Allmänna arvsfonden, m.m.
Betänkande 1991/92:LU35
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU35
Allmänna arvsfonden, m.m.
Innehåll
1991/92 LU35
Sammanfattning
I betänkandet behandlas en motion om avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden, en motion som tar upp frågor om förvaltningen av egendom som tillfallit fonden och en motion om jäv vid bevittning av testamente. Den förstnämnda motionen har remissbehandlats. Yttranden har därvid avgetts av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, kammarkollegiet samt Sveriges advokatsamfund.
Beträffande motionen om avstående av arv föreslår utskottet att riksdagen med anledning av motionen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört. Utskottet avstyrker bifall till de båda andra motionerna.
Motioner
1991/92:L404 av Leif Marklund m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att till 5 § arvsfondslagen göra ett tillägg, som ger juridiska personer vissa möjligheter att erhålla kontanta medel för iordningställande av kulturhistoriskt värdefull egendom som arvsfonden avstått från,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ikraftträdandet för tillägget sker senast den 1 juli 1992.
1991/92:L406 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om följande tillägg till 10 kap. 4 § ärvdabalken: Ej heller må någon tagas till vittne vid förordnande till förening, trossamfund, företag eller därmed jämförbar organisation i vilken han är verksam.
1991/92:L420 av Jan-Olof Franzén och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allmänna arvsfonden.
Utskottet
Allmänna arvsfonden
Bakgrund
Enligt 1734 års lag skulle den dödes egendom, då arvingar inte fanns, såsom danaarv tillfalla kronan. Genom 1928 års arvslag uteslöts kusiner och avlägsnare släktingar från arvsrätt. Av denna begränsning följde en utvidgning av det allmännas arvsrätt. Det ansågs vid förarbetena till 1928 års lag riktigast att egendom som tillföll det allmänna inte togs i anspråk för vanliga statsutgifter utan användes för något visst allmännyttigt ändamål. Därför föreskrevs i arvslagen att arv, till vilket ingen arvinge fanns, skulle tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden.
Den grundläggande bestämmelsen om allmänna arvsfondens rätt till arv finns numera i 5 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB). Regeln stadgar att om ingen arvinge finns skall arvet tillfalla allmänna arvsfonden. Närmare bestämmelser om arvsfondens ändamål och förvaltningen av fondens medel finns i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden (AfL). Enligt 1 § AfL skall den egendom som tillfaller fonden i arv eller genom gåva eller testamente utan sammanblandning med andra medel förvaltas av kammarkollegiet som en särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt omsorgen om handikappade.
Egendom som har tillfallit allmänna arvsfonden och som inte har avståtts skall säljas och de behållna medlen överlämnas till kammarkollegiet. De huvudsakliga reglerna om försäljning av fast egendom som tillfallit fonden finns i förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m.m. Enligt förordningen skall den säljande myndigheten se till att köpeskillingen blir den högsta möjliga och att den i varje fall inte understiger egendomens saluvärde, om inte annat särskilt föreskrivs. Lös egendom skall i princip säljas på offentlig auktion.
Någon närmare anvisning om vilka syften som kan tillgodoses ur fonden lämnas inte i AfL. I 2 § stadgas emellertid, att understöd inte får lämnas för åtgärd som det åligger stat eller kommun att bekosta. I den praktiska tillämpningen har emellertid vissa regler efter hand utbildats. Man skiljer sålunda mellan understöd till institutioner och understöd till enskilda. Till den första kategorin hör bl.a. barnkolonier och olika lokaler för ungdomens fritidsverksamhet, t.ex. ungdomsgårdar. Understöd till enskilda personer har i vissa fall utgått dels i form av bidrag till studier eller yrkesutbildning, dels för anskaffande av invalidfordon åt yngre personer. Av 2 § framgår vidare att det är regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer som beslutar om utdelning av understöd ur fonden.
I 5 § AfL regleras möjligheterna att till annan avstå arv som tillfallit allmänna arvsfonden. Av bestämmelserna framgår att fråga om avstående i första hand skall prövas med hänsyn till vad som kan antas överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Avstående från arv kan ske till förmån för både fysisk och juridisk person. Med hänsyn till att det ibland kan vara svårt att få tillräckligt underlag för att kunna bedöma arvlåtarens yttersta vilja kan arv även i annat fall avstås till släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära. Som förutsättning gäller här att avståendet kan anses "billigt".
Genom en lagändring år 1981 (bet. LU 1980/81:11) infördes i AfL en möjlighet att avstå arv som utgörs av egendom vilken är av väsentlig betydelse från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt till juridisk person som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt sätt (5 § första stycket tredje meningen). Regeringen har nyligen i ett ärende som gällde avstående av arv på den i nyssnämnda lagrum angivna grunden avslagit ansökan såvitt den avsåg kontanter ur boets behållning med den motiveringen att ett kontant belopp lagligen inte kunde avstås på ifrågavarande grund. I ansökan hade uppgetts att de kontanta medlen behövdes för att ställa i ordning egendomen.
Motionsmotiveringar
I motion L404 av Leif Marklund m.fl. (s) anförs att de institutioner som allmänt sett kan anses vara lämpliga att ta hand om egendom som avståtts från bl.a. kulturhistorisk synpunkt i regel inte har haft ekonomiska resurser för att sköta iordningsställandet. De har därför samtidigt begärt ett kontant bidrag ur fondmedlen för att kunna ta emot egendomen och ställa den i ordning. För att intentionerna bakom den av riksdagen år 1981 beslutade utvidgningen av möjligheterna till avstående av egendom skall kunna förverkligas är det enligt motionärerna nödvändigt att AfL erbjuder även en möjlighet att kunna avstå kontanta medel till juridiska personer i här avsedda fall. En sådan möjlighet bör omgärdas av vissa begränsningar. T.ex. bör kontanterna inte få användas till underhåll och drift.
I motion L420 av Jan-Olof Franzén och Ingvar Eriksson (m) anförs att allmänna arvsfondens insatser alltmer kommit att beröra områden som ligger inom den kommunala kompetensen. Starka skäl talar enligt motionärerna för att kommunerna övertar fondens verksamhet på det lokala planet. En sådan förändring torde också ha ett starkt stöd i allmän rättsuppfattning. När arvet inte kan förvaltas av släktingar bör det ske i ett sammanhang där den avlidnes förhållanden var bekanta och där den avlidne var verksam.
Utredningsarbete
Med anledning av en begäran från riksdagen våren 1990 om en översyn av allmänna arvsfondens ändamålsbestämmelse (bet. 1989/90:SoU29) har regeringen tillkallat en särskild utredare (S 1991:04) med uppdrag att se över ändamålsbestämmelsen samt vissa frågor rörande dess tillämpning och beslutanderätten vid utdelning av stöd ur fonden. I sistnämnda hänseende skall utredaren enligt direktiven (dir. 1991:3) göra en analys och en bedömning av de innehållsmässiga och administrativa effekterna av den delegering av arvsfondsärenden till underordnad myndighet som hittills förekommit. Mot bakgrund av strävandena att begränsa antalet förvaltningsärenden hos regeringen bör vidare möjligheterna att delegera även andra grupper av arvsfondsärenden från regeringen till lämplig myndighet övervägas. Utredaren, som getts namnet arvsfondsutredningen, beräknas avsluta sitt arbete under hösten 1992.
Sammanfattning av remissyttranden beträffande motion L404
På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgetts av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, kammarkollegiet samt Sveriges advokatsamfund.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) instämmer med motionärerna att det ofta kan finnas ett stort behov av likvida medel för att den avstådda egendomen skall kunna tas om hand på ett riktigt sätt av mottagaren. RAÄ tillstyrker därför motionen. RAÄ tillstyrker också att lagändringen träder i kraft den 1 juli 1992.
Kammarkollegiet redovisar att avstående av egendom som är av intresse från bl.a. kulturhistorisk synpunkt åberopats i 39 fall av sammanlagt 655 beslut om arvsavstående sedan möjligheten att avstå egendom på den aktuella grunden infördes år 1981. I ett antal fall har även medgivits avstående av kontanta belopp för iordningställande av egendomen. Anledningen till sistnämnda medgivanden är att kollegiet tolkat ett regeringsbeslut från år 1984 så att även kontanta medel skulle kunna avstås. Kollegiet hänvisar emellertid till att regeringen genom ett beslut från år 1991 uttalat att avstående av kontanta medel på nu aktuell grund lagligen inte kan ske. Kollegiet delar motionärernas uppfattning att det är nödvändigt att -- med de av motionärerna angivna begränsningarna -- möjlighet öppnas att också kontanta medel kan avstås. Belopp som sålunda avstås bör ses som ett bidrag till iordningställandet för att säkra egendomens bestånd och inte avse underhåll och drift. Om det inte blir möjligt att avstå även ett belopp för iordningställande eller motsvarande kommer det enligt kollegiet att bli svårt att avstå byggnader av väsentlig betydelse från kulturhistorisk eller kulturvårdssynpunkt till en förening som har kunskaper och engagemang för att ta emot egendomen och vårda den men för vilken en initialkostnad skulle bli alltför betungande. Kollegiet har ingen erinran mot att den föreslagna lagändringen träder i kraft den 1 juli 1992.
Sveriges advokatsamfund har ingen erinran mot motionärernas förslag.
Utskottets överväganden
Beträffande frågan om arvsavstående vill utskottet erinra om att den särskilda möjligheten att avstå egendom av intresse från bl.a. kulturhistorisk synpunkt infördes år 1981 efter initiativ av lagutskottet (bet. LU 1980/81:11). Utskottet konstaterade i lagstiftningsärendet att bestämmelserna om att egendom som tillfallit arvsfonden skall försäljas till högsta möjliga pris leder till att kultur- och naturvårdande institutioner och organisationer i vissa fall får svårt att förvärva egendomen, som det är önskvärt att bevara. Utskottet ansåg att det var angeläget att egendom av ifrågavarande slag kan övertas av sådana institutioner och organisationer som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt sätt. Enligt utskottet torde det kunna bli fråga om arvsavstående för nu aktuella ändamål endast i något enstaka fall om året. Ett avstående torde därför, fortsatte utskottet, inte i någon nämnvärd grad påverka fondens understödjande verksamhet.
Utskottet har fortfarande den uppfattningen att det bör finnas möjlighet för juridiska personer som bedöms lämpliga att få överta egendom som tillfallit allmänna arvsfonden och som är av intresse från kulturhistorisk eller från kultur- och naturvårdssynpunkt. Av remissyttrandena framgår emellertid att det uppenbarligen i många fall är på det viset att de institutioner och sammanslutningar som kan komma i fråga -- ofta museer, bibliotek eller hembygdsföreningar -- saknar resurser för finansiering av nödvändiga upprustningsåtgärder, t.ex. konservering och liknande kvalificerade åtgärder, beträffande egendomen och därför inte anser sig kunna ta emot egendomen. Som både motionärerna och remissinstanserna påpekar innebär detta att den särskilda möjlighet till arvsavstående som infördes år 1981 inte kan utnyttjas i enlighet med intentionerna vid bestämmelsens tillkomst. Detta förhållande är inte tillfredsställande. Arvsfondslagen bör därför ändras så att en möjlighet ges till avstående från inte bara kulturhistoriskt m.m. intressant egendom utan även medel för egendomens upprustande och bevarande. En lagändring med denna innebörd har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Utskottet är emellertid inte nu berett att ta ställning till frågan om vilka närmare förutsättningar som bör gälla för att arvsfondens medel skall få avstås. Det spörsmålet bör övervägas ytterligare, och enligt utskottets mening torde övervägandena lämpligen kunna ske i samband med det utredningsarbete som bedrivs av 1991 års arvsfondsutredning.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L404 som sin mening ge regeringen till känna.
Vad härefter angår det spörsmål om förvaltningen av allmänna arvsfondens medel som tas upp i motion L420 vill utskottet erinra om att riksdagen våren 1990 avslog motionsyrkanden om att allmänna arvsfondens medel skall avsättas för eller tillfalla verksamheter i den kommun där arvlåtaren var mantalskriven (bet. 1989/90:SoU29). I det sammanhanget avslog riksdagen också motionskrav om att frågor om anslag ur allmänna arvsfonden skall prövas av kommunerna. Den nu aktuella motionen L420 har samma inriktning som de nämnda motionsyrkandena. Några nya omständigheter som bör föranleda riksdagen att nu inta en annan ståndpunkt till spörsmålen har enligt utskottets mening inte framkommit. Härtill kommer att -- som tidigare redovisats -- frågor rörande delegation av arvsfondsärenden för närvarande utreds av 1991 års arvsfondsutredning.
På grund av det anförda anser utskottet att motion L420 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker således bifall till motionen.
Jäv vid bevittning av testamente
Gällande ordning
Bestämmelser om upprättande och återkallelse av testamente finns i 10 kap. ÄB. Enligt ÄB är testamentet en formbunden rättshandling. Testamente skall med vissa undantag upprättas skriftligen, dvs. att förordnandet skall innefattas i en handling som av testator underskrivs. Testamentet skall upprättas med två vittnen. Upprättandet skall ske i båda vittnenas samtidiga närvaro. Detta innebär inte att vittnena måste vara närvarande när testamentets text avfattas, utan det är tillräckligt att testator i deras närvaro undertecknar testamentshandlingen eller vidkänns redan befintlig underskrift. Det är över huvud taget inte erforderligt att vittnena får kännedom om innehållet av testators förordnande. Vittnena skall dock ha kännedom om handlingens egenskap av testamente. De skall vidare bestyrka handlingen med sina namn.
I 10 kap. 4 § ÄB finns bestämmelser om testamentsvittnenas personliga kvalifikationer och särskilda behörighetskrav. I första stycket av paragrafen anges de jäv som föranleder hela testamentets ogiltighet, bl.a. att vittnet på grund av sinnessjukdom saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen eller är testators make. Andra stycket innehåller stadgande om ett jäv som inte hänför sig till testamentet i dess helhet utan endast inverkar på giltigheten av förordnanden med viss innebörd. Sålunda stadgas förbud att ta någon till vittne angående förordnande till förmån för honom själv eller vissa honom närstående personer. Överträdelse härav gör testamentet i denna del ogiltigt men berör inte dess verkan i övrigt. Som närstående räknas vittnets make, de som med vittnet är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag och vittnets syskon. I rättsfallet NJA 1963 s. 464 ansågs att egenskapen av ställföreträdare för testamentstagaren (Filadelfiaförsamling) -- föreståndare för församlingen och ordförande i dess styrelse -- inte medförde obehörighet att vara testamentsvittne.
Motionsmotivering
I motion L406 av Karin Pilsäter (fp) erinras om att jävsreglerna angående testamentsvittnen i ärvdabalken inte hindrar personer i förtroendeställning eller därmed jämförbar ställning i organisation att vara testamentsvittnen vid förordnanden till den organisation där de är verksamma. För att minska möjligheterna till otillbörlig påverkan bör lagen ändras så att även nyss angivna fall utgör jävssituationer.
Utskottets överväganden
Som framgår av redogörelsen ovan är innebörden av gällande regler om jäv för testamentsvittnen att en ställföreträdare för en juridisk person inte är obehörig att vara vittne vid testamentariska förordnanden till förmån för organisationen. Utskottet saknar i ärendet underlag för en bedömning av huruvida den nuvarande ordningen inneburit några mera påtagliga problem. Från mera principiella utgångspunkter kan det dock enligt utskottets mening ifrågasättas huruvida den som har att företräda en organisations intressen bör tillåtas bevittna testamenten som avser organisationen. Med hänsyn härtill finns det anledning att överväga en utvidgning av tillämpningsområdet för jävsbestämmelsen i 10 kap. 4 § andra stycket ÄB. Vad som då främst kan komma i fråga är att låta bestämmelsen omfatta ställföreträdare för den som avses med ett testamentsförordnande. Utskottet kan däremot inte finna det motiverat att enbart det förhållandet att en person är verksam i organisationen skall föranleda att han blir obehörig att bevittna testamentet. Frågan om huruvida en ny jävsregel bör införas, liksom en sådan bestämmelses närmare utformning, måste emellertid enligt utskottets mening bli föremål för ytterligare överväganden, och utskottet utgår från att regeringen i lämpligt sammanhang tar upp spörsmålet. Något initiativ i saken från riksdagens sida kan inte anses påkallat, och utskottet avstyrker därför bifall till motion L406.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande decentralisering av allmänna arvsfondens förvaltning att riksdagen avslår motion 1991/92:L420,
2. beträffande avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L404 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande jäv vid bevittning av testamente att riksdagen avslår motion 1991/92:L406.
Stockholm den 28 april 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s), John Bouvin (nyd) och Lars Stjernkvist (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Remissyttrande över motion 1991/92:L404
Bilaga
På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, kammarkollegiet och Sveriges advokatsamfund. Remissinstanserna har därvid anfört följande.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer:
RAÄ känner till åtminstone ett fall, i vilket regeringen vid sidan av själva den kulturhistoriskt värdefulla egendomen även har avstått från ett kontantbelopp till den mottagande juridiska personen (regeringens beslut biläggs). De närmare omständigheterna i det fallet är inte kända för RAÄ. Motionärernas uppfattning att möjligheterna till avstående av kontanta medel är starkt begränsade förefaller grundade. RAÄ vill gärna instämma med motionärerna i att det ofta kan finnas ett stort behov av likvida medel för att den avstådda egendomen skall kunna tas om hand på ett riktigt sätt av mottagaren. Det kan t.ex. vara fråga om konservering och liknande kvalificerade åtgärder, som är så kostnadskrävande att det är svårt att finna utrymme för dem i ett mottagande museums eller hembygdsförenings budget. RAÄ vill därför varmt tillstyrka motionen.
Om motionärernas önskemål att en lagändring skall träda i kraft redan den 1 juli 1992 skall kunna förverkligas, torde fordras att utskottet -- i likhet med vad som skedde 1981 -- självt tar initiativ till att förelägga riksdagen det erforderliga lagförslaget. RAÄ tillstyrker även att så sker.
Kammarkollegiet:
Arv som utgörs av egendom, vilken är av väsentlig betydelse från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt, får avstås till en juridisk person som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt sätt, 5 § första stycket tredje meningen lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden.
Bestämmelsen trädde i kraft 1981-07-01. Under förarbetena diskuterades om inte införande av en möjlighet att kunna bevara sådan egendom borde ses som en ändring av arvsfondens ändamål.
Det uttalades också farhågor att utvidgningen skulle leda till att betydande belopp skulle undandras från arvsfondens ursprungliga och angelägna ändamål.
Under tiden 1981-07-01--1991-12-31 har fattats 655 beslut om avstående. Bestämmelsen har åberopats i 39 fall, dvs. i genomsnitt ca 4 ärenden per år. Den egendom som avståtts på denna grund har haft ett sammanlagt bouppteckningsvärde av ca 2 milj.kr. I 7 av fallen har det, utöver den egendom som ansetts vara av väsentlig betydelse från någon av de i lagen angivna synpunkterna, avståtts ett kontant belopp för att ställa i ordning egendomen. Det har varit fråga om belopp i storleksordningen 5 000 kr.--150 000 kr. Sammanlagt har 583 000 kr. avståtts för detta ändamål. Under tiden 1981-07-01--1991-06-30 har det kommit in sammanlagt ca 880 milj. kr. netto i arvsmedel till arvsfonden sedan avståenden dragits av.
Anledningen till att även ett belopp kommit att avstås är att kollegiet tolkat ett regeringsbeslut 1984-02-09, KY 3151/83, så att det för att egendom skall kunna bestå ibland också skall kunna vara möjligt att avstå ett belopp till t.ex. en reparation som är nödvändig för egendomens fortsatta existens. Det kan många gånger vara svårt att säga om åtgärden kan anses ligga inom kollegiets förvaltaransvar eller inte.
I ett regeringsbeslut 1991-11-21, C 90/1384/ST, har regeringen emellertid uttalat att ett kontant belopp lagligen inte kan avstås på den grund som anges i 5 § första stycket tredje meningen arvsfondslagen.
Kammarkollegiet delar motionärernas uppfattning. För att intentionerna med den av riksdagen beslutade utvidgningen av kretsen som egendom får avstås till inte skall gå förlorade, är det nödvändigt att -- med de av motionärerna angivna begränsningarna -- möjlighet öppnas att också kunna avstå kontanta medel. Kollegiet anser att det inte kan bli fråga om att avstå ett belopp som helt täcker kostnaderna för att ställa i ordning den egendom som skall avstås. Belopp som avstås i fall som dessa bör ses som ett bidrag till iordningställandet för att säkra egendomens bestånd och bör inte få avse underhåll och drift. Frivilligt arbete och medel från andra håll måste också förutsättas. Sådana bidrag utgör bevis för egendomens betydelse liksom för mottagarens vilja och förmåga att långsiktigt ta hand om egendomen på lämpligt sätt.
Det finns inte någon möjlighet att kontrollera att det kontanta belopp som avståtts för att ställa i ordning en byggnad enligt den renoveringsplan som bör finnas också används för detta ändamål. Garantin får anses ligga i att avstående i dessa fall skall ske till en juridisk person med någon stadga.
Om det inte blir möjligt att avstå även ett belopp för iordningställandet eller motsvarande torde möjligheten att avstå egendom på denna grund till största delen komma att gälla kulturhistoriskt värdefullt lösöre av mindre omfattning och som inte behöver dokumenteras, eller egendom av väsentlig betydelse från naturvårdssynpunkt t.ex. skogsområden med inte obetydliga marknadsvärden till myndighet eller motsvarande som har resurser att ta emot dessa. Däremot kommer det bli svårt att avstå byggnader av väsentlig betydelse från kulturhistorisk eller kulturvårdssynpunkt till en förening som har kunskaper och engagemang för att ta emot egendomen och vårda den men för vilken en större initialkostnad skulle bli alltför betungande. Byggnader som avståtts med ett belopp till iordningställande har som kollegiet uppfattat saken betytt mycket för den bygd som fått ta emot egendomen.
1991 års arvsfondsutredning som beräknas vara avslutad under hösten 1992 är enligt sina direktiv oförhindrad att ta upp även frågor av detta slag. Utredningens huvuduppgift är att se över allmänna arvsfondens ändamålsbestämmelse samt vissa frågor rörande dess tillämpning och beslutanderätten vid utdelning av stöd ur fonden. Eftersom den föreslagna bestämmelsen inte kan antas komma att tillämpas annat än i enstaka fall per år och den bör tillämpas restriktivt anser kollegiet att möjligheten att tillgodose arvsfondens ändamål inte påverkas i någon större utsträckning. Det kan därför inte anses nödvändigt att låta frågan behandlas i arvsfondsutredningen.
Lagtexten föreslås lyda: Om det behövs för att kunna ställa i ordning egendom som skall tas om hand får ett kontant belopp av det arv som tillfallit arvsfonden samtidigt avstås till den som tar emot egendomen.
Kollegiet har inte något att erinra mot att den föreslagna lagändringen träder i kraft senast 1992-07-01.
Sveriges advokatsamfund:
Sveriges advokatsamfund som beretts tillfälle att avge yttrande över motion 1991/92:L404 av Leif Marklund m.fl. angående avstående av egendom som tillfallit allmänna arvsfonden, har inte någon erinran mot motionärernas förslag.