Ändringar i trafikskadelagen
Betänkande 1992/93:LU35
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU35
Ändringar i trafikskadelagen
Innehåll
1992/93 LU35
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i proposition 1992/93:8 såvitt gäller införande av självrisk på ersättning vid sakskada som vållats av okänt fordon samt jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon och därmed befordrad egendom. Propositionens förslag i förstnämnda hänseende innebär att det införs en självrisk om 10 % av basbeloppet, i dag 3 440 kr. När det gäller jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon och därmed befordrad egendom innebär regeringens förslag att förekomsten av ansvarsförsäkring hos den skadeståndsskyldige skall beaktas vid bedömningen av om jämkning skall ske.
Vidare behandlas i betänkandet fyra motioner som gäller trafikskadelagen, varav en (v) väckts med anledning av propositionen, en (fp) under den allmänna motionstiden 1991/92 och två (nyd) under den allmänna motionstiden innevarande år.
På utskottets begäran har yttrande i ärendet avgetts av Televerket, Vägverket, Svenska elverksföreningen, Svenska kommunförbundet och Trafikförsäkringsföreningen. Vidare har en skrivelse inkommit från Svenska Samernas Riksförbund. Yttrandena har intagits i bilaga 4 till betänkandet. Därutöver har Trafikförsäkringsföreningen inkommit med ytterligare skrivelser i ärendet.
Utskottet tillstyrker att en självrisk på ersättning vid sakskada som vållats av okänt fordon införs. Utskottet förordar dock den ändringen i förhållande till regeringens förslag att självrisken bestäms till ett lägre belopp nämligen 5 % av basbeloppet, dvs. 1 720 kr med nuvarande basbelopp. Utskottet förordar också ett tillkännagivande som innebär att regeringen under hösten 1993 bör återkomma med förslag om självriskens storlek när det gäller bl.a. trafikdödade renar. I avvaktan på en sådan särreglering förordar utskottet ett uppskjutet ikraftträdande av bestämmelsen om självrisk till den 1 januari 1994. När det gäller jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon förordar utskottet ett tillkännagivande om att frågan skall övervägas ytterligare. Mot bakgrund av förändringar när det gäller EES-avtalet föreslår utskottet en justering i 8§ trafikskadelagen.
Till betänkandet har fogats en reservation (nyd).
Propositionen
I proposition 1992/93:8 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen. Lagförslaget omfattar ändringar i 8, 16, 18 och 20§§. Vidare föreslås en ny paragraf, 8 a§. Lagförslaget återfinns i bilaga 1 till betänkandet.
På utskottets hemställan antog riksdagen hösten 1992 de föreslagna ändringarna såvitt avser 8 och 20§§. Vidare antog riksdagen förslaget till 8 a§ (bet. 1992/93:LU7, rskr. 45).
Utskottet behandlar i föreliggande betänkande lagförslaget såvitt gäller 16 och 18§§.
Motioner
Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:8
1992/93:L1 av John Andersson m.fl. (v) vari hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om självrisk i samband med smitningsolyckor enlig vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att ingen jämkning skall ske av skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon eller därmed befordrad egendom.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L607 av Bengt Harding Olson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om väghållares ansvar.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:L603 av Ian Wachtmeister och Kenneth Attefors (nyd) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lyfta ut det ekonomiska ansvaret för trafikolycksfallen från den allmänna sjukförsäkringen till trafikförsäkringarna.
1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari hemställs 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omläggning av trafikskadeförsäkringen.
Utskottet
Allmän bakgrund
För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s.k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1§ skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan. Regeln gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom trafikskadelagen (1975:1410), som innehåller bestämmelser om trafikförsäkring och om ersättning vid trafikskada.
Trafikskadelagen trädde i kraft år 1976 och ersatte då bl.a. trafikförsäkringslagen från år 1929. Genom trafikskadelagen åläggs varje motorfordonsägare att ha trafikförsäkring för sitt fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så snart någon i fordonet skadas. Både förare och passagerare har rätt till ersättning. Dessutom utgår ersättning ur trafikförsäkringen till andra, t.ex. cyklister och fotgängare, som skadas i följd av trafik med fordonet. Full ersättning utgår för alla personskador, oberoende av om någon har skuld till olyckan eller inte. I princip är det utan betydelse om den skadelidande själv har medverkat till skadan. Bara om den skadelidande har medverkat uppsåtligen eller av grov vårdslöshet till skadan kan ersättningen jämkas. Ersättning till förare och passagerare betalas ur det egna fordonets trafikförsäkring även om skadorna skulle ha uppkommit vid en kollision med ett annat fordon. Om skadorna har orsakats genom vållande i samband med förandet av ett annat fordon, kan det försäkringsbolag som har betalat ut ersättningen kräva den tillbaka från försäkringen för det andra fordonet. I sista hand kommer alltså ersättningen att belasta försäkringen för det fordon som har förts oaktsamt. Om ett motorfordon eller egendom som befordras med ett sådant fordon skadas vid en singelolycka, utgår ingen ersättning från fordonets egen trafikförsäkring. Om skadorna däremot har vållats genom ett annat fordon i samband med kollision, ersätts skadorna från det andra fordonets trafikförsäkring. Dessa regler innebär att den som vill ha full täckning för vagnskador får teckna en frivillig försäkring. Uppstår skador på egendom som tillhör utomstående och som inte befordras med motorfordon utgår ersättning från försäkringen för det fordon varigenom skadorna orsakats. Ersättning utgår oavsett om fordonet har förts oaktsamt eller inte.
För skada som förorsakats av oförsäkrat eller okänt fordon ansvarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen om försäkring hade funnits. Försäkringsanstalterna företräds härvid av Trafikförsäkringsföreningen (16§).
Trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och sakskada som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik har lett till att jämkning ansetts skall kunna ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning från en utomstående för sakskada oavsett vållande på deras sida. Skadestånd med anledning av skada på motorfordon eller därmed befordrad egendom skall därför jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. I trafikskadelagen finns en särskild regel som är utformad i enlighet härmed (18§ andra stycket).
I syfte att uppfylla de åtaganden som följer av en närmare svensk anknytning till EG beslutade riksdagen hösten 1992 att införliva reglerna i EG-direktiven om ansvarsförsäkring för motorfordon genom ändringar i trafikskadelagen (prop. 1992/93:8, bet. LU7, rskr. 45, SFS 1121). Ändringarna, som är avsedda att träda i kraft samtidigt med EES-avtalet, innebär i huvudsak att en svensk trafikförsäkring skall täcka även skador som inträffar i ett EES-land och skador som drabbar EES-medborgare under direkt färd mellan två EES-länder. Vidare beslutade riksdagen i samma ärende att anta ett i propositionen framlagt förslag om att en försäkringsanstalt som har betalat ut ersättning som omfattas av produktansvarslagen (1992:18) skall ha rätt att inträda intill det utgivna beloppet i den skadeståndslidandes rätt till skadestånd enligt den lagen.
Utöver de sålunda av riksdagen hösten 1992 antagna förslagen till ändringar i trafikskadelagen behandlas i proposition 1992/93:8 ytterligare två frågor. Den första handlar om självrisk på ersättning vid sakskada som vållats av okänt fordon, och den andra frågan rör jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon och därmed befordrad egendom.
Mot bakgrund bl.a. av en i ärendet inkommen skrivelse från Svenska kommunförbundet beslutade utskottet hösten 1992 att förslaget i de delar som gäller införande av självrisk på ersättning som vållats av okänt fordon och jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon skulle beredas ytterligare. I skrivelsen hade Kommunförbundet påpekat bl.a. att förbundet m.fl., trots att man berörs av förslagen, inte beretts tillfälle att yttra sig över promemorian (Ds 1992:9) Den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk m.m., som ligger till grund för propositionen.
Under den fortsatta beredningen har utskottet begärt yttranden från Televerket, Vägverket, Svenska kommunförbundet, Svenska elverksföreningen och Trafikförsäkringsföreningen. De begärda yttrandena jämte en i ärendet inkommen skrivelse från Svenska Samernas Riksförbund redovisas i bilaga 4 till betänkandet.
Självrisk vid sakskada som vållats av okänt fordon
Som ovan redovisats ersätter trafikförsäkringen fullt ut och utan självriskavdrag skada som vållats av oförsäkrat eller okänt fordon (16§ andra och tredje stycket). Bestämmelsen som gäller okänt fordon är tillämplig både när fordonet är helt okänt och när det inte kan avgöras vilket av två eller flera kända fordon som har orsakat trafikskadan. Ersättningsansvaret åvilar samtliga försäkringsanstalter som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring. Försäkringsanstalterna företräds i dessa fall av Trafikförsäkringsföreningen, i vilken anstalterna är medlemmar (30§). Nuvarande regler bygger på en av de principer för det nuvarande ersättningssystemet på trafikskadeområdet som föreslogs av Trafikskadeutredningen i betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersättning. Principen innebär att skadelidande då skadan orsakas av oförsäkrat eller okänt fordon genom de svenska trafikförsäkringsanstalterna skall garanteras samma ekonomiska skydd som de åtnjuter när en skada orsakas av ett identifierat försäkrat fordon.
Den svenska ordningen är -- såvitt avser ersättningsmöjligheten för sakskador som orsakats av okänt fordon -- i ett internationellt perspektiv ovanlig. Samtliga EG-länder har på ett eller annat sätt utnyttjat bestämmelsen i EG:s andra motorfordonsförsäkringsdirektiv (84/5/EEG), som ger medlemsländerna rätt att begränsa eller utesluta ersättning för sakskada som orsakats av ett okänt fordon (artikel 1.4). I flera EG-länder, bl.a. Danmark, utgår över huvud taget inte någon ersättning ur den obligatoriska trafikförsäkringen för sakskador som orsakas av okända fordon. I de EG-länder där sådan ersättning utgår görs avdrag för ett självriskbelopp på ersättningen. Enligt vad som upplyses i propositionen uppgick detta självriskbelopp år 1989 i Storbritannien till 1 900 kr, i Nederländerna till 650 kr, i Frankrike till 2000 kr och i Tyskland till 3 600 kr. I Frankrike utgår ersättning bara under särskilda förhållanden och i Tyskland gäller vissa inskränkningar i ersättningsrätten. I de flesta EFTA-länder, bl.a. Finland, utgår inte heller någon ersättning ur den obligatoriska trafikförsäkringen för sakskador som vållas av okända fordon. Ett undantag är, enligt vad som anförs i propositionen, Norge, men ersättning utgår där bara för skada på fast egendom. Ett annat undantag är Schweiz, som utger ersättning med avdrag för ett självriskbelopp, som år 1989 uppgick till ett belopp motsvarande 4 200 kr.
Propositionen innebär att en självrisk skall införas också i Sverige på ersättning för sakskada som vållats av okänt fordon. I propositionen anför föredragande statsrådet att redan det förhållandet att den svenska regleringen i förevarande avseende avviker från den som gäller i med Sverige jämförliga länder kan ge anledning till frågan om inte trafikskadelagen borde ändras. Vidare pekar hon på att självrisk numera är allmänt förekommande i skilda försäkringsformer, och att försäkringsavtalen enligt särskilda villkor innebär att försäkringstagaren får svara för en viss del av skadan. Också vid t.ex. ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) avräknas ett självriskbelopp vid sakskada. Syftet med självrisken, att påverka försäkringstagaren att undvika skador och att inbespara försäkringsgivarnas kostnader för reglering av mindre belopp, har enligt föredragande statsrådets mening också fog för sig när det gäller den obligatoriska trafikförsäkringen. Vidare understryker hon att den föreslagna självrisken inte blir tillämplig på personskador, utan endast på sakskador, och att förslaget inte utesluter möjligheten för en fordonsägare att genom frivilliga försäkringar få ersättning också för småskador.
I motion 1992/93:L1 yrkar John Andersson m.fl. (v) att förslaget om självrisk skall avslås (yrkande 1). Motionärerna anser att förslaget innebär en oacceptabel försämring för de grupper i samhället som redan i dag lever "på marginalen", har äldre bilar och inte kan kosta på sig en dyr vagnskadeförsäkring.
Trafikförsäkringsföreningen har i sitt yttrande till lagutskottet tillstyrkt förslaget. Televerket motsätter sig inte att förslaget genomförs. Vägverket och Svenska elverksföreningen motsätter sig inte förslaget beträffande skada på trafikförsäkringspliktiga fordon. En regel som innebär att ersättningen inte fullt ut täcker skador på annan egendom innebär, enligt Vägverkets och Elverksföreningens mening, ett frångående av grundprincipen att trafikantkollektivet skall svara för de skador som åsamkas genom dess verksamhet. Svenska Samernas Riksförbund motsätter sig förslaget när det gäller skador på renar. Svenska kommunförbundet motsätter sig förslaget i sin helhet.
Utskottet konstaterar att förslaget om införande av en självrisk i nu aktuellt hänseende innebär ett visst avsteg från principen att de skadelidandes rätt till ersättning skall vara densamma oavsett om skadorna orsakats av ett känt eller okänt försäkringspliktigt fordon. Utskottet godtar dock de skäl som anförts i propositionen till stöd för förslaget. Den föreslagna ordningen överensstämmer också med vad som gäller i övriga delar av Västeuropa. Utskottet tillstyrker således att det införs en självrisk på ersättning för sakskada som vållats av okänt fordon.
När det gäller självriskens storlek föreslås i propositionen att denna skall utgöra 10 % av basbeloppet, dvs. i dagens läge 3440 kr. Det föreslagna beloppet ligger enligt propositionen på en medelnivå i förhållande till vad som gäller i andra länder med ett motsvarande system och innebär att Trafikförsäkringsföreningens skadekostnader skulle minska med omkring 60 miljoner kronor. Enligt utskottets mening måste emellertid, såsom också framhålls i motion 1992/93:L1 yrkande 1, de skadelidandes intressen beaktas. Vid en sammanvägd bedömning mellan de intressen som sålunda gör sig gällande finner utskottet att en så hög självrisk som föreslås i propositionen inte bör införas. Enligt utskottets mening bör en lämplig nivå i nuläget vara 5% av basbeloppet eller 1 720 kr med nuvarande basbelopp. Också med ett sådant självriskbelopp uppnås betydande fördelar utifrån Trafikförsäkringsföreningens utgångspunkter.
Även med det av utskottet förordade lägre självriskbeloppet kommer skadelidande som ofta är utsatta för skador orsakade av okända fordon att drabbas alltför hårt. Bl.a. skulle renägares möjligheter att utfå ersättning för trafikdödade renar minska i en utsträckning som inte kan anses godtagbart. Enligt vad utskottet erfarit ersätts i dag en trafikdödad ren med högst 1600 kr. Utskottet har därför övervägt att i enlighet med vad som förordats av Svenska Samernas Riksförbund föreslå ett särskilt undantag när det gäller trafikdödade renar. Utskottet har emellertid funnit att det också när det gäller renar kan finnas ett behov av någon form av självrisk inte minst i syfte att stimulera till åtgärder för att nedbringa antalet renolyckor i trafiken. Som påpekas i Trafikförsäkringsföreningens yttrande i ärendet har föreningen och riksförbundet enats om att under året inleda ett samarbete i det gemensamma intresset att försöka nedbringa antalet renolyckor i trafiken. Det kan heller inte uteslutas att det finns andra speciella grupper vars berättigade krav på ersättning för ofta inträffade skador som förorsakas av okända fordon skulle gå förlorade med den av utskottet förordade lösningen. Enligt utskottets mening bör någon form av särreglering för trafikdödade renar och eventuell annan egendom övervägas närmare. Regeringen bör därför ta upp frågan till sådana överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Utskottet utgår från att erforderliga förslag kan föreläggas riksdagen redan under hösten 1993.
I avvaktan på ett sådant förslag förordar utskottet att införandet av den föreslagna ordningen med självrisk bör anstå till den 1 januari 1994.
Utskottets ställningstaganden innebär sammanfattningsvis att utskottet tillstyrker regeringens förslag om införande av en självrisk beträffande skador som orsakas av okända fordon samt med anledning av motion 1992/93:L1 yrkande 1 förordar den ändringen att beloppet skall vara en tjugondedel eller 5 % av basbeloppet. Vidare förordar utskottet ett tillkännagivande i enlighet med vad som ovan anförts. I fråga om ikraftträdandet föreslår utskottet att den nya bestämmelsen om självrisk skall träda i kraft den 1 januari 1994.
Jämkning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon
I 18§ andra stycket trafikskadelagen föreskrivs att skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelsen har sin grund i trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och sakskador som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik. Mot bakgrund härav har det framstått som följdriktigt att jämkning skall kunna ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning av en utomstående för sakskada oavsett vållande från deras sida eller bristfällighet hos fordonet (se prop. 1975/76:15 s. 84). I praxis har jämkningsbestämmelsen kommit att innebära att, när en utomstående ensam har vållat en skada på ett motorfordon, skadeståndet som regel jämkats till hälften men att undantag härifrån gjorts när det föreligger särskilda omständigheter såsom att vållandet antingen varit ringa eller mera allvarligt (se rättsfallen NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s. 749 och NJA 1990 s. 569).
I propositionen framhåller föredragande statsrådet att det är allmänt omvittnat att motorfordonsägare vars fordon skadas har svårt att förstå och acceptera att deras rätt till skadestånd skall jämkas när de inte själva på något sätt varit oaktsamma. I den situationen att en utomstående vållar en skada på ett motordrivet fordon och vederbörande har en ansvarsförsäkring torde det, enligt vad föredragande statsrådet anför, vara svårt att finna några skäl som talar emot att skadan, om fordonsägaren, brukaren eller föraren inte själv har varit på något sätt oaktsam, ersätts fullt ut. Mot bakgrund härav föreslås i propositionen att frågan om jämkning med anledning av skada på motordrivet fordon i trafik eller egendom som befordras med ett motordrivet fordon skall vara beroende av försäkringsförhållandena. I den mån en föreliggande ansvarsförsäkring ger utrymme att betala fullt skadestånd till en bilägare som inte på något sätt har varit medvållande till en sammanstötning med exempelvis en cyklist bör alltså enligt förslaget ojämkat skadestånd kunna tillerkännas bilisten. Vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen förutsätts att staten och andra självförsäkrande organ skall jämställas med den som omfattas av en ansvarsförsäkring.
I motion 1992/93:L1 yrkar John Andersson m.fl. (v) att riksdagen skall besluta att skadestånd skall utgå ojämkat oavsett om den skadeståndsskyldige har en ansvarsförsäkring eller inte. Motionärerna pekar bl.a. på att ett par remissinstanser föreslagit en sådan ordning (yrkande 2).
Bengt Harding Olson (fp) anser i motion 1991/92:L607 att en väghållare måste åläggas ett strängt ansvar för de allmänna vägarnas beskaffenhet. Vid vårdslöshet från dennes sida bör enligt motionärens mening full skadeståndsskyldighet föreligga gentemot bilister och motorcyklister och jämkning kunna ske först om medvållande föreligger från deras sida. Regeringen bör enligt motionären överväga sådana ändringar i trafikskadelagen.
Endast Televerket och Vägverket har i sina yttranden behandlat frågan. Båda verken har avstyrkt förslaget på föreliggande material.
Utskottet har förståelse för de motiv som ligger bakom förslaget i propositionen -- att undanröja den känsla av obillighet som många bilägare upplever med den nuvarande ordningen. Det är naturligt att den bilist som uppträtt oklanderligt men till följd av t.ex. en cyklists eller väghållares vårdslöshet fått sin bil skadad har svårt att acceptera att endast få en del av sin skada ersatt. Som påpekats av Televerket kan förslaget om det genomförs emellertid leda till nya situationer som på motsvarande sätt skulle upplevas som orättvisa bland skadelidande bilister. En bilägare som råkar ut för oförsäkrade skadevållare skulle genom den föreslagna bestämmelsen komma att uppfatta sig som missgynnad i förhållande till den som får sin bil skadad av en försäkrad. Frågan hur trafikansvaret skall förhålla sig till det allmänna vållandeansvaret inrymmer, såsom också framhålls i propositionen, många komplicerade inslag och har varit föremål för debatt i den juridiska litteraturen (se bl.a. Juridisk Tidskrift nr 2 1991/92 s. 267).
Det anförda leder utskottet till den slutsatsen att det föreliggande förslaget inte bör genomföras utan att mera ingående överväganden kommer till stånd. Enligt utskottets mening bör därvid prövas om inte en möjlighet att underlåta jämkning även i andra fall än där den skadeståndsskyldige har någon ansvarsförsäkring skulle kunna införas. Det bör ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang göra dessa överväganden.
Utskottets ställningstagande i denna del innebär att utskottet avstyrker bifall till regeringens förslag samt med anledning av motionerna 1991/92:L607 och 1992/93:L1 yrkande 2 förordar ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Utvidgad trafikförsäkring
Den ersättning som skall utgå från trafikförsäkringen skall bedömas med ledning av vad som föreskrivs i 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) och lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Detta innebär bl.a. att trafikskadeersättning till den som orsakats personskada i följd av trafik med motordrivet fordon skall omfatta ersättning för dels sjukvårdskostnader och andra utgifter, dels inkomstförlust, dels ock sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt. Av 5 kap. 3§ skadeståndslagen följer emellertid att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust skall avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, eller annan likartad förmån. Avräkning skall också göras för sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställningsavtal och för pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt för periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal.
Förslag som innebär en väsentlig utvidgning av trafikskadeersättningen framställs i de två likalydande motionerna 1992/93:L603 av Ian Wachtmeister och Kenneth Attefors (nyd) och 1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande 11). I motionerna anförs att försäkringsbolagen skulle bli mer intresserade av rehabilitering av trafikskadade och trafiksäkerhet om ansvaret för trafikolycksfallen lyftes över från den allmänna sjukförsäkringen till trafikförsäkringen. Nuvarande trafikförsäkring ger trafikförsäkringsbolagen få incitament till förebyggande och rehabiliterande verksamhet. Principiellt bör enligt motionärerna kostnader föras dit där de hör hemma, dvs. i detta fall borde trafikförsäkringsbolagen stå för hela kostnaden. Enligt motionärerna skulle stat och landsting spara omkring 6 miljarder kronor i minskade kostnader för sjukförsäkringen och sjukvården om förslaget genomfördes. I motionerna yrkas tillkännagivande om det sålunda anförda.
Utskottet konstaterar att motionärernas förslag innebär en genomgripande förändring inte bara när det gäller det nuvarande trafikförsäkringssystemet utan också på ett flertal andra områden. Sålunda kräver förslaget att grundläggande principer för nuvarande försäkringssystem -- både allmänna och privata -- helt överges. Utskottet kan inte finna skäl att i förevarande sammanhang förorda en sådan förändring. Det anförda innebär dock inte att utskottet ställer sig avvisande till motionerna i vad de avser förslag till åtgärder som innebär att man prövar lämpligheten av att inom ramen för det nuvarande trafikförsäkringssystemet åstadkomma förändringar som kan leda till ökad trafiksäkerhet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att utredningen Körkort 2000 i sitt betänkande (SOU 1991:39) Säkrare förare funnit att tillräckliga skäl för försäkringsbolagen att satsa på investeringar i skadeförebyggande åtgärder i dag saknas i det obligatoriska trafikförsäkringssystemet. Utredningen har därför förordat att hela systemet för fordonsförsäkringar blir föremål för en särskild, fördjupad utredning. I proposition 1992/93:161 om trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet förklarar sig kommunikationsministern dela utredningens uppfattning, och han anser att Vägverket och Finansinspektionen tillsammans med försäkringsbolag bör se över möjligheterna att använda försäkringarna som ett incitament för att förbättra trafiksäkerheten. Han avser därför, enligt vad som upplyses i propositionen, att återkomma till regeringen med förslag om ett uppdrag enligt vad han sålunda anfört. Enligt utskottets mening bör resultatet av den planerade utredningens arbete avvaktas i syfte att få till stånd underlag för ställningstaganden till förändringar i trafikförsäkringssystemet i nu aktuellt hänseende.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna 1992/93:L603 och 1992/93:Fi211 yrkande 11.
Ändringar med anledning av EES-avtalet
Av regeringens proposition (1992/93:225) om godkännande av protokoll med justeringar av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) m.m. framgår att Schweiz inte kommer att ratificera EES-avtalet och att särskilda bestämmelser för ikraftträdandet av EES-avtalet krävs såvitt avser Liechtenstein. Utskottet kan konstatera att de nu redovisade förhållandena kräver justeringar i de hösten 1992 beslutade ändringarna i trafikskadelagen. Med hänsyn härtill föreslår utskottet ändring i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande jämkning att riksdagen med avslag på regeringens förslag till lag om ändring i trafikskadelagen såvitt avser 18§ samt med anledning av motion 1991/92:L607 och motion 1992/93:L1 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande självrisk att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion 1992/93:L1 yrkande 1 dels antar det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om självrisk vid renskador m.m.,
3. beträffande utvidgad trafikförsäkring att riksdagen avslår motion 1992/93:L603 och motion 1992/93:Fi211 yrkande 11, res. (nyd) 4. beträffande ändringar med anledning av EES-avtalet att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).
Stockholm den 15 april 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Sören Norrby (fp) och Stina Eliasson (c).
Reservation
Utvidgad trafikförsäkring (mom. 3)
Richard Ulfvengren (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 10 slutar med "yrkande 11" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den principiella uppfattning som förs fram i motionerna 1992/93:L603 och 1992/93:Fi211 att trafikförsäkringsbolagen borde stå för de kostnader som trafikskadorna orsakar. Om ansvaret för trafikolycksfallen lyftes över från den allmänna sjukförsäkringen skulle, såsom motionärerna anför, försäkringsbolagen bli betydligt mer intresserade av trafikoffrens rehabilitering och trafiksäkerhet. Enligt utskottets mening bör det utredningsarbete som kommunikationsministern aviserar i proposition 1992/93:161 om trafiksäkerheten på vägarna inför 2000-talet också omfatta en utvidning av trafikförsäkringen i enlighet med det anförda. Det bör således ankomma på regeringen att i hela dess vidd överväga frågan samt framlägga de förslag till lagstiftningsåtgärder som erfordras. Därvid bör enligt utskottets mening prövas om det är möjligt med en ordning som innebär att det allmänna gentemot trafikförsäkringsbolagen regressvis kan framställa anspråk på ersättning för vad som utgetts till skadelidande på grund av den allmänna försäkringen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L603 och 1992/93:Fi211 yrkande 11 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande utvidgad trafikförsäkring att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L603 och motion 1992/93:Fi211 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) Bilaga 2 Härigenom föreskrivs att 16§ trafikskadelagen (1975:1410) skall ha följande lydelse.
Regeringens förslag Utskottets förslag
16§
Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4§ 2 har undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.
I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat i bilregistret eller var avställt.
De försäkringsanstalter De försäkringsanstalter som avses i första stycket som avses i första stycket svarar även solidariskt svarar även solidariskt för den för den trafikskadeersättning som trafikskadeersättning som skulle ha utgått från skulle ha utgått från trafikförsäkringen trafikförsäkringen för motordrivet fordon vars för motordrivet fordon vars identitet ej kan identitet ej kan fastställas. Från fastställas. Från ersättning för sakskada ersättning för sakskada skall därvid avräknas skall därvid avräknas ett belopp som svarar mot en ett belopp som svarar mot en tiondedel av det basbelopp tjugondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som allmän försäkring som gäller för det år gäller för det år då skadehändelsen då skadehändelsen inträffar. inträffar.
Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. den 1 januari 1994.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till Lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) Bilaga 3 Härigenom föreskrivs att 8§ trafikskadelagen (1975:1410) i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:1121) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8§
Trafikskadeersättning utgår i fall som avses i denna lag för person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik med motordrivet fordon
1. här i landet,
2. i Belgien, Danmark, 2. i Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Irland, Island, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland eller Storbritannien, Tyskland eller Österrike, Österrike,
3. under direkt färd mellan två länder som avses i 1 eller 2, om skadan har tillfogats medborgare i ett land som avses i 1 eller 2, samt
4. i andra fall, om skadan har tillfogats svensk medborgare eller den som har hemvist i Sverige.
I fall som avses i första stycket 2--4 lämnas trafikskadeersättning dock endast om fordonet var registrerat här i landet eller tillhörde svenska staten.
Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning är inskränkt enligt 14§ atomansvarighetslagen (1968:45).
Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft
den dag regeringen den dag regeringen
bestämmer. bestämmer. Regeringen
får dock i
förhållande till
Liechtenstein sätta lagen i
kraft vid en senare tidpunkt
än i förhållande till
i lagen angivna övriga
stater.
Remissyttranden över proposition 1992/93:8 Bilaga 4
På lagutskottets begäran har yttrande över propositionen avgivits av Televerket, Vägverket, Svenska kommunförbundet, Svenska elverksföreningen och Trafikförsäkringsföreningen. Därutöver har yttrande inkommit från Svenska Samernas Riksförbund. Remissinstanserna har därvid anfört följande.
Televerket:
Föreslagen ändring av 16 § trafikskadelagen
Det finns ingen tillgänglig statistik som kan ge exakta uppgifter om Televerkets kostnader för skador orsakade av oidentifierade motordrivna fordon i trafik. Med användande av tillgängliga uppgifter hos Trafikförsäkringsföreningen om utbetalning till samtliga statliga verk kan en relativt osäker uppskattning göras som tyder på att Televerket årligen erhåller en total ersättning för nyssnämnda typ av skador i storleksordningen 500.000--700.000 kronor. Den enskilda ersättningen överstiger sällan 10.000 kronor och torde vanligtvis ligga mellan 2.000 och 5.000 kronor.
Ett införande av självrisk enligt förslaget skulle således medföra en viss kostnadsökning för Televerket. Förslaget torde inte heller medföra några större besparingar i minskade hanteringskostnader hos verket, eftersom en viss handläggning under alla förhållanden alltid fordras för att kunna bedöma om skadan helt faller inom självrisken och därmed framställning till Trafikförsäkringsföreningen kan underlåtas.
De skäl som åberopats för införandet av en självrisk, bl.a. att icke obetydliga administrativa resurser på försäkringssidan skulle kunna frigöras för andra angelägna ändamål, är emellertid beaktansvärda, och Televerket vill därför inte motsätta sig att en restriktivare ordning än den nuvarande införs när det gäller att ersätta sakskador som orsakats av okända fordon.
Den föreslagna självrisken torde därvid vara väl avpassad och i linje med vad som gäller på många andra håll i Europa.
Föreslagen ändring av 18 § trafikskadelagen
I rubr. proposition redovisas bakgrunden till nuvarande ordning där jämkning kan ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning av utomstående för sakskada oavsett vållande hos den skadelidande och oavsett bristfällighet hos fordonet.
Hänvisningen till trafikskadelagens förarbeten (prop. 1975/76:15), där departementschefen anförde att han ansåg det följdriktigt med nämnda jämkningsmöjlighet eftersom reglerna om rätt till trafikskadeersättning vilade på objektiv grund och innebar att biltrafiken belastades med ett strikt ansvar, kan kompletteras med iakttagelsen att rättstillämpningen redan före trafikskadelagen innebar att ägare eller förare kunde drabbas av jämkning av skadestånd för trafikskada, även om medvållande å den skadelidandes sida inte kunde styrkas. Detta ansågs följa av det presumtionsansvar som åvilade ägare och förare och i vissa fall brukare av fordon enligt 1916 års bilansvarighetslag.
Som framhålles i den remitterade propositionen har sådan skadelidande som här avses svårt att förstå och acceptera att deras rätt till skadestånd skall jämkas när de inte själva varit oaktsamma. Hellners uppsats i Juridisk Tidskrift 1991/92 nr 2 innehåller också från juridiska och teoretiska utgångspunkter en stark kritik mot rådande ordning.
Det är emellertid tydligt att åsikterna i den juridiska litteraturen inte uppvisar en enhetlig bild (jfr i Hellners uppsats angivna verk av Agell, Bengtsson, Dufwa, Grönfors och Nordenson). Det står också klart att Högsta domstolen upprätthållit principen om jämkning, normalt till hälften, i de fall som här är i fråga (NJA 1985 s. 309, 1987 s. 749 och 1990 s. 569).
Televerket delar uppfattningen (remitterade propositionen s. 29) att frågan hur trafikansvaret bör förhålla sig till det allmänna vållandeansvaret inrymmer många komplicerade inslag. En principiell ändring av nuvarande ordning kräver noggranna överväganden och kan enligt Televerkets mening inte genomföras på föreliggande underlag.
I fråga om den föreslagna mer begränsade ändringen i 18 § andra stycket trafikskadelagen av innebörd att hänsyn även skall tas till om den skadeståndsskyldige har ansvarsförsäkring, är Televerket av följande uppfattning.
Förslagets huvudsakliga förtjänst är att det i vissa fall undanröjer den känsla av obillighet som naturligen kan vara förenad med dagens situation, där en bilist som uppträtt oklanderligt men till följd av någon annans vårdslöshet fått sin bil skadad ändå får räkna med att endast få en del av sin skada ersatt.
Från en annan synpunkt kan emellertid förslaget i en del fall leda till en ny "orättvisa", nämligen för en skadelidande som råkat ut för en oförsäkrad culpös skadevållare. Den skadelidande skulle här (normalt) endast få halva sin skada ersatt, medan en annan skadelidande i motsvarande situation, men med en försäkrad skadevållare, kanske skulle få ersättning för hela skadan.
Ett problem som skulle få större dimensioner, om ansvarsförsäkring hos skadevållaren kommer att få direkt betydelse för jämkningsfrågan, är den omständigheten att en skadevållare ibland förnekar en föreliggande försäkring eller vägrar att svara på frågan om försäkring finns.
Televerket anser att även det begränsade ändringsförslag till 18 § trafikskadelagen som framförs i den remitterade propositionen bör föregås av mer ingående överväganden än vad som redovisats i propositionen. Det naturliga är att dessa överväganden görs i samband med en närmare utredning och analys angående det strikta trafikansvarets förhållande till det allmänna culpaansvaret och vilken betydelse som eventuella slutsatser skall få för föreliggande jämkningsfråga.
Televerket avstyrker således på det material som presenterats förslaget till ändring av 18 § andra stycket trafikskadelagen.
Vägverket:
Enligt trafikskadelagens 11 § gäller objektivt ansvar i sådana fall då i samband med trafikolyckor skador uppkommer på föremål vid sidan om vägen, t ex lyktstolpar, vägräcken och vägskyltar. Med objektivt ansvar menas att ersättning betalas oavsett om vållande föreligger eller inte. Det räcker således att konstatera att en bil åstadkommit en sådan skada som ovan nämns för att ersättning skall betalas. Motivet till detta är att de som utövar en riskfylld verksamhet, såsom bilisterna i detta fall, skall svara för sådana skador som uppkommer till följd av verksamheten.
Grundprincipen för trafikskadelagen är således att trafikantkollektivet skall svara för de skador som åsamkas genom dess verksamhet. Även reglerna i de nu aktuella paragraferna grundar sig på samma princip.
Förslaget att införa en självrisk i 16 § innebär att trafikantkollektivet inte fullt ut kommer att svara för de kostnader som kollektivet förorsakar. Vägverket motsätter sig inte att förslaget genomförs beträffande skada på trafikförsäkringspliktigt fordon som orsakas av okänt sådant fordon. Däremot skulle ett genomförande av ett lagförslag som medför att en ersättning som inte fullt ut täcker skadorna på exempelvis vägskyltar och en jämkningsregel såsom den som föreslås i 18 § innebära ett frångående av den nämnda grundprincipen. Denna principiellt viktiga fråga för trafikskadelagstiftningen synes inte ha uppmärksammats i propositionen.
Vägverket anser det viktigt att lagstiftningen har stöd i det allmänna rättsmedvetandet. En lagändring som innebär en så principiellt förändrad syn på trafikskadelagens grunder, såsom förslaget innebär, bör dock genomföras först efter en grundlig utredning samt ett remissförfarande innebärande bl a att lagrådet hörs.
Enligt Vägverket bör även en kostnadsanalys göras innan förslaget genomförs. Ett genomförande av förslaget kan antas innebära en icke försumbar kostnadsfördyring för den offentliga sektorn. Även enskilda fastighetsägare, som får skador på exempelvis staket, kommer att drabbas av omotiverade kostnadsökningar.
Svenska kommunförbundet:
Vid behandling av proposition 1992/93:8 om den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk har lagutskottet -- mot bakgrund bl a av en skrivelse från Svenska Kommunförbundet -- beslutat att propositionens förslag till självrisk på ersättning för sakskada som vållats av okänt fordon ska beredas ytterligare. Lagutskottet har därför berett Kommunförbundet tillfälle att avge yttrande över denna del av propositionen. Förbundet får med anledning härav anföra följande.
I Sverige ersätter den svenska trafikskadelagen fullt ut och utan självrisk sakskada som vållats av okänt fordon. Enligt Kommunförbundet är detta system riktigt. Det är logiskt och konsekvent att bilförarna solidariskt genom Trafikförsäkringsföreningen ekonomiskt svarar för denna typ av skador.
Förslaget att införa en självrisk har framlagts av Trafikförsäkringsföreningen. Föreningen anför att resurser hos polismyndigheterna skulle kunna frigöras och användas på bättre sätt om en självrisk införs. Kommunförbundet delar uppfattningen att polisens resurser bör användas så effektivt som möjligt. Remissmaterialet ger dock inte någon redovisning av vilka besparingar som skulle kunna göras inom polisväsendet om förslaget genomförs. Enligt förbundets uppfattning torde skadehanteringen vad avser den kommunala väghållningen inte vara särskilt betungande för polismyndigheten.
Trafikförsäkringsföreningen anför vidare att självrisk numera allmänt förekommer i skilda försäkringsformer. Sådana självrisker anges ha som syfte dels att påverka försäkringstagaren till att så långt som möjligt undvika att skador uppkommer, dels att inbespara försäkringsgivarna kostnader för reglering av skador på mindre belopp.
Kommunförbundet delar denna uppfattning vad gäller många typer av försäkringsskador. Enligt förbundets uppfattning går synsättet dock inte att tillämpa på sådana sakskador som rör väghållarens "möblering" i gaturummet. För de kommunala väghållarna är det fråga om påkörda och skadade vägmärken, belysningar, signaler, portaler, räcken, refuger m m. Utplacering av dessa sker med beaktande av såväl den funktion som ifrågavarande anordning är avsedd att fylla som till att undvika risken för att anordningen ska komma till skada. En självrisk i detta sammanhang är enligt förbundet att betrakta som ett systemfel.
Även Vägverket, Televerket och kommunala elverk m fl har en mycket stor mängd väg- och trafikanordningar, utrustning m m som berörs av förslaget att införa ifrågavarande självrisk. Det är bra att samtliga dessa berörda nu också får tillfälle att lämna synpunkter på förslaget.
Trafikförsäkringsföreningen sammanställer årligen de belopp som utbetalas inom ramen för den aktuella trafikskadeförsäkringen. Enligt Kommunförbundets uppfattning borde detta material ha redovisats i förslaget och ingått i remissmaterialet. Under 1991 utbetalades enligt föreningens sammanställning drygt 20 Mkr till samtliga kommuner som ställt krav på sådan försäkringsersättning. Ett genomförande av förslaget innebär således en kraftig kostnadsövervältring på kommunerna.
Med hänvisning till vad som ovan anförts motsätter sig Svenska Kommunförbundet kraftigt att förslaget med självrisk på sakskada genomförs.
Svenska elverksföreningen:
Elverksföreningen anser att den självrisk som föreslås i 16 § endast skall avräknas i de fall sakskada inträffar på trafikförsäkringspliktigt fordon.
Föreningen har full förståelse för de motiv som anges för självrisk vid skadefall som innebär att den trafikförsäkrade själv får svara för en viss del av skadan. De minskade utbetalningar som försäkringsbolagen får genom självrisken bör kunna nyttjas för premiesänkningar för trafikförsäkring.
Vid andra sakskador, t ex på elstolpe, kabelskåp etc drabbas en tredje part, anläggningsägaren, som med sina anläggningar inte ingår i det försäkringskollektiv trafikförsäkringen avser. Denne anläggningsägare skulle således som utomstående part drabbas av kostnader som bör täckas av det trafikförsäkringspliktiga kollektivet om föreslagen självrisk infördes för alla typer av sakskador.
Enligt föreningens uppfattning bör nämnda självrisk endast avräknas vid sakskada som inträffar på trafikförsäkringspliktigt fordon.
Trafikförsäkringsföreningen:
Föreningen -- som nu begränsar yttrandet till att avse endast 16 § -- finner det angeläget, att riksdagen beslutar i enlighet med propositionens förslag och vi hänvisar i tillämpliga delar till vad som tidigare anförts i gemensamt remissyttrande 1992-04-28 av Sveriges Försäkringsförbund, Folksam och Trafikförsäkringsföreningen.
I Svenska Kommunförbundets skrift 1992-10-19 till lagutskottet anges det, att föreslagen självrisk på ersättning för sakskada genom okända motorfordon skulle medföra kraftigt ökade kostnader för kommunerna. De beloppsökningar som angivits för Göteborg och Stockholm är dock något missvisande, eftersom beloppen avser totalt utgiven ersättning för år 1991 till dessa kommuner. Vid föreslagen självrisknivå bortfaller åtskilliga smärre skador på t.ex. obelysta gatustolpar m.m. medan dyrare skador på belysningsstolpar, trafiksignaler, elskåp och liknande alltjämt kommer att ersättas om än med reducering för självrisken.
Föreningen uppskattar att den sammanlagda årliga ersättningen till kommunerna för aktuell skadekategori kommer att minska från ca 20 Mkr till ca 5 Mkr. I förhållande till de kommunala väghållningskostnaderna torde denna ersättningsminskning vara ytterst marginell.
Jämfört med kommunerna berörs de statliga verken i betydligt mindre utsträckning av föreslagen självrisk. Detta främst beroende på lägre skadefrekvens. Den ersättningsminskning, som kan komma att beröra de statliga verken, bör uppvägas av att staten, som självförsäkrare av motorfordon, inte bidrar till finansieringen av Trafikförsäkringsföreningens kostnader för aktuell skadekategori. Detta har också framhållits av finansinspektionen i remissyttrande över betänkandet "Risk- och skadehantering i statlig verksamhet" (SOU 1992:40). Inspektionen förordade att "staten som självförsäkrare bör, på ett sätt som liknar det som gäller för koncessionerade försäkringsbolag, svara för en skälig andel av de skador som förorsakas av okända fordon".
Svenska Samernas Riksförbund (SSR):
Riksförbundet får inledningsvis notera att förbundet inte tidigare beretts tillfälle redovisa synpunkter på propositionens förslag, som i ett väsentligt avseende berör rennäringen, nämligen förslaget att införa en självrisk på ersättning vid sakskada, som vållats av okänt fordon. Förslaget omfattar bl.a. ersättning för trafikdödad ren.
Antalet renkollisioner med smitning har under senare år kunnat nedbringas till följd av den ordning som infördes att försäkringstagaren inte gör någon bonusförlust. Denna särskilda ordning infördes särskilt för att bryta trenden med ett tidigare ökande antal smitningsfall. Ett genomförande av propositionens förslag medför uppenbara risker att utvecklingen nu skulle gå i fel riktning.
Förutom ekonomiska konsekvenser för berörda renägare finns här frågeställningar av etisk karaktär. Det händer inte sällan att renen inte dödas omedelbart vid olyckan utan senare måste avlivas. Förblir föraren "okänd" kommer djuret att utsättas för ytterligare lidande.
Denna skadetyp skiljer sig markant från de sakskador i övrigt som beskrivs i propositionen och av trafikförsäkringsföreningen. Vid en renkollision kan det inte gärna komma ifråga att det ska vara något svårare bevisläge att konstatera att skadan har orsakats av ett fordon.
Det är vidare inte praktiskt möjligt för renägarna/näringen att försäkringsmässigt skydda sig mot denna skadetyp och på så sätt mildra de ekonomiska konsekvenserna av en självrisk, som i föreslagen nivå överstiger ersättningsbeloppet med 2--3 gånger.
För det fall att det skulle befinnas rimligt att införa en självrisk för sakskador möter det inte några faktiska hinder att undanta renar -- och djur i övrigt -- från en sådan ordning. Som ovan framgår har det redan införts ett undantag i bilförsäkringen när det gäller skador på renar. En liknande ordning kan därför gälla även i förhållande till en självrisk.
Enligt riksförbundets mening föreligger alltså såväl etiska/djurskyddsmässiga som ekonomiska och motsvarande skäl att undanta skador på renar för det fall att en självrisk skall införas vid sakskador som vållas av okända fordon.
Med hänsyn till frågans allvar, formerna för beredning och inhämtande av synpunkter och på de skäl som ovan anförs hemställer riksförbundet att lagutskottet -- om självrisk i övrigt föreslås införd -- i föreslagen ändring av 16 § trafikskadelagen undantar skador på renar.