Äktenskaps- och sambofrågor
Betänkande 1991/92:LU32
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU32
Äktenskaps- och sambofrågor
Innehåll
1991/92 LU32
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet tio motioner rörande äktenskaps- och sambolagstiftningen. I en motion (c) tas upp frågan om medling mellan makar. En motion (c) rör lagfart på fast egendom för makar, och två motioner (m resp. kds) angår reglerna om behandlingen av pensionsrättigheter vid bodelning. I en motion (kds) begärs en utvärdering av lagen om sambors gemensamma hem och lagen om homosexuella sambor. Fem motioner (två s, en fp, en c och en v) tar upp frågan om registrerat partnerskap.
Utöver de nämnda motionerna behandlar utskottet också två motioner (m resp. v) om namnfrågor.
Utskottet förordar med anledning av motionen om sambolagstiftningen att en utvärdering av lagen om sambors gemensamma hem kommer till stånd och hemställer att detta ges regeringen till känna. Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.
Till betänkandet har fogats en reservation (s) om registrerat partnerskap samt en meningsyttring (v) om registrerat partnerskap och om namnlagen.
Motionerna
1991/92:L403 av Ulla Tillander och Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbete för att medling införs för människor som är på väg att skiljas i de fall där barn är inblandade.
1991/92:L408 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av sambolagstiftningarna.
1991/92:L410 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att göra en begränsad översyn av namnlagen vad avser de båda områden som berörs i motionen om mellannamnets placering och patronymikon/metronymikon ur ett internationellt perspektiv.
1991/92:L414 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införande av registrerat partnerskap för homosexuella utgör en önskvärd komplettering av svensk familjerätt.
1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om partnerskap för homosexuella enligt vad i motionen anförts om en sådan lag.
1991/92:L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om registrerat partnerskap för homosexuella.
1991/92:L421 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av namnlagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:L422 av Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrerat partnerskap för homosexuella.
1991/92:L504 av Marianne Andersson och Larz Johansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förenklad process för att dela lagfart mellan makar.
1991/92:Sf218 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas 4. att riksdagen i enlighet med vad som i motionen anförts uttalar att 10 kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken inte skall ges en restriktiv tolkning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bedömningen av samtliga pensioners fördelning vid bodelning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att studera frågan om frivilliga föravtal i privata pensionsförsäkringar.
1991/92:Sf230 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en återgång till tidigare regler om värdet av ålderspension vid bodelning,
1991/92:K424 av Christina Linderholm (c) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det angelägna i att utredningen om registrerat partnerskap slutförs snarast.
Utskottet
1 Inledning
Som en allmän bakgrund till de motioner rörande främst äktenskaps- och sambolagstiftningen som behandlas i betänkandet vill utskottet erinra om att den familjerättsliga lagstiftningen under de senaste två årtiondena har varit föremål för en genomgripande omarbetning. Efter en lång rad av delreformer på äktenskapsrättens område under denna tid fattade riksdagen (prop. 1986/87:1, bet. LU18) i april 1987 beslut om att giftermålsbalken (GB) skulle ersättas med en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB). I samband därmed beslöt riksdagen också om genomförandet av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) samt om viktiga ändringar i ärvdabalken (ÄB). Vidare antog riksdagen våren 1987 lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken samt annan följdlagstiftning till äktenskapsbalken m.m. (prop. 1986/87:86, bet. LU26). Till grund för lagstiftningen låg familjelagssakkunnigas huvudbetänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981:85). Senare samma år infördes lagen (1987:813) om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet. LU28).
Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988 och innebär betydelsefulla förändringar främst i fråga om förmögenhetsordningen i äktenskapet och fördelningen av makarnas egendom vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med förändringarna har varit att åstadkomma en högre grad av ekonomisk rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad. Ändringarna i ÄB syftar till att skapa möjligheter för den efterlevande maken att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap och därmed att kunna sitta kvar i orubbat bo. Införandet av sambolagen har i främsta rummet föranletts av behovet av att tillförsäkra den svagare parten i ett samboförhållande vissa rättigheter i fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden upphör. Avsikten har däremot inte varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar reglering av samboförhållanden. Genom lagen om homosexuella sambor har sambolagen och regler i vissa andra lagar gjorts tillämpliga på homosexuella samboförhållanden.
Ändringarna i äktenskapslagstiftningen har inneburit flera nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå huvudregeln om likadelning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har vidgats genom att den allmänna jämkningsregel som fanns även tidigare givits ett något utökat tillämpningsområde. Sålunda kan numera den ena maken av sitt giftorättsgods få behålla mer än sin andel av giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vidare har i ÄktB införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord. Regeln innebär att om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen. En förenkling har också skett av den s.k. vederlagsregeln, och den ger numera en make rätt till kompensation vid bodelningen endast då den andra maken i särskilt angivna fall inom viss tid innan talan om äktenskapsskillnad väcktes har minskat sitt giftorättsgods. I förhållande till GB innebär ÄktB även den förändringen att privata pensionsförsäkringar som utgör giftorättsgods inte skall ingå i bodelningen. En annan nyhet är att också enskild egendom kan dras in i bodelningen, om makarna är överens om det.
På grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktB:s ikraftträdande, genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet. LU11) vissa ändringar i ÄktB:s regler om bodelning. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1990, innebär att makes rätt till kompensation enligt den s.k. vederlagsregeln har vidgats från att ursprungligen ha avsett transaktioner inom ett år före talan om äktenskapsskillnad till att omfatta transaktioner inom en treårstid. Vidare infördes en regel om att rätt till pensionsförsäkring av sådant slag som normalt skall hållas utanför bodelning kan dras in i bodelningen, om det skulle vara oskäligt att hålla rättigheten utanför.
2 Medling
2.1 Allmän bakgrund
Före år 1974 gällde att äktenskap kunde upplösas genom äktenskapsskillnad eller genom återgång. Äktenskapsskillnad kunde i vissa fall erhållas omedelbart och annars efter föregående hemskillnad. Innan mål om hemskillnad fick tas upp av domstol måste medling eller åtminstone försök till medling ha ägt rum.
I samband med en reform av den familjerättsliga lagstiftningen år 1973 (prop. 1973:32, bet. LU20, rskr. 256) ändrades bl.a. reglerna i GB om upplösning av äktenskap. Därvid upphävdes bestämmelserna om hemskillnad samt bestämmelserna om omedelbar äktenskapsskillnad på särskilda grunder. I stället skulle en make i princip ha rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. Om endast en av makarna ville skiljas eller om makarna eller en av dem har vårdnaden om eget barn under 16 år skulle dock skilsmässan föregås av en betänketid på minst sex månader. Betänketiden löpte från den dag då makarnas gemensamma ansökan kom in till domstolen eller, när de var oense i skilsmässofrågan, den dag då den ena makens ansökan delgavs den andra maken. Inom ett år från det betänketid började löpa måste åtminstone en av makarna fullfölja skilsmässan genom att hos domstolen ansöka om dom på äktenskapsskillnad. I annat fall var frågan om äktenskapsskillnad förfallen.
Bestämmelserna i GB rörande upplösning av äktenskap har i sak oförändrade förts över till ÄktB.
I 1973 års lagstiftningsärende avskaffades också den obligatoriska medlingen och ersattes med ett system som ger möjlighet till frivillig medling. Enligt förarbetena till den ändrade lagstiftningen hade den obligatoriska medlingen betydande nackdelar. I jämförelse med medlingen ansågs frivillig familjerådgivning kunna erbjuda väsentliga fördelar när det gällde att förebygga förhastade skilsmässor.
2.2 Motionsmotivering
I motion L403 av Ulla Tillander och Rune Backlund (båda c) uttrycks en oro för de höga skilsmässotalen i vårt land. Motionärerna konstaterar att sociala forskningsrön visar att en skilsmässa är en svår upplevelse som sätter djupa spår hos alla inblandade, och särskilt barnen, som är den svagaste parten, drabbas hårt. Enligt motionärerna är det sannolikt att människor som upplever en situation av söndring i sina äktenskap skulle behöva hjälp utifrån för att få sin situation analyserad på ett objektivt sätt. Många praktiska problem skulle kunna undanröjas om hjälp i form av rådgivning och samtal stod till buds. Samhället måste därför enligt motionärerna vidta kraftfulla åtgärder för att söka förhindra onödiga skilsmässor där barn är inblandade. En lämplig åtgärd anser motionärerna vara att införa obligatorisk medling för de människor som är på väg att skiljas i de fall där barn är inblandade. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed.
2.3 Utskottets överväganden
Som utskottet framhöll år 1991 (bet. 1990/91:LU21) vid behandlingen av en motion med samma syfte som den nu aktuella behöver människor som befinner sig i en skilsmässosituation både stöd och hjälp. Inte minst viktigt är enligt utskottets mening att familjer med barn kan få stöd i krissituationer. I linje med sin tidigare inställning i saken anser utskottet dock inte att behovet av stödåtgärder bör tillgodoses genom ett återinförande av den obligatoriska medlingen. Denna form av medling hade nämligen betydande nackdelar. Redan det förhållandet att medlingen var obligatorisk var ägnat att göra makarna negativt inställda till den. Härtill kom att medlingen i normalfallet företogs i omedelbar anslutning till talans väckande eller med andra ord vid en mycket sen tidpunkt, då makarna eller i vart fall den ena av dem redan hade bestämt sig för att skiljas. Dessutom kunde den obligatoriska medlingen lätt upplevas både som en onödig formalitet och som ett opåkallat intrång i personliga angelägenheter. I jämförelse med medlingen erbjuder enligt utskottets mening den frivilliga familjerådgivningen väsentliga fördelar för människor som har behov av hjälp för att lösa sina konflikter. Utskottet vill därför åter understryka vikten av att människor i krissituationer har tillgång till en väl utbyggd familjerådgivning. Riksdagen har också gett regeringen till känna att verksamheten med familjerådgivning bör tryggas (bet. 1990/91:SoU7, rskr. 51). Utskottet vill även påpeka att de stöd- och hjälpinsatser som ideella organisationer kan erbjuda utgör ett värdefullt komplement till familjerådgivningen för människor i krissituationer.
I anslutning till det anförda vill utskottet också erinra om de nya reglerna om vårdnad och umgänge, som har trätt i kraft den 1 mars 1991. Reglerna innebär bl.a. att föräldrar som skall skiljas alltid får möjlighet till s.k. samarbetssamtal i vårdnads- och umgängesfrågor. När samarbetssamtal aktualiseras är visserligen skilsmässan som regel ett faktum, men enligt utskottets mening är den införda möjligheten till sådana samtal en viktig åtgärd när det gäller att åstadkomma samförståndslösningar för barnets bästa och därmed förhindra för barnet skadliga konsekvenser av föräldrarnas separation.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L403.
3 Makars pensionsrättigheter
3.1 Äktenskapsbalkens bodelningsregler
ÄktB bygger, liksom fallet var med GB, på principen att makarna i ett äktenskap är två ekonomiskt sjävständiga individer som var och en äger och disponerar över den egendom som han eller hon fört med sig in i äktenskapet eller förvärvat under äktenskapet.
ÄktB utgår i likhet med GB från att makar kan ha två slag av tillgångar, nämligen giftorättsgods och enskild egendom. Enligt huvudregeln i 7 kap. 1§ ÄktB är en makes egendom giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom. I vilka fall en makes egendom kan vara enskild anges i 7 kap. 2§ ÄktB. Främst märks det fallet att makarna genom äktenskapsförord bestämt att viss egendom skall vara enskild. Egendom som är enskild på grund av äktenskapsförord kan göras till giftorättsgods genom nytt äktenskapsförord. Vidare anges i lagrummet att egendom kan vara enskild om en make har fått den i gåva från någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda. Detsamma gäller i fråga om egendom som under sådant villkor tillfaller en make genom arv eller testamente. Vidare kan enligt lagrummet vad som trätt i stället för enskild egendom utgöra enskild egendom. 7 kap. 2§ ÄktB innefattar en uttömmande reglering av de sätt på vilka egendom kan göras till den ena makens enskilda egendom, vilket innebär att enskild egendom kan tillskapas genom några andra rättshandlingar än de nämnda.
I fråga om gåvor mellan makar gällde tidigare att gåvorna som regel skulle ske i form av äktenskapsförord. Numera skall äktenskapsförord emellertid inte användas för gåvor mellan makar (8 kap. ÄktB). Enligt ÄktB gäller sålunda att en gåva som en make ger den andra maken blir bindande mellan makarna på samma sätt som gäller för andra personer. För att den av makarna som mottog gåvan skall få sakrättsligt skydd mot den andra makens borgenärer fordras dock att gåvan registreras vid en tingsrätt. Registrering behövs dock inte för personliga presenter som inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Vill den ena maken att gåvan skall vara den andres enskilda egendom måste äktenskapsförord härom upprättas.
När ett äktenskap upplöses skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Om makarna är överens om det kan bodelning också ske under äktenskapets bestånd. I likhet med GB bygger ÄktB på principen att makarnas giftorättsgods vid bodelningen skall delas lika mellan dem sedan vardera maken erhållit täckning för sina skulder. Skuldtäckning skall normalt ske ur giftorättsgodset (11 kap. 2 § ÄktB). Har skulderna särskild anknytning till enskild egendom, t.ex. skulder för underhåll av en fastighet som är enskild egendom, gäller särskilda regler.
Enligt bestämmelser i 10 kap. 3 § ÄktB har vardera maken rätt att undanta viss egendom eller rättighet från bodelning trots att egendomen eller rättigheten utgör giftorättsgods. Av lagrummets första stycke följer att exempelvis rätten till pension från den allmänna försäkringen liksom pension från arbetsgivaren skall hållas utanför bodelningen. Detsamma torde gälla en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som arbetsgivaren tecknat. Av andra stycket i paragrafen följer att också rätt till pension på grund av en privat försäkring som någon av makarna äger skall undantas. En förutsättning är dock att utfallande belopp skall beskattas som inkomst och att försäkringen gäller rätt till (1) ålderspension eller invalidpension, eller (2) efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pension föreligger vid bodelningen. Enligt ett till paragrafen tillagt tredje stycke, som trätt i kraft den 1 januari 1990, skall rätt till nu angivet slag av pension dock helt eller delvis ingå i bodelningen om det med hänsyn till äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att undanta pensionsrätten från bodelning.
Bestämmelserna i 10 kap. 3§ ÄktB om privata pensionsförsäkringar innebär en nyhet i förhållande till äldre rätt. Enligt GB gällde att sådana försäkringar skulle ingå i bodelningen.
De regler som tidigare fanns i GB om makes rätt till vederlag vid bodelning saknar som tidigare berörts direkt motsvarighet i ÄktB. GB:s bestämmelser innebar att en make under äktenskapet skulle vårda sitt giftorättsgods så att det inte otillbörligen minskades till den andra makens nackdel. Om den makens intressen åsidosatts på ett otillbörligt sätt hade den maken rätt att bli kompenserad vid bodelningen så att resultatet i huvudsak blev detsamma som om den andra maken inte brutit mot sin vårdnadsplikt. I ÄktB har maken givits rätt till vederlag endast för det fall att en make inför en förestående äktenskapsskillnad gjort vederlagsfria transaktioner. Till skillnad från GB är rätten till kompensation inte beroende av att den maken handlat i illojalt syfte. Bestämmelsen i ÄktB (11 kap. 4§) innebär att resultatet av bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom viss tid -- som med giltighet från den 1 januari 1990 förlängts från ett år till tre år -- före ansökan om äktenskapsskillnad genom gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom. Detsamma gäller när giftorättsgodset använts till att öka värdet av en sådan pensionsförsäkring som enligt 10 kap. 3§ ÄktB inte skall ingå i bodelningen. Korrigeringen i fråga skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra makens andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset alltjämt hade funnits kvar.
Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts och korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner, som någon av makarna gjort inom tre år från ansökan om äktenskapsskillnad, skall som huvudprincip makarnas samlade giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna princip kan emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12 kap. 1§ ÄktB att vid bodelning som förrättas under makarnas livstid ena maken av sitt giftorättsgods kan få behålla mer än sin andel av giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Med stöd av denna bestämmelse kan alltså den av makarna som, efter avdrag för skulder, har mest giftorättsgods i särskilda fall helt eller delvis förhindra att en förmögenhetsöverföring sker till den andra maken. Den förstnämnda maken har dock aldrig rätt att ta i anspråk vad som hör till den andra makens giftorättsgods.
Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att över huvud taget inte dela giftorättsgodset skall vardera maken behålla sitt giftorättsgods som sin andel.
I ÄktB har vidare införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord. Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen (12 kap. 3§ ÄktB).
3.2 Motionsmotiveringar
I motion Sf218 av Charlotte Cederschiöld (m) anförs att införandet av äktenskapsbalken i flera olika avseenden medfört att kvinnans ställning blivit mindre trygg. Det sagda gäller enligt motionärerna inte minst bestämmelsen i 10 kap. 3§ ÄktB om behandlingen av pensionsförsäkringar vid bodelning. Motionären anser att den komplettering av lagrummet med en jämkningsbestämmelse som genomfördes år 1989 i och för sig var välkommen men inte tillräckligt långtgående. Avsikten från lagstiftarens sida är nämligen att jämkningsmöjligheten skall betraktas som en undantagsregel som skall tillämpas restriktivt och komma till användning bara i t.ex. sådana fall där den av makarna som inte har försäkringen skulle komma att stå egendomslös eller näst intill egendomslös efter bodelningen. Enligt motionären bör tillämpningen av jämkningsregeln snarast ändras så att möjlighet öppnas att skapa rättvisa i det enskilda fallet. Motionären yrkar (yrkande 4) att riksdagen uttalar att jämkningsregeln inte skall ges en restriktiv tolkning. Motionären framhåller vidare att makar som vill och kan sinsemellan ordna sina pensionsfrågor och andra ekonomiska förhållanden bör ha en möjlighet till det. Motionären anser att det vid sidan av jämkningsregeln bör finnas en möjlighet för makar att träffa avtal om hur pensionsförsäkringar skall fördelas dem emellan. En sådan avtalsmöjlighet bör gälla både försäkringar som tecknas i framtiden och redan tecknade försäkringar. Motionären yrkar (yrkande 6) att riksdagen hos regeringen snarast begär förslag till lagändring som medger makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar skall fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Slutligen tas i motionen upp frågan om behandlingen av makarnas samtliga pensionsrättigheter vid bodelningen. Enligt motionären kan det -- bl.a. mot bakgrund av urholkningen av ATP-systemet -- finnas skäl att vid bodelningen till viss del väga in även makarnas kollektiva pensionsrättigheter, och motionären begär ett tillkännagivande härom (yrkande 5).
Också i motion Sf230 av Margareta Viklund (kds) tas upp olika frågor rörande kvinnans ställning i pensionshänseende. Motionären påpekar bl.a. att privata pensionsförsäkringar enligt GB skulle ingå i bodelningen. ÄktB har emellertid medfört att värdet av ålderspension på grund av en privat försäkring i princip kan beaktas vid bodelning endast när makarna är överens om det. De nya reglerna innebär enligt motionären att klyftan mellan kvinnors och mäns pensioner ökat ytterligare. Motionären begär (yrkande 3) därför ett tillkännagivande om att bestämmelserna bör ändras så att värdet av privat ålderspension åter skall inräknas vid bodelning.
3.3 Tidigare behandling
Motionsyrkanden med samma syfte som yrkandena i motionerna Sf218 och Sf230 har prövats tidigare av riksdagen (se bl.a. bet. 1989/90:LU11). Senast behandlades frågorna våren 1991 då utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU21 avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna. Beträffande skälen för ställningstagandet hänvisas till det nämnda betänkandet.
3.4 Utskottets överväganden
Med anledning av att frågor rörande behandlingen av makars pensionsförmåner vid bodelning nu åter aktualiserats vill utskottet erinra om att pensionsberedningens slutbetänkande (SOU 1990:76) Allmän pension för närvarande övervägs inom socialdepartementet. I betänkandet har beredningen tagit upp frågan om delning av pensionsrätt mellan makar inom ATP. Beredningen har därvid -- efter sammanvägning av skäl för och emot ett system med likadelning mellan makar av den ATP-rätt som de intjänat under äktenskapet -- ställt sig avvisande till ett sådant system. Vid övervägande av andra tänkbara lösningar har beredningen dock funnit att en framkomlig väg skulle vara en utvidgning av tillämpningsområdet för den jämkningsregel som införts i 10 kap. 3§ tredje stycket äktenskapsbalken. Enligt beredningen skulle denna regel möjligen i en något modifierad form kunna utsträckas till att avse även pensionsrätt inom ATP och de kollektivavtalsreglerade tjänstepensioneringarna. Något mer konkret förslag har dock inte framlagts, utan beredningen har inskränkt sig till att framhålla vikten av att en lösning enligt det skisserade alternativet prövas i något sammanhang som är mer lämpligt än inom ramen för en utredning på den allmänna försäkringens område.
Enligt utskottets mening bör det beredningsarbete som nu pågår inom regeringskansliet rörande den allmänna pensionen avvaktas. Med hänsyn till vad som anförts i pensionsberedningens betänkande utgår utskottet från att behovet av eventuella ändringar i ÄktB kommer att övervägas under detta arbete. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motion Sf218 yrkandena 4--6 och motion Sf230 yrkande 3 är således inte påkallad, och utskottet avstyrker följaktligen bifall till yrkandena.
4 Lagfart för makar
4.1 Gällande ordning
Reglerna om lagfart är av central betydelse vid överlåtelser av fast egendom. Sålunda inträder bl.a. de fulla rättsverkningarna av en fastighetsöverlåtelse först i och med att lagfart meddelas på förvärvet. Närmare bestämmelser om meddelande av lagfart finns i 20 kap. jordabalken. Reglerna bygger på att den som med äganderätt och i enlighet med en av rättsordningen godtagen överlåtelseform har förvärvat en fastighet kan beviljas lagfart. Dessutom krävs i princip att överlåtelsen skett skriftligen. Äganderätt till fast egendom kan uppkomma genom flera olika typer av förvärv. Exempel på sådana är köp, byte, gåva och arv samt expropriation. Också den som vid bodelning tillskiftats en fastighet får äganderätt till fastigheten.
Innehar två eller flera personer en fastighet med samäganderätt kan var och en av delägarna få lagfart på sin andel i fastigheten. Detta gäller bl.a. när två makar tillsammans köpt eller på annat sätt förvärvat en fastighet. Även om endast den ena maken utåt sett uppträtt som köpare av en fastighet och ensam beviljats lagfart på den, har emellertid i rättspraxis slagits fast att den andra maken under vissa förutsättningar kan ha en s.k. dold samäganderätt till fastigheten. Om domstol genom dom förklarat att en make har en dold samäganderätt till fastigheten torde den maken sedermera kunna söka och beviljas lagfart på sin andel (se Anders Agell Äganderätten till fastighet för makar och sambor).
4.2 Motionsmotivering
I motion L504 av Marianne Andersson och Larz Johansson (c) framhålls att det för makar som i dag köper en fastighet är ganska självklart att begära delad lagfart så att de båda står som fastighetsägare. Så har det dock enligt motionärerna inte alltid varit. Av tradition har det oftast varit mannen som sökt lagfart. I många fall vill makarna emellertid nu få till stånd en ändring av lagfarten och föra över hälften av fastigheten till den andra maken. Inom ramen för nuvarande regler kan det ske genom att den make som har lagfart på fastigheten säljer eller skänker bort hälften av fastigheten till den andra maken. Makarna kan också begära bodelning under äktenskapet. Oavsett vilket tillvägagångssätt som används är dock förfarandet både besvärligt och kostsamt. Enligt motionärerna bör det öppnas en möjlighet för makar som är ense om saken att få lagfartsförhållandena ändrade på ett enklare sätt i de fall den ena maken ändock har giftorätt i fastigheten. Motionärerna anser att frågan kan lösas genom att makarna genom en enkel handling -- exempelvis en förtryckt blankett -- får begära hos inskrivningsmyndigheten att lagfarten fr.o.m. en viss dag skall stå i bådas namn.
4.3 Utskottets överväganden
Som framgår av redogörelsen ovan kan lagfart beviljas för den som med äganderätt förvärvat en fastighet. Att en make har giftorätt i egendom som tillhör den andre parten i äktenskapet innebär emellertid inte att maken kan anses äga någon del i egendomen. ÄktB bygger -- som redovisats i avsnitt 3.1 -- på principen att makarna i ett äktenskap äger var och en sin egendom oavsett om den utgör giftorättsgods eller enskild egendom. Först när bodelning skall ske mellan makarna blir uppdelningen av makarnas tillgångar i giftorättsgods och enskild egendom av betydelse. Den ene makens rättigheter beträffande den andra makens giftorättsgods innefattar då främst en rätt att vid bodelningen i princip få ekonomisk kompensation med ett värde som motsvarar hälften av värdet på giftorättsgodset. Någon rätt för den ene maken att också få överta egendom som utgör den andres giftorättsgods följer inte av bodelningsreglerna. När det gäller fast egendom som utgör makarnas permanentbostad liksom i fråga om bohaget i det gemensamma hemmet gäller dock särskilda regler som innebär att den ene maken kan få överta den andra makens egendom.
Utskottet har i och för sig förståelse för syftet med motionen. Den lämnade redogörelsen visar emellertid att ett tillgodoseende av motionärernas önskemål skulle kräva genomgripande förändringar av det nuvarande regelsystemet. Sådana ändringar är utskottet inte berett att förorda. I de fall där den ene maken ensam beviljats lagfart måste det därför liksom hittills krävas att äganderätten till en del av fastigheten överlåts på den andra maken för att den sistnämnda också skall få stå som lagfaren ägare. Utskottet vill i sammanhanget peka på att makarna också har möjlighet att genom dom få fastslaget att den ena maken har samäganderätt till en fastighet som lagfarits i den andres namn. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L504.
5 Sambolagstiftningen
5.1 Allmän bakgrund
Som inledningsvis nämnts beslutade riksdagen under våren 1987 om införandet av lagen om sambors gemensamma hem (sambolagen). Sambolagen är tillämplig i fråga om sådana samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Lagen innebär att när ett samboförhållande upplöses får samborna en giftorättsliknande rätt till delning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså att värdet av den gemensamma bostaden och bohaget i den skall delas lika mellan samborna. Denna huvudregel kan dock -- på samma sätt som vid bodelning mellan makar -- frångås om en likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden har en möjlighet öppnats att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla i deras samboförhållande.
När ett samboförhållande upphör genom den ena sambons död finns i sambolagen en kompletterande bodelningsregel. Enligt denna bestämmelse har den efterlevande alltid rätt att som sin andel få ut så mycket av den behållna egendomen efter avdrag för skulder att det motsvarar värdet av två basbelopp, dock endast i den mån egendomen räcker till.
I åtskilliga andra lagar finns regler som knyter an till sambobegreppet i sambolagen och som ger sambor i princip samma rättigheter och skyldigheter som äkta makar.
Genom lagen (1987:813) om homosexuella sambor, som trädde i kraft den 1 januari 1988, har bestämmelserna i sambolagen och vissa andra lagar gjorts tillämpliga också i fall då två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande.
För homosexuella parförhållanden gäller i Danmark en lag om registrerat partnerskap. Lagen trädde i kraft den 1 oktober 1989 och innebär att två personer av samma kön kan få till stånd en registrering av ett partnerskap mellan dem. I och med registreringen har den lagstiftning som gäller för makar motsvarande tillämpning i betydelsefulla delar, bl.a. vad avser de ekonomiska rättsverkningarna av ett äktenskap. I vissa hänseenden har dock de rättsregler som gäller för makar inte gjorts tillämpliga på parterna i ett registrerat partnerskap. Det är bl.a. fallet beträffande rätten till gemensam vårdnad om barn samt i fråga om möjligheten att adoptera barn.
Frågan om införandet av en svensk motsvarighet till den danska lagen har åtskilliga gånger aktualiserats i riksdagen genom motioner (se senast bet. 1990/91:LU21). Då spörsmålet behandlades våren 1990 framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU23 att tiden kunde vara mogen för en utvärdering av i vad mån lagen om homosexuella sambor medfört de fördelar för homosexuella som det var avsikten att de nya reglerna skulle ge dem. Utvärderingen borde också innefatta en kartläggning av andra frågor som de homosexuella upplevde som ett problem. Utskottet utgick från att en sådan utvärdering skulle komma till stånd i lämpligt sammanhang. Frågan huruvida vi i Sverige skall införa regler om registrerat partnerskap efter mönster av den lagstiftning som antagits i Danmark ansåg utskottet däremot vara för tidigt väckt. Sedan länge har i Norden rått rättslikhet i spörsmål med anknytning till familjerätten, och utskottet ansåg det angeläget att denna rättslikhet bevaras. Såvitt utskottet hade sig bekant fanns det då inte i något annat nordiskt land planer på att följa Danmarks exempel. Enligt utskottet var det angeläget att regeringen tog initiativ till överläggningar med övriga nordiska länder rörande möjligheterna till en lagstiftning på området i nordiskt samförstånd. I avvaktan på utvecklingen i våra grannländer borde emellertid frågan om en svensk lagreglering vila. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella motionerna.
Socialstyrelsen, som efter ett beslut av regeringen år 1987 har ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för de homosexuella, tog härefter upp frågan i en skrivelse till regeringen den 18 juni 1990 och föreslog en lagstiftning om registrerat partnerskap, byggd på den danska lagen.
Regeringen har den 10 januari 1991 beslutat tillkalla en kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen om homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om s.k. registrerat partnerskap. Av direktiven (dir. 1991:6) framgår att en grundläggande fråga när det gäller en lagstiftning om registrerat partnerskap är vilket tillämpningsområde en sådan lagstiftning bör ha. Kommittén bör överväga om lagen bör omfatta enbart homosexuella relationer eller om den i stället bör utgå från någon form av hushållsgemenskap och i så fall vilken. Vidare konstateras i direktiven att socialstyrelsens förslag går ut på att ett registrerat partnerskap med vissa undantag skall få samma rättsverkningar som ett äktenskap har. En viktig uppgift för kommittén blir därför att inventera äktenskapets olika rättsverkningar för att kunna bedöma vilka undantag som med en sådan utgångspunkt ter sig påkallade. En sådan genomgång torde främst ta sikte på familjerättsliga regler. Även inom andra rättsområden finns dock ett stort antal regler som tar sikte på äktenskaplig samlevnad och som alltså behöver övervägas i förevarande sammanhang. Kommittén bör vidare analysera de internationella privaträttsliga aspekter som ett system med s.k. registrerat partnerskap kan föra med sig. Med hänsyn till önskvärdheten av nordisk rättslikhet på bl.a. familjerättens område, bör kommittén också ta del av de erfarenheter som har vunnits i Danmark och informera sig om situationen på det aktuella området i de andra nordiska länderna (jämför bet. 1989/90:LU23). Utifrån angivna utgångspunkter bör kommittén ta ställning till om en lagstiftning om registrerat partnerskap bör införas i Sverige och vilken omfattning och inriktning som den i så fall bör ha.
5.2 Motionsmotiveringar
I motion L408 av Ingvar Svensson (kds) kritiseras lagstiftningen om sambors gemensamma hem och homosexuella sambor från flera olika utgångspunkter. Motionären ifrågasätter behovet av särskilda regler för heterosexuella och homosexuella sambor och framhåller att det äktenskapsrättsliga regelsystemet normalt bör tillämpas vid långvarig samlevnad mellan en man och en kvinna. Enligt motionären bör en utvärdering av sambolagstiftningens konsekvenser komma till stånd i syfte att man skall få underlag för en bedömning av om lagarna är relevanta och på ett tillfredsställande sätt löser de problem som de är avsedda att lösa.
I motion L414 av Berit Andnor m.fl. (s) hänvisas till kommittén om registrerat partnerskap och framhålls att riksdagen normalt inte brukar göra några uttalanden under pågående utredningsarbete. Enligt motionären är dock den politiska situationen när det gäller frågan om registrerat partnerskap sådan att riksdagen nu bör göra ett principuttalande till förmån för införandet av en sådan samlevnadsform.
I motion L415 av Lars Werner m.fl. (v) betonas vikten av att kvarvarande diskriminering av homosexuella undanröjs. Motionärerna pekar på att vissa av de rättigheter och skyldigheter som följer med äktenskapet inte gäller för ogifta sammanboende medan andra rättsverkningar av äktenskapet kan bli tillämpliga på dem endast efter avtal. Enligt motionärerna bör problemet nu lösas genom att det införs en lag om registrerat partnerskap och därmed skapas jämlikhet för homosexuella par.
Också i motion L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) framhålls att homosexuella par inte kan få tillgång till de rättigheter och skyldigheter som äktenskapet ger. Genom att nuvarande lagstiftning således gör skillnad mellan heterosexuella och homosexuella markerar samhället sin inställning till de homosexuella, vilket har inte bara formell utan också symbolisk betydelse. Motionärerna anser att en lag om registrerat partnerskap skulle lösa praktiska problem och att regeringen snarast bör framlägga förslag till en sådan lag.
Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) anför i motion L422 att det bör öppnas en möjlighet för homosexuella att ingå s.k. registrerat partnerskap i syfte att de skall få större trygghet. Införandet av registrerat partnerskap skulle också bidra till upprätthållandet av fasta relationer och skapa ökad öppenhet kring homosexualitet. Enligt motionärerna är det angeläget att den kommitté som arbetar med frågan utan dröjsmål kan komma fram till ett principiellt ställningstagande och att kommittén -- i den mån det behövs för utredning av de juridiska spörsmålen -- tillförs ytterligare resurser, allt för att regeringen snarast skall kunna framlägga ett förslag om införande av partnerskap.
I motion K424 av Christina Linderholm (c) anförs att det är angeläget att utredningen om registrerat partnerskap snarast slutförs så att riksdagen ges möjlighet att besluta i frågan.
5.3 Utskottets överväganden
Som tidigare redovisats trädde äktenskapsbalken liksom sambolagen och lagen om homosexuella sambor i kraft den 1 januari 1988. De nya reglerna har således tillämpats i något mera än fyra år. Enligt utskottets mening är det, sett från mera allmänna utgångspunkter, angeläget att effekterna av lagstiftningen systematiskt utvärderas och följs upp från statsmakternas sida. Det sagda gäller givetvis särskilt beträffande genomgripande reformer som är av stor betydelse för de enskilda i samhället. Frågan om en utvärdering av den år 1987 genomförda äktenskaps- och sambolagstiftningen har också flera gånger aktualiserats i olika sammanhang. I maj 1989 tog sålunda justitiedepartementet initiativ till en hearing om utfallet av denna lagstiftning. Vad som därvid framkom gav emellertid inte underlag för något annat ställningstagande än att äktenskapsbalken behövde ändras på två punkter. Vid denna tidpunkt torde emellertid -- såvitt utskottet nu kan bedöma -- erfarenheterna från tillämpningen av de nya reglerna ha varit alltför begränsade. Frågan fick förnyad aktualitet år 1990 då, som tidigare nämnts, utskottet uttalade att tiden kunde vara mogen för en utvärdering av lagen om homosexuella sambor (se bet. 1989/90:LU23). Sedermera tillkallade regeringen kommittén (Ju 1991:01) om registrerat partnerskap med uppdrag att bl.a. göra en sådan utvärdering. Enligt vad utskottet inhämtat beräknar kommittén att slutföra sitt arbete under hösten 1992.
Som framgår av det anförda är önskemålet i motion L408 redan tillgodosett såvitt avser lagen om homosexuella sambor. Enligt utskottets mening är det angeläget att en utvärdering nu också kommer till stånd beträffande sambolagen. Det bör ankomma på regeringen att bestämma i vilket sammanhang och under vilka former en sådan utvärdering skall ske. Utskottet vill dock understryka att utvärderingen inte får leda till att det pågående utredningsarbetet rörande registrerat partnerskap försenas. Frågorna har inte heller sådant samband med varandra att en samordning är påkallad.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L408 som sin mening ge regeringen till känna.
När det härefter gäller motionerna rörande registrerat partnerskap anser utskottet -- helt i linje med sin inställning till frågan våren 1991 (se bet. 1990/91:LU21) -- att resultatet av det arbete som bedrivs inom kommittén om registrerat partnerskap bör avvaktas. Riksdagen bör således inte genom några uttalanden i saken föregripa kommitténs överväganden, och utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L414, L415 yrkande 1, L416 yrkande 1, L422 samt K424 yrkande 6.
6 Namnlagen
6.1 Gällande rätt
Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet. Till grund för den nu gällande lagen ligger en strävan till jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta med varandra och barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn hon eller han vill bära.
Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i 1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid bäras mellan förnamn och efternamn. Samma regel gällde enligt 1963 års lag beträffande tilläggsnamn.
Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet att visa både sin nuvarande och sin tidigare familjeanknytning. Maken kan också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och fosterbarn i förhållande till resp. adoptivföräldrar och fosterföräldrar.
Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn innebär i huvudsak följande. En make som har förvärvat den andre makens efternamn får bära ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med den andre makens samtycke bära den andres efternamn som mellannamn, under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. Ett barn till föräldrar med skilda efternamn får -- om barnet förvärvat den ena förälderns efternamn -- bära den andras namn som mellannamn. Om den ena av föräldrarna gifter sig med någon annan än den andre föräldern och förvärvar den nya makens efternamn får barnet det namnet som mellannamn om den nya maken samtycker till det. För adoptivbarn finns vissa ytterligare möjligheter att bära mellannamn. Särskilda bestämmelser finns också om fosterbarns rätt att bära mellannamn.
Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till folkbokföringsmyndigheten. Vill han eller hon inte längre bära mellannamnet skall också anmälan härom göras till denna myndighet. Till skillnad från efternamnet är mellannamnet personligt och kan inte föras vidare till make eller barn.
Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är ett efternamn bestående av två namn vilka vart för sig kan utgöra efternamn. Namnen är i regel förenade med varandra genom ett bindestreck. Fr.o.m. 1963 års lag är det inte möjligt att förvärva dubbelnamn, och 1982 års namnlag innehåller en uttrycklig bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som nybildat efternamn. Det intresse som skulle kunna tillgodoses genom dubbelnamn har ansetts i stället få tillgodoses genom mellannamn.
Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att barn vid födseln förvärvar föräldrarnas efternamn, när dessa har samma namn. Om föräldrarna har olika efternamn, får de välja vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte redan har annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det senast födda syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett namn som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan, anses barnet vid födseln ha förvärvat moderns efternamn (1 §).
Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid födseln till ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan göra detta genom anmälan till folkbokföringsmyndigheten. Om byte skall ske till ett efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom äktenskap med annan än den andra av föräldrarna, krävs dock samtycke av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till folkbokföringsmyndigheten kan byte ske även till ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. Barn som inte fyllt 18 år kan byta efternamn ett obegränsat antal gånger. Sedan barnet fyllt 18 år får byte till annat namn med anknytning till föräldrarna däremot ske endast en gång. Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett efternamn utan anknytning till föräldrarna får göra ansökan därom hos patent- och registreringsverket, varvid vissa begränsningar gäller i fråga om namnvalet. Namnlagen medger också med vissa begränsningar byte till makes efternamn. En make som under äktenskapet har bytt efternamn kan inte därefter byta till den andre makens efternamn.
Med patronymikon och metronymikon avses namn som är bildade på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med tillägg av -son eller -dotter. Sådana namnbildningar kan godkännas som förnamn och således ges ett barn vid födseln. Patronymikon och metronymikon som förnamn kan också förvärvas senare i livet genom anmälan till folkbokföringsmyndigheten eller ansökan hos patent- och registreringsverket. Det är vidare möjligt att genom byte få rätt att bära ett patronymikon eller metronymikon som efternamn, dock endast om det föreligger särskilda skäl. Enligt namnlagens förarbeten bör som särskilda skäl för namnbytet kunna åberopas t.ex. att det önskade namnet tidigare funnits som efternamn eller använts som förnamn i sökandens släkt. En annan omständighet som särskilt kan beaktas är att sökanden har ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och därför önskar byta till ett patronymikon eller metronymikon.
6.2 Motionsmotiveringar
I motion L410 av Charlotte Cederschiöld (m) tas upp frågor rörande mellannamn samt patronymikon och metronymikon som en särskild namnenhet.
Enligt motionären leder den nuvarande placeringen av mellannamn till att detta namn ofta uppfattas som efternamnet, vilket leder till missförstånd och därmed till svårigheter för namninnehavaren och andra. Den pågående internationaliseringen och inte minst vårt närmande till EG har medfört att problemet med mellannamnets placering har accentuerats. Motionären anser därför att namnlagen bör ändras så att mellannamnet kallas tilläggsnamn och placeras efter efternamnet.
Motionären anser att också bruket av patronymikon och metronymikon bör tas upp i ett internationellt perspektiv. I motionen påpekas att idén med patronymikon och metronymikon är att förfädernas förnamn med tillägg av ändelsen -son eller -dotter skall föras vidare och att detta är en hävdvunnen kulturell sedvänja som bör få leva vidare och ges bättre förutsättningar i ett europeiserat Sverige. Motionären framhåller att dessa efternamn i dag förs över till barnen och nämner det fallet att sonen Björn övertar moderns, för honom mindre passande, efternamn Karlsdotter. Björn är dock varken någons dotter eller Karls dotter ty Karl är hans morfar. Enligt motionären kan sådana fall få negativa effekter för användningen av patronymikon och metronymikon när syftet är att namnet skall växla mellan generationerna. I det sammanhanget nämner motionären att patronymikon i dag bärs som förnamn, mellannamn och efternamn. Också den frågan behöver enligt motionären ses över.
Även i motion L421 av Elisabeth Persson m.fl. (v) riktas kritik mot namnlagen. Enligt motionären är regelsystemet alltför invecklat, och motionären finner det svårförståeligt att namnfrågor skall handläggas både av patent- och registreringsverket och av folkbokföringsmyndigheterna. Motionären är emellertid särskilt kritisk mot att mellannamnet skall placeras före efternamnet, en ordning som ofta ger upphov till missförstånd inte minst utomlands. Motionären anser att problemen kan lösas om mellannamnet åter kallades tilläggsnamn och därjämte placerades efter efternamnet. En annan lösning kan vara att låta den enskilde bära ett bindestreck mellan mellannamnet och efternamnet.
6.3 Utskottets överväganden
Utskottet erinrar om att reglerna i 1982 års namnlag bygger på en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan intresset av namnstabilitet och å andra sidan den enskildes önskemål om att själv få bestämma vilket namn han eller hon skall bära. Som utskottet påpekade år 1990 (bet. 1990/91:LU3) vid behandlingen av en motion med i huvudsak samma syfte som de nu aktuella bör det därför krävas starka skäl för att man i något mera väsentligt avseende skall frångå den nuvarande ordningen.
Det sagda gäller bl.a. bestämmelserna om byte av efternamn. Såvitt utskottet har sig bekant har dessa regler inte inneburit några mera påtagliga problem i den praktiska tillämpningen. De får också anses vara till fyllest för att den enskilde i ett sådant fall som tagits upp i motion L410 skall kunna byta sitt efternamn till ett som passar honom bättre. Namnlagen medger sålunda att ett barn som förvärvat den ena förälderns efternamn byter till ett efternamn som den andre föräldern bär eller som någon av föräldrarna burit som ogift. Han har också möjlighet att byta till ett patronymikon eller metronymikon, dvs. ett namn som bildats på faderns resp. moderns förnamn med tillägg av ändelsen -son. Utskottet kan därför inte finna att någon ändring av namnlagen i detta hänseende är påkallad. Motionärens önskemål synes emellertid gå längre än så och syfta till att ett förnamn skall kunna föras vidare som efternamn från generation till generation med tillägg av ändelsen -son eller -dotter alltefter namninnehavarens kön. Ett införande av patronymikon och metronymikon som en sådan, särskild namnenhet kan utskottet inte ställa sig bakom. Sådana bestämmelser skulle ytterligare komplicera regelsystemet och dessutom strida mot intresset av namnstabilitet. Ett mera allmänt önskemål om namnregler av denna art torde för övrigt knappast föreligga.
Något annorlunda ställer sig saken i fråga om motionärernas önskemål rörande placeringen av mellannamn. Otvivelaktigt förekommer det fall då ett mellannamn uppfattas som efternamnet, vilket kan leda till svårigheter för namninnehavaren och andra. Utskottet är emellertid lika litet nu som då frågan senast prövades (se bet. 1990/91:LU28) berett att förorda en ändring som skulle innebära att mellannamnet placerades efter efternamnet. Ordningen för placeringen av mellannamnet och dess motsvarighet enligt 1963 års namnlag har nu funnits i drygt 30 år, och förväxlingsrisker skulle säkerligen uppkomma också vid en ändrad placering. Inte heller kan utskottet ställa sig bakom den i motion L421 framförda tanken att mellannamnet skall få sammanbindas med efternamnet medelst ett bindestreck och därmed komma att utgöra ett dubbelnamn. Möjligheten att förvärva dubbelnamn avskaffades redan genom 1963 års namnlag, och några bärande skäl för att den åter skall införas föreligger inte.
Vad slutligen angår den kritik som i övrigt framförs mot namnlagen i motion L421 vill utskottet framhålla att det förhållandevis detaljerade regelsystemet i namnlagen är resultatet av den avvägning som skett mellan de delvis motstridiga intressen som gör sig gällande på området. Också bestämmelserna om handläggningen av namnärenden skall ses mot bakgrund av den gjorda intresseavvägningen. Dessa regler bygger på principen att den enskilde automatiskt eller efter en enkel anmälan till folkbokföringsmyndigheten skall kunna förvärva vissa förnamn, mellannamn samt förälders eller makes efternamn utan någon närmare prövning. Vid andra namnförvärv skall en särskild prövning ske om namnbytet kan godkännas, och ansökan skall då ske hos patent- och registreringsverket. Några bärande skäl för att de grundläggande principerna bakom namnlagen nu bör överges har inte framförts i motionen.
På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L410 och L421.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medling att riksdagen avslår motion 1991/92:L403,
2. beträffande makars pensionsrättigheter att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf218 yrkandena 4, 5 och 6 samt motion 1991/92:Sf230 yrkande 3,
3. beträffande delad lagfart att riksdagen avslår motion 1991/92:L504,
4. beträffande sambolagen att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L408 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utvärdering,
5. beträffande registrerat partnerskap att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L414, 1991/92:L415 yrkande 1, 1991/92:L416 yrkande 1, 1991/92:L422 samt 1991/92:K424 yrkande 6, res. (s)
6. beträffande namnlagen att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L410 och 1991/92:L421. men. (v)
Stockholm den 23 april 1992
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Registrerat partnerskap (mom. 5)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "När det" och slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att nuvarande lagstiftning ger en betydande frihet åt heterosexuella par att välja den samlevnadsform som passa dem bäst. De kan sålunda antingen leva samman i ett förhållande som ger dem ett begränsat skydd enligt sambolagen eller gifta sig och därmed komma i åtnjutande av alla de rättsverkningar som följer med äktenskapet. För de par som så önskar är det också möjligt att leva i ett förhållande som står utanför sambolagen. Homosexuella par har inte motsvarande valfrihet, utan de kan välja endast mellan att leva samman med det begränsade skydd som följer av sambolagen eller att stå utanför den lagen. Som berörs i flera av motionerna kan denna brist på valfrihet för homosexuella par ses som en markering från samhällets sida. Att de homosexuella i sina parförhållanden inte kan få tillgång till de rättsverkningar som är förknippade med äktenskapet är emellertid inte bara en symbolisk fråga utan kan också medföra praktiska och juridiska problem.
På grund av det anförda delar utskottet uppfattningen i motionerna att det är angeläget att det införs en lagstiftning om registrerat partnerskap som ger homosexuella par i princip samma rättigheter och skyldigheter som gäller för gifta heterosexuella par. Som framgår av redogörelsen ovan utreds spörsmålet för närvarande av kommittén om registrerat partnerskap. I kommitténs uppdrag ingår inte bara att överväga själva principfrågan om registrerat partnerskap utan också att pröva vilka av äktenskapets rättsverkningar i olika avseenden som bör knytas till ett partnerskap. Enligt direktiven för utredningsarbetet skulle kommittén slutföra sitt arbete under första halvåret. Utredningsarbetet har dock försenats och kommittén har, enligt vad utskottet inhämtat, nu fått anstånd till den 20 december 1992.
Med hänsyn till frågans betydelse och till den försening som drabbat utredningsarbetet anser utskottet att ett avsteg nu bör ske från den gängse ordningen att några uttalanden inte görs i en fråga under pågående utredning. Utskottet vill således som sin principiella uppfattning uttala att en lag om registrerat partnerskap bör införas. Det får sedan ankomma på kommittén att överväga de mera praktiska frågorna om vilka rättsverkningar som skall knytas till partnerskapet. Utskottet vill understryka vikten av att det återstående utredningsarbetet bedrivs skyndsamt och att regeringen så snart det kan ske för riksdagen framlägger förslag till den erforderliga lagstiftningen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna L414, L415 yrkande 1, L416 yrkande 1, L422 och K424 yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande registrerat partnerskap att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:L414, 1991/92:L415 yrkande 1, 1991/92:L416 yrkande 1, 1991/92:L422 och 1991/92:K424 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet
John Andersson (v) anför:
1. Registrerat partnerskap
Jag delar den uppfattning som förs fram av utskottets socialdemokratiska ledamöter i reservationen om registrerat partnerskap.
2. Namnlagen
Jag delar de synpunkter som förs fram i motion L421 när det gäller placeringen av mellannamn. På grund av mellannamnets nuvarande placering är det mycket vanligt att tveksamheter uppstår i det dagliga livet om mellannamnets status. Som exempel på fall där mellannamnet felaktigt behandlas som efternamn är kontokort och patientbrickor, där det liksom i en del register av utrymmesskäl inte finns plats för mer än ett namn utöver förnamnet. Att det i förhållande till efternamnet underordnade mellannamnet i så stor utsträckning fortfarande efter närmare 30 år felaktigt uppfattas som efternamn måste enligt min mening bero på att nuvarande regler inte står i överensstämmelse med vad som de flesta människor uppfattar som en naturlig och ändamålsenlig ordning. Det finns därför skäl att se över gällande bestämmelser för mellannamn. En lämplig nyordning skulle kunna vara att mellannamn ersattes med en annan namnenhet, lämpligen benämnd tilläggsnamn, med placering efter efternamnet. Även andra förslag till lösningar i syfte att förhindra att mellannamnet uppfattas som efternamn bör givetvis studeras.
Jag instämmer vidare i den kritik mot förfarandet i namnärenden som motionärerna framför. Den nuvarande ordningen är i flera avseenden onödigt krånglig och för många människor helt obegriplig. Som framgår av redovisningen ovan är det en mängd olika instanser som har att befatta sig med namnfrågor av olika slag. Enligt min mening finns det skäl att se över också namnlagens bestämmelser i dessa avseenden i syfte att få fram en förenklad handläggningsordning. I samband därmed bör också bestämmelserna som innebär att avgift utgår för vissa slags namnbyten bli föremål för överväganden i syfte att i så stor utsträckning som möjligt låta namnbyten vara avgiftsfria.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 6 borde ha hemställt:
6. beträffande namnlagen att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L421 och med anledning av motion 1991/92:L410 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.