Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
Betänkande 1993/94:SoU16
Socialutskottets betänkande
1993/94:SOU16
Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
Innehåll
1993/94
SoU16
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition om ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och tre motionsyrkanden som väckts med anledning av propositionen. Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen och avstyrker motionerna. Utskottets s-ledamöter yrkar i en reservation avslag på propositionen.
Propositionen
I proposition 1993/94:97 föreslår regeringen (Socialdepartementet) att riksdagen antar förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. lag om ändring i brottsbalken.
Propositionens lagförslag fogas till betänkandet som bilaga.
Motionerna
1993/94:So31 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1993/94:97 Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
1993/94:So32 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1993/94:97 om ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av lagen om vård av missbrukare i vissa fall enligt vad i motionen anförts om hur intentionerna med lagen har uppfyllts.
Utskottet
Bakgrund
Socialtjänstlagen (1980:620)(SoL) är den lag som i första hand reglerar socialnämndens arbete med missbrukare. Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) är ett komplement till SoL och reglerar de situationer då frivillig vård bedöms vara otillräcklig och då tvångsmässig vård enligt annan lagstiftning inte är påkallad.
Nuvarande LVM är från 1988 och föregicks av en äldre lag från 1981 (1981:1243). Enligt den äldre LVM hade länsstyrelsen hela ansvaret för utredning och ansökan om tvångsvård av missbrukare. Regeringen föreslog i proposition (prop. 1987/88:147) att länsstyrelsen skulle behålla ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM men att socialnämnden skulle anlitas för själva utredningsarbetet. Propositionen byggde på ett betänkande av den parlamentariskt sammansatta Socialberedningen, Missbrukarna, socialtjänsten, tvånget (SOU 1987:22). Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens proposition (bet. 1987/88:SoU25, rskr. 1987/88:382).
Regeringen beslutade i maj 1992 att en särskild utredare skulle tillkallas för att analysera förutsättningarna för och konsekvenserna av att tillståndsgivningen enligt lagen (1977:293) om handel med drycker överförs till kommunerna samt för att utreda om socialnämnderna skulle få det fulla ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM. Bakgrunden till utredningens uppdrag var i första hand den rådande arbetssituationen vid länsstyrelserna, vilken gjort det svårt eller omöjligt för länsstyrelserna att fullgöra sina uppgifter som regional tillsyns- och expertmyndighet.
Utredaren har i betänkandet Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården (SOU 1993:31) bl.a. föreslagit att ansvaret för utredning och ansökan om vård enligt LVM skall överföras från länsstyrelsen till respektive kommun.
Propositionen
I propositionen föreslås att socialnämnden, i stället för som nu länsstyrelsen, skall ha ansvaret för utredning av behov av tvångsvård för vuxna missbrukare. Nämnden skall enligt regeringen också ha ansvaret för att ansökan om beredande av tvångsvård görs hos länsrätten.
När det gäller frågan om det bör vara länsstyrelsen eller socialnämnden som svarar för utredning och ansökan om LVM-vård anser regeringen att den ideologiska synen på socialtjänstens roll i fråga om tvångsvård har förändrats. Även om det fortfarande finns förespråkare för uppfattningen att förtroendet för socialtjänsten försämras om socialtjänsten också kan initiera tvångsvård, förefaller de flesta numera anse att detta spelar en underordnad roll för relationen till klienten. Klienten vet ändå att frågan om tvångsvård kan aktualiseras om inte behövlig behandling kommer till stånd på frivillig väg. När det gäller omhändertagande av barn och ungdomar enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) har socialnämnden ensam ansvaret för utredning och ansökan, utan att detta gett anledning till motsvarande diskussion och problem.
Det har länge varit en strävan att effektivisera länsstyrelsens tillsyn på det sociala området så att länsstyrelserna verkligen kan fungera som den stödjande regionala fackexpertis för kommunernas socialtjänst som ursprungligen förutsattes. Detta har i praktiken visat sig omöjligt för länsstyrelserna främst eftersom de varit arbetstyngda med löpande ärenden. Enligt regeringen är det därför angeläget att finna möjliga alternativ för att avlasta länsstyrelserna löpande ärenden i syfte att skapa förutsättningar för en mera aktiv och effektiv tillsyn. En lämplig ärendegrupp är LVM-ärendena. Socialnämnderna har stor kunskap och erfarenhet inom just missbrukarvården. Det är socialtjänsten som har ansvaret för all frivillig missbrukarvård, både den som kan vara ett alternativ till tvångsvård och den efterföljande vård som ges efter en period av tvångsvård. Socialtjänsten känner väl till förhållandena för de flesta missbrukare som är aktuella för LVM-vård. Det vore därför en naturlig uppgift för socialtjänsten att också utreda frågan om eventuell LVM-vård och vid behov initiera sådan.
I en tid som är ekonomiskt bekymmersam ökar riskerna för att lokala ekonomiska hänsyn påverkar ramen för missbrukarvården och att tvångsvård inte alltid kommer till stånd när det behövs. Ekonomisk åtstramning är enligt regeringen inte enbart av ondo, utan kan framtvinga en kritisk omprövning och granskning av den vård som lämnas och därmed leda till en effektivare och för den enskilde mer ändamålsenligt utformad behandling.
Den förändring som föreslås måste mötas med en kraftigt intensifierad tillsyn från länsstyrelsens sida, inbegripet kontroll av handläggningen av enskilda ärenden genom stickprov eller med anledning av klagomål från enskilda eller myndigheter. Att de resurser som länsstyrelserna hittills använt för LVM-ärenden frigörs får sålunda inte leda till att dessa tas i anspråk för andra ändamål än för det sociala området. Med en intensifierad tillsyn kan det finnas förutsättningar att vidmakthålla den konsekventa rättstillämpning som uppnåtts genom länsstyrelsernas bevakning av och initiativrätt i LVM-ärenden.
Myndigheter som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare samt läkare skall anmäla till socialnämnden, i stället för som nu till länsstyrelsen, om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Likaså bör det vara socialnämnden som beslutar om läkarundersökning och utser läkare. Om en domstol överlämnar en person som begått en brottslig gärning till vård enligt LVM skall det åvila socialnämnden, i stället för länsstyrelsen, att föranstalta om behövlig vård.
Enligt regeringens uppfattning torde förändringarna komma att innebära ett obetydligt merarbete för socialtjänsten. Någon kostnadsomfördelning mellan stat och kommuner bör därför inte komma i fråga. Det resurstillskott hos länsstyrelserna som blir följden av förslaget bör användas för att förstärka länsstyrelsernas tillsynsarbete inom det sociala området.
Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Motionerna
I två motioner yrkas avslag på propositionen.
I motion 1993/94:So31 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen avslår propositionen. Motionärerna anför bl.a. att den nuvarande ordningen har fungerat bra. De föreslagna arbetsuppgifterna skall även i fortsättningen handläggas av länsstyrelsen. Det främsta argumentet för detta är vikten av en enhetlig rättstillämpning. Genom länsstyrelsens initiativrätt har skillnader mellan olika kommuners synsätt och handläggning motarbetats. Det finns en betydande risk att kommunens ekonomi blir styrande för bedömningen av tvångsvård, som är en kostsam vårdform. Tvångsvård är ett så allvarligt ingripande i människors liv att det dubbelarbete som i dag sker, är motiverat. Det stärker rättssäkerheten.
I motion 1993/94:So32 av Eva Zetterberg m.fl. (v) yrkas dels att riksdagen avslår propositionen (yrkande 1), dels att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av om intentionerna med lagen om vård av missbrukare i vissa fall har uppfyllts (yrkande 2). Motionärerna anför bl.a. att förslaget medför en påtaglig risk att tillämpningen av lagen i hög grad kommer att variera mellan olika kommuner, till men för rättssäkerheten. Det finns också en risk för att hot om LVM kommer att användas som påtryckningsmedel för frivilliga insatser. Några nya resurser kommer inte att ges till kommunerna. En redan trängd socialtjänst får en tyngre arbetsbelastning. Förslaget läggs fram utan att det skett någon utvärdering av den hittillsvarande lagtillämpningen trots att lagen varit i kraft mer än tio år.
Utskottets bedömning
Utskottet anser i likhet med regeringen att uppgiften att ansvara för utredning av behov av vård enligt LVM och att ansöka om sådan vård hos länsrätten bör åvila socialnämnden. Socialnämnden har stor kunskap och erfarenhet inom missbrukarvården och känner bäst till förhållandena för de missbrukare som är aktuella för LVM-vård. Det är därför naturligt att socialnämnden tar över länsstyrelsens uppgift att ansvara för att frågan om eventuell LVM-vård blir utredd och att ansöka om sådan vård. Genom att avlasta länsstyrelsen LVM-ärendena och således frigöra resurser skapas bättre förutsättningar för en mer aktiv och effektiv tillsyn. Med en intensifierad tillsyn finns det även föutsättningar att vidmakthålla den konsekventa rättstillämpning som hittills uppnåtts genom länsstyrelsernas bevakning av och initiativrätt i LVM-ärenden. Utskottet avstyrker därför motionerna So31 (s) och So32 (v) yrkande 1. Utskottet tillstyrker förslagen till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och till lag om ändring i brottsbalken.
Utskottet anser inte att det nu finns skäl att hos regeringen begära en utvärdering av LVM och avstyrker därför motion So32 yrkande 2.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande avslag på propositionens förslag att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So31 och 1993/94:So32 yrkande 1, res. (s) 2. beträffande lagförslagen att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till a) lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, b) lag om ändring i brottsbalken,
3. beträffande utvärdering av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall att riksdagen avslår motion 1993/94:So32 yrkande 2.
Stockholm den 8 februari 1994 På socialutskottets vägnar Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m) och Hans Karlsson (s).
Reservation (mom. 1)
Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall och Hans Karlsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 4 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "i brottsbalken." bort ha följande lydelse: Utskottet anser att länsstyrelsen även i fortsättningen skall ha ansvaret för utredning av behov av tvångsvård för vuxna missbrukare och för att ansökan om beredande av tvångsvård görs hos länsrätten. Denna ordning har fungerat bra. Utredningarna från länsstyrelserna håller hög kvalitet. Genom länsstyrelsens initiativrätt har skillnader mellan olika kommuners synsätt och handläggning motarbetats. Det främsta skälet för att länsstyrelsen skall handlägga dessa arbetsuppgifter är vikten av en enhetlig rättstillämpning. Om kommunen tar över dessa uppgifter finns en betydande risk att kommunens ekonomi blir styrande för bedömningen av tvångsvård. Med bifall till motionerna So31 (s) och So32 (v) yrkande 1 avstyrker utskottet propositionen.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa: 1. beträffande avslag på propositionens förslag att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:So31 och 1993/94:So32 yrkande 1 avslår propositionen,
1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
Bilaga
2 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken