Ändring i jordabalken
Betänkande 1991/92:LU31
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU31
Ändring i jordabalken
Innehåll
1991/92 LU31
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet förslag från regeringen (prop. 1991/92:110) om ändringar i bl.a. jordabalken. En av de föreslagna lagändringarna rör formkravet vid köp av fast egendom och innebär att en oriktig uppgift om köpesumman i köpehandlingen inte längre skall medföra att köpet blir ogiltigt. I stället skall köparen och säljaren bli bundna av den uppgivna köpesumman. Övriga lagändringar syftar till rationaliseringar inom inskrivningsväsendet.
Vidare behandlas tre motioner. I en av dessa, som väckts under allmänna motionstiden år 1992, begärs förslag till en sådan ändring rörande formkravet som framläggs i propositionen. I en annan av motionerna begärs att motsvarande ändring skall genomföras beträffande köp av bostadsrätter. I den tredje motionen tas upp frågor om kungörelsekostnader vid lagfartssammanträden och i ärenden om tvångslikvidation av aktiebolag.
I ärendet har inkommit en skrivelse från rådmannen Lars Andersson, Uppsala tingsrätt.
Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen. Utskottet förordar vidare med anledning av motionen om kungörelsekostnader att riksdagen beslutar om ytterligare en ändring i jordabalken. De två övriga motionerna avstyrks av utskottet.
Propositionen
I proposition 1991/92:110 föreslår regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i jordabalken, 2. lag om ändring i lagen (1973:98) om inskrivningsregister.
I propositionen bereds riksdagen också tillfälle att ta del av vad som anförs av föredragande statsrådet om dels överlåtelseförbud m.m. vid köp av fast egendom och tomträtt (avsnitt 2.1), dels formkravet vid förvärv av bostadsrätter (avsnitt 2.3).
Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Motion väckt med anledning av propositionen
1991/92:L15 av Mikael Odenberg (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att 6 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614) skall ha den lydelse som angivits i motionen.
Motioner från allmänna motionstiden 1992
1991/92:L503 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i 4 kap. 1 § jordabalken i enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:L507 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betalningsskyldigheten enligt 13 kap. 6 § aktiebolagslagen och 20 kap. 12 § jordabalken.
Utskottet
I propositionen föreslås en ändring av jordabalkens regler om överlåtelse av fast egendom. I propositionen behandlas även vissa frågor om överlåtelseförbud vid förvärv av fast egendom och tomträtt. Till grund för propositionen i dessa delar ligger 1983 års småhusköpsutrednings betänkande (SOU 1988:66) Köp av byggnad på ofri grund m.m., vilket remissbehandlats. I syfte att åstadkomma rationaliseringar på inskrivningsväsendets område föreslår regeringen vidare några andra lagändringar.
Vid köp av fast egendom måste vissa formkrav iakttas för att köpet skall vara giltigt. Enligt 4 kap. 1 § jordabalken skall köpet ske genom en skriftlig köpehandling som underskrivs av både säljaren och köparen och som innehåller en förklaring av säljaren att egendomen överlåts på köparen. I paragrafen föreskrivs också att köpeskillingen skall anges i köpehandlingen. Med köpeskillingen avses därvid den verkligen avtalade köpeskillingen. Om parterna av någon anledning i köpehandlingen angivit en annan köpeskilling än den verkliga, är köpet i sin helhet ogiltigt.
Kravet på att köpeskillingen skall anges korrekt infördes genom den nya jordabalken. Lagstiftaren ville härigenom förhindra olika former av vilseledanden av tredje man eller myndigheter (se prop. 1970:20 del B1 s.150 f. och bet. 3LU 1970:80 s. 197 f.). Om parterna har angivit en lägre köpeskilling än den verkliga kan, framhålls det i förarbetena, avsikten vara att undgå full lagfartsstämpel eller undvika realisationsvinstbeskattning hos säljaren. Om parterna å andra sidan har angivit en högre köpeskilling än den verkliga, kan meningen t.ex. vara att vilseleda arrendatorer som har förköpsrätt till den sålda fastigheten.
Den civilrättsliga konsekvensen av att parterna -- vid sidan av vad som angivits i köpehandlingen -- träffar en särskild överenskommelse om köpeskillingens storlek är att vem som helst av parterna kan få köpet i sin helhet ogiltigförklarat. Den oriktiga uppgiften om köpeskillingen utgör en bestående ogiltighetsgrund. Senare förvärv av äganderätt, panträtt eller annan rätt som hänför sig till fastigheten kan inte göras gällande om köpet går åter. När förvärvaren av rättigheten har varit i god tro är dock rättsläget inte helt klart.
Vid avtal om överlåtelse av bostadsrätt genom köp finns ett formkrav som innehållsmässigt anknyter till vad som gäller vid överlåtelse av fast egendom. Tidigare återfanns detta formkrav i 12a § bostadsrättslagen (1971:479). Bestämmelsen har utan ändring i sak förts över till 6 kap. 4 och 5 §§ i den nya bostadsrättslag som trätt i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:92, BoU13, rskr. 247, SFS 1991:614). Bostadsrättslagen anslöt inte från början till formkravet i jordabalken, utan bestämmelsen infördes först genom lagstiftning år 1982. Anledningen till att det då infördes ett formkrav även vid köp av bostadsrätt var bl.a. att få till stånd en precisering av avtalsvillkoren och i övrigt att skapa ordning och reda i rättsförhållandena (se prop. 1981/82:169 s. 61 f.).
I den nu aktuella propositionen föreslås att jordabalken ändras så att köp av fast egendom skall vara giltigt även om uppgiften om köpeskillingen i köpehandlingen är oriktig. Den uppgift om köpeskillingen som finns i köpehandlingen skall vara bindande för parterna, men köpeskillingen skall kunna jämkas om det skulle vara oskäligt att parterna blev bundna av den.
Någon motsvarande ändring föreslås inte i bostadsrättslagen. I propositionen framhåller föredragande statsrådet att det kan sättas i fråga om inte ändringar motsvarande dem som föreslagits i jordabalken bör införas också när det gäller formkravet i bostadsrättslagen. Förhållandena är dock enligt statsrådet i viktiga avseenden olika vid de båda egendomstyperna. Det finns bl.a. inte någon möjlighet att få inteckning i bostadsrätt, och det finns över huvud taget inte någon särskild reglering av de tredjemansrättsliga aspekterna vid överlåtelse av bostadsrätt. Föredragande statsrådet anser därför att frågan om eventuella ändringar i formkravet vid överlåtelse av bostadsrätt måste bli föremål för ytterligare överväganden innan något förslag i denna del läggs fram. I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som sålunda anförts.
I motion L503 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s), som väckts under allmänna motionstiden år 1992, yrkas att regeringen skall framlägga förslag till ändring i 4 kap. 1 § jordabalken av innebörd att oriktig köpeskillingsuppgift skall bli bindande för parterna vid ett fastighetsköp och inte medföra att köpet blir ogiltigt.
I motion L15 av Mikael Odenberg (m) framhålls att de skäl som talar för en ändring av reglerna för fastighetsköp också gör sig gällande vid bostadsrättsöverlåtelser. Motionären påpekar bl.a. att korrekta uppgifter om köpeskillingen för bostadsrätter har betydelse för tredje man. Visserligen kan bostadsrätter inte intecknas men de har enligt motionären ändock fått allt större betydelse som kreditsäkerhet. Liksom vid inteckning i fast egendom är det, framhåller motionären, olyckligt med en ordning där panten i efterhand kan visa sig värdelös till följd av att köpet är ogiltigt. Motionären yrkar att en bestämmelse motsvarande den som föreslås i propositionen skall införas i bostadsrättslagen.
Utskottet vill för sin del framhålla att det finns ett starkt behov av att reglerna om köp av fast egendom har en utformning som motverkar att parterna i köpehandlingen lämnar oriktiga uppgifter om den verkliga köpesumman. Den ogiltighetspåföljd som nu gäller enligt jordabalken kan i och för sig anses väl tillgodose detta behov. Samtidigt förhåller det sig emellertid så, som närmare redovisas i propositionen och som också berörs i motion L503, att den nuvarande ordningen innebär påtagliga nackdelar när det gäller såväl det inbördes förhållandet mellan köparen och säljaren som skyddet för tredje man. Sålunda kan ogiltighetspåföljden bl.a. utnyttjas i påtryckningssyfte av den ena parten och detta kanske lång tid efter det att köpet avslutats. Utskottet anser därför att det finns skäl för en ändrad ordning. Den lösning av frågan som föreslås i propositionen innefattar enligt utskottets mening en godtagbar lösning på de hittillsvarande problemen utan att man därmed gör avkall på kravet att den riktiga köpeskillingen skall framgå av köpehandlingen. Utskottet förordar således att riksdagen antar regeringens förslag till ändring i 4 kap. 1 § jordabalken. Ställningstagandet innebär att önskemålet i motion L503 blir helt tillgodosett, och någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen är inte påkallad.
Vad härefter angår överlåtelser av bostadsrätter kan utskottet dela uppfattningen i motion L15 att det finns anledning att överväga om inte en ändring av reglerna också på detta område bör komma till stånd. Ett skäl för en sådan anpassning är att det, sett med allmänhetens ögon, kan te sig svårförståeligt att de rättsliga följderna av en oriktig uppgift om köpeskillingen inte skall vara enhetliga vid fastighetsköp och förvärv av bostadsrätter. Utskottet är emellertid inte berett att förorda en omedelbar ändring av bostadsrättslagen. Det får därför ankomma på regeringen att ta upp frågan till närmare övervägande. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen utgår utskottet från att sådana överväganden också kommer till stånd. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av motion L15 är alltså inte påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
I propositionen bereds riksdagen vidare tillfälle att ta del av vad föredragande statsrådet anför om överlåtelseförbud m.m. vid köp av fast egendom och tomträtt.
Utskottet behandlade vid 1979/80 års riksmöte en motion om införandet av lagstöd för överlåtelseförbud vid fastighetsförsäljningar och tomträttsupplåtelser. Utskottet konstaterade därvid (se bet. LU 1979/80:28) att det var mindre tillfredsställande att det saknades klara regler på området med hänsyn till att många kommuner brukade ställa upp olika villkor om överlåtelseförbud vid förmedling av småhus och tomter till enskilda personer. Utan att i sak ta ställning till önskemålet i motionen ansåg utskottet att frågan huruvida bestämmelser om överlåtelseförbud skulle införas borde bli föremål för närmare överväganden. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna. Med anledning av riksdagens begäran fick 1983 års småhusköpsutredning i uppdrag att behandla frågan. Utredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1988:66, Köp av byggnad på ofri grund, m.m.) en generell lagbestämmelse om att avtal skall kunna träffas om att köparen inom fem år från köpet inte får sälja fastigheten vidare till ett högre pris än vad han själv har betalat.
I propositionen framhålls att det finns ett visst stöd för uppfattningen att det redan i dag är möjligt att vid köp av fast egendom träffa avtal om förbud mot vidareöverlåtelse. Föredragande statsrådet delar emellertid utredningens bedömning att rättsläget får anses vara oklart och att ett helt säkert svar inte kan ges på frågan i vad mån ett överlåtelseförbud i en köpehandling avseende fast egendom är giltigt.
Av närmare anförda skäl anser föredragande statsrådet att en lagreglering av avtalade överlåtelseförbud vid fastighetsköp bör komma till stånd endast om det finns ett mycket påtagligt behov av att ge säljaren en i lag klart fastslagen möjlighet att genom avtal med köparen förhindra att denne inom viss tid, av utredningen föreslagen till fem år, säljer fastigheten vidare till ett högre pris. Enligt statsrådet är emellertid behovet av en sådan möjlighet inte stort. Mot denna bakgrund och med hänsyn till remisskritiken anser statsrådet att utredningens förslag till regler om förbud mot överlåtelse av fast egendom inte bör genomföras. Vad som sagts nu gäller även den motsvarande regel för tomträtter som utredningen har föreslagit. Med dessa ställningstaganden bör det enligt statsrådets mening inte heller komma i fråga att införa en av utredningen föreslagen regel om överlåtelseförbud med anknytning till vissa familjerättsliga förordnanden m.m.
Vad som anförs i propositionen beträffande överlåtelseförbud m.m. ger inte utskottet anledning till några särskilda uttalanden. Utskottet anser att riksdagen med godkännande av det anförda bör lägga propositionen i denna del till handlingarna.
De i propositionen föreslagna ändringarna på inskrivningsväsendets område föranleder inte några erinringar från utskottets sida, och utskottet tillstyrker att förslagen genomförs.
I motion L507 av Olle Schmidt (fp) tas upp en fråga om kungörelsekostnader vid lagfartssammanträden och i ärenden om tvångslikvidation av aktiebolag.
När anmälan eller ansökan görs hos allmän domstol om tvångslikvidation av ett aktiebolag gäller enligt 13 kap. 5 § aktiebolagslagen (1975:1385) att domstolen skall kalla bolaget samt aktieägare och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att inställa sig inför rätten. Kallelsen skall bl.a. kungöras i Post- och Inrikes Tidningar genom rättens försorg. I 13 kap. 6 § aktiebolagslagen föreskrivs att den som har ansökt om tvångslikvidation och som har fått vidkännas kostnader för delgivning eller kungörelse eller för expeditioner i ärendet, skall ha gottgörelse för sina kostnader av bolagets medel, om bolaget försätts i likvidation eller om rätten eljest finner det skäligt. Vid anmälan skall sådana kostnader ersättas av bolaget eller, om bolaget saknar medel, av statsverket.
Regler om lagfartssammanträde finns i 20 kap. jordabalken. Syftet med lagfartssammanträde är att en fastighetsägare i vissa fall skall kunna få lagfart trots att de formella förutsättningarna inte är uppfyllda. Lagfartssammanträde skall kungöras i ortstidning och i Post- och Inrikes Tidningar. Enligt 20 kap. 12 § tredje stycket jordabalken skall kostnaden för lagfartssammanträde betalas av sökanden. Kostnaden för syn skall dock betalas av staten.
Vid sidan av de nämnda reglerna finns i ett stort antal andra författningar bestämmelser om skyldighet för de allmänna domstolarna att utfärda kungörelser.
Bestämmelsen i 20 kap. 12 § jordabalken om sökandens skyldighet att betala kostnaderna för lagfartssammanträde infördes år 1975 i samband med att möjligheterna att hålla lagfartssammanträden utvidgades (prop. 1975/76:21, bet. LU1). I lagstiftningsärendet berördes frågan om risken för missbruk av den nya möjligheten till lagfartssammanträde. Därvid framhölls att denna risk motverkades av att sökanden fick svara för kostnaderna och i första hand då för kungörelse- och inställelsekostnaderna. Vidare påpekades att en regel om sökandens kostnadsansvar var motiverad med hänsyn till att de oklarheter som kunde föranleda ett lagfartssammanträde ofta hade sin grund i förhållanden för vilka fastighetsägaren eller hans företrädare borde svara samt att oklarheterna troligen återspeglades i priset eller på annat sätt i villkoren för förvärvet.
Någon allmän, författningsreglerad skyldighet för sökande och andra att betala kostnader för kungörelser som utfärdades av allmän domstol fanns inte då den nämnda ändringen i jordabalken skedde. I praktiken gällde emellertid att kostnaderna som regel skulle återgäldas av sökanden. Betalningsskyldigheten följde av allmänna principer eftersom kungörelserna ansågs utfärdade för sökandens räkning. Vid 1986/87 års riksmöte (prop. 1986/87:26, bet. JuU13) godkände riksdagen vissa riktlinjer för en reform av avgiftssystemet vid de allmänna domstolarna. Reformen innebar i huvudsak att domstolarnas utgifter för kungörelsekostnader -- med vissa närmare angivna undantag -- inte längre skulle ersättas av sökanden utan i stället betalas genom att belasta ett anslag. Staten skulle kompensera sig för kostnaderna genom en generell höjning av ansökningsavgifterna i tvistemål och domstolsärenden. Samtidigt slopades sökandens skyldighet att i vissa fall lösa s.k. expeditioner, dvs. domar, beslut eller bevis. Någon ändring av reglerna i 13 kap. 6 § aktiebolagslagen och 20 kap. 12 § jordabalken skedde inte i ärendet. Bortsett från en hänvisning till att kungörande förekom i likvidationsärenden gjordes i propositionen inte heller några uttalanden rörande dessa bestämmelser. Vid riksdagsbehandlingen berördes frågan över huvud taget inte.
Efter riksdagens beslut utfärdade regeringen förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna. Enligt förordningen skall ansökningsavift betalas i bl.a. likvidationsärenden enligt aktiebolagslagen med 275 kr. I lagfartsärenden utgår inte någon ansökningsavgift men sökanden är skyldig att betala en expeditionsavgift på 600 kr. för inskrivningsmyndighetens beslut i ärendet.
I motionen hänvisas till att domstolsverket i sin publikation Domstolsverket informerar (1988 nr 3) uttalat att några kostnader för kungörelser i likvidationsärenden och vid lagfartssammanträden inte skall tas ut och att någon författningsändring inte är påkallad härför. Enligt motionären följer många domstolar detta uttalande utan att det har lagstöd. Motionären anser att regeringen bör få i uppdrag att utreda om betalningsskyldigheten enligt aktiebolagslagen och jordabalken skall finnas kvar och, om den skall slopas, återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i de nämnda lagarna. Skall betalningsskyldigheten kvarstå bör regeringen enligt motionären snarast vidta erforderliga åtgärder för att 1987 års förordning skall bringas i samklang med gällande lagstiftning.
Med anledning av vad som anförs i motionen vill utskottet framhålla att syftet med det år 1987 införda avgiftssystemet vid de allmänna domstolarna måste antas ha varit -- även om frågan inte berördes närmare vare sig i propositionen eller vid riksdagsbehandlingen -- att några kostnader för kungörelser i likvidationsärenden och vid lagfartssammanträden inte längre skulle tas ut av sökande m.fl. utan i stället anslagsfinansieras. Några praktiska, bärande skäl för att just dessa kungörelsekostnader skulle särbehandlas torde nämligen inte ha förelegat och föreligger inte heller nu. Såvitt utskottet har kunnat utröna torde nuvarande praxis också vara att ersättning för kungörelsekostnader i de aktuella ärendena inte tas ut. När det gäller lagfartssammanträdena har utskottet i sak inte några invändningar mot att bestämmelsen i 20 kap. 12 § jordabalken kommit att tillämpas på det sätt som skett. Med hänsyn till ordalydelsen av bestämmelserna i 20 kap. 12 § tredje stycket och de i anslutning till reglerna gjorda motivuttalandena kan det emellertid ifrågasättas huruvida inte en sådan utveckling borde ha givits ett uttryckligt stöd i lag redan i samband med 1987 års omläggning av avgiftssystemet. Någon sådan lagändring kom dock som nämnts inte till stånd. I klarhetens intresse och för att 20 kap. 12 § tredje stycket skall bringas i överensstämmelse med nuvarande praxis anser utskottet att reglerna nu bör förtydligas så att det uttryckligen framgår att sökanden inte skall svara för kungörelsekostnader vid lagfartssammanträden. Det kan lämpligen ske genom att det i 20 kap. 12 § tredje stycket angivna undantaget för synekostnader utvidgas till att avse också kungörelsekostnader. Utskottet förordar att riksdagen med anledning av motionen genomför en sådan ändring i jordabalken.
Saken ställer sig annorlunda när det gäller kungörelsekostnader i likvidationsärenden. Som framgår av redogörelsen ovan innehåller 13 kap. 6 § aktiebolagslagen -- till skillnad från 20 kap. 12 § jordabalken -- inte någon särskild regel om att sökanden skall betala kostnaderna i ärendet. Endast i den mån sökanden till följd av bestämmelser i andra författningar blivit skyldig utge ersättning för kungörelsekostnader kan enligt 13 kap. 6 § aktiebolagslagen det bolag som likvidationsärendet avser förpliktas betala för dessa kostnader. Eftersom sökandens betalningsskyldighet bortfallit genom 1987 års omläggning av avgiftssystemet uppkommer således aldrig frågan om bolagets betalningsskyldighet. Någon ändring i aktiebolagslagen kan därför för närvarande inte anses nödvändig för undvikande av oklarheter. Det kan emellertid vara lämpligt att hänvisningen till kungörelsekostnader i 13 kap. 6 § aktiebolagslagen slopas i samband med någon annan ändring i lagrummet. Utskottet utgår från att regeringen tar initiativ till en sådan ändring vid lämpligt tillfälle. I sammanhanget vill utskottet erinra om att domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU 1991:100) Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att ärenden rörande tvångslikvidation av aktiebolag flyttas över från de allmänna domstolarna till patent- och registreringsverket. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen i denna del kan med hänsyn till det anförda inte anses erforderlig.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande köp av fast egendom att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken såvitt avser 4 kap. 1 och 2 §§, dels avslår motion 1991/92:L503,
2. beträffande köp av bostadsrätt att riksdagen med godkännande av vad utskottet anfört och med avslag på motion 1991/92:L15 lägger propositionen i denna del (avsnitt 2.3) till handlingarna,
3. beträffande överlåtelseförbud att riksdagen med godkännande av vad regeringen anfört lägger propositionen i denna del (avsnitt 2.1) till handlingarna,
4. beträffande kungörelsekostnader att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L507 dels beslutar att 20 kap. 12 § jordabalken skall erhålla ändrad lydelse i enlighet med utskottets förslag i bilaga 2, dels beslutar om sådan ändring av ingressen till regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken som föranleds härav,
5. beträffande inskrivningsväsendet m.m. att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om ändring i jordabalken i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under momenten 1 och 4, dels lag om ändring i lagen (1973:98) om inskrivningsregister.
Stockholm den 23 april 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
I proposition 1991/92:110 framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt förslag till ändring i 20kap. 12 § jordabalken Bilaga 2 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap. 12 §
Vid lagfartssammanträde skall genom förhör med sökanden eller på annat lämpligt sätt inhämtas upplysningar om förvärvet och såvitt möjligt även utredas vem eller vilka som under de tio åren närmast före ansökan innehaft fastigheten med äganderättsanspråk. Protokoll skall föras rörande vad som förekommit vid sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet.
Sedan protokollet uppsatts, skall ansökan om lagfart på egendomen, under åberopande av protokollet såsom fångeshandling, anses gjord på den inskrivningsdag som infaller närmast därefter.
Kostnaden för Kostnaden för
lagfartssammanträde betalas lagfartssammanträde betalas
av sökanden. Kostnad för av sökanden. Kostnad för
syn betalas dock av staten. kungörelse och syn betalas
dock av staten.