter  ett symmetriskt  förhållande
mellan   makt   och   ansvar.   Där   den
offentliga   makten  utövas   skall   det
politiska   ansvaret  gå   att   utkräva.
Problemet med EU är att det inte går  att
utkräva  ett samlat politiskt  ansvar  av
ministerrådet,  kommissionen,   domstolen
eller    centralbanken.    Dessutom    är
valdeltagandet till Europaparlamentet  så
lågt  att  det knappast går att  tala  om
detta som en representativ institution.
Populärt  uttryckt  dras  EU   med   ett
demokratiskt  underskott. Främst  grundar
sig  den  kritiken  på att  ministerrådet
stiftar  lagar som inte behöver godkännas
av  de nationella parlamenten för att bli
gällande    i    medlemsstaterna.    EU:s
utveckling drar emot ökad överstatlighet.
En  genomgång  av  de  fördragsändringar
som  gjorts genom åren visar att de  alla
leder  i  samma  riktning:  mot  en  allt
starkare     integrationsprocess      med
federalistiska     kännetecken.     Varje
fördragsändring hitintills har  inneburit
att       ytterligare      beslutandemakt
förflyttats    ifrån    de     nationella
parlamenten,   till  överstatligt   eller
mellanstatligt beslutsfattande  inom  EU.
EU:s integrationsprocess lägger med varje
fördragsändring ytterligare en byggsten i
bygget av en allt närmare sammanslutning,
ett Europas förenta stater.
Till  skillnad mot utskottets  majoritet
är   det   enligt   vår  mening   ytterst
angeläget  att EU-samarbetets  utveckling
totalt   byter  riktning  och  blir   ett
mellanstatligt  samarbete. Vänsterpartiet
menar att den federativa utvecklingen bör
brytas främst på två sätt. Dels genom att
beslutandekompetensen åternationaliseras,
repatrieras, dels genom en förändring  av
EU:s institutioner.
Integrationsprocessen  har   ett   slags
inneboende  dynamik, där  integration  på
ett  politikområde närmast med  automatik
leder  till integration på andra områden,
s.k.   spillover-effekter,   vilket    är
viktigt för att förstå den nuvarande  och
framtida  utvecklingen  av  EU.  Vid   de
senaste  fördragsändringarna; Enhetsakten
1986,      Maastrichtfördraget      1991,
Amsterdamfördraget       1997        samt
Nicefördraget    2001,   har    betydande
maktförskjutningar    ägt    rum     från
medlemsländerna     till     överstatligt
beslutsfattande inom EU. Därför anser  vi
att regeringen omgående bör agera för att
beslutsfattande  inom EU  skall  ske  med
enhällighet,  där varje  medlemsland  har
möjlighet att använda sin vetorätt att gå
emot majoriteten. På de politiska områden
där   överstatligt  beslutsfattande  sker
inom  EU med s.k. kvalificerad majoritet,
tycker   vi   att  beslutandemakten   bör
återflyttas     till    de     nationella
parlamenten genom att besluten fattas med
enhällighet i EU:s ministerråd. Därigenom
skapas    ett    system    med    tydligt
ansvarsutkrävande  av varje  medlemslands
regering,  vilket  också  förstärker   de
nationella  parlamentens    och   därmed
väljarnas    inflytande. Med  andra  ord
anser   vi   att   hela  EU:s   nuvarande
överstat,  som i dag återfinns  inom  den
första  pelaren,  bör  åternationaliseras
genom  att  makten  återförs  från   EU:s
institutioner    till     de     enskilda
medlemsstaterna.
EU:s     institutioner    måste    också
förändras.  Det finns en tydlig  konflikt
mellan  EU-parlamentets och de nationella
parlamentens  inflytande,   vilket   även
framkom  i betänkande 2000/01:KUU1:  Ett
ökat   inflytande  för  Europaparlamentet
innebär  ett  reducerat  inflytande   för
rådet.   Den  minskade  möjligheten   för
nationell parlamentarisk kontroll som  en
sådan   utveckling  medför  kan  leda   i
riktning  mot  ökad  överstatlighet   och
därmed  indirekt ett reducerat inflytande
för     de     nationella    parlamenten.
Motsatsställningen  accentueras  av   att
Europaparlamentet inte i  alla  avseenden
begränsar sig till frågor som faller inom
dess mandat.
Därför       förordar       vi       att
Europaparlamentet i dess  nuvarande  form
avskaffas  och  ersätts av ett  parlament
vars  ledamöter  utses av  de  nationella
parlamenten. Därigenom ökar de nationella
parlamentens inflytande.
Även     kommissionens    roll     måste
förändras.  En  del av  det  demokratiska
underskottet  har sin rot i kommissionens
exklusiva initiativrätt. Följaktligen har
ingen  direkt folkvald ledamot  inom  EU,
eller  på  nationell nivå, möjlighet  att
lägga lagförslag. Eftersom EG-rätten  har
företräde   framför  svensk  lagstiftning
urholkas    folkets   makt   ytterligare.
Dessutom bör här det s.k. lagstiftnings-
utrymmets upptagenhet nämnas. Det innebär
att om EU har antagit en bindande norm på
ett  område, så har EU mutat in detta som
sitt  eget.  Då  finns  det  inte  längre
möjlighet att stifta nationella lagar  på
området. Av dessa orsaker förordar vi att
kommissionen  bör avskaffas och  ersättas
med ett administrativt organ, underställt
ministerrådet. Initiativrätten  anser  vi
bör  vila  på  de  folkvalda,  nationella
parlamenten.
Vad  som  nu anförts bör med bifall  till
yrkande  5 i motion 2001/02:K427 (v)  ges
regeringen till känna.

3.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)

av    Ingvar   Svensson   och    Holger
Gustafsson (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
3.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2001/02:K3  (kd) yrkandena 2,  3  och  6.
Riksdagen  avslår motionerna  2001/02:K87
(delvis)  (m), 2001/02:U302 (c) yrkandena
8  och  10,  2001/02:K427 (v) yrkande  5,
2000/01:U511 (mp) yrkande 3, 2001/02:K369
(c) yrkande 4 (delvis), 2001/02:U301 (fp)
yrkande  3 samt 2001/02:K86 (fp)  yrkande
4.

Ställningstagande

Debatten om EU:s framtid är både  komplex
och         oerhört        betydelsefull.
Kristdemokraterna    delar     utskottets
uppfattning att denna debatt  måste  vara
pragmatisk och probleminriktad. Det finns
ingen  anledning  att  diskutera  utopier
eller  politiska slutmål  för  unionen.
Men å andra sidan får man inte blunda för
de  principiella frågorna om struktur och
beslutsfattande,  eller   tro   att   den
rådande ordningen för EU kan fungera  när
unionens medlemsstater nästan fördubblas.
Det  behövs realistiska mål, baserade  på
konkreta reformförslag.
Kristdemokraterna  anser  därför,   till
skillnad från utskottet, att det faktiskt
behövs   en   målformulering   för   EU:s
framtid.  Otydligheten om vad unionen  är
och  hur  den  fungerar är en  huvudorsak
till dagens folkliga misstro mot EU.  Det
behövs  alltså en reform av  EU  syftande
till   stärkt  demokrati,  öppenhet   och
effektivitet. Reformen bör utmynna i  ett
konstitutionellt fördrag. Det  skulle  ge
ökad tydlighet.
Fördraget  bör därför delas  upp  i  två
delar, där det konstitutionella fördraget
får  en särskild status. Denna del  skall
samla  de  viktigaste  bestämmelserna  om
beslutsfattande  och kompetensfördelning.
Dessutom    bör    den    innehålla    en
rättighetsförklaring     kopplad     till
Europakonventionen      om      mänskliga
rättigheter.
Även  i framtiden måste ändringar i  det
konstitutionella  fördraget  göras  genom
enhällighet.  Beslut om att överföra  nya
kompetenser  till  EU  skall   fattas   i
enhällighet  bland  medlemsstaterna.   De
icke-konstitutionella     delarna      av
nuvarande fördrag kan samlas i  en  annan
del,  som  borde  kunna  ändras  på   ett
enklare sätt.
Kristdemokraterna vidhåller  att  enbart
en mellanstatlig inriktning av EU inte är
tillräcklig   för  att   uppnå   unionens
syften.   Tvärtom   har   EU:s   framsteg
hittills  möjliggjorts  av  att   unionen
gjorts  starkare och effektivare  än  ett
traditionellt  mellanstatligt  samarbete.
Vi   anser  därför  att  den  så  kallade
gemenskapsmetoden  måste   stärkas.   Det
innebär   ett  samarbete  med  gemensamma
regelverk,   kontrollerade   av    starka
institutioner  med  fastlagda  uppgifter.
Kommissionen och parlamentet  är  viktiga
garanter för att fördragen skall  värnas,
för  att  det gemensamma bästa  skall  gå
före   nationella  intressen,   och   för
öppenheten     och    det    demokratiska
inflytandet.
Beslutsformerna  i EU  måste  förenklas.
Beslut  med kvalificerad majoritet  skall
vara   regel  i  ministerrådet.  Undantag
måste    göras    för    konstitutionella
ändringar,  antagande av  nya  medlemmar,
skatter eller beslut om bidrag till  EU:s
budget.  Majoritetsbeslut i rådet minskar
risken    för    långvariga    låsningar,
speciellt  i en union med långt  över  20
medlemmar. Exempel på viktiga områden där
majoritetsbeslut   krävs    är    handel,
asylpolitik,  miljöstyrande avgifter  och
regionalpolitiken.
Majoritetsbeslut i rådet bör  som  regel
åtföljas     av     medbeslutande     för
Europaparlamentet.  När  det   nationella
parlamentet förlorar möjligheten att  via
sin regering inlägga veto mot ett beslut,
är  det  viktigt  att det parlamentariska
inflytandet         säkras          genom
Europaparlamentet.     Som     direktvald
församling    representerar   parlamentet
folken  snarare än nationella  intressen.
Europaparlamentet är också den mest öppna
av EU:s institutioner, i slående kontrast
till framför allt ministerrådet.
Det   är   önskvärt  att  se  över   och
tydligare definiera EU:s uppgifter.  Dock
får   kompetensfördelningen   inte   vara
skriven   i   sten,   utan   måste   vara
tillräckligt  flexibel för att  möta  nya
behov  av  samarbete. En  konstitutionell
domstol bör finnas för att avgöra tvister
i kompetensfrågor.
EU   behöver  koncentrera  sig   på   de
viktigaste uppgifterna. På dessa  områden
krävs  i  många  fall en förstärkning  av
resurser   och  handlingskraft.   Unionen
skall   således  ha  ansvaret   för   den
gemensamma   delen   av   utrikes-    och
säkerhetspolitiken, för en  inre  marknad
med  fri rörlighet, fungerande konkurrens
och   en   gemensam   valuta   samt   för
jordbrukspolitiken.
Dessutom  bör unionen agera på  områdena
rättsstat, immigration, intern  säkerhet,
kommunikation      och     infrastruktur,
forskning,  miljö- och  hälsopolitik  när
det   är   fråga   om  gränsöverskridande
dimensioner.  Det innebär dock  inte  att
unionen  skall  ha  kompetens  på   dessa
områden i allmänhet.
I  dag  sysslar  EU  med  alltför  många
politikområden, varav en del  kan  skötas
bättre       på       lägre       nivåer.
Subsidiaritetsprincipen               och
proportionalitetsprincipen   skall   vara
vägledande  för  en  översyn   av   vilka
områden som kan återföras till nationell,
regional    eller    lokal    nivå.    De
politikområden  som  hör  till  ländernas
traditionella  civilisation  och  kultur,
och  hela  det  civila  samhället,  skall
ligga kvar på medlemsstaternas ansvar.  I
synnerhet  den interna organisationen  av
medlemsstaterna,  familjestrukturer   och
sociala      trygghetssystem,      liksom
utbildning, kultur och idrott är  områden
som  inte  skall fastställas på europeisk
nivå.

4.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)

av Marianne Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
4.  Därmed  bifaller riksdagen motionerna
2001/02:K369  (c) yrkande 4 (delvis)  och
2001/02:U302  (c)  yrkandena  8  och  10.
Riksdagen  avslår motionerna  2001/02:K87
(delvis)  (m), 2001/02:K3 (kd)  yrkandena
2,  3 och 6, 2001/02:K427 (v) yrkande  5,
2000/01:U511 (mp) yrkande 3, 2001/02:U301
(fp)  yrkande  3  samt  2001/02:K86  (fp)
yrkande 4.

Ställningstagande

Min  och  mitt partis politiska  grundsyn
utgår  från idén om livskraft   tron  på
människors förmåga att själva skapa, bara
de    får   rätt   förutsättningar.   Det
förutsätter    också   ett    långtgående
självbestämmande  människors möjligheter
att  ta  ansvar, enskilt och tillsammans.
Det    ger   också   grunden   för   ökad
livskvalitet.  Vad  livskvalitet  är  kan
bara  varje  enskild människa avgöra  för
sig.  Politikens uppgift är att  ge  lika
villkor    för    alla   människor    att
eftersträva sina drömmar, inte  att  vare
sig  bestämma vad som är det  goda  livet
eller hur människor bör uppnå det.
Den europeiska unionen är ett projekt  i
rörelse,  ett projekt som saknar slutmål.
Att EU:s allmänna inriktning bör vägledas
av en pragmatisk grundhållning är bra men
bara   i   kombination  med   en   tydlig
viljeinriktning,    vilket    saknas    i
majoritetens   skrivning.   Vi   bör   ha
visioner   för  vad  vi  vill   med   den
europeiska unionen.
Jag  har  en  vision om ett smalare  men
effektivare   EU,   där   makten    byggs
underifrån   och  delegeras  uppåt.   Var
besluten  skall fattas måste  avgöras  av
närheten  till dem som berörs, men  också
av  om det går att fatta beslutet på just
den  nivån. Jag vill utveckla EU för  att
möta  Europas framtidsfrågor.  Dagens  EU
står      inför     stora     utmaningar:
utvidgningen,             miljöproblemen,
utvecklingen     av     utrikes-      och
säkerhetspolitiken,     den     bristande
folkliga  förankringen  samt  den  ökande
högerpopulismen.  Unionens   huvudsakliga
ämnesområden skall vara frågor  som  inte
kan   hanteras  lokalt,  regionalt  eller
nationellt.  Till  dessa  hör  fred   och
rättssäkerhet,    miljö    och    hållbar
utveckling,   främjandet   av   ekonomisk
tillväxt  samt välståndsutveckling.  Till
de  frågor  som  löses bäst  på  regional
eller   nationell  nivå  hör  utbildning,
kultur och socialpolitik.
Utskottsbetänkandet  har,   enligt   min
mening,  en alltför försiktig inställning
till  en  öppen,  bred och ifrågasättande
debatt  om hur det framtida EU  skall  se
ut. Jag hade gärna sett mer resonemang om
hur  vi kan säkra legitimiteten genom att
bygga   makten  underifrån  och  delegera
uppåt.
Tanken    om   en   författning    byggd
underifrån  uttrycks  ofta  i  termer  av
federalism. Frågan om federalism  handlar
ytterst om huruvida samarbetet i huvudsak
skall     vara    mellanstatligt    eller
överstatligt. EU uppvisar i dag en  natur
där  båda  formerna för  beslut  blandas.
Mellanstatlighet  kan uppfattas  som  den
mer   demokratiska  samarbetsformen,  med
vetorätt hos varje deltagande part. Detta
kan  leda  till,  vilket sker  ofta,  att
förhandlingar förs i slutna  rum.  Mycket
talar  för  att  inslag av överstatlighet
bidrar till ökad öppenhet och underlättar
delaktighet.   Det  är   beklagligt   att
begreppet  federalism  används  på  olika
sätt i debatten.
Det  behövs delvis en ny balans som ökar
insynen  i  och möjligheten  att  påverka
EU:s   institutioner.   Tanken   om   ett
medborgarnas Europa måste också  innebära
att   fler  av  unionens  medborgare  har
möjlighet   att  läsa,  förstå   och   ge
synpunkter     på     också      unionens
grundläggande   dokument.    Det    måste
innebära  att beslutsfattare  är  möjliga
att identifiera och utkräva ansvar av. En
konstitution  för den europeiska  unionen
skulle bidra till detta.
En  klarare och tydligare maktfördelning
mellan institutionerna skulle även  bidra
till    en   bättre   förståelse    bland
medborgarna.    Europeiska   kommissionen
skall  vara  fördragens  väktare,   den
verkställande     kraften     och      en
tjänstemannaorganisation.           Såväl
ministerråd   som   parlament   bör    ha
initiativrätt.
För  att gemensamt fattade beslut  skall
vara  meningsfulla och människor engagera
sig  i  de  sammanslutningar  som  fattar
besluten,  krävs också att  besluten  kan
vara verkningsfulla. En levande demokrati
förutsätter  förutom öppenhet  och  insyn
också en levande debatt och att människor
känner  samhörighet med varandra. Bristen
på   forum   för  människor  att   mötas,
debattera  och samverka i är  i  sig  ett
problem. Grunden för ett folkstyre är att
det  finns en mängd människor som  känner
samhörighet (upplever sig som ett folk)
och  att det bland dessa människor  finns
en    fungerande   vardagsdemokrati    på
gräsrotsnivå.   Det   är   farligt    att
frikoppla  de  politiska  institutionerna
från denna nivå, så som riskerar att  bli
fallet  med europeiska institutioner  som
inte   motsvaras   av  gränsöverskridande
nätverk  bland medborgarna. Det  folkliga
motstånd  vi har sett, bl.a. i  Göteborg,
visar  oss  att  människorna  känner  sig
fjärmade  från den politik som förs  inom
EU.  Det  ökade  stödet för högerpopulism
som vi sett i ett flertal länder i Europa
är  ytterligare ett tecken på att klyftan
mellan  beslut och medborgarna ökar.  För
att  inte dessa åsikter skall öka bör  vi
överbrygga  denna  klyfta  och  göra  det
möjligt för människor att identifiera sig
med   EU.  Vi  måste  bjuda  in  dem   på
politikens arenor.

5.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)

av Karl-Göran Biörsmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
5.  Därmed  bifaller riksdagen motionerna
2001/02:U301   (fp)   yrkande    3    och
2001/02:K86  (fp)  yrkande  4.  Riksdagen
avslår   motionerna   2001/02:K427    (v)
yrkande  5, 2000/01:U511 (mp) yrkande  3,
2001/02:K369  (c)  yrkande  4   (delvis),
2001/02:K87 (delvis) (m), 2001/02:K3 (kd)
yrkandena  2,  3 och 6 samt  2001/02:U302
(c) yrkandena 8 och 10.

Ställningstagande

Folkpartiet liberalerna ser  EU  som  ett
unikt  exempel på överstatlig  demokrati,
en  demokrati som inte på något  sätt  är
färdig  utan hela tiden söker nya former.
EU  är  och  kommer ständigt att  vara  i
behov   av   förändringar  och  reformer.
Samtidigt  finns  det ett  behov  av  att
tydliggöra          och           reglera
ansvarsförhållandet   mellan   EU,    den
nationella,  regionala och lokala  nivån.
EU  skall  inte  ägna sig åt  allt,  utan
besluten   skall  fattas  så   nära   den
enskilde som möjligt, och helst  av  allt
av   den   enskilde  själv.   Folkpartiet
liberalerna förordar därmed  en  form  av
federalt system i EU.
Utifrån     denna     grundsyn     anser
Folkpartiet  liberalerna  att  EU   skall
koncentrera    sig    på     de     stora
gränsöverskridande     frågorna     såsom
upprätthållandet  av  fred  och  säkerhet
genom  den  gemensamma  utrikespolitiken,
globalt   ansvar   genom   internationell
solidaritet   och   en   gemensam   human
asylpolitik,  kampen mot den organiserade
brottsligheten,  upprätthållande  av  den
fria    konkurrensen,   inklusive    inom
jordbruksområdet, kampen  för  en  bättre
miljö,   gemensam  och  konkurrenskraftig
valuta, fri rörlighet av personer, varor,
tjänster  och  kapital.  EU  skall   inte
syssla  med  frågor  som  kan  lösas   av
medlemsländerna själva. Frågor  som  till
exempel     finanspolitik,    grundskola,
barnbidrag,                dagisavgifter,
föräldraledighet och turism  bör  kvarstå
som       nationella      angelägenheter.
Närhetsprincipen  måste  utvärderas   och
stärkas. Om EU skall kunna fungera med 27
eller   fler   medlemsländer   krävs   en
koncentration på färre uppgifter.
EU   står   i   dag  inför   två   stora
utmaningar:       utvidgningen        och
återupprättandet    av     en     folklig
förankring. De är förbundna med  varandra
på så sätt att utvidgningen, och de stora
förändringar  av EU som blir  nödvändiga,
kräver en hög grad av legitimitet. Därför
knyter   Folkpartiet  liberalerna   stora
förhoppningar till den framtidsdebatt som
nu  initieras  inom ramen för  Europeiska
konventet.
Effekten  av  regeringens linje  och  av
vad  utskottet anför i avsnitten 1.1  och
2.3 i betänkandet blir att Sverige agerar
bromskloss och steg för steg backar in  i
EU:s   framtidsdebatt,  framför  allt   i
diskussionen om en EU-konstitution och en
tydligare kompetensfördelning. I  stället
borde   enligt  Folkpartiet  liberalernas
mening  utskottsbetänkandet ha  inriktats
på  att bejaka och erkänna det nödvändiga
i att EU utvecklas mot ett slags federalt
system, där den centrala makten begränsas
till   de   gränsöverskridande  frågorna.
Folkpartiet  liberalernas  vision  av  EU
bygger  på  principen  att  maktdelningen
mellan    unionen   och   medlemsstaterna
regleras i en grundlag som utgör ett värn
mot    centralistiska    tendenser.    De
nuvarande fördragen innebär ingen  tydlig
ansvarsfördelning och är  ogenomträngliga
för medborgarna.

6.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)

av Marianne Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
6.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2000/01:U511  (mp) yrkande  3.  Riksdagen
avslår  motionerna  2001/02:K87  (delvis)
(m), 2001/02:K3 (kd) yrkandena 2, 3 och 6
samt 2001/02:U302 (c) yrkandena 8 och 10,
2001/02:K427  (v) yrkande 5, 2001/02:K369
(c) yrkande 4 (delvis), 2001/02:U301 (fp)
yrkande  3 samt 2001/02:K86 (fp)  yrkande
4.

Ställningstagande

Europeiska  unionen  utvecklas  steg  för
steg i överstatlig riktning. Slutmål  är,
enligt många, en europeisk förbundsstat 
något som jag är starkt kritisk till. Jag
ifrågasätter    det   demokratiska    och
legitima  redan i dagens EU.  Min  kritik
grundar sig bl.a. på:

·           EU:s    stora    demokratiska
underskott,
·
·          den   mäktiga   byråkratin   i
Europeiska kommissionen, med  ensamrätt
att lägga lagförslag,
·
·         beslutssystemets utsatthet  för
lobbyism samt
·
·         bristen på insyn och avsaknaden
av meddelarfrihet.
·
EU:s  problem  är  emellertid  inte  bara
organisatoriska; redan själva grundtanken
med   centralisering  av  beslut  är  ett
strukturfel  i  sig.  Egentligen   borde,
enligt min uppfattning, Sverige lämna EU.
När  vi  nu  är  medlemmar  och  har   en
möjlighet  att påverka debatten  om  EU:s
framtid  borde  Sverige åtminstone  agera
för  ett  radikalt annorlunda  europeiskt
samarbete. Tyvärr har den före detta  ja-
sidan  i  svensk EU-debatt inte velat  ta
upp   diskussionen  om  EU:s  långsiktiga
utveckling. I stället har det kommit  att
handla  om  dagspolitik och detaljfrågor.
Det  är  bl.a.  därför som jag  välkomnar
konventsmodellen för reformering av  EU:s
grundfördrag, men jag anser att  debatten
måste bli ännu bredare.

Flera  av  de centrala avsnitten  i  det
sammansatta      konstitutions-       och
utrikesutskottets betänkande är därför  i
hela sin inriktning främmande för mig och
mitt  parti.  I stället borde  utskottet,
som  allmän vägvisning för framtiden,  ha
utpekat   möjligheten   till   ett    mer
mellanstatligt EU-samarbete.

7.EU-systemets legitimitet  beredning
inför fördragsändringar (punkt 3)

av Marianne Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
7.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2001/02:K88  (mp)  yrkandena  4  och   9.
Riksdagen       förklarar      motionerna
2001/02:K87  (m)  (delvis),  2001/02:K427
(v)  yrkande 8, 2001/02:U302 (c)  yrkande
9,   2001/02:K3  (kd)  yrkande   4   samt
2001/02:K88 (mp) yrkande 2 besvarade  med
vad utskottet anfört.

Ställningstagande

Enligt min mening borde utskottet i detta
avsnitt   ha   tagit  upp   Miljöpartiets
förslag  om  en  mer  folkligt  förankrad
beredningsprocess, där  olika  alternativ
presenteras   och   blir   föremål    för
folkomröstningar.

8.Fördragsstrukturen (punkt 5)

av  Kenneth Kvist, Lars Ohly  (båda  v)
och Marianne Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
8.   Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2001/02:K427  (v)  yrkande  9   (delvis).
Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K3
(kd)   yrkande   1,   2001/02:K426   (kd)
yrkande  1, 2001/02:U302 (c) yrkande  11,
2001/02:U301 (fp) yrkande 5,  2001/02:K86
(fp)  yrkande 5, 2001/02:K62 (fp) yrkande
6 (delvis), 2001/02:K87 (delvis) (m) samt
2001/02:U302 (c) yrkande 14 besvarade med
vad utskottet anfört.

Ställningstagande

Ett tydligt tecken på att EU:s utveckling
konstant går emot ökad överstatlighet  är
tendensen   att   använda   sig   av   en
terminologi  med begrepp  som  används  i
statsrätten vid fördragsändringar.
Redan        i        samband        med
Maastrichtfördragets tillkomst  i  början
av  1990-talet diskuterades att begreppet
federal      skulle     inkluderas      i
inledningsartikeln. I arbetsdokument till
fördragsändringen beskrivs fördraget  som
ett  steg som markerar ett nytt  steg  i
processen som gradvis leder till en union
med  ett  federalt mål, Nuget, 1995,  s.
65.    Genom   Amsterdamfördraget    1997
skapades  ett  europeiskt  medborgarskap.
Båda   dessa  begrepp  tillämpas  normalt
endast i statsrätten.
Begreppen       konstitution       eller
författning hämtar båda sin definition ur
statsrätten, till skillnad från begreppen
fördrag  eller  traktat  som  härrör   ur
folkrätten.   Eller  som   det   står   i
betänkandet: En konstitution  innehåller
principerna   för   en  stats   styrelse,
framför  allt för de högsta statsorganens
upprättande och verksamhet. /   /  Ett
fördrag, eller traktat med en annan term,
är  en internationell överenskommelse som
sluts     mellan    två    eller    flera
folkrättssubjekt, vanligen stater.
Avsaknaden av en konstitution är ett  av
de  få  steg  som  formellt,  i  juridisk
mening,    skiljer   EU   från    riktiga
förbundsstater.  EU är en fördragsbaserad
sammanslutning,   vars  konstruktion   är
beroende av hur de ingående staterna vill
att   den  skall  vara  inrättad.   Denna
mellanstatliga  karaktär anser  vi  skall
bevaras.
Användandet  av terminologi hämtad  från
statsrätten  avspeglar den utveckling  av
EU  mot  ökad överstatlighet  som  vi  är
motståndare  till. Därför  emotsätter  vi
oss,   till   skillnad  från   utskottets
majoritet,    att   termen   konstitution
används  som beteckning på det förändrade
fördrag konventet skall föreslå.
Vad  som  nu anförts bör med bifall  till
yrkande  9 (delvis) i motion 2001/02:K427
(v) ges regeringen till känna.

9.Fördragsstrukturen (punkt 5)

av Karl-Göran Biörsmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
9.  Därmed  bifaller riksdagen motionerna
2001/02:K62  (fp)  yrkande  6   (delvis),
2001/02:K86    (fp)   yrkande    5    och
2001/02:U301  (fp) yrkande  5.  Riksdagen
förklarar   motionerna  2001/02:K3   (kd)
yrkande  1, 2001/02:K426 (kd) yrkande  1,
2001/02:U302 (c) yrkande 11,  2001/02:K87
(delvis)   (m)   samt  2001/02:U302   (c)
yrkande  14  besvarade med vad  utskottet
anfört.    Riksdagen    avslår     motion
2001/02:K427 (v) yrkande 9 (delvis).

Ställningstagande

Folkpartiet  liberalerna  vill  att  EU:s
medlemsländer   skriver    en    gemensam
konstitution.  En  konstitution  är  helt
nödvändig för att medborgarna skall  veta
var   ansvaret   ligger   och   för   att
medlemsländerna    skall    veta    vilka
politiska och demokratiska åtaganden  som
är  förknippade med ett medlemskap i  EU.
De   nuvarande  fördragen  innebär  ingen
tydlig    ansvarsfördelning    och     är
ogenomträngliga   för  medborgarna.   Ett
grundläggande   krav    på    en    sådan
författning är att den är fullt begriplig
och tillgänglig för medborgarna.

10.        Grundläggande rättigheter
(punkt 6)

av  Kenneth Kvist, Lars Ohly  (båda  v)
och Marianne Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
10.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2001/02:K427  (v) yrkande  10.  Riksdagen
förklarar motionerna 2001/02:K87 (delvis)
(m),   2001/02:K236   (m)   yrkande    6,
2001/02:U303  (m)  yrkande  17  (delvis),
2001/02:K427 (v) yrkande 10, 2001/02:K426
(kd) yrkandena 8 och 9, 2001/02:U302  (c)
yrkande 17 samt 2001/02:U301 (fp) yrkande
7 besvarade med vad utskottet anfört.

Ställningstagande

Inför  regeringskonferensen i Nice  ansåg
regeringen att Europeiska unionens stadga
om  de  grundläggande rättigheterna  inte
bör  göras  juridiskt bindande genom  att
införlivas  i EU:s fördrag, vilket  bl.a.
uttrycktes av utrikesminister Anna  Lindh
på  den  offentliga  utskottsutfrågningen
den  12  oktober  2000.  Utrikesministern
menade     vidare     att     om     EU:s
rättighetsstadga ges större tyngd  än  en
politisk   deklaration  kan   det   skapa
splittring   i  synen  på  de   mänskliga
rättigheterna.  Vi delar  den  ståndpunkt
som här uttrycktes som regeringens.
Vi   delar   utskottets  bedömning   att
regeringen  bör verka för att EU  ansluts
till   Europakonventionen  om   mänskliga
rättigheter  och grundläggande  friheter.
Däremot     anser     vi     att     EU:s
rättighetsstadga  inte  ytterligare   bör
behandlas  och göras juridiskt  bindande,
varken   på  nationell  nivå   eller   på
internationell  nivå, eftersom  en  sådan
beredning   skulle   ge   sken   av   att
rättighetsstadgan har större dignitet  än
den  politiska deklaration  den  antagits
som.
Vad  som  nu anförts bör med bifall  till
yrkande 10 i motion 2001/02:K427 (v)  ges
regeringen till känna.

11.        Kompetensfördelning och
subsidiaritet (punkt 7)

av  Per  Unckel, Bertil Persson,  Inger
René och Göran Lennmarker (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
11.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2001/02:K87   (delvis)   (m).   Riksdagen
förklarar  motionerna  2001/02:K426  (kd)
yrkandena  5  och  6,  2001/02:U301  (fp)
yrkande 4 samt 2001/02:K213 (m) besvarade
med   vad   utskottet  anfört.  Riksdagen
avslår   motionerna   2001/02:U302    (c)
yrkande  13, 2001/02:K369 (c)  yrkande  2
samt 2001/02:K427 (v) yrkande 9 (delvis).

Ställningstagande

Det  är  av  vikt att konventet  och  den
därpå    följande    regeringskonferensen
förmår precisera de huvuduppgifter som EU
bör ha.
Utgångspunkten  när EU:s framtid  formas
bör  vara  principen  om  den  begränsade
statsmakten.  EU  skall  fokusera  på  de
uppgifter  som bäst utförs  på  europeisk
nivå, men undvika att ta på sig uppgifter
som  med  fördel  utförs  av  det  civila
samhället,  marknaden eller på  nationell
eller  lokal politisk nivå. EU bör heller
inte  ta  över eller duplicera  uppgifter
som  Europarådet och Nato eller OSSE  har
ansvaret för.
Det  bör  finnas två utgångspunkter  för
hur  EU skall fungera. Den ena är att det
inte   bör  vara  lätt  att  ge   EU   ny
kompetens. Medlemsländerna bör noga tänka
sig  för innan man överlåter till EU  att
ta  ansvaret för nya uppgifter. Den andra
är  att  när  EU väl har fått ett  sådant
ansvar   måste   unionen   faktiskt    ha
möjlighet att fullfölja sin uppgift.
Beslutsordningarna  bör  vara  utformade
så  att EU verkligen kan leverera det som
medborgarna förväntar sig. Det  är  också
viktigt  att medborgarna tydligt ser  var
EU:s  ansvar  ligger och  att  det  finns
möjlighet   att  utkräva  det   politiska
ansvaret från EU:s olika institutioner. I
syfte  att tydliggöra EU:s ansvarsområden
bör    EU-länderna   upprätta   en   s.k.
kompetenskatalog som dock måste  vara  så
flexibel att den kan förändras med tiden.
Det  är  framför allt sex huvuduppgifter
som EU bör fokusera på.

1. Den inre marknaden

Arbetet   med   att  utvidga   den   inre
marknaden  till  nya områden,  som  olika
former  av  kommunikationer,  bank-   och
försäkringstjänster  m.m.,   bör   drivas
vidare.
EU     måste     åstadkomma     snabbare
avregleringar  vad gäller nationella  el-
och  gasmarknader, men även  i  fråga  om
tele, post och järnvägstrafik.
EU  måste  bli en öppen marknad gentemot
omvärlden i enlighet med WTO:s principer.
Tullar  och andra gränshinder  skall  tas
bort.    Arbetet   med    att    avveckla
subventioner  till industri och  jordbruk
måste fortsätta.
Överdrivna  regleringar  inom  EU  måste
tas  bort. En generell regelrevision  bör
genomföras i detta syfte.
Konkurrensreglerna bör  skärpas  så  att
de  skapar goda förutsättningar  för  ett
dynamiskt och konkurrenskraftigt Europa.

2. Euron, den gemensamma valutan

Euron är EU:s gemensamma valuta. För  att
hävda   dess   värde   krävs   det    att
medlemsstaterna för en sådan politik  att
den   ekonomiska  stabiliteten   i   hela
euroområdet kan upprätthållas.
Den    gemensamma   valutan   gör    det
angeläget  att  konkurrensen  skärps   på
andra  områden. Euron bör  inte  tillåtas
leda  till en harmonisering av all  annan
politik.

3. Den fria rörligheten

Det  är  en  grundläggande rättighet  att
kunna resa fritt och bosätta sig var  som
helst  inom EU. Det finns ingen anledning
att  ha enhetliga försäkringssystem  inom
EU, dock bör det ske en samordning av  de
offentliga försäkringssystemen så att EU-
medborgarnas  möjlighet  att  arbeta  och
bosätta   sig   fritt  i   unionen   inte
försvåras.
Det  är  också naturligt att EU  tar  på
sig  ansvaret för att utforma  gemensamma
invandringsregler   och    en    gemensam
flykting- och asylpolitik.

4.   Kampen  mot  den  organiserade   och
internationella  brottsligheten  och  mot
terrorism

Det   är  angeläget  att  EU  får  större
kompetens på det rättsliga området så att
kampen      mot      den     organiserade
brottsligheten  och mot  terrorismen  kan
förstärkas.
Besluten  vad  gäller  rättsliga  frågor
bör  tas  på  samma sätt som  övriga  EU-
beslut. Den särskilda konstruktionen  med
en    tredje    pelare   bör   successivt
avvecklas.

5. Gränsöverskridande miljöföroreningar

Det är viktigt att medlemsländerna följer
den  överenskommelse  om  neddragning  av
koldioxidutsläpp    som    har     gjorts
(Kyotoprotokollet). Europas  miljöproblem
hanteras bäst genom ett utvidgat EU.

6.    Den    gemensamma   utrikes-    och
säkerhetspolitiken

Det  är  viktigt att stärka EU:s röst  på
den  internationella scenen. I det längre
perspektivet  är  det  rimligt  att  EU:s
gemensamma  utrikes- och säkerhetspolitik
växer  samman  till en enda.  Därmed  kan
samma   mekanismer  för   de   gemensamma
besluten  användas också på utrikes-  och
säkerhetspolitikens område.
EU   måste  förbättra  sin  förmåga  att
hantera kriser. De närmaste åren  är  det
viktigt   att   säkerställa   att    EU:s
krishanteringsstyrka kan bli  verklighet.
Detta   förutsätter  att  medlemsländerna
avsätter tillräckliga civila och militära
resurser.   Det  är  oroande  att   många
medlemsländer,  inklusive  Sverige,  drar
ned  sina  satsningar  på  försvaret  och
därmed  får  allt  svårare  att  fullgöra
förpliktelserna gentemot EU.
Utöver   dessa   sex  centrala   områden
fyller   det  europeiska  samarbetet   en
viktig  funktion  inom  vissa  begränsade
områden  i  de  fall  då  dessa  har   en
gränsöverskridande  eller  internationell
karaktär.   Det   rör   sig   bl.a.    om
infrastruktur, forskning och folkhälsa.
Lika   viktigt  som  det   är   att   EU
fokuserar på dessa sex huvuduppgifter  är
det  att  organisationen inte  överlastas
med  uppgifter. Det finns ingen anledning
att  sociala transfereringar skall gå via
EU.  Det  finns därför heller inget  skäl
till   varför  EU  skall   ha   en   egen
beskattningsrätt. Finansieringen av  EU:s
verksamhet  bör  som  hittills  ske   via
medlemsavgifter  av i  stort  sett  samma
storleksordning (1 % av BNP) som nu.

12.        Kompetensfördelning och
subsidiaritet (punkt 7)

av  Kenneth Kvist, Lars Ohly  (båda  v)
och Marianne Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
12.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2001/02:K427  (v)  yrkande  9   (delvis).
Riksdagen  avslår motionerna  2001/02:K87
(delvis)  (m), 2001/02:U302  (c)  yrkande
13,    2001/02:K369   (c)   yrkande    2,
2001/02:K426  (kd)  yrkandena  5  och  6,
2001/02:U301   (fp)   yrkande   4    samt
2001/02:K213 (m).

Ställningstagande

En   fastlagd  kompetensfördelning,   som
beskriver   gränsen   mellan   EU:s   och
medlemsstaternas    ansvarsområden    och
därmed    uppdelningen   av   makt    och
befogenheter  dem emellan,  är  ett  krav
från  dem som önskar en konstitution  för
EU   och  unionens  utveckling  till   en
federativ      stat.      I      federala
statsbildningar krävs att  konstitutionen
avgör   vilken  beslutandekompetens   som
ligger på vilken politisk nivå.
Vi   anser  därför  att  förslaget  till
kompetenskatalog bara kan  uppfattas  som
ett  steg i byggandet av ett federalt EU.
På grund därav bör regeringen helt avvisa
alla förslag till en kompetenskatalog.
Vad  som  nu anförts bör med bifall  till
yrkande 9 (delvis) i motion 2001/02:
K427 (v) ges regeringen till känna.

13.        Kompetensfördelning och
subsidiaritet (punkt 7)

av Marianne Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
13.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2001/02:U302  (c) yrkande  13.  Riksdagen
förklarar  motionerna  2001/02:K426  (kd)
yrkandena  5  och  6,  2001/02:U301  (fp)
yrkande  4, 2001/02:K213 (m), 2001/02:K87
(delvis)   (m)   samt  2001/02:K369   (c)
yrkande  2  besvarade med  vad  utskottet
anfört.    Riksdagen    avslår     motion
2001/02:K427 (v) yrkande 9 (delvis).

Ställningstagande

Ett   ställningstagande  från  utskottets
sida  till förmån för en kompetenskatalog
eller   en  tydligare  uppgiftsfördelning
hade  varit  en fördel. En sådan  katalog
eller fördelning bör vara uppdelad i  tre
avdelningar:   en   om   exklusiva    EU-
kompetenser,  en  om  delade  kompetenser
samt  en  om  frågor där EU  används  som
mellanstatligt  samarbetsforum.  Vi   bör
inte  låsa  oss vid hur dessa kompetenser
bör  fördelas.  Jag skulle snarare  vilja
föra  en debatt om hur man den vägen  kan
förtydliga kompetensfrågorna, utan att på
förhand     försöka     definiera     hur
kompetenserna bör fördelas.

14.        Kompetensfördelning och
subsidiaritet (punkt 7)

av Karl-Göran Biörsmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
14.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2001/02:U301  (fp) yrkande  4.  Riksdagen
förklarar  motionerna  2001/02:K426  (kd)
yrkandena  5  och  6,  2001/02:K213  (m),
2001/02:K87  (delvis)  (m),  2001/02:U302
(c)  yrkande  13  samt  2001/02:K369  (c)
yrkande  2  besvarade med  vad  utskottet
anfört.    Riksdagen    avslår     motion
2001/02:K427 (v) yrkande 9 (delvis).

Ställningstagande

Folkpartiet liberalerna anser att det  är
helt nödvändigt att kompetensfördelningen
mellan  EU och medlemsstaterna tydliggörs
i  en  kompetenskatalog. En  sådan  skall
rymmas i den EU-konstitution som vi  vill
skall  inrättas.  Närhetsprincipen  skall
utvecklas   och   stärkas.    EU    skall
koncentrera    sig    på     de     stora
gränsöverskridande  frågorna   och   inte
syssla  med  frågor  som  kan  lösas   av
medlemsländerna själva.

15.        Institutionernas roller
(punkt 9)

av  Kenneth  Kvist (v), Lars  Ohly  (v)
och Marianne Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
15.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2001/02:K88  (mp)  yrkande  7.  Riksdagen
förklarar  motionerna  2000/01:K274   (m)
yrkande 3, 2000/01:U511 (mp) yrkandena  4
och  21, 2001/02:K88 (mp) yrkande 6  samt
2001/02:K428  (mp)  yrkandena  5  och   6
besvarade   med  vad  utskottet   anfört.
Riksdagen  avslår motionerna 2000/01:K333
(s),   2000/01:K398   (fp)   yrkande   5,
2000/01:U510  (c) yrkande 10,  2001/02:K3
(kd)  yrkande 5, 2001/02:K62 (fp) yrkande
6  (delvis), 2001/02:K85 (kd)  yrkande  2
(delvis),  2001/02:K86 (fp) yrkandena  7,
8,  9  och 12, 2001/02:K87 (delvis)  (m),
2001/02:U301 (fp) yrkandena 8, 9, 10  och
13   samt  2001/02:U303  (m)  yrkande  17
(delvis).

Ställningstagande

Europeiska   kommissionens  starka   makt
måste ifrågasättas på ett tydligare sätt.
Vår   grundhållning  är  att  den   borde
avskaffas,  för  att  ersättas   av   ett
administrativt  organ,  och  enligt   vår
mening  borde  utskottet  åtminstone   ha
kunnat  samla sig till en kritisk  analys
av  dagens kommission och dess  sätt  att
utöva sin stora makt.

16.        Institutionernas roller
(punkt 9)

av Marianne Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
16.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2000/01:U510  (c) yrkande  10.  Riksdagen
förklarar  motionerna  2000/01:K398  (fp)
yrkande  5,  2001/02:K3 (kd)  yrkande  5,
2001/02:K62  (fp)  yrkande  6   (delvis),
2001/02:K85  (kd)  yrkande  2   (delvis),
2001/02:K86 (fp) yrkandena 7, 8  och  12,
2001/02:K87  (delvis)  (m),  2001/02:U301
(fp)  yrkandena  8, 9,  10  och  13  samt
2001/02:U303  (m)  yrkande  17   (delvis)
besvarade   med  vad  utskottet   anfört.
Riksdagen  avslår motionerna 2000/01:K274
(m)    yrkande   3,   2000/01:K333   (s),
2000/01:U511  (mp) yrkandena  4  och  21,
2001/02:K86  (fp) yrkande 9,  2001/02:K88
(mp)  yrkandena 6 och 7 samt 2001/02:K428
(mp) yrkandena 5 och 6.

Ställningstagande

Det  är  viktigt  att EU har  en  folklig
förankring. Det är viktigt att demokratin
utvecklas  och  att beslutsvägar,  ansvar
och    ansvarsområden   blir   tydligare.
Medborgarna  måste kunna  överblicka  och
förstå EU-systemet och kunna ta till vara
sina kanaler för att påverka. Reformer av
EU:s  institutioner som leder  till  ökad
öppenhet,  ökad klarhet om  var  ansvaret
ligger  och  förbättrade möjligheter  för
medborgarna   att  förstå   och   påverka
processen är också angelägna.
Kommissionen   är   EU:s   verkställande
kraft  och  en  tjänstemannaorganisation.
Det  är  dags att utveckla denna funktion
genom   att   renodla   uppgifterna   och
underställa  kommissionen de  beslut  som
fattas i de politiska institutionerna. En
av  kommissionens viktigaste uppgifter är
att    övervaka   fördragen   och   deras
tillämpning   i  medlemsstaterna.   Såväl
ministerråd   som   parlament   bör    ha
initiativrätt.

17.        Institutionernas roller
(punkt 9)

av Karl-Göran Biörsmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
17.  Därmed bifaller riksdagen motionerna
2000/01:K398 (fp) yrkande 5,  2001/02:K62
(fp) yrkande 6 (delvis), 2001/02:K86 (fp)
yrkandena   7,   8,   9   och   12   samt
2001/02:U301 (fp) yrkandena 8, 9, 10  och
13.     Riksdagen    avslår    motionerna
2000/01:K274  (m) yrkande 3, 2000/01:K333
(s),   2000/01:U510   (c)   yrkande   10,
2000/01:U511  (mp) yrkandena  4  och  21,
2001/02:K3  (kd) yrkande  5,  2001/02:K85
(kd)   yrkande  2  (delvis),  2001/02:K87
(delvis)  (m), 2001/02:K88 (mp) yrkandena
6  och  7, 2001/02:K428 (mp) yrkandena  5
och  6  samt 2001/02:U303 (m) yrkande  17
(delvis).

Ställningstagande

Folkpartiet  liberalerna  ser   det   som
mycket angeläget att frågan om den  skeva
maktfördelningen       mellan        EU:s
institutioner får en lösning vid kommande
regeringskonferens.             Utskottet
ifrågasätter  om  det  finns   behov   av
grundläggande  förändringar  i   balansen
mellan   EU:s  institutioner.  I  stället
antyds att EU fungerar bra som det  är  i
dag.    Denna   inställning   är   enligt
Folkpartiet liberalernas uppfattning inte
hållbar.  Maktbalansen är  i  dag  mycket
skev.    Europeiska   kommissionen    och
Europaparlamentet   har   alltför    lite
inflytande i förhållande till  rådet  och
Europeiska rådet. Den nuvarande ordningen
innebär att stora medlemsländer ges  ökat
inflytande  på bekostnad av  små  länder.
Dessutom gynnar ett mellanstatligt system
varken öppenheten eller demokratin i EU.
I    syfte   att   öka   öppenheten    i
beslutsfattande  och  stärka   demokratin
anser  Folkpartiet  liberalerna  att  det
folkvalda  Europaparlamentet  måste   ges
större  inflytande. Ministerrådet i  dess
nuvarande form bör på sikt avskaffas  och
i  stället göras om till den ena kammaren
i  ett  tvåkammarsystem.  Likaså  bör  de
nationella     parlamentens    inflytande
stärkas.  Det görs bäst genom  att  i  en
författning                    tydliggöra
kompetensfördelningen mellan unionen  och
medlemsstaterna  och  samtidigt   befästa
närhetsprincipen ytterligare.

18.        Institutionernas
beslutsfattande (punkt 10)

av    Ingvar   Svensson   och    Holger
Gustafsson (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 10 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
18.  Därmed bifaller riksdagen motionerna
2001/02:K85  (kd) yrkande 2 (delvis)  och
2001/02:K426  (kd) yrkande  3.  Riksdagen
förklarar  motionerna  2000/01:U510   (c)
yrkandena  4  och  5,  2001/02:K426  (kd)
yrkandena  2  och  25, 2001/02:U301  (fp)
yrkandena   11,  12,  14,  15   och   22,
2001/02:U302  (c) yrkandena  12  och  15,
2001/02:U303  (m)  yrkande  17  (delvis),
2001/02:Sf216   (fp)  yrkande   14   samt
besvarade med vad utskottet anfört.

Ställningstagande

EU-samarbetet  bygger  på  en   avvägning
mellan de mellanstatliga och överstatliga
principerna. Eftersom EU på detta vis  är
unikt        bland        internationella
samarbetsformer  det är sui generis  som
utskottet  tidigare påpekat   leder  det
fel att ensidigt fästa sig vid endera  av
dessa  principer. I takt med att  EU  får
alltfler och fördjupade uppgifter,  måste
dock    den    överstatliga   dimensionen
utvidgas.  Effektiv handling kräver  ofta
att  majoritetsbeslut används, så att ett
enda  land  inte  kan blockera  framsteg.
Detta  gäller i än högre grad när unionen
utvidgas    med    ett    stort     antal
medlemsstater.  Därför  bör  kvalificerad
majoritet  användas som regel, med  några
viktiga undantag för de beslut som ligger
nära staternas egen suveränitet.
När    majoritetsbeslut   används    bör
Europaparlamentet för maktbalansens skull
samtidigt    få    medbeslutande.     Den
demokratiska kontrollen av EU utförs dels
av    nationella   parlament,   dels   av
Europaparlamentet, som ju också består av
folkvalda  representanter. Men när  rådet
beslutar   med   kvalificerad   majoritet
förlorar   det   nationella   parlamentet
mycket       av      inflytande       och
kontrollmöjligheter.  Därför  är  det  så
angeläget att Europaparlamentet träder in
och     garanterar    den    demokratiska
kontrollen.  Kristdemokraterna   beklagar
att kopplingen mellan majoritetsbeslut  i
rådet      och      medbeslutande       i
Europaparlamentet  har  förbisetts  i  de
senaste regeringskonferenserna.

19.        Institutionernas
beslutsfattande (punkt 10)

av Karl-Göran Biörsmark (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under
punkt 10 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
19.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2001/02:U301 (fp) yrkandena 11,  12,  14,
15 och 22. Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U302  (c) yrkandena  12  och  15,
2000/01:U510  (c) yrkande 5, 2001/02:K426
(kd)  yrkandena 2, 3 och 25,  2001/02:K85
(kd) yrkande 2 (delvis), 2001/02:U303 (m)
yrkande  17 (delvis), 2001/02:Sf216  (fp)
yrkande  14 samt 2000/01:U510 (c) yrkande
4 besvarade med vad utskottet anfört.

Ställningstagande

Folkpartiet   liberalerna    anser    att
viktningen  av  rösterna i  ministerrådet
bättre  måste avspegla befolkningsmängden
i  de  enskilda medlemsländerna. För  att
inte  underminera balansen  mellan  stora
och små länder är det viktigt att utforma
ett  system som särskilt tar hänsyn  till
de  små  länderna. Ett system med  dubbla
majoriteter  bör införas i vissa  frågor,
det  vill säga att det krävs en majoritet
av  medlemsländerna men också  att  dessa
länder  representerar  en  majoritet   av
medborgarna  för  att  ett  beslut  skall
kunna genomföras. Detta är viktigt ur ett
demokratiskt perspektiv med tanke på  att
medborgarna  på ett tydligt  sätt  därmed
står  bakom  rösten. Rådets arbete  måste
bli   effektivare.  I   syfte   att   öka
effektiviteten  i  beslutsprocessen   bör
användningen  av  kvalificerad  majoritet
bli  normen  för  allt beslutsfattande  i
ministerrådet.  Endast  frågor  som   rör
ändring   av  fördragen,  internationella
avtal,  nya  medlemmar  samt  beslut   om
samarbete  inom nya områden  bör  avgöras
med enhällighet.
För  att  öka medborgarnas inflytande  i
EU   anser  folkpartiet  liberalerna  att
Europaparlamentets  inflytande  bör  öka.
Parlamentet är det enda direkt  folkvalda
organet,   som  ställs  till   ansvar   i
allmänna val. Därför skall parlamentet ha
medbeslutanderätt  på  alla  områden  där
majoritetsomröstning  i   rådet   gäller.
Vidare måste parlamentet kunna utöva sina
parlamentariska befogenheter på hela EU:s
budget. Det innebär att jordbruksbudgeten
också  måste bli föremål för parlamentets
kontroll.

20.        Vissa sakfrågor (punkt 11)

av  Kenneth Kvist, Lars Ohly  (båda  v)
och Marianne Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 11 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
20.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2001/02:K88  (mp)  yrkande  3.  Riksdagen
förklarar  motionerna  2000/01:U507  (mp)
yrkande  1, 2001/02:K88 (mp) yrkandena  5
och  11 samt 2001/02:K428 (mp) yrkande  4
besvarade med vad utskottet anfört.

Ställningstagande

I  avsnitt  2.7 i betänkandet avvisas  på
ett alltför lättvindigt sätt kritiken mot
utvecklingen av EU:s försvarspolitik  och
av   en  militär  kapacitet  samt   mot
bristen    på    utveckling    av    EU:s
otidsenliga,       byråkratiska       och
miljöfarliga jordbrukspolitik. Kraven  på
en  utträdesparagraf i  EU-fördragen  har
också  avvisats  utan närmare  analys.  I
dessa  frågor  finns det  anledning  till
djup  oro  över utvecklingen.  Frågan  om
jordbrukspolitiken  är  föremål  för  ett
särskilt yttrande av oss.
När  det  gäller  försvarspolitiken  tog
EU:s   stats-  och  regeringschefer   vid
toppmötet  i Laeken förra året  ännu  ett
formellt steg i riktning mot att skapa en
gemensam EU-insatsstyrka. Vi menar att EU
inte skall ha någon militär kapacitet. De
neutrala  ländernas oberoende av militära
allianser ger dem en viktig roll när  det
gäller  förhandlingar,  information   och
aktivt konfliktförebyggande. Vi anser det
därför  vara mycket viktigt att  Sverige,
Irland, Finland och Österrike kan och får
stå  utanför  Nato, VEU och det  militära
samarbetet inom EU.

21.        Svensk strategi för EU:s
framtidsfrågor (punkt 12)

av  Kenneth Kvist, Lars Ohly  (båda  v)
och Marianne Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att  utskottets förslag  under
punkt 12 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad som anförs i reservation
21.   Därmed  bifaller  riksdagen  motion
2001/02:K268  (v).  Riksdagen   förklarar
motionerna  2001/02:K85 (kd)  yrkande  1,
2001/02:K86 (fp) yrkandena 1,  3  och  6,
2001/02:K87  (delvis)  (m),  2001/02:K369
(c) yrkande 5, 2001/02:K427 (v) yrkande 7
samt   2001/02:U301   (fp)   yrkande    6
besvarade med vad utskottet anfört.

Ställningstagande

Genom   medlemskapet  i  EU   har   stora
förändringar   skett  för   den   svenska
demokratin.   Tidigare   inrikespolitiska
områden  flyttades från Sveriges  riksdag
till   överstatligt  och   mellanstatligt
beslutsfattande i EU:s ministerråd,  utan
möjlighet     till    samlat    politiskt
ansvarsutkrävande för väljarna.  Dessutom
har  varje  fördragsändring,  även  sedan
Sverige  blev medlem i EU, inneburit  att
ytterligare   beslutandemakt  förflyttats
från    nationell    nivå    till    EU:s
institutioner.
Vi  anser  att  denna utveckling  är  en
fara  för demokratin eftersom den minskar
det  folkliga inflytandet  i första hand
genom    att    ett   samlat    politiskt
ansvarsutkrävande omöjliggörs,  men  även
genom  att de svenska positionerna  inför
fördragsändringar  sker   utan   egentlig
debatt  och utan ett ställningstagande  i
riksdagen.
Vi  anser att ett sätt att förstärka det
folkliga    inflytandet   över   Sveriges
position  i  fördragsförhandlingarna  vid
EU:s   regeringskonferenser  och   därmed
regeringens förhandlingsposition vore att
riksdagen  beslutar om den svenska  synen
på  EU:s  utveckling. Riksdagens  syn  på
EU:s  utveckling skulle också bidra  till
att  debatten om EU:s framtid sköt  fart.
Väljarnas    möjlighet   till   politiskt
ansvarsutkrävande skulle öka, och  risken
för  att fördragsändringar genomförs utan
debatt  och  offentlig diskussion  skulle
minska drastiskt.
Givetvis är det orimligt att ett  dylikt
program skulle låsa regeringen vid  fasta
positioner.  I  Sverige  finns   dock   
åtminstone i ord  en bred enighet om att
motverka  en utveckling till  en  federal
statsbildning. Därmed skulle ett dokument
som  visar  vad en majoritet av  Sveriges
riksdag anser vara en önskvärd utveckling
för  EU:s  framtid bli en viktig  motvikt
till   mer   övergripande  federalistiska
idéer som framförs med jämna mellanrum av
företrädare för olika regeringar inom EU.
Vad  som nu anförts bör med bifall  till
motion  2001/02:K268 (v)  ges  regeringen
till känna.
Särskilda yttranden


Utskottets   beredning  av  ärendet   har
föranlett följande särskilda yttranden. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt
i  utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.

1. Fördragsstrukturen (punkt 5)

av Marianne Andersson (c).

Jag har i en reservation givit min syn på
hur    EU-samarbetet   bör   byggas   upp
underifrån.  Denna grundsyn  gäller  även
för utformningen av en eventuell framtida
konstitution för EU. En sådan  bör  bestå
av två delar: en fast kärna, som knappast
kommer  att  ändras särskilt snabbt.  Hit
hör   t.ex.   frågor  om  institutionella
arrangemang   och  rösträttsregler.   Den
andra  delen  bör  innehålla  frågor  som
behandlar  unionens  politiska  innehåll,
däribland    kompetenskatalogen     eller
uppgiftsfördelningen, och som lättare kan
förändras över tiden.

2. De nationella parlamentens roll i EU:s
beslutsfattande (punkt 8)

av  Kenneth  Kvist och Lars Ohly  (båda
v).

Utskottet   uttrycker   tveksamhet   till
förslag     om     att     införa     ett
andrakammarsystem  i  EU.  Detta  är   en
alltför   passiv  skrivning.   En   andra
kammare  skulle, tillsammans med  förslag
om   att  öka  EU-parlamentets  makt  och
inflytande,     ytterligare     förstärka
unionens   karaktär   av   statsbildning.
Dessutom  skulle  det  s.k.  demokratiska
underskottet  inom EU öka,  eftersom  EU-
parlamentet är en institution som utmärks
av    utomordentligt   låg    demokratisk
trovärdighet.     Valdeltagandet     till
Europaparlamentet  är  så  lågt  att  det
knappast går att tala om en representativ
institution.

Det  finns en tydlig konflikt mellan EU-
parlamentets     och    de     nationella
parlamentens  inflytande,   vilket   även
framkom  i betänkande 2000/01:KUU1:  Ett
ökat   inflytande  för  Europaparlamentet
innebär  ett  reducerat  inflytande   för
rådet.   Den  minskade  möjligheten   för
nationell parlamentarisk kontroll som  en
sådan   utveckling  medför  kan  leda   i
riktning  mot  ökad  överstatlighet   och
därmed  indirekt ett reducerat inflytande
för     de     nationella    parlamenten.
Motsatsställningen  accentueras  av   att
Europaparlamentet inte i  alla  avseenden
begränsar sig till frågor som faller inom
dess mandat.
Utskottet avvisar också förslag  om  att
EU-parlamentet skall utses av  nationella
parlament i indirekta val. Därmed  missar
utskottet  en möjlighet att  förorda  ett
system som möjligtvis skulle kunna återge
EU-parlamentet    en    del     politiskt
förtroende.  Vänsterpartiet förordar  att
EU-parlamentet  i  dess  nuvarande   form
avskaffas  och  ersätts av ett  parlament
vars  ledamöter  utses av  de  nationella
parlamenten.

3. Institutionernas roller (punkt 9)

av  Per  Unckel, Bertil Persson,  Inger
René  och  Göran  Lennmarker  (alla  m)
samt   Ingvar   Svensson   och   Holger
Gustafsson (båda kd).

EU-samarbetets   historiska    utveckling
bygger  till stor del på samspelet mellan
de  olika institutionerna; främst  rådet,
kommissionen, parlamentet och  domstolen.
Det  är  viktigt att maktbalansen  mellan
institutionerna bevaras.  Dessutom  måste
deras   respektive  roller   förtydligas.
Kristdemokraterna  anser  att  den  stora
tonvikt  som  av Sveriges regering  läggs
vid rent mellanstatligt samarbete och den
så   kallade   öppna   samordningsmetoden
riskerar  att  centralisera  makten  till
ministerrådet,  på  bekostnad  av  övriga
institutioner.  En sådan maktförskjutning
skulle äventyra EU:s framtid.

Maktförskjutningen  vore   olycklig   av
flera    skäl.   Inte   minst    eftersom
kommissionen har goda förutsättningar att
se  till  gemenskapens bästa.  Det  finns
många   exempel,  bl.a.  när  det  gäller
efterlevnaden    av    stabilitetspaktens
regler  om budgetbalans, där rådet  visat
sig  villigt  att se mellan  fingrarna  i
fråga  om stora medlemsstater. Ett  annat
exempel    gäller    fastställandet    av
fiskekvoter,  där  kommissionens  förslag
under  lång tid ignorerats av  rådet  som
höjt  kvoterna  och därmed försvårat  den
ekologiska    situationen    ytterligare.
Kristdemokraterna anser att rådet  främst
skall  ägna sig åt sin lagstiftande  roll
och   överlåta   större  delen   av   den
verkställande makten till kommissionen.
Europaparlamentet    är     den     enda
direktvalda     EU-institutionen.      De
folkvaldas inflytande är viktigt för  att
komplettera  de nationella  regeringarnas
perspektiv i ministerrådet och därmed öka
förankringen av EU:s verksamhet. Ofta har
parlamentet visat sig tillföra sakkunskap
och  goda  förslag till den  politik  som
utformats  av  kommissionen  och   rådet.
Parlamentet har också gått i bräschen för
ökad  öppenhet och insyn i EU och  därmed
bidragit   till   en  stärkt   demokrati.
Uppfattningen   att  parlamentet   saknar
inflytande  är en viktig förklaring  till
det     bristande    valdeltagandet     i
Europavalen.

4. Institutionernas beslutsfattande
(punkt 10)

av  Kenneth Kvist, Lars Ohly  (båda  v)
och Marianne Samuelsson (mp).

Utskottet  öppnar  för  att  fler  beslut
skall  fattas  med  majoritetsbeslut  när
medlemsländerna    i    fördragsändringar
överenskommit   om  att   EU   skall   ha
beslutskompetens  på  nya  områden.   Som
exempel nämns områden inom tredje pelaren
av vilka brottsbekämpning särskilt nämns.

Vi  anser att detta är ett exempel på en
inställning som leder till att  avståndet
mellan  medborgarna  och  beslutsfattarna
ökar ytterligare.
Den       representativa      demokratin
förutsätter  ett symmetriskt  förhållande
mellan   makt   och   ansvar.   Där   den
offentliga   makten  utövas   skall   det
politiska   ansvaret  gå   att   utkräva.
Problemet med EU är att det inte går  att
utkräva  ett samlat politiskt  ansvar  av
ministerrådet,  kommissionen,   domstolen
eller  centralbanken. Främst grundar  sig
kritiken  mot EU:s odemokratiska struktur
på  att  ministerrådet stiftar lagar  som
inte  behöver godkännas av de  nationella
parlamenten för att bli gällande  rätt  i
medlemsstaterna, trots att majoriteten av
medlemmarna  i  ministerrådet  inte   kan
avsättas  genom allmänna val eller  genom
misstroendeförklaring från  ett  folkvalt
parlament.
Vid  de senaste fördragsändringarna  har
betydande maktförskjutningar ägt rum från
medlemsländerna     till     överstatligt
beslutsfattande inom EU. Alltfler områden
omfattas    av   majoritetsbeslut,    och
väljarnas inflytande minskar genom att de
som  fattar  besluten inte  kan  utkrävas
ansvar  av medborgarna. Därför  anser  vi
att    Sverige   bör   agera   för    att
beslutsfattande  inom EU  skall  ske  med
enhällighet,  där varje  medlemsland  har
möjlighet att använda sin vetorätt. Detta
skulle     förstärka    de     nationella
parlamentens inflytande och  i  slutändan
stärka väljarnas makt över politiken.

5. Institutionernas beslutsfattande
(punkt 10)

av Marianne Andersson (c).

I ett komplext samarbete som EU är gäller
det  att finna en rimlig avvägning mellan
principerna  om  ett  land     en   röst
respektive  en medborgare  en  röst.  En
ökad   grad   av   beslutsfattande    med
kvalificerad majoritet får  inte  ske  på
sådana  områden som är politiskt känsliga
i  den  meningen att de kan  sägas  ligga
nära     kärnan     i    medlemsländernas
suveränitet.     Därför     bör      även
fortsättningsvis enhällighet  för  frågor
av   konstitutionell  karaktär,  centrala
institutionella frågor, frågor med  stora
ekonomiska        konsekvenser        för
medlemsstaterna       (t.ex.        vissa
budgetfrågor, skattefrågor m.m.) råda.

Några   ord   behöver  även   sägas   om
flexibel    integration,    utöver    det
utskottet  anfört. Centerpartiet  bejakar
en  flexibel integration som  medger  att
några   medlemsländer   går   före    och
fördjupar samarbetet på ett visst område.
Huvudregeln bör dock vara att alla länder
skall   delta  i  alla  samarbetsområden.
Gruppen  som  vill gå före  i  samarbetet
måste   bestå   av   minst   hälften   av
medlemsländerna  och  de  andra  länderna
skall    tillåtas   ansluta   sig    till
samarbetet.   Flexibel   integration   är
viktig,     inte     minst     i      ett
utvidgningsperspektiv,    eftersom    det
skulle  tillåta och göra det möjligt  för
vissa  länder  att  gå  före  och  stärka
samarbetet på vissa områden samtidigt som
en  utvidgning inte förhalas.  Exempelvis
skulle  de  nordeuropeiska länderna,  som
traditionellt    varit   progressiva    i
miljöfrågor,    kunna    gå    före    på
miljöområdet   och   visa   nyttan    och
vinsterna med att skydda miljön.

6. Vissa sakfrågor (punkt 11)

av  Kenneth Kvist, Lars Ohly  (båda  v)
och Marianne Samuelsson (mp).

Inriktningen     av    den     gemensamma
jordbrukspolitiken behöver ändras så  att
ekologiskt  hållbara  produktionsmetoder,
landsbygdsutveckling och bevarande av ett
öppet  landskap  och  biologisk  mångfald
prioriteras,  vilket  även   framförs   i
reservation    4   (v)    i    betänkande
2001/02:MJU15 om behovet av  reformer  av
EU:s jordbrukspolitik.

Riksdagen   bör  dessutom   begära   att
regeringen vid nästa reformering av  EU:s
jordbrukspolitik verkar för en förändring
från  kompensation för lägre  priser  och
exportstöd    till    ersättningar    för
miljöåtgärder och stöd till regioner  med
sämre  odlingsförutsättningar. Målet  för
den  framtida jordbrukspolitiken bör vara
ett   konkurrenskraftigt   jordbruk   som
skapar förutsättningar för en långsiktigt
hållbar livsmedelsproduktion och som  tar
hänsyn till de olika förutsättningar  som
finns  i  medlemsländerna när det  gäller
t.ex.  klimat, jordbrukets  struktur  och
politiska ambitioner.
Detta  måste göras på ett sätt som  inte
leder  till  en  kraftig  utslagning   av
jordbruk  med  sociala konsekvenser,  hot
mot   den   biologiska   mångfalden   och
utarmning   av  landsbygden  som   följd.
Regeringen    bör    verka    för     att
jordbrukspolitiken  reformeras   så   att
pengarna  i jordbruksbudgeten  förs  över
från       generella      stöd       till
miljöersättningar    och    stöd     till
landsbygdsutveckling.   Vidare   bör   de
enskilda medlemsländerna i EU ges  större
möjlighet att själva anpassa stöden  inom
landsbygdsförordningen  till   nationella
preferenser   och  behov.  Det   enskilda
landets  ekonomiska situation bör påverka
kraven på omfattningen av medfinansiering
av             åtgärderna            inom
landsbygdsförordningen.  Vi   menar   att
denna utveckling av EU:s jordbrukspolitik
bör   ligga   till  grund  för   Sveriges
agerande i EU:s framtida utveckling.

7. Svensk strategi för EU:s
framtidsfrågor (punkt 12)

av Karl-Göran Biörsmark (fp).

Folkpartiet liberalerna är mycket måna om
att     tiden     fram     till     nästa
regeringskonferens präglas av en bred och
meningsfull diskussion och debatt. Det är
av  största vikt att så många som möjligt
engageras i samtalet. Det får inte bli en
ny    sista   minuten-runda    som    vid
regeringskonferensen    i    Nice     med
kompromisser  och kohandel bakom  stängda
dörrar.  Det  är  därför  angeläget   att
regeringskonferensen på allvar  tar  till
sig  diskussionen i Europeiska  konventet
och  det resultat man där enas om.  Detta
kräver  att  konventet  ges  meningsfulla
mandat.

Regeringen  bör, genom dess representant
i  konventet, undvika att driva  enskilda
sakfrågor.  Det är inte det konventet  är
till för. Fokus måste i stället ligga  på
hur  en omfattande utvidgning skall kunna
kombineras med fortsatt effektivitet  och
förbättrad demokratisk legitimitet i EU:s
beslutsfattande. Det skall handla om  hur
vi  kan se till att göra beslutsfattandet
öppet för insyn och öppet för demokratisk
kontroll  liksom hur vi i  fortsättningen
skall  kunna tillgodose i lika  hög  grad
små länders som stora länders intressen i
unionen. Regeringen bör vara pådrivande i
arbetet  med  att införa en  konstitution
för EU.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Följdmotioner

2001/02:K85 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd):

1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs  om  att  regeringen  främst  bör
inrikta     sina    ansträngningar     i
framtidskonventet  på  frågan  om   EU:s
framtida        organisation         och
uppgiftsfördelning,   snarare   än    på
sakpolitiska frågor.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs om att regeringen bör vara  öppen
för ett öppnare och mer demokratiskt  EU
genom    bl.a.   en   förstärkning    av
Europaparlamentets    roll    och     en
tydligare    ansvarsfördelning    mellan
rådet och kommissionen.
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs  om att regeringen bör verka  för
att  arbetet i EU läggs upp  så  att  de
nationella  parlamenten får  fullständig
och  tidig information och därmed på ett
tidigt  stadium kan komma in i processen
och    påverka   respektive    regerings
ställningstaganden.

2001/02:K86 av Karl-Göran Biörsmark m.fl.
(fp):

1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att   i   konventet  undvika  att  driva
enskilda   sakfrågor   och   i   stället
fokusera  på  frågan hur  en  omfattande
utvidgning  skall kunna  kombineras  med
fortsatt   effektivitet  och  förbättrad
demokratisk    legitimitet    i     EU:s
beslutsfattande.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att konventet ges meningsfulla mandat.
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
vikten  av att diskutera det faktum  att
EU:s  utveckling på många  håll  gått  i
federal riktning.
4.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
ett federalt system i EU.
5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
en författning för EU.
6.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att   Sverige  bör  vara  pådrivande   i
arbetet  med  att införa en  författning
för EU.
7.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
den   skeva  maktbalansen  mellan   EU:s
institutioner.
8.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  ge  det folkvalda Europaparlamentet
större inflytande.
9.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  på  sikt  avskaffa ministerrådet  i
dess  nuvarande  form och  göra  om  det
till    den   ena   kammaren    i    ett
tvåkammarsystem.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  stärka  de nationella  parlamentens
inflytande.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  kraftfullt  driva kravet  att  alla
ministerrådssammanträden    bör     vara
offentliga     när     rådet      agerar
lagstiftare.

2001/02:K87 av Per Unckel m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad  i  motionen  anförs  om
utgångspunkter   för  Sveriges   hållning
under EU:s framtidsarbete.

2001/02:K88 av Yvonne Ruwaida (mp):

1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs  om  att EU-konventet  kräver  en
bred demokratisk förankring i Sverige.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs   om  att  EU-konventets  förslag
skall  skickas  ut  på  en  mycket  bred
remissomgång      till     folkrörelser,
organisationer, kommuner  och  regioner,
både i medlemsländer och ansökarländer.
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs  om  Miljöpartiets  syn  på   EU-
konventets    utveckling     av     EU:s
försvarspolitik.
4.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs   om  att  alla  EU-fördrag   som
innebär  att  mer makt  förs  över  från
nationell     nivå     till      EU-nivå
principiellt      skall     underställas
medborgarna i en folkomröstning.
5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs     om     att     införa      en
utträdesparagraf,   dvs.   fördragsfästa
vad  som  skall hända om ett  land  vill
lämna EU-samarbetet.
6.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs  om att avskaffa EG-kommissionens
ensamrätt  att lägga fram  förslag  till
förmån    för   förslagsrätt   för    de
nationella    parlamenten    och     EU-
parlamentet.
7.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs   om   att   kommissionen   skall
avskaffas  och  ersättas  med  ett  rent
administrativt organ.
9.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs     om     att    inför     nästa
fördragsändring tillsätta  en  oberoende
utredning.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som   sin  mening  vad  som  i  motionen
anförs  om en djupgående reform av  EU:s
jordbrukspolitik.

Följdmotioner till regeringens
proposition 2001/02:8 Nicefördraget


2001/02:K2 av Margit Gennser (m):

3.   Under  förutsättning  av  avslag  på
yrkande  1.  Riksdagen tillkännager  för
regeringen    som   sin    mening    att
regeringen  bör verka för en  förändring
av   Niceavtalet  med  anledning  av  de
synpunkter som anförs om tillkomsten  av
avtalet,  om att rätten att  lägga  veto
reduceras  samtidigt  som  beslutsregeln
om   dubbel  majoritet  införs,  om  att
Sveriges parlamentsplatser minskar  till
2,4   %   av  antalet  mandat,  om   att
Nicefördraget ökar överstatligheten,  om
att   det   s.k.   stegrade   samarbetet
(enhance  cooperation) kommer att  driva
på  utvecklingen  mot  en  centraliserad
europeisk   stat,  om   ordförande   för
kommissionens   ställning    som    EU:s
statsminister      utan      demokratisk
legitimitet  samt om de nya nominerings-
och    röstreglerna   för    att    utse
kommissionärer    och    andra     högre
befattningshavare inom EU.

2001/02:K3 av Alf Svensson m.fl. (kd):

1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att   nästa   regeringskonferens   måste
utmynna i en konstitution för EU.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
gemenskapsmetoden.
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att EU:s tre pelare bör integreras.
4.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  regeringskonferenserna i  framtiden
bör    ersättas    av   processer    med
konstitutionella  regler  för  ändringar
och tillägg.
5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att   ordförandeskapet  i  ministerrådet
bör bli mer kontinuerligt.
6.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att   slå   vakt  om  de  små  ländernas
ställning.

Motioner från allmänna motionstiden
2000/01

2000/01:K274 av Margit Gennser (m):

3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
vikten  av att samarbeta med länder  som
Danmark   och  Storbritannien   med   en
likartad  administrativ  tradition   för
att        minska       EU-kommissionens
initiativrätt  till ny lagstiftning  och
införande av förordningar.

2000/01:K333 av Laila Bjurling och Sonja
Fransson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs om  att
Sveriges  ledamöter  till  EU-parlamentet
bör väljas av riksdagen.

2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):

5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att     genomgående    reformera     och
effektivisera EU:s institutioner.

2000/01:U507 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp):

1. Riksdagen begär att regeringen inom EU
skall  verka  för att få till  stånd  en
utträdesparagraf  som reglerar  skeendet
när en medlemsstat vill lämna EU.
2.    Riksdagen   beslutar   att    varje
genomgripande   förändring    av    EU:s
grundlagar    skall   underställas    en
folkomröstning       innan       Sverige
ratificerar förändringarna.

2000/01:U510 av Marianne Andersson m.fl.
(c):

4.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att bejaka en flexibel integration.
5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
EU:s beslutsfattande.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att    stärka   Europaparlamentarikernas
initiativ- och beslutsrätt.

2000/01:U511 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp):

3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  en  prioriterad fråga  för  Sverige
skall  vara att driva frågan hur EU  kan
omvandlas  till  att i högre  grad  vara
ett mellanstatligt samarbete.
4.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  en  prioriterad fråga  för  Sverige
skall   vara  att  inom  EU  driva   att
kommissionens ensamrätt att  lägga  fram
förslag avskaffas, för att i stället  ge
de   nationella  parlamenten   och   EU-
parlamentet förslagsrätt.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  en  prioriterad fråga  för  Sverige
skall  vara att avskaffa EG-kommissionen
och  i stället ersätta den med ett  rent
administrativt organ.

Motioner från allmänna motionstiden
2001/02

2001/02:K62 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp):

6.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
ett mer demokratiskt EU.

2001/02:K213 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening vad i motionen anförs om EU:s
detaljregleringar.

2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m):

6.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
EU  och Europakonventionen om skydd  för
de   mänskliga  rättigheterna   och   de
grundläggande friheterna.

2001/02:K268 av Lars Ohly m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening att regeringen bör lägga fram
ett förslag till svenskt program för EU:s
framtid.

2001/02:K369 av Sven Bergström m.fl. (c):

2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  en  kompetenskatalog  bör  inrättas
som  begränsar EU:s makt och stärker  de
nationella parlamentens roll.
4.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  utifrån  ett  brett  rådslag  bland
folkrörelser      och     organisationer
utarbeta  ett  i huvudsak mellanstatligt
alternativ  till  federalismen  för  ett
all-europeiskt samarbete.
5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att      samverka      med      Danmark,
Storbritannien  och  kandidatländerna  i
utarbetandet   av   den   mellanstatliga
samarbetsmodellen.

2001/02:K426 av Alf Svensson m.fl. (kd):

1.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att verka för en EU-konstitution.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att   öka  användandet  av  beslut   med
kvalificerad  majoritet i ministerrådet,
i  synnerhet  i  fråga om  miljöstyrande
avgifter samt handelsfrågor.
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att   majoritetsbeslut  i  ministerrådet
generellt      bör      åtföljas      av
medbestämmande för Europaparlamentet.
5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  EU:s kompetensområden bör avgränsas
tydligare.
6.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att     stärka     tillämpningen      av
subsidiaritetsprincipen i EU.
8.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  låta  EU bli part till Europarådets
konvention om mänskliga rättigheter.
9.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  skriva in rättighetsstadgan i  EU:s
fördrag.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  EU  skall  kunna  fatta  beslut  om
miljöavgifter      med      kvalificerad
majoritet.

2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  regeringen  i EU bör  vara  kritisk
till   EU:s   federala  utveckling   och
därmed  bör  verka för en  mellanstatlig
utveckling.
7.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att    regeringen   bör   utarbeta   ett
helhetsförslag  till  EU-fördrag   inför
regeringskonferensen 2004.
8.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  regeringen i EU skall verka för att
beslutsformerna   vid  fördragsändringar
även  fortsättningsvis skall  antas  med
enhällighet.
9.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att   regeringen  i  EU  avvisar   såväl
förslaget  till en kompetenskatalog  som
upprättandet av en konstitution.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  regeringen i EU bör verka  för  att
EU  ansluts  till Europakonventionen  om
de mänskliga rättigheterna.

2001/02:K428 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp):

4.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  införa  en  utträdesparagraf,  dvs.
fördragsfästa  vad som  skall  hända  om
ett land vill lämna EU-samarbetet.
5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  avskaffa EG-kommissionens ensamrätt
att  lägga fram förslag till förmån  för
förslagsrätt    för    de     nationella
parlamenten och Europaparlamentet.
6.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  kommissionen  skall  avskaffas  och
ersättas  med  ett  rent  administrativt
organ.

2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):

3.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  EU  bör  utvecklas mot en  form  av
federalt system.
4.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  närhetsprincipen bör utvecklas  och
stärkas.
5.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
en konstitution för EU.
6.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  regeringen  bör vara  pådrivande  i
arbetet  med att inrätta en konstitution
för EU.
7.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att    EU    bör   ansluta   sig    till
Europakonventionen     om      mänskliga
rättigheter.
8.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att     genomgående    reformera     och
effektivisera EU:s institutioner.
9.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  Europaparlamentet bör ha  rätt  att
avsätta enskilda kommissionärer.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att   inget  land  bör  ha  mer  än   en
kommissionär.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
ett  system  med  dubbla  majoriteter  i
ministerrådet.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att    användningen   av    kvalificerad
majoritet  bör  bli  normen   för   allt
beslutsfattande i ministerrådet.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  ministerrådets  sammanträden  skall
vara    öppna   för   allmänheten    vid
lagstiftningsärenden.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att    Europaparlamentet    skall     ha
medbeslutanderätt på  alla  områden  där
majoritetsomröstning i rådet gäller.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  Europaparlamentet skall kunna utöva
sina  parlamentariska  befogenheter   på
hela EU:s budget.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
flexibel integration.

2001/02:U302 av Agne Hansson m.fl. (c):

8.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
EU:s  inriktning  på  ett  smalare   men
effektivare EU.
9.  Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att    bygga   den   offentliga   makten
underifrån.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  regeringen  bör  initiera  en  bred
debatt  om EU:s beslutsstruktur när  det
gäller     relationen    överstatlighet,
mellanstatlighet och federalism.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
en     europeisk    konstitution     som
underlättar     relationerna      mellan
medborgarna och institutionerna.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
en    tydligare   beslutsstruktur    för
underlättandet  av insyn  och  offentlig
debatt.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
skapandet av en kompetenskatalog.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
en  uppdelning  av EU:s  konstitution  i
två delar.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
beslutsprocedurens    förändring     och
förtydligande.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att  stadgan  om  mänskliga  rättigheter
framöver görs rättsligt bindande.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs  om
att   utveckla  dialogen  med  de  valda
Europaparlamentarikerna     och      att
utveckla  formerna för  ökade  kontakter
mellan    Europaparlamentet    och    de
nationella parlamenten.

2001/02:U303 av Bo Lundgren m.fl. (m):

17.  (delvis) Riksdagen tillkännager  för
regeringen   som  sin   mening   vad   i
motionen anförs om EU:s framtidsfrågor.

2001/02:Sf216 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs  om
att   flyktingpolitiken  förs   till   de
områden där majoritetsbeslut tillämpas.

Bilaga 2
Niceförklaringen


Förklaring om unionens framtid
Viktiga  reformer har beslutats  i  Nice.
Konferensen   välkomnar  att  konferensen
mellan  företrädarna för medlemsstaternas
regeringar   har   slutförts    på    ett
framgångsrikt      sätt      och      ger
medlemsstaterna  i  uppdrag  att  snarast
ratificera Nicefördraget.
Konferensen  är enig om att  slutförandet
av  konferensen  mellan företrädarna  för
medlemsstaternas regeringar öppnar  vägen
för  Europeiska  unionens utvidgning  och
betonar  att  Europeiska  unionen   genom
ratificeringen  av  Nicefördraget  kommer
att   ha  fullbordat  de  institutionella
förändringar som är nödvändiga för de nya
medlemsstaternas anslutning.
Efter    att   ha   öppnat   vägen    för
utvidgningen  önskar konferensen  att  en
bredare   och   djupare   diskussion   om
Europeiska  unionens framtida  utveckling
inleds. I samarbete med kommissionen  och
med medverkan av Europaparlamentet kommer
det     svenska    och    det    belgiska
ordförandeskapet  år 2001  att  uppmuntra
till  omfattande  diskussioner  med  alla
berörda   parter:  företrädare   för   de
nationella  parlamenten och den  allmänna
opinionen, dvs. från det politiska livet,
näringslivet   och   universitetsvärlden,
företrädare för det civila samhället  med
mera.  Kandidatstaterna kommer att knytas
till  denna  process enligt  villkor  som
skall fastställas.
Efter  det att en rapport har lagts  fram
för  Europeiska rådet i Göteborg  i  juni
2001  kommer  Europeiska rådet  vid  sitt
möte i Laeken/Bryssel i december 2001 att
anta en förklaring med lämpliga initiativ
för den fortsatta processen.
I  denna process bör bland annat följande
frågor behandlas:
  Frågan  om hur man skall upprätta  och
därefter   upprätthålla  en   mer   exakt
avgränsning  av Europeiska  unionens  och
medlemsstaternas     befogenheter     som
överensstämmer                        med
subsidiaritetsprincipen.
    Vilken   ställning   den   i    Nice
proklamerade  Europeiska unionens  stadga
om  de  grundläggande rättigheterna skall
ha,  i  enlighet  med  slutsatserna  från
Europeiska rådet i Köln.
 En förenkling av fördragen för att göra
dem  tydligare  och lättare  att  förstå,
utan att deras innebörd ändras.
  De nationella parlamentens roll i  den
europeiska strukturen.
Genom  att  ta upp dessa frågor  erkänner
konferensen behovet av att förbättra  och
övervaka unionens och dess institutioners
demokratiska legitimitet och öppenhet för
att  föra  dem  närmare  medlemsstaternas
medborgare.
Konferensen  är  enig om  att  det  efter
detta     förberedande    arbete    skall
sammankallas   en  ny  konferens   mellan
företrädarna     för     medlemsstaternas
regeringar  under 2004 för  att  behandla
ovannämnda  frågor  i  syfte   att   göra
motsvarande ändringar i fördragen.
Konferensen   mellan   företrädarna   för
medlemsstaternas  regeringar  skall  inte
utgöra något hinder eller förhandsvillkor
för       utvidgningsprocessen.        De
kandidatstater    som    har     avslutat
anslutningsförhandlingarna  med   unionen
skall  dessutom  inbjudas  att  delta   i
konferensen. De kandidatstater  som  inte
har             avslutat             sina
anslutningsförhandlingar  skall  inbjudas
som observatörer.

Bilaga 3
Laekendeklarationen


OM EUROPEISKA UNIONENS FRAMTID
I. EUROPA VID ETT VÄGSKÄL
Under  århundraden har  folk  och  stater
försökt  att  genom krig och med  vapnens
hjälp   skaffa  sig  kontroll  över   den
europeiska    kontinenten.    På    denna
kontinent  som hade försvagats genom  två
blodiga  krig och vars position i världen
hade  dalat växte det fram en medvetenhet
om  att  endast  fred  och  samråd  kunde
förverkliga  drömmen om  ett  starkt  och
enat  Europa. För att slutgiltigt besegra
demonerna  ur det förflutna startade  man
med  en  kol-  och stålgemenskap,  vilken
senare    kompletterades    med     andra
ekonomiska  verksamhetsgrenar, exempelvis
jordbruk.   Slutligen   upprättades    en
verklig inre marknad med varor, personer,
tjänster och kapital till vilken  det  år
1999  lades  en  gemensam valuta.  Den  1
januari   2002  blir  euron   en   daglig
verklighet  för  300 miljoner  europeiska
medborgare.
Europeiska  unionen  utvecklades  alltså
successivt.  Till att börja med  var  det
framför allt fråga om ett ekonomiskt  och
tekniskt  samarbetsforum.  För  tjugo  år
sedan skedde en avsevärd förstärkning  av
den   demokratiska   legitimiteten,   som
dittills endast hade kommit till  uttryck
genom  rådet, i och med de första direkta
valen  till Europaparlamentet.  Under  de
senaste  tio åren har arbetet pågått  med
att  bygga  upp  en politisk  union,  och
samarbete har inletts inom socialpolitik,
politik  som  rör  sysselsättning,  asyl,
immigration,       polisväsende       och
rättsväsende,   utrikespolitik   och   en
gemensam säkerhets- och försvarspolitik.
Europeiska   unionen  är   framgångsrik.
Sedan mer än ett halvt sekel lever Europa
nu i fred. Unionen, Nordamerika och Japan
utgör   de  tre  rikaste  regionerna   på
planeten.  Tack vare inbördes solidaritet
mellan   medlemmarna   och   en   rättvis
fördelning av frukterna av den ekonomiska
utvecklingen  har  det skett  en  kraftig
höjning  av  välfärdsnivån i  de  svagare
regionerna inom unionen, så att dessa har
kunnat  hämta in en stor del av de rikare
områdenas försprång.
Femtio år efter sin tillkomst närmar  sig
unionen   emellertid  ett   vägskäl,   en
brytpunkt i sin tillvaro. Europas  enande
står  för dörren. Unionen står i  begrepp
att  öppna sig för mer än tio nya, främst
central- och östeuropeiska, medlemsstater
och  därmed definitivt vända  ett  av  de
mörkaste    bladen   i   den   europeiska
historien: andra världskriget och Europas
konstlade  uppdelning därefter.  Äntligen
är Europa på väg att utan blodsutgjutelse
bli en enda stor familj, ett sannskyldigt
byte av skepnad som självfallet kräver en
annan strategi än för femtio år sedan när
sex länder startade processen.´
Den demokratiska utmaningen för Europa
Samtidigt ställs unionen inför en  dubbel
utmaning;  en inom de egna gränserna  och
en annan i omvärlden.
Inom    unionen   måste   de   europeiska
institutionerna      flyttas      närmare
medborgarna.       Medborgarna       står
otvivelaktigt bakom unionens  stora  mål,
men  de  ser  inte alltid ett  sammanhang
mellan  dessa  mål  och unionens  dagliga
verksamhet.  De  begär  mindre   tröghet,
stelhet    och,   framför    allt,    mer
effektivitet   och   öppenhet    av    de
europeiska  institutionerna. Många  anser
också  att unionen måste ägna sig mer  åt
sina  egna  konkreta uppgifter  och  inte
lägga  sig  i  detaljer  när  det  gäller
angelägenheter  som är av den  karaktären
att  de  bättre  kan överlåtas  åt  valda
företrädare   för   medlemsstaterna   och
regionerna.  Vissa uppfattar  detta  till
och   med  som  ett  hot  mot  den   egna
identiteten.  Men kanske ännu  viktigare:
medborgarna anser att allt i alltför stor
utsträckning   avhandlas  ovanför   deras
huvuden   och  de  vill  ha   en   bättre
demokratisk kontroll.
Europas nya roll i en globaliserad värld
Även  utanför  sina gränser  konfronteras
Europeiska   unionen   med   en    snabbt
föränderlig,  globaliserad  värld.  Efter
Berlinmurens  fall såg det för  ett  kort
ögonblick  ut som om vi under  en  längre
tid    skulle    leva   i    en    stabil
världsordning,  fri från  konflikter.  De
mänskliga  rättigheterna  skulle   utgöra
grundvalen för denna. Men bara  några  år
senare  är  denna säkerhet som bortblåst.
Den  11  september  innebar  ett  brutalt
uppvaknande.  De  negativa  krafterna  är
inte  ute  ur bilden. Religiös  fanatism,
etnisk nationalism, rasism, terrorism gör
sig   alltmer   gällande  och   regionala
konflikter,   fattigdom,  underutveckling
utgör en ständig grogrund för detta.
Vilken  roll  har  Europa  att  spela  i
denna  förändrade värld? Bör inte Europa,
nu  när  det  äntligen har  enats,  börja
spela  en  ledande roll i en ny  planetär
ordning, som en makt som både är  kapabel
att  spela  en  stabiliserande  roll   på
global  nivå  och  att  fungera  som   en
referenspunkt för en rad länder och folk?
Europa   som  de  humanistiska   värdenas
kontinent, Magna Charta, Bill of  Rights,
franska revolutionen, Berlinmurens  fall.
Frihetens,  solidaritetens  och   framför
allt    mångfaldens   kontinent,   vilket
innebär   respekt   för   andras   språk,
kulturer och traditioner. Den enda  gräns
som   Europeiska  unionen   drar   gäller
demokrati   och  mänskliga   rättigheter.
Unionen  är bara öppen för sådana  länder
som respekterar grundläggande värderingar
om  fria val, respekt för minoriteter och
respekt för rättsstaten.
Nu  när  det kalla kriget är slut och  vi
lever  i  en  globaliserad men  samtidigt
också   mycket  splittrad  värld,   måste
Europa    ta   sitt   ansvar   för    hur
globaliseringen  skall  hanteras.  Europa
måste  ikläda sig rollen av en  makt  som
beslutsamt tar upp striden mot varje form
av  våld,  terror, varje slags  fanatism,
men  som  inte  heller  blundar  för   de
skriande  orättvisorna  i  världen.  Kort
sagt,    en    makt   som   vill    ändra
förhållandena i världen så, att det  inte
bara gagnar de rika länderna utan även de
fattigaste.   En   makt   som   vill   ge
globaliseringen en etisk inramning,  dvs.
placera   denna   i  ett  sammanhang   av
solidaritet och varaktig utveckling.
Den europeiske medborgarens förväntningar
Bilden  av  ett demokratiskt och  globalt
engagerat   Europa   ansluter   på    ett
ypperligt    sätt    till    medborgarnas
önskemål. Många gånger har dessa framfört
uppfattningen  att  de  vill  se  unionen
spela  en större roll i fråga om rättvisa
och      säkerhet,     bekämpning      av
gränsöverskridande brottslighet, kontroll
av   migrationsströmmar,  mottagning   av
asylsökande och flyktingar från  perifera
konflikthärdar. De vill också se resultat
i  fråga om sysselsättning och kampen mot
fattigdom och social utslagning liksom  i
fråga   om  den  ekonomiska  och  sociala
sammanhållningen.  De kräver  ett  samlat
grepp        över        miljöförstöring,
klimatförändringar, säkra livsmedel. Kort
sagt,  en rad gränsöverskridande  problem
som medborgarna instinktivt känner endast
kan bemötas genom att man samarbetar.  På
samma sätt vill de också se mer av Europa
i   fråga  om  utrikes-,  säkerhets-  och
försvarsfrågor,  med  andra  ord   bättre
samordning av åtgärderna för att  bekämpa
brandhärdarna i och runt Europa, liksom i
resten av världen.
Samtidigt  anser  samma  medborgare  att
unionen   går  för  långt  och  uppträder
alltför  byråkratiskt  på  en  rad  andra
områden.  En väl fungerande inre  marknad
och   en   gemensam   valuta   bör   även
fortsättningsvis  utgöra   hörnstenen   i
samordningen    av    den     ekonomiska,
finansiella och skattemässiga miljön utan
att  fördenskull medlemsstaternas egenart
kommer  i  kläm. Nationella och regionala
särdrag är ofta en konsekvens av historia
eller  tradition. De kan vara  berikande.
Vad  med  andra ord medborgarna betecknar
som  "gott  styre"  är skapandet  av  nya
möjligheter,  inte nya tvångströjor.  Det
viktiga  är mer resultat, bättre svar  på
konkreta  frågor  och inte  en  europeisk
superstat  eller europeiska institutioner
som ingriper på en mängd områden.
Medborgarna önskar kort sagt  en  tydlig,
öppen, ändamålsenlig, demokratiskt  styrd
strategi  inom gemenskapen.  En  strategi
som gör att Europa växer till en förebild
som visar vägen mot framtidens värld.  En
strategi som ger konkreta resultat i form
av  fler jobb, högre livskvalitet, mindre
brottslighet,   gedigen  utbildning   och
bättre  hälsovård. Det råder inget tvivel
om att Europa därför måste förnya sig och
genomföra reformer.
II.  UTMANINGAR OCH REFORMER I EN FÖRNYAD
UNION
Unionen måste bli mer demokratisk,  öppen
och  effektiv.  Och den måste  finna  ett
svar på tre grundläggande utmaningar: Hur
kan  man  på  nytt  föra  medborgarna,  i
första   hand   ungdomen,   närmare   det
europeiska  projektet och  de  europeiska
institutionerna? Hur kan man  strukturera
det  politiska  livet och det  europeiska
politiska  utrymmet i en utvidgad  union?
Hur  kan  man  bygga ut unionen  till  en
stabiliserande     faktor     och      en
referenspunkt   i  den  nya   multipolära
världen?  För att kunna ge  ett  svar  på
detta krävs det ett antal riktade frågor.
En  bättre  fördelning och definition  av
behörighet i Europeiska unionen
Medborgarna  bär  ofta  på  förväntningar
beträffande Europeiska unionen som  denna
inte  alltid  kan infria och  omvänt  har
medborgaren  ibland ett  intryck  av  att
unionen i alltför hög grad ger sig in  på
områden där dess agerande inte alltid  är
oumbärligt. Det är alltså nödvändigt  att
förtydliga behörighetsfördelningen mellan
unionen och medlemsstaterna, att förenkla
och  att justera den mot bakgrund av  nya
utmaningar  som  unionen  ställs   inför.
Detta  kan  både leda till att  uppgifter
återförs  till medlemsstaterna  och  till
att  unionen tilldelas nya uppdrag  eller
att befintlig behörighet utvidgas, varvid
man   alltid   måste   ta   hänsyn   till
jämlikheten     och     den      inbördes
solidariteten mellan medlemsstaterna.
Först  måste vi ställa oss en rad frågor
som  gäller  hur  behörighetsfördelningen
kan  göras  mer  genomblickbar.  Kan   vi
därvid   införa  en  klarare   åtskillnad
mellan  tre sorters behörighet:  Unionens
exklusiva   behörighet,  medlemsstaternas
behörighet  och  behörighet   som   delas
mellan  unionen  och medlemsstaterna?  På
vilken   nivå   utövas   behörighet    på
effektivaste   sätt?   Hur   kan   därvid
subsidiaritetsprincipen tillämpas?  Måste
det  inte  anges  att all behörighet  som
unionen  inte ges genom fördragen  endast
faller  under medlemsstaternas  exklusiva
behörighet?   Och  vad  får   detta   för
följder?
Därefter   kommer  en  rad  frågor   som
syftar till att inom denna förnyade  ram,
samtidigt   som  gemenskapens   regelverk
respekteras,      undersöka      huruvida
behörigheten inte måste anpassas. Hur kan
vi därvid låta medborgarnas förväntningar
fungera  som en ledstjärna? Vilka uppdrag
leder  detta  till för unionens  räkning?
Och  omvänt, vilka uppgifter är det  bäst
att  vi överlåter åt medlemsstaterna?  På
vilket  sätt är det nödvändigt att  ändra
fördraget för att anpassa det till  olika
politikområden?  Hur kan  man  exempelvis
utveckla   en  mer  konsekvent   gemensam
utrikespolitik  och  en  mer   konsekvent
försvarspolitik?                    Måste
Petersberguppdragen  åter   aktualiseras?
Vill  vi  integrera mer av det  polisiära
och   straffrättsliga   samarbetet   till
gemenskapen? Hur kan samordningen av  den
ekonomiska politiken stärkas, och hur kan
vi  intensifiera samarbetet  i  fråga  om
social  integrering, miljö, hälsa,  säkra
livsmedel? Måste inte å andra  sidan  den
dagliga       administrationen        och
verkställigheten av unionens politik  med
större     eftertryck    överlåtas     åt
medlemsstaterna, och om de  föreskrivs  i
deras  konstitution, regionerna?  Bör  de
inte   få   garantier   för   att   deras
behörighet inte kommer att beröras?
Slutligen infinner sig frågan hur man kan
garantera       att        den        nya
behörighetsfördelningen inte  leder  till
en   smygande  behörighetsutvidgning  för
unionens   del  eller  till  intrång   på
medlemsstaternas  och,   i   förekommande
fall,        regionernas        exklusiva
behörighetsområden. Hur kan man samtidigt
övervaka  att  den  europeiska  dynamiken
inte avmattas? Även i framtiden måste  ju
unionen  kunna reagera på nya  utmaningar
och  tendenser  och kunna  undersöka  nya
politikområden. Måste artiklarna  95  och
308  i  fördraget  därför  ses  över  mot
bakgrund av gällande rättspraxis?
Förenkling av unionens instrument
Det  är inte bara frågan om vem som skall
göra  vad  som är viktig. Lika viktig  är
frågan  om  hur  unionen  handlar,  vilka
instrument  den har till sitt förfogande.
De   successiva  fördragsändringarna  har
varje  gång lett till en stor  ökning  av
antalet  instrument. Och  direktiven  har
undan  för  undan allt mer  utvecklats  i
riktning mot detaljerad lagstiftning. Den
centrala  frågan  gäller därför  huruvida
unionens  olika  instrument  inte   måste
definieras   bättre   och   deras   antal
minskas.
Med   andra  ord,  bör  det  införas   en
åtskillnad   mellan   lagstiftande    och
verkställande   åtgärder?   Bör   antalet
lagstiftningsinstrument  minskas:  direkt
gällande   bestämmelser,  ramlagstiftning
och  icke bindande instrument (yttranden,
rekommendationer, öppen samordning)? Vore
det  önskvärt att ramlagstiftning  oftare
tillämpades  och  medlemsstaterna  på  så
sätt  fick större rörelsefrihet  för  att
uppnå  sina  politiska  mål?  För  vilken
behörighet   är   öppen  samordning   och
ömsesidigt  erkännande de  mest  lämpliga
instrumenten?                       Skall
proportionalitetsprincipen           även
fortsättningsvis vara utgångspunkten?
Mer  demokrati, öppenhet och effektivitet
i Europeiska unionen
Europeiska unionen hämtar sin legitimitet
ur  de  demokratiska värden som den  står
för,  de  mål  den eftersträvar  och  den
behörighet  och  de  instrument  som  den
förfogar   över.   Men   det   europeiska
projektet hämtar också sin legitimitet ur
demokratiska,    öppna   och    effektiva
institutioner.   Även    de    nationella
parlamenten  bidrar till legitimering  av
det  europeiska projektet. I förklaringen
om    unionens   framtid   som    bifogas
Nicefördraget  understryks nödvändigheten
av  att undersöka deras roll i gemenskaps
bygget. I största allmänhet inställer sig
frågan  om vilka initiativ vi kan ta  för
att  utveckla  ett europeiskt  offentligt
rum.
Den  första  frågan gäller dock  hur  vi
kan  utöka den demokratiska legitimiteten
och    öppenheten    i    de    nuvarande
institutionerna, en fråga som gäller  för
alla tre institutionerna.
Hur    kan    Europeiska   kommissionens
auktoritet  och effektivitet  förstärkas?
Hur   bör  ordföranden  för  kommissionen
utses,  genom  Europeiska  rådet,   genom
Europaparlamentet       eller       genom
medborgarnas     direkta     val?     Bör
Europaparlamentets roll förstärkas? Skall
vi   utvidga   medbeslutanderätten?   Bör
formerna för val av ledamöter till Europa
parlamentet  ses  över?  Krävs   det   en
europeisk  valkrets  eller  bör  vi  även
fortsättningsvis    hålla    oss     till
valkretsar som bestäms på nationell nivå?
Kan  de  båda systemen kombineras?  Måste
rådets  roll stärkas? Bör rådet agera  på
samma  sätt i sin egenskap av lagstiftare
som  när  det  står för verkställigheten?
Bör     rådsmötena    vara    offentliga,
åtminstone  de  som  är  av  lagstiftande
karaktär, för att få större öppenhet? Bör
medborgaren   ha  bättre  tillgång   till
rådets dokument? Hur kan slutligen balans
och     ömsesidig     kontroll     mellan
institutionerna garanteras?
En  andra fråga, som också hänger samman
med   den   demokratiska   legitimiteten,
gäller  de nationella parlamentens  roll.
Bör  de  vara  representerade  i  en   ny
institution,  vid  sidan  av  rådet   och
Europaparlamentet?   Skall   de   ha   en
kompletterande  roll på  de  områden  där
Europa   agerar,   som  Europaparlamentet
saknar    behörighet   för?   Skall    de
koncentrera            sig             på
behörighetsfördelningen  mellan   unionen
och   medlemsstaterna,  exempelvis  genom
kontroll     på    förhand     av     att
subsidiaritetsprincipen respekteras?
Den  tredje  frågan  gäller  hur  vi  kan
effektivisera    beslutsfattandet     och
institutionernas funktionssätt i en union
med  omkring  trettio medlemsstater.  Hur
kan  unionen bättre fastställa  sina  mål
och prioriteringar och säkerställa att de
genomförs  på ett bättre sätt? Krävs  det
att  fler  beslut fattas med kvalificerad
majoritet?            Hur             kan
medbeslutandeförfarandet mellan rådet och
Europaparlamentet      förenklas      och
påskyndas? Kan den halvårsvisa rotationen
av ordförandeskapet för unionen behållas?
Vilken   roll   skall   Europaparlamentet
spela?  Vad  skall  rådet  i  dess  olika
sammansättningar   ha   för   roll    och
struktur?   Hur   kan   man   även    öka
konsekvensen     i     den     europeiska
utrikespolitiken?   Hur   förstärks    en
samarbetsdynamik    mellan    den    höge
representanten    och    den     behörige
kommissionsledamoten?    Bör     unionens
representation   utåt  i  internationella
forum ytterligare utvidgas?
Vägen  till en grundlag för de europeiska
medborgarna
För  ögonblicket  har Europeiska  unionen
fyra  fördrag.  Unionens mål,  behörighet
och  politiska instrument är utspridda  i
dessa fördrag. En förenkling är oumbärlig
för att få större öppenhet till stånd.
Därvid  inställer  sig  fyra  serier  av
frågor. Den första gäller förenklingen av
befintliga  fördrag utan  att  innehållet
ändras.  Måste åtskillnaden upprätthållas
mellan  unionen  och  gemenskaperna   ses
över? Och uppdelningen i tre pelare?
Därefter   kommer   frågorna    om    en
eventuell  omstrukturering av  fördragen.
Måste  det  införas en åtskillnad  mellan
ett      grundfördrag     och      övriga
fördragsbestämmelser?   Bör   en    sådan
uppdelning införas? Kan detta  leda  till
en   åtskillnad   mellan  ändrings-   och
ratificeringsförfaranden              för
grundfördraget         och         övriga
fördragsbestämmelser?
Vidare   måste  det  övervägas  huruvida
stadgan om de grundläggande rättigheterna
skall  tas  in  i grundfördraget  och  om
unionen skall ansluta sig till Europeiska
konventionen     om     de      mänskliga
rättigheterna tas i övervägande.
Slutligen  infinner sig  frågan  huruvida
denna förenkling och omstrukturering inte
på  sikt  skulle kunna leda till att  det
antas   en  grundlagstext  inom  unionen.
Vilka   skulle   utgöra   de   viktigaste
beståndsdelarna i en sådan  grundlag?  De
värderingar     unionen     står     för,
medborgarnas  grundläggande   rättigheter
och     skyldigheter,    medlemsstaternas
förhållanden i unionen?
III  SAMMANKALLANDET AV  ETT  KONVENT  OM
EUROPAS FRAMTID
I  sin strävan att säkerställa en så bred
och  öppen  förberedelse som  möjligt  av
nästa  regeringskonferens har  Europeiska
rådet   beslutat   att  sammankalla   ett
konvent    som   består   av   de    mest
framträdande  deltagarna  i  debatten  om
unionens  framtid. Mot  bakgrund  av  det
föregående  kommer detta konvent  att  få
till   uppgift   att  dryfta   väsentliga
problem  som unionens framtida utveckling
för  med  sig och att undersöka de  olika
tänkbara lösningarna.
Europeiska   rådet  har   utsett   Valéry
Giscard  d'Estaing till  ordförande  samt
Giuliano Amato och Jean-Luc Dehaene  till
vice ordförande för konventet.
Sammansättning
Utöver  ordföranden  och  hans  två  vice
ordförande  skall konventet bestå  av  15
företrädare  för medlemsstaternas  stats-
eller     regeringschefer     (1      per
medlemsstat),   30   ledamöter   av    de
nationella     parlamenten     (2     per
medlemsstat),     16     ledamöter     av
Europaparlamentet och två företrädare för
kommissionen. Kandidatländerna kommer att
delta  i  full  omfattning  i  konventets
diskussioner.   De   kommer   att    vara
representerade  på  samma   villkor   som
medlemsstaterna   (en   företrädare   för
regeringen  och  två  ledamöter  av   det
nationella  parlamentet)  och   delta   i
överläggningarna,  dock  utan  att  kunna
förhindra      en      konsensus      som
utkristalliserar        sig        mellan
medlemsstaterna.
Konventets  ledamöter  kan  endast   vid
frånvaro    låta    sig    ersättas    av
suppleanter. Dessa utnämns på samma  sätt
som de ordinarie ledamöterna.
Konventets  presidium  skall  bestå   av
ordföranden, de två vice ordförandena för
konventet och nio av konventets ledamöter
(företrädarna för alla de regeringar  som
under  konventet innehar ordförandeskapet
för    rådet    och   det    tillträdande
ordförandeskapet, två företrädare för  de
nationella  parlamenten, två  företrädare
för  Europaparlamentets ledamöter och två
företrädare för kommissionen).
Följande skall inbjudas som observatörer:
tre   företrädare  för   Ekonomiska   och
sociala  kommittén  tillsammans  med  tre
företrädare för arbetsmarknadens parter i
Europa;    för    Regionkommittén     sex
företrädare   (som   skall    utses    av
Regionkommittén     bland     regionerna,
städerna   och   de  regioner   som   har
lagstiftande       behörighet);       EU-
ombudsmannen.  Ordföranden för  domstolen
och  ordföranden för revisionsrätten  har
rätt  att  yttra  sig  på  uppmaning   av
konventets presidium.
Diskussionernas varaktighet
Konventet    kommer   att    hålla    sin
inledningssession den 1  mars  2002.  Vid
det  tillfället väljer det sitt presidium
och arbetssätt. Diskussionerna kommer att
avslutas efter ett år, i god tid  så  att
ordföranden för konventet kan lägga  fram
resultatet för Europeiska rådet.
Arbetssätt
Ordföranden   förbereder   de   inledande
diskussionerna i konventet genom att  dra
lärdomar   av  den  offentliga  debatten.
Presidiet spelar en pådrivande  roll  och
lägger  en  första grund  för  konventets
verksamhet.
Presidiet   kan   anlita   kommissionens
tjänster och konsultera experter som  det
självt  väljer beträffande alla  tekniska
spörsmål som det anser kräver en  närmare
undersökning.  Det  kan  bilda  särskilda
grupper i detta syfte.
Rådet  kommer att fortlöpande hålla  sig
underrättat    om    diskussionerna     i
konventet.   Ordföranden  för   konventet
avlägger vid varje Europeiskt råd muntlig
rapport  om  diskussionernas  utveckling,
och  kan på så sätt samtidigt ta  del  av
stats-      eller      regeringschefernas
uppfattningar.
Konventet kommer att församlas i Bryssel.
Konventets  debatter och alla  officiella
handlingar   är   offentliga.   Konventet
använder unionens elva arbetsspråk.
Slutdokument
Konventet  kommer  att studera  de  olika
frågorna.   Det   skall   upprätta    ett
slutdokument  som kan innehålla  antingen
olika  alternativ, med angivande  av  det
stöd  som  alternativen har  fått,  eller
rekommendationer om enighet föreligger.
Tillsammans   med  resultatet   från   de
nationella debatterna om unionens framtid
kommer   slutdokumentet  att  tjäna   som
utgångspunkt    för   diskussionerna    i
regeringskonferensen,   som   fattar   de
slutgiltiga besluten.
Forum
För  att  bredda  debatten  och  engagera
samtliga medborgare kommer det att finnas
ett    forum    som   står   öppet    för
organisationer   som  representerar   det
civila     samhället     (parterna     på
arbetsmarknaden,   näringslivet,    icke-
statliga                  organisationer,
universitetsvärlden osv.). Det kommer att
vara   ett   strukturerat   nätverk    av
organisationer som regelbundet informeras
om  konventets diskussioner. Deras bidrag
kommer  att fogas till debatten. I former
som  presidiet närmare fastställer kommer
deras  uppfattning eller  deras  råd  att
kunna inhämtas i särskilda frågor.
Sekretariat
Presidiet skall bistås av ett sekretariat
för       konventet      som       rådets
generalsekretariat står  för.  Med  detta
kan  kommissionens och Europaparlamentets
experter införlivas.

Bilaga 4
Konventets ledamöter


Ordförande   Valéry Giscard d'Estaing
Vice ordförande   Giuliano Amato
Vice ordförande         Jean-Luc Dehaene
Representanter    från   medlemsstaternas
regeringar
Länder  Ordinarie ledamöterSuppleanter
Belgien Louis Michel    Pierre Chevalier
Danmark Henning Christophersen       Poul
Schlüter
Finland    Teija    Tiilikainen     Antti
Peltomäki
Frankrike                Pierre Moscovici
Pierre Vimont
Grekland                Georges Katiforis
Panayotis Ioakimidis
Irland  Ray McSharry    Bobby McDonagh
Italien    Gianfranco   Fini    Francesco
E.Speroni
Luxemburg                Jacques   Santer
Nicolas Schmit
Nederländerna           Hans  van  Mierlo
Thom de Bruijn
Portugal                  Ernâni    Lopes
Manuel Lobo Antunes
Spanien     Ana    Palacio         Carlos
Bastarreche
Storbritannien             Peter     Hain
Baronesse Scotland of Asthal
Sverige    Lena    Hjelm-Wallén      Lena
Hallengren
Tyskland                   Peter    Glotz
Gunter Pleuger
Österrike        Hannes       Farnleitner
Gerhard Tusek
Representanter från nationella parlament
Länder          Ordinarie       ledamöter
Suppleanter
Belgien   Karel De Gucht  Danny Pieters
Elio di Rupo    Marie Nagy
Danmark   Peter Skaarup   Per Dalgaard
Henrik Dam Kristensen     Niels
Helveg Petersen
Finland   Kimmo Kiljunen  Riitta Korhonen
Matti Vanhanen  Esko Helle
Frankrike   Alain  Barrau      Anne-Marie
Idrac
Hubert Haenel   Robert Badinter
Grekland        Paraskevas      Avgerinos
Nikolaos
Constantopoulos
Marietta       Yannakou-
Evripidis Stilianidis
Koutsikou
Irland    John Bruton     Martin Cullen
Proinsias de Rossa        John
Gormley
Italien   Marco Follini   Valdo Spini
Lamberto   Dini    Filadelfio
Basile
Luxemburg Paul Helminger  Renée Wagener
Ben Fayot       Gast Giberyen
Nederländerna              René  Van  Der
Linden    Wim Van Eekelen
Frans  Timmermans  Hans   Van
Baalen
Portugal   Alberto  Costa    Osvaldo   de
Castro
Eduarda Azevedo António Nazaré
Pereira
Spanien   Josep Borell Fontelles    Diego
López Garrido
Gabriel   Cisneros   Laborda
Alejandro Muñoz Alonso
Storbritannien             Gisela  Stuart
Lord Tomlinson
David Heathcoat-Amory     Lord
Maclennan
of Rogart
Sverige   Sören Lekberg   Kenneth Kvist
Göran    Lennmarker   Ingvar
Svensson  Tyskland          Jürgen  Meyer
Peter Altmaier
Erwin Teufel    Wolfgang Senff
ÖsterrikeCaspar     Einem          Evelin
Lichtenberger      Reinhard  Eugen  Bösch
Gerhard Kurzmann
Representanter från Europaparlamentet
Ordinarie ledamöter        Suppleanter
EPP-ED     Europeiska  folkpartiet   och
Europademokraterna
Elmar Brok (D)             Teresa Almeida
Garrett (P)
Timothy  Kirkhope  (UK)       John  Walls
Cushnahan (IRL)
Alain   Lamassoure  (F)        Piia-Noora
Kauppi (FIN)
Hanja Maij-Weggen (NL)     Reinhard  Rack
(A)
Íñigo  Méndez  de  Vigo  (E)    Earl   of
Stockton (UK)
Antonio Tajani (I)Joachim Wuermeling (D)
ESP      Europeiska   socialdemokratiska
partiets grupp
Klaus Hänsch (D)  Pervenche Berès (F)
Olivier  Duhamel (F)        Maria  Berger
(A)
Luís Marinho (P)  Carlos Carnero González
(E)
Linda  McAvan (UK) Elena Ornella Paciotti
(I)
Anne van Lancker (B)       Helle Thorning-
Schmidt (DK)
ELDR   Europeiska liberala, demokratiska
och reformistiska partiets grupp
Andrew  Nicholas Duff (UK)  Lone Dybkjaer
(DK)
De gröna
Johannes    Voggenhuber    (A)       Neil
MacCormick (UK)
GUE-NGL      Gruppen  europeiska   enade
vänstern/Nordisk grön vänster
Sylvia-Yvonne  Kaufmann  (D)  Esko  Olavi
Seppänen (FIN)
UEN-gruppen      Gruppen    union    för
nationernas Europa
Cristiana  Muscardini (I)    Luís  Queiró
(P)
EDD
Jens-Peter   Bonde   (DK)         William
Abitbol (F)
Representanter      från       Europeiska
kommissionen
Ordinarie ledamöter        Suppleanter
Michel     Barnier                  David
O'Sullivan
António Vitorino        Paolo Ponzano
Representanter   från   kandidatländernas
regeringar
Länder  Ordinarie ledamöterSuppleanter
Bulgarien                Meglena   Kuneva
Neli Kutskova
Cypern  Michael Attalides  Theophilos V.
Theophilou
Estland Lennart Meri    Henrik Hololei
Lettland                  Roberts    Zile
Gundars Krasts
Litauen Rytis Martikonis Oskaras Jusys
Malta   Peter Serracino-Inglott      John
Inguanez
Polen   Danuta Hübner   Janusz Trzciñski
Rumänien                Hildegard  Carola
Puwak   Ion Jinga
Slovakien               Ján Figel   Juraj
Miga
Slovenien                Matja  Nahtigal
Janez Lenarèiè
Tjeckien                 Jan Kavan    Jan
Kohout
Turkiet Mesut Yilmaz    Nihat Akyol
Ungern   János Martonyi Péter Gottfried
Representanter från nationella  parlament
i kandidatländerna
Länder          Ordinarie       ledamöter
Suppleanter
Bulgarien                Daniel   Valchev
Alexander Arabadjiev
Nikolai Mladenov  Nesrin Uzun
Cypern   Eleni Mavrou   Marios Matsakis
Panayiotis       Demetriou
Androula Vassiliou
Estland  Tunne Kelam
Peeter Kreitzberg
Lettland Rihards Piks   Maris Sprinduks
Edvins Inkens  Inese Birzniece
Litauen        Vytenis       Andriukaitis
Rolandas Pavilionis
Alvydas Medalinskas        Dalia
Kutraite-                  Giedraitiene
Malta    Michael Frendo Dolores Cristina
Alfred Sant    George Vella
Polen    Jozef Oleksy   Marta Fogler
Edmund   Wittbrodt    Genowefa
Grabowska
Rumänien Liviu Maior
Slovakien                 Pavol    Hamzik
Frantisek ebej
Irena Belohorská  Olga Keltoová
Slovenien                 Slavko    Gaber
Danica Simiè
Alojz Peterle  Mihael Brejc
Tjeckien Jan Zahradil   Petr Neèas
Josef Zieleniec Frantiek Kroupa
Turkiet  Ali Tekin      Kürºat Eser
Ayfer Yilmaz   A. Emre Kocaoðlu
Ungern   József Szájer  András Kelemen
Pál  Vastagh       István Szent-
Iványi
Bilaga 5
Konventets presidium


Presidiet
Ordförande   Valéry Giscard d'Estaing
Vice ordförande   Giuliano Amato
Vice ordförande   Jean-Luc Dehaene
Europaparlamentet Íñigo Méndez de Vigo
Klaus Hänsch
Kommissionen Michel Barnier
António Vitorino
Regeringar   Ana Palacio (E)
Henning Christophersen (DK)
Georges Katiforis (GR)
Nationella parlament       Gisela  Stuart
(UK)
John Bruton (IRL)
Bilaga 6
Konventets tidsplan


Tidsplan   för   möten  i   samband   med
konventet
under det första halvåret 2002

Februari

27 (onsdag eftermiddag) Informellt möte i
presidiet
28 (torsdag eftermiddag) Inledande möte i
KONVENTET
Mars
14 (torsdag) Möte i presidiet
20 (onsdag eftermiddag) Möte i presidiet
21  (torsdag  eftermiddag)  Plenarmöte  i
KONVENTET
22   (fredag   förmiddag)  Plenarmöte   i
KONVENTET
27 (onsdag) Möte i presidiet
April
15 (måndag förmiddag) Möte i presidiet
15  (måndag  eftermiddag)  Plenarmöte   i
KONVENTET
16   (tisdag   förmiddag)  Plenarmöte   i
KONVENTET
25 (torsdag) Möte i presidiet
Maj
8 (onsdag) Möte i presidiet
22 (onsdag eftermiddag) Möte i presidiet
23  (torsdag  eftermiddag)  Plenarmöte  i
KONVENTET
24 (fredag morgon) Plenarmöte i KONVENTET
30 (torsdag) Möte i presidiet
Juni
5 (onsdag eftermiddag) Möte i presidiet
6   (torsdag  eftermiddag)  Plenarmöte  i
KONVENTET
7   (fredag   förmiddag)   Plenarmöte   i
KONVENTET
13 (torsdag) Möte i presidiet
24 (måndag förmiddag) Möte i presidiet
24  (måndag  eftermiddag)  Plenarmöte   i
KONVENTET
25   (tisdag   förmiddag)  Plenarmöte   i
KONVENTET
26 (onsdag förmiddag) Möte i presidiet

Juli

10 (onsdag eftermiddag) Möte i presidiet
11  (torsdag  eftermiddag)  Plenarmöte  i
KONVENTET
12   (fredag   förmiddag)  Plenarmöte   i
KONVENTET
18 (torsdag) Möte i presidiet

Tidsplan   för   möten  i   samband   med
konventet

under det andra halvåret 2002

September

5   (torsdag  e.m.  kl.  15.00)  Möte   i
presidiet
11   (onsdag  e.m.  kl.  16.00)  Möte   i
presidiet
12 (torsdag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte  i
KONVENTET
13  (fredag  f.m. kl. 9.30) Plenarmöte  i
KONVENTET
26  (torsdag  e.m.  kl.  15.00)  Möte   i
presidiet
Oktober
2   (onsdag  e.m.  kl.  15.00)   Möte   i
presidiet
3  (torsdag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte  i
KONVENTET
4  (fredag  f.m. kl. 9.30)  Plenarmöte  i
KONVENTET
17  (torsdag  f.m.  kl.  10.30)  Möte   i
presidiet
28   (måndag  f.m.  kl.  10.30)  Möte   i
presidiet
28  (måndag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte  i
KONVENTET
29  (tisdag  f.m. kl. 9.30) Plenarmöte  i
KONVENTET
November
6   (onsdag  e.m.  kl.  15.00)   Möte   i
presidiet
7  (torsdag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte  i
KONVENTET
8  (fredag  f.m. kl. 9.30)  Plenarmöte  i
KONVENTET
21  (torsdag  e.m.  kl.  15.00)  Möte   i
presidiet
28  (torsdag  e.m.  kl.  15.00)  Möte   i
presidiet
December
4   (onsdag  e.m.  kl.  15.00)   Möte   i
presidiet
5  (torsdag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte  i
KONVENTET
6  (fredag  f.m. kl. 9.30)  Plenarmöte  i
KONVENTET
19  (torsdag  e.m.  kl.  16.00)  Möte   i
presidiet
20 (fredag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte  i
KONVENTET
Bilaga 7
Konventets arbetsordning


NOT OM ARBETSSÄTT10
för Europeiska konventet

Artikel 1

Kallelse
Konventet    skall    sammankallas     av
ordföranden med presidiets samtycke eller
efter  en  skriftlig  begäran  från   ett
betydande antal konventsledamöter.

Artikel 2

Tidsplan och dagordning
Presidiet  skall upprätta  en  preliminär
tidsplan och preliminära dagordningar för
konventets möten och överlämna dessa till
konventet för godkännande. Alla ledamöter
i  konventet får skriftligen  begära  att
presidiet sätter upp ytterligare  punkter
på  den preliminära dagordningen för  ett
möte  i konventet. Presidiet skall alltid
lägga  till ett ämne på dagordningen  när
skriftlig begäran om detta inkommit  från
ett  betydande antal ledamöter  minst  en
vecka   före   det  planerade   mötet   i
konventet.  I  början av varje  möte  får
konventet, på förslag av presidiet, genom
konsensus   besluta  om  att  sätta   upp
ytterligare punkter på dagordningen.
Artikel 3
Översändande av handlingar till
konventets
ledamöter
Sekretariatet   skall   på   ordförandens
vägnar   översända  kallelsen   och   den
preliminära dagordningen för ett möte och
alla  andra  handlingar som gäller  mötet
till  konventets  ledamöter,  suppleanter
och  observatörer senast fyra arbetsdagar
före  dagen för mötet. För att underlätta
förberedandet     av     mötena     skall
sekretariatet översända handlingarna  med
e-post när så är möjligt.

Artikel 4

Skriftliga bidrag
1.  Alla  konventets ledamöter (ordinarie
och  suppleanter)  och  observatörer  får
översända    skriftliga    bidrag    till
presidiet.  Bidragen  kan  antingen  vara
enskilda eller gemensamma.
2.   Sådana   skriftliga   bidrag   skall
översändas    av    sekretariatet    till
konventets   ledamöter   (ordinarie   och
suppleanter)  och  observatörer,  och  de
skall  finnas tillgängliga på  konventets
webbplats.

Artikel 5

Suppleanter
1.   De  ledamöter  i  konventet  som  är
förhindrade  att delta i ett möte,  eller
en  del  av  ett möte, får företrädas  av
sina    suppleanter   i   enlighet    med
bestämmelserna i punkt 2.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av
punkt 3 får en suppleant ta till orda vid
ett  möte  i  konventet om den  ordinarie
ledamot som han företräder är frånvarande
under   en  hel  dag  och  den  ordinarie
ledamoten   har   meddelat   detta   till
sekretariatet  i förväg  (före  kl.  9.00
samma dag). När suppleanten tar till orda
skall  han  meddela att han ersätter  den
ordinarie medlemmen.
3.  Varje suppleant får närvara vid  alla
möten i konventet.

Artikel 6

Mötesordning
1.   Konventets  möten  skall  ledas   av
konventets  ordförande  eller,  i  dennes
frånvaro,   av   en  av  de   båda   vice
ordförandena.
2.   Konventets  möten  skall  hållas  på
Europeiska   unionens  elva   språk   med
simultantolkning.
3.  Kandidatländernas  företrädare  skall
delta  fullt ut i konventets  arbete  och
överläggningar.
4.   Konventets  rekommendationer   skall
antas    genom   konsensus,   utan    att
kandidatländernas     företrädare     kan
förhindra     detta.    Om     konventets
överläggningar  leder  fram  till   flera
olika  alternativ, får uppgift lämnas  om
det stöd som varje alternativ erhåller.
5.     Alla     procedurfrågor    rörande
genomförandet  av mötena  får  hänskjutas
till  presidiet,  som  kommer  att  fatta
beslut   på  de  villkor  som   det   har
fastställt i enlighet med punkt 8.
6.  Sekretariatet skall vid varje möte  i
konventet  upprätta en  förteckning  över
närvarande   ledamöter   (ordinarie   och
suppleanter) och observatörer.
7.  Med beaktande av konventsledamöternas
synpunkter skall ordföranden se till  att
diskussionerna fortlöper på  ett  korrekt
sätt,  bland annat genom att i möjligaste
mån  se till att de olika synpunkter  som
råder   inom   konventet   avspeglas    i
debatterna. Han får föreslå att  inläggen
begränsas så att debatterna kan hållas på
ett effektivt sätt. Han skall biträdas av
de vice ordförandena och sekretariatet.
8.   Presidiets  möten  skall  ledas   av
ordföranden eller, i dennes frånvaro,  av
en   av   de   båda   vice  ordförandena.
Presidiet   skall   besluta    om    sitt
arbetssätt på förslag av ordföranden.

Artikel 7

Utfrågning av ordförandena i EU:s
institutioner och organ
Presidiet  får bjuda in ordförandena  för
domstolen, revisionsrätten och Europeiska
centralbanken   för   att    tala    till
konventet.

Artikel 8

Samråd med experter
Alla     ledamöter     (ordinarie     och
suppleanter)     får     föreslå      att
institutionernas   personal   och   andra
experter   skall  höras   av   konventet.
Presidiet  kommer att bestämma vilka  som
skall inbjudas.

Artikel 9

Forum
1.  Under presidiets ledning, och på  det
sätt   som  presidiet  skall  fastställa,
skall sekretariatet
   inrätta   forumets   webbplats,   med
kommissionen   som   ansvarig   för   det
tekniska stödet,
    ansvara    för   organisation    och
genomförande  av  andra  aktiviteter  för
forumet, särskilt utfrågningar, vid behov
i  samarbete med kommissionen samt  andra
EU-institutioner    och     organ     med
säkerställande  av en bred representation
för det civila samhället.
2.   Villkoren  för  hur  bidragen   från
forumet  skall översändas till  konventet
och  villkoren för hur forumets deltagare
skall   höras   skall   fastställas    av
presidiet.
3.  Forumets webbplats skall innehålla en
förteckning över konventets ledamöter med
adressuppgifter,       däribland       e-
postadresser,  och  länkar   till   deras
webbplatser   så   att  allmänheten   har
möjlighet   att  ta  kontakt   med   hela
konventet.

Artikel 10

Plats för mötena
Konventets   möten  skall   äga   rum   i
Europaparlamentets lokaler i Bryssel.

Artikel 11

Sekretariat
Konventets sekretariat skall ledas av  en
generalsekreterare.  Denne  skall   vidta
alla   nödvändiga   åtgärder   för    att
säkerställa att konventet fungerar väl.

Artikel 12

Anteckningar och fullständiga referat
från mötena
Sekretariatet    skall    översända    en
sammanfattande   not   till   ledamöterna
(ordinarie    och    suppleanter)     och
observatörerna  efter  varje  möte.   Ett
fullständigt  referat  av  debattinläggen
under  mötet, på originalspråken,  kommer
också att tillhandahållas.

Artikel 13

Översättning av handlingar
1.  Sekretariatet  skall  för  konventets
ledamöter (ordinarie och suppleanter) och
observatörer   tillhandahålla    följande
handlingar på unionens elva språk:
i)  Handlingar  utfärdade av  ordföranden
eller presidiet.
ii) Skriftliga förslag till ändringar  av
slutliga   texter  från  såväl  ordinarie
ledamöter som suppleanter.
iii) Sammanfattande noter från konventets
möten.
2.  Sekretariatet skall  till  konventets
ordinarie   ledamöter   (ordinarie    och
suppleanter)  och observatörer  översända
och på webbplatsen införa handlingar från
i) konventets ledamöter (ordinarie och su
ppleanter)
ii) Europeiska unionens institutioner och
organ,
iii) observatörer på de språk på vilka de
sändes in till presidiet.
3. Ordföranden får i undantagsfall begära
översättning  för  konventet   av   andra
handlingar än dem som anges i punkt 1.

Artikel 14

Offentliga överläggningar
Konventets   diskussioner  och   samtliga
handlingar som anges i artikel  13  skall
vara  offentliga. Alla minnesanteckningar
och  skriftliga bidrag skall finnas fritt
tillgängliga på konventets webbplats  och
får kopieras fritt.

Artikel 15

Arbetsgrupper
Mot  bakgrund av synpunkter som uttryckts
i  konventet får ordföranden,  eller  ett
betydande     antal    konventsledamöter,
rekommendera   att   presidiet   inrättar
arbetsgrupper. Presidiet skall fastställa
arbetsgruppernas mandat,  arbetssätt  och
sammansättning    med    beaktande     av
ledamöternas,     suppleanternas      och
observatörernas specifika sakkunskaper  i
de    ämnen    som   diskuteras.    Varje
konventsledamot får delta i  alla  sådana
möten.  Sekretariatet skall  upprätta  en
sammanfattande  not efter  varje  möte  i
arbetsgrupperna.

Artikel 16

Revidering
Bestämmelserna  i denna  not  får  ändras
eller utvidgas av konventet på skriftligt
förslag från presidiet eller på skriftlig
begäran   från   ett   betydande    antal
ledamöter.

Artikel 17

Korrespondens
Korrespondens   till   konventet    skall
skickas   till  rådet,  märkt  konventets
sekretariat,
post: Rue de la Loi 175, B-1048 Bryssel
fax: +32 2 285 81 55
e-post: anne.walter@consilium.eu.int
Bilaga 8
Offentlig utfrågning


EU:s framtidsfrågor

Offentlig  utfrågning  fredagen  den   12
april 2002, kl. 9.0011.00

Förstakammarsalen, Riksdagen

Bakgrund

Vid  EU:s  toppmöte  i  Nice  behandlades
bl.a.  behovet av en djupare och  bredare
debatt  om  unionens framtida  utveckling
inför   nästa   regeringskonferens    som
planeras  till  2004. Fyra framtidsfrågor
nämndes särskilt i Nice:

  Kompetensfördelningen  mellan  EU  och
medlemsstaterna.
   Ställningen   för  EU:s   stadga   om
grundläggande rättigheter.
 Möjligheterna att förenkla fördragen.
  De nationella parlamentens roll i den
europeiska strukturen.
Inom  riksdagen har behovet av  en  bred
debatt  om  EU:s  framtid och  utveckling
uppmärksammats.  Riksdagens   sammansatta
konstitutions-     och     utrikesutskott
beslutade  därför att ge ett bidrag  till
diskussionen.  Detta bidrag,  betänkandet
2000/01:KUU1  EU:s  framtidsfrågor,   var
underlag   för   en   riksdagsdebatt   på
Europadagen den 9 maj 2001.
Europeiska rådet, församlat i  Laeken  i
december 2001, kallade samman ett konvent
om     Europeiska    unionens     framtid
(Laekenförklaringen). Konventet har  till
uppgift  att  se till att förberedelserna
inför  nästa regeringskonferens  blir  så
breda  och  öppna som möjligt. Det  skall
behandla   de   väsentliga  problem   som
unionens framtida utveckling för med sig,
t.ex.:   Vilka   förväntningar   har   de
europeiska  medborgarna på  unionen?  Hur
skall   behörigheterna  fördelas   mellan
unionen  och  medlemsstaterna?  Och   hur
skall   behörigheterna  fördelas   mellan
institutionerna   inom    unionen?    Hur
åstadkommer   man   ett   enhetligt   och
effektivt  agerande  utåt  från  unionens
sida?   Hur  säkerställer  man   unionens
demokratiska legitimitet?
Konventet har inlett sitt arbete med  en
period  av  lyssnande, för att fastställa
innehållet i förväntningarna och  behoven
i  folkens Europa. Den andra etappen blir
en  period av analys för att jämföra för-
och  nackdelarna med de förslag som läggs
fram   för   att  organisera   Europeiska
unionen. Den tredje etappen ägnas åt  att
finna en syntes mellan de olika förslagen
och utarbeta rekommendationer. Konventets
ordförande  kommer  att  lägga  fram   en
muntlig lägesrapport för varje Europeiskt
råd.
Inför  framtidsdebatten är  det  viktigt
att många, enskilda såväl som företrädare
för  olika  intressen, kommer till  tals.
Som  exempel  kan nämnas företrädare  för
organisationer,     folkrörelser      och
universitetsvärlden samt  inte  minst  de
enskilda medborgarna.
*   *   *
Fredagen    den   12   april   anordnade
utrikesutskottet   och   EU-nämnden,    i
samarrangemang med regeringens  EU  2004-
kommitté, en offentlig utfrågning om EU:s
framtidsfrågor.  I  utfrågningen   deltog
Michel   Barnier,   EU-kommissionär   med
ansvar  för  regionalpolitik  och  en  av
kommissionens    företrädare    i    EU:s
framtidskonvent. Utfrågningen  leddes  av
utrikesutskottets ordförande Urban  Ahlin
(s) och i den efterföljande paneldebatten
deltog  riksdagens två  representanter  i
EU:s  framtidskonvent: Sören Lekberg (s),
ordförande   i   EU-nämnden   och   Göran
Lennmarker  (m),  vice ordförande  i  EU-
nämnden,  samt  även  Berit  Andnor  (s),
ordförande   i   regeringens   EU   2004-
kommitté.
Enskilda   medborgare  och   företrädare
från  olika intressen gavs möjlighet  att
komma  till  tals  inför framtidsdebatten
genom att företrädare för organisationer,
folkrörelser    och   universitetsvärlden
inbjöds  att  närvara i förstakammarsalen
under   utfrågningen.  Allmänheten  kunde
följa  utfrågningen  och  debatten   från
åhörarplats.    Genom    annonsering    i
dagspress   och   genom   meddelande   på
riksdagens hemsida kunde allmänheten även
bidra  med  underlag  till  frågor   till
kommissionären Barnier och  panelen,  via
en  för  tillfället  upplagd  elektronisk
postadress.

Offentlig     utfrågning     om      EU:s
framtidsfrågor    med   EU-kommissionären
Michel Barnier
Ordföranden: Klockan slog nio  för  några
minuter  sedan.  Så jag skulle  vilja  be
alla      våra      gäster,      åhörare,
riksdagsledamöter och andra  intresserade
att  slå  sig ned i våra utmärkta  bänkar
här i förstakammarsalen.
Jag   har  äran  att  som  ordförande   i
riksdagens utrikesutskott hälsa  er  alla
hjärtligt     välkomna     till     detta
samarrangemang  mellan  utrikesutskottet,
EU-nämnden och EU 2004-kommittén. Det  är
en  offentlig utskottsutfrågning med  EU-
kommissionären  Michel  Barnier  som   är
ansvarig  för  regionalpolitik  inom  EU-
kommissionen  och  också EU-kommissionens
ledamot   av   konventet  för  Europeiska
unionens framtid.
Vi   hoppas  få  en  ordentlig  och   bra
diskussion tillsammans med er i  dag.  Vi
kommer att låta Michel Barnier hålla  ett
tal  först. Därefter kommer jag att  låta
riksdagsledamöter  från  EU-nämnden   och
utrikesutskottet  och   andra   ledamöter
ställa  frågor.  Till  dessa  frågor  kan
kommentarer    ges    av     våra     tre
paneldeltagare   Berit   Andnor,    Sören
Lekberg  och Göran Lennmarker. Efter  ett
tag  kommer vi att lämna frågan  fri.  Då
kan  även  publiken  ställa  frågor.  Jag
hoppas att detta kommer att bli en lyckad
förmiddag, då vi får en bra diskussion om
den europeiska unionens framtidsfrågor.
Nu   vänder   jag  mig   till   vår   EU-
kommissionär Michel Barnier.  Jag  hälsar
dig  hjärtligt  välkommen  till  Sveriges
riksdag och förstakammarsalen. Vi är idel
öra. Talarstolen är din.
Michel  Barnier:  Herr  Ordförande,  Mina
Damer  och  Herrar, Ni kommer att  behöva
Era  hörlurar. Jag kommer  att  prata  på
mitt  modersmål. Jag hoppas  att  det  är
okey.  Det är ett bevis på den kulturella
mångfalden.  Det är också  ett  bevis  på
översättningsproblemet.   Även   om    vi
arbetar för ett enat Europa vill vi  inte
vara i ett enformig Europa.
Herr  Ordförande Ahlin, jag är glad  över
att  ha fått förmånen att komma hit.  Jag
tackar  för  Ert emottagande. Jag  vänder
mig   även  till  medlemmarna   i   2004-
Kommittén: dess ordförande, Berit Andnor,
samt  Herr  Lekberg och Herr  Lennmarker,
som arbetar tillsammans med Sveriges vice
statsminister i Konventet, som  just  har
påbörjat sitt arbete.
Jag vill även varmt gratulera Er till det
initiativ  som  Ni  tar  för  att   öppna
debatten  på ett sådant brett  och  öppet
sätt  gentemot  Era  medborgare  och  Era
representanter. Ärligt talat  skulle  jag
gärna  vilja  se att samma  öppenhet  och
transparens    nu    fanns    hos    alla
medlemsländerna i de europeiska frågorna.
Jag har kommit för att prata med Er, Mina
damer  och herrar, som en av de  två  EU-
kommissionärer som har till  uppgift  att
deltaga i arbetet med Presidiumet och med
Konventet angående EU:s framtid. Jag är i
detta    konvent    ansvarig    för    de
institutionella frågorna eftersom jag  är
kommissionär sedan två och ett halvt  år.
Jag  är även, som Ni kanske vet, ansvarig
för regionalpolitiken, kohesionspolitiken
inom EU. Det är den andra budgeten för EU
som  jag  är ansvarig för. Innan jag  kom
hit   i  dag  till  Stockholm  och   till
Riksdagen,  tillbringade jag  gårdagen  i
Bergslagen,  varifrån jag förövrigt  åkte
med tåg under fyra och en halv timme igår
kväll,  vilket gav mig tillfälle  att  se
problemen   med  de  svenska  regionernas
tillgänglighet    i   förhållande    till
huvudstaden.   Jag  såg  också   att   de
europeiska  allmänna anslagen används  på
ett   bra   sätt   för  utvecklingen   av
regionala    åtgärder.   Jag    vill    i
förbigående  nämna att Sverige  till  sin
regionala utveckling erhåller nästan  två
och en halv miljard euro. Kan jag prata i
euro?   Är  det  möjligt?  Det  är   inte
förbjudet? Kan jag redan prata i euro?
Mina damer och herrar, Konventet för EU:s
framtid  har  just påbörjat sitt  arbete.
Det    är   en   originell   åtgärd   för
förberedandet  av  kommande   etapper   i
Europas uppbyggnad. Det är första  gången
i EU:s historia  och jag säger detta som
medborgare i ett land som grundade  denna
union      som  vi  har  en   unik   och
pluralistisk  plats  för  den  offentliga
debatten om Europa. Vi skall gå  från  15
medlemsstater till 25 medlemsstater under
2004 genom att införliva tre nordiska och
baltiska  stater, som är mycket nära  Er,
och andra som till exempel Polen. För att
förbereda detta stora institutionella och
politiska  möte under 2004, året  för  en
reform  av fördrag och för anslutning  av
ett  tiotal  nya länder, har  stats-  och
regeringscheferna  ansett  att  man  inte
bara  kunde  nöja  sig med  den  tidigare
metoden, den enda mellanstatliga  metoden
där  ministrar eller deras medarbetare  i
viss    hemlighet   diskuterade   Europas
framtid  utan att prata med andra,  eller
inte   pratade  med  de  andra,  med   de
nationella parlamenten, förrän  i  slutet
när allt var klart.
I  Nice en tidig morgon  klockan  var  5
och  jag  var där med Herr Prodi  och  de
statschefer som hade tecknat ett  fördrag
som  var användbart på kort sikt men  som
var  otillräckligt  för  att  bemöta   de
utmaningar    som    vi    står    inför.
Statscheferna förstod att de  inte  kunde
stanna därvid. För att förbereda kommande
etapper   måste  man  öppna  dörrar   och
fönster.  Det är på detta sätt som  detta
konvent  kom  till.  För  första   gången
kommer det att finnas representanter  för
nationella     parlament,     regeringar,
kommissionen,      europaparlamentariker,
regionala       representanter        och
representanter  för det civila  samhället
som  organiserats för att lyssna på  alla
andra  icke-statliga organisationer.  Jag
tror att detta utgör en god möjlighet för
att  man skall lyckas denna gång med  det
som  vi misslyckats med eller inte  gjort
tillträckligt bra tidigare. I  slutet  av
denna   process   skall   konventet    ge
föreslag,  och sedan beslutar stats-  och
regeringscheferna om ett konstitutionellt
fördrag  kanske en konstitution men  jag
använder  detta ord här i  Stockholm  med
försiktighet,   låt    oss    säga    ett
konstitutionellt fördrag    som  skall
vara  klart  och läsbart för medborgarna.
Detta  skall  återge  de  principer   och
värderingar   som   vi   har   gemensamt,
medborgarnas  rättigheter    det   finns
redan ett betydande arbete som har gjorts
med   EU:s  Stadga  om  de  Grundläggande
Rättigheterna  och det skall klargöra de
handlingsprogram   som   vi   vill   göra
gemensamma snarare än att var och en står
för  sig själv och arbetar för sig själv.
Det   kommer  också  att  klargöra  vilka
institutioner  och  vilka   metoder   som
kommer    att    användas    för    dessa
handlingsprogram som vi kommer att utföra
tillsammans.
Konventet  påbörjar sitt  arbete  vid  en
tidpunkt då Europa står inför flera stora
utmaningar.  Utmaningar som jag  tillåter
mig  att  återge såsom jag upplever  dem.
Den  första  utmaningen är  den  som  jag
redan  har  talat  om, återföreningen  av
Europa, genom införlivandet av 12  länder
som   har  varit  berövade  framgång  och
frihet  under 50 år av sovjetiskt  styre.
Det är en mycket stor utmaning  1/3 fler
medborgare  i EU, 1/3 större  territorium
men  bara  5 % högre rikedom. Det  är  en
utmaning   som  också  har  en  betydande
inverkan på unionens verksamhet, eftersom
att  vara 25 eller 27 runt bordet för att
prata  med  varandra, för att arbeta  och
besluta,  det är inte samma sak  som  att
vara 15. Den första utmaningen är enandet
av Europa.
Den  andra  utmaningen  tillåt  mig  att
nämna  den  för Er även om Ni  ännu  inte
gjort  valet i Sverige om att vara med  i
eurosamarbetet. Det är ett val  som  står
Er  fritt,  när Ni anser det möjligt  och
lämpligt. Euron är en succé för de länder
som  har valt den. Folk anser att det  är
en  rättvis, bekväm och praktisk idé  för
företag, konsumenter, för folk som reser,
även  för vår kontinents självständighet.
Förmodligen   kräver   eurons    framgång
samordning  av  politiken  i  vad  gäller
ekonomi,  budget  och skatter.  Detta  är
alltså den andra utmaningen, att ta  reda
på  hur  den  europeiska  ekonomin  skall
styras under de kommande åren.
Den  tredje utmaningen som vi står  inför
handlar om vår omvärld, en omvärld som vi
inte  kan  leva i bara som  européer  och
bara syssla med våra egna affärer och vår
egen  framgång  och vår egen  lycka,  som
inte  är  så dumt i sig. Vill vi vara  en
regional makt eller har vi ambitionen att
spela  en  roll i världen, för jämvikten,
för  stabiliteten, för världsfreden?  Man
kan  tydligt  se att om den styrs  av  en
enda   supermakt,  kommer  riskerna   för
konflikter  och brister i förståelse  att
bli  dåligt hanterade. Vid sidan  av  USA
som   är   vår  allierade  och   partner,
förefaller det mig som om EU har en  roll
att  spela  i  världen och i synnerhet  i
Medelhavsområdet, ett oroligt område  som
ligger nära oss. EU har en roll att spela
för      respekten      av      kulturer,
civilisationer, religioner, för jämvikten
i  världen  i  en tid då  man  ser  andra
makter  träda fram: Ryssland  som  i  sig
själv är en kontinentstat, Kina, Indien 
Är  det några problem med tolkningen? Kan
jag  kontrollera om det är något problem?
Har  allt  brutits?  Det  var  inte  bra.
Kanske  betyder det att jag  borde  sluta
eftersom jag har pratat för länge? Det är
kanske en metod som jag inte känner  till
att bryta av mig på det här sättet? Om Ni
tycker  att  en talare är för långrandig,
så  stänger  Ni av micken. På det  sättet
kan Ni vara säkra
Jag  pratade  om  världen  såsom  den  är
organiserad mellan flera poler:  Ryssland
som  i  sig själv är en kontinent,  Kina,
Indien,   Sydamerika,  Afrika.  Man   kan
tydligt se att världen är olika på  olika
platser,  att  det finns flera  regionala
poler som har sina egna identiteter, sina
egna  civilisationer. Det står klart  att
om vi vill ha en stabil och säker och mer
rättvis     värld,    måste     vi     ha
internationella regleringsorgan såsom FN,
Världshandelsorganisationen           och
beträffande miljön. Det är svårt  annars.
Jag  ser  de problem som vi har  med  att
upprätta  Kyoto-protokollet.  Men   dessa
olika poler i världen måste också föra en
dialog med varandra, så att inte bara  en
av  dem  styr  de andra. Vi  står  alltså
inför  denna  fråga:  Vill  vi  vara   en
världsmakt  för  att  medverka  till  mer
rättvisa,   mer  jämvikt,  mer   fred   i
världen? Detta medför förmodligen  om vi
beslutar  detta  för vår  utrikespolitik,
för vårt försvar, för vår handelsförmåga,
för vår politik angående u-landsbistånd 
konsekvenser  eller  beslut  i  fråga  om
institutioner.
Den  fjärde  utmaningen är  utvidgningen,
styrningen  av  den europeiska  ekonomin,
världsmakt eller regionalmakt. Den fjärde
utmaningen är den mest bestående,  kanske
den    allvarligaste.    Det    är    den
demokratiska utmaningen, det  faktum  att
man  har bildat EU  kanske har flera  av
Er den känslan  för medborgarna men utan
medborgarna  i många av våra länder.  Jag
säger  det  här  i den svenska  Riksdagen
eftersom    jag   vet    att    Ni    har
kontrollmekanismer och  arbetsformer  för
den svenska regeringen, vilket inte finns
överallt.   Förmodligen  har   nationella
parlament  som  är direkta representanter
för   medborgarna  alltför  ofta  ställts
inför  fullbordat faktum av  uppbyggnaden
av  Europa. Detta är en utmaning  som  är
mycket   viktig  för  mig,  att  ge   mer
förklaringar, mer dialog med medborgarna,
öppenhet  i  det  sätt på  vilket  beslut
tages   gentemot  medborgarna,   antingen
direkt  eller  genom deras representanter
som finns i de nationella parlamenten.
Detta är den situation vi befinner oss i,
den  omgivning som vi befinner oss i.  Vi
har  ett  verktyg för detta, och  det  är
detta konvent. De första frågorna som  vi
skall  ställa oss, oss emellan och  inför
allmänheten  under  de kommande  dagarna,
måndag  och  tisdag, är  frågan  om  EU:s
uppgifter.  Vad vill vi göra tillsammans?
Varför  är vi tillsammans? Varför  är  vi
tillsammans  sedan 50  år  tillbaka?  Har
anledningarna,  de  ursprungliga  löftena
för      det     europeiska     projektet
respekterats? Jag tycker det,  att  dessa
löften  har hållits, det angående  freden
mellan    länderna   i    denna    union,
stabiliteten, de mänskliga rättigheterna,
ekonomin, angående marknaden men på samma
gång  med  en  viss  reglering,  en  viss
kohesion.   Beviset  på  detta   är   den
solidaritetsbudget som jag  ansvarar  för
och    de   handlingsprogram   som    rör
medborgarna såsom miljövård och ekologisk
säkerhet.  Löftena och anledningarna  har
respekterats  men  50 år  senare  kan  vi
utvärdera  dem. Vi kan fråga oss  om  det
inte  finns  andra  anledningar  att   gå
längre, för att komma in i nya faser.  Vi
skall  ställa oss alla dessa frågor innan
vi     studerar     de    institutionella
konsekvenserna.  Mina damer  och  herrar,
för   mig  är  institutionerna   och   de
institutionella   verktygen   inte    ett
projekt.  De  är verktyg som  skall  vara
till   hjälp  i  projektet.   De   första
debatterna som vi skall ha är att ta reda
på  vilken väg vi befinner oss på  och  i
vilken  riktning vi går, innan vi  börjar
studera   problemen  med   motorn   eller
mekanismen hos den maskin vi använder för
att åka på denna väg.
Svårigheten   med  denna  institutionella
debatt  som kommer att föras de  närmaste
veckorna  ligger naturligtvis  i  att  vi
befinner   oss   i  ett  originellt   och
komplext   system.  Det  första  inlägget
inför  Konventet  var  att  säga  att  de
europeiska  institutionerna  är  komplexa
och  kanske  det är bäst så. Om  de  hade
varit  för  enkla skulle det  betyda  att
Europa  var  enformigt.  Priset  för  att
detta  Europa skall kunna enas  utan  att
vara enformigt  att det inte är en slags
superstate  som skulle ge medborgarna  en
känsla  av  rotlöshet och som suddade  ut
nationerna,  identiteterna, traditionerna
i var och en av våra länder, språken till
exempel    priset  att  betala  för  att
behålla  detta mångsidiga Europa där  var
och en bevarar sin egen identitet, det är
att  institutionerna i sig  är  komplexa.
För  det  är de. Jag tror att man  än  en
gång  måste förklara, i alla fall en  del
av  denna  komplexitet. Vi upplever  inte
samma  process som den i USA även  om  vi
har pratat om Philadelphia-konventet.  Vi
är  inte en nation som pratar samma språk
och  som  skulle organisera  sitt  arbete
mellan ett femtiotal stater. Vi är i  dag
15  nationer, snart 25. Vi kommer i denna
union  med 25 länder att prata  23  olika
språk.  Vi  har  olika institutioner  och
olika  kulturer. Allt detta måste fungera
tillsammans för att vi skall  kunna  vara
starka  tillsammans  inom  vissa  områden
såsom handel, miljö och industri, och  ge
svar  som  lugnar  medborgarna  inom   de
områden där utmaningarna naturligtvis  är
internationella, allt under  det  att  vi
bevarar  våra nationella olikheter.  Allt
detta  är  inte enkelt. Det är också  ett
problem som vi har.
Allt  under  det att vi accepterar  denna
komplexitet,   delas  det   verkställande
arbetet   i  våra  institutioner   mellan
Europakommissionen och Ministerrådet  och
Rådet med statscheferna. Det lagstiftande
arbetet  delas  mellan Ministerrådet  och
Europaparlamentet och även på  ett  visst
sätt  delas  domsmakten mellan  Domstolen
och Europakommissionen, till exempel inom
området konkurrens. Denna komplexitet, vi
måste  acceptera denna, men jag tror  att
man kan helt säkert införa mer öppenhet i
det   institutionella  systemet,   bättre
införliva   de   nationella  parlamenten,
införa    mer   demokrati,   legitimitet,
effektivitet.  Efter att vi  har  arbetat
med   riktningen,  vad   vill   vi   göra
tillsammans? Stannar vi där vi är? Det är
inte  så  dåligt bara det.  Vissa  önskar
till  och  med att vi skall  gå  bakåt  i
vissa  av EU:s handlingsprogram, att  man
åternationaliserar  på   vissa   områden.
Detta är frågorna.
Eller skall man gå längre tillsammans?  I
vilken    riktning       den    allmänna
säkerheten, utrikespolitiken,  försvaret?
Om  man går längre tillsammans, kommer vi
då  att gå alla tillsammans? Kommer vissa
att  gå  tillsammans? Kommer man  att  gå
inom ramen för Den Europeiska Gemenskapen
eller   utanför  Fördraget?  Alla   dessa
frågor  skall  ställas  och  alla   dessa
frågor  har  institutionella konsekvenser
som  vi  kommer att undersöka med, hoppas
jag,  den ambitionen att få svar på  våra
frågor,   som   inte  kommer   att   vara
samstämmiga i detta konvent. Vi söker ett
samförstånd,  men detta betyder  för  den
skull  inte  enhällighet, som återspeglar
majoritetens  känslor, det mest  allmänna
inom  detta konvent. Vi återger alla våra
svar  i en konstitutionell text som sedan
kommer   att  föreslås  för  stats-   och
regeringschefernas arbete och beslut.
Så  här ser ni, herr Ordförande, i vilken
sinnesanda  i alla fall jag befinner  mig
när  jag förbereder mig för detta arbete.
Naturligtvis, och jag avslutar med detta,
har  Europakommissionen som jag är en del
av  en  alldeles speciell och neuralgiskt
roll     jag  vet  inte  hur  man  säger
neuralgisk på svenska  vi befinner oss i
mitten  av dessa originella institutioner
med  en originell roll som inte existerar
någon    annanstans   i   världen.    Vår
institution,   som   man   med   djärvhet
föreställde sig för 50 år sedan, har till
uppgift   att   föreslå   texter    eller
inriktningar  som  sedan  framlägges  för
ministrar  och  parlamentariker.  Vi  har
till   uppgift  att  se   till   så   att
förbindelser   ingås  och   att   fördrag
respekteras av hela världen, och  vi  har
till uppgift att verkställa. Ibland,  som
jag  vet  är  fallet i  Stockholm  och  i
Sverige,  är  denna,  Kommissionens  roll
inte  rätt  uppfattad. Även i  mitt  eget
land  finns  det  ibland ett  misstroende
gentemot denna teknokrati eller byråkrati
i Bryssel. Om man ser till andra ställen,
finner man säkerligen byråkrati på  andra
platser  än i Bryssel. Jag vet att  denna
institution ibland blir dåligt uppfattad.
Jag skall berätta, mina damer och herrar,
vad jag ser inifrån sedan två år. Det jag
ser  är  denna institution där vi  är  20
personer    med   våra   politiska    och
nationella  särdrag  och  våra  politiska
övertygelser      vi  är   manliga   och
kvinnliga politiker, vi är inte statslösa
superteknokrater. Margot Wallström som är
svenska  har sina övertygelser.  Hon  har
sina  särdrag  och jag har  mina,  men  i
detta    kollegiala   arbete    där    vi
tillsammans måste komma fram till beslut,
förenar vi våra olikheter och särdrag. Vi
kommer  slutligen varje vecka  fram  till
förslag  till  beslut som är,  såsom  jag
uppfattar dem, överensstämmande  med  det
allmänna europeiska intresset, tack  vare
detta kollegiala arbete.
Det  allmänna europeiska intresset,  mina
damer och herrar, skiljer sig mycket från
summan  av de nationella intressena.  Jag
vill  bara  säga Er att i denna utvidgade
union  på  25 länder, snart 27,  där  det
ännu  mer  än  i  dag kommer  att  finnas
centrifugala     krafter,      olikheter,
svårigheter  att vara tillsammans,  måste
det  absolut  på ett eller annat  sätt  i
mitten av denna enhet av länder finnas en
oberoende  institution.  Oberoende,   det
betyder inte att man inte tar hänsyn till
nationella parlament, vilket är  det  som
sker  nu  när jag står här framför  Er  i
dag,   Europaparlamentet,  Ministerrådet,
utan   en   oberoende   institution   som
uttrycker  och  undersöker  det  allmänna
europeiska intresset. Det är det vi  gör.
Vi  tar  endast  mycket sällan  beslut  i
Bryssel, förutom inom området konkurrens.
Vi  ger förslag. När Ni hör Bryssel  har
beslutat  är  detta inte  sant.  Alltså,
Bryssel är inte vi eller inte bara vi. Vi
föreslår  beslut som sedan  debatteras  i
Ministerrådet   det är  kanske  där  som
frågan   om  införlivning  av  nationella
parlament  ställs  som sedan  debatteras
av  Europaparlamentet och som  inte  blir
beslut  förrän  de har  godkänts  av  det
europeiska   Ministerrådet    eller    av
Europaparlamentet.
Det  enda  jag vill säga Er  är  att  man
måste  absolut  förstå  denna  originella
gemenskapsmetod  innan  man  dömer   den,
kunna   se  att  det  är  den   som   har
möjliggjort framstegen inom miljöområdet,
som  är mycket viktigt här för Er och som
är  mycket viktig för mig också  jag har
varit  miljöminister i Frankrike och  jag
är  mycket engagerad i detta ämne och jag
vet   mycket  väl  att  det   inte   hade
existerat någon europeisk miljöpolitik om
inte Europakommissionen hade funnits. Det
skulle   inte  funnits  något  europeiskt
häktningsbeslut   på   bordet   om   inte
Europakommissionen hade funnits. Det hade
inte  funnits  något Galileo-program  för
att ge oss ett visst oberoende i fråga om
övervakning, styrning av båtar, bilar  om
vi  inte hade haft Europakommissionen med
denna  speciella roll som  består  i  att
föreslå,      att      diskutera      med
parlamentarikerna  och regeringarna,  att
försöka  nå  kompromisser  och   att   gå
framåt.
Sätt    Er   ordentligt   in   i    denna
gemenskapsmodell. Min känsla är  att  man
på  ett  eller  annat sätt  måste  bevara
denna  metod, under det att  man  förnyar
den  och gör den mer effektiv, mer  öppen
och mer legitim. Tack för att Ni lyssnade
och  för att Ni har inbjudit mig att tala
här  hos Er. Nu är jag beredd att  lyssna
på Er och att svara på eventuella frågor.
Tack.
Ordföranden:   Jag  ber  att   få   tacka
kommissionär  Michel  Barnier   för   ett
inspirerande  och tankeväckande  tal  som
fungerar  utmärkt som inramning  för  den
fortsatta diskussionen. Jag skulle  vilja
be  kommissionär Barnier, Sören  Lekberg,
Berit  Andnor  och Göran  Lennmarker  att
intaga  sina platser i panelen. Hjärtligt
välkomna fram.
Tilldelningen  av frågor  kommer  att  gå
till på ett rättvist sätt och enligt  väl
vedertagna  principer, dvs.  enligt  mitt
godtycke.  Holger Gustafsson, ledamot  av
utrikesutskottet  och kristdemokrat,  har
begärt frågan först. Varsågod.
Holger  Gustafsson (kd): Tack så  mycket,
ordförande. Jag vill först börja med  att
tacka  för den intressanta introduktionen
som  vi fick kring konventets arbete. Jag
tackar också för att Barnier kom hit till
Sveriges riksdag för att svara på frågor.
Ni  var väldigt tydlig med att det skulle
diskuteras kring eurons framtid, och  att
man  då särskilt skulle diskutera behovet
av finansiell samordning och skattemässig
samordning mellan de länder som samverkar
om   euron.   Min  fråga  är  hur   dessa
diskussioner  kommer att  gå  till.  Alla
länder    är   ju   inte   medlemmar    i
eurosamarbetet i dag. Kommer det att  bli
någon  skillnad  mellan  länderna  i  hur
intensivt man diskuterar de här frågorna?
Är  det främst en fråga för euromedlemmar
eller  kommer  även andra länder  att  ta
lika   stor  del  i  det  arbetet   under
konventets gång?
Karl-Göran Biörsmark (fp): Jag vill också
tacka   för   ett  öppet  och  intressant
anförande.  Ordet superstat används,  och
det  använde  också kommissionär  Barnier
här.  Ibland kan man använda det i  någon
sorts  avskräckande betydelse,  superstat
som  någonting som vi absolut inte  skall
gå  mot. Samtidigt är det så att vi måste
lösa vissa frågor gemensamt med kraft. Då
kan   man  i  ordet  superstat  läsa   in
någonting  positivt, att det är  bra  att
det finns kraft bakom EU.
Min   fråga   gäller  på  vilka   områden
kommissionären anser att EU skall vara en
superstat,  alltså ha kraft. Miljöområdet
är  ett område som har nämnts. Det  finns
många  andra.  Vi talar ibland  om  någon
form   av   kompetenskatalog,   där   man
identifierar  dessa  områden.   Hur   ser
kommissionären på möjligheten att få fram
någon  form av kompetenskatalog, där  man
har   EU:s  nivå  och  de  regionala  och
nationella nivåerna klargjorda?
Willy  Söderdahl (v): Jag har  en  ganska
kort  fråga. Det har funnits ett  förslag
om att dela upp fördraget i två delar, en
del  med  enhällighet som i dag  med  mer
principiella  frågor,  och  en  del   som
ministerråden skulle kunna  ändra  mellan
regeringskonferenserna.  Jag  undrar  hur
kommissionären ser på detta.
Michel   Barnier:  Herr  Gustafsson,   Ni
ställde    frågan   angående    ekonomisk
samordning som redan nu har beslutats  av
alla länder inom EU. Jag vill påminna  om
att   även   om   euron  ännu   inte   är
myntenheten i alla länder i EU   de  tre
länderna måste välja fritt när de vill ha
euron    har  alla  befunnits  sig  runt
bordet.  Jag  minns när  jag  var  fransk
affärsminister  i  europafrågor  när  man
valde   namnet   på   valutan.   De    15
finansministrarna och de 15 statscheferna
fanns  där  runt  bordet  för  att  välja
euron.   Detta  är  EU-andan.  Jag   tror
objektivt  att den gemensamma valutan  på
den  blivande gemensamma marknaden kommer
att  införas i alla de länder som  är  en
del  av denna marknad. Det är därför  som
alla  måste befinna sig runt bordet.  Det
finns   naturligtvis  olika   grader   av
samordning.  Det är en av de  frågor  som
skall ställas till Konventet, när vi  går
in på de rent institutionella frågorna.
I  dag  har  vi regler vad beträffar  den
ekonomiska    samordningen.    Vi     har
Stabilitetspakten.  Vi   har   de   stora
ekonomiska   inriktningarna  över   vilka
Europakommissionen  uttalar  sig.  De  är
verktyg  inom Fördraget och de är  kända.
Förmodligen  är frågan om  man  skall  gå
längre.     Denna    fråga    intresserar
framförallt  de  länder  som  är  med   i
eurosamarbetet och som dem emellan skulle
kunna bilda ett sorts förstärkt samarbete
såsom   det   anges  i   Fördraget.   Det
förstärkta  samarbetet  utgör  kanske   i
denna  fråga   det tror jag,  med  vissa
anpassningar, och hur som helst  i  andra
frågor   en möjlighet i en union  på  30
länder  att man inte behöver vara tvungna
att  avancera  alla på samma  gång  eller
till och med inte alls.
Jag pratar inte om Gemenskapens Regelverk
som  är obligatorisk för alla, jag pratar
om  framtida etapper där det  kommer  att
vara svårt att alltid gå allihop på samma
gång och åt samma håll. Man har därför  i
Fördraget tänkt sig en metod som  är  det
förstärkta  samarbetet  vilket  möjliggör
för en grupp att sondera terrängen på den
gemensamma  vägen. Ingen är  tvungen  att
sondera  terrängen  men  ingen  förbjudes
heller att ingå i en grupp som gör detta.
Man   kan   alltså  tänka  sig  att   det
förstärkta  samarbetet är  en  metod  för
länderna inom euroområdet. Jag kan  tänka
mig     att     de     tar     gemensamma
ställningstaganden    i     skattefrågor,
förutsatt  att  de ställningstaganden  de
tar  inte  får allvarliga konsekvenser  i
vad  gäller  konkurrens  eller  den  inre
marknadens  funktion. Vi har  alla  dessa
frågor  att behandla för att ta  reda  på
hur   denna  samordning  skall  ske.  Min
känsla  är att, även om dessa länder  som
har euron gemensam träffas oftare och tar
beslut  som  angår  dem,  Den  Europeiska
Gemenskapens  anda och  filosofi  är  att
alla  de  andra som ännu inte  är  med  i
eurosamarbetet skall informeras  och  vid
ett  och annat tillfälle finnas med  runt
bordet  för  att de skall förstå  och  få
reda på vad som sker.
Herr  Biörsmark, Ni frågade mig  angående
kompetenskatalogen. Jag  förstår  att  Ni
inte  är  fientligt inställd  till  ordet
superstate.  Jag för min  del  vill  inte
använda det. Jag tror att man måste  säga
till människorna att vi inte arbetar  för
att  skapa en europeisk superstat.  Detta
skulle  betyda att nationerna  är  skulle
suddas  ut.  Det  originella  med   denna
europeiska konstruktion är att vi  är  en
gemenskap,  en  union  av  nationer   som
bevarar  sina olikheter, sina identiteter
och som ändå delar suveränitet inom vissa
valda områden som valts gemensamt för att
kunna  vara starkare tillsammans och  som
på  ett  visst  sätt bildar en  europeisk
suveränitet  inom  vissa  områden,  såsom
valutan, där den nationella suveräniteten
blivit  artificiell eller teoretisk.  Jag
kan  som fransman säga Er att den franska
monetära suveräniteten i fråga om valutan
var  värdelös. Francen dominerades av den
tyska  marken, och marken dominerades  av
dollarn.  Helt  uppriktigt,  den  franska
monetära suveräniteten var värdelös.  Det
är därför jag propagerade för ett ja till
Maastricht-fördraget, och det ångrar  jag
inte.
Vi  har  sålunda  tillsammans  skapat  en
gemensam kraft som är mycket starkare  än
summan av de nationella eller solidariska
krafterna, som vi var och en hade hos oss
själva. Men vi befinner oss ändå  inte  i
en  superstat.  Vi  vill  inte  skapa  en
europeisk    superstat.   Vi    har    en
pluralistisk  europeisk  myndighet,   med
denna      institutionella      triangel:
Kommissionen, som föreslår, övervakar och
verkställer,   Ministerrådet   som    ger
inriktningar    och    som    lagstiftar,
Europaparlamentet    som    representerar
medborgarna  och  även  lagstiftar,   och
Domstolen och Revisionsrätten.
Kan    man    komma    fram    till    en
kompetenskatalog? Jag tror det inte, Herr
Biörsmark. När Ni ser vad vi har gjort på
50   år   tillsammans  finner  Ni   vissa
speciella europeiska kompetenser  som  är
extremt  ovanliga.  Det  finns  speciella
nationella   kompetenser,   naturligtvis,
vilka  så  förblir:  utbildningssystemet,
socialskyddssystemet, det är områden  som
bör  förbli varje lands angelägenhet  och
det finns säkert många fler. Men i mitten
finns   ett   stort  område  med   delade
kompetenser.  Jag tror att det  är  svårt
att i en lista säga vad som har gjorts av
staterna eller regionerna och vad som har
gjorts i Bryssel. Inom många områden  har
vi  delade kompetenser. Vad som bör göras
är  alltså att klargöra detta område, att
belysa det, att förklara det noga och att
sedan  säga vilken grad av intensitet  vi
har       för       användningen       av
gemenskapsmetoden.   Det   finns    olika
grader.
Inom  många  områden  rör  det  sig  helt
enkelt  om  samarbete. Jag har pratat  om
utbildning, ett område som förblir  varje
enskilt lands kompetens, men där  vi  har
samarbeten mellan regeringar, ofta med en
roll  för  Kommissionen  men  som  är  en
mycket  liten roll, med Erasmusprogrammen
för studerande, med ömsesidigt erkännande
av diplom, med utbyten mellan universitet
 detta är samarbete. Och sedan finns det
områden   med   starkare   och   starkare
graderingar  upp till vissa  områden  där
Europakommissionen har  en  mycket  stark
verkställande kraft, som till exempel vad
gäller   konkurrens  och  kontrollen   av
statligt  stöd. Jag tror alltså  att  man
måste  göra detta pedagogiska arbete  med
att förklara dessa intensitetsgrader. Jag
tror  inte  att vi kommer  fram  till  en
kompetenskatalog,  avgjord  en  gång  för
alla.
Ni  vet,  Herr Biörsmark, att för  25  år
sedan  hade uppbyggnaden av Europa  redan
varit  på  gång  sedan  20  år  tillbaks.
Väldigt  få kunde då föreställa  sig  att
man skulle få en gemensam valuta. Och  om
man hade gjort en kompetenskatalog skulle
valutan  ha  stannat inom  de  nationella
kompetenserna. Några år senare uppkom ett
allmänt  intresse av att ha  en  gemensam
valuta.  För fem eller sex år  sedan  när
jag  var  fransk minister  var  Schengen-
frågorna som Ni har pratat om här  polis-
,   tull-   och  gränssamarbete      för
inrikesministern  i  mitt  land  var  det
otänkbart att sätta Europakommissionen på
Schengen.     Det    var    regeringarnas
angelägenhet,  dem emellan.  Kommissionen
hade  inte  med detta att göra.  Vad  som
uppkommer   av  omständigheternas   makt,
orsakerna till handeln med kvinnor, barn,
narkotika,   internationell  kriminalitet
eller illegal invandring  gör att vi har
behov  av ett verkligt gemensamt agerande
på detta område. I dag är Schengen med  i
Fördraget,  eftersom det  är  realistiskt
och mer effektivt. Jag tror alltså att vi
kommer   att  komma  fram  till  en   bra
förening av kompetenser och att vi kommer
att kunna säga vilken intensitet de har.
Herr Söderdahl, fördraget i två delar, ja
   Europakommissionen  har  för   övrigt
avancerat  i  detta förslag  och  vi  har
arbetat      genom     Florensinstitutet.
Resultatet   av   detta   arbete    finns
tillgängligt på Internet. Vi har  bevisat
att    man    kunde   bygga   ett    enda
grundläggande fördrag, i stället för  att
ha  fyra fördrag med 700 artiklar som var
oläsliga och obegripliga för medborgarna.
Vi  har  givit Florensinstitutet  som  är
specialiserade inom EU-rätt uppdraget att
arbeta fram ett fördrag som är baserat på
lika  rättigheter,  med  aktuella  texter
samlade  i  en enda text med 70  artiklar
som    omfattar   de   väsentliga   stora
områdena:       värden,      rättigheter,
handlingsprogram  och institutioner.  Och
sedan  i  ett  andra fördrag  skulle  man
kunna  samla allt som är mindre  viktigt.
Utifrån  detta kan man tänka sig att  det
första  fördraget, som skulle kunna  vara
ett konstitutionellt fördrag med alla  de
ändringar  som  kommer  att  föreslås  av
Konventet       och       av        nästa
regeringskonferens,                 detta
konstitutionella   fördrag   kan   endast
utvecklas   med  den  stora   proceduren,
staternas   enhällighet   och   nationell
ratificering i varje land, och det  andra
  det beror på vad som finns i det andra
 kan utvecklas med andra förfaranden och
inte   bara   ett   majoritetsbeslut    i
Ministerrådet.  Man  kan  tänka  sig  ett
förfarande    med   enhällighet    mellan
regeringar  utan nationell  ratificering.
Man  kan  tänka sig ett tredje förfarande
som   är   godkännande  med  kvalificerad
majoritet.  Man kan också tänka  sig  för
godkännande  av en del av  dessa  texter,
för  utvecklingen  av  dessa  texter,  en
särskild metod som skulle kunna  vara  en
sorts  EU-kongress, som skulle  samla  de
nationella        parlamenten         och
Europaparlamentet.  Man  kan  tänka   sig
detta.
Detta är en av de frågor som ställts inom
Konventet.
Bertil Persson (m): Det europeiska bygget
har blivit en nästan lika stark ekonomisk
kraft   som  USA.  Det  ger  naturligtvis
skyldigheter när vi nu är  på  väg  in  i
globaliseringen. En av dem är  att  kunna
bidra  till  fred och stabilitet  i  hela
världen. Där har Europa haft svårigheter.
Vi  vet  att vi behövde repliera  på  USA
t.o.m.  för  att  klara upp  kriserna  på
Balkan,   även  om  det  i   mycket   var
regelverket  som skapade hinder.  Vi  har
också  resursproblem i sammanhanget.  Det
finns    behov    av   den    typen    av
internationella åtaganden.
Vi har också ett humanitärt ansvar för de
fattiga länderna i världen. I varje  fall
från  svensk  sida upplever vi  att  även
relativt   stora   resurser   inom    den
europeiska   unionen  inte  har   använts
särskilt effektivt, utan man har  framför
allt  fört  fram  stora reservationer  av
anslagen på ett sätt som gör att man inte
har  nått  ut.  Det är en  mycket  viktig
fråga att man inte skapar en grogrund för
nya   terrorister,  inte   minst   i   en
situation där terrorn i världen tilltar.
Av  erfarenheterna  från  Stillahavsasien
vet  vi  att det inte behöver ta  mer  än
2030  år,  om man agerar rätt,  för  ett
land  att gå från absolut fattigdom  till
relativt välstånd.
Christina  Axelsson (s): Jag  vill  också
tacka  för  inledningen. Jag är  särskilt
glad  att kommissionär Barnier talade  om
behovet av ett engagemang från det civila
samhället, medborgarna. Det är en  viktig
byggsten   i   det  fortsatta  EU-bygget.
Informationen  kring  konventet  och   de
diskussioner  som förs är till  stor  del
webbaserade.   Jag   har   erfarit    att
tillgången      till     datorer      med
Internetuppkoppling,     speciellt      i
ansökarländerna inte är särskilt hög. Jag
skulle därför vilja fråga om kommissionen
kommer att anstränga sig ytterligare  för
att  få  ut informationen och de  viktiga
diskussionerna om EU:s framtid så att  de
når ut i hela Europa.
Marianne  Samuelsson (mp): Kommissionären
talade      förut      om      omvärlden,
omvärldsbevakningen  och  den  gemensamma
utrikes-  och försvarspolitiken.  Jag  är
intresserad  av  hur man tänker  när  det
gäller  konsekvenserna om ett  land  inte
vill  delta i ett gemensamt försvar.  Hur
skall man hantera det?
Michel  Barnier: Jag vill inte  vara  den
enda  som  har  ordet, om Fru  Ordförande
eller  de  andra  representanterna   vill
uttala sig. Jag vet att de har saker  att
säga.
Fru  Samuelsson, jag börjar med att svara
på  Er  fråga, som är mycket  viktig  och
mycket aktuell i Sverige eftersom Ni  har
gjort  ett  val att vara alliansfria  och
neutrala  och detta är ett  val  som  man
måste  respektera. Ni är inte  ensamma  
Irland  och  Österrike har på  ett  visst
sätt  också gjort detta val. Det är  inte
förbjudet  för Ert land att  vara  aktivt
och  ställa  upp inom vissa områden.  Jag
kommer  ihåg att det var på förslag  från
Finland och Sverige vid förhandlingen  av
Amsterdamsfördraget   som   vi    införde
Petersberg-uppgifterna, som är  uppgifter
angående bevarande av fred och samarbete.
Alltså,  att vara neutral och  alliansfri
betyder inte att man är likgiltig    jag
vill  för  övrigt  inte orättfärdiga  Ert
ställningstagande  utan  bara  respektera
det.  Det är en hyllning som jag ger till
Ert   land.   Ni  har  dock  inte   samma
engagemang  i  vad  gäller  försvar   och
militär som andra länder, i synnerhet med
NATO.
Svaret är mycket enkelt. Varje land måste
bli  respekterat. Om ett land inte önskar
vara     med     i     militära     eller
försvarsoperationer  utöver   Petersberg-
uppgifterna,  måste det kunna  få  stanna
utanför. Det är vad jag tycker.  Å  andra
sidan  kan man inte hindra andra  att  gå
längre eller att engagera sig. Var och en
måste  respektera de andra och  de  andra
måste   respektera  de  andra   ländernas
ställningstaganden.  Metoden  för  detta,
även  om  den inte är godkänd i Fördraget
eftersom  förstärkta samarbeten  inte  är
godkända angående försvaret, det är denna
metod  för förstärkt samarbete  där  alla
inom  EU  sitter runt bordet och alla  är
informerade om vad de andra vill göra. Om
vissa  länder vill gå framåt kan de  göra
det.  Mitt svar är alltså mycket tydligt:
Om  ett alliansfritt eller neutralt  land
vill            stanna            utanför
försvarsoperationerna,  skall  det  kunna
göra  det.  Men  många andra  länder,  en
majoritet av det aktuella EU, ställer sig
frågan   om   det  europeiska  försvarets
identitet.   Det   är  därför   som   jag
personligen  är för idén att  vi  har  en
europeisk  skyddsstyrka på  50.000  eller
60.000   man,   att  vi  samordnar   våra
försvarsverktyg  och  våra   industriella
medel  och  att vi har vår egen identitet
även om vi är allierade med USA.
Det  jag  vill  säga  är  att  man  måste
respektera att Ni vill vara neutrala  och
Ni  å  andra sidan måste förstå att vissa
länder  som har en annan politisk vision,
kan organisera sig och att man bygger upp
ett  Europaförsvar med de länder som vill
det.
Fru   Axelsson,  Europakommissionen   har
tillhandahållit  de grundläggande  medlen
för   de   första   Internetverktygen   i
Konventet, eftersom vi var ensamma om att
förfoga  över dessa verktyg, i  synnerhet
webbsidan  Futurum. Den  är  tillgänglig,
och den fungerar. Man kommer att satsa på
denna  webbsida. Vad jag  förstår  av  Er
fråga   är   att  det  är   problem   med
tillgängligheten  till denna  webbsida  i
kandidatländerna.    Jag    skall    låta
kontrollera   detta  direkt   på   måndag
morgon.  Jag  lovar Er  att  Kommissionen
skall  sätta  till  alla  medel  som  den
förfogar  över  för att  dessa  webbsidor
skall  fungera och, vare sig  man  bor  i
Europa  eller någon annanstans,  att  man
skall  ha tillgång till denna information
och  de  dokument  som är  förbundna  med
arbetet  med detta konvent. Jag har  noga
noterat  Er fråga. Jag skall skriva  till
Er  för  att  ge  Er  resultatet  av  min
undersökning på måndag eller tisdag   vi
måste   notera  denna  punkt.  Jag  skall
skriva till Er personligen.
Herr   Persson,  Ni  har  åberopat  olika
problem.  I  mitt  svar  nyss,   i   mitt
anförande, sa jag att Europa skulle spela
en  roll  i  världen,  obestridligen  för
jämvikten  i världen och för  kampen  mot
fattigdom och misär. Jag är absolut på Er
linje.  Jag  anser att fattigdomen,  vare
sig  man  finner  den  i  vissa  av  våra
kvarter   i  Europa,  i  vissa  av   våra
landsbygder,  eller om den  befinner  sig
bredvid  oss  i Kaliningrad, i  Estland,
Polen  eller i Albanien  eller  när  den
befinner sig ännu längre bort, i  Afrika,
denna  misär  ger alltid samma  resultat.
När människorna inte har någon framtid  i
sitt  eget  land emigrerar  de  till  ett
annat.  När  människorna befinner  sig  i
misär  är  de  ett lätt  byte  för  olika
lockelser.  Vi  vet att  terrorismen  och
olaglig handel livnär sig på denna misär.
För säkerheten i världen och för mäns och
kvinnors   utveckling  måste  vi   alltså
fortsätta  att  spela en  viktig  roll  i
fråga  om  utvecklingshjälp. Jag påminner
Er    om    att   EU   är   den   största
bidragsgivaren  till u-hjälp  i  världen,
långt  före USA. Och det är också därför,
mina  damer  och herrar, som  jag  här  i
Stockholm skulle vilja, vilket  vi  måste
göra  i  alla  länder, rättfärdiga  eller
förklara  anledningarna till utvidgningen
i öst.
Jag  vet att Ni är mycket solidariska och
mycket  måna om utvidgningen i  synnerhet
vad   gäller  de  nordiska  och  baltiska
länderna som ligger bredvid Er.  I  många
av   våra  länder  är  inte  debatten  om
breddningen av EU lika enkel. Och jag vet
inte vad som skulle hända om man hade  en
folkomröstning  i  alla  våra  europeiska
länder om Fördragen angående utvidgningen
om   två  år.  När  jag  ser  att  Irland
angående   ett  fördrag  som   inte   var
särskilt  komplicerat röstade nej,  säger
det  mig  att  det  för närvarande  finns
mycket oro bland människorna, rädslor och
frågor,  och  att frågan om  utvidgningen
antagligen  är  allvarligare  och  mindre
självklar  än  den verkar i Sverige  till
exempel.  Man  måste alltså förklara  att
därutöver  och med den moral och  politik
som   rättfärdigar  projektet   med   den
europeiska  återföreningen har  vi  också
ett  intresse  av att skapa en  ekonomisk
och  social  framgång  för  demokratin  i
dessa   länder  i  central-,   öst-   och
baltiska  Europa,  att  det  är  i   vårt
intresse   och  att  det  är  detta   som
rättfärdigar utvidgningen.
När  jag  var studerande, mina damer  och
herrar,  för mycket länge sedan, var  det
stora    problemet   i   Frankrike    den
portugisiska  invandringen.   Det   stora
problemet,  det  stora  debattämnet   var
invandringen    av    portugiser     till
Frankrike.  I  dag pratar  ingen  om  den
portugisiska  invandringen, ingen  pratar
längre  om denna fråga. Varför?  Eftersom
sedan 20 år tillbaks är Portugal medlem i
unionen,  det har blivit ett demokratiskt
land,   det   har   gjort   en   avsevärd
ansträngning, vi har hjälpt  dem  och  de
unga  portugiserna har funnit en  framtid
hos  oss. Det är alltså filosofin med det
europeiska projektet.
Nu  tror jag att vi för framtida etapper,
i  synnerhet på Balkan, bör fortsätta att
ha  en gemensam utrikespolitik och,  Herr
Persson, kunna lösa våra problem  själva.
Vi  var  inte kapabla att göra detta  för
Bosnien.  I  dag tror jag  att  kriget  i
Bosnien inte skulle ha börjat under samma
förhållanden, att vi skulle vara  kapabla
att stoppa det, vilket vi inte kunde göra
för  tio år sedan, eftersom vi inte  hade
en  gemensam  utrikespolitik.  Men  sedan
dess  har  vi gjort framsteg.  Det  finns
äntligen   en   hög   representant    för
utrikespolitiken. Vi pratar mer med samma
röst.   Vi  har  gemensamma  diplomatiska
enheter. Vi har sålunda behandlat  krisen
i  Kosovo  mycket mer intelligent  än  vi
hanterade  krisen  i Bosnien.  Saker  och
ting går sålunda framåt, långsamt, men de
går framåt.
Göran  Lennmarker (m):  Jag  skulle  bara
vilja  komplettera Michel Barnier på  tre
punkter.  Det  första är  den  fråga  som
ställdes  om  möjligheterna för  den  som
inte  är  med  i  eurosamarbetet  att  ha
inflytande.   Konventet  med   dess   105
ledamöter strävar efter att alla skall ha
inflytande över Europas framtid  även  om
de  i  dag  inte är med i EU  eller  står
utanför   vissa  områden.  Det   är   det
gemensamma,  framtida Europa  vi  bygger.
Där  är  alla  lika viktiga.  Alla  skall
finnas med även om de i dag inte deltar i
samarbetet,  inte  alls  eller  i   vissa
delar.
När det gäller frågan om kompetenskatalog
delar     jag    kommissionär    Barniers
resonemang   men   drar  delvis   motsatt
slutsats:  Om  man  med  kompetenskatalog
menar  en fast, i sten huggen lista  över
kompetenser är det naturligtvis omöjligt.
Världen  ändrar  sig. Den utvecklas.  Det
står inte stilla. Jag kan se framför  mig
att man har en kompetenskatalog som anger
kompetens med viss precision, även om det
är  svårt ibland. Den kan man sedan ändra
gradvis.   Om   man  ser  det   som   ett
konstitutionellt    fördrag    som     är
förändringsbart över tiden kan det finnas
någon form av kompetenskatalog. Det finns
redan i fördraget, implicit. Man måste ha
rättslig  grund inom EU för att vidta  en
åtgärd. Därmed finns en grund. Det  beror
på hur vi tolkar orden.
Med  exakt  samma resonemang  som  Michel
Barnier  skulle jag säga att vi skall  ha
en  kompetenskatalog men  inte  huggen  i
sten.
På den sista punkten vill jag säga att vi
i  dagarna har fått en redovisning av vad
som  hände i Srebrenica. Det skall finnas
på   våra   näthinnor.  Det  var  Europas
oförmåga,    oförmågan   att    förhindra
folkmord,  oförmåga att förhindra  orätt.
Därför måste vi ha en kraftfull kapacitet
i  Europa att göra det. Srebrenica  skall
vara  en  inspiration, om man kan använda
ett  så konstigt ord i sammanhanget,  när
vi  diskuterar nödvändigheten av gemensam
säkerhet i vår egen världsdel men också i
anslutning till den.
Berit   Andnor  (s):  Jag  skulle   vilja
anknyta   till  en  fråga  som  Christina
Axelsson   lyfte  upp  om  de  nationella
debatterna kring EU:s framtidsfrågor.  De
skall    ju    inte    bara    föras    i
medlemsländerna     utan     också      i
kandidatländerna. I Sverige har  vi  valt
en modell med en parlamentariskt tillsatt
kommitté  som  skall stimulera  en  bred,
öppen och förutsättningslös debatt.  Även
hos  oss är webbsidan viktig eftersom den
har  så  stora möjligheter att  utvecklas
och  användas  brett.  Vi  arbetar  också
tillsammans  med Folkrörelsesverige,  med
fackliga                  organisationer,
arbetsgivarorganisationer,  kommuner  och
landsting.    Vi    genomför    regionala
konferenser med början under detta halvår
och   kommer  att  fortsätta   under   de
kommande åren. Vi kompletterar också  med
broschyrer   och   skrifter    för    att
tillgodose   de  grupper  som   Christina
Axelsson så riktigt tar upp, nämligen  de
som inte har tillgång till Internet.
Utifrån  vår tradition och kultur  bygger
vårt   arbete   mycket  på  traditionella
folkrörelseorganisationer,
folkbildningstraditionen. Det ser vi  som
mycket  viktigt. Nu måste vi få en debatt
som     verkligen    sprids    ut     hos
folkflertalet.
Lennart Daléus (c): Jag vill också  hänga
på  Christina Axelssons fråga  som  Berit
Andnor  tog  upp  och det  som  sades  om
webbsidan. Utvecklingen i de nuvarande EU-
länderna  och kanske särskilt  den  i  de
tillkommande   är  beroende   av   vilken
tillgång  man  har  inte  bara  till  EU-
kommissionens och den svenska regeringens
webbsidor  utan också till  tekniken  som
sådan. Det har uppmärksammats mycket  den
senaste  tiden.  Göran Persson  och  Tony
Blair  skrev i en artikel för någon månad
sedan  att  hela Europas  folk  borde  ha
tillgång    till   den   nya    tekniken.
Uppenbarligen  är  det  ojämnt  fördelat.
Alla  har inte tillgång till det som lite
slarvigt i dag kallas för bredband  eller
fullt  utnyttjande av tekniken.  Hur  kan
man  föra  den diskussionen? Hur  kan  EU
medverka  till att undvika en  obalans  i
tillgängligheten?
Åke   Pettersson:  Jag  vill  ställa  två
frågor.  En  gäller de  större  staternas
inflytande  i  det  framtida  EU.  Dagens
ordning ger de inre länderna ett relativt
stort inflytande. Efter en utvidgning och
ett    utvecklat   fördrag    eller    en
konstitution  kommer de  större  staterna
att ha ett större inflytande över EU.
Michel   Barnier  nämnde  också   i   sin
inledning  att  det i processen  kan  bli
aktuellt att åternationalisera uppgifter.
Kan    ni   ge   exempel   på   viktigare
ansvarsområden  som  skulle   kunna   bli
föremål för en åternationalisering?
Ordföranden: Det har varit mycket tal  om
Internet. Sveriges riksdag är ledande  på
Internetområdet.  I detta  samarrangemang
mellan  EU-nämnden, utrikesutskottet  och
EU  2004-kommittén har vi tagit fasta  på
det  och  givit möjlighet för allmänheten
att   skicka   in   frågor   till   denna
frågestund.    Allmänheten    har    inte
möjlighet  att  ställa  frågor  här  utan
Håkan     Jonsson    får     personifiera
allmänheten  och  framföra   de   insända
frågorna.
Håkan Jonsson: Det har kommit in en mängd
frågor. En fråga har valts ut som  kommer
från  en gymnasiestudent som skriver  ett
arbete om EU:s framtid. Jag tror att  han
skulle  vara intresserad av ett  svar  på
frågan    om    panelen    tycker     att
Nicefördraget,  som  innebar  reformer  i
röstfördelningen       och        införde
majoritetsbeslut  på flera  områden,  var
ett  bra  fördrag. Samtidigt  utökade  de
stora länderna sin makt, skriver han, och
han  undrar om panelen ser en fara i det.
I   anslutning  till  den  sista   frågan
skriver  han  följande:  Tony  Blair  har
uttalat  sig  om att EU borde  införa  en
form   av   säkerhetsråd  där  de   stora
länderna  har vetorätt. Vad anser  ni  om
det?
Sören  Lekberg (s): Vi har varit positiva
i Sverige till Nicefördraget. Vi har haft
ett  nära samarbete med vår regering  vid
förhandlingen. Under konferensen  i  Nice
satt  vi  i telefonkontakt via EU-nämnden
med utrikesministern hela tiden. Vi kunde
följa  förhandlingarna steg för steg  och
kunde  på det sättet kommentera och  säga
ja eller nej i de olika skeendena.
Nicefördraget  var viktigt  eftersom  det
löste  maktfördelningsfrågorna. Vi hoppas
att Nicefördraget skall bli ratificerat i
samtliga  medlemsstater så  att  det  kan
genomföras. Vi tror inte att det  innebär
att  de  stora  länderna  egentligen  får
större  inflytande. Vi tycker att det  är
ganska  balanserat.  Sedan  kan  vi  vara
negativa till enskildheter. I stora  drag
är  Nicefördraget bra.  Det  skulle  vara
livsfarligt  att  nu försöka  omförhandla
det.  Då  lägger vi upp stora  stenar  på
vägen mot utvidgningen av unionen.
Tony  Blair  har sagt att  han  inte  har
föreslagit  ett  säkerhetsråd.  Det   har
britterna  tagit bort. Det  är  en  anka,
säger   de.  Självfallet  får  det   inte
införas någon sådan typ av EU-samarbete.
Låt  mig  säga något om det som  berördes
inledningsvis om en kompetenskatalog. Det
är  naturligtvis bra om man kan  göra  en
sådan,  men  jag  tror inte  att  det  är
enkelt  eftersom gränsen  hela  tiden  är
flytande. Vi skall vara medvetna  om  att
det  redan  i  dag finns  hänvisningar  i
fördraget           till            bl.a.
subsidiaritetsprincipen. Man skall alltid
ställa   frågan   om  en   åtgärd   skall
genomföras  på  EU-nivå, om  den  inte  i
stället  skall  genomföras  på  nationell
nivå. Oftast räcker det att det står så i
fördraget.
Jag  vill  gärna passa på och  ställa  en
fråga till kommissionär Michel Barnier om
förstärkt samarbete. Det har möjliggjorts
i Amsterdamfördraget och sedan utvecklats
något  i Nicefördraget. Hittills  är  det
inte  något  land som har använt  sig  av
möjligheten.  Man  talar  mycket  om  hur
viktigt det är från vissa länder.  Vi  är
lite  rädda  för det. Vi har  visserligen
gått  med  på det så här långt,  men  det
finns  en risk att det tar resurser  från
det  gemensamma.  Om  några  länder  vill
inrätta  ett förstärkt samarbete  är  det
väl  meningen att de själva skall  betala
för  det,  så att inte de andra  länderna
behöver  bidra till det? Det är en  fråga
till Michel Barnier.
Göran  Lennmarker (m): Jag tänkte besvara
tre    frågor.    Den    första    gäller
Nicefördraget. Nicefördraget  är  absolut
nödvändigt  för  att  det  skall  bli  en
utvidgning.  Det kunde ha gjorts  bättre.
Men man får det inte alltid exakt som man
vill  ha  det i ett samarbete.  Jag  vill
upprepa   att  Nicefördraget  är  absolut
nödvändigt  om  vi skall kunna  genomföra
den  historiskt nödvändiga uppgiften  att
se  till att alla länder i Europa som  så
önskar och som uppfyller villkoren kan få
vara med i vår union.
När det gäller frågan om ett säkerhetsråd
är  det absolut fel tänkt. Om vi skall ha
en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
skall  den  vara gemensam. Då  skall  det
inte  vara  några länder  som  bestämmer.
Frankrike och Storbritannien får där göra
den  största uppoffringen, på sitt  sätt.
Det  är de två länderna som har ett visst
inflytande    i   världen   utöver    det
gemensamma.  Om vi skall ha  en  gemensam
utrikes-  och säkerhetspolitik skall  den
vara gemensam. Då skall man ha inflytande
i kraft av sina argument och inte i kraft
av vad man representerar.
Sedan kommer vi till frågan om stora  och
små  länder. Här är det viktigt att  vara
noggrann. När samarbetet en gång  började
var det tre stora länder och tre små. Man
införde  då  ett  system  med  en  mycket
kraftig   överrepresentation   för    små
länder.  De  utgjorde då en mycken  liten
del  av  det gemensamma. Av de 28  länder
som  nu deltar i konventet är 7 stora och
21  små,  dvs.  det är  mycket  fler  små
länder som kommer in i samarbetet. Likväl
är  befolkningsfördelningen sådan att tre
fjärdedelar   av   EU:s   medborgare    i
framtiden  bor i de 7 stora länderna  och
enbart en fjärdedel i de 21 små.
Hela röstfördelningen är gjord så att det
ständigt finns en överrepresentation  för
små länder. Två tredjedelar av konventets
ledamöter kommer från små länder  och  en
tredjedel från de stora länderna. Det  är
nästan             omvänt             mot
befolkningsfördelningen.
Röstförskjutningen    i     Nicefördraget
innebär  att  de  stora ländernas  totala
röststyrka  minskar  och  inte  ökar,  på
grund  av att så många små länder  kommer
in.   Det   blir   en   lägre   grad   av
snedfördelning, om man skall se det  rent
befolkningsmässigt. Det skall  man  säga,
så  att vi inte är orättvisa mot de stora
länderna.  De har naturligtvis ett  visst
legitimt skäl att säga att en medborgares
röst  i Tyskland skall väga t.ex. omkring
en tusendel av en luxemburgares röst. Det
måste  man  respektera  om  man  har   en
demokratisk  startpunkt. Jag  vill  varna
för  att  ge  känslan  av  att  de  stora
ländernas inflytande ökar.
Låt  mig också säga att konventet innebär
att  små  länder  för  första  gången   i
Europas  historia är med  och  formulerar
historien.    Alltsedan   Wienkongressen,
westfaliska freden och framåt har Europas
öden avgjorts av stora länder. Små länder
har vackert fått finna sig i vad de stora
länderna  har  bestämt.  Nu  har  vi   en
ordning  som är unik, precis  som  Michel
Barnier   framhöll   inledningsvis.   Två
tredjedelarna av ledamöterna i  konventet
kommer från små länder.
Michel  Barnier:  Jag  skall  göra  några
kortfattade anmärkningar. Först säger jag
till  Herr  Daléus  att  tillgången  till
Internet och den digitala demokratin  som
Ni  ger  exempel  på här  i  den  svenska
riksdagen  och  i Ert land  faktiskt  bör
vara regel överallt. Det är till och  med
en  ny chans för demokratin, inklusive  i
de  länder  i öst som blivit demokratiska
sedan  bara  några  år tillbaka  och  som
skall förena sig med oss.
Ni   pratade  om  Tony  Blair  och  andra
statschefer   som   har   uttryckt    ett
engagemang  för denna digitala revolution
och  tillgången för alla medborgare  till
Internet.     Europakommissionen     hade
förberett  Europeiska  rådets  arbete   i
Lissabon,  och det är på basis  av  detta
arbete    som   vi   har   låtit   antaga
initiativet  e-Europe. Min kollega  Erkki
Liikanen,  som  är  ansvarig  för   detta
initiativ,  ser  till så att  EU:s  medel
företrädesvis  tas  i  anspråk  för   att
verkställa  e-Europe och i synnerhet  att
alla  familjer  och alla  medborgare  har
tillgång   till  Internet  helt  konkret.
Detta  betyder till exempel att  budgeten
för  regionalpolitiken, som jag har varit
ansvarig för, i enighet med Herr Liikanen
riktar  jag in den åt detta håll, att  de
krediter   som  vi  skall   ställa   till
kandidatländernas förfogande,  redan  nu,
före anslutningen, att vi riktar in dessa
mot höghastighetssystem och tillgång till
Internet.  Jag  hade  inte  tecknat   ett
program härom med någon europeisk  region
om  det  inte i detta regionprogram  hade
funnits   en   plan  för  tillgång   till
informationssamhället. Det är alltså inte
bara  ord  och  tomt prat. Det  är  också
mycket  pengar  som avsättes  till  denna
digitala demokrati.
Herr  Pettersson ställer frågan  angående
stora   och   små   länder,   såsom   den
gymnasiestuderande som  Ni  nämnde,  Herr
Jonsson.  Jag håller helt och hållet  med
det  som  Herr  Lennmarker sa.  Alltsedan
början av uppbyggnaden av Europa har  det
aldrig  funnits, låt mig påminna om  det,
en  konflikt mellan de stora och  de  små
länderna.  Det  har  alltid  funnits   en
ömsesidig    respekt    och     i     det
institutionella   systemet    finns    en
röstvikt eller närvarovikt för de  mindre
länderna som är proportionellt större. Vi
är i en union av stater och folk, och man
måste  sålunda bringa jämvikt i de röster
som varje stat har i förhållande till  de
andra      och      den      demokratiska
representationen av medborgarna.  Det  är
ett  faktum  att  det finns  85  miljoner
tyska  medborgare och 400.000 invånare  i
Luxemburg.
Det  som  skedde i Nice, Herr Pettersson,
är  att  man har, på begäran av de  stora
länderna,    vägt    om    rösterna     i
Ministerrådet  på  ett  ganska   rättvist
sätt,   även  om  jag  finner   det   för
komplicerat  för min del   alldeles  för
komplicerat. När Ni tänker på att  i  det
föregående  förfarandet,  som   ännu   är
aktuellt    eftersom   Nice   inte    har
ratificerat,  har Tyskland tio  röster  i
Ministerrådet  med  86 miljoner  invånare
och  Luxemburg har två röster med 400.000
invånare    här  är  beviset.  De  stora
länderna har i den utvidgade unionen  där
det  kommer att finnas många fler  mindre
länder,  såsom  Ni  sa  Herr  Lennmarker,
velat  bevara en viss jämvikt som  annars
skulle  försämras i förhållande till  den
ursprungliga jämvikten. Endast ett  stort
land  skall gå med i unionen och  det  är
Polen.  De andra är mindre länder.  Denna
jämvikt  ger  alltid  en  plats  som   är
proportionellt större, och jag tycker att
detta   är   rättvist,  för   de   mindre
länderna.
Jag är inte heller alls för någon form av
styrning av de stora länderna. Man  måste
dock  i  vad  gäller  utrikespolitik  och
försvar respektera det faktum att det man
kallar  för de stora länderna är  de  som
har  en aktiv diplomati i världen och som
har  ett  betydande försvar.  Jag  känner
också  till länder som Sverige, som  även
de  har  en  aktiv diplomati  i  världen.
Förmodligen   måste   man    sålunda    i
Ministerrådet se till att dessa länder  i
vad  gäller  utrikespolitik  och  försvar
inte  skall behöva underkasta  sig  eller
påtvingas   ett  beslut   som   de   inte
godkänner   och   som   utnyttjar   deras
diplomati och deras försvarsmedel.
Jag  har sålunda funnit det legitimt  att
det    när   det   gäller   försvar   och
utrikespolitik att det kanske finns olika
beslutssätt.
Herr   Lekberg,  Ni  ställde  frågan   om
förstärkt samarbete. Det är klart att när
ett  förstärkt samarbete sätts igång,  är
det  de  som är inbegripna i arbetet  som
betalar. Helt enkelt, för utnyttjandet av
de    institutionella    verktygen    för
Europakommissionens arbete  betalar  alla
eftersom  det  förstärkta  samarbetet  är
till   för  att  man  skall  använda   de
gemensamma verktygen som alla betalar.  I
gengäld  är  det så att detta  förstärkta
samarbete sker inom den gemensamma  ramen
och att alla länder inklusive de som inte
vill  gå  framåt  skall  informeras,  och
befinna sig runt bordet.
Vår  risk,  som   enligt  min  mening  
skulle  bli mycket större, är att om  man
inte   hade  denna  metod  för  förstärkt
samarbete,  skulle inte de  som  vill  gå
framåt prata med de andra och skulle göra
detta arbete vid sidan av Fördraget.  Där
har vi en verklig risk för uppluckring av
den gemensamma andan.
Angående   uppluckringen,  ställde   Herr
Pettersson  en mycket precis  fråga  nyss
angående  risken  för åternationalisering
som  jag själv nämnt tidigare. Det  finns
de   länder  som  faktiskt  skulle  vilja
uppluckra  eller åternationalisera  vissa
gemensamma åtgärder. Jag tycker  att  det
skulle  vara  ett misstag eftersom  dessa
gemensamma åtgärder i allmänhet är sådana
som har gjort unionen mer sammanhängande,
mer  solidarisk. Även om man måste förnya
dem     jag  tänker  på  den  gemensamma
jordbrukspolitiken, som orsakar debatt  i
Sverige,     som    är     den     första
gemenskapspolitiken  som  också  var   en
solidaritetspolitik  och  som  har  givit
unionen      en      livsmedels-      och
exportkapacitet.   Den   bör   utvecklas,
förnyas  men  absolut  inte  tagas  bort.
Samma   gäller  kohesionspolitiken.   Jag
pratade  med Er om budgeten  som  jag  är
ansvarig  för.  Det är en budget  på  215
miljarder euro för en period på  sju  år.
Vi   hjälper  på  så  sätt  regioner  att
utvecklas,  mycket fattiga regioner,  att
hinna upp. Vi undviker ett Europa som har
två, tre eller fyra hastigheter.
Om  man åternationaliserar denna politik,
som  jag  hör  talas om i Tyskland  eller
någon  annanstans, skulle EU, mina  damer
och herrar, inte vara någonting annat  än
en  stormarknad. På en stormarknad  finns
inte  någon solidaritet. Jag för min  del
drömmer inte om ett Europa som bara är en
stormarknad.  Jag  tror  att  det  behövs
regleringar,  regler, att det  behövs  en
viss    omfördelning,   att   man   måste
förbehålla   sig   rätten    att    kunna
tillgodose behoven hos de mest  isolerade
och    fattigaste    medborgarna    genom
skapandet  av  offentliga tjänster.  Allt
detta kan inte ske på en stormarknad  där
man  bara har fri konkurrens. Det  behövs
en  myndighet. Det är detta som  gör  att
den  europeiska sociala modellen är  olik
andra  modeller.  Kohesionspolitiken,  om
man  åternationaliserar den, innebär  det
att  var och en sköter sig själv  och  de
rika  blir  rikare och de fattiga  lämnas
vid vägkanten.
Det  är dessa ämnen som man diskuterar  i
Konventet.
Johnny  Munkhammar:  Min  fråga  anknyter
till  det  som kommissionären  talade  om
senast,    de    stora   systemen    inom
regionalpolitik och jordbruk. I den lilla
svenska  orten Gislaved läggs ett företag
som  tillverkar däck ned och flyttar till
Portugal. Det viktigaste skälet till  det
verkar  vara  att  företaget  får  större
bidrag   av   EU  för  att   flytta   sin
produktion   till   Portugal   och   inte
producera  i  Sverige. Det visar  att  vi
inte har en fri marknad med konkurrens på
neutrala  villkor  i Europa  i  dag.  Det
visar  också att EU:s egna system  sätter
den  fria  marknaden ur  spel.  De  stora
systemen   snedvrider  och   särbehandlar
olika  företag.  Det blir  viktigare  för
företagare  att lära sig söka  bidrag  än
att  försöka göra något som konsumenterna
efterfrågar.
Det vore lämpligt att, som kommissionären
sade,  lägga eventuella nationella hänsyn
åt  sidan  och se till Europas bästa  och
skapa  denna stormarknad. Då  kan  Europa
komma     i    fatt    USA    och     öka
levnadsstandarden lika snabbt som i  USA.
Man  måste  sluta  med särbehandling  och
stora politiska centralstyrda system  som
snedvrider konkurrensen. Min fråga är  om
det inte är dags att ordentligt reformera
och avveckla subventionssystemen.
Bengt-Ola Ryttar: Jag vill lyfta fram  en
aspekt  som är försummad i debatten.  När
man  är oense om medlemskapet i EU är man
inte  oense om någon detaljfråga utan  om
styrelseskicket. Det är något annat.  Jag
oroas  över  att konventet är  tänkt  att
spela  en  så  stor roll för utvecklingen
eftersom   jag   ser  stora   brister   i
representativiteten.
Jag  oroas också av kommissionärens åsikt
att  vi  skall titta på i vilken riktning
vi  vill  att EU skall utvecklas för  att
sedan  bestämma  vilka verktyg  vi  skall
använda för att nå de målen. Det är  inte
ett   traditionellt  sätt   att   se   på
hanteringen  av konstitutionella  frågor.
Traditionellt  har  man  diskuterat  fram
rimliga,  goda former för beslut  oavsett
vilka  politiska beslut som skall  fattas
inom den ramen.
Michel  Barnier:  Herr  Ordförande,   jag
beklagar att jag måste lämna Er om  några
minuter  för att träffa Fru Messing,  som
är  ansvarig  för de svenska  regionerna.
Men jag återkommer, om Ni önskar det.
Herr  Munkhammar, Ni framställde  tydligt
frågan  om  Continental,  om  risken  att
stänga en fabrik i Sverige på samma  gång
som  man öppnar en fabrik i Portugal. Jag
tror  inte att detta kommer att leda till
att   Ni   önskar   att  man   avvecklade
subventionssystemet.   Jag   förstår   de
svenska löntagarnas oro om det är bevisat
att de portugisiska statsstöden eller  de
europeiska   stöden  till  Portugal   har
förorsakat  stängningen av  en  fabrik  i
Sverige.  För  närvarande, och  jag  vill
betona  detta,  är  detta  samband   inte
bevisat. Min kollega Mario Monti  som  är
ansvarig för de statliga stöden  och  jag
har  bett  att man kontrollerar om  dessa
stöd konkurrerar. De statliga stöden, det
är  offentliga  portugisiska  pengar  som
Portugal   skulle  kunna  ge   till   ett
europeiskt  företag som etablerar  sig  i
Portugal.  Men  jag skall kontrollera  så
att de europeiska stöden, de strukturella
stöden till Portugal, inte har används på
ett  sätt som strider mot bestämmelserna.
I dessa två frågor har vi förhört oss hos
portugisiska myndigheter, och  vi  väntar
de  kommande  timmarna eller dagarna  att
erhålla ett exakt svar.
Föreställ  Er  att  EU inte  fanns,  Herr
Munkhammar,  att  det  inte  fanns  någon
Europakommission  som  kunde  kontrollera
saker  och ting, att vi befann oss  i  en
stor  frihandelszon.  Detta  skulle  vara
ännu   värre.  Ingenting  skulle   hindra
företagen att efter anbud och efterfrågan
och  i  eget intresse göra vad som  helst
för  att ta bort arbetstillfällen och att
låta tillverka på annat håll där det inte
finns  några  miljöregler, där  det  inte
finns några sociala regler.
Vi  har skapat en stor marknad som är  så
gott  som  civiliserad.  På  denna  stora
marknad  hjälper  vi  regioner  som   har
större svårigheter av de orsaker som  jag
nyss  beskrev.  Vi har en  myndighet  som
kontrollerar    att    konkurrensreglerna
respekteras.  Jag lovar Er  att  i  detta
speciella  fall, som i alla  andra  fall,
spelar  Kommissionen  sin  roll  på   ett
mycket opartiskt och objektivt sätt.  Det
hindrar  inte att vi befinner  oss  i  en
öppen  marknadsekonomi och att det  finns
företag som stänger och andra som bildas.
Men vi måste kontrollera att reglerna för
de  europeiska krediterna inte är  upphov
till  denna  affär. Det är vad  vi  skall
göra i detta specifika fall.
Herr Ryttar, jag vill precisera att ingen
är  tvingad  att  ansluta  sig  till  EU.
Länderna  som kommer att förena  sig  med
oss, liksom de som har anslutit sig,  har
gjort ett frivilligt val att gå med i EU.
De   som   går  med  godkänner  reglerna.
Naturligtvis  bör  man  deltaga   i   att
förbättra  den  allmänna styrningen.  Men
det  finns  vissa gemensamma  regler  och
instruktioner som skall respekteras.
Jag  är mycket förvånad över det Ni säger
om  representativiteten i Konventet.  Den
är i alla fall bättre än föregående metod
där   ministrarna   ensamma   diskuterade
Europas framtid utan att prata med  någon
annan  och  att statscheferna  beslutade.
Det är så det har gått till fram till nu.
Nu  har vi slutligen  Ni kan följa dessa
arbeten,  vi  finns framför Er,  Internet
fungerar, Era representanter redogör  för
Er  och  berättar regelbundet för Er  vad
som  händer  i alla fall gjort ett stort
framsteg för demokratin och öppenheten.
Ni  pratar  om  representativiteten.  Det
finns  nationella  parlamentariker.   Det
finns      ministrar.      Det      finns
europaparlamentariker. Alla dessa har  en
demokratisk  representativitet.   De   är
utsedda,  de är valda av majoriteter  och
de  representerar ibland minoriteter. Jag
håller  alltså inte med Er om  Konventets
representativitet.  Den  är   ett   stort
demokratiskt framsteg.
Ni  säger att det jag säger förvånar  Er,
eftersom jag pratade om riktningen  innan
jag  pratade om verktygen. Förlåt mig  om
jag  upprepar mig, men jag tror  att  med
respekt  för medborgarna måste man  först
prata  om riktningen, förstå vad  det  är
man   vill  göra  tillsammans  innan  man
börjar  pratar om verktygen. Det är  dags
att  se över de orsakspunkter som gör att
vi   är   tillsammans  i  EU.   Verktygen
existerar, vi står inte med tomma händer.
Vi  gör  inte rent hus med det förflutna.
Vi  har  en  mängd institutionsmekanismer
som  existerar. Det gäller att  förbättra
och  effektivisera dessa och göra dem mer
öppna, att lägga till mer legitimitet. Vi
skall  inte ta bort eller ändra på  allt.
Vi skall inte göra revolution.
Däremot, med den riktning som vi tar, vad
vill  vi  göra tillsammans? Det finns  en
debatt  som  är  nyttig  att  föra.   Jag
vidhåller  alltså att under denna  period
för  Konventet,  innan  man  studerar  de
institutionella    frågorna,    bör    vi
tillbringa några månader med att prata om
politiken och om det europeiska politiska
projektet,  att  motivera detta  projekt,
kontrollera om den väg vi gått är  riktig
och  se  hur man i medborgarnas intressen
tillsammans  kan komma fram  till  bättre
svar  eftersom  vi  är  tillsammans   med
dagens  utmaning, i synnerhet  utmaningen
beträffande   säkerhet,  arbetstillfällen
och underutveckling.
Tack för Er uppmärksamhet.
Ordföranden: Jag vill ta tillfället i akt
och tacka kommissionär Michel Barnier. Vi
tar  dig på orden när du säger att du  är
intresserad  av  att komma  tillbaka.  Vi
kommer att bjuda in dig senare i år,  när
konventet har arbetat ett tag och vi  kan
ha     en     uppföljning    av     denna
utskottsutfrågning. Vi är glada över  att
du  tog  dig  tid. Tack för  att  du  har
kommit  hit. Vi hoppas också att  du  får
ett  bra möte med Ulrica Messing och våra
lokala och regionala politiker.
Vi låter nu konventsledamöterna och Berit
Andnor,  ordförande i  EU  2004-kommittén
göra  några  avslutande kommentarer.  Jag
kanske  kan  ställa en fråga själv,  till
Andnor  och Lekberg som socialdemokrater.
Michel  Barnier  talar om det  förstärkta
samarbetet och att de länder som  har  en
gemensam  valuta  skall  kunna  diskutera
gemensam  skattepolitik. Jag  undrar  hur
det känns.
Göran    Lennmarker   (m):   Frågan    om
ekonomiskt  samarbete kan bli  en  av  de
punkter  där  det  kan  bränna   till   i
konventet. EU:s konstruktion innebär  att
EU  inte  har beskattningsrätt.  Det  har
inneburit  att EU inte sysslar med  tunga
politiska frågor som transfereringar  och
socialförsäkringar. Allt  det  ligger  på
det  nationella  planet.  Det  har  också
varit   mycket   bestämmande   för   EU:s
utveckling.  Jag  tror  att  det  i  allt
väsentligt skall fortsätta.
Jag   menar   att   EU  inte   skall   ha
beskattningsrätt.  Nu finansierar  vi  EU
genom medlemsavgift, utgiftsområde  27  i
den  svenska budgeten som vi antar här  i
riksdagen. Det menar jag skall fortsätta.
Däremot   förekommer   harmonisering   av
nationella    skatter.   Men    det    är
fortfarande skatter som länderna tar  ut,
vars  intäkter  tillfaller länderna.  Där
finns  redan i dag en viss harmonisering.
Det hänger samman med den inre marknaden.
Man   behöver   ha  en   viss   form   av
harmonisering. Men man skall  avväga  det
noggrant, för det är också en fördel  att
ha   konkurrens    skattekonkurrens  och
institutionell konkurrens. Det är dock en
annan  sak  som  inte har med  detta  att
göra.
Vi  måste ha ett EU där det blir  möjligt
att   växa   mycket  snabbt.   Många   av
kandidatländerna  har  en   oerhört   låg
levnadsstandard. De behöver  växa  68  %
per  år  under en hel generation för  att
komma   upp   i  en  anständig  europeisk
levnadsstandard.  Det  innebär  att  vårt
gemensamma  EU måste vara så  konstruerat
att  det  ger möjlighet till  en  oerhört
snabb tillväxt. Det innebär i sin tur att
vi  inte  kan  ha ett hårt  centraliserat
system utan vi måste ha ett liberalt  och
öppet EU som ger den möjligheten.
Irland  har  visat att det går  att  växa
mycket  kraftigt  år ut  och  år  in  och
därmed  komma  i  kapp.  Den  möjligheten
måste  också  central- och  östeuropéerna
ha.
En tredje synpunkt jag skulle vilja lägga
fram    gäller    öppenheten    i     den
globaliserade    delen.     Det     finns
protektionistiska  krafter,  även  om  de
aldrig säger att de är protektionistiska.
De  har alltid ett annat argument. Det är
viktigt att man inte ser EU som ett skydd
mot  globaliseringen. Europa  skall  vara
med   fullt   ut  i  den  internationella
utvecklingen. Det är en central punkt som
kanske  inte ger upphov till  lika  stort
bekymmer  i Sverige, att avveckla  tullar
och    se   till   att   vi   inte    har
skyddsinstinkt. Vi måste delta fullt  ut.
Jag  kan  tänka  mig  att  det  blir   en
brännpunkt under konventet.
Berit   Andnor  (s):  Som  en  avslutande
kommentar  vill jag bara understryka  hur
viktigt  det är att vi verkligen  för  ut
denna  debatt  till svenska  folket.  Den
parlamentariska kommitté som utgörs av EU
2004-kommittén  har  till   uppdrag   att
stimulera    en    bred,    öppen     och
förutsättningslös debatt i  hela  landet.
Vi  drog i gång arbetet under hösten. Det
är  ett  mycket stort och viktigt uppdrag
som  ligger framför oss alla, att se till
att   denna  debatt  inte  bara  förs   i
förstakammarsalen,            EU-nämndens
sammanträdesrum,        utrikesutskottets
sammanträdesrum och i kammaren, eller för
all  del också i en del andra sammanhang.
Vi behöver få en bred debatt ute.
Avslutningsvis  blev  det  en  diskussion
mellan Barnier och Ryttar om att vi måste
diskutera  vad  vi vill ha  EU-samarbetet
till, om vi skall nå framgång i det.  Vad
är  det vi vill ha EU till? Vilken typ av
politiska  frågor  skall  vi  besluta  om
gemensamt?  Vad  klarar  vi   bättre   på
nationell    nivå?   De   institutionella
frågorna  skall  föras  in  utifrån   den
politiska        diskussionen.        Den
utgångspunkten har vi haft i vårt arbete.
Det  är  också utifrån det som vi  bygger
vår  webbsida,  t.ex. Jag vill  verkligen
rekommendera den, eu2004.se.  Den  kommer
att  bli ett interaktivt instrument.  Det
blir  omröstningar. Vi kommer att använda
den    för   informationsspridning    och
tillhandahålla länkar till olika  ställen
i Europa.
Som  har sagts tidigare är det ett  unikt
tillfälle. För första gången  kan  vi  nu
gemensamt   diskutera   framtidsfrågorna,
inte bara i medlemsländerna utan också  i
kandidatländerna  på ett  folkligt  plan.
Det är alltså inte bara eliten utan också
svenska   folket  och  folket  i  Europas
stater   som  kan  delta.   Det   är   en
fantastisk möjlighet som vi måste ta vara
på.
En  kommitté på åtta ledamöter fixar inte
det här ensam. Det bygger helt och hållet
på  att  vi  kan få ett engagemang  kring
dessa   frågor,   en  aktivitet   ute   i
Folkrörelsesverige  bland  alla  tänkbara
organisationer och föreningar. Där har de
politiska  partierna  ett  mycket   stort
ansvar.
Vi    försöker    genom    bidragsgivning
stimulera  organisationer och föreningar.
Vi   är   precis  klara  med  den  första
omgången av bidrag. Vi kommer att  ha  en
ny omgång till hösten. Det är ett sätt.
Det   kommer  också  att  bli   regionala
konferenser och alla typer av aktiviteter
som  tänkas kan där vi diskuterar vad  vi
vill  ha  EU-samarbetet till och  hur  vi
skall  bestämma  tillsammans.  Jag   vill
understryka att det inte räcker att sitta
här  och  prata  om  frågorna.  De  måste
diskuteras av svenska folket.
Sören Lekberg (s): Efter denna order till
oss  i konventet vill jag understryka det
som  Berit  sade, att det är viktigt  att
debatten  kan föras brett. Upplägget  med
ett   konvent  är  unikt.  Vi  var   lite
skeptiska  från svensk sida.  Det  kanske
beror  på  att vi var egoistiska eftersom
riksdagen   faktiskt   har   ett    stort
inflytande över regeringskonferenserna, i
och  med  det samarbete vi har  lagt  upp
mellan  regering och riksdag.  Vi  tyckte
att vi hade full kontroll och att vi inte
behövde något konvent.
Det  är  unikt  att man har  en  så  stor
församling   med   representanter    från
medlemsländerna,        kandidatländerna,
regeringarna,               kommissionen,
Europaparlamentet  och diskuterar  öppet.
Konventet är totalt genomskinligt och har
en  hemsida där man på svenska kan  följa
alla  dokument och inlägg. Det  är  unikt
och  bör  innebära att vi  för  en  gångs
skull  kan  få  en bred fokuserad  debatt
kring   frågor  som  normalt  sett   bara
experter  ägnar  sig åt. Jag  hoppas  att
debatten  skall bli bred, och  det  vilar
ett  stort  ansvar på oss som  är  med  i
konventet att ställa upp, inte  bara  här
utan   runtom   i  landet,  och   försöka
förklara  vad  man diskuterar.  Vi  skall
naturligtvis även ta med oss idéerna till
konventet.
Ordföranden:   Jag   tackar   för   visat
intresse  och hoppas att ni har fått  med
er en hel del om den diskussion som pågår
om   EU:s  framtidsfrågor.  Debatten  har
egentligen bara startat, som Berit Andnor
säger.  Det  gäller  att  få  ut  den   i
stugorna  också  så att  arbetet  får  en
folklig förankring.
Elanders Gotab, Stockholm  2002


_______________________________
1  COSAC,  en förkortning av den  franska
benämningen   Conférence   des    organes
spécialisés     dans     les     affaires
communautaires et européennes de  lUnion
européenne,    är    ett    fördragsfäst
samarbetsorgan    mellan     EU-ländernas
nationella  parlaments särskilda  utskott
eller   nämnder   för   EU-frågor    samt
Europaparlamentet.
2 Källor för den följande framställningen
om terminologi är främst:
Bogdanor,     Vernon,    The    Blackwell
Encyclopaedia   of   Political   Science,
Blackwell Publishers, Oxford, 1991.
Bealey,  Frank, The Blackwell  Dictionary
of     Political    Science,    Blackwell
Publishers, Oxford, 2000.
Kjell  Goldman,  Mogens N.  Pedersen  och
Öyvind          Österud,          (red.),
Statsvetenskapligt               Lexikon,
Universitetsförlaget, Stockholm, 1997.
Lipset,  Seymor Martin, The  encyclopedia
of democracy, Routledge, London, 1995.
Nationalencyklopedin.
3  Demokrati  och  makt  i  Sverige  (SOU
1990:44).
4 Magnus JerneckJanerik Gidlund, Komplex
flernivådemokrati, Kristianstad 2001.
5 Parisfördraget ingicks på en på förhand
begränsad  tid  om  50  år,  räknat  från
ikraftträdandet  den 23  juli  1952,  och
upphör därför med automatik att gälla den
23 juli 2002.
6  Prop. 1994/95:19 Sverige medlemskap  i
Europeiska unionen, del 4, bilaga  13  s.
47.
7  Det  är  inte första gången denna  idé
presenteras  av  franska parlamentariker,
men  genom  konventets öppna  arbetsmetod
finns inlägg av denna karaktär nu samlade
i  dokumentform  och kan  lätt  uppsökas,
jämföras och hänvisas till.
8 Art. 3.6; EGT L 149, 23.6.2000, s. 21.
9  COSAC,  en förkortning av den  franska
benämningen   Conférence   des   organes
spécialisés     dans     les     affaires
communautaires et européennes de  lUnion
européenne,    är    ett    fördragsfäst
samarbetsorgan   mellan   de   nationella
parlamentens   särskilda  utskott   eller
nämnder      för      EU-frågor      samt
Europaparlamentet.
10 Dok. CONV/02 samt COR 2.