Ändringar i livsmedelslagen med anledning av EES-avtalet
Betänkande 1992/93:LU11
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU11
Ändringar i livsmedelslagen med anledning av EES-avtalet
Innehåll
1992/93 LU11
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag (prop. 1992/93:119 delvis) om ändringar i livsmedelslagen. De föreslagna ändringarna, som läggs fram med anledning av EES-avtalet, avser reglerna om märkning och s.k. specialdestinerade livsmedel.
Förslaget innebär att lagens detaljbestämmelser om märkning utmönstras. Märkningsföreskrifterna skall i stället meddelas på myndighetsnivå av Statens livsmedelsverk. Vidare föreslås att det nuvarande tillståndskravet för s.k. specialdestinerade livsmedel ersätts av ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål.
I betänkandet behandlas också två motioner som väckts med anledning av propositionen. I den ena yrkas att riksdagen bl.a. skall avslå regeringens förslag. I övrigt går motionsyrkandena i huvudsak ut på tillkännagivanden från riksdagens sida om åtgärder i syfte att stärka konsumentskyddet.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och avstyrker motionerna.
Propositionen
I proposition 1992/93:119 föreslår regeringen (Jordbruksdepartementet) efter hörande av Lagrådet -- såvitt nu är i fråga (lagförslag 1) -- att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511). Lagförslaget återfinns i bilaga till betänkandet.
Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som i propositionen anförts om bl.a. införlivande av EES-avtalets bestämmelser om vin och sprit (avsnitt 2).
Propositionen i övrigt behandlas av jordbruksutskottet i betänkande 1992/93:JoU6.
Motionerna
1992/93:L10 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari hemställs
1. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den svenska konsumentpolitiken i anledning av EES-avtalet.
1992/93:L11 av Annika Åhnberg (-) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ vad gäller tillsatser i livsmedel,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Livsmedelsverket får i uppdrag att beträffande specialdestinerade livsmedel utveckla ett nära samarbete med berörda patient- och intresseorganisationer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att någon anpassning till EG:s regler vad gäller allergena råvaruingredienser inte bör ske,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en noggrann genomgång av svenska regler i syfte att behålla högre krav än EG:s,
5. att riksdagen hos regeringen begär att berörda myndigheter får i uppdrag att genomföra en informationskampanj vad gäller förändringar av regelverk på livsmedelsområdet med betydelse ur ett konsumentperspektiv,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en konsumentpolitisk utredning.
Utskottet
1 Inledning
På livsmedelsområdet omfattar EES-avtalet bestämmelser som finns i EG:s rättsakter om bl.a. livsmedelstillsatser, märkning, specialdestinerade livsmedel, dricksvatten, vin och spritdrycker, hygienkrav för kött, mjölk, ägg och fisk samt om livsmedelskontroll. Avtalet omfattar också bestämmelser om material avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Som tidigare framhållits i olika sammanhang (se bl.a. bet. 1992/93:EU1) är den svenska livsmedelslagen (1971:511) i huvudsak redan anpassad till de regler som gäller inom EG. I några avseenden krävs emellertid ändringar. Detta gäller bestämmelserna om märkning och om specialdestinerade livsmedel. I enlighet med vad som tidigare aviserats i proposition 1991/92:170 om Europeiska samarbetsområdet (EES) del III bil. 8 framlägger regeringen nu förslag till ändringar i livsmedelslagen.
De lagändringar som föreslås i propositionen avses träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Till grund för förslagen ligger en inom Jordbruksdepartementet upprättad promemoria, som har remissbehandlats.
2 Märkning av livsmedel
I propositionen föreslås att livsmedelslagens märkningsbestämmelser i 13§ första och andra stycket ersätts med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om märkning av livsmedel. Statens livsmedelsverk (SLV) skall därigenom få det samlade ansvaret för att meddela föreskrifter om märkning i överensstämmelse med EG:s direktiv.
Den nuvarande normgivningen i fråga om märkning av livsmedel innebär att regler finns på tre olika nivåer, dels i lagform genom livsmedelslagen, dels i förordningsform genom livsmedelsförordningen (1971:807) och dels i form av myndighetsföreskrifter genom SLV:s allmänna tillämpningsföreskrifter (SLVFS 1984:11). I propositionen konstaterar jordbruksministern att detta system med detaljerade och utpräglat tekniska bestämmelser på tre normgivningsnivåer gör att regelmassan blir svår att överblicka, efterleva och tillämpa. Också konsumenterna kan ha svårt att få klarhet i vilka regler som gäller. Med hänsyn härtill anser han att det är angeläget att begränsa antalet nivåer i regelgivningen. Vid valet mellan att bygga ut livsmedelsförordningen och att överlåta åt SLV att meddela föreskrifter om märkning av livsmedel stannar jordbruksministern för det sistnämnda alternativet. Som skäl härför anför han att ansvaret för detaljbestämmelser av teknisk karaktär i stor utsträckning överlåts åt myndigheter. Vidare pekar han på användarfördelar genom att föreskrifterna samlas i en enda författning. Därtill är det praktiskt att bestämmelserna finns samlade på den nivå där ändringar kan göras på det smidigaste sättet. Genom att SLV är bundet av EG-direktiven i sin föreskrivande verksamhet föreligger inte heller något hinder mot den föreslagna ordningen från bemyndigandesynpunkt. Härtill kommer att EG:s märkningsbestämmelser är omfattande och detaljrika och att anpassning på området kommer att innebära att såväl mängden bestämmelser som detaljeringsnivån ökar. Den föreslagna lösningen strider inte heller mot livsmedelslagens uppbyggnad som en ramlag med få detaljbestämmelser och relativt vida bemyndiganden.
Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkar i motion L10 att propositionen i denna del skall avslås (yrkande 1 delvis). Enligt motionärernas mening innebär förslaget om en delegering till SLV att det blir svårare för konsumenterna att påverka märkningsbestämmelsernas innehåll. Motionärerna anser att ifrågavarande bestämmelser även i framtiden bör ges i form av lag eller åtminstone i förordning. Även om EG:s direktiv på området är mycket detaljerade finns det utrymme för påverkan i vissa tolkningsfrågor. Innan beslut fattas om anpassningsåtgärder finns det anledning för regeringen att göra en mer noggrann genomgång av vilka bestämmelser som oundgängligen behöver ändras.
Utskottet vill erinra om att frågan om lämpligheten av delegation av normgivning till myndighet när det gäller föreskrifter av förevarande slag särskilt uppmärksammats vid den lagrådsgranskning som ägt rum i ärendet (se prop. 1992/93:119 s. 63). Enligt Lagrådets mening måste det med den föreslagna ordningen bli svårare för konsumenterna att påverka innehållet än om bestämmelserna ges formen av en lag eller i vart fall en förordning av regeringen. Flera av de nya reglerna måste anses vara av stor betydelse från hälso- och säkerhetssynpunkt, och bl.a. reglerna om märkning har väckt uppmärksamhet i den allmänna debatten. Med hänsyn till den bundenhet till detaljbestämmelserna i direktiven som föreligger synes emellertid utrymmet för påverkan i dessa fall enligt Lagrådets mening bli begränsat till val av alternativ i vissa tolkningsfrågor. Förslaget måste ses som en nödvändig följd av att EES-avtalet antas, och den valda konstitutionella nivån får enligt Lagrådets mening godtas.
Utskottet delar Lagrådets bedömning att propositionens förslag -- med hänsyn till den stora mängd detaljregler som finns på området -- är ändamålsenligt. Till skillnad från Lagrådet och motionärerna har utskottet emellertid inte några invändningar mot förslaget utifrån ett konsumentperspektiv. Också med den föreslagna ordningen blir det möjligt för t.ex. konsumentorganisationer att, i de fall EG-direktiven lämnar tolkningsutrymmen, påverka föreskrifternas innehåll. Enligt verksförordningen (1987:1100) är nämligen SLV skyldigt att se till att behövliga upplysningar och yttranden inhämtas, innan föreskrifterna beslutas. Vidare skall myndigheten enligt dess instruktion (1988:857) särskilt bevaka konsumentintressen inom livsmedelsområdet. Utskottet utgår från att SLV i samband med beslut om föreskrifter om märkning -- i den mån EES-avtalet så medger -- också beaktar framförda konsumentsynpunkter.
Den nu föreslagna ordningen för normgivning som behövs med anledning av EES-avtalet överensstämmer också med vad utskottet godtagit på andra för konsumenterna viktiga områden (se bl.a. bet. 1992/93:LU12 om märkning av textilier och bet. 1992/93:LU13 om märkning av hushållsapparater). Utskottet utgår också från att regeringen följer hur normgivningsbemyndigandena tillämpas i praktiken. Om en sådan uppföljning skulle utvisa att ordningen för normgivning av märkningsföreskrifter beträffande livsmedel behöver ändras förutsätter utskottet att regeringen återkommer till riksdagen.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i nu behandlad del och avstyrker bifall till motion L10 yrkande 1 i denna del.
I motion L11 yrkar Annika Åhnberg tillkännagivande om att någon anpassning till EG:s regler inte bör ske när det gäller märkning av allergena råvaruingredienser (yrkande 3).
Utskottet erinrar om att huvudregeln för märkning enligt EG:s regler, i likhet med gällande svenska bestämmelser, är att samtliga ingredienser skall anges i fallande storleksordning efter vikt. En sammansatt ingrediens får, enligt såväl EG-direktivet som nuvarande svenska regler, i ingrediensförteckningen anges med sin beteckning under förutsättning att beteckningen föreskrivits eller är allmänt vedertagen. En uppräkning av ingredienserna i en sammansatt ingrediens krävs inte i Sverige i dag om denna utgör mindre än 5% av den färdiga varan, såvida det inte är fråga om en allergen råvaruingrediens. EG:s bestämmelser innebär inte något obligatoriskt krav på märkning av allergena ingredienser i sammansatta ingredienser. Vidare behövs inte de sammansatta ingredienserna anges såvida dessa inte överstiger 25% av den färdiga varan. EG:s bestämmelser bygger på internationella rekommendationer från Codex Alimentarius, som är ett samlingsnamn för FAO:s och WHO:s gemensamma program, Food Standards Programme, för bl.a. standarder, riktlinjer och råd.
Att nu tillgodose motionärens önskemål om undantag från EG:s nu redovisade märkningsföreskrifter skulle innebära att Sverige inte kommer att uppfylla sitt åtagande enligt EES-avtalet. Utskottet anser sig inte kunna medverka härtill. I sammanhanget vill dock utskottet peka på att SLV, enligt vad utskottet erfarit, i sitt förslag till nya märkningsföreskrifter kommer att införa en rekommendation som innebär att alla allergena ingredienser som ingår i sammansatta ingredienser skall deklareras. SLV arbetar också inom Codex Alimentarius tillsammans med övriga nordiska livsmedelsmyndigheter för att de internationella reglerna på detta område skall ändras. Utskottet vill också framhålla att EES-avtalet inte innebär något hinder för att livsmedelsindustrin behåller den nuvarande märkningen som ett konkurrensmedel vid marknadsföring av varor till personer med särskilda allergier.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L11 yrkande 3.
3 Specialdestinerade livsmedel
Enligt 20§ livsmedelslagen gäller att livsmedel inte utan tillstånd får saluhållas under uppgift att det är särskilt lämpat för människor med behov av särskild kost på grund av ålder, sjukdom eller annat förhållande. Sådana livsmedel brukar benämnas specialdestinerade livsmedel. Tillståndsgivande myndighet är SLV, som kan förena ett tillståndsbeslut med särskilda villkor.
EG:s centrala bestämmelser om specialdestinerade livsmedel, som ingår i EES-avtalet, återfinns i ramdirektivet (89/398/EEG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om specialdestinerade livsmedel. Enligt direktivet avses med specialdestinerade livsmedel sådana livsmedel som på grund av deras särskilda sammansättning eller det särskilda sätt som de är framställda på klart kan skiljas från livsmedel för normal konsumtion. Livsmedlet skall vara lämpligt för påstått dietändamål och saluföras på ett sätt som framhåller denna lämplighet (artikel 2). I direktivet finns vidare bestämmelser om hur specialdestinerade livsmedel skall märkas och vara förpackade (artiklarna 6, 7 och 8). Bl.a. skall arten och mängden av de särskilda beståndsdelar eller den speciella framställningsprocess som ger varan dess särskilda näringsmässiga egenskaper anges. Enligt ramdirektivet skall särdirektiv fastställas för olika grupper av specialdestinerade livsmedel. Hittills har endast ett särdirektiv beslutats. Detta gäller modersmjölksersättningar och tillskottsnäring (91/321/EEG). I sammanhanget finns skäl att understryka att detta särdirektiv inte ännu omfattas av EES-avtalet.
När ett specialdestinerat livsmedel, för vilket särdirektiv inte skall fastställas, första gången släpps ut på marknaden skall enligt ramdirektivet tillverkaren eller, om varan är tillverkad i tredje land, importören underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat där varan saluförs. Den behöriga myndigheten har rätt att kräva att tillverkaren eller importören lägger fram det vetenskapliga material och de uppgifter som visar att varan är att anse som ett specialdestinerat livsmedel (artikel 9). Medlemsstaterna får i princip inte förbjuda eller begränsa handeln med specialdestinerade livsmedel (artikel 10). Om en medlemsstat finner att ett livsmedel inte uppfyller direktivets krav kan frågan hänskjutas till Kommissionen. I avvaktan på Kommissionens ställningstagande kan medlemsstaten förbjuda eller begränsa handeln med livsmedlet (artikel 11).
I propositionen föreslås att det nuvarande kravet på tillstånd ersätts med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål. Bemyndigandet skall även omfatta naturliga mineralvatten (20§). Maj-Lis Lööw m.fl. (s) anser i motion L10 att förslaget att ta bort tillståndskravet i fråga om specialdestinerade livsmedel är onödigt eftersom det ännu inte finns några bindande särdirektiv. Av detta följer, anser motionärerna, att nuvarande tillståndskrav kan behållas. I motionen yrkas att propositionen också i denna del skall avslås (yrkande 1 delvis).
I propositionen anförs att ingenting torde hindra att det nuvarande kravet på tillstånd behålls för sådana specialdestinerade livsmedel för vilka särdirektiv ännu inte föreligger, men för vilka det finns svenska bestämmelser. Med hänsyn till att det för närvarande inte finns några för Sverige bindande särdirektiv har utskottet viss förståelse för motionärernas synpunkter. Det finns emellertid andra skäl för att förslaget bör genomföras. Ramdirektivet förutsätter nämligen nationella föreskrifter om t.ex. märkning, förpackning, anmälningsförfarande och kontroll av specialdestinerade livsmedel. Eftersom motsvarande föreskrifter för närvarande saknas i svensk rätt måste sådana införas för att Sverige skall uppfylla sitt åtagande enligt EES-avtalet på livsmedelsområdet. I enlighet med vad utskottet anfört i avsnitt 2 bör normgivningen när den gäller denna typ av föreskrifter ligga på myndighetsnivå. SLV är enligt utskottet den enda tänkbara myndigheten som kan fatta beslut om sådana föreskrifter.
Utskottet har inget att erinra mot att det nuvarande tillståndskravet för specialdestinerade livsmedel bibehålls i avvaktan på bindande särdirektiv. I praktiken innebär detta att den nuvarande tillståndsprövningen efter EES-avtalets ikraftträdande skall ske med beaktande av innehållet i ramdirektivet.
Med det anförda finner utskottet att syftet med motion L10 yrkande 1 i denna del i huvudsak torde vara tillgodosett. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet och tillstyrker propositionen också i denna del.
I motion L11 anför Annika Åhnberg (-) att det är angeläget att SLV beträffande specialdestinerade livsmedel utvecklar ett nära samarbete med berörda patient- och intressegrupper. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär att SLV får ett sådant uppdrag (yrkande 2).
I denna fråga har utskottet ingen annan uppfattning än motionären. Utskottet utgår dock från att SLV utan något formellt uppdrag -- i den mån EES-avtalet så medger -- beaktar de intressen som berörda patient- och intressegrupper kan ha. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L11 yrkande 2.
4 Införlivande av EES-avtalets bestämmelser om vin och sprit
EES-avtalet omfattar på livsmedelsområdet även bestämmelser om definition, märkning, beskrivning och presentation av spritdrycker och vin. I propositionen anförs att det för närvarande i Sverige endast finns ett fåtal bestämmelser på detta område. Bestämmelserna finns i SLV:s föreskrifter som meddelats med stöd av livsmedelslagen. Eftersom vin och sprit är livsmedel enligt den definition av begreppet livsmedel som finns i livsmedelslagen bör det enligt jordbruksministerns bedömning ankomma på SLV att i den svenska lagstiftningen införa bestämmelser om vin och sprit som omfattas av EES-avtalet. I den mån SLV inte redan har nödvändiga bemyndiganden för införlivandet kan sådana meddelas med stöd av livsmedelslagen. I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som sålunda anförts om införlivande av EES-avtalets bestämmelser om vin och sprit.
Det anförda föranleder inte någon erinran från utskottets sida.
Mot de delar av propositionen som inte har berörts särskilt har utskottet ingen erinran.
5 Förstärkt konsumentpolitik m.m.
I motion L10 anför Maj-Lis Lööw m.fl. (s) att EES-avtalet medför att konsumentpolitiken och konsumentinformationen måste stärkas. Konsumentpolitiken i hela Europa måste lyftas till en högre dimension än tidigare varvid Sverige bör gå i spetsen. I stället för att okritiskt anpassa oss till regler, som i många fall kan vara otidsenliga, bör vi nu i stället ta till vara de möjligheter som den svenska konsumentpolitiken har inom EES-avtalets ram. Det gäller också enligt motionärerna att utnyttja de vägar som finns i kontakter med andra regeringar. När konsumentpolitiken förändras inom EG- och EFTA-länderna bör Sverige aktivt engagera sig för att påverka behandlingen av de frågor som bereds inom EG och EES, särskilt när det gäller arbetet med bestrålade livsmedel och tillsatser, i syfte att förbättra livsmedelskvaliteten. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts om den svenska konsumentpolitiken med anledning av EES-avtalet (yrkande 2).
Liknande önskemål om ett svenskt agerande förs fram i motion L11 av Annika Åhnberg. Motionären menar bl.a. att Sverige nu skyndsamt bör agera för att få s.k. azo-färgämnen förbjudna i EES och för att uppnå också en i övrigt strikt hållning när det gäller livsmedelstillsatser (yrkande 1). Vidare bör Sverige i så stor utsträckning som möjligt försöka bibehålla nuvarande högre krav på livsmedelsområdet. Enligt motionären är det svårt att föreställa sig att något handelshinder skulle uppstå om t.ex. märkningskravet på bakdag bibehölls (yrkande 4). Motionären vill också ha till stånd en informationskampanj från SLV och Konsumentverket i syfte att öka engagemanget och medvetenheten från allmänhetens sida när det gäller livsmedels- och konsumentfrågor med anledning av EES-avtalet (yrkande 5). Vidare anser motionären att regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning kring konsumentpolitiska frågor (yrkande 6). I motionen yrkas tillkännagivande om det anförda.
Utskottet erinrar om att EES-utskottet med anledning av ett motionsyrkande behandlat delvis samma principiella frågor som nu tas upp i motionerna L10 och L11. I sitt av riksdagen nyligen godkända betänkande (bet. 1992/93:EU1) anförde utskottet bl.a. att EES-avtalet ger utrymme för särbestämmelser när det föreligger tillräckliga skäl motiverade av hänsyn till bl.a. hälsa och miljö. Utskottet utgick vidare från att regeringen noga prövar vilka regler som måste ändras och bedömde att några mer väsentliga produkt- och säkerhetskrav inte behöver slopas. Utskottet framhöll vidare att avtalet inte hindrar livsmedelsindustrin och handeln att frivilligt lämna information som är värdefull för konsumenterna. Med ett ökat varuutbud kan konsumenterna i än högre grad än för närvarande komma att efterfråga uppgifter om t.ex. produktionssätt och produktionsdag. Eftersom en tillfredsställande märkning -- i likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar -- är ett konkurrensmedel förutsatte EES-utskottet att enskilda företag i branschen kommer att utnyttja denna möjlighet. Vidare framhöll utskottet att en anpassning till EG:s nuvarande regelverk givetvis inte bör föranleda att Sverige ger upp ambitionerna på livsmedelsområdet. Enligt EES-utskottets mening är det angeläget att vi med utnyttjande av de resurser och kontaktvägar som står till buds försöker påverka utvecklingen inom EG i riktning mot en sådan högre skyddsnivå som tillgodoser konsumenternas intressen. Särskilt viktigt är, påpekade EES-utskottet, att Sverige aktivt engagerar sig i de livsmedelsfrågor som nu bereds inom EG. Detta gäller såväl pågående arbete rörande bestrålade livsmedel och livsmedelstillsatser som andra frågor av betydelse för livsmedelskvaliteten i Sverige. EES-utskottet utgick från att regeringen skulle beakta vad utskottet sålunda anfört utan något tillkännagivande från riksdagens sida. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av den då aktuella motionen ansågs således inte påkallad.
Lagutskottet ansluter sig helt till de bedömningar som EES-utskottet nyligen gjorde. Vid den svenska anpassningen till de bestämmelser som ingår i EES-avtalet utgår utskottet från att SLV i varje särskilt fall prövar möjligheten att behålla för konsumenterna mer förmånliga svenska regler. När det gäller märkningen av bakdag kommer SLV, enligt vad utskottet erfarit, att rekommendera att en sådan märkning bibehålls. I sammanhanget måste också understrykas att det inte är självklart att livsmedelsindustrin alltid kommer att lägga sig exakt på den miniminivå som bestämmelserna anger.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om angelägenheten av att de möjligheter som EES-avtalet ger tas till vara. Avtalet ger nämligen Sverige direkta och ökade möjligheter att påverka konsumentpolitiken i EG och de andra EFTA-länderna. Den viljeinriktning som kommer till uttryck i avtalets ingress ger också en grund för Sverige att driva en fortsatt ambitiös konsumentpolitik. Denna viljeinriktning överensstämmer även med de nuvarande målen och riktlinjerna för den svenska konsumentpolitiken och också med de strävanden som funnits i Sverige sedan lång tid tillbaka att tillförsäkra konsumenterna ett skydd för deras hälsa och säkerhet. Utskottet utgår från att de möjligheter som sålunda skapas för en aktiv svensk konsumentpolitik i enlighet med vad som anförs i motionerna kommer till stånd utan något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida. Utskottet vill därvid särskilt peka på att den konsumentpolitiska kommittén har i uppdrag att lämna förslag till bl.a. hur kraven på insatser i det internationella arbetet lämpligen kan tillgodoses (dir. 1992:63).
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna L10 yrkande 2 samt L11 yrkandena 1 och 4.
När det sedan gäller frågan om särskild informationskampanj, som tas upp i motion L11, vill utskottet peka på att SLV i sina tidskrifter Vår Föda och Livstecknet informerar om de viktigaste förändringarna med anledning av EES-avtalet. Vidare informerar verket kontinuerligt om det pågående arbetet i det särskilda informationsbladet EG och våra livsmedel. Såväl tidskrifterna som faktabladen citeras ofta i dagspressen, varför informationen också sprids till en bredare krets. På samma sätt som SLV informerar också Konsumentverket regelbundet om vad EES-avtalet innebär för de svenska konsumenterna, se t.ex. Konsumentverkets skrift Hur påverkas konsumenterna av EES?.
Något tillkännagivande från riksdagens sida om ytterligare informationsinsatser kan enligt utskottets mening mot denna bakgrund inte anses erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L11 yrkande 5.
Vad slutligen beträffar yrkande 6 i motion L11 om en konsumentpolitisk utredning vill utskottet erinra om att regeringen beslutat om en sådan utredning den 14 maj 1992.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall också till yrkande 6 i motion L11.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande märkning av livsmedel
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L10 yrkande 1 i denna del och motion 1992/93:L11 yrkande 3 antar regeringens förslag till lag om ändring i livsmedelslagen såvitt avser 13§, res. 1 (s)
2. beträffande specialdestinerade livsmedel
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L10 yrkande 1 i denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i livsmedelslagen såvitt avser 20§,
3. beträffande livsmedelslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i livsmedelslagen i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under momenten 1 och 2,
4. beträffande införlivande av EES-avtalets bestämmelser om vin och sprit
att riksdagen lägger propositionen i denna del till handlingarna,
5. beträffande patient- och intressegruppers inflytande
att riksdagen avslår motion 1992/93:L11 yrkande 2,
6. beträffande förstärkt konsumentpolitik m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L10 yrkande 2 och 1992/93:L11 yrkandena 1 och 4, res. 2 (s)
7. beträffande en informationskampanj m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:L11 yrkandena 5 och 6.
Stockholm den 3 december 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud Ekendahl (m), Karin Pilsäter (fp) och John Bouvin (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Märkning av livsmedel (mom. 1)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med "Utskottet delar" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
I likhet med Lagrådet och motionärerna ser utskottet nackdelar med förslaget utifrån ett konsumentperspektiv. Som motionärerna pekar på finns det ett visst tolkningsutrymme beträffande märkningsbestämmelsernas innehåll. Enligt utskottets mening torde regeringen ha lättare än en myndighet att gentemot EG hävda en viss tolkning och därmed ge de svenska föreskrifterna för konsumenterna fördelaktigare innehåll. Vidare torde regeringen med större framgång än en myndighet kunna verka för att nuvarande från konsumentsynpunkt bättre svenska bestämmelser får behållas. I sammanhanget måste också särskilt beaktas, som Lagrådet också påpekat, att bestämmelserna har stor betydelse från hälso- och säkerhetssynpunkt och att reglerna om märkning av livsmedel har ett särskilt stort konsumentintresse, vilket också visat sig i den allmänna debatten. Att utskottet på andra områden godtagit liknande normgivningsbemyndiganden saknar därför betydelse i detta sammanhang.
Det nu anförda leder utskottet till den slutsatsen att EES-avtalet innebär att skälen för den nuvarande ordningen för normgivningen i fråga om livsmedel framstår som ännu starkare än hittills. Med bifall till motion L10 yrkande 1 i denna del avstyrker därför utskottet regeringens förslag om ändring av 13§ livsmedelslagen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande märkning av livsmedel
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L10 yrkande 1 i denna del och med avslag på motion 1992/93:L11 yrkande 3 avslår regeringens förslag till lag om ändring i livsmedelslagen såvitt avser 13§.
2. Förstärkt konsumentpolitik m.m. (mom. 6)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 9 slutar med "och 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att EES-avtalet innebär en utbyggnad och förstärkning av det samarbete på konsumentområdet som redan etablerats mellan EG och EFTA. Genom EES-samarbetet kommer Sverige liksom övriga EFTA-länder att få insyn i och möjlighet att aktivt delta i utformningen av EG:s regler som är av betydelse från konsumentsynpunkt. När EG-kommissionen utarbetar nya sådana regler kommer experter från EFTA-länderna att kunna få delta på ett tidigt stadium och därigenom bidra till att konsumenternas intressen tas till vara. EFTA-länderna får också en initiativrätt som de kan utnyttja för att åstadkomma nya och skärpta regler.
Avtalet ger således Sverige direkta och ökade möjligheter att påverka konsumentpolitiken i EG och de andra EFTA-länderna. Den viljeinriktning som kommer till uttryck i avtalets ingress ger också en grund för Sverige att driva en fortsatt ambitiös konsumentpolitik. Denna viljeinriktning överensstämmer med de nuvarande målen och riktlinjerna för den svenska konsumentpolitiken och också med de strävanden som funnits i Sverige sedan lång tid tillbaka att tillförsäkra konsumenterna ett skydd för deras hälsa och säkerhet. Enligt utskottets mening är det angeläget att de nya möjligheter som skapas genom avtalet verkligen också utnyttjas. Som både lagutskottet och EES-utskottet tidigare understrukit (se yttr. 1992/93:LUy1 och bet. 1992/93:EU1) är ett aktivt deltagande från konsumentföreträdare samt svenska experter från exempelvis Konsumentverket, SLV och näringslivet en förutsättning för att den framtida europeiska konsumentpolitiken skall kunna påverkas. Vidare kommer det alltmer omfattande internationella standardiseringsarbetet att ställa krav på svenska insatser.
Enligt utskottets mening tillhör livsmedelsfrågorna, t.ex. reglerna om märkning och om livsmedelstillsatser, ett av de områden där starka svenska konsumentintressen gör sig gällande. En anpassning till EG:s hittillsvarande regler på dessa områden kan i vissa avseenden innebära en sänkning av Sveriges nuvarande krav. Utskottet vill i likhet med motionärerna i motion L10 understryka att en anpassning till EG:s nuvarande regelverk inte bör föranleda att Sverige minskar sina ambitioner vare sig på livsmedelsområdet eller på konsumentområdet. Tvärtom är det enligt utskottets mening angeläget att vi med utnyttjande av de resurser och kontaktvägar som står till buds försöker påverka utvecklingen inom EG i riktning mot en högre skyddsnivå som tillgodoser konsumenternas intressen. Särskilt viktigt är, som påpekas i motion L10, att Sverige aktivt engagerar sig i de livsmedels- och konsumentfrågor som just nu bereds inom EG. Detta gäller främst det pågående arbetet rörande bestrålade livsmedel och livsmedelstillsatser, men ockå andra frågor av betydelse för livsmedelskvaliteten och konsumentskyddet i Sverige bör kunna bli föremål för påverkan.
Med hänsyn till angelägenheten av ett svenskt internationellt agerande anser utskottet att ett initiativ från riksdagens sida är påkallat. Vad utskottet anfört bör riksdagen därför med bifall till motion L10 yrkande 2 samt med anledning av motion L11 yrkandena 1 och 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande förstärkt konsumentpolitik m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L10 yrkande 2 och med anledning av motion 1992/93:L11 yrkandena 1 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
I propositionen 1992/93:119 framlagt Förslag till Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)
Bilaga