Arbetsskadefrågor m.m.
Betänkande 1995/96:SfU3
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1995/96:SFU03
Arbetsskadefrågor
Innehåll
1995/96 SfU3
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande sex motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994/95, vilka i huvudsak rör arbetsskadeförsäkringen. En av motionerna gäller arbetshjälpmedel till synskadade.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats tre reservationer.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:Sf221 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att medel från försäkringskassorna för att producera arbetshjälpmedel i form av talkassetter och punktskrift överförs till Tal- och punktskriftsbiblioteket enligt vad i motionen anförts om en smidigare administration som ger synskadade snabbare tillgång till ny branschinformation.
1994/95:Sf222 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen återinför det tidigare begreppet arbetsskada enligt vad i motionen anförts om att avvakta översynsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder till förbättringar för den enskildes rehabilitering vid arbetsskada,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att minska samhällets kostnader för arbetsskadorna.
1994/95:Sf223 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall samt åtgärder för att hindra särbehandling av denna yrkesgrupp.
1994/95:Sf240 av Eva Eriksson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa möjlighet att bedriva försöksverksamhet.
Utskottet
Arbetsskadeförsäkringen
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. LAF omfattar skador till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även olycksfall vid färd till eller från arbetet räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.
Reglerna för ersättning enligt LAF har till följd av bl.a. kostnadsutvecklingen ändrats betydligt under senare år. Fr.o.m. den 1 januari 1993 har kravet på skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet till hög grad av sannolikhet. Även den s.k. bevisregelns utformning har skärpts så att orsakssamband numera skall anses föreligga mellan en skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet om övervägande skäl talar för ett sådant samband. Vidare gäller sedan den 1 juli 1993 att rätten till arbetsskadesjukpenning har slopats för den som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Från samma tidpunkt gäller vidare att ersättning för kostnader från arbetsskadeförsäkringen utges bara för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel och att frågan om en försäkrad har ådragit sig en arbetsskada endast prövas i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt LAF. De vidtagna förändringarna innebär att för den som ådragit sig en arbetsskada föreligger numera i regel endast rätt till arbetsskadelivränta. Livränta utges vid bestående nedsättning av arbetsförmågan, och ersättningen skall i princip utgöra skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft som oskadad och den inkomst som han trots skadan kan beräknas få. Livräntan ersätter en årlig inkomstförlust upp till sju och en halv gånger basbeloppet.
I motion Sf222 yrkande 1 av Hans Andersson m.fl. (v) begärs att riksdagen återinför det tidigare begreppet arbetsskada i avvaktan på översynen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Motionärerna anför att skärpningen av reglerna i LAF i första hand har betydelse för rätten till arbetsskadeersättning vid belastningsskador, och i största utsträckning drabbar kvinnor. Vidare minskar arbetsgivarnas incitament till att vidta sanerande åtgärder på arbetsplatsen. Även forskningen inom arbetsmiljöområdet kan komma att påverkas negativt.
I samma motion (yrkandena 2 och 3) begärs tillkännagivanden om åtgärder för att förbättra den enskildes rehabilitering vid arbetsskada och för att minska samhällets kostnader för arbetsskadorna. Motionärerna anser att försäkringskassorna skall ha ett centralt ansvar för rehabiliteringen av dem som drabbas av arbetsskador. En snabbare handläggningstid i kassorna kommer enligt motionärerna att öka förutsättningarna för att rehabiliteringsinsatserna skall lyckas. De framhåller bl.a. att studier har visat att tidsfaktorn har en avgörande betydelse för möjligheterna att få dem som drabbats av sjukdom tillbaka till arbetslivet. Vidare kan bl.a. differentierade arbetsgivaravgifter stimulera till en bättre arbetsmiljö och på så sätt minska antalet arbetsskador och därmed även samhällskostnaderna.
Utskottet har i sitt betänkande 1993/94:SfU12 behandlat liknande mo- tionsyrkanden. Beträffande begreppet arbetsskada erinrade utskottet om att utskottet i betänkande 1992/93:SfU8 hade anfört bl.a. att det med beaktande av hur reglerna i LAF tillämpades var tveksamt om gränserna för de i grunden arbetsrelaterade skadorna och de icke arbetsrelaterade skadorna kunde upprätthållas. Enligt utskottet kunde ett genomförande av de föreslagna reglerna innebära bättre möjligheter i detta hänseende och på så sätt stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Utskottet hade vidare ansett att man med hänsyn till det rådande ekonomiska läget inte kunde avvakta det kommande beredningsarbetet. Utskottet vidhöll denna uppfattning och avstyrkte därför bifall till motionsyrkandet i fråga.
Vad gäller ansvaret för rehabiliteringen av arbetsskadade resp. minskning av samhällets kostnader för arbetsskador ansåg utskottet, likaledes i betänkandet 1993/94:SfU12, med hänvisning till Sjuk- och arbetsskadeberedningens uppdrag att resultatet av beredningens arbete borde avvaktas. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionsyrkandena.
Utskottet konstaterar att Sjuk- och arbetsskadeberedningen (numera Sjuk- och arbetsskadekommittén) enligt nya direktiv (dir. 1995:54) om försäkringsskydd och rehabilitering vid ohälsa skall utforma förslag till en av staten organiserad allmän ohälsoförsäkring, som ger ersättning för inkomstbortfall orsakat av temporärt eller varaktigt nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom, skada eller funktionshinder. Den allmänna ohälsoförsäkringen skall ersätta sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen. I kommitténs uppdrag ingår även att utforma regler för en obligatorisk tilläggsförsäkring som ger ersättning för inkomstbortfall orsakat av arbetsskada samt analysera för- och nackdelar med att föra över det organisatoriska och finansiella ansvaret för denna försäkring till arbetsmarknadens parter. Kommittén kan enligt direktiven därvid analysera för- och nackdelar med en ordning där premien differentieras utifrån antingen ett retrospektivt synsätt där kostnader för arbetsskador beaktas eller ett prospektivt synsätt där hänsyn tas till insatser med syfte att förebygga ohälsa och att rehabilitera långtidssjukskrivna.
Kommittén har avgett ett delbetänkande (SOU 1995:149) om försäkringsskydd vid sjukdom. Kommitténs arbete skall vara avslutat den 30 juni 1996.
Såvitt gäller frågan om ett återinförande av det tidigare begreppet arbetsskada vidhåller utskottet sin ovan redovisade inställning. I övrigt anser utskottet att de av motionärerna väckta frågorna ryms inom ramen för de nya direktiven till Sjuk- och arbetsskadekommittén. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf222 yrkandena 1-3.
I motion Sf223 begär Siw Persson (fp) ett tillkännagivande om åtgärder för att hindra att tandsköterskor särbehandlas vid arbetsskadebedömningar. Enligt motionären har ett stort antal tandsköterskor förgäves försökt att få sina skador klassade som arbetsskador till följd av amalgamexposition i arbetet och det måste omgående utredas varför de särbehandlas i sina sjukdomsfall.
Utskottet har tidigare behandlat frågor som rör tandvårdspersonals situation med avseende på arbetsskadeförsäkringen. I utskottets ovan nämnda betänkande 1992/93:SfU8 pekade utskottet på att kvinnors och mäns sjukdomar skall bedömas utifrån samma regler samt erinrade om att vid tillämpningen av principen "försäkrad i befintligt skick" bör också beaktas att kvinnors förmåga i vissa avseenden är annorlunda än mäns. Utskottet förutsatte därvid att berörda myndigheter följde den praxis som domstolarna utvecklade i syfte att få klarlagt i vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och ökad kunskap om arbetsmiljön påverkar domstolarnas bedömning. Utskottet hänvisade samtidigt till Arbetarskyddsstyrelsens år 1989 utfärdade allmänna råd om arbete med kvicksilver och amalgam inom tandvården och till att Socialstyrelsen i en expertrapport (Ds 1992:95) hade presenterat förutsättningarna för att successivt avveckla amalgamet under 1990- talet liksom en bedömning av insatsbehovet vid en omedelbar avveckling. Utskottet avstyrkte bifall till ett motionsyrkande i ämnet.
I betänkande 1993/94:SfU12, vari ett motsvarande yrkande behandlades, hänvisade utskottet till nyss nämnda betänkande och avstyrkte bifall till motionen i fråga.
Lagen om arbetsskadeförsäkring bygger på ett generellt skadebegrepp, som omfattar i princip varje skada som kan härledas till en skadlig faktor i arbetet. Lagen är vidare så utformad att mäns och kvinnors sjukdomar skall bedömas utifrån samma regler. Lagstiftningen får således från denna synpunkt sett anses utformad på ett adekvat sätt. Beträffande lagens tillämpning i praxis varken kan eller bör utskottet anlägga några synpunkter. Utskottet konstaterar dock att principen om försäkring i befintligt skick ger utrymme för att vid tillämpningen ta hänsyn till kvinnors och mäns olika förmåga. I övrigt förutsätter utskottet att Riksförsäkringsverket, som har att verka för att socialförsäkrings- och bidragssystemet tillämpas på ett likformigt och rättvist sätt, följer utvecklingen av praxis i arbetsskademål. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf223.
Utskottet vill erinra om att riksdagen ställt sig bakom regeringens förslag om att avveckla amalgamanvändningen i tandvården senast år 1997 (bet. 1993/94:JoU23, rskr. 1993/94:273).
Beslutsordningen i arbetsskade- och förtidspensionsärenden
Som nämnts i det föregående slopades rätten till arbetsskadesjukpenning fr.o.m. den 1 juli 1993. Numera föreligger således i princip endast rätt till arbetsskadelivränta. Eftersom frågan om en försäkrad har ådragit sig en arbetsskada endast skall prövas i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt LAF prövar försäkringskassan i regel numera endast frågan om rätt till livränta.
Fr.o.m. den 1 januari 1997 slopas enligt beslut av riksdagen de s.k. äldrereglerna, dvs. särreglerna för rätt till förtidspension eller sjukbidrag för personer som är 60 år eller äldre (prop. 1994/95:147, bet. 1994/95:SfU10, rskr. 1994/95:343).
I motion Sf240 av Eva Eriksson (fp) begärs ett tillkännagivande om att ge Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa möjlighet att bedriva försöksverksamhet. Motionären anser att tjänsteman hos försäkringskassan skall få besluta dels i alla arbetssjukdomsärenden som ej rör livränta, dels i ärenden om förtidspension till försäkrad som är 60 år eller äldre.
Mot bakgrund av vad nyss anförts om slopad arbetsskadesjukpenning och slopade äldreregler anser utskottet att motion Sf240 inte påkallar någon riksdagens åtgärd.
Arbetshjälpmedel
Enligt förordning (1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel m.m. kan arbetsgivare och enskilda funktionshindrade söka bidrag för arbetshjälpmedel hos Arbetsmarknadsverket för arbetslösa och nyanställda. Bidrag får lämnas när en funktionshindrad anställs och för behov som framkommer de första tolv anställningsmånaderna. För övriga anställda gäller att bidrag kan sökas hos försäkringskassan.
Bidrag från försäkringskassan lämnas enligt förordningen (1991:1046) om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel som ett led i rehabiliteringen av en förvärvsarbetande försäkrad. Bidrag kan lämnas till arbetsgivaren eller den försäkrade. Bidraget får bl.a. avse kostnaden för köp av sådana hjälpmedel som behövs för att den försäkrade skall kunna utföra sitt arbete. Bidraget är maximerat till 50 000 kr för arbetsgivaren och den försäkrade vardera. I vissa fall kan dock ersättning utges med högre belopp. För budgetåret 1995/96 har anvisats medel med högst 157,5 miljoner kronor.
Hans Andersson m.fl. (v) begär i motion Sf221 att medel från försäkringskassorna för att producera arbetshjälpmedel i form av talkassetter och punktskrift överförs till Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB). Enligt motionärerna är det väsentligt att en synskadad för att upprätthålla och fördjupa sin kompetens kan delta i fort- och personalutbildning och få tillgång till aktuell litteratur inom sitt sakområde. Att få tillgång till denna typ av material genom ersättning från försäkringskassan är en långsam och omständlig procedur, och den synskadade kan riskera att komma efter i kompetensutvecklingen. Om TPB hade hand om medlen och ansvaret för att administrera denna verksamhet skulle det enligt motionärerna underlätta för den synskadade.
Utskottet har i betänkande 1994/95:SfU1 behandlat ett liknande motions-yrkande. Utskottet uttalade - efter att ha inhämtat yttrande från Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet - att utskottet delade den uppfattning som hade framförts i remissyttrandena att den nuvarande ordningen borde bibehållas. Utskottet pekade också på att Handikapputredningen i sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) hade haft samma uppfattning. Utredningen hade föreslagit att försäkringskassans möjligheter att ge bidrag borde öka vid progredierande sjukdomar eller vid nya svåra funktionsnedsättningar. Utskottet utgick från att Riksförsäkringsverket i enlighet med vad verket hade anfört i sitt yttrande fortsättningsvis skulle komma att verka för ett smidigare administrativt förfarande vid ansökan om arbetshjälpmedel. Utskottet avstyrkte bifall till motionen i fråga.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker därför bifall till motion Sf221.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande arbetsskadebegreppet
att riksdagen avslår motion1994/95:Sf222 yrkande 1,
res. 1 (v)
res. 2 (mp)
2. beträffande rehabilitering vid arbetsskada m.m.
att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf222 yrkandena 2-3,
res.1 (v)
3. beträffande tandsköterskors arbetsskador
att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf223,
4. beträffande beslutsordningen i arbetsskade- och förtidspensionsärenden
att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf240,
5. beträffande arbetshjälpmedel
att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf221.
res.3 (v)
Stockholm den 15 februari 1996
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Maj-Inger Klingvall
I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Maud Björnemalm (s), Margit Gennser (m), Ingrid Skeppstedt (c), Lennart Klockare (s), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Sven-Åke Nygårds (s), Ulla Hoffmann (v), Ronny Olander (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kds), Mona Bergludn Nilsson (s) och Åke Sundqvist (m).
Reservationer
1. Arbetsskadebegreppet och rehabilitering vid arbetsskada m.m. (mom. 1 och 2)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med Utskottet har och slutar med yrkandena 1-3. bort ha följande lydelse:
Med skadlig inverkan i arbetet avses numera inverkan av en faktor i arbetet som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till den skada som den försäkrade har. Tidigare ställdes krav på att den skadliga faktorn sannolikt kunde ge upphov till skadan. Förändringen har inneburit att man numera i princip måste leda i bevis att den skadliga arbetsmiljön gett upphov till skadan. Även bevisregeln har skärpts. Skärpningarna i arbetsskadeförsäkringen har i första hand haft betydelse för rätten till ersättning vid belastningsskador, något som i hög utsträckning drabbar kvinnor. Arbetsplatserna är i regel utformade för män, vilket är en orsak till att risken för arbetsskador är stor bland kvinnor. En annan orsak är den generellt dåliga arbetsmiljön i lågbetalda s.k. kvinnoyrken. Med skärpningarna har kvinnors arbetsskador definierats bort. Utskottet anser därför att arbetsskadebegreppet och bevisregeln bör återställas till vad som tidigare gällde, i avvaktan på resultatet av Sjuk- och arbetsskadekommitténs arbete, och regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med lagförslag i frågan.
Beträffande rehabilitering av arbetsskadade kan enligt utskottets mening många förändringar till det bättre företas. Exempelvis kan företagshälsovården och företagens skyddsorganisationer vara en första instans vid utredning av arbetsskador. Yrkesinspektionen bör ges ökade möjligheter att ingripa och statistikhanteringen bör förbättras så att ISA får en bättre information om bristerna i arbetsmiljön. Försäkringskassorna bör ha ett centralt ansvar för rehabilitering. Om kassorna befrias från sin roll att via arbetsskadeutredningar skydda fondpengar, finns förutsättningar att snabbt inleda rehabilitering av dem som drabbats av skador. Den snabbare handläggningstiden, då man även skall lösa den försäkrades ekonomiska problem, kommer att ge förutsättningar för att rehabiliteringsinsatserna kommer att lyckas. Åtskilliga utredningar har visat att tidsfaktorn är den viktigaste faktorn när det gäller en återgång till arbetslivet. Förbättringar av arbetsmiljön innebär också att samhällets kostnader för arbetsskadorna minskar. Differentierade arbetsgivaravgifter kan enligt utskottets uppfattning rätt utformade fungera så att miljön på arbetsplatserna förbättras. För arbetsgivarna måste det vara lönsamt med en god arbetsmiljö.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 och 2 bort ha följande lydelse:
1. beträffande arbetsskadebegreppet
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf222 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande rehabilitering vid arbetsskada m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf222 yrkandena 2-3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Arbetsskadebegreppet (mom. 1)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med Utskottet har och slutar med yrkandena 1-3. bort ha följande lydelse:
Geom den skärpning av arbetsskadebegreppet som skett måste man numera i princip leda i bevis att den skadliga arbetsmiljön gett upphov till den aktuella skadan. Samtidigt har den s.k. bevisregeln skärpts. Skärpningarna i arbetsskadeförsäkringen har i första hand haft betydelse för rätten till ersättning vid belastningsskador, något som i hög utsträckning drabbar kvinnor. Enligt utskottets uppfattning bör, i avvaktan på resultatet av Sjuk- och arbetsskadekommitténs arbete, arbetsskadebegreppet och bevisregeln återställas till vad som tidigare gällde, och regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med lagförslag i frågan. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande arbetsskadebegreppet
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf222 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Arbetshjälpmedel (mom. 5)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med Utskottet har och på s. 6 slutar med motion Sf221. bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att medel från försäkringskassorna för att producera arbetshjälpmedel i form av talkassetter och punktskrift bör överföras till Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB). Enligt utskottet är det väsentligt att en synskadad för att upprätthålla och fördjupa sin kompetens kan delta i fort- och personalutbildning och få tillgång till aktuell litteratur inom sitt sakområde. Att få tillgång till denna typ av material genom ersättning från försäkringskassan är en långsam och omständlig procedur, och den synskadade kan riskera att komma efter i kompetensutvecklingen. Om TPB hade hand om medlen och ansvaret för att administrera denna verksamhet skulle det underlätta för den synskadade. Vad nu anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande arbetshjälpmedel
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf221 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95 1 Utskottet 2 Arbetsskadeförsäkringen 2 Beslutsordningen i arbetsskade- och förtidspensionsärenden 4 Arbetshjälpmedel 5 Hemställan 6 Reservationer 6 1. Arbetsskadebegreppet och rehabilitering vid arbetsskada m.m. (mom. 1 och 2) 6 2. Arbetsskadebegreppet (mom. 1) 7 3. Arbetshjälpmedel (mom. 5) 8 Gotab, Stockholm 1996