Riksdagens protokoll 1972:71 (2-3 maj 1972)

ProtokollRiksdagens protokoll 1972:71

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:71

Onsdagen den 3 maj

Kl. 10.00

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

§ 1 Justerades protokollet för den 24 april.

§ 2 Föredrogs och hänvisades motionerna nr 1686 och 1687 tUl näringsutskoltet samt nr 1688 tUl civUutskottet.

§ 3 Föredrogs, men bordlades åter försvarsutskottels betänkande nr 14, socialförsäkringsutskottets betänkanden nr 19 och 20, socialutskottets betänkande nr 18 samt utbildningsutskottets betänkanden nr 17-20.

§ 4 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen nr 133.

§ 5 Det statliga utvecklingsbiståndet

Föredrogs utrikesutskottets betänkande nr 6 i anledning av Kungl. Maj;ts i statsverkspropositionen framlagda förslag rörande det statliga utvecklingsbiståndet jämte motioner.

(Redovisning av utskottsbetänkandet intages efter anförandena i ärendet.)

Herr TALMANNEN yttrade:

1 fråga om delta betänkande hålles gemensam överläggning för samtliga punkter. Under den gemensamma överläggningen framställs yrkanden beträffande samtliga punkter i betänkandet.

Herr WIRMARK (fp):

Herr talman! Trots att vi nu är inne i det andra utvecklingsårtiondet och det redan är mer än ett 20-tal år sedan debatten om u-hjälpen inom FN och i Sverige började ta fart, kan vi i de rika länderna knappast berömma oss av atl ha angripit u-landsproblemen på etl realistiskt sätt. Vi ökade u-hjälpen fram till i böfian av 1960-talet. Sedan dess har biståndets andel i procent av i-ländernas bruttonationalprodukt sjunkit. Vi har genom skyddstullar och andra importrestriktioner stängt ute u-ländernas produkter från våra egna marknader. Ändå är del bara genom ökade exportinkomster som u-länderna kan få de resurser som behövs för att snabbi öka tillväxten. Samtidigt vet vi att den ohejdat snabba befolkningsökningen slukar inemot hälften av u-ländernas ekonomiska tillväxt och på etl avgörande sätt därmed begränsar möjligheterna till en högre levnadsstandard.

Snabba resultat och lösningar står över huvud taget inte atl få — utveckhng och u-hjälp kommer all ta tid. Det är inte fråga om år utan om

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

årtionden. Men u-hjälpen måste öka snabbt till helt andra dimensioner, om den skall få avsedd verkan: alt vidga flaskhalsar och atl få u-länderna att använda sina egna resurser bättre. Annars blir genomslagskraften för svag - trots FN;s utvecklingsstrategi och alla våra fina målsättningar.

Här finns anledning lill både oro och eftertanke. Perspektiven är ingalunda ljusa. Risken för att u-ländernas förhoppningar om en snabb standardhöjning förbyts i hägringar är uppenbar. I det läget börjar svensk socialdemokrati all sväva på målet när del gäller våra internationella förpliktelser. Redan förra året ifrågasatte finansminister Sträng takten i u-hjälpsökningarna. 1 år kom han igen — med den enträgenhet som är hans signum - och förklarade sig beredd atl låta skjuta på enprocents-målets uppfyllande något år framåt i tiden. Eftersom regeringen tydligen inte kunde bestämma sig för vilken takt u-hjälpshöjningarna de närmaste åren borde ha, sade man inte ett ord om den frågan i propositionen. Och vad värre är, den socialdemokratiska majoriteten i utskottet har inte velat

- eller kunnat — uttrycka sig klart på den här punkten.

Trots att man förra året uttalade önskemål om en jämnare stegrings-takt mot enprocentsmålel 1974/75, andas man nu inte ett ord av kritik mot det faktum att några ansträngningar inte gjorts i den riktningen av regeringen. Ingenstans slår man i otvetydiga ord fast atl enprocentsmålel SkaU nås 1974/75.

Vad är det då som hindrat socialdemokraterna att uttrycka sig klarare? Inte svårigheten atl få en majoritet — det stödet fanns hos mittenpartierna. Nej, orsaken är dels att man skrev sig samman med moderaterna, dels alt man inte ville desavuera herr Sträng. Atl moderaterna kan tänka sig en långsammare takt är kanske inte så märkligt, men att socialdemokraterna, som gärna vill framstå som den internationella solidaritetens förespråkare, så uppenbart förbereder sig för att skjuta enprocentsmålet nägot är framåt i tiden, det är uppseendeväckande. Kanske kommer man att förneka det här i kammaren, men är det inte så? Är det inte just därför som man inle velat slå fast än en gång

— efter all den ovisshet som herr Strängs uttalanden skapat — atl vi skall
stå fast vid det löfte som riksdagen gav, när den antog enprocentsplanen
1968. Och är det bara en ren händelse att vi hörde mycket litet om
u-hjälpen och enprocentsmålet vid årets första maj?

Verkligheten är att de fattiga u-länderna befinner sig för långt borta för att göra sin röst hörd, när vår egen ekonomi möter svårigheter. Men kampen om budgetanslagen hårdnar. Som Gunnar Adler-Karlsson säger i "Hyckleriets årtionde" har alla andra stora reformer i värt land kunnat stödja sig på en eller annan grupp, som direkt har tjänat på reformen. U-hjälpsreformen kan inte stödja sig pä någon sådan inhemsk grupp. Därför, säger Adler-Karlsson, "måste politikerna gå i spetsen och leda opinionen".

Det är här socialdemokraterna nu sviker genom att av allt atl döma överge enprocentsmålet. Varför skulle man annars inte klart kunna ta avstånd från herr Strängs uttalanden? Varför skulle man annars inte kunna stödja mitlenpartiernas förslag att bemyndiga SIDA att under den återstående treårsperioden fram till 1974/75 utgå från en total anslagsökning motsvarande 3 gånger 35 procent i stället för de nuvarande

otillräckliga 25-procenliga höjningarna varje år?

Nej, sanningen är att regeringen och socialdemokraterna inte räknar med en jämnare anslagshöjning under de återstående åren, trots atl både SIDA och riksdagen understrukit alt del är önskvärt. När vi från liberalt håll tidigare begärt ökade anslag har vi fått veta att högre anslag inte kan utnyttjas, eftersom SlDA:s planering mte varit inriktad på den högre nivån. När vi nu i stället begär en högre planeringsram för SIDA, så får vi också nej av socialdemokraterna.

Herr lalman! Vi är också besvikna på regeringens attityd i Bangladeshfrågan. Här har vi en ny nation, som på kort tid genomlevt ekonomiskt och politiskt förtryck, naturkatastrofer, krig och en av efterkrigstidens väldigaste flyktingströmmar. Behovet av hjälp är enormt.

Men Sverige gör inga exceptionellt stora insatser, och regeringen säger nej till det extraanslag på 100 miljoner kronor som mittenparlierna föreslagit - utöver de medel som står till buds inom SlDA:s budget. Regeringen har nöjt sig med vad som kan skrapas fram inom SIDA, och resultatet är att våra hittills aviserade hjälpinsatser motsvarar ungefär vad Sverige under normala omständigheter skulle ha givit till Östpakistan. Vad är anledningen till denna attityd, herr utrikesminister? Vore det inte rimligt med större omedelbara insatser från svensk sida — som svar på de vädjanden som kommit från både FN och Europarådet? Varför inle extra anslag? - Bangladeshs behov av valulatUlskott är ju så storl.

Regeringens tveksamhet i fråga om u-hjälpen gör det så myckel mer nödvändigt att väl förankra biståndspolitiken hos vårt folk. Jag delar helt Adler-Karlssons uppfatlning atl politikerna måste ta sitt ansvar och gå före och leda opinionen. 1 det ligger naturligtvis att vi bör fatta de nödvändiga anslagsbesluten utan att ängsligt titta på gallupsiffror, men också alt vi bör sörja för atl u-landsinformalionen når ut till alla medborgare och se tUl att u-hjälpen utformas så att den kan åtnjuta förtroende hos hela vårt folk. Ändå är informationssidan just ett av de områden där regeringen skär ned de anslag SIDA begärt. Så värdet förra året och så är det i år också.

Regering och riksdag har begärt att SIDA skulle lägga fram en 4-årsplan för informationsverksamheten och det har nu skett. 1 fjol var motiveringen för departementschefen alt skära ned SlDA:s äskanden att man ville avvakta planen. I är, när den föreligger, skär man ändå bort 2,25 miljoner kronor — eller mer än en tredjedel av den planerade budgeten för 1972/73. Del går främst ul över samarbetet med folkrörelser och enskilda organisationer och medför en minskning av bidragen till dem i förhållande till planen med ca 40 procent. Etl tryckfel i vår reservation har angivit minskningen till 50 procent. Det rör sig om ca 40 procent eller 1,2 miljoner kronor, även det en anmärkningsvärt hög prutning som får allvariiga konsekvenser.

Meningen med satsningen på folkrörelser har ju varit att bredda intresset för u-hjälp och u-landsproblem och atl stärka den folkliga förankringen för de anslagsökningar som måsle komma. De planerna måste nu kraftigt beskäras. Det är ocksä ett mycket illa valt besparingsobjekt; informationen är inle överdimensionerad. Även med SIDÄ;s informationsplan obeskuren, som vi föreslår, utgör informalionsbudgeten

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

bara en halv procent av årets totala biståndsanslag.

Men informationen kan inte ensam skapa förtroende för u-hjälpen. Verksamheten måste upplevas som realistisk och meningsfull av både svenska folket och mottagarna. Jag har i tidigare debatter hävdat att vår u-hjälp inte får ledas av snäva politiska bedömningar så att hjälp bara ges till länder med regimer av viss politisk kulör, länder som följer en socialistisk utvecklingsmodell. Det är ju så kommunisterna och dogmatikerna inom socialdemokratin vill att vår u-hjälp skall bedrivas. Vi skulle ge hjälp bara åt socialistiska, progressiva länder.

Om detta är att säga, att så har riksdagen aldrig beslutat. Den har i stället slagit fast alt våra målsättningar för biståndet är möjliga atl uppnå i u-länder "med olika politiska och ekonomiska system". Det är också därför som ett enigt utrikesutskott avstyrker en kommunistmotion i år, som yrkat på en sådan omfördelning av anslagen.

Enligt min mening är just detta att vi kan ge hjälp åt regimer av olika kulörer något av det mest värdefulla i den svenska biståndspolitiken — inle i något slags balanstänkande, utan som ett resultat av saklighet och solidaritet, av en bedömning av behoven, av öppenheten för samarbete och av möjligheterna att ta till vara vår hjälp. Därför är jag för hjälp till så olika länder som Tanzania, Etiopien, Indien, Kenya, Cuba, Tunisien, Bangladesh och Vietnam. Därför kan jag inte finna moderaternas förslag alt avbryta hjälpen till Cuba rimligt. Sverige gör här en värdefull insats genom att medverka till att bryta blockaden av Cuba. Det skulle inte heller vara förenligt med riksdagens betonande av atl u-hjälpen måste planeras på lång sikt atl nu bryta ett bistånd, som just börjat. Däremot måste hjälp lill Cuba och Vietnam bedömas som varje annat bistånd, undergå samma behovsprövning/öVe insatsen och samma utvärdering av resultaten efter insatsen. För min del tycker jag den av SIDA planerade anslagsnivån för Cuba är lämplig. Den ökning av det humanitära biståndet till Vietnam som häromdagen aviserades, vill jag också välkomna.

I fråga om anslagsnivån på insatserna i Zambia är vi däremot i mittenpartierna kritiska. Vi vill öka hjälpen till Zambia snabbare, så att den kommer upp i nivå med våra insatser i de östafrikanska länderna. Vi kan inte förstå varför Zambia skaU hållas nere på en lägre nivå, samtidigt som detta land har det kanske mest utsatta politiska läget i hela Afrika. Även här finns yttre politiska skäl för vårt bistånd — vi stärker Zambias självständighet och dess förmåga att stå upp mol aparlheidideologierna i Rhodesia och Sydafrika. Delta kan komma klarare till uttryck genom att våra anslag föres upp på samma nivå som i t. ex. Kenya och Etiopien.

I samma riktning går våra förslag att det humanitära stödet till befrielserörelser i södra Afrika skall ökas. Det gäller Rhodesia, Namibia och Sydafrika. Hittills har endast enstaka och relativt blygsamma belopp utgått lill sådana rörelser. Men det kan väl inte vara så alt endast rörelser med avsevärda militära operationer skall stödjas? ANC i Sydafrika kan t. ex. inte genomföra direkta militära aktioner inne i landet men har däremot intensifierat sin underjordiska kamp mol rasförtrycket. Är inle detta värt ett rejält stöd? För både Rhodesia och Namibia har ju FN etl speciellt ansvar, och FN-rekommendationerna om stöd gäller också dessa områden. Ökat stöd i dag från Sverige kan betyda både etl stort

symboliskt värde och en stimulans för de.ssa organisationer.

Jag nämnde, herr lalman, tidigare faran för ensidiga politiska bedömningar i u-hjälpen. Den risken är extra stor när det gäller befrielserorelser. Jag vill uttrycka min förvåning över den politiska bedömning, som lett till att Sverige när det gäller Angola inte finner en av de båda större rörelserna, FNLA, berättigad till stöd. Enligt trovärdiga rapporter har FNLA aktiviteter både inom och utom Ängola. Det har verifierats av flera besökare i av FNLA behärskade områden i Angola, bl. a. svensken Olle Wästberg. Tidskriften Economist talade i höstas om vissa områden i Ängola där FNLA höU molståndsfickor. Aktiviteterna i Zaire är också påtagliga för den som vill informera sig. FNLÄ:s sjukhus i Franquetti har 50 bäddar och mindre sjukstationer finns både i Zaire och i Ängola. Enligt egna uppgifter har FNLA i dag 1 977 skolor med över 10 000 elever och nästan 300 lärare.

Något svenskt stöd lill FNLA har inte utgått och, vad värre är, de politiska direktiven tycks ha varit sådana, alt man inle särskilt aktivt försökt skaffa fram informationer. Har t. ex. vår ambassad i Kinshasa tagit direktkontakt med FNLA? Etl minimikrav borde vara all man utan förutfattade meningar skaffar sig så goda informationer som möjligt.

Herr talman! Delta leder mig till etl av våra förslag: att fiykting-beredningen, som handlägger dessa frägor i samråd med UD och SIDA, skall utvidgas genom atl parlamentariker från både regerings- och opposilionssidan får ingå som medlemmar. Vad har regeringen och socialdemokraterna för intresse av att hålla den demokratiska oppositionen utanför? Vad är det för fel med den allsidiga insyn som en sådan utvidgning skulle ge?

Herr utrikesminister! Nu när EEC-frågorna kommer att kräva mindre av Er lid, skulle jag önska att Ni tog det som en av Era huvuduppgifter att skapa förtroende och enighet om den svenska u-hjälpen. Men det betyder att regeringen skall vara vUlig att lyssna till och ta hänsyn lill vad oppositionen har att säga. Visst finns i debatten betydande åsiktsskillnader, men ståndpunkterna, sådana som de utmejslas här i riksdagen, står dock vad beträffar huvudprinciperna för den svenska hjälpen varandra ganska nära. Vad det gäller är att skapa möjligheter till ett fortlöpande samråd. Del kunde vi ha fått i flyktingberedningen med litet god vilja från socialdemokratins sida. Det kommer vi atl fä i den nya sakkunnigutredningen genom att den får sedvanlig parlamentarisk representation och våra partier därmed får della i arbetet.

Varför skulle inte i större utsträckning också diskussioner på ett förberedande stadium kunna ske inom utrikesutskottet? Det är dithän vi syftat, när vi i en reservation begär atl den helhetsbild beträffande ländemtvidgningen som riksdagen begärde förra året skall redovisas för riksdagen, innan Sverige engagerar sig i etl större bilateralt hjälpprogram i nya programländer.

Vi tycker inte det är tillfredsställande att något enstaka land föreslås. I stället borde en samlad bedömning kunna göras av vilka alternativ som finns, om övergången till programbistånd gör att antalet programländer kan öka, vilken tyngd språksvårigheterna bör tillmätas i valet av länder etc. Vi vill inte motsätta oss att Chile undersöks som mottagarland - det

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

finns skäl för det — men debatten bör inte bara gälla del landet. Varför inte låta SIDA utarbeta elt underlag för en sådan helhetsbedömning, som regeringen sedan kan basera sina förslag på? En annan viktig del av biståndets länderinriktning är naturligtvis de väsentliga förändringar i anslagsnivån som vidtas i pågående länderprogram. Även här bör en redovisning av planeringen för riksdagen ske.

Jag tror också, herr utrikesminister, att det skulle kunna ha en myckel välgörande effekt, om Ni kunde medverka till alt viljan lill ensidig politisering hölls i mera strama tyglar. Det får inte vara så, att man planerar att avbryta familjeplaneringshjälpen tUl länder som Malaysia och Sydkorea bara därför alt dessa länder inte står högt på den politiska poplistan. Den skrivning utrikesutskottet i år gjorl innebär att riksdagens tidigare beslut, att familjeplaneringen skaU ges tUl en vidare länderkets, står fast. Del betyder atl man också fortsättningsvis skall ge familjeplane-ringsbisländ där del är sakligt motiverat och att en begränsning till huvudsakligen programländerna inte skall eftersträvas. Eftersom vi i vår biståndsmolion begärt just detta — det enda tillvägagångssätt som kan ge oss den tillräckliga erfarenheten för att fortsätta atl här spela en vägledande och banbrytande roll internationellt sett — tar vi utskottets skrivning som en framgång och som en välkommen reaktion på försöken till politisering.

Herr talman! Del hävdas ofta i biståndsdebatten, alt man bör dra en skarp gräns mellan bistånd och näringsUvets verksamhet. Vi vet alla atl näringslivets egna insatser är och måste vara kommersiellt motiverade. Men det hindrar inte att de kan ha positiva effekter för u-länderna, liksom en vidgad Uandel över huvud taget. Det hindrar inte heller att ett samarbete mellan biståndsverksamhet och näringsliv kan upprättas med nya verksamhetsformer, som kan få för u-landet välkomna effekter. Av sådant samarbete har vi alldeles för Utet, trots att det utgör en förutsättning för all vi skall kunna ge effektivt bistånd till u-ländernas industrialisering.

Vi tror — som vi har angelt i en reservation — att här finns många samarbetspunkter: Vi kan börja med att omgående vidga investerings-garanlisystemet till alt gälla i princip alla u-länder. Vi kan etablera etl fastare samarbete med näringslivet i fråga om exporlfrämjande åtgärder för u-länderna. Vi kan pröva bistånd i form av paketprojekl. Vi kan mobilisera näringslivets teknik och expertis för att skapa för u-länder lämpade arbetsintensiva produktionsprocesser. Vad vi begär av regeringspartiet är att man skall betrakta de här frågorna fördomsfritt och pragmatiskt. Vi hoppas att det synsättet kommer att prägla industri-biståndsutredningens arbete och förslag. Även här gäller det att undvika politiska fallgropar. Sker det, då är jag också säker på all vi kan hitta de lämpliga formerna för alt bättre kunna utnyttja näringslivets resurser i biståndsarbetet.

Herr talman! Det finns många andra frågor om biståndets inriktning jag skulle ha velat beröra, men jag avslår. Både herr Ullslen och herr Möller i Göteborg kommer att komplettera min framställning pä en rad punkter. Låt mig bara citera den avhandling med intressanta och kritiska synpunkter på den svenska u-hjälpen som i dagama publicerats av Marian

Radetzki. En av hans teser är att en del av det svenska biståndet borde vara innovativt, nytänkande. Han tror atl u-hjälpens utvecklingseffekt därigenom skulle kunna öka. Han ställer frågan: "Är frånvaron av innovalionsbistånd snarare ett uttryck för byråkratins vilja att undvika ett risktagande, förstärkt av en skandalbegiven inhemsk allmän opinion, som begär alt u-bislåndet skall vara mycket mera fritt från misslyckanden än vilken verksamhet som helst hemma i Sverige?" Den frågan bör inte bara de kommande sakkunniga söka besvara utan vi alla som kan påverka u-hjälpens utformning.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna I, 2,4, 5, 6, 10, 11, 13 och 14 vid utrikesutskottets betänkande nr 6.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c):

Herr talman! I princip borde u-landshjälpen till den dominerande delen utgå multilateralt. Därigenom skulle man få bättre världsöversikl över behov och lämpliga åtgärder, och det skulle inte uppstå några bindningar eller förpliktelser mellan i-länder och u-länder, vUket kan befaras när hjälpen utgår bUateralt. Tyvärr är det dock så, all ungefär 90 procent av all u-hjälp utgår bUateralt, och vårt land lämnar också en avsevärd del av sitt bistånd i den formen. Därmed uppkommer en rad av problem som det är svårt att komma lill rätta med.

Sverige är ett litet land, och vi kan endast lämna hjälp lill ett begränsat antal länder. Då uppkommer genast frågan om vilka länder som skall hjälpas. Och ländervalet är alltid ett svårt problem, i vilket ställningstagandet lätt kan påverkas av sympatier eller antipatier av politiska eller andra skäl för eller mot vissa länder. Det är självfallet all om man följer den princip som i vissa multilaterala sammanhang tillämpas, dvs. atl ge lill de fattigaste länderna, skulle valet bli lättare. Det gäller emellertid, i den mån del går, atl koordinera hjälpålgärderna med andra länders insatser, och då kommer man genast in på svåra avvägningsfrågor.

Före någon annan hjälpälgärd vill jag nämna katastrofhjälpen — katastrofer fordrar ju alltid omedelbara åtgärder. Enligt beslut av FN:s generalförsamling pä bl. a. svensk tillskyndan skall en särskild samordningsenhet för katastrofsituationer upprättas i FN med uppgift att mobilisera bistånd samt leda och samordna FN-organens katastrofhjälp. Medel bör kunna ställas till förfogande både för FN-organ som bedriver humanitär verksamhet och för Röda korset och andra frivilliga organisationer. Naturiigtvis kan även direkta statliga insatser i länder som drabbas av katastrofer bli aktuella för svensk del, del har redan förekommit vid åtskUliga tillfällen. Detta gäller särskilt i fråga om länder med vilka Sverige har ett mera omfattande utvecklingssamarbete. Det är självfallet att om en svår naturkatastrof eller etl krig inträffar, så bör hjälpen i första hand sättas in på sådana områden. I en krigssituation är hjälpens humanitära karaktär uppenbar. Det gäller inte att ta ställning för någon av de krigförande parterna, såvida inte Sverige vill göra ett ställningstagande, vilket jag betvivlar, utan det gäller ju atl hjälpa krigets offer var de än finns och vilket land de än tillhör.

1 anslutning till frågan om katastrofhjälpen vill jag bara säga några ord om Bangladesh, fastän den frågan behandlas i ett annat betänkande. Jag

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

måste beklaga att regeringen visat så ringa intresse för hjälpen till Bangladesh. När oroligheterna började i Öslpakistan och 10 miljoner människor flydde till Indien, vidtogs hjälpåtgärder från svensk sida omedelbart, och det är ju tacknämligt. Men därefter har intresset varit betydligt svagare. När vi från mittenparlierna motionerade om 100 mUjoner kronor på tiUäggsstat till hjälp åt Bangladesh, fördröjde socialdemokraterna behandUngen av frågan, vägrade helt enkelt all behandla den på det snabba sätt som vi ansåg behövligt, så att vi först i dag kommer alt fatta beslut och då troligen elt beslut som vi från mittenpartierna ingalunda anser tillfredsställande. Det är att beklaga att när man för första gången verkligen skall verkställa vad FN har avsett med katastrofhjälp, på tillskyndan av bl. a. Sverige, så finns det så litet intresse från socialdemokraterna. Alt behandla frågan så som man gjort i år är inte att följa upp vad som har sagts om katastrofhjälpen.

Beträffande det svenska biståndels allrnänna inriktning — och i det sammanhanget kommer också länderinriktningen in — är del en viktig sak som bör starkt beaktas i det fortsatta svenska biståndsarbetet, nämligen frågan om demokratiskt styrelseskick. Med djupaste beklagande måste man konstalera att många av de länder som vi ger u-hjälp är diktaturer. Vi kan inle upphöra med hjälpen därför att elt land har diktatoriskt styrelseskick - det anser jag skulle vara orätt mot befolkningen i ett sådant land. Folket har ju ofta inte möjligheter att skaka av sig den junta eller den diktator som bestämmer allt i landet, och då bör man ändå ge hjälp. Det är givelvis nödvändigt att man nogsamt ser till att hjälpen verkligen kommer folkets breda massa lill del i en diktatur och inte utnyttjas av regeringen på annat sätt. Det kan sålunda enligt min uppfattning inte komma i fråga att man oreserverat ger hjälp åt ett land med djktaturregim på det sätt som denna regering finner för gott. När folket inte får vara med och bestämma, vet man ju inte hur medlen kommer att användas.

Det gjordes elt mycket betydelsefullt uttalande av riksdagen 1968, vilket bekräftats vid åtskilliga tillfällen senare. Det stär i en mening att hjälpen skall bidra till social och ekonomisk utjämning och medverka till en samhällsutveckling i demokratisk riktning. Det har stått i propositionen, och jag tackar mycket för alt regeringen har understrukit det här. Jag vill bara ytterligare erinra om detta — att hjälpen skall medverka till en samhällsutveckling i demokratisk riktning. Samma sak upprepas i beslutet 1970, där utskottets av riksdagen antagna utlåtande bl. a. innehåller följande mening: "Den samhällsutveckling i demokratisk riktning, som de svenska insatserna inom utvecklingssamarbetet enligt statsmakternas uttalanden skall medverka till, befordras genom att möjligheter skapas till utveckling och arbete och genom att befolkningstillväxten hålls tillbaka så alt en snabbare standardhöjning möjliggörs." Återigen upprepar man alltså orden "en samhällsutveckling i demokratisk riktning".

Varför tar jag nu upp detta här? Sverige kan givetvis inte ställa några villkor beträffande styrelseskickets utformning i ett land för att del skall kunna få u-hjälp, och det menar jag inte alls skall ske, men vissa av dessa länder har en myckel välvillig inställning till vårt land och ser kanske

också, i varje fall i vissa avseenden, vårt land som ett mönster för elt mindre lands utveckling på olika sätt. Då måste vi också klart säga ifrån, gärna så atl det observeras av våra mottagarländer, att Sverige icke accepterar diktaturen som styrelseskick. Ett land som har enpartisystem, där det är förbjudet för andra partier att existera, kan under inga omständigheter betraktas som en demokrati. Finns det inte i alla avseenden fria val och möjlighet för partier att arbeta fritt, så finns det heller inte demokrati. Får inte vem som helst kandidera i ett val, så är det heller inte fria val. Alla dessa bestämmelser finns inskrivna i konventionerna om de mänskliga rättigheterna, och om man inte följer dem — t. ex. genom ett enpartisystem — så är del ett klart brott mot konventionerna.

Det blir intressant att följa utvecklingen och se vUka länder som skriver på konventionerna och det därtUl fogade fakultativa protokollet och om de verkligen följer konventionerna. Skriver de icke på det fakultativa protokoUet finns det heller ingen möjlighet att kontrollera på vilket sätt de följer konventionerna. Jag vUl säga ifrån att centerpartiet uttalar sin bestämda anslutning till ett demokratiskt styrelseskick, och diktatur kan inte under några omständigheter accepteras, vare sig som övergångsform eller med någon annan motivering. När svenskar reser till våra olika moltagariander, så är det intressant atl få vela vad de sett och erfarit, men tyvärr saknar jag ofta en redogörelse för styrelseskicket och om folket verkligen har någonting att säga till om i dessa mottagarländer.

Som sammanfattning av vad jag framhållit i detta avsnitt vill jag säga: Låt mottagarländerna veta att vi inte accepterar och ännu mindre gillar styrelseskick med enpartisystem eller andra former av diktatur.

Beträffande länderinriktningen finns endast en reservation. Jag vUl särskilt nämna Zambia, där jag anser alt den svenska biståndsinsatsen under senare år ökal alltför långsamt. Det är knappast rimliga proportioner att vårt bistånd till exempelvis Kenya är sex gånger så stort och till Tanzania tio gånger så stort som till Zambia. Därmed är ingalunda sagt att vi skall minska biståndet till de båda nämnda länderna, men det bör avsevärt ökas till Zambia.

I övrigt vUl jag beträffande länderinriktningen starkt understryka alt inga väsentliga förändringar bör göras förrän den aviserade utredningen om det svenska utveckUngssamarbetets inriktning och utformning på längre sikt har avlämnat sitt betänkande. Beträffande utredningens sammansättning har utskottet anslutit sig till tanken atl utredningen skall få sedvanlig parlamentarisk representation, och dä kommer ju partierna att få vara med i arbetet på hur vår allmänna biståndsverksamhet skall utformas i framtiden.

En av de stora huvudfrågorna i debatten om u-landshjälpen är givetvis hur stort vårt bistånd skall vara. Det är kanske den mest brännande punkten, och den har diskuterats under alla åren. Indien tog för många år sedan upp förslaget i FN om ett enprocentsmål, och detta fördes sedan vidare i vårt land genom en cenlermolion i riksdagen. Senare har centern och folkpartiet under åtskilliga år arbetat för enprocentsmålet, och numera är det ett allmänt antaget mål för vår u-landshjälp. Med den höjning som nu föreslagits innebär det att anslagsvolymen under nästa

2 Riksdagens protokoll 1972. Nr 70-72

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

budgetår når upp lill ca 0,62 procent av bruttonationalprodukten. Det har blivit alltmer svävande uttryck från socialdemokratiskt håll på senare tid om enprocentsmålet. 1 propositionen står det inte klart uttryckt, och socialdemokraterna i utskottet har inte önskat säga klart ifrån, trots uppmaningar från vår sida. Nu när debatten håUs i kammaren vill vi gärna ha besked om planen står fast att vi skall nå fram lill enprocentsmålet 1974/75. Helst skuUe jag givetvis, med anledning av vad som förekommit, vilja ha beskedet från finansministern, som ju är den som i första hand bör kunna ge etl sådant besked. Men det är givet att när utrikesministern är närvarande finns del möjligheter att han på regeringens vägnar kan ge den deklaration som jag hoppas kommer att ges. Kan vi få ett klart besked från herrar regeringsmedlemmar i dag om vi skall nå fram till enprocentsmålet 1974/75?

Utrikesutskottet framhöU i sitt betänkande nr 2 förra året att det ankommer på Kungl. Maj:t alt framlägga förslag om den anslagshöjning som behövs för att enprocentsmålet budgetåret 1974/75 skall kunna uppnås i enlighet med de riktlinjer för det svenska biståndets omfatlning som statsmakterna fastställde 1968. Med beklagande måste man nu konstalera att Kungl. Maj:t inle föreslagit riksdagen sådana ökningar av biståndsanslagen alt enprocentsmålet kan uppnås med den jämna stegringstakt som SIDA framhållit önskvärdheten av. Förutom att inte leda tiU ett uppfyUande av enprocentsmålet innebär de aUtför små årliga höjningarna att den totala svenska insatsen för u-länderna under åren mellan biståndsmålets antagande och dess uppfyUande blir väsentligt lägre än vad som skulle ha blivit fallet om riksdagens tidigare uttryckta önskemål om en jämn stegring upp lUl 1 procent budgetåret 1974/75 hade villfarits.

Med 25-procentiga anslagshöjningar under de närmaste två åren hamnar man inför beslutet om anslag för budgetåret 1974/75 av två skäl i ett mycket besvärligt läge. Dels kan det statsfinansiellt komma atl te sig närmast oöverstigligt att pä ett enda budgetär genomföra den stora anslagshöjning som kommer att erfordras för att enprocentsmålet skall uppnås, dels är det osannolikt all SIDA kommer att ha planerings-kapacitet för att på ett effektivt sätt använda de plötsligt starkt ökade resurserna. Därför förordar vi atl SIDA av Kungl. Maj:t bemyndigas att för den återstående treårsperioden fram t. o. m. budgetåret 1974/75 i sin planering utgå från en total anslagsökning motsvarande 3 X 35 procent. Då når vi målet. Fördelningen av denna anslagsökning mellan de tre budgetåren förutsätts ske med hänsyn till SIDA;s planeringskapacitet. Det är härvid givetvis också möjligt att låta en större andel av det totala biståndsanslaget gå via internationella biståndsorgan. Jag säger detta speciellt därför, att när vi tidigare har diskuterat u-landshjälpen och man från socialdemokratiskt håll har hållit tUlbaka och inte har velat ge så stora anslag, så har detta ofta motiverats med atl det inte finns några möjligheter alt planera så snabbt att man kan utnyttja dessa pengar. Då måste del vara fullt motiverat vad vi har sagt om planeringen.

Herr talman! Om man skall välja ut några avsnitt av det stora frågekomplex vi här diskuterar, så vill jag nämna några ord om missionens stora betydelse i u-landsarbetel. Missionsarbetet har varit banbrytande i

flertalet — ja, kanske i alla de länder där vi nu bedriver u-hjälpsarbele. En gmndförutsättning för u-landsarbete är givetvis alt man kan tala med folket där man skall arbeta, och det var missionen som där var först på plats. Missionsfolket lärde sig inte bara invånarnas språk ulan meddelade dem också kunskaper i t. ex. engelska, som sedan gav befolkningen möjUgheter att nå ytterUgare kontakter med andra länder och som beredde vägen för u-hjälpsarbetare som kom tiU landet långt senare.

Det finns mycket alt berätta om det ulomordenUiga arbete inom språkområdet som utförts av svenska missionärer. Jag skall här bara citera vad professorn i historia vid HaUe Selassieuniversitetel, Sven Rubensson, skriver om missionären Olle Eriksson, som har ulfört en enastående gärning på detta område. Professor Rubensson skriver: "Från Portugal skrev en av mina tidigare elever, nu knuten tUl universitetet i Lissabon, och bad om några av Erikssons böcker, eftersom han arbetade på en antologi, som skulle belysa den moderna amhariskans utveckUng. Vid universitetet i Addis Abeba hölls för några år sedan förberedande diskussioner om instiftandet av en etiopisk akademi för bl. a. språkvård och främjande av litterärt författarskap. Det skall inte förnekas, att jag kände en viss tillfredsställelse när min landsman av unga eliopiska språkmän nämndes som en av de främsta i sin behandUng av det amhariska språket under det senare halvseklet. Jag upptäckte atl man talade med stor respekt om hans strävan alt berika det amhariska språket med nybildningar och lånord från giiz och tigrinja."

Detta är bara etl bevis på de fantastiska pionjärinsatser som den svenska missionen har gjort i u-landsarbetet. Det är givetvis inle bara genom språket som missionen har gjort en banbrytande insats. I fråga om själva möjligheten att komma i kontakt med dessa för oss i många fall helt främmande människor var det missionärerna som började. Det är väl känt att missionärernas arbete inte bara kunde bestå i predikandet av evangelium. Man var också nödsakad - och gjorde det på ett berömvärt sätt — att ta itu med praktiska arbeten, såsom utlärandet av vissa nyttiga färdigheter i många ting, och givetvis med skolor, sjukvård och andra sociala uppgifter.

Det svenska u-landsarbetet har säkerligen bedrivits på ett gott sätt, även om vissa misslyckanden har varit oundvikliga. Men i fråga om all få ut så mycket nytta som möjligt av hjälpanslagen för u-ländernas folk kan knappast någon mäta sig med missionen. Del är därför all anledning att vi höjer anslagen till missionens verksamhet på della område. Nu föreligger det i stort sett enighet vid årets riksdag om anslagets storlek, med undantag för elt yrkande från moderaterna, men till kommande år är det önskvärt att missionen ges ännu större resurser. Vid beviljandet av anslagen är det självfallet av stor vikt all man inle reser så höga krav på de projekt som missionen avser att utföra. Kraven bör inte ställas så högt att man därmed omöjUggör åtgärder som i stort betraktat kan leda lill en avsevärd nytta.

Slutligen, fru talman, vill jag säga några ord om själva organisationen av u-landsarbetet. Det är inte så mänga år sedan vi upprättade ell speciellt ämbetsverk med en generaldirektör i spetsen för atl handlägga alla frågor angående u-hjälpen. Det har ju på utrikesdepartementet alltid funnits

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

någon som varit kontaktman med SIDA, men för något år sedan skulle denna kontakt utökas, och jag tror det blev fem som anställdes för denna uppgift. I dag finns del 27 personer som hör till avdelningen för internationellt utvecklingsarbete, bland dem nära hälften i höga tjänsteställningar. Det finns fyra stycken i C 1-5, och åtta stycken i B 6. Vad är del egentligen regeringen syftar lUl i fråga om organisationen av u-hjälpsarbetel? Skall arbetet splittras upp igen på två enheter? En annan egendomlighet är att man varslat om att en ambassad skall upprättas i Hanoi. Det blir i så fall den första biståndsambassaden, eftersom det där knappast finns något av de normala arbetsuppgifter en ambassad har. Är delta en ny form av u-hjälpsorganisationen, är det någon sorts deklassering av SIDA?

Fru talman! Det finns en rad av ovissa punkter i regeringens u-landspolitik. Enprocentsmålet synes inte vara klart längre. Länderinriktningen skall utredas, men ändå möblerar regeringen om även på denna punkt. SIDA skall handha u-landshjälpen, men ändå bygger man ständigt ut den avdelning som finns på UD för detta ändamål. Vad är det egentligen regeringen vill i fråga om u-landshjälpen? Det vore verkligen på sin plats med ett klarläggande.

Fru lalman! Jag instämmer i de yrkanden som tidigare framställts av herr Wirmark.

1 detta anförande, under vilket fru andre vice talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herrar Eriksson i Bäckmora (c) och Torwald (c).

Herr TURESSON (m):

Fru talman! FN;s strategi för del första utvecklingsårtiondet var elt försök att få till stånd en internationell samling för att brygga över klyftan mellan rika och fattiga länder.

Resursöverföringen frän i-länderna har emellertid inte nått del mål som fastställdes för det första utvecklingsårtiondet. Många u-länder har ändock kunnat registrera den utvecklingstakt som eftersträvades pä 1960-lalet. Men befolkningsutvecklingen har gjort att tUlväxten per capita blivit låg och i vissa fall tUl och med sjunkit. Skillnaderna i utvecklingstakt är också stora. Detta gäller inte bara mellan i-länder och u-länder utan också mellan u-länderna själva.

Utveckling kan emellertid mätas inte bara i ekonomisk tillväxt. Utveckling värd att eftersträva är också andra strukturförändringar som kan höja livets kvalitet. Ännu finns det inga tillfredsställande mätmetoder för sådana kvalitetsförbättringar. En stor del av det bilaterala svenska biståndet är emellertid inriktat på dem. Och de stora internationella bidragsgivarna, DAC-länderna, Världsbanken och FN, synes ha blivit alltmera medvetna om sin betydelse i utvecklingsarbetet i u-länderna. Det är därför oroande att u-ländernas vUlkor i den internationella handeln försämras och att u-ländernas skuldbörda växer. Tillväxten av u-ländernas exportinkomster äts till stora delar upp av ökade utgifter för krediter från de rika länderna. Arbetet inom OECD för avbindning av krediter och därmed förbättring av importvillkoren till u-ländema har ännu inle lett

tUl resultat. Olika handelshinder slår också i vägen för en ökning av u-ländernas export av industriprodukter och halvfabrikat.

Det råder i dag stor internationell enighet om att en effektiv utvecklingsprocess inle kan komma i gång, alt den ekonomiska stagnationen inte kan brytas, om inle de stora massorna av u-ländernas befolkning engageras i utvecklingsarbetet. Detta förutsätter emellertid ofta någon form av förändring i de politiska och sociala strukturerna. Men just därför måste de avgörande utvecklingsiniliativen tas av u-länderna själva. Sådana initiativ riskerar dock atl rinna ul i sanden, om de inte får etl kraftigt stöd av de rika länderna. Den slagnation som inträffat i resursflödet från rUca till fattiga länder är därför allvarlig. Världsbankschefen Robert McNamara anser att den främsta orsaken till detta inte är brist på generositet eller likgUtighet ulan okunnighet. Han menar atl de rika ländernas befolkning inte förslår hur nödvändigt det är att förbättra de omänskliga villkoren för hundratals miljoner människor i u-länderna.

Personligen tycker jag alt denna McNamaras syn är särskilt intressant. Jag har nämligen vid flera tillfällen här i riksdagen just framhållit all information, upplysning, påverkan här hemma är nödvändiga inslag i u-landsarbetet. Vi politiker har etl alldeles särskilt stort ansvar härvidlag. Det är inte alltid populärt bland väljarna, men det är nödvändigt.

Elt engagerande av de stora massorna av u-ländernas befolkning i utvecklingsarbetet är alltså nödvändigt. Det betyder, att dessa människor själva måste få tillfälle all genom mera kvalificerat arbete skapa värden och försörja sig. Grundläggande förutsättningar härför är kunskaper, utbildning och frihet från sjukdomar. Men först och sist initiativ till företagsamhet, organisation och utveckling av den internationella handeln. Jag tror inte att man därvid nödvändigtvis skall kopiera mönstren från industriländerna. De passar ofta dåligt ihop med de speciella förutsättningar som finns i u-länderna med hänsyn till klimat, tradition och mentalitet. Men i-ländernas rika erfarenhet måste utnyttjas för att hjälpa u-länderna att komma i gång, om inte utvecklingen skall gå alltför långsamt.

U-landsbilden av i dag är inle helt ulan ljuspunkter. Vissa länder utvecklas trots allt gynnsamt, och man kan förutse atl de så småningom kommer att kunna klara sig utan traditionella former av u-hjälp från de rika länderna. Det är också ett stort framsteg alt många av u-länderna nu har förmåga att själva planera för sin vidare utveckling och för användningen av de resurser som tillföres utifrån.

Målet för det svenska utvecklingsarbetet har preciserats i 1962 års riksdagsbeslut och i flera senare beslut av regering och riksdag. De svenska insatserna syftar lill alt höja de fattiga folkens levnadsnivå och motverka svält och massfattigdom. De skall också medverka till att begränsa befolkningstillväxten och påskynda den ekonomiska utvecklingen. De fattiga ländernas egna ulvecklingsanslrängningar skall stimuleras. Det svenska biståndet skall vidare medverka till social och ekonomisk ufiämning och lill en samhällsutveckling i demokratisk riktning. Del har slutligen klart uttalats att dessa den svenska biståndspolitikens mål är möjliga att uppnå i länder med olika politiska och ekonomiska system.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

För att vi skaU kunna göra goda u-landsinsatser måste vi ständigt förbättra våra kunskaper om utvecklingsproblemens natur, om de effekter som kan uppnås genom impulser och hjälp utifrån. Vi kan inte slå oss till ro med att enbart ge stöd till vissa länder och vissa multilaterala organisationer. Vi måste själva observera och analysera de problem som kommer upp. Detta är en viktig uppgift inte bara för forskare utan också för biståndsmyndigheten och för våra utlandsmyndigheter i u-länderna. Inte minst viktigt är det atl informationsflödet om dessa frågor verkligen når allmänheten och riksdagen.

Sverige har när allt kommer omkring som biståndsgivare en begränsad kapacitet. Delta tillsammans med atl vi vill föra en obunden utrikespo-Utik gör att det ligger i vårt intresse att medverka tiU att bygga upp de multilaterala biståndsorganens kapacitet och kvalitet. Hög prioritet bör ges åt aktivt svenskt deltagande i det multilaterala utvecklingsarbetet. Men detta förutsätter atl vi också kan bygga på egna erfarenheter av utvecklingsproblemen. Dessutom önskar många u-länder bilateral hjälp, som under vissa förutsättningar anses mera effektiv. De multilaterala organen har också än så länge en begränsad kapacitet. Sverige bör därför liksom hittills inom ramen för sina ekonomiska möjligheter fortsätta att ge bUateral hjälp, där vi har särskilda förutsättningar att göra egna direkta insatser eUer där sådana insatser inte kan erhållas från annat håU.

I den utredning om det svenska biståndets framtida inriktning, som utrikesministern aviserat, bör det vara angelägel att undersöka om syftet med de svenska insatserna fortsättningsvis kommer att kunna tillvaratas på bästa sätt genom att biståndet utformas med en så sträng länderkon-cenlration som hittiUs. Del har ju visat sig att allt flera u-länder har förmåga att själva planera för sin utveckling. Del ligger då nära till hands att förmoda atl etl större antal länder i framtiden kommer atl kunna presentera väl underbyggda framställningar om bistånd inom begränsade sektorer. Det behov som vi hittills känt av att koncentrera insatserna tUl ell och samma land, så alt säga adoptera vissa mottagarländer, bör rimligtvis minska. Man får förmoda att kontrollen av alt u-ländernas regeringar gör verkliga utvecklingsansträngningar i FN-strategins anda kommer alt ligga mera på de multilaterala än på de bilaterala biståndsgivarna i framtiden. I detta läge förefaller det naturligt att de svenska biståndsinsatserna mera tar sikte på vissa sektorer än pä vissa länder. Därvid skulle man från svensk sida kunna koncentrera sig på sådana uppgifter, för vilka vi har en särskild sakkunskap och kapacitet. 1 sektorsvalel skulle även kunna beaktas angelägenheten av att insatserna framför aUt göres på de områden där de kommer befolkningens flertal till godo.

Den länderkoncenlralion som för närvarande tiUämpas, och som vi tidigare varit eniga om, medför den nackdelen atl mottagarländernas allmänna politik kommer i centrum för den svenska biståndsdebatlen på ell sätt som riskerar alt särskUt dra uppmärksamheten till negativa drag i vederbörande länders politik. En diskussion av detta slag förefaUer i stora stycken irrelevant, och den kan lätt medföra minskad villighet att över huvud taget göra några offer för u-länderna. Man glömmer ibland att våra åtgärder sätts in i samhäUen som befinner sig på en utvecklingsnivå som

Sverige sedan länge har passerat.

Hur som helst torde den övervägande delen av Sveriges folk anse att u-hjälpen bör ges på ett sådant sätt all de svenska insatserna så effektivt som möjligt bidrar till alt människorna i u-länderna får en drägligare tillvaro, oberoende av vilken sorts regim de har.

Det är nödvändigt atl vi fortsätter all debattera bislåndsfrågor i vårt land. En stor brist i den svenska debatten är emellertid att u-länderna själva kommer till tals endast i mycket ringa utsträckning. Debatten får därför gärna en teoretisk och akademisk prägel,

I debatten hävdas av vänsterextremistiska krafter att det svenska biståndet bör omfördelas så att det huvudsakligen går till socialistiska regimer och s, k, sociala och nationella befrielserörelser. Denna ståndpunkt ligger i linje med den analys av utvecklingsproblemen som brukar ges av de kommunistiska staterna. De anser att underutvecklingen beror på kolonialistisk och kapitalistisk utsugning. De som hyser denna inställning kan naturligtvis inle helhjärtat ansluta sig tUl de globala utvecklingsansträngningar som förordas i FN-strategin, För dem är det inle fråga om atl lösa problem genom gemensamma ansträngningar som kan leda tUl de nödvändiga reformerna, utan de ser utvecklingen som en fortgående kamp i vilken del är särskilt viktigt alt identifiera ondskefulla makters konspirationer och fördöma dessa.

Det föreligger en grundläggande skillnad mellan å ena sidan den syn på utvecklingsproblematUcen som uttryckes i de av statsmakterna tidigare antagna riktlinjerna för det svenska utveckUngsbislåndet och den ståndpunkt som vänsterexlremisterna intar. En stor majoritet inom riksdagen torde utgå ifrån att regeringen står fast vid den syn som kommit till uttryck i gällande riktlinjer och att man inte umgås med planer på att omfördela biståndet till s, k. progressiva länder eller revolutionära rörelser. Det svenska folket skulle troligen inle vilja åtaga sig den börda som u-hjälpen utgör, om denna utnyttjades för att ge ett slags subsidier till främmande länder, vilkas utvecklingspolitik bara en viss, mycket liten del av svenska folket önskar uppmuntra. Detta är särskilt fallet om det rör sig om en politik som det svenska folkel bestämt avvisar för Sveriges egen del.

Vissa formuleringar i propositionen kan, särskilt om de läses tillsammans med vissa debattinlägg, tolkas som om även regeringen nu böfiar glida från synsättet att våra insatser utgör en del av ett globalt utvecklingssamarbete och att den i stället vill se våra insatser som elt stöd åt ena sidan i en polariserad värld. Enligt 1962 års riktlinjer utgör den svenska u-hjälpen ett led i en politik som syftar till utjämning och större förståelse mellan folken, I årets statsverksproposition ges en mycket kraftig betoning av en begränsad aspekt på våra insatser, nämligen atl de utgör ett stöd lill u-ländernas oberoende. Del vore intressant alt veta mer om bakgrunden till atl just detta, som i och för sig är självklart, framhäves i propositionen. Vilka fall av hot mot u-ländernas oberoende är det utrikesministern särskilt har i tankarna? I vilka faU spelar just svenska insatser en särskild roU för att hjälpa u-länderna i dessa avseenden? Vad betyder denna inriktning av biståndet i praktiken? Planerar regeringen föreslå riksdagen någon mer genomgripande omlägg-

Nr71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

ning av biståndsverksamheten?

Man har anledning ställa dessa frågor också på grund av den spänning som tydligen förekommer mellan UD;s u-avdelning och SIDA. Det är naturligtvis onödigt atl här i riksdagen notera alt SIDA i sitt arbete självfallet lojalt följer de riktlinjer som riksdagen fastställt. Men uppenbarligen försöker man på vissa håll så att säga bakvägen leda in vår biståndspolitik på andra vägar. Om detta skulle lyckas och om vår u-hjälp huvudsakligen skulle kanaliseras lill s. k. progressiva, dvs. kommunistiska stater, skulle det betyda atl Sverige övergav principen om att bistånd i första hand skall lämnas tiU de fattigaste folken. Verkningarna av en sådan omläggning av kursen skulle närmast kunna karakteriseras som asociala. Vi skulle också avlägsna oss från FN-strategins mål. Och det svenska biståndet skulle få en inriktning som aUs inte överensstämmer med den önskan som det svenska folkets flertal hyser. Det är därför angeläget att riksdagen vaksamt ser till alt dess beslut om inriktningen av den svenska biståndsverksamheten noga följes.

Herr lalman! Jag har i detta mer principiella anförande avstått från all kommentera detaljer i utrikesutskottets betänkande nr 6. Jag inskränker mig lUl att yrka bifall lill utskollets hemstäUan med undantag för de punkter vid vilka reservationer med mitt namn förekommer. Jag yrkar alltså bifall till reservationerna 3, 4, 7, 8, 9 och 12.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandUngar.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Denna debatt skall handla om det svenska utvecklingsbiståndet, men den bör också behandla de hinder för utvecklingen i andra länder som den svenska kapitalismens politik utgör. Ty det är fortfarande ett faktum att, när det gäller de samlade relationerna mellan Sverige och tredje världens länder, är Sverige den tagande parten, icke den givande. Det kapitalistiska Sverige deltar i en handelspolitik som diskriminerar och utplundrar u-ländernas befolkning. Det gör ränte- och inflationsvinster pä län tUl u-länderna. Svenska kapitalistiska företag utsuger direkt arbetare i tredje världens länder genom talrika anläggningar.

Hur många miljarder som den svenska kapitalismen varje år tjänar på denna utplundring i olika former i tredje världen är svårt atl exakt beräkna. Men säkert är att det handlar om vida större summor än det statliga utveckUngsbistånd som nu här diskuteras.

Relationerna mellan Sverige och tredje världen beror givetvis inte på några tillfälligheter. De är en följd av alt Sverige ingår i imperialismens system och att Sverige är en imperialistisk stat. För atl öka sina profiter jagar de svenska storbolagen efter en större del av världsmarknaden. De exporterar kapital och flyttar fabriker och produktion till andra länder. Svenskt kapital sammanflätas med kapital från andra imperialistiska stater. Svensk och utländsk storfinans går samman för all gemensamt plundra folken i Västeuropa, Asien, Afrika och Amerika. Värden som svenska arbetare skapat används för alt utsuga andra folk. Med profilerna av denna utsugning söker den svenska storfinansen i sin lur att stärka

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

kapitalismens ställning i Sverige. En sådan ordning anser givetvis Nr 71 högerextremisterna vara förträfflig.

Den svenska staten understödjer storfinansens operationer i utlandet med exportkrediter och investeringsgarantier. Den inbjuder utländskt kapital atl etablera sig i Sverige. Den uppmuntrar och tar själv del i sammanflätningen mellan svensk och utländsk storfinans. Den har stöttat dollarns vacklande positioner. Genom att delta i Världsbanken och liknande sammanslutningar bidrar den till att stärka imperialismen.

Den allmänna och förhärskande tendensen är ju att klyftan mellan "rika" och "fattiga" länder vidgas. De imperialistiska staternas utplundring av tredje världen förstärker motsättningarna mellan "utvecklade" och "underutvecklade" regioner. Enligt de liberala föreställningarna kan u-länderna utvecklas genom att deras handel vidgas, genom kapitalbildning, genom nedbringande av befolkningens tillväxttakt och genom nedbrytning av kulturmönster. U-landspoUtik som vägletts av denna syn har inte stimulerat utvecklingen. Tvärtom har den internationella handelspolitiken försämrat u-ländernas ställning. Skuldsättningen för u-länderna har ökal och undergräver ytterligare deras utvecklingsmöjligheter. Utländska kapitalinvesteringar har inle lett till allmänna ekonomiska framsteg. De gynnar kapitalägarna och en härskande klass i u-länderna. De avgörande skälen till alt utveckling förhindras är de ekonomiska, sociala och politiska strukturer som råder i dessa länder. Underutvecklingen kan endast hävas genom att en social revolution bryter upp dessa strukturer och befriar folken från imperialistiskt förtryck. Denna frigörelse måste vara folkens eget verk. Den leds av de nationella och sociala befrielserörelserna.

Herr talman! Den åskådning jag här hävdat överensstämmer med den som utvecklats av företrädarna för tredje världens länder på den pågående världshandelskonferensen i Santiago de Chile. Den sammanfattades i president Salvador AUendes hälsningstal till konferensen, där han påminde om de realiteter från vilka konferensens arbele måste utgå:

"Det första som bör påminnas om är att vårt samhälle inte är homogent, utan delat i folk som har blivit rika och folk som förblivit fattiga. Ännu mera betydelsefullt är det att erkänna att bland de fatliga nationerna själva finns det, olyckUgtvis, de som är ännu fattigare än de övriga och många som existerar under olidliga förhållanden. Deras ekonomi är dominerad av främmande stater; utomstående behärskar hela eller delar av deras territorium; de lider ännu under kolonialismens ok; eller en majoritet av deras befolkning är utsatt för rasfördomarnas och apartheids våld. Ännu värre, i många av våra länder förtrycker djupa sociala skillnader massorna och gynnar ett priviligierat fåtal.

För det andra understödjer de fattigare nationernas möda och tillgångar välmågan hos de folk som lever i överflöd.

Uppenbar är gUtighelen av den deklaration som undertecknades i Lima av representanterna för den tredje världen. Mellan 1960 och 1969 föll våra länders andel i världshandeln från 21,3 procent lUl 17,6 procent. Under samma period ökade vår årliga inkomst per capita med endast 40 dollar, medan de rika nationernas inkomst per capita ökade med 650 dollar.

2* Riksdagensprotokoll 1972. Nr 70-72

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Under de senaste tjugo åren har det utländska kapitalets ebb och flod in och ut ur tredje världens länder inneburit en netloförlust för oss på många hundratal miljoner dollar, förutom atl det lämnat oss i skuld för nära 70 000 miljoner doUar.

Direkta investeringar av utländskt kapital, ofta framställda som ett instrument för framsteg, har nästan alltid visat sig vara negativa i sina verkningar. Mellan 1950 och 1967 mottog Latinamerika sålunda, enligt uppgifter från OAS (De amerikanska staternas organisation) 3 900 miljoner doUar och betalade ul 12 800 miljoner. Vi betalade ut fyra dollar för varje doUar vi mottog.

För det tredje försvaras denna ekonomiska, sociala och handelsordning, som är så menlig för den tredje världen just därför att den är så fördelaktig för de rika staterna, av de flesta av dessa med bulldoggens envishet, genom deras ekonomiska styrka, genom deras kulturella inflytande, och vid vissa tillfällen och av vissa makter, genom former av påtryckningar som är nästan omöjliga att motstå, genom väpnade interventioner som strider mot alla förpliktelser som innehålls i Förenta Nationernas stadga."

Salvador Allende skildrade också de fruktansvärda följderna av den av imperialismen skapade underutvecklingen för människorna i tredje världens länder. Endast etl kort men belysande citat;

"Om de nuvarande förhållandena fortsätter är 15 procent av befolkningen i tredje världen dömda alt dö av hunger. Eftersom medicinsk vård och hälsovård lider av allvarliga brister är livslängden bara hälften av vad den är i de industrialiserade länderna och en stor del av befolkningen kan aldrig ge något verkligt bidrag till tankens och den skapande verksamhetens utveckling. Får jag nämna något som vårt folk är smärtsamt medvetet om. I Chile, elt land med tio miljoner invånare, där nivån för kost, hälsovård och utbUdning har varit högre än genomsnillet för u-länderna, finns det 600 000 barn som på grund av proteinbrist under de första åtta månaderna av deras liv aldrig kommer atl uppnå den fulla mentala kraft som de rent genetiskt är rustade för." Så långt president Allende.

Hur skall då den onda cirkeln kunna brytas och folken i tredje världens länder garanteras ett annat och bättre liv? Inom imperialismens system, som självt alstrat de förhållanden det gäller atl avskaffa, är ingen avgörande lösning möjlig, hävdade i debatten på världshandelskonferensen med skärpa Cubas utrikesminister Raul Roa.

Roa varnade för Ulusioner; imperialisterna lar inle UNCTAD:s målsättningar på allvar, inte heller kan utvecklingsproblemen finna grundläggande lösningar i de internationella organisationerna. Det skulle vara dåraktigt atl förlita sig på imperialisternas samverkan för alt bryta den onda cirkeln när det gäller förbindelserna mellan utvecklade kapitalistiska stater och underutvecklade nationer, eftersom de nuvarande förhållandena har avlats just av de utländska maktcentra som hugger för sig de bästa bilarna av den internationella handeln.

Roa underströk principen om revolutionär förändring som en förutsättning för UtveckUng och pekade på att reformism och liberal utvecklingsoptimism endast förevigar exploatering och beroende. Impe-

rialismen fortsätter all vara imperialism och sålunda fortsätter också dess politik av utvecklingshinder, utplundring och hegemoni alt vara i kraft.

Samma allmänna problem som den kubanske utrikesministern här behandlade kan ställas konkret med svenska exempel. Ta till exempel Sveriges förhållande tiU den portugisiska imperialismen och tUl dess koloniala besittningar i Afrika. I Angola, Mopambique och Guinea-Bissau finns befrielserörelser som redan i väpnad kamp befriat stora delar av sina länder. Sverige ger också vissa mindre bidrag till dessa befrielserörelser. Men samtidigt har svenska kapitaUsliska förelag stora investeringar i Portugal. År 1971 fanns där ett sextiotal företag som helt eller delvis var svenskägda. Dessa investeringar i Portugal stöder inte bara en ekonomi baserad på tvångsarbete utan också den reaktionära regimens övriga politik. Även den svenska utrikeshandeln med Portugal har starkt ökat. Den svenska imperialismen stöder direkl den portugisiska imperialismen, som med väpnad makt söker hålla flera folk i Afrika kvar i kolonialismens bojor. Det avgörande stödet från Sverige gär tUl imperialisterna, små summor i humanitär hjälp till deras offer.

I slutet på 1800-talet, innan den socialistiska arbetarrörelsen hade växt fram och blivit stark, diskuterades i borgerliga Uberala kretsar den s. k. arbetarfrågan. Man såg det elände och det förtryck som arbetarna tvingades leva i. Lösningen sökte vissa kretsar i humanitär hjälp, i välgörenhet. Arbetarrörelsens pionjärer i vårt land kritiserade hårt föreställningen atl arbetarklassens läge skulle kunna förbättras genom välgörenhet. August Strindberg hånade dessa försök att undkomma den sociala omvälvningen genom atl ge litet av sitt överflöd. Socialismens föregångsmän avvisade också tanken att enbart sociala reformer inom det kapitalistiska samhällets ram skulle kunna befria arbetarklassen. Hur skulle lönarbetarna kunna bli fria och jämlika så länge produktionsmedlen ägdes av en Uten minoritet i samhället?

Vad som i dag kallas u-landsfrågan kan heller inte lösas vare sig med välgörenhet eller sociala reformer inom imperialismens ram. Folken i tredje världen kan endast erövra frihet och jämlikhet genom att besegra imperialismen.

Från dessa utgångspunkter anser vi att det svenska u-landsbiståndet i grunden måste förändras. Slödel skall koncentreras till utvecklingsbe-främjande regimer och nationella och sociala befrielserörelser. Stödet till befrielserörelserna är verklig u-hjälp då del understöder kampen mol imperialistiskt förtryck och för nationell frigörelse och ekonomisk och social utveckling.

Herr lalman! Med hänvisning tUl del anförda yrkar jag bifall till följande motioner från vänsterpartiet kommunisterna:

937 som gäller de allmänna riktlinjerna för u-landspolitiken,

936 som gäller uppsägning av Sveriges åtaganden i Världsbanken m.m.,

182 som gäller länderinriktningen inklusive ökat bistånd till Demokratiska republiken Vietnam,

80 som gäller anslag tUl Republiken Sydvietnams provisoriska revolutionära regering, FUNK i Cambodja och Laos patriotiska front,

57 som gäller anslag tiU Frelimo, PAIGC och MPLA i respektive Mozambique, Guinea-Bissau och Angola samt

935 som gäller anslag till Cuba.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr ARNE GEIJER i Stockholm (s):

Herr talman! På grund av denna frågas omfattning kommer utskottets talan atl föras av flera företrädare för utskottets majoritet. Jag inleder med att behandla i huvudsak en del rent principiella frågeställningar i hela detta betänkande.

De talare som hittills har deltagit i debatten har alla utom den siste berört frågan om enprocentsmålets uppfyllande. Anklagelser har inte minst från herr Wirmarks sida riktats mol regeringen, som man menar sviker den målsättning som tidigare har uppställts genom beslut i den svenska riksdagen.

Självklart är de beslut som riksdagen har fattat tidigare om utvecklingsbiståndet, 1962 och 1968, atl betrakta som en målsättning. Men sannolikt var det ingen som vid 1968 års riksdag kunde ana hur den ekonomiska utvecklingen skulle bli i vårt land och vilka insatser som skulle komma atl krävas i slutet av den period inom vUken målsättningen skulle vara uppfylld. Utvecklingen har ju inneburit atl den svenska bruttonationalprodukten har växt åtskilligt snabbare än vad man räknade med 1968.

I beslutet 1968 räknades med en årlig ökning av biståndsanslagen med 25 procent, vilket innebar alt målet skulle vara uppnått budgetåret 1974/75. Med den utveckling som ägt rum räcker emellertid denna årliga 25-procentiga ökning av biståndsanslagen inte aUs till för att del av riksdagen 1968 uppställda målet skall uppnås under det nämnda budgetåret. Man måste nog betrakta 1968 års målsättning just som en målsättning. Del må sedan vara riksdagen fritt att bedöma i vUken takt som den skall uppfyllas.

Man gjorde också 1968 reservationer för att en sådan situation skuUe komma alt uppstå. Ännu har utskottet icke haft anledning atl närmare gå in på detta, eftersom det i årets proposition inte i någon skrivning anges alt enprocentsmålet skall vara uppfyllt vid en senare lidpunkt. De tankar som oppositionen anför om atl vi skall komma i en sådan situation är således gmndade på förmodanden. Med den utveckling vi har haft kommer självfallet framför allt del sista budgetåret inom den aktuella perioden, 1974/75, all kräva mycket stora ökningar av det svenska biståndet. Man kan inte exakt räkna ut vilket belopp det kommer att röra sig om - det beror på den fortsatta tillväxten av vår bruttonationalprodukt — men låt oss anta att det för det sista budgetår som jag här talar om kan betyda en ökning av det svenska biståndet med något mer än 700 miljoner pä etl budgetår. Det är ju en myckel ansenlig summa, som skall jämföras med den 25-procenliga ökning som vi talar om i denna debatt, dvs. 250 miljoner.

Om man således för del sista budgetåret får räkna med en ökning inte på 250 miljoner ulan på 700 miljoner, kan man ställa sig frågan hur detta skall finansieras. Utskottet har inte nu haft anledning alt ta upp det problemet, men det kommer att bli aktuellt. Oppositionen utgår från att det kommer att bli så all enprocentsmålet uppfylles först vid en något senare tidpunkt. Ja, därom kan inte jag ge besked. Det ankommer på fortsatta överväganden inom regeringen och fortsatta skrivningar i statsverkspropositionen. Men om man till vae pris vill genomföra det i

1968 års beslut angivna programmet, kan det härför komma atl krävas en speciell beskattning på, som jag nämnde, minst 700 miljoner kronor för det sista budgetåret.

Är riksdagen beredd att ta delta steg? Är det svenska folket berett all ta delta steg? Jag kan inte svara på hur det förhåller sig med den saken. Jag vill säga all förmodligen kommer det - om vi skaU uppnå enprocentsmålet inom den ramen - atl kräva en speciell beskattning. Själv är jag inte främmande för det. Jag skulle vara beredd atl medverka under förutsättning att beskattningen kan läggas på de grupper av medborgare som har råd att betala en sådan förhöjd skatt. När jag säger grupper som har råd att betala, så viU jag undanta alla lågavlönade som vi har i detta land och som själva har problem av den omfattningen att det icke vore rätt att lägga en särskUd u-landsbeskattning på deras axlar.

Om vi skall uppfylla enprocentsmålet, kommer alltså situationen förmodligen att bli den all det krävs en speciell beskattning, ochjagvUl att riksdagen skall ha klart för sig detta. Jag understryker på nytt att själv kan jag länka mig det, om beskattningen läggs på de kategorier i samhället som verkligen orkar bära en sådan förhöjd beskattning för atl vi skall kunna uppfylla enprocentsmålet budgetåret 1974/75.

Herr Wirmark använde uttrycket alt del gäller atl förankra biståndspolitiken hos de breda folklagren i vårt land. Ja, del skulle man kunna hålla med om alt det är önskvärt att så kan ske. Vi måste väl säga - och kanske tillägga tyvärr - att u-hjälpen icke har den förankring hos de breda folklagren som vi skulle önska att den hade. Det sammanhänger naturligtvis med att betydande befolkningsgrupper har så stora egna problem med låga löner och även i annal avseende alt u-hjälpen av stora delar av värt folk betraktas som en sekundär angelägenhet. Det är bara att konstatera alt förhållandet är delta, och jag tror icke alt det är möjligt att genom en ökad information som nu diskuteras i SIDA få en ändring till stånd i det avseendet.

Herr Wirmark beklagade också atl u-hjälpen har politiserats. Ja, man kan väl säga att det har gått mycken politisk debatt i u-hjälpsfrågan i vårt land. Men vem är det som har svarat för den politiseringen? Jag skulle vUja säga att det är herr Wirmarks eget parti som har försökt atl göra u-hjälpen lill en gångbar fråga i den politiska propagandan. Så sent som denna morgon sprids del här i riksdagen etl flygblad om u-hjälpen, där man talar om atl regeringen nu förbereder elt steg mol det blygsamma mål som 1968 års beslut i Sveriges riksdag innebar. Flygbladet sprids av ett politiskt ungdomsförbund som står mitten mycket nära, och allra närmasl står del herr Wirmark.

När man talar om en politisering av u-hjälpen, kan delta få utgöra etl exempel. Jag tror inte att våra ansträngningar i u-hjälpshänseende gynnas av en politisering. Det håller jag med herr Wirmark om. Men herr Wirmark bortser ifrån att det är hans eget parti som har försökt att göra u-hjälpen till en gångbar fråga i den politiska propagandan.

Herr Wirmark beklagar också att u-hjälpen till vad han kallar för folkrörelserna minskas med ett par miljoner. Jag vill för riksdagens information säga att när herr Wirmark talar om den hjälp som folkrörelserna erhåller för sin verksamhet i u-länderna omfattar del icke

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

hela Folkrörelsesverige, ty den största folkrörelsen räknas inle in där. Den största folkrörelsen har hittUls genom SIDA icke mottagit något som helst stöd för sin internationella verksamhet. Att så är fallet sammanhänger inte med ovilja från SlDA;s sida, utan det sammanhänger med att den största folkrörelsen av rent principiella skäl aldrig har begärt något stöd. Jag vill bara understryka detta, eftersom jag förmodar att begreppet folkrörelse kan leda tankarna tUl att även den fackliga rörelsen innefattas i begreppet då del gäller SlDÄ;s stödåtgärder för internationell verksamhet.

Herr Hermansson, den senaste talaren här, tog upp frågan om den internationeUa handelspolitiken. Han ägnade rätt mycken tid ål att referera ett uttalande som president Allede gjort i samband med att den tredje världshandelskonferensen i Chile öppnades. Jag har ingen anledning att polemisera mot det. Jag tror att herr Allendes synpunkter var helt rikliga. Men jag vUl säga att jag inte tror alt Sverige har anledning att ta ål sig alltför mycket av den kritik som riktats mot världshandelskonferenserna. Jag tänker då inle bara på den nu pågående tredje världshandelskonferensen utan även på den andra som höUs i Indien för några år sedan.

Sverige bemödade sig på den andra världshandelskonferensen mycket för att söka få gehör för en mera liberal politik som bättre skuUe gynna utvecklingsländerna, men stormakterna stjälpte det hela. Framstegen på den andra världshandelskonferensen var ytterst blygsamma, och risk är alt förhållandet inte blir bättre på den tredje världshandelskonferensen, kanske t. o. m. sämre.

Den internationella handeln är som alla vet tämligen komplicerad, och i anledning av herr Hermanssons anförande vill jag säga vad som är elt gammalt känt faktum, nämligen att internationell handel aldrig följt de ideologiska gränserna. Den internationella handeln har följt helt andra linjer. Vi ser det också när exempelvis kommunistiska stater så långt det är möjligt accepterar och tar över handel med de mest reaktionära stater man kan tänka sig. När försök har gjorts atl bojkotta varor från Sydafrika, vel vi ju alt kommunistiska stater gått in i Sydafrika och övertagit det utrymme för handel som på det sättet skapats. Jag vUl bara nämna delta, ty det är ett faktum som bekräftar den gamla regeln att internationell handel aldrig följt de ideologiska strömningarna.

Herr Wirmark och även herr förste vice talmannen Bengtson tog så upp frågan om Bangladesh. Det föreUgger elt särskUt betänkande från utrikesutskottet rörande Bangladesh och den hjälp som skall ges åt den nya staten; del är betänkandet nr 7. Men jag anser atl jag ändå kan beröra del i denna debatt, även om jag förmodar att herr talmannen har avsett att en separat debatt skall äga rum.

Här har mitten i en motion föreslagit hjälpinsatser på 100 miljoner kronor tiU förmån för Bangladesh. När utskottet behandlade motionen lUlfrågades representanterna för mittenpartierna om man avsåg att den svenska hjälpen till Bangladesh skulle uppgå liU 100 miljoner kronor. Herr Wirmark bekräftade då vad som väl inte var klart tidigare, att motionens yrkande innebar all 100 miljoner kronor skulle anslås utöver den hjälp som regeringen skuUe komma att föreslå. Jag förmodar alt

motionen var skriven innan regeringen hade tagit ställning till vilken insats man var beredd att göra till förmån för Bangladesh.

Vad har då regeringen nu gjort? Jo, den har hittiUs i år beviljat en hjälp som uppgår till totalt 92,5 miljoner kronor. För innevarande budgetår och för nästa budgetår har den vidare beslutat om elt gåvobistånd på 105 miljoner kronor, fördelat på en penninggåva på 55 miljoner kronor och varubislånd tUl ett värde av 50 miljoner kronor. Dessutom har regeringen beviljat ett anslag på 55 miljoner kronor för en kortfristig finansiering av projekt som skall klaras av Internationella utvecklingsfonden.

Betydande bidrag har på detta sätt genom regeringens åtgärder beviljats lill Bangladesh, och jag vill all riksdagen skaU ha detta klart för sig. Det refereras också i utskottets betänkande nr 7, i vilket utskottet avstyrker mitlenpartiernas förslag om etl anslag på ytterligare 100 miljoner kronor till Bangladesh.

Olika talare för utrikesutskottet kommer under dagens lopp att kommentera skilda delar av betänkandena och de debattinlägg som hittUls har gjorts.

Med dessa rent allmänna kommentarer vill jag, herr talman, yrka bifaU till utskottets hemställan i betänkandet nr 6 på samtUga punkter.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arne Geijer talade om politiseringen och menade att det är folkpartiet som vill politisera. Låt mig bara slå fast att vi har talat om två olika slags politisering. Vad jag diskuterade var den ensidiga politisering av vissa biståndsinsatser som görs; del var den jag ville belysa.

Den andra formen av politisering, som herr Geijer tar upp, är alt politiska partier driver vissa frågor där olika meningar råder. Det är väl ell värdefullt inslag i vår debatt. Det visar ju just diskussionen om enprocentsmålet, där jag tycker alt herr Geijers inlägg helt bekräftade vad jag sade. Han sade atl det står riksdagen fritt att bedöma i vilken takt man skall uppfylla enprocentsmålet. Han känner sig alltså inte bunden av vårt tidigare löfte all del skall uppnås 1974/75. Han sade ocksä att fortsatta överväganden kommer att äga rum inom regeringen. Det betyder alltså atl regeringen inte har beslutat sig på denna punkt. Det bekräftar helt vad jag har sagt.

Vi tycker, herr talman, att det rimliga vore alt man hade en jämnare ökningslakt fram till enprocentsmålet 1974/75 - och de 25-procentiga ökningarna leder inte fram dit. Vi kommer inte alt ha nått upp sä högt som vi skulle. För att göra detta behövs, som herr Arne Geijer sade, en chockhöjning sista året, och vi är väl alla eniga om att det vore ingen lycklig utväg. Det är inte bra för SIDA:s planering, det kommer att bU svårt att kapacitetsmässigt klara det. Därför vore en jämnare stegringstakt att föredra. Men jag fick det intrycket atl herr Geijer nu helt har uppgivit den tanken och t. o. m. är tveksam om vi över huvud taget skall nå enprocentsmålet 1974/75.

Låt mig till slut bara säga i fråga om Bangladesh atl i vår motion står del klart att de 100 miljonerna skulle tillkomma utöver de reserverade medel som kunde fås fram inom SIDA. Jag var personligen medveten om

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

vilka belopp man skuUe kunna få fram inom SIDA. Därför är det inget nytl läge i dag, men det intressanta är ju att regeringspartiet inle anser att behoven motiverar delta extra anslag.

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ordförande herr Arne Geijer i Stockholm har pliktskyldigast försökt att försvara en del av ståndpunkterna i utskottets betänkande. Om enprocentsmålet blev det dock fortfarande lika ovissa, lika svävande besked. Av herr Geijer fick man alls inte reda på om vi skulle nå fram tiU enprocentsmålet. Snarare förde han fram en rad av ursäkter för att vi icke skulle kunna nå fram till det, och en av dem tycker jag är rätt anmärkningsvärd; man har inte kunnat förutse att bruttonationalprodukten skulle växa så mycket som den gjort. Rimligen borde det väl skapa större förutsättningar för alt komma fram till enprocentsmålet. Visserligen kommer målsättningen i absoluta tal, i pengar, att betyda mer, men del är inle hela ökningen av bruttonationalprodukten som går åt om vi tar en procent av den tUl u-hjälp. Förutsättningarna är således bättre nu än de var tidigare för atl uppnå enprocentsmålet, fastän herr Geijer synes tolka situationen som om den gav sämre möjligheter till det.

Om 25 procents ökning inte alls räcker tUl - då är det bara det att har man satt upp som ett mål att komma fram tiU en procent, måste man självfallet planera på ett sådant sätt alt man i så fall ökar mera. Annars kommer vi aldrig att nå fram till det mål som regeringen nu har sagt att vi skall nå och som man fortfarande inte direkt vill ta avstånd från men ändå talar så svävande om.

Hur skall man nå detta mål? Vilka är våra ekonomiska förutsättningar? Del är självklart att skall vi ge u-hjälp på ett par miljarder kommer vi att få avstå någonting. Del finns ingen annan möjlighet. Hur hög levnadsstandard vi än har, kan vi inte bara ta av vårt överflöd. Det är regeringens planering som får ligga lUl grund för om vi skall nå målet.

Herr Arne Geijer undrar om vi vUl vara med om att de som kan bära det skaU betala det. Ja, gärna det, men det finns inte så förfärligt många rika människor i Sverige. Enligt riksrevisionsverkets berättelse är det 11,3 procent av de taxerade inkomsttagarna som ligger över 30 000 kronor om året. Så vi får nog tänka oss den beskattningen på ett ganska brett underlag, om vi skaU få fram tillräckligt med pengar. Det går inte att, som regeringen nu har tänkt sig, lägga skatter på de fattigare människorna genom atl höja mervärdeskatten och sedan sänka skatten för en del andra som har det bättre ställt. Det är en politUc som går tvärtemot vad herr Arne Geijer talade om för en stund sedan. Det är inte dem som har de största möjligheterna atl bära bördan som man har tänkt på i del faUel.

Här är det fråga om alt vilja. VUl man komma fram tUl enprocentsmålet skall man också bestämt säga ifrån det, och då skaU man också kunna planera så atl man når fram till det.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arne Geijer i Stockholm ansåg att internationell handel aldrig har följt de ideologiska gränslinjerna och hävdade att

kommunistiska länder övertagit handeln med mycket reaktionära länder, såsom Sydafrika. För min del har jag här i riksdagen talat för handelsbojkott mol Sydafrika - men ulan framgång, framför allt därför atl herr Geijer och hans partivänner inte varit anhängare av en sådan Unje. Jag har alltså inte särskilt svårt alt fördöma handel med Sydafrika.

Men det som vi bör diskutera i den här debatten är väl svensk utrikeshandel och Sveriges förhållande tUl u-länderna och tUl andra stater. Då kan del vara intressant alt se på de uppgifter som föreligger just om den handeln. Det visar sig atl värdet av den svenska exporten till Sydafrika meUan 1960 och 1970 har ökal från 139 000 kronor tiU 320 000. Sveriges export lUl Portugal har under samma lid ökal från 61 000 kronor till 221 000 och Sveriges export lUl Spanien från 121 000 kronor till 519 000. Den svenska exporten liU Grekland har ökal från 69 000 lill 120 000, och importen därifrån har ungefär femdubblals.

Det kan alltså, herr Geijer, i varje fall inte vara någon svensk handel med de mest reaktionära regimerna som andra länder övertagit, eftersom Sverige kraftigt har ökat sin utrikeshandel just med de mest reaktionära regimerna under 1960-talet.

Herr ARNE GEIJER i Stockholm (s) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Hermansson var litet för blygsam när han räknade upp sina siffror. Han talade om 100 000 osv., men han avsåg naturligtvis miljoner, för i arfnal fall kommer man till alldeles för låga siffror.

Det är klart att Sverige har en handel som omspänner hela världen, och Sverige är i det avseendet inte annorlunda än andra länder. Om Sverige skulle följa en ideologisk linje i fräga om vilka länder vi skulle handla med, då fick vi lov att omstrukturera vår handel i rätt stor utsträckning, och slutet på det hela skulle naturligtvis också bli att Sveriges export som helhet blev mindre än vad den är för närvarande. Jag accepterar inte riktigheten i den teori som vi ofta möter i debatter, att man kan kompensera sig på andra marknader för det som man förlorar på en marknad. Den teorin visar sig inte vara hållbar, utan vi skulle få lov atl begränsa vår utrikeshandel i förhållande till vad som gäller nu.

Jag vill säga några ord till replikerna från herrar Torslen Bengtson och Wirmark om huruvida vi har möjligheter att uppfylla enprocentsmålel 1974/75. Det är för mig liksom för övriga debattörer en fråga som man har anledning att ställa sig - kan vi uppfylla enprocentsmålet? Säkert kan vi det om vi är beredda atl göra motsvarande uppoffringar. Jag vill understryka att vårt u-landsbistånd detta budgetår är uppe i 1,25 miljarder kronor, och vad det gäller är att del svenska u-landsbiståndet budgetåret 1974/75 skall omfatta 4,5 miljarder kronor. Detta är den fråga som jag gärna vill ställa till oppositionen: Är man beredd alt göra den uppoffring som det är fråga om? Jag sade tidigare att jag själv skulle vara beredd till den genom att man beskattar det svenska folket hårdare, om man kan lägga beskattningen på de kategorier som orkar bära en sådan beskattning. Jag väntar mig inte atl få ett svar från oppositionen om detta, men det är, herr lalman, det problem vi står inför.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad är det egentligen som har hänt sedan vi fattade beslutet om att enprocentsmålet skulle uppfyllas 1974/75? Vad är det som har hänt i den svenska ekonomin som gör alt vi nu inte skall stå vid det löftet? Det kanske herr Arne Geijer kunde belysa något mera. Det som herr Geijer hänvisade lill, att bmllonalionalprodukten ökal, kan väl inte rimligen vara en negativ faktor — det borde väl snarare underlätta för oss att uppnå målet. Och hur vet herr Geijer all nya skatter skuUe behövas i den mycket stora resurssamling som ändå den statliga budgeten utgör? Är det så att regeringen anser att man måste skriva ut nya skatter skaU man väl lägga fram det förslaget, och så får riksdagen ta stäUning tiU del.

När vi för vår del driver enprocentsmålel 1974/75 innebär delta att vi är beredda till motsvarande uppoffringar. Men jag kan inte befria mig från intrycket att herr Geijers inlägg här är en bekräftelse på atl socialdemokratin bäddar för ett uppskjutande av enprocentsmålet. Och när man tänker på den nedskärning som gjorts i SlDA:s anslagsäskanden genom regeringens förslag på personalsidan, tycker man alt delta beslut pekar i samma riktning. Vi i mitten har ju dragit konsekvenserna av vår inställning till enprocentsmålet; vi föreslår all SIDA skall få dessa tjänster och uppnå den planeringskapacitet som nu behövs för att man skaU kunna öka insatserna.

Låt mig sluta med atl säga att vi hade hoppats att möjligheten av ett samarbete för alt klara enprocentsmålet skuUe stå öppen. Men intrycket här blir ju allt klarare, att så är inte fallet. Såvida nu inte utrikesministern eller någon annan från regeringen kan ge besked om atl utskoltsskrivning-en skall tolkas som ett avståndstagande från herr Sträng.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste ge herr Arne Geijer rätt på en punkt - men bara på en enda punkt. De siffror jag anförde avsåg givetvis miljoner kronor. Men della gör ju den utveckling jag belyste desto mera beklämmande.

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Den debatt som vi för i denna kammare gäller självfallet utformningen och omfattningen av det svenska biståndet till u-länderna. Men del är lika självklart all vi inle gärna kan diskutera vår biståndspolitik utan att även redovisa och låta den bestämmas av vår uppfattning om u-ländernas grundläggande problem och av vår uppfattning om hur dessa problem effektivast kan angripas.

Det är väl ingen som är engagerad i de här frågorna som inte är medveten om vilka utvecklingshämmande sociala och ekonomiska strukturer som råder i flertalet u-länder. Det är fråga om en ojämnhet i ägande-och inkomstförhållanden som försvårar möjligheterna alt verkligen mobilisera de många människorna i utvecklingsarbetet. Vi möter apati och analfabetism som sätter ner möjligheterna att höja levnadsnivån för folkmajoriteten. Det fordras i u-länderna mer än på andra håll en stark politisk vilja och medvetenhet för att i grunden kunna förändra en

utvecklingshämmande samhällsstruktur.

Dessutom vet vi att utvecklingsländerna ofta möter inblandning utifrån, både från andra länders regeringar och från multinationella företag, en inblandning som även om den inte hindrar så i varje fall försvårar en samhäUsutveckling i folkmajoritetens intresse. Därför är del självklart att elt reellt politiskt oberoende för u-länderna är en nödvändig förutsättning för etl vitalt och effektivt politiskt Uv och för en progressiv utveckling, på samma sätt som förhåUandet varit i de nu industrialiserade länderna.

De politiska uppgifter som u-länderna möter rymmer sannolikt de svåraste samhällsproblem som några stater någonsin har släUls inför. Svårigheterna beror både på u-ländernas faktiska utgångsläge och på alt människornas upplevda behov är så enorma att gapet mellan resurser och behov kan framstå som fullständigt hopplöst och förintande storl. Det är flera orsaker som gör att det gapet i dag växer. En sädan orsak är befolkningsexplosionen. Men det finns också ett annat förhållande, som gäller u-länderna men som inte har gällt utvecklingsbelingelserna i de lyckligare lottade länderna, nämligen det att u-ländernas befolkning lever under ett tryck av attityder och krav från de industriaUserade högkon-sumlionssanihällena på andra håll i världen. Jag tror inte att vi har klart för oss vad högkonsumlionssamhällets ideologiska genomslagskraft betyder när del gäller utvecklingsländernas möjUgheter atl genomföra sin utvecklingspolitik.

Detta gap meUan å ena sidan utvecklingsbehov och utvecklingsmål och å andra sidan de begränsade möjligheterna och brislen på resurser i u-länderna gör att man i dessa länder står inför ett hårdare krav på ekonomisering och prioritering av de knappa tillgångarna än i några andra länder. För att kunna genomföra en utveckUngspolitik står man i utvecklingsländerna inte bara inför kravet att höja produktionen - redan del är en svår, i många fall myckel svår uppgift — ulan man slår också inför den politiska uppgiften alt dämpa de behov som människorna upplever. Det är en både politisk och ekonomisk uppgift. Och det är min fasta övertygelse, alt om den skall kunna lösas, så är förutsättningen alt man i dessa länder åstadkommer en mycket jämnare fördelning av del existerande konsumtionsulrymmet, så atl utvecklingen över huvud taget skall kunna löpa vidare på ett harmoniskt sätt och innebära den mobUisering av folket som är nödvändig.

Vi har i vårt land haft en ganska vital u-hjälpsdebatl, och man kan väl säga att i varje fall en betydande grad av enighet föreligger om hur svensk u-hjälpspolitik bör utformas. Vi inledde en mera medveten u-hjälpspolitik för tio år sedan, när Tage Erlander signerade proposilionen 100 år 1962. Del var första gången som ett sammanhållet program för vår u-hjälp lades fram. Jag tror att aUa de som i dag läser om den propositionen kan konstatera - och eftersom jag tillhör en yngre generation i regeringen anser jag mig ha rätt att berömma mina föregångare - atl de riktlinjer som där lades fram var utomordentligt framsynta. Vi bör komma ihåg atl 1962, när den proposilionen lades fram, var i den internationella debatten den ekonomiska tillväxten det nära nog allenarådande målet för u-ländernas utveckling. Redan i proposition 100 underströks emellertid

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

atl tillväxtens former och fördelningen av de växande resurserna var lika vikliga. Sveriges riksdag slog redan år 1962 också fast att de nya ländernas politiska självständighet bUr reell först då den motsvaras av en ekonomisk frigörelse. Propositionen utgick ifrån att mottagarlandets egen planering skaU vara utgångspunkten för utvecklingssamarbetet. Della är en syn på utvecklingssamarbetet som först på senare år har slagit igenom i t. ex. de internationella organisationernas arbele.

Denna korta erinran om huvudlinjerna i 1962 års proposition visar atl de allmänna riktlinjer som dä lades fram i hög grad har bevarat sin gUtighel. Vi har kunnat se att FN:s utvecklingsstrategi betonar, liksom Limadeklarationen nu betonar och det ännu starkare än vad vi orde år 1962, u-landets egen vilja och u-landels egna insatser såsom de helt avgörande faktorerna för utvecklingsarbetet. Det är då naturligt alt biståndets roll som stöd för u-ländernas strävan tUl ökat ekonomiskt och politiskt oberoende nu också i vår debatt understryks ytterligare. Delta sker också i årets statsverksproposilion. Del skall ses mot bakgrund av atl u-länderna i dag med starkare eftertryck än tidigare framför just kravet på nationellt och ekonomiskt oberoende - kravet att själva utan inblandning få forma sin utvecklingspolitik, atl själva få bestämma över sina naturtillgångar och atl utan protester och motstånd utifrån få skapa nationella alternativ.

De här uttalandena har tydligen oroat herr Turesson; han säger atl han inte riktigt förstår varför vi talar om vikten av politiskt oberoende. Han undrar också vilka konsekvenser regeringen drar i sin biståndspolitik av deklarationer av den här typen. Ja, en rätt viktig slutsals som vi drar är alt en väsentlig uppgift för svensk biståndspolitik är alt i de mellanfolk-liga biståndsorganen protestera mot försöken att använda biståndspolitiken och i synnerhet de multinationella organen såsom instrument för politiska påtryckningar på mottagarländerna. Detta är en viktig fråga för flera länder; det är t. ex. en viktig fråga för ChUe och för Tanzania. Det är en utomordentligt viktig fråga också för Indien. Jag kan tala om för herr Turesson atl i den diskussion som jag hade tiUfälle att föra med den indiske finansministern när han besökte Stockholm helt nyligen var detta en huvudfråga som han tog upp till debatt med mig. Det kanske också kan vara betecknande för hur u-länderna själva uppfattar svensk biståndspolitik. Det är självklart att de sätter etl mycket stort värde på de bilaterala insatser som vi gör, men de fäster också en utomordentligt stor vikt vid att Sverige söker förebygga sådana farliga tendenser — i det här speciella fallet faktiskt prioriterade den indiske finansministern de ansträngningar som vi kan göra i detta syfte i de mellanfolkUga organisationerna. Delta är en viktig uppgift, eftersom - om sådana strävanden fick framgång - de multinationella organen inle skulle kunna fullgöra det som är deras största uppgifl inom det internationella utvecklingsarbetet.

En konsekvens av principen att vi skall stödja u-ländernas strävan till nationellt oberoende är själva utformningen av vårt utvecklingssamarbete med dem; vi vill grunda delta utvecklingssamarbete på mottagarländernas egna prioriteringar och hävda att de liksom andra stater skall bestämma sin utveckling själva utan yttre inblandning. Detta är en grundläggande

princip för oss i mellanstatliga förbindelser. Det är en grundläggande princip i Förenta nationernas verksamhet, och jag skulle också vilja säga att del är en rätt självklar konsekvens av elt fundamentalt inslag i svensk utrikespolitik, nämligen att hävda de små staternas rätt tUl oberoende.

Jag hade tänkt använda della inledande tUlfälle till alt uppehålla mig vid framför allt vissa principiella frågor för vår biståndspolitik, inte minst då principerna för ländervalet. Trots att dessa principer vid upprepade tillfällen antagils av riksdagen, är det ändå dessa som varit föremål för en politisk debatt och för elt politiskt misstänkliggörande i diskussionerna utanför denna kammare; tendensen har skymtal även i de inlägg som gjorts här tidigare i dag. Del finns också många andra frågor atl beröra, men till dem skall jag återkomma senare i dag.

Del var 1970 års riksdag som explicil fastställde nu gällande principer för ländervalet i vår bilaterala utvecklingspolitik. I och för sig innebar de inte nyheter, utan anslöt sig väl till de allmänna principer som blivit fastlagda redan 1962 men de blev alltså 1970 klarare preciserade. Vad de innehöll är kammaren välbekant. De innebar att det framtida biståndets expansion i första hand skulle komma i fräga till sådana länder, vilkas regeringar i sin ekonomiska och sociala politik strävade efter att genomföra en utveckling som präglades av ekonomisk och social Utjämning.

För oss har della varit en rätt självklar princip, och med de allmänna formuleringar som den uttryckts i får man intrycket att det råder en rätt allmän uppslutning kring principen. Men trots denna allmänna uppslutning ifrågasätter man ländervalsprincipen på olika håll. Del sker av olika skäl. Man säger bl. a. att dessa principer kan leda till atl vi glömmer och försummar de människor i de fatliga länderna som är i allra störst behov av hjälp, dvs. de fattigaste i de faltiga länder där politiken inte bestäms av de stora folkgruppernas behov och intressen. Jag tror alt både herr Torslen Bengtson och herr Turesson var inne på dessa tankegångar — jag hade litet svårare atl precisera herr Wirmarks position härvidlag.

Jag vill gärna tiUstå, att jag i och för sig har förståelse och respekt för den vilja, som kommer fram i sådana frägor, nämligen viljan att bistå de sämst ställda människorna i tredje världen. Det är självklart alt man med ett länderval, som styrs av en sådan princip, kan nå positiva effekter för de människor, som blir föremål för biståndsinsatser.

När vi trots detta — jag skulle vilja kalla det för den direkta humanitära synpunkten — håller fast vid att ländervalsprincipen bör ha den inriktning som riksdagen fastställde 1970, så beror det inte alls på någon likgiltighet för dessa människors problem, ulan på atl biståndet inle kan bU ett surrogat för den egna politiska viljan hos u-ländernas regeringar. Det är inte en på sikt rimlig lösning alt de sociala anslagen i u-ländernas budgetar skaU finansieras via bistånd från den rika världen. Även om det vore så, skuUe den u-hjälpen i alla fall bara få en mycket begränsad effekt, och en inriktning av u-hjälpen efter den Unjen skuUe dess värre riskera att alltför mycket få karaktären av en evighelsuppgift.

När vi därför prioriterar länder som i sin faktiska politik bevisar sin vilja atl åstadkomma en så radikal förändring av u-landets samhälle att utvecklingsansträngningarna verkUgen kommer och medvetet inriktas på

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

atl komma de stora folkgrupperna till godo, så beror detta på att vi har en mer ambitiös målsättning för vårt utvecklingsbistånd. Man kan säga atl det är en tillämpning av etl effektivitetskriterium när vi önskar koncentrera våra insatser så att de icke bara hjälper tUl att lätta på den omedelbara nöden - även om detta aUtid är viktigt nog - ulan också bidrar till en långsiktig utveckling. Om vi lyckas med delta blir biståndet också ell medel att på längre sikt göra det om icke överflödigt så i alla fall umbärligt.

Nu säger man också - del är en tankegång som Torsten Bengtson var inne på - all vi inte kan begära att andra länder skall ta etl annal politiskt system än de själva av olika skäl har valt eller som de facto råder i mottagarlandet. Självfallet varken vUl eller kan vi uppträda på del sättet mot u-länderna alt vi kräver elt radikalt annal samhällssystem av dem. Det kräver inte heller Torsten Bengtson. Men somliga menar atl de svenska ambitionerna på detta område kanske skulle kunna vara Utet anspråkslösare, och man säger: Kan vi inle i alla fall binda villkor vid vårt bistånd, inte etl vUlkor att införa etl nytl samhällssystem men ett villkor atl ländernas utvecklingspolitik skall läggas om i en riktning som mera stämmer med de värderingar som vi tycker bör ligga tUl grund för biståndet?

Jag tror det är ett mycket farligt resonemang liksom det är orealistiskt och omöjligt. Det är orealistiskt framför aUt därför all ingen regering — och vi skall komma ihåg alt det är och måste vara med mottagarländernas regeringar vi har att göra — kan väntas acceptera ett utvecklingsbistånd som innebär en inblandning i landets vitala poUtiska frågor. Ett sådant villkor skulle också vara fariigt därför alt del måste komma i strid med dén princip som vi - jag sade del alldeles nyss - menar skall ligga till grund för allt mellanslalUgt samarbete, nämligen att varje land skall få sin rätt respekterad att utan yttre inblandning sköta sina egna angelägenheter. 1 varje fall bör inle vi handla på ett sådant sätt att respekten för den principen rubbas.

Nu säger man att den här uppläggningen av ländervalet i vår biståndspolitik leder till alt vi glömmer de mycket fatliga. Det är etl konstigt sätt att se på de länder det här är fråga om, för vilka länder är det som — med de kriterier vi har tillämpat — för närvarande är, och i viss utsträckning föresläs bli, mottagare av svenskt bilateralt bistånd? Jo, det svenska bilaterala biståndet gär i själva verket just till de fattigaste länderna. Del gär till Indien, Bangladesh, Vietnam, Tanzania och Botswana. Det är här verkligen fråga om myckel fattiga länder, herr lalman.

När man talar om att vi håller på med en ensidig politisering —jag tror det är del uttryck som förekommit här flera gånger - vUl jag bestämt vända mig mot detta. Vi har tvärtom avvisat, och kommer i fortsättningen att avvisa, att vår u-hjälp skall styras av del politiska systemet i mottagarlandet. Det är inte det politiska systemets klassificering som är avgörande, utan den faktiska utvecklingspolitik som förs i landet. När vi ser på hur vårt länderval faktiskt har utfallit, upptäcker vi också atl del finns en total uppslutning kring detta länderval från de demokratiska partierna. Det finns ett enda blygt undanlag, nämligen moderaterna som

av någon anledning viU kasta sig över Cuba. Herr Wirmark tUlbakavisade den ståndpunkten med klara och övertygande argument. Med den lilla modifikationen är det länderval som regeringen successivt har förelagt rUcsdagen godkänt och accepterat av riksdagen, och detta borde i och för sig vara den enklaste dementin av påståendena om vad som här så populärt kallas "ensidig poUlisering".

De länder som mottar den största u-hjälpen från vårt land är Indien och Tanzania. Där kommer utvecklingssamarbetet nu mycket snart upp i ell belopp på 100 miljoner kronor per budgetår, och flera andra stater står som mottagare av resurser till etl värde av mellan 40 och 60 miljoner kronor.

Det är mot den bakgrunden vi skall se den i slatsverkspropositionen redovisade länderprogrammeringen. Länderprogrammeringen har två syften. Den skall för det första underlätta för moltagariandet atl avgöra hur de resurser som Sverige kan ställa liU förfogande skall utnyttjas för landels utveckling. För det andra innebär den också - det är viktigt, och jag har anledning att komma tillbaka tUl del senare, när jag skall beröra enprocentsmålet — en förenkUng i själva resursöverföringen. Det blir en förenkling genom en övergång tUl mer lättadministrerade biståndsformer. Det betyder att vi i stället för att samarbeta uteslutande om enskUda projekt kommer att lämna en växande del av vårt bistånd på ett sätt som ger mottagaren möjlighet all förfoga friare över resurserna och själv konlroUera deras utnyttjande genom sina egna organ.

Herr Wirmark uttryckte ett önskemål — som också finns i en reservation — att utvecklingsstödet till Zambia skulle utvecklas i snabbare takt än den som vi i dagsläget planerar för och anser möjlig alt genomföra.

Det råder ingen skillnad i värderingarna mellan herr Wirmark och mig vad gäller angelägenheten av att kunna föra upp biståndet till Zambia tUl en högre nivå än det för närvarande har. Det är också både departementets och SIDA:s ambition alt detta skall bli möjligt. Hur snabbt det kan gå är det svårt att uttala sig om, men snabbheten är inte i detta, lika litet som i många andra fall, beroende bara på den ena parten. Jag vet att herr Wirmark har tiUfälle att själv på nära håll följa den här frågan från sin utsiktspunkt i SlDA:s styrelse.

Det har talats rält mycket om SIDA och om utrikesdepartementets biståndsavdelning i debatten. Jag vill i det sammanhanget passa på atl vända mig mol ett påstående som inte har förekommit direkt i debatten här i dag men som förekommit annars i debatten, nämligen att u-avdelningen i utrikesdepartementet skulle föra etl slags egen politik vid sidan om utrikesministern, regeringen och SIDA. Jag vill bestämt dementera della och vända mig mol det sättet att betrakta avdelningen. Vad den avdelningen gör gör den självfallet på uppdrag av regeringen. Det är regeringens politik som u-avdelningen för.

Herr Bengtson tycker att avdelningen är stor och frågar varför det skall vara sä många anställda på den avdelningen. De är 27. Om herr Bengtson tycker att 27 personer är för myckel, kunde han ha protesterat litet ordentligare när statsutskottet behandlade frågan om avdelningens inrättande. Såvitt jag vet har det nämligen inle kommit till en enda tjänst

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

sedan avdelningen inrättades, och när den inrättades 1970 skedde det utan sådana protester från herr Bengtson.

Del är ingen skillnad i relationen mellan departementet och SIDA och mellan andra departement och centrala ämbetsverk. Förhållandet ansluter sig helt till de förvaltningstraditioner vi har i Sverige. Eftersom ambassaderna i hög grad är inkopplade på vår bUaterala verksamhet och eftersom biståndspolitiken är ett viktigt led i vår utrikespolitik - i många bilaterala relationer dominerar biståndspolitiken förhållandet mellan u-landet och Sverige — är del självfallet att arbetet blir något mer tidskrävande än vad anslagsbeloppen normalt skulle ge anledning till, om man jämför med vanliga svenska ämbetsverk.

Jag vill ocksä understryka all en mycket väsentlig del av verksamheten i avdelningen — vä! så stor som den som har all göra med den bilaterala verksamheten — ägnas ål vårt uppträdande i de multUaterala organisationerna. Som jag nämnde i anslutning till redogörelsen för milt samtal med den indiske finansministern är detta en väsentUg del av vår biståndspolitik. Eri central uppgifl för u-avdelningen är därför atl utforma vår "poUcy" i dessa organisationer.

Vi får tillfälle atl diskutera Bangladesh senare under dagen. Låt mig bara säga till herr Wirmark, som tog upp frågan redan i sitt första anförande, att det väsentliga för våra insatser i Bangladesh väl ändå inte kan vara den snabbhet eller brist på snabbhet med vilken en motion behandlas i utrikesutskottet. Det helt avgörande för bedömningen av vår politik gentemot Bangladesh måste vara den snabbhet med vilken Bangladeshs anmälda hjälpbehov har kunnat tillgodoses från svensk sida.

Jag tror atl herr Wirmark håller med mig om alt både SIDA och departementet handlat gentemot Bangladesh på ett sätt som inte hade kunnat vara snabbare och effektivare. Sedan kan man självfallet säga i detta som i så många andra fall att det hade varit bra om vi hade kunnat göra ännu mer, men inom ramen för de resurser som stått till biståndspolitikens förfogande har prioriteringen av Bangladesh återspeglat det engagemang som har uttryckts och upplevts icke bara av Sveriges riksdag utan av hela Sveriges folk inför tragedierna i Östpakistan. Jag skall inle gå närmare in på detta nu, eftersom det kommer atl redovisas senare under debatten.

Flera andra frågor som togs upp i inläggen här och som jag i och för sig gärna skulle kommentera kanske jag får återkomma till senare i debatten. På det här stadiet skulle jag avslutningsvis bara vilja kommen-lera den diskussion om enprocentsmålel som har förekommit både här i dag och tidigare under vårens lopp.

Är 1968 antog riksdagen en plan för biståndsanslagens tillväxt. Riksdagens beslut innehöll två ting. Det innehöll för det första alt man angav 1974/75 som det år under vilket enprocentsmålet skulle uppnås. Det innehöll för det andra att vägen fram till enprocentsmålet skulle tillryggaläggas med 25-procentiga anslagsökningar år från år. Dessa 25-procentiga anslagsökningar har efter 1968 års beslut konsekvent genomförts, och så sker även i år. Jag tycker att man i debatten om enprocentsmålet bör betänka att detta konsekventa fasthållande vid beslutet om årliga höjningar med 25 procent av anslagen lill det svenska

biståndet är utomordentligt ambitiöst, inte minst med tanke på den stagnation eller direkta minskning som vi upplever internationellt sett.

Nu begär mittenpartierna att riksdagen skall uttala att enprocentsmålet skall vara uppnått budgetåret 1974/75. Ett sådant uttalande av årets riksdag skulle — det vet aUa som sitter i den här kammaren - inte på något sätt förändra den reala situationen. De uppgifter som delta års riksdag har att fullgöra för uppfyllande av enprocentsplanen är för del första alt anslå medel till den 25-procenliga höjningen och för del andra atl se lill atl bislåndsmyndigheten har de planeringsresurser som behövs för att de resterande anslagshöjningarna under perioden skall kunna praktiskt genomföras. Däremot kan ju inte detta års riksdag överta de beslut som skall fattas av 1973 och 1974 års riksdagar.

Jag är angelägen om all del skall stå alldeles klart under denna debatt alt den planeringsmässiga beredskapen och kapaciteten föreligger för atl anslag motsvarande 1 procent av bruttonationalprodukten skall kunna anvisas 1974/75. I procent av nationalprodukten år 1974/75 beräknas vara 2 300 miljoner kronor.

Vi har nämligen i vårt nuvarande u-hjälpsarbele kommit in i etl tillstånd som är fuUl normalt för reformverksamhet i detta land och som innebär att behoven kontinuerligt starkt överstiger de anslag som riksdagen beviljar — då menar jag självfallet inle behoven i den absoluta meningen av de fattiga ländernas behov, utan jag menar de behov som aktualiseras i värt eget konkreta biståndsarbete.

Vi upplever detta mycket starkt när nu vi arbetar med de länderprogram och de ramar som skall fastställas för nästa budgetår. Del skulle vara utomordentligt lätt att vidga ramarna i en sådan omfattning atl vi spränger taket för de anslag som riksdagen inom kort kommer att bevilja. Det betyder att vi känner den sedvanliga budgetrestriktionen också när det gäller vår biståndspolitik, och det är rätt självklart.

Om jag några sekunder får återkomma till ländervalet betyder detta atl så stora uppgifter ligger framför oss i de mottagarländer som nu är aktuella att jag icke räknar med att det blir anledning att aktualisera nya mottagarländer under den närmast överblickbara framtiden. De nuvarande mottagarländerna kommer att ställa sådana anspråk på våra resurser att dessa resurser - också i perspektivet av en fortsatt stegring - kommer att tas helt i anspråk.

Det vore emellertid, herr talman, både orimligt och oriktigt att blunda för alt ett förverkligande av enprocentsmålet till 1974/75 kommer att utsätta oss för utomordentligt stora påfrestningar, och finansministern har - sin plikt som finansminister likmätigt - velat fästa vår uppmärksamhet på de påfrestningarna. Det är självfallet min förhoppning att del skall visa sig möjligt atl bemästra svårigheterna. Det betyder att enprocentsmålel ligger fast för regeringen och för utskotlsmajoriteten liksom för reservanterna.

Jag tyckte det var välgörande att i debatten kring enprocentsmålet höra utrikesutskottels ordförande realistiskt peka på del problem som vi här kommer atl möta, nämligen att vi kan slå inför en sådan budgetsituation att ett förverkligande av enprocentsmålet lill 1974/75 kan kräva alldeles särskilda kontributioner från Sveriges skattebetalare.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Jag vill understryka, herr talman, atl detta är en helt hypotetisk situation, men jag tycker det är värdefullt att herr Geijer nämnde detta, därför att det pä ett konkret sätt illustrerar del problem som vi slår inför.

Jag lycker det var välgörande att höra herr Geijer särskilt mot bakgrund av mittenpartiernas uppträdande i denna fråga. Jag anser nämligen att miltenpartierna borde betänka atl del är en viss risk atl framställa den nuvarande utbyggnaden av del svenska biståndet såsom elt svek mot u-länderna. Vi befinner oss i verkligheten i den situationen, att av de industrialiserade länderna bara Sverige och Norge, med den politik som nu bedrivs, kommer att kunna uppfylla FN-deklarationens mål för de rika ländernas bistånd.

Vi bör vara litet försiktiga när vi talar om de här frågorna, och vi bör undvika atl göra sådana uttalanden atl de svenska löntagarna och de svenska skattebetalarna får det intrycket att politikerna här i huset tycker atl svenska folket inte gör den insats som man har rätt att kräva i solidaritetens namn.

Framför allt tycker jag att de som med det allra högsta röstläget talar om viklen av att enprocentsmålel förverkligas 1974/7 5 och som i det sammanhanget tar ordet hyckleri i sin mun och riktar det mol regeringspartiet borde rikta anklagelsen för hyckleri mot sina egna partier i stället och mot dem i de egna partierna som i dagslägel planerar uppläggningen av de borgerliga partiernas ställningslagande till det skalteförslag som regeringen nyligen har framlagt.

Vad är det nämligen vi får höra i kritiken av skatleförslaget? Jo, att marginalskattesänkningarna, som är en angelägen reform, skall finansieras genom besparingar i statens utgifter Det går inte, herr Wirmark och herr Bengtson, att den ena stunden tala vackert om nödvändigheten av alt lill 1974/75 höja biståndsanslagen med ca I 000 miljoner kronor från dagens nivå och i nästa stund gå emot regeringens skalteförslag och ge intryck av att de sänkningar av den direkta skatten som vi väl alla är angelägna om skulle kunna i någon väsentlig mån finansieras genom besparingar.

Herr TURESSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag var inte oroad, herr utrikesminister, över formuleringarna i statsverkspropositionen, som jag anknöt till, om angelägenheten av att det svenska biståndet stöder u-ländernas strävanden att bli oberoende, men jag var förvånad därför att det synes mig så självklart alt del saknades anledning alt i årets statsverksproposilion så kraftigt betona just den saken. Jag ställde därför frågan, om detta var signalen till någon förändring av inriktningen osv. Nu har utrikesministern med skärpa dementerat att detta inte var avsikten. Det noterar jag med tillfredsställelse och kan för min del anse frågan avförd.

Det gladde mig att utrikesministern inte hade svårt att precisera min position i fråga om inställningen till principerna för ländervalet. Del är alldeles självklart att jag som ledamot av riksdagen måste hålla på att regeringen skall stå fast vid de riktlinjer som 1970 års riksdag beslöt. Men det är väl inte bara så enkelt som att säga att vi inte har avvikit från dem. Det finns inte några delade meningar, sade utrikesministern, annat än om en liten liten sak, nämligen Cuba. I min reservation har jag anfört atl det

saknas anledning till ökat stöd åt Cuba, eftersom det landet inle uppfyller FN:s fatligdomskriterium. Men är det verkligen så, herr utrikesminister, att ni i UD är alldeles fria från att snegla på om den politiska regimen är välartad eller inte? Hur är det med den motvilja mot att bibehålla biståndet till Etiopien på oförändrad nivå eller atl öka det som har märkts de senaste åren? Är inte det ett uttryck för att man tar hänsyn lill regimen? Man lycker inte alt den är riktigt lämplig, och därför vill man inle satsa på det landet vidare. Man tar inte bort stödet, men man vill inle utveckla det.

Jag tror all det där är ganska allvarligt. Jag anser att i ett land som är så fattigt som Etiopien är det av allra största vikt, atl befolkningen får bistånd så alt den kan få större möjlighet tiU politisk frihet.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande enprocentsmålel sade utrikesministern att del kan bli sådana komplikationer att man inte riktigt vel var man skulle kunna hamna. Jag vill bara fråga: Har regeringen ingen egen vilja eller planering för vad den önskar? Är det alldeles borta i dag?

När utrikesministern talade om finansieringen av insatser som når upp tUl enprocentsmålet kom han in på det skalteförslag som föreligger och de angelägna marginalskattesänkningarna. Dessa har vi också varit angelägna om — skillnaden är bara den, herr utrikesminister, att vi inle vill lägga utgifterna för att genomföra dem på den ännu fattigare delen av folket genom att höja mervärdeskatten tiU 20 procent. Det anser vi vara ett synnerligen olämpligt medel atl skaffa in pengar tUl marginalskattesänkningen. Då får den hellre vara. Regeringens förslag innebär ett sätt att omfördela skatter som centern inle accepterar.

Jag tror inle att det var så stora skiljakligheler på en del av de andra punkterna. Jag konstaterar med tillfredsställelse atl utrikesministern sagt att det inte kommer att aktualiseras nya mottagarländer. Jag förmodar alt han menade att så inle kommer alt ske under den lid som en Utredning arbetar med hithörande frågor. Det råder enighet om ländervalet just nu, men det är ju myckel beroende på alt utredningens betänkande avvaktas. Det bör därför inte sägas alt vi är tvärsäkra i fråga om ländervalet. Det ligger ju i sakens natur när det nu finns en utredning som skall se över hela problemet.

Det har sagts atl de fattigaste bör få bistånd först. Som jag nämnt tidigare är del självklart alt man också måste tänka på koordineringen. Om ell mycket fattigt land får en omfattande hjälp frän någon del av världen, så finns det inte anledning tUl all en hel rad andra länder också ger bistånd i del fallet. Del är helt naturligt att del blir en koordineringsfråga, och som jag nämnt förut uppnås den bästa samordningen genom den multilaterala hjälpen.

När det gäller atl satsa på länder med progressiva regeringar har det förts mycken diskussion om vilken regering som är progressiv. Men jag tänker på folket i landet också. Om folket lever under en diktatur som är avskyvärd i alla avseenden, kan man ju inte bara lämna dessa människor åt deras öde. De är ju också i behov av hjälp från vår sida. Det var detta jag menade när jag berörde ländervalet.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

I fråga om del nationella och ekonomiska oberoendet är jag helt enig med utrikesministern. Jag åberopade förut de konventioner som finns i det avseendet. Vi har anledning alt i all den utsträckning det är möjligt påverka andra länder alt skriva på dessa konventioner och också ratificera dem och skriva under protokollet. Om konventionerna får en vidare internationell anslutning, så leder detta lill större möjligheter för u-länderna att nå nationellt och ekonomiskt oberoende.

Herr WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte karakteriserat socialdemokraternas attityd i enprocenlsfrågan som hyckleri. Jag citerade bara titeln på en bok som heter "Hyckleriets årtionde" och som jag tycker atl utrikesminister Wickman bör läsa. Den är skriven av en god socialdemokrat, vars uppfatlning på den här punkten stämmer överens med min egen.

I fråga om själva enprocentsmålet tycker jag att utrikesministern försöker sätta sig på två stolar. Dels säger han atl vi skall stå fast vid målet, dels tar han inte avstånd från herr Strängs propåer, och han har sympatier för vad herr Arne Geijer sade. Del ger ell intryck av tveksamhet. Får jag fråga: Varför skall man skjuta på just den här utgiftsposten? Varför skall just den posten diskuteras? Vad har inträffat som föranleder detta? Finns det någon annan post, där vi utställt ett liknande löfte, som man tänker göra samma sak med?

Herr talman! Jag vill lacka utrikesministern för en del besked som han gav i sitt anförande. Beträffande vad jag kallade ensidig politisering tycker jag atl beskedet var glädjande. Beträffande Zambia likaledes.

Låt mig beträffade Bangladesh slå fast att de nu beslutade anslagen fördelar sig på tre år och atl de motsvarar ungefär vad vi i normala fall skulle ha givit till Östpakistan. Utrikesministern bekräftade själv att taket för de svenska insatserna satts just med hänsyn tiU utrymmet inom SIDA :s ordinarie budget.

Utrikesministern sade också att u-hjälpen inte får bli ett surrogat för u-ländernas egen politiska vilja. Jag tycker atl del påståendet kan diskuteras. Man har ju inte dels en sorts u-hjälp som innebär påverkan, dels en annan sorts u-hjälp som inte innebär påverkan. Alla former av u-hjälp innebär ett slags påverkan. Jag erinrar mig att jag vid utrikesutskottets resa i Östafrika träffade en regeringsledamot i ett av våra mottagarländer vilken återkommit från Stockholm med det bestämda intrycket, att om hans regering hade följt en mer socialistisk politik så skulle landet ha fått ökade biståndsanslag från oss.

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Först enprocentsmålet på nytt. Jag tog inte upp mitlenpartiernas agerande i syfte att starta en diskussion om det nu föreliggande skatteförslaget i och för sig. Det var inte det jag syftade till, herr Torsten Bengtson, ulan jag tog upp det av ett annat skäl. Här slår utrikesutskottets ordförande och därefter också utrikesministern och deklarerar att målsättningen ligger fast. Vi nämner också i hederlighetens och anständighetens intresse att della kommer all ställa oss inför svåra problem och att 1973 och 1974 års riksdagar kommer atl få ta ställning

tUl hur problemen skall lösas. Herr Arne Geijer var t. o. m. inne på ell sätt att lösa problemen. Att i en sädan debatt bara upprepa tidigare deklarationer utan att på något sätt bidra till en lösning av de reella problem som vi här står inför tycker jag inte är någon särskilt imponerande insats för u-länderna. Framför allt lycker jag inle att man bör tala för en utgiftsökning på cirka en miljard fram till 1974/75 och samtidigt i den pågående debatten om hur skallereformen skall finansieras göra besparingar i statens budget till ett huvudinstrument för atl klara finansieringen.

Det lät på de talare som var uppe som om del skulle utbryta en nästan ekumenisk stämning kring ländervalet, och det vore ju väldigt roligt om så var fallet. Om man lycker så när man lyssnar, blir man emellertid rält snart berövad också den Ulusionen, och det dyker upp oklara reservationer.

Bl. a. av hänsyn lill vårt lands relationer till Cuba vill jag inte att herr Turessons tolkning av vad jag sagt skall kvarstå. Enligt herr Turesson skulle den svenske utrikesministern ha sagt att Cuba är en liten sak. Det har jag inle gjort. Den lilla saken är, om herr Turesson ursäktar, att i den allmänna anslutningen till ländervalets faktiska utfall och genomförande finns det bara en liten reservation, nämligen moderalen herr Turessons reservation när det gäller Cuba. Del var alltså icke Cuba självt som var litet.

Vidare sade herr Turesson att vi inte skall la hänsyn lill regimen i etl mottagarland, men omedelbart efteråt sade han att vi kanske just bör ta hänsyn lill regimen. Jag vill gärna säga inom parentes alt jag känner, vilket jag tror att herr Turesson förstår, som utrikesminister en viss hämning inför atl karakterisera de inre förhållandena i olika länder. Låt oss därför i stället säga all i landet A råder en utomordentligt reaktionär diktaturregim. Herr Turesson säger först att vi inte skall la hänsyn till regimen, men i nästa andetag säger han alt vi bör ta hänsyn till regimen, nämligen i den meningen att just i länder där förtrycket av folkmajoriteten är alldeles särskilt stort bör vi gå in för atl via vårt bistånd öka förutsättningarna för en utveckling fill frihet. Denna vad jag skulle vilja kalla negativa selektion skulle, tror jag, inte leda fill någon större framgång, och den skulle dessutom strida mot vad jag anser måste vara en huvudprincip i svensk biståndspolitik liksom i svensk utrikespolitik över huvud laget. Vi får inte förfalla till att använda det inflytande som vi till äventyrs skulle kunna få i något land med stöd av våra biståndsmiljoner tUl atl utöva politisk påtryckning.

Jag vill säga till alla de tre talare som varit uppe här nu alt det icke är den politiska regimens etikett som bestämmer regeringens länderval, och del har självfallet heller icke bestämt riksdagens enhälliga uppslutning kring de konkreta förslag som regeringen lagt fram. Ätt regimen säger sig handla i folkmajoritetens intresse är självfallet inle tillräckligt för att klassificera etl land. Alla diktaturer - och en del av dessa länder är diktaturer - påstår sig handla i folkflertalels intresse. De är uttryck för folkviljan - det är en välkänd terminologi från den fascistiska liden. Nej, sådana deklarationer kan inte användas för att bedöma etl lands politiska utveckling, utan det väsentliga är vad som konkret sker i landet, om

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

politiken i verkligheten genom sin inriktning tar sikte på de stora befolkningsgruppernas intressen och behov. Och det är inte så svårt att ta reda på. Sådana analyser har självfallet legat bakom de förslag i fråga om mottagarländer som förelagts riksdagen och som successivt har godkänts av riksdagen.

Jag kanske skaU göra en liten korrigering eUer ett tUlägg tiU vad jag sade om ländervalet i mitt första inlägg. Jag sade att det icke finns anledning att i den överblickbara framtiden aktualisera nya mottagarländer. Jag vUl göra den lUla reservationen — egentUgen är det inte en reservation i sak, eftersom samma sak har sagts tidigare både från regeringens och från utskollets sida — att när förhållandena gör det möjligt, kommer självfallet bistånd också lUJ Sydvietnam in som en viktig del i den svenska biståndspoUtiken. Det innebär endast ett fullföljande av en redan tidigare deklarerad målsättning.

När jag sade att jag icke förutser aktualiserande av nya mottagarländer var det — jag hoppas herr Bengtson ursäktar - faktiskt icke av hänsyn lill eUer respekt för den kommande utredningen, utan uttalandet hade aUdeles klara, budgetära bevekelsegrunder. Dessutom har jag icke uppfatlat det så alt utredningen skulle överta regeringens och riksdagens beslutanderätt när del gäller biståndspolitiken och val av länder; min uppfattning kommer för övrigt att klargöras så småningom genom direktiven tUl utredningen. Framför allt finner jag det rätt orimUgt alt en utredning, hur förtjänstfullt den än blir sammansatt, skuUe fatta politiska beslut i konkreta frågor. Vad man kan komma all diskutera är principerna för vår biståndspolitik Uksom principerna för prioritering av vårt bilaterala bistånd i olika fall.

Trots den debatt som förekommit kvarstår en viss oklarhet. Del råder ingen oklarhet beträffande de länder som utvalts för bistånd genom beslut av riksdagen; det finns inget krav på alt något nu aktuellt mottagarland skulle utgå. På den punkten är vi tydligen eniga. Vad jag däremot har svårare att få klart för mig är om man anser att något bör förändras i de grundläggande principerna, som fastställdes 1970 och som har upprepats senare. Av vissa uttalanden här får jag intrycket alt det någonstans kan finnas en sådan önskan. Jag tror att det vore till fördel för debatten om sädana önskemål och krav fördes fram klart och expressivt och inte i form av — jag upprepar det — helt obevisade och ogrundade anklagelser om "ensidig politisering".

Under delta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr TURESSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag är helt övertygad om atl utrikesministern förstått vad jag avsåg när jag talade om olika poUtiska system, men utrikesministern fann det lämpligt atl försöka göra sig lustig. Jag tror det är ganska ofruktbart att fortsätta käbbla om vad utrikesministern menar all jag menade osv., och jag skall därför lämna den frågan.

Jag vill konstalera all man kommer ifrån alla dessa misslänkliggöran-den och den misstro som kan finnas och som kan uppstå i fråga om

ländervalet om man så strikt som möjligt håller sig till FN;s fattigdomskriterium och lar hänsyn till de möjligheter som vederbörande u-land har tUl utveckling i sådana former att utvecklingens frukter kommer folkflertalet till del. Om vi lUlämpade denna klara och otvetydiga definition, skulle vi slippa många onödiga diskussioner och misslänklig-göranden.

Utrikesministern har nu i flera olika former eftertryckligt dementerat de påståenden som har framkommit om en ensidig politisering i vissa fall. Utrikesministern har sagt alt det inte är den politiska regimens etikett som bestämmer vårt länderval. Del är bra att utrikesministern har sagt det så klart och entydigt. Nu får man bara hoppas atl utrikesministern för befälet inom departementet med så fast hand alt varje misstanke om någon avvikelse från den principen kan undanröjas i fortsättningen.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c) kort genmäle:

Herr lalman! Utrikesministern sade att 1973 och 1974 års riksdagar får ta ställning tUl enprocentsmålet, och det är självklart. Vi avvaktar med stort intresse vad regeringen kommer alt föreslå, eftersom det inte är så lång lid kvar innan arbetet med atl förbereda 1973 års budget börjar. Att ni nu har skaffat er en koalitionsparlner i moderaterna medför dock risk för all ställningstagandet inle blir så positivt som vi skulle önska.

Jag tog inte upp skatleförslaget i det här sammanhanget. Jag förstår att utrikesministern menade att vi inte skall diskutera det nu, och jag tänker inte heller göra det, men det uppstod en direkt anledning att säga något om det, och då var min deklaration atl vi inle vill göra omfördelningen så atl man lägger mer skatt — i form av mervärdeskatt — på dem som har det sämre ställt och hjälper en del andra. Det var min principieUa deklaration.

Utrikesministern ville inte gå med på atl riksdagen skulle säga så mycket om den utredning som skall behandla frågan om länderval och sådant. Men det talas ju i utskottets betänkande - och jag förmodar atl det kommer att bU riksdagens uttalande, om det inte skall göras andra yrkanden — om "den i proposilionen aviserade utredningen om det svenska utvecklingssamarbetets inriktning och utformning på längre sU

Beträffande ländervalet har jag ingenting att anmärka mot exempelvis Cuba. Vi har helt ställt oss bakom det förslaget. Vad jag undrar — som dock har förekommit i debatten - är om det ingår någon familjeplanering i hjälpen till Cuba. Jag anser att sådant måste göras i samarbete med mottagarländerna, och jag betvivlar att Cuba vill ha någon familjeplanering. Jag har nämligen varit med om att när man i en socialdeklaralion i Förenta nationerna ville införa en passus om att "familjen skall bestämma barnens antal och utspridning", så röstade Cuba emot denna paragraf Cuba hade aUtså en så deciderad uppfattning alt inte gå med på

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

någon familjeplanering att man röstade emot antagandet av en sådan paragraf.

Om det i förslaget inte ingår någon familjeplanering så är saken klar, då har vi inle på något sätt försökt ingripa i Cubas angelägenheter. Men ingår famUjeplanering förefaller del ställningstagande som landet gjorde i fråga om socialdeklarationen egendomligt.

De korrigeringar som gjordes i fråga om mottagarländer har jag ingen anledning att kommentera utöver vad riksdagen kommer atl uttala om utredningens direktiv.

Herr WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern frågade om det är något vi vill ändra på i de grundläggande beslut för inriktningen av del svenska biståndet som riksdagen har tagit. Han syftade främst på statsutskottets ullålande nr 84 år 1970. Detta utlåtande var inget under av klarhet, men jag lycker alt del var en hygglig kompromiss, och vi för vår del slår fast vid den kompromissen.

Till del vill jag också säga alt när utrikesministern tycks mena att jag överdrivit risken för politisering av den svenska u-hjälpen, kan jag inte finna att han har rätt. Vi vet ju alla att det finns en väsentlig falang inom socialdemokratin som just stöder tanken all det svenska biståndet skall dirigeras över lill progressiva, socialistiska u-landsregimer enbart, och all del inle bara skall gälla när mottagarkretsen av länder vidgas. Jag är inte ensam om att betona den här risken. SIDA-chefen Ernst Michanek hävdade i etl tal nyligen att en del vill driva progressivitetskriteriet därhän, "att biståndet efter hand skall omfördelas tUl endast sådana länder - eller snarare politiska regimer - som motsvarar deras krav på progressivitel. Andra länder eller regimer, som inte gör del, bör få ett minskande bistånd eller ingenting alls." Och han konstaterar sedan, atl om sådana tankar drivs till sin ytterlighet, leder det till att flera av principerna för det internationella utvecklingssamarbetet kommer i kläm: universalitetsprincipen, principen om största hjälp till de allra fattigaste och uljämningsprincipen, och han tillägger: "Att ensidigt styra biståndet tUl de länder, där varje biståndskrona förmodas ge den största effekten kan, sett i ett större sammanhang, få så atl säga asociala verkningar."

Jag förmodar, herr utrikesminister, att det inte var utan anledning som det talet hölls.

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Ett par korta kommentarer. TUl att börja med ett svar på herr förste vice talmannen Bengtsons direkta fräga,om programmet för bistånd till Cuba kommer atl innefatta någon familjeplanering. Det kommer att innehålla etl betydande element av mödra- och barnavård och inom ramen för det även elt visst familjeplaneringsinslag. Det är alltså ett litet steg på den väg som herr Bengtson har förordat i annat sammanhang.

Vi kan nog för dagen avsluta diskussionen om enprocentsmålets förverkligande. Vad vi alla kan vara helt övertygade om är atl varje parti och varje ledamot av denna kammare verkligen kommer alt få ta ställning

lill denna fråga, nämligen vid 1973 och 1974 års riksdagar. Då får vi se var de olika partierna står. Det finns ingenting som kommer att döljas i denna fråga. Varje beslut kommer självfallet att fattas helt öppet. Det kan inte gå tUl på något annal sätt. Jag räknar med att vi ses nästa år och även året därpå, herr Bengtson.

Beträffande utredningen så är jag fullt medveten om vidden av det uppdrag som utskottet ålägger den. Jag har själv ännu inte tagit preciserad ställning till hur direktiven skall utformas. Jag sade alt jag inte såg en utvidgning av ländervalet som en akut fråga, och jag tillade alt det icke berodde på tillkomsten av en utredning om biståndspolitiken. Jag ansåg att jag i klarhetens intresse borde säga det. Herr Bengtson kan väl inte heller mena att en utredning skulle överta det direkta ansvaret för konkreta politiska beslut när del gäller vår biståndspolitik.

Om situationen skulle bli sådan - vilket jag alltså bedömer såsom osannolikt - atl starka indicier talar för att mottagarkretsen bör utvidgas, skall vi naturligtvis icke förhålla oss passiva därför att del pågår en utredning, utan då kommer regeringen självklart att lägga fram etl förslag för riksdagen, och jag utgår ifrån alt riksdagen i så fall kommer att ta ställning till ett sådant förslag. Delta är en helt hypotetisk diskussion, men jag säger det för att det inte skall råda någon oklarhet mellan herr Bengtson och mig om min inställning till utredningens funktion i det här speciella sammanhanget.

Del är egentligen rält fantastiskt, herr talman, att begreppet progressivitel tydligen håller på att förvandlas till något av elt skällsord när del gäller att beskriva olika länder. Jag vet inte om det är det borgerliga skaltetänkandel som smittar av sig även i delta fall. Herr Wirmark läste upp ett anförande, som på dessa punkter förefaller mig myckel oklart. Han talade där om politisering, en företeelse som genomgående kombinerades med uttalanden om olika länders och regimers progressivitel.

Låt mig göra en mycket enkel definition: en regim är progressiv, om dess politik är inriktad på att låta utvecklingens resultat komma folkflertalet till godo. Del är väl den enklaste sammanfattande definitionen i detta sammanhang. Detta är precis det som herr Turesson sade för en stund sedan. För mig och för regeringen framstår de här frågorna ideologiskt-politiskt som utomordentligt enkla och klara, och när de ställs konkret visar det sig också att oppositionen försvinner.

Herr Wirmark upprepade nu ytterligare en gång i Utet oklara ordalag att det ändå skulle ligga något farligt i dessa principer. Mot denna bakgrund är det kanske nyttigt att en utredning kommer till stånd, så atl vi får tillfälle att bedriva den pedagogiska verksamhet, som statsverkspropositionen och utskottsmajoriletens belänkande tydligen inle varit tillräckligt framgångsrika i.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr KORPÅS (c):

Herr talman! Jag vill börja med atl instämma med utrikesministern när han säger att vi inte kommer längre i dag i diskussionen om enprocentsmålet. Vi står nu där vi slår, och vi får 1973 och 1974 ta ställning till hur vi skall kunna nå fram till enprocentsmålet. Vi står såvitt jag begriper nu på samma ståndpunkt. Mittenpartierna och regerings-3 Riksdagens protokoll 19 72. Nr 70- 72

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

partiet har klart uttalat alt vi håller fast vid enprocentsmålet.

Del är vidare självfallet alt frågan om täckningen av den kostnad som detta medför kommer upp till diskussion. Det som gjorl att vi speciellt tagit upp denna fråga i år och även i utskottet förra året har varit att vi inle ville komma i den situationen all det skulle bli svårt all åstadkomma en kostnadstäckning under periodens sista eller två sista år. Vi begärde i fjol en jämnare ökningslakt, och vi har i år formulerat en konstruktion, där vi ger anvisningar för SlDA:s planering, innebärande en snabbare ökningstakt än den som regeringen avser för det närmaste året.

Vi har alltså redan tidigt försökt att få lill stånd en sådan lösning alt finansieringen skall underlättas under de sista åren av perioden. Atl vi 1973 och 1974 kommer i del läge, där så stora höjningar måste sältas in, beror ju på atl man har låtit ökningstakten sacka efter under de år som har gått. Men när vi nu har kommit i detta läge är det uppenbart, all del inte längre bara gäller atl fatta beslut i riksdagen utan att det i hög grad också är en fråga om beslutens förankring i folkopinionen. Det gäller stora pengar, och frågan är hur de skall skaffas fram. Det är otänkbart atl de pengarna kan komma fram ulan att det känns. Därför skulle jag mot bakgrunden av den diskussion som vi har haft vilja ägna mig litet speciellt ål förankrandet av biståndet i folkopinionen.

Det var väl så, när beslutet fattades 1968 att det offentliga biståndet skuUe byggas ut tUl att 1974/75 omfatta 1 procent av bruttonationalprodukten, att detta var etl riktmärke för oss själva - och så långt del bara var del står del naturligtvis oss fritt här att ändra på del; det kan ankomma på oss själva att ta stäUning när som helst om vi anser oss vilja nå målet eller inte. Vårt beslut den gången måste också ha uppfattats som ett löfte som andra skulle sätta tro till. Den stora fattiga världens situation förefaUer kanske inte påverkas så mycket, om just vi ger litet mer eller Utet mindre. Men vår särskUda ulrikespoUtiska situation gör, som jag anser det, att många folk har förväntningar på oss, och då är det viktigt hur vi handskas med våra löften.

Utrikesministern sade att det bara är Sverige och Norge som fortfarande har ambitionen kvar atl komma fram till enprocentsmålet 1974/75. För vår del menar jag all bl. a. vår speciella utrikespolitiska situation gör alt förväntningarna på oss är speciella, och därför betyder vad vi gör mer än vad vår storlek som nation i och för sig annars skulle göra.

Men det måste också vara självklart — jag går nu vidare beträffande folkförankringen - att sådana här löften inte får vare sig ges eller infrias utan medverkan av dem som skall betala kostnaderna. Jag uppfattar det så att riksdagen, när den fattade sitt beslut 1968, ansåg att den då låg i linje med en folkmening, och jag är övertygad om alt den gjorde det. Hur är det då under de här åren närmasl fram igenom, då del blir så stora pengar som måsle fram? Del bUr stora belopp i budgeten, och för dem av oss som vägrar att på sikt acceptera en värld uppdelad på fattiga och rika folk står det alldeles klart att biståndet måste få en sådan omfattning att det känns både hos mottagare och hos givare. Är det omöjligt att få denna uppslutning omkring vårt stora bistånd 1973 och 1974? Ja, det beror ju på oss hur vi handskas med denna fråga.

Vi har en gammal tradition här i landet av uppslutning omkring stöd för fatliga folk. Generationer av missionsvänner i församlingar runt vårt land har med glädje burit en tung ekonomisk börda för fattiga folks utveckling. Men när de har gjort del, har de kunnat göra det därför att de har vetat så myckel om de folk som de har stött. Det har hela tiden varit en mycket intensiv information i de här församlingarna om mottagarna av biståndet. Därför har det inte varit en börda utan jag tror i de flesta fall en glädje att ge elt starkt ekonomiskt stöd. Vi har haft många som på del sättet har spelat en myckel stor roll för länder de har kommit lill ifrån vårt land, men också sedan som ålerinformalörer till oss. Får jag nämna elt namn som Barbro Johansson som har spelat en oerhört stor roll för vår förståelse av förhållandena i Tanzania men också tror jag för förståelsen för oss där nere i hennes nya hemland. På samma sätt måste enligt min uppfatlning det framlida offentliga internationella biståndet bli intresseförankral hos det bidragande svenska folkel. Del får inle vara elt bidrag som man gör med tvång under motstånd, utan det måste kännas som en uppgifl som man har intresse för. Biståndet kan inte fuUföljas, det är uppenbart, om det blir något exklusivt för oss här i riksdagen, för SIDA, för regeringen eller för UD:s u-avdelning eller var nu avgörandena då och då träffas.

Därför ser vi i mittenpartierna SlDÄ:s informationsplan som en central kugge i hela biståndsmaskineriet. Regeringens nedskärning på denna punkt kan jag inte uppfatta som elt tecken på besparing utan som en oförmåga alt se sambandet mellan vår egen folkupplysning och vår förmåga till internationellt engagemang. Mittenpartierna i utskottet föreslår därför i en reservation att medel lill SIDA:s information skall utgå i enlighet med SlDA;s petita på denna punkl.

SIDA tänker sig en fyraårsplan för informationsverksamheten. Den är utarbetad på riksdagens beställning. Där tänker man sig tre målgrupper; 1) studieförbunden, 2) löntagarorganisationerna och 3) andra organisationer.

För de tvä första grupperna - studieförbunden och löntagarorganisationerna - skulle gälla ett generellt bidragssystem med delegering av informationsansvaret till vederbörande organisation. För andra organisationer skulle bidrag beviljas till projekt efter ansökan på sätt som skett hittills för pengar som SIDA haft för detta.

I mittenmotionen 934 begärs atl Lantbrukarnas riksförbund skall behandlas på samma sätt som löntagarorganisationerna, dvs. ha förtroendet att självt ta ansvaret för informationen på detta område.

Men trots atl en motsvarande oformlighet inom del allmänna folkbildningsarbetet just rättats till genom propositionen 1972:26 och UtbUdningsulskoltels betänkande nr 19 som innebär atl Lantbrukarnas riksförbund och yrkesfiskarnas organisationer från 1972/73 får tillgång till anslag ur bidrag lill löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet, har utrikesutskottets majoritet inte velat se likheten i denna situation. Man har inte velat släppa fram Lantbrukarnas riksförbund som en självständig bärare av informationsansvar. Detta har vi självfallet också med i mitlenreservalionen 10.

Jag förutsätter att SIDA har möjlighet att också hjälpa till att rätta

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

denna orimlighet. 1 detta sammanhang vill jag citera ur fortsättningen av samma reservation där det står: "Utskottet utgår ifrån all ingen organisation som har möjlighet all bedriva här avsedd informationsverksamhet i princip kommer att vara utesluten från bidragsgivningen. Vid fördelningen av anslagen torde hänsyn framför allt las till vederbörande organisationers möjligheter att fungera som effektiv spridare av information i hithörande frågor."

Här vill jag särskilt understryka del angelägna i alt man inte missar alt ge ungdomsorganisationerna allt länkbart stöd. Men det är inte bara genom informationen som vi underlättar uppslutningen kring vårt biståndsprogram hos dem som ytterst ändå skall betala del. Det sker också genom del sätt på vilket vi arbetar och den inriktning vi ger biståndet. Jag föreställer mig all den sidan av saken i mycket hög grad måste prägla arbetet i den aviserade biståndsutredningen. Vi kommer inle ifrån att vi, när vi lägger upp etl program för vårt offentliga bistånd, måsle la hänsyn till hur det känns för dem som skall betala - den hänsynen måste prägla biståndsarbetet.

Det har nu gått tio år sedan riktlinjerna fastlades 1962. De var, som jag ser det, utomordentligt väl formulerade. Tio år är dock en lång tid, och de riktlinjer som då kunde gälla gäller inte ulan vidare i framtiden. Vi kan inte längre bara se till de behov som anmäls, utan vi måste ocksä se till våra möjligheter all skapa resonans hos oss själva för det bistånd som lämnas. Det är bl. a. därför som det är så känsligt hur vi handskas med denna fråga politiskt; åtgärder inom det offentliga biståndet får inte ha den karaktären att de av människor eller grupper av människor med rätt eller orätt uppfattas som ett ställningstagande i politiska frågor.

Ländervalet behöver kanske inte diskuteras så mycket efter utrikesministerns förklaring att nya länder inle är påtänkta just nu. Del är annars etl område där missförstånd - om jag uttrycker mig generöst -rimligen kan skapa en negativ inställning hos människor. Man har dock uppfattat valet av vissa mottagariänder såsom politiska ställningstaganden. Och man uppfattar också satsningens storlek i ett etablerat land politiskt. Jag kan också understryka vad herr Wirmark sade, alt det t. o. m. i mycket väsentliga mottagarländer förekommer att man uppfattar våra beslut som politiskt motiverade. Så t. ex. sade en framstående minister i ett mottagarland i andra ministrars närvaro att man inte hade fått vad man hade planerat för och räknat med därför att regimen inte var tillräckligt socialistisk. Nu säger utrikesministern att sådana avvägningar inte påverkar regeringen. Då frågar man sig om del kanske trots aUt finns folk i utrikesministerns omgivning som ger sådana besked under hand tUl representanter för främmande länder. Det är inte rimligt att det får ske.

Det är i vårt fortsatta planeringsarbete nödvändigt att vi hela tiden ser till att våra beslut är förankrade i folkopinionen — inte enbart på det sättet att vi informerar om vad vi har gjort eller tänker göra ulan på det sättet att vi diskuterar våra planer. Herr Arne Geijer i Stockholm sade alt bl. a. vi hade politiserat denna debatt genom att skapa diskussion kring en del frågor. Hela denna biståndsdeball måsle vara politiserad i den meningen alt den på ett tidigt stadium debatteras politiskt. Då är det

också angeläget att vi poUtiskl ger en klar bild av var vi står, vare sig vi är i oppositions- eller i regeringsställning, och inte skjuter väsentliga avgöranden framför oss. Planeringen måste vara ute i tid, så att debatten verkligen hinner föras. Jag hoppas att den skatt som herr Geijer talade om, som skuUe finansiera u-hjälpen framöver, verkligen blir föremål för diskussion i god lid, så alt den inle bekantgöres vid en presskonferens en eftermiddag som någonting färdigt. Då skuUe vi göra vår u-hjälp en obotlig skada.

Nej, det är i en öppen debatt framåt som vi måste förankra u-hjälpen hos dem som skall betala den. Har vi den debatten är jag inte rädd för folkets svar. Då är man beredd att betala vad det kostar.

Med delta, herr lalman, ber jag att få yrka bifaU lill de reservationer som center- och folkpartirepresentanterna i utskottet står bakom.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Debatten om enprocentsmålet, som vi nu har lyssnat till rätt länge, är ganska viktig, av flera skäl. Mer pengar betyder att vi kan göra större insatser i samarbetet med de fattiga länderna. Genom att fullfölja våra löften kan vi verka pådrivande på andra industriländer. Vi blir givetvis etl annat slags föredöme om vi sviker våra löften. Större ekonomiska insatser betyder bättre möjligheter att söka oss fram till effektivare biståndsformer. Och, inte minst, innebär anslagens storlek ett mått på vår vilja att utjämna de enorma klyftor som finns mellan jordens fattiga och rika.

Inget politiskt parti har varit berett att förorda de mycket stora uppoffringar som skulle krävas, om den här målsättningen att skapa en jämlikare värld skall kunna förverkligas inom rimlig tid. Men viljan att enligt givna löften fullfölja enprocentsplanen, och alt sedan den förverkligats fortsätta att öka de svenska bislåndsanslagen, säger ändå något om i vilken utsträckning partierna är beredda att låta sina paroller omsättas i praktisk handling.

Här kommer frågan om socialdemokratin och enprocentslöftet in. Utrikesutskottets ordförande sade att när vi 1968 bestämde oss för att satsa 1 procent av bruttonationalprodukten senast 1974/75, så gjorde det utskott som då sysslade med u-landsfrågan vissa förbehåll. Man fick det intrycket av vad herr Arne Geijer sade alt del var fråga om en brasklapp och alt det inte är säkert att vi kan nå del uppsatta målet.

Vad innebär då det förebehåll som skulle finnas i utskottets uttalande? — Jo, så här står det: "Sä som riksdagen i detta sammanhang framhöU" - man syftar då på 1967 års beslut, då del krävdes alt planen skuUe läggas fram - "måsle takten i planens förverkligande av naturUga skäl bli beroende av en rad faktorer av bk a. praktisk öch samhällsekonomisk natur, som inte på förhand kan överblickas. Utskottet förutsätter emellertid alt del av Kungl, Maj:t framlagda förslaget om budgetåret 1974/75 som det år då 1 %-mälet senast skaU ha uppnåtts är atl betrakta som en minimimålsättning. (kurs, här). Därav följer atl iden mån det allmänna budgetlägel så tUlåter en snabbare ökningstakt bör eftersträvas."

Det är alltså vad riksdagens majoritet 1968 skrev under. Det är ingen

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

reservation — vUkel herr Arne Geijer försökte göra gällande - som innebär att man svävade på målet när del gällde beslutsamheten att verkligen komma upp tiU en anslagsvolym som motsvarar I procent av bruttonationalprodukten budgetåret 1974/75.

Men Arne Geijer bygger då vidare på sin missuppfattning och säger att löftet gavs då man inte kunde vela vad som skulle inträffa med vår bruttonationalprodukt. Då föreställer man sig atl herr Geijer syftar på någon allvariig nedgång i vår ekonomiska utveckling, dvs. att den inte skuUe ha blivit så snabb som vi förutsatte och att vi därför nu inte har råd alt infria det löfte som riksdagen var ening om.

Men vad herr Geijer syftar på är i stället alt bruttonationalprodukten stigit snabbare än vad han tänkte sig. Det är därför det skuUe ha uppstått särskilda svårigheter att nå det här målet. Del är en konstig tanke. Men dessutom är del inte så alt bruttonationalprodukten skulle ha stigit pä något sätt som var omöjligt att förutse 1968. Om jag har räknat rätt så steg den under fyraårsperioden före detta år med ca 31 procent och under perioden närmasl efter med ca 34 procent. Den skillnaden är inte rimligen så stor att den kan ha ställt hela enprocentsplanen på huvudet och motiverat helt nya överväganden i fråga om möjligheterna att infria denna plan. Om man ser en bit längre tillbaka, visar det sig också att den här utvecklingen mot en snabbare stegring av bruttonationalprodukten hade pågått under praktiskt tagel hela 1960-lalet.

Det som däremot har inträffat och som har skapat en delvis ny situation är att till skUlnad från 196'8, då miltenpartierna för sin del krävde atl enprocentsmålet skuUe uppnås tidigare än 1974/75, eller senast 1972/73, har nu mittenpartierna på grund av utvecklingen tvingats anpassa sig tUl regeringens uppläggning av enprocentsplanen och nöja sig med atl den klaras senast 1974/75. Det är ju då ganska märkligt atl socialdemokraterna kräver av oss en förklaring av hur vi nu skaU uppfylla det här målet. Det är väl ändå att vända upp och ned på den politiska ansvarsbördan litet väl vårdslöst.

Arne Geijer var också inne på atl politiseringen skulle ha varit fördärvlig för den svenska u-hjälpen, och han syftade då inte på den ländervalsdiskussion som hade förts utan pä det faktum alt de politiska partierna har haft olika meningar om hur snabbt vi skulle öka våra biståndsinsatser. Jag tror tvärtemot Arne Geijer att den politiseringen har varit absolut nödvändig. Vi ser nu hur regeringen är beredd all springa ifrån den här målsättningen. Ponera att vi inte skulle ha haft en politisering, att inte mittenpartier krävt att vi skulle fastlägga en tidpunkt när enprocentsmålet skuUe ha nåtts och att vi aUtså inte heller hade haft det här årtalet atl hålla oss tUl. Är del inte då högst sannolikt att man inte ens hade fått den diskussion vi nu har? Självfallet har den här politiseringen varit bra från u-ländernas synpunkt; den har inneburit en press på regeringen, som hela tiden har velat vara återhåUsam.

Det är nu viktigt, om vi skall kunna fullfölja den plan som riksdagen efter många om och men blev enig om, atl regeringen lar detta beslut av riksdagen på allvar, planerar statsutgifterna på sådant sätt att det går atl genomföra den här planen och inle, som Arne Geijer gjorde, börjar hota med atl man måste införa en särskUd skatt för att klara u-landsutgifterna.

Av vUket skäl skulle man behöva ha en särskild skall för att klara u-landsulgifterna? Varför plockar man inle ut någon annan post i budgeten 1974/75? Försvaret, skolan, socialpolitiken och en rad andra poster kommer att vara väsentUgt större! Varför kräver inle de en extra skatt? Det är verkligen att göra hela tanken på en solidarisk insats från svenska folket en otjänst alt planera så iUa all de löften som man högtidligen givit inte kan infrias och sedan komma och kräva en särskild skatt för atl liksom visa exakt hur myckel del är som går just till detta. Vi skaU inte sticka under stol med hur mycket det kostar, men vi skall å andra sidan inle sälta de här utgifterna i någon speciell strykklass och säga att dem skall vi la om vi har råd. Del är verkligen inle atl leva upp lill de solidariska paroUer som man annars brukar höra från socialdemokratiskt håll.

Herr talman! Även om vi skulle uppnå mycket större insatser än de som är aktuella inom rimlig tid — och det gäller insatser av ekonomiskt slag även från andra industriländer — blir inte de insatserna avgörande för u-ländernas möjligheter att utvecklas. Den viktigaste insatsen måsle u-länderna alllid räkna med att göra själva. Deras förmåga atl mobilisera sina egna mänskliga och materiella resurser avgör om deras framlid skaU kännetecknas av framsteg eller stagnation. Det internationella biståndels uppgift är att hjälpa lill atl starta den processen och hålla den gående eller, som del brukar hela med en litet sliten fras, vara en hjälp lill självhjälp.

Det är klart att en grundläggande förutsättning för detta är atl länderna är inle bara politiskt utan så långt möjligt också ekonomiskt oberoende. På den punkten håller jag helt med utrikesministern. Men det bör väl tilläggas att delta oberoende blir ganska litet värt, om u-länderna inte kan räkna med solidariska insatser från de rika länderna. Friheten måste vara en frihet i gemenskap. På den punkten harC.-H. Hermansson uppenbarligen en helt annan mening. Herr Hermansson menar att de flesta länder skall uteslutas från den solidariteten från de rika länderna -bara de u-länder som har valt en viss politisk kurs skaU komma i åtnjutande av detta samarbete med rika länder Det är en i sina konsekvenser ganska cynisk politisk politik som vänsterpartiet kommunisterna för till torgs.

Jag vill inte med delta ha sagt - för att anknyta till den diskussion som förts om ländervalet - alt det inte skulle ha ganska stor betydelse för våra möjligheter att nå framgång i biståndsarbetet, vilket slags politisk regim vi samarbetar med. Är det en politisk regim som är positivt inställd lill en bred utveckling, till nytta för hela folkel, sä är det klart att vår målsättning är lättare att infria än om det är en politisk regim som inte har den inställningen. Men den iakttagelsen kan ju inte rimligen få leda till slutsatsen att vi, redan innan vi börjar diskutera samarbete med u-länder, plockar ut ett stort antal länder och stämplar dem som oemottagliga för social och ekonomisk utveckling, därför all de har en politisk regim av ett visst ideologiskt slag.

Jag tycker inte heller, måste jag säga, att moderaternas inställning i ländervalsfrågan är särskilt rimlig. Där menar man ena ögonblicket att vi inte skall ta några politiska hänsyn - strax därefter är man beredd all av

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

just precis politiska hänsyn utesluta Cuba. Att det är av politiska skäl man utesluter Cuba, därom råder väl knappast något tvivel.

Det kan inte få vara så att vi är helt oförmögna att la sådana politiska hänsyn också i vårt politiska biståndsarbete. Det råder exempelvis enighet - i varje fall mellan miltenpartierna och regeringen, såvitt jag vet - om att vi skall satsa mycket bistånd på de länder i södra Afrika som har etl speciellt utsatt politiskt läge. Det gör vi just av politiska skäl. Vi anser också atl politiska skäl talar för att en del av vårt bistånd skall gå tUl befrielserörelser i områden som fortfarande befinner sig under kolonialt förtryck.

Vi måste alltså räkna med atl biståndets utformning sker med hänsynslagande till vissa politiska faktorer och atl resultatet ocksä beror på den politik som förs i länderna. Men vi måste ha en allmänt positiv inställning till möjligheten att åstadkomma social och ekonomisk utveckling i länder med olika slags politiska regimer.

Om man nu ser lUl hur vårt bistånd, med den målsättningen, verkligen leder fill att vi bidrar till att hjälpa u-ländema med mobiliseringen av deras egna resurser, så finner man att detta ingalunda är fallet, även när avsikten är god. Man kan ta u-ländernas skuldbörda som exempel. Den ökade med 14 procent varje år under 1960-talet. De åriiga utbetalningarna av räntor och amorteringar har ökal från 2,6 miljarder dollar 1961 tiU 5 mUjarder dollar 1969, vUket alltså innebär en årlig ökningslakt på ca 9 procent. Utflödet i form av vinster, räntor och amorteringar på utländska lån har vuxit från 3,5 mUjarder dollar 1960 till 8 miljarder 1970. En väsentUg orsak till den snabbt växande skuldbördan är att de rika länderna i allt större utsträckning ger biståndskrediter i stället för gåvor. Ändelen krediter i det offentliga biståndsflödet ökade från 8 procent 1960 till hela 35 procent 1970. I förening med den slagnation i det internationella biståndsflödet över huvud taget som skett under 1960-talet har denna utveckling allvarligt försämrat u-ländernas möjligheter att klara det importöverskott som är nödvändigt i ett skede, när man vill bygga upp ett eget näringsliv och minska det ensidiga beroendet av råvaruexport. En allt större del av exportintäkterna gär åt för alt klara räntor och amorteringar på gamla lån, resurser som man skulle ha önskat kunde ha satsals på fortsatt utveckUng.

Det är givelvis orimligt atl ha en form av bistånd som efter en tid motverkar sitt eget syfte. Därför är del nödvändigt, menar vi, att Sverige såväl i internationella biståndsorgan som i sin egen biståndsgivning går i spetsen för ökad användning av gåvobistånd, långivning utan räntor och en långtgående mUdring i efterhand av kreditvillkoren för de lån som redan givits.

Ett annat exempel är handeln. Just nu pågår världshandelskonferensen i Chile. Inför den konferensen har nya uppgifter om det internationella handelssystemets negativa effekter för u-länderna pubUcerats. Under 1960-talel har u-ländernas andel av väridshandeln sjunkit från 21,3 till 17,6 procent. En för u-länderna gynnsammare ordning inom väridshandeln skulle betyda oerhört mycket för all ge de fattiga länderna chansen att dra i gång en snabb egen utveckling. Resonemanget blir naturligtvis en aning teoretiskt men är ändå ganska belysande. Total

tullfrihet för alla industrivaror från u-länderna skulle faktiskt kunna öka deras export med 20 procent eller med ca 7,5 miljarder kronor. Om textil, skor och oljeprodukter undantas från tullfriheten, reduceras vinsten lill hälften. Även med den begränsningen innebär det alltså en ganska rejäl skjuts för u-ländernas möjligheter atl sälja till de rika länderna och därmed dra nytta av de resurser som u-ländema faktiskt har, men som vi i dag vägrar hjälpa dem alt utnytfia.

I ett annat avseende — David Wirmark berörde det i avslutningen på sitt anförande — är det värt all ompröva den svenska biståndspolitiken och se vilka nya vägar vi kan komma in på. Det gäller frågan om s. k. innovativt, alltså nyskapande, bistånd. Det finns en benägenhet hos alla biståndsgivare att vilja se konkret påvisbara resultat av sitt bistånd, att kunna visa upp skolbyggnader, traktorer och välnärda barn som resultat just av det egna landets biståndsinsatser. Men del är ju inte alldeles säkert att ett bistånd, på vilket ställs kravet atl det pä kort sikt skall kunna uppvisa sådana resultat, innebär den bästa länkbara användningen av resurserna. Biståndet till de fatliga länderna skall ju vara till för dem, inle för oss. En biståndspolitik där störte resurser avdelas för nyskapande insatser i ett längre tidsperspektiv är till mer nytta för u-länderna än ett bistånd, som bygger på föreställningen all våra resursöverföringar bara genom sin storlek skuUe kunna spela någon avgörande roll för hur de fatliga länderna kommer att lyckas i sina utveckhngsanslrängningar. Ett sådant nyskapande bistånd innebär med nödvändighet större risker för misslyckanden. Men låt oss säga att vi lyckades all nå nyskapande resultat t. ex. i fråga om sättet att genomföra famUjeplaneringsinsatser; vilka fantastiska fördelar och resultat skulle inte det betyda för hela u-landsgruppen!

David Wirmark påpekade i sitt anförande att Marian Radetzki i dagarna har publicerat en intressant doktorsavhandling om den svenska biståndspolitiken. En av huvudtankarna i denna avhandling är att en viss del av det svenska biståndet borde avdelas just för nyskapande bistånd. Radetzki framhåller alt Sverige genom sin politiskt fristående ställning, sin relativa avsaknad av politiska biavsikter med biståndet och sin forskningstradition har särskilda fömtsättningar för att med framgång kunna satsa på en sådan typ av biståndsgivning. Radetzki föreslår att 10—20 procent av det svenska biståndet borde reserveras för mer experimentbetonad verksamhet, där man satsar på nya, hittills inte prövade metoder all angripa vikliga u-landsproblem.

Låt mig helt kort peka på tre områden där ett sådant experiment-inriktat svenskt bistånd skulle vara av stort värde. Det första gäller undersysselsättningen, som är ell av u-ländernas största problem. Undersysselsätlningen innebär ett våldsamt slöseri med resurser, förutom en omfattande mänsklig misär. Under 1960-talet låg arbetslösheten i u-länderna på i genomsnitt 20 procent. Under 1970-talet beräknas antalet arbetsföra invånare i u-länderna totalt öka med 170 miljoner människor. Bara på den indiska marknaden har man räknat med en nettoökning av arbetskraften under 1970-talet med 63 miljoner människor.

Dessa fakta måste med nödvändighet spela en avgörande roll för utvecklingsansträngningarnas inriktning och strukturen på del näringsliv

3* Riksdagens protokoll 1972. Nr 70-72

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

som byggs upp. Bristen på kapital och överflödet på arbetskraft i u-länderna borde leda till att många investeringsbeslut får en annan utformning än den traditionella. Sverige borde mot denna bakgrund kunna satsa på alt med sina bislåndsresurser utveckla u-landsanpassade teknologier, dvs. främst teknologier som är arbetsintensiva, som kräver litet kapital och som i största möjliga utsträckning utnyttjar lokala material. Det kunnande som finns samlat inom den svenska industrin skulle här kunna utnyttjas på ett för u-länderna som helhet oerhört betydelsefullt sätt.

Del andra området är utbildningen. I u-länderna finns i dag 100 mUjoner//er vuxna analfabeter än för 20 år sedan. Analfabeternas antal — uppskattat till ca 800 miljoner — ökar i världen med flera tiotal miljoner om året. Dessa uppgifter belyser den traditionella utbildningens kris i u-länderna. Ett grundläggande problem är givetvis den myckel kraftiga befolkningsökningen, men utveckUngssystemen har också i alltför hög grad varit kopior på utbildningssystemen i de rika länderna, som inte haft denna folkökning. Detta mönster måste brytas; annars blir utbUdningen alltför kostsam för u-länderna i förhållande tUl sin utvecklingseffekt. Man måste sannoUkt söka sig helt nya vägar - bl. a. söka sig bort från åldersuppdelad klassundervisning som den självklara ulbildningsmodellen. Jag tror att vi skulle kunna göra en betydelsefull insats genom pedagogiskt nyskapande arbete såsom en viktig del i hela vårt utbildningsbistånd.

Del tredje området är familjeplaneringen. Den bedömning av befolkningsökningen som görs i FN:s strategi för det andra utvecklingsårliondel innebär att jorden på tio år tillförs nära 800 miljoner människor och atl världsbefolkningen fördubblas på ca 35 år. En sådan folkökning förhindrar effektivt en utveckling som skulle kunna ge u-ländernas invånare bättre levnadsvillkor, och den ger i kombination med de dystra beskrivningar av jordens begränsade tillgångar vi mött på sistone en nattsvart bild av jordens framlid. Som SIDA-chefen Ernst Michanek framhållit krävs del, fömlom starkt ökade resurser till familjeplaneringsinsatser, framför allt två saker, om den befarade utvecklingen skall kunna brytas. Den första är att vi genom en intensifierad forskning i global skala — och här har vi en väsentlig uppgift — får fram en prevenlivteknik som är lättillgänglig, effektiv, billig och fri från skadliga följdverkningar. Vi har ingen sådan teknik i dag. Det andra som krävs är att vi finner metoder att sprida kunskap om en sådan teknik och att den faktiskt utnyttjas, om vi skall kunna se några påtagliga resultat av våra insatser på familjeplaneringens område, låt oss säga under 1980-talet.

Herr talman! Den väsentligaste förutsättningen, såsom jag ser del, för alt u-länderna skall nå en positiv utveckling är att de lyckas mobilisera sina egna tillgångar. Till detta kan Sverige och andra rika länder verksamt bidra genom atl utforma sin biståndspolitik och sina övriga relationer med de fattiga länderna på ett sådant sätt att dessa länders egna ansträngningar stöds i stället för motverkas. Det kräver långtgående förändringar i bl. a. det internationella handelssystemet, men det bör också föranleda förutsättningslösa överväganden om utformningen av vår egen biståndspoUtik. Vi får aldrig glömma alt biståndspolitikens grund

måste vara principen om "hjälp lill självhjälp" - alt biståndssamarbetet måste utmärkas av en strävan att hjälpa självständiga nationer, som vill satsa på att ge del egna folkel drägligare levnadsvUlkor.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Min uppgifl skulle här vara alt något motivera utrikesutskottsmajoritetens ställningslagande i vissa frägor, närmast de som hör samman med vårt bUaterala bistånd.

Jag vill emellertid gärna säga någonting allmänt, närmast då omkring frågan om enprocentsmålel. Man kan ju undra hur stort intresse som föreligger för dessa frågor i först och främst riksdagen. Vi har i dag en lång talarlista, varför det kan förefalla som om intresset är stort. Man kan också undra hur stora meningsskiljaktigheterna är partierna emellan ide olika frågorna. Som vanligt verkar det vara svårt att riktigt kunna urskilja vad vi är överens om och vad vi inte är överens om. Men får vi diskutera tillräckligt länge blir vi mera överens än vi var när debatten startade; den slutsatsen har jag i dag dragit av bl. a. länderdiskussionen.

Socialdemokralerna i utrikesutskottet har inte ifrågasatt att vi skall nå enprocentsmålet vid uppställd lidpunkt. Men jag vill samtidigt säga alt man får ha klart för sig att denna fråga om enprocentsmålets uppnående kanske inte är den mest väsentliga när man skall bedöma värt bistånd. Det kan vara bra mycket mera angeläget att pröva andra frågor. Om detta bistånd har en viss volym som man uppnår vid en viss tidpunkt men biståndet inle är tillräckUgt effektivt och inte uppnår de syften vi har, är meningen därmed inte så stor - trots allt. Som jag ser det har målsättningen ändå varit oerhört värdefull; den har omöjliggjort för oss att snegla på andra uppgifter, all använda pengar till andra ändamål, vilket säkert skulle ha varit fallet om vi inte hade bundit vårt bistånd till att växa på det sätt som del har gjort.

Våra näraliggande problem ter sig mera pockande, och från politisk synpunkt ligger de kanske närmare till hands att infria. Därför tror jag att det varit värdefullt att vi ställt upp enprocentsmålet. Min mening är att vi ocksä skall nä det. Men jag har helt klart för mig att det i värt land finns stora problem kvar att lösa. Där finns stora grupper av människor som inte kan avslå från någonting för detta ändamål. Fortfarande är levnadsvillkor och andra villkor så pass ojämna och olika, alt vi får ha vår uppmärksamhet riktad på dem. Men om jag ser frågan rent allmänt, skall det naturligtvis vara möjUgt att uppnå enprocentsmålel. Det var ju också meningen alt vi skulle göra denna fråga till en solidarisk insats för de fattiga i världen och till en central punkt för den svenska ekonomin. Detta var avsikten med hela måluppslällningen.

Men naturligtvis måste också vägar anvisas för hur vi skall få fram inkomsterna. Därvidlag litar jag på regeringen, och jag tror att även oppositionen får göra det. Jag har många gånger deltagit i biståndsdebatterna, och det har då alllid talats om att vi inte kommit så långt när det gäller anslag som vi borde ha kunnat göra. Jag har emellertid aldrig upptäckt att några reella förslag framförts från oppositionen om hur del skulle ha gått till.

I år ställer oppositionen upp planeringsmäl för SIDA som går längre än

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

propositionen, men jag har inte sett elt ord om hur pengar skall skaffas lill infriandet av sådana planeringsmål. Det går inle att komma ifrån att man i diskussionen måste gå in på gripbara saker, och det är vad herr Arne Geijer har gjort här i dag.

Om givariandet har full sysselsättning och krav på intern balans förutsätts det atl den ekonomiska politiken skapar utrymme för bistånd, dvs. man får begränsa efterfrågan på något annat sätt. Men i samma andetag vill jag påpeka att i den utredning som är gjord om utvecklingsbiståndets samhällsekonomiska effekter kommer man till slutsatsen, att om biståndsprogrammets expansion fram lill och med budgetåret 1974/75 sker på bekostnad av den privata konsumtionen måste dennas ökningstakt dämpas med ungefär 0,2 procentenheter per år för att den interna balansen skall bibehållas. Utrymme inom den offentliga konsumtionen kan skapas om den årliga ökningen av övrig offentlig konsumtion minskas med 1 procentenhet per år. Del kan inle vara några oöverstigliga uppgifter att ta sig före. Men jag vidhåller alt olika grupper och människor inte alls har samma förutsättningar atl medverka. Vid avvägningen av biståndets storlek är det viktigt att ta pengarna där de finns atl ta. För min del är uppnåendet av enprocentsmålel kanske del mest viktiga, om jag ser till vårt samarbete med de internationella organisationerna, där vi bör framstå som ett av de länder som håller sina föresatser och står för de utfästelser vi har gjort. Sverige har ju också i olika internationella sammanhang varit med om att ställa upp mål som ansluter till det svenska enprocentsmålet.

Under hela den tid vi har sysslat med biståndsfrågor har också informationsfrågorna varit aktuella. Del vi kan inrangera under biståndsfrågor är för svenskt samhällsarbete och politisk verksamhet elt ganska nytt område, som vi inte har hållit på med så många år. Ytterst få människor i detta land har direkt kontakt med dessa ting. Det var inte sä länge sedan de främmande världsdelarna och de förhållanden människorna där levde under var någonting nästan exotiskt för oss svenskar, något som man hörde talas om enstaka gånger, kanske då någon missionär berättade om upplevelser han hade varit med om. Sä kom televisionen till de svenska hemmen och visade hur människor lever i Afrika och Sydamerika och i olika delar av Asien. Det var en mörk bild som mötte oss. Fattigdom och elände framträdde som en verklighet för oss. När sedan armodet och underutvecklingen förstärktes med katastrofer — missväxt, översvämningar och jordbävningar — dä ryckte massmedia åter ul och gav oss inblickar samt lät oss veta hur katastroferna drabbade människorna. Då mobiliserades också det första svenska intresset för u-hjälp. Vid sådana här katastroftillfällen har det varit lätt att få svenska folket att ge slantar till offren. Man har skänkt betydande summor i sådana sammanhang.

Vi skall naturligtvis inte undervärdera den här sortens information och påverkan och naturligtvis inte den vilja atl medverka ,som väcks. Men vi får inte lura oss att tro all det är den sortens information som håller i det långa loppet.

Jag hade vid förra årets debatt om biståndsfrågor tillfälle att tala ganska mycket om information, och jag skall inte göra det nu. Jag vill bara konstatera att riksdagen när den för ett par år sedan begärde en plan

för information gjorde del i tvä syften. Del första syftet var att skapa förståelse och engagemang för de här frågorna. Det andra syftet var all förmedla kunskaper och väcka intresse — men inte när det gäller svenska projekt annat än som delar i u-ländernas egna utvecklingsansträngningar. Det var meningen, som man sade, att ge svenskar en mer realistisk, mindre nationellt begränsad verklighetsuppfattning. Det är naturligtvis det vi skaU hålla fast vid när vi nu skall bestämma hur vår information skall läggas upp och föras ut. Enligt de planer som finns skall förvisso finnas kvar en basinformation hos SIDA, och FN-förbundet skaU självfallet också fortsätta sin verksamhet.

Någon talade om all vi inte lär oss hur u-länderna har del och inte är intresserade av eller inställda på att göra det, men jag vill som exempel peka på den tidskrift SIDA ger ut. Rapport. Den har sett som sin uppgift att även ta upp frågorna utifrån u-ländernas egna synpunkter och låtit personer därifrån medarbeta.

När massmedia här hemma efterfrågar informationsmaterial om biståndsfrågorna vill de ha projektcenlrerat material. Det är sådant de är intresserade av och sådant de rycker ut för att få, och det är inte särskilt lyckat. Det materialet är ofta kombinerat med en eller annan händelse som har timat, och det kanske inte alltid vidgar horisonterna eller fördjupar kunskaperna hos den breda allmänheten.

De mest aktiva i det här landet tar fram information genom sin egen verksamhet och får information på det sättet. Där har vi t. ex. missionen och de olika samfunden. Där har vi kooperatörerna och de fackligt organiserade verksamma ute i de olika länderna. Vi skall nämligen ha klart för oss att de fackligt organiserade genom sina förbund också arbetar rätt mycket ute i världen. Där har vi Vietnarnkommittén, som naturligtvis ger en utomordentlig god och inträngande information om problemen där borta. Vi har FNL-grupperna, vilkas betydelse när det gäller att skaffa kunskaper och sprida kunskaper om förhållandena i den fatliga iärlden vi inte skall negligera.

När exempelvis olika organisationer stöder befrielserörelser utvecklas också på olika håll en direkt kontakt mellan svenskar och människor ute i berörda u-länder, vilket även ger kunskap om förhållandena där. Jag tror att det är bland den bästa information vi kan önska oss.

I de syften jag nyss har nämnt och som riksdagen angett som riktpunkter för en informationsplan har det alltså förekommit aktiviteter och stöd, och staten har också lämnat pengar via SIDÄ:s informationsanslag. Det nya är att man nu vill stimulera organisationerna till långsiktiga informationsinsatser, som alltså sträcker sig över rner än ett budgetår. Därigenom kan dessa organisationer systematisera och planera sin verksamhet på ett helt annat sätt än tidigare. Man kan då också begära att insatserna framför allt tar sikte på att nå andra än dem som redan är väckta — alltså del stora flertalet i organisationerna, inte de grupper som jag här nyss har räknat upp. Den relativt begränsade grupp som är intresserad och aktiv måste i och för sig bli större, men vi måste ge en grundinformation till många fler.

Redan i propositionen år 1971 lade regeringen — vilket senare underströks i utskottsbetänkandet — stor vikt vid att SIDA via

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

löntagarorganisationer och andra folkrörelser skulle försöka få stor spridning av informationen. Enligt propositionen tillstyrkes inte bifall till anslagsäskanden från SIDA för information i full utsträckning, men vi kan konstatera en tredubbling av anslagen till detta ändamål. Till de enskUda organisationerna anslås 1,9 miljoner kronor, och åtskilligt kan genomföras för dessa pengar. Anslaget får också ses som en inledning och en uppbyggnadshjälp för att få till stånd en inträngande och långsiktig information.

Herr Korpås klagar över att LRF, som han räknar till löntagarorganisationerna, inte har kommit med på den förberedande listan. Det hela har gått lill så att man har sökt samarbete med Folkbildningsförbundet som paraplyorganisation. Folkbildningsförbundet har med sina samtliga anslutna studieförbund lagt fram en plan över hur man skall fördela den större delen av beloppet 1,9 miljoner kronor för att bygga upp information via studieförbunden, nämligen 1,1 mUjoner kronor.

Vidare kommer enligt planeringen 0,5 miljoner kronoratt fördelas lill löntagarorganisationerna, och beloppet skall fördelas efter deras medlemsantal. LRF har, såvitt jag förstår, inte kommit med. 1 och för sig är frågan inte avgjord ännu; en serie sammanträden skall hållas, varvid fördelningen skall göras. De två första sammanträdena gäller folkbildningsorganisationer respektive löntagarorganisationer, och det tredje gäller övriga organisationer. Under alla omständigheter har LRF möjlighet att ställa upp vid det senare tillfället. Eftersom alla räknar med ett ökat anslag till information i framtiden, kan man återkomma ett annat år med ansökan.

Det nya i informationsverksamheten är att det sker en delegering till organisationerna, som får arbeta med dessa pengar efter sin organisations gmndvärderingar och vara helt fristående från de statliga intressena. Pengarna skall inte användas för egna biståndsprojekt utan just för information.

Jag skall avslutningsvis säga några ord om ländervalsfrågan o1;h olika länderfrågor. Jag kan göra det myckel kortfattat med hänsyn till den inträngande diskussion som förekommit här tidigare. Jag kan egentligen nöja mig med alt konstatera atl principerna för hur vi skall välja partners har utformats successivt. Propositionerna från 1962, 1968, 1970 och i någon mån 1971 har åberopats. Dessa kriterier har alltså preciserats undan för undan. De är många, och jag skall inle trötta med att räkna upp dem, eftersom de redan har nämnts flera gånger i diskussionen. Varje gång som man tidigare har konkretiserat och preciserat ell nytt kriterium har det uppstått en livlig diskussion i riksdagen. Men i dag kan vi konstatera att vi med något enda undantag är överens om listan på länder som vi samarbetar med och som svarar mot de mycket sammansatta och nyanserade kriterierna, utformade genom flera propositioner och utskottsuttalanden som riksdagen har ställt sig bakom vid olika tillfällen. Det är ju bra.

Vi kan också konstatera att vi har samarbetat med ungefär samma länder hela tiden. På listan finns flera länder som fick bistånd från Sverige genom centralkommittén redan innan vi hade någon myndighet som skötte dessa frågor. Vi arbetar fortfarande i dessa länder, jag nämner

exempelvis Etiopien, Vi utökar listan, och bland de namn som i dag är aktuella finns t, ex, Chile, och jag har inte hört något motstånd från nägon tUl att man skall diskutera att knyta ett samarbete till det landet.

Allra sist skulle jag på denna punkt bara vUja säga att del naturiigtvis är oerhört viktigt att riksdagen får medverka på ett meningsfuUt sätt när man tar ställning tUl mottagariänder. Det är dock svårt all veta hur del egentligen skall gå till. Det tror jag vi kan vara överens om. Vi har funnit att det lämpliga sättet inte är att ta ställning fill motioner på så vis att någon eller några väcker en motion om anslag till ett visst land och riksdagen säger alt det var ju etl bra land. Man kan naturligtvis inle heller göra som herr Wirmark tycks vilja, dvs, ha en karta med bakgrundsmaterial på de flesta länder i olika världsdelar och sedan i riksdagen eller nägon annanstans pricka av efter det materialet. Jag föreställer mig att detta av enbart utrikespolitiska skäl skuUe bli mycket besvärligt. Dessutom är det naturligtvis ett enormt arbete att framställa detta material.

Men någon typ av samarbete eller samråd mellan regering, myndigheter och rik,sdag tror jag att man skall försöka komma fram till. Jag är faktiskt väldigt angelägen att här få betona vad utrikesutskottet har sagt på s. 18 om detta. Man slutar det stycke som handlar om samrådet med att säga: "Detta förutsätter alt riksdagen erhåller fyllig och fortlöpande information i dessa frågor." Jag tror nämligen att samrådet bör gälla frågor som hör samman med länderval och samarbete med olika länder. Del behöver inte bara gälla i fråga om samarbete med ett nytt land, eftersom det uppenbariigen icke skall förekomma i så stor utsträckning. Det kan finnas andra frågor som hänger samman med de här problemen, och det är viktigt att man hittar metoder för samråd så atl riksdagen inklusive dess opposition känner sitt medansvar.

Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i alla delar.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Det torde i dag vara få människor i vårt land som inte anser atl Sverige skall dela med sig av sina resurser tUl utvecklingsländerna. Undan för undan har allt fler grupper insett det nödvändiga och moraliskt bjudande i detta. Kring frågan huruvida vi skall ge hjälp eller inte, och att denna hjälp skall vara av betydande omfattning, råder det alltså i dag knappast nägon tveksamhet.

Desto intressantare är därför frågan om till vilka länder vi skall kanalisera vårt bistånd och vilken utformning detta skall ha. Här råder det uppenbarligen högst delade meningar.

Det skall konstateras att vi under senare år fått påtryckningsgrupper inom socialdemokratin som tagit starkt intryck av den väridsbild som är förhärskande långt ute på den politiska vänsterkanten. Denna världsbild går i korthet ut på att hjälp som går till länder med s. k. progressivt styrelseskick, en i de flesta fallen förskönande omskrivning för vänster-diktaturer, ger större effekt än hjälp som lämnas lUl länder med marknadsekonomiskt system. Vidare förutsätts att folken i de "progressiva" länderna har större inflytande på politiken än folken i de

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga ut vecklingsbiståndet

kapitalistiska.

Denna linje har alltså drivits av olika vänstergrupper med varierande intensitet. Klart är att regeringen tagit intryck av denna filosofi, vilket visat sig de sista åren i den svenska u-hjälpens konkreta inriktning. UD:s biståndsavdelning tycks också ha anammat dessa nya signaler och målmedvetet arbetat i detta syfte.

Bevis på att det förhåller sig på delta sätt är atl länder som Tanzania, Cuba och Nordvietnam på sistone erhållit en växande andel av det totala svenska biståndet. Ett annat exempel är atl Chile, ett land som jag motionsvägen krävde bistånd till för några år sedan, plötsligt blev föremål för UD:s biståndsavdelnings stora intresse efter det atl kommunisten Salvador Allende kom till makten. Dessförinnan var intresset från UD:s sida minimalt. Låt mig för säkerhets skull påpeka atl jag fortfarande anser att Chile bör erhålla svenskt bistånd, även om jag tror att den politik som president Allende i vissa avseenden bedriver är utvecklingshämmande. De erfarenheter på det ekonomiska fältet som vi redan har från ChUe tyder på detta.

Herr talman! Jag har i ett flertal sammanhang på sistone dristat mig att påpeka atl länder som Cuba, Tanzania och Nordvietnam, den svenska socialdemokratins favorit-u-länder, ingalunda utgör de demokratiska mönsterländer som man ibland vill göra gällande. Ingen kan heller kräva något sådant. Dessa länder har sannolikt en mycket lång väg alt gå innan de uppnår ett demokratiskt styrelseskick av västerländsk modell.

Vad som emellertid förvånat mig är med vilken upprördhet sådana påpekanden har emottagits. Man får ell intryck av alt ilskan bottnar i att man känner sig avslöjad. Den som rubbar den väridsbild som regeringen vill att vi skall tro på får finna sig i att bli utsatt för osakliga angrepp, äreröriga tillmålen och lögnaktiga skriverier i regeringsorganet Aftonbladet. Visserligen vet vi alla alt den svenska neutraliteten inte får ifrågasättas och knappast ens diskuteras. Den ligger ju som bekant lika fast som regeringens olika utrikespolitiska turer. Men att man inte skulle få påpeka otvetydiga fakta beträffande förhållandena i andra länder är förvånande. Ledande socialdemokrater, med statsministern i spetsen, brukar ju inte vara blyga när det gäller att läxa upp olika länder. Då iakltages inte precis någon återhållsamhet i omdömena.

Jag säger della därför att jag tycker atl debattklimatet i vissa internationella frågor är starkt oroande, Della är emellertid ingenting nytt. Det är inte särskilt många år sedan en partiledare av den socialdemokratiska regeringen uteslöts ur den svenska FN-delegalionen därför alt han vågade ifrågasätta vissa regeringsståndpunkter. Han ansågs då "opålilUg", men har sedermera blivit regeringens påUtligaste medlare i arbetsmarknadskonflikter.

Den som alltså vågar ifrågasätta regeringens internationella Potemkin-kulisser kan bereda sig på atl få det hett om öronen. Läget kan väl närmast karakteriseras så, alt vi numera i Sverige i praktiken har yttrande- men inte åsiktsfrihet.

Beträffande den principiella syn som jag har på den svenska u-hjälpens inriktning så vUl jag presentera den med etl citat. Det är hämtat ur SIDA-chefen Ernst Michaneks föreläsning vid Helsingfors universitet den

14 aprU i år. Jag lycker att han sammanfattar problematiken kring ländervalet pä ett bra sätt, och jag instämmer i hans synpunkter. Han säger bl, a, följande: "Många viU särskUt kräva ett progressiviletskriterium i u-landsbiståndet, hjälpa dem som hjälper sig själva genom en radikal social och ekonomisk framstegs- och uljämningspoUtik, Biståndets effekt bedöms därmed bli större, avkastningen blir större per insatt mark eller krona.

En del vill driva denna synpunkt därhän att biståndet efter hand skall omfördelas endast lill sädana länder - eller snarare poUtiska regimer — som motsvarar deras krav på progressivitel; andra länder eller regimer, som inle gör del, bör få ett minskande bistånd, eller inget alls.

Om sådana tankar skulle drivas till sin ytleriighet på hela biståndsområdet leder de till att flera av principerna för det internationella utvecklingssamarbetet kommer i kläm: Universalitetsprincipen lider skeppsbrott om någon utesluts, oberoende på vilka grunder det sker. Principen om största hjälp till de allra fattigaste — som är vägledande i t, ex, nordisk social- och regionalpolitik på hemmaplan — kan inte följas fullt ul. Utjämningsprincipen, som också avser att påverka u-ländemas interna inkomstfördelning genom biståndet, finner inte full tillämpning. Att ensidigt styra biståndet till de länder där varje biståndskrona förmodas ge den största utvecklingseffekten, kan sett i ett större sammanhang få så atl säga asociala verkningar,"

Herr talman! Del är alt hoppas alt generaldirektör Michaneks synpunkter skall bli vägledande för det framlida svenska u-hjälpsbi-ståndets inriktning.

Det är emellertid en sak som hittills i stort sett saknats i debatten. Det är tillväxtens orsaker och betingelser i de aktuella länderna. Vi har fått höra väldigt mycket talas om fördelningsproblematiken, men vad har detta för intresse om det inte finns myckel att fördela? Är inte ett verkligt kriterium på ett lands "progressivitel" om där bedrivs en ekonomisk politik som gynnar tillväxtkrafterna? Självfallet måste samhället sedan sätta in uljämningsmekanismer och fördela tillväxten, om skillnaderna blir orimligt stora. Men själva fördelningsproblemafiken kan inte lösas förrän rimliga ekonomiska tillväxtmöjligheter skapats.

Har nu detta skett i regeringens favorit-u-länder? Knappast! Jag erkänner gärna att Nordvietnam därvidlag inte kan bedömas på samma sätt som andra länder på grund av kriget och de skador som detta åsamkat den nordvietnamesiska produktionsapparaten och på grund av atl en så stor del av landets manliga befolkning med nödvändighet engagerats i de militära aktiviteterna. Men när det gäller Cuba och Tanzania föreligger inte samma skäl. Resultatet i dessa båda länder har emellertid blivit en betydande ekonomisk stagnation just på grund av en hårt centraliserad styrning av ekonomin, där man av ideologiska skäl tagit bort alla de materiella stimuli som annars skulle kunna få fart på utvecklingen.

Det är nämligen inte på del sättet atl en centraliserad och i detalj planerad och reglerad ekonomi är den rätta modellen för u-länderna. Saken är uppenbariigen den atl dessa länder saknar de styrinstrument som behövs. De saknar också erforderlig statistik och därmed möjligheter

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbi ståndet

till en riktig resultatvärdering. Centralism är alltså i dessa länder inle i alla avseenden den riktiga metoden.

Detta förhållande har kritiserats visst inte bara av borgerliga skribenter och politiker, utan också av åtskilliga som hör hemma i det socialistiska lägret. Man kan alltså med fog säga atl den ekonomiska politik som bedrivs i Cuba och Tanzania, och i och för sig också i Nordvietnam även om kriget där allvarligt komplicerar bedömningarna, inte är "progressiv" utan klart Hllväxthämmande. Svenska u-hjälpsinsatser där på vissa områden får alltså en begränsad effekt.

Till detta kommer att dessa länder har auktoritära politiska system med brist på grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.

Herr talman! 1 motionen 436 till årets riksdag har jag krävt att det snabbt växande biståndet till Cuba och Nordvietnam skall behållas på sin nuvarande nivå till dess att den aviserade u-landsberedningen haft tillfälle att se över ländervalsproblematiken. Utskottet vill inte vara med på detta utan säger att det "väsentliga är att de svenska utvecklingsinsatserna kan förväntas få en utvecklingseffekl i vederbörande mottagarland". Detta är med förlov sagt en goddag-yxskaft-formulering.

Vad jag i min motion pekat på är att svenska biståndsinsatser i de nämnda länderna inte kan få en positiv utvecklingseffekt just på grund av den doktrinära socialistiska politik som bedrivs där. Utskottet argumenterar alltså mot sig självt.

Vidare har jag i min motion pekat på den förföljelse av den asiatiska minoriteten som äger mm i Östafrika. I andra sammanhang där rasdiskriminering förekommer brukar den svenska regeringen vara snabb när det gäller fördömanden. Men i detta fall förekommer endast en pinsam och avslöjande tystnad. Rasdiskrimineringen av asiater i Östafrika är ett otvetydigt faktum, som belysts på många olika sätt i böcker, skrifter, tidningsartiklar och radioprogram det senaste året.

När utskottet hävdar att "vederbörande länders politik i berörda avseende" — som man överslätande formulerar det - inte inverkar på ett fortsatt konstruktivt utvecklingssamarbete mellan Sverige och länderna i fråga, är del fel, därför att det är just det det gör. Asiaterna i Östafrika har varit en viktig kugge i ekonomierna i dessa länder, inte genom atl fungera som några sorts storkapitalister, utan tvärtom genom att verka på mellannivåer inom administrationerna och som små köpmän av varierande slag. Deras uttåg från Östafrika har bevisligen inneburit allvarliga slag mot den ekonomiska utvecklingen där. På så sätt har förföljelsen av de asiatiska minoriteterna där fått en klart utvecklingshämmande effekt.

Alla u-länder lider brist på riskvilligt kapital. Denna brist blir större ju allvarligare riskerna blir för nationaliseringar utan att rimlig kompensation lämnas. När jag i min motion har krävt att Sverige skall verka för att ersättning vid nationaliseringar skall lämnas efter objektiv internationell skiljedom, så har jag inte gjort det för att slå vakt om förelagens intressen, ulan jag har gjorl det därför att nationaliseringar utan rimlig ersättning stöter bort investeringar. I den mån investeringar trots allt kommer till stånd blir de med naturnödvändighet kortsiktiga, man vill försöka ta igen det man satsat på så kort tid som möjligt, innan en eventuell nationalisering är ett faktum. Konsekvensen blir alltså felaktiga

investeringar om de över huvud taget kommer till stånd. Detta är djupt olyckligt, då vi alla vet att u-länderna behöver ell ökat kapitaltillflöde och tillgång till de rika ländernas teknologiska och ekonomiska know-how. Har vi inte slagit fast klara principer för nationaliseringsersätt-ningarna så lurar vi i första hand u-länderna själva — inte de stora multinationella företagen.

Enprocentsmålet har diskuterats tidigare i dag i denna kammare. Jag berörde den frågan i riksdagens allmänpolitiska debatt i januari, där jag klart sade alt vad på mig ankommer anser jag del vara självklart atl vi skall försöka klara av den målsättning som riksdagen tidigare under enighet har beslutat om. Jag anser mig därför inte behöva tillägga någonting ytterligare i denna fråga.

Herr talman! Då jag vet att särskilda yrkanden gentemot vad elt utskott har skrivit inte har någon större effekt har jag inget yrkande.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! För tredje gången berör kammares debatt också anslag av svenska skattebetalares pengar till Världsbankens sidoorgan, IDA. Kommunisterna yrkar även nu avslag på sådana bidrag.

Det behövs ingen upprepning av de förödande argumenten mot IDA och Världsbanken. Argumenten har blivit allt starkare. Kammarens ledamöter vet detta. En del skäms i själ och hjärta över skandalen med Världsbanken, även om de ogärna offentligen ger kommunisterna rätt.

Del är bevisat, och ingen kan förneka det, att Världsbankens förste chef proklamerade bankens uppgift vara att underiätta utvinningen av sådana resurser i de fattiga länderna som var av betydelse för de stora kapitalistländernas ekonomi.

Det är bevisat, och ingen har förnekat det, att bankens och lDA:s ledning alltid rekryterats ur de amerikanska finanskretsarna. Det är bevisat, alt den statsmakt, på vars order just i dessa dagar en hittills oöverträffad bombningsoffensiv genomförs mot folkel i Sydostasien, är samma statsmakt som har det avgörande inflytandet över banken och därmed över användningen av de pengar som för IDÄ:s räkning laxeras ut av svenska lönarbetare.

Det är bevisat, att en oproportionerligt stor andel av pengarna hittills hamnat i fickorna på maktgrupper liknande militäfiuntan i Indonesien.

Det är bevisat - jag hänvisar till kammarens protokoll från fjolårels debatt i saken - att en ledamot från regeringspartiet öppet försvarade långivningen till generalerna i Djakarta. Del är inte ofta man i denna kammare får höra en sådan blandning av naivitet och cynism. Det är inte ofta man får höra någon hävda, att svenska lönarbetare skall pressas på pengar som sedan skall administreras av representanter för världens för närvarande mest brutalt krigförande nation och bl, a. delas ut till en generalsklick som samma amerikanska statsmakts hemliga polis genom kupp förhjälpt till makten. Del är inte ofta man hör den underbara teorin försvarad, atl det skulle förbättra det fattiga indonesiska folkets villkor att generalerna får pengar — dessa generaler som likviderat hundratusentals av sitt lands falliga invånare och håller stora koncentrationsläger för folk som de vUl hålla nere i fattigdom.

Nr71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Del är en nationell skandal alt ell anslagsbeslut av Sveriges riksdag skall sätta den ena folkmordsregimen i stånd att dirigera pengar fill den andra för att i bådas intresse trycka ner de faltiga.

Det är bevisat, och har aldrig förnekats, atl den s, k, biståndslåne-givningen blivit en ren belastning för de fattiga folken. Deras skuldbörda är nu uppe i 70 miljarder dollar. Deras avbelalningsutgifter växer med 17 procent varje år. Långivningen är en strålande affär för de rika ländernas storfinansiärer och byråkrater.

Det är bevisat, att hela den bankverksamhet i vilken det svenska anslaget ingår, har som ett väsentligt mål att befästa en privatkapitalistisk struktur i tredje väriden. Världsbankens, tillika IDA:s chef, McNamara, tillsatte 1968 en kommission för att granska och värdera låneverksamheten. Pearsonkommissionens rapport av 1969 förebrådde bl. a. de fatliga länderna för att de inle sökt skapa en inhemsk kapitalistklass. Kommissionen förebrådde dem vidare att de skyddade sin nya industri med tullar. Vad kan vara tydligare än denna rapport? 1 vems ärenden är den ute som förmenar de fattiga länderna atl skydda sin industri? I vems ärenden är den ute som vill se uppkomsten av en kapitalistklass som ett kriterium på framsteg och värdighet som låntagare?

Svaret ger sig självt. Det är till utvecklande av inhemska kapitalistskikt som de svenska pengarna skall gå. I IDA:s och bankens perspektiv finns bara ett samhällsskick som är värt stöd — detsamma som det amerikanska. Det ges oss knappast mera vittne behov om vad delta anslag skall tjäna. Det krävs knappast fler fakta för att belysa det skandalartade i denna uttaxering av pengar från svenska lönarbetare. Del är en akt av enkel politisk heder, av elementär framstegsvänlighet att rösta för avslag på begäran om pengar fill sådana ändamål. Det är tid atl sätta punkt för IDA-skandalen,

IDA-affären är inget som enbart skall ses isolerat. Det är bara ett avsnitt i del gigantiska hyckleri som kallas u-landsbiständ.

Opinionen för solidaritet med världens fattiga log i Sverige fart under intryck av de nationella revolutionerna efter 1945, Opinionen kom nerifrån. Den var i många stycken naiv men också ärlig och progressiv. Sällan har en debatt av politikerna begagnats för att så vilseleda allmänheten, som just riksdagens åriiga debatt om bistånd och enpro-centsregler, Alla vel ju här att del inte handlar om bistånd och I procent. Det handlar över huvud inte om att föra över resurser från rika tiU faltiga. Det handlar bara om att underlätta överföringen av resurser från världens fattiga flertal tUl industriländernas fåtaliga kapitalistklass. Ingen i denna kammare vågar bestrida faktum atl Sveriges och andra länders kapitalister hela tiden tar in mer från de fattiga länderna än som föres dit. Det förekommer alltså inget bistånd till de falliga. Det förekommer etl bistånd tiU de rUta.

Det är också falskt när man söker befordra föreställningen alt svenska folket som helhet hjälper folken i de fattiga länderna. Det svenska kapitalel deltar i utplundringen av tredje världen. Svenska kapitalägare skördar merparten av utplundringens vinster. De investerar dem med förkärlek i länder som Liberia eller Portugal. Men kostnaderna för det s. k. biståndet vältras över på Sveriges arbetare och småfolk, allt i den

falska och hycklande solidaritetens namn. Den sanna solidaritet som förekommer i detta sammanhang är solidariteten mellan väridens storkapitalister. Det finns ett gemensamt intresse att via det s. k. biståndet stabilisera kapitalistiska regimer över hela världen. Ingen bestrider heller att bistånd till länder som har en annan regim än en socialistisk också kan ha en progressiv funktion. Men som syslem, som helhet, är biståndet en uppbackning av världens överklass. Direkt stöd till befrielserörelserna ar en av de få biståndsformer som gör skäl för sitt namn.

Det är ont om arbele i Sverige. Folk är pressade av skärpt pris- och hyresutplundring, försämrad hälsovård, eftersatt barntillsyn, ödeläggelse av bygder, förslumning och miljöbetingade hälsorisker i städerna. Mitt i detta stiger de falska humanisterna fram och vill taxera ut pengar av folket här hemma till att stötta upp etl internationellt utsugningssyslem.

Det är en skandal alt svenskarna i åratal fåll betala för att stötta upp en regim, där en feodal rövarhövding kan posera med kejsares titel över ett land där livegenskap ännu råder. Det aren skandal atl de lågavlönade här hemma skall finansiera ineffektiva byråkratier och ökända mut-syslem. Arbetarklassens internationella solidaritet har inget atl göra med delta bistånd från reaktionen till reaktionen.

Det är också falskt och tecken på en dold rasism, när pengarges ut på propaganda som går ut på att framställa tredje världens befolkningstillväxt som skyldig till världsfattigdomen. Ingen bestrider att folkökning är ett allvarligt hot. Men del är falskt atl propagera för sterilisering av indier utan att ta upp folkmängdstillväxten i industriländerna. Den är ett större hot, eftersom den kan kombineras med imperialism och maktpolitisk expansion mot tredje väriden. På basis av FN:s senaste befolkningsprognos kan man räkna med alt folkökningen i Europa och Nordamerika kommer att fram till år 2000 lägga beslag på hälften av det kaloritillskott och 43 procent av det proteintillskott som behövs för att behålla nu rådande levnadsförhållanden.

De länder som har den tvivelaktiga förmånen alt vara föremål för IDA:s och Världsbankens bistånd har i nästan samtliga fall måst inregistrera ekonomiska förluster till de kapitalistiska industrinationerna. De har inte ens närmat sig lösningen av sina ekonomiska och sociala problem, i många fall har de sjunkit tillbaka i kaos och korruption. De länder däremot som varit befriade från herr McNamaras och hans uppdragsgivares inflytande har det gått annorlunda för. Kina, som i hundra år härjats av stigande massfaltigdom, opiumkrig och imperialistiska ockupationer av olika färg, har knappt 25 år efter sin revolution kommit till lösningar av en rad grundläggande problem. Massfattigdomen är avskaffad, analfabetismen närmar sig sitt slutliga avskaffande, svälten finns inte längre. Nordkorea uppvisar en liknande utveckling. Men i de länder där herr McNamara fält häfia, antingen det är fascistregimens Sydkorea, Saigonjuntans rest av Vietnam eller det nykapitalistiska Indien, är folkflertalet lika djupt nere i förtryck och fattigdom som för 25 eller 50 år sedan.

Kampen mol fattigdomen är ingen barmhärtighetsfråga. Det är en maktfråga. Det är en fråga om klasskamp och effektiv kamp mot

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

imperialismen. De som besegrar imperialismen får chansen att också besegra fattigdomen och förtrycket. De som läggs under imperialismen förblir i sin fattigdom, hur mycket än de falska humanisterna i Sveriges riksdag offrar av tid för atl övertyga oss om att vi skall ge herr McNamara resurser atl styra och ställa bland de fattiga folken. Arbetarna i Sverige har inget intresse av de rikas solidaritet med sitt system. Tvärtom är det en arbetarklassens solidaritetsakl att bekämpa McNamara och stödja de rörelser som går till öppen strid mot världsimperialismen och därmed försvagar det system som också trycker ner de svenska arbetarna. Del systemets dagar är räknade.

Herr MÖLLER i Gävle (s):

Herr talman! Vi har nu hört två mycket dramatiska inlägg i biståndsdebatten som har angript problemen, kan man säga, från diametralt motsatta sidor. Det är dels herr Anders Björck, dels herr Jörn Svensson som har riktat mycket häftig kritik på vissa punkter gentemot svensk biståndspolitik, och det har varit med stark retorik. Herr Anders Björck talade om atl svenska regeringen har vissa favorilländer och att vi har uppställt internationella polemkinkulisser. Herr Jörn Svensson upprepade sitt favorittema "IDA-skandalen" och sade att Sverige hjälper McNamara och generalerna i USA att utplundra de fatliga länderna.

Det finns många skäl att kritisera den internationella biståndspolitik som bedrivs av många enskUda länder och också av Väridsbankgruppen. Den bild som vi kan blicka ut över när det gäller biståndspolitiken är fortfarande mycket mörk, och man får väl säga att FN:s andra utvecklingsdecennium har inletts på ett oroväckande dåligt sätt. Om ingen markant ändring till det bättre sker, måsle man räkna med att det kan bli ett värre misslyckande än det första ulvecklingsdecenniet var. Som det tidigare har erinrats om harbarden faktiska u-hjälpen inte bara stagnerat utan, om man ser till nettoflödet, även minskat kontinuerligt från mitten av 1960-talet.

Det finns enstaka ljuspunkter, och det förslag som vi just nu debatterar måste utan tvivel sägas vara en av dessa. När vi diskuterar en ökning av det svenska biståndet med 25 procent — och det förekommer t. o. m. en viss tävlan om snabbheten — är det en unik debatt i industriländerna, en debatt utan många motsvarigheter om ens någon. Det är en handfull länder som snabbt ökar sitt offentliga bistånd, men den totala bilden innebär att det minskar. Under senaste tiden har det minskat från 0,36 procent av bruttonationalprodukten år 1969 till 0,34 procent år 1970.

Vid UNCTAD lll-konferensen i Santiago höll Världsbankens chef McNamara ett tal, som var mycket pessimistiskt i fråga om fortsättningen av u-hjälpen. Han ansåg att den bistra sanningen är att med nuvarande tendenser kommer industriländerna att sammanlagt endast ge 0,35 procent av sin BNP i offentligt bistånd år 1975. Det skulle med andra ord motsvara ungefär hälften av det mål, 0,70 procent av BNP i offentligt bistånd, som har uppsatts av FN för det andra utvecklingsdecenniet.

McNamara nämnde två länder som han antog skulle bli de enda som nådde det uppsatta målet, såsom det tidigare uttalats, nämligen Sverige

och Norge. En rad andra länder kommer relativt nära, men i fråga om den största industrinationen i väster, nämligen USA, räknade han med en fortsalt försämring av den procentuella andelen av dess offentliga bistånd.

McNamara trodde att okunnigheten i industriländerna om u-ländernas faktiska situation är det främsta hindret för en snabbare ökning av biståndet. Det är möjligt att så är fallet. Det är troligt att folket i väster inte har någon egentlig möjlighet att helt uppfatta hur livsvUlkoren är i de flesta u-länder. Men del finns också motstånd av andra orsaker, och de senare årens ekonomiska och monetära bekymmer i industriländerna har naturligtvis bidragit till alt skapa motvind för u-hjälpen. Del är med stor tillfredsställelse man noterar att det i vårt land nu förbereds en ökad information om u-hjälpen och atl anslagen för del syftet väsentligt förbättrats.

Man kan kritisera i-länderna för många inslag i biståndspolitiken, inte bara för de otillräckliga anslagen utan också för bundenheten i villkoren, lusten att påverka politiskt, för den nationella prestige och merkantila vinningslystnad, som ofta är inslag i denna politik. Det finns brister som måsle botas radikalt om u-hjälpen skall få någonting mer än marginell betydelse för u-länderna. Jag erinrar om att enligt Pearsonrapporten svarar u-länderna för närvarande för omkring 85 procent av sin kapitalbildning för investeringar och ekonomiska insatser. Hittills har med andra ord industriländernas u-hjälp varit marginell.

Men också utveckhngen i u-länderna spelar väsentligt in. Många länder har regimer som i ringa mån - eUer inte alls - främjar social och ekonomisk rättvisa. I stället tillåts ofta redan rika minoriteter i landet att göra sig ännu rikare på de fattigas bekostnad. Det är ingen överdrift att säga att inkomstfördelningen oftast är mer orättvis i u-länderna än i industriländerna.

McNamara har nämnt ett par exempel, bl. a. i sitt tal vid Santiagokonferensen. Han erinrade om att Brasilien har ökat sin bruttonationalprodukt med 2,5 procent om året under en rad senare år. Men under 1960-talet sjönk andelen för 40 procent av befolkningen från 10 till 8 procent av BNP. Samtidigt ökade 5 procent av befolkningen sin andel av BNP från 29 till 38 procent. Mindre än 10 procent av familjerna i Brasilien kontrollerar 75 procent av jorden. Den ekonomiska orättvisan har med andra ord förvärrats i landet under 1960-talet.

1 Latinamerika äger 5 procent av befolkningen 30 procent av BNP:s totala intäkter. I industriländerna brukar motsvarande grupp vara 15—20 procent. 1 Indien kontrollerar 12 procent av familjerna på landsbygden mer än hälften av den odlade jorden. Man kunde fortsätta denna uppräkning av sådana fakta.

De sociala och ekonomiska skillnaderna är värre och större i u-länderna än i de rikare länderna, vare sig det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelning eller arbetslöshet, utbildning, livslängd osv. Livslängden i industriländerna håller sig kring 70 år och i u-länderna kring 50 är. Det finns 100 miljoner fler analfabeter i dag än för 20 år sedan.

Jag erinrar om dessa sporadiska men grundläggande fakta för att inte vår biståndsdebatt i dag bara skall bli en fråga om procentmål, om

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

inhemska lidtabeller eller teknikaliteter, för att den inte skall skymma den fruktansvärda verklighet som det handlar om och de krav u-hjälpen måste ställa.

Det är svårt att komma till rätta med de sociala och ekonomiska orättvisorna och skevheterna i u-länderna, mycket svårare än i samhällen med en starkare och mer utvecklad struktur. Det finns allvarliga svagheter i u-ländernas skattesystem och möjligheterna att den vägen korrigera och utjämna. Jordförhållandena spelar också in med sin i många fall mycket orättvisa struktur. Vidare är den politiska styrkan i u-länderna i hög grad koncentrerad till städerna, vUket har den effekten atl klyftan mellan stad och landsbygd tenderar att vidgas.

Mot denna bakgrund är det väsentligt att principerna i FN:s nya utvecklingsstrategi slår igenom i både industriländer och u-länder, särskilt vad gäller biståndets kvalitet — naturligtvis också dess kvantitet — och betoningen av de sociala aspekterna på rättvisa och utjämning. Det är inslag i den nya utvecklingsstrategin som är de kanske mest lovande.

Det är ingen dålig ekonomisk tillväxt som sker i u-länderna, ofta 5—6 procent, i nivå med vad många industriländer uppvisar. Men utgångsläget är så mycket sämre och ökningen elimineras i hög grad genom en växande befolkning — elt gissel för många länder.

Och herr Jörn Svenssons resonemang här om befolkningsfrågan anser jag Vara ganska ensidigt. Jag tror det är väsentligt i biståndspolitiken att man kan övervinna de fördomar som hindrar en effektivare befolkningspolitik och en effektivare familjeplanering, eftersom det är en fundamental förutsättning för atl man skall kunna lösa utvecklingsproblemen.

Detta gäller naturligtvis också de rika länderna. Om man tar ett land som Förenta staterna, som har en mycket hög befolkningstillväxt, så är det inget tvivel om att detta också är en utomordentlig nackdel för det samhällets harmoniska utveckling — det skapar problem i storstäder, kriminalitet osv., någonting som är mycket negativt.

Om man gör tankeexperimentet att industriländerna skulle få nöja sig med en ekonomisk tillväxt på 2 procent om året och u-länderna ökade det dubbla eller med 4 procent, sä skulle det, enligt vad man har räknat ut och som jag härom dagen hörde ambassadör Martin i OECD utveckla vid en konferens i London — dröja 119 år innan nuvarande klyfta mellan rika och fattiga länder utplånades. Och elt räkneexempel innebar att med nuvarande tendenser i den ekonomiska tillväxten skulle det kunna dröja 600 år innan Indonesien uppnår den standard som USA hade i mitten av 1960-talet!

Mot den bakgrunden är det angelägel för Sverige att fortsätta att genom sin egen biståndspolitik men också i de internationella organen försöka främja en effektivare biståndsutövning, både kvantitativt och kvalitativt. Det är då så mycket märkligare att finna att herr Hermansson m. fl. i en motion och nu herr Jörn Svensson i sin argumentering vill att Sverige skall klippa av banden med Väridsbanksgruppen genom att frånsäga sig medlemskap och att man yrkar avslag på de I 77 miljoner till IDA, Internationella utvecklingsfonden, som i dag föreslås. Motionärerna gär på samma linje som i sitt förslag i fjol, vilket diskuterades i kammaren ett par gånger och som innebär etl lappkast i förhållande till den

ståndpunkt kommunistiska partiet intog för några år sedan, när man ville fördubbla del anslag regeringen då föreslog till IDA. Motiveringen för avslagsyrkandet är alt Världsbanksgruppen anses vara ett redskap för imperialism och stormaktsintressen, främst för de amerikanska ekonomiska och politiska intressena. Motionärerna finner också en motsättning mellan Världsbanksgruppen och FN:s utvecklingsstrategi. Jörn Svensson upprepade ordet IDA-skandal gång på gång.

Jag erinrar om att vi på svensk sida ställt oss kritiska till åtskilliga inslag i Världsbanksgruppens politik, att vi har krävt ändrade regler och ändrad praxis så att u-länderna får ökat inflytande inom gruppen. Det svenska kravet på ändrade röstregler i IDA är uttryck för denna kritik. Dessa svenska önskemål har, som departementschefen säger i propositionen, ännu inte vunnit tillräcklig anslutning i lDA;s styrelse, men frågan skall tas upp på nytl vid nästa påfyllnadsförhandling i IDA. Jag förutsätter att Sverige icke kommer att frångå denna linje utan försöker atl värva ytterligare anhängare, så att man kan få den omläggning av röstreglerna som är motiverad för u-länderna.

Departementschefen meddelar också att Sverige i IDA har aktualiserat frågan om den restriktiva lånepolitik som Världsbanksgruppen för gentemot länder som nationaliserar utländska företag. Sverige begär att Världsbanksgruppen i detta avseende skall ta upp sin nuvarande praxis till omprövning. Departementschefen gör ett mycket befogat och intressant uttalande när han säger att "det borde inte finnas anledning för IDA, vars verksamhet baseras på statliga bidrag, att göra en kredilgivning avhängig av ersättningar för nationaliserad egendom till privata företag i enskilda i-länder. Denna fråga, som kan väntas växa i betydelse under de kommande åren, bör föras vidare i samråd med u-ländema."

Utrikesutskottet ansluter sig helt till denna mening. Det är viktigt all kritiken från Sverige och likasinnade länder fortsätter. Herr Björck i Nässjö förde nyss ett resonemang av närmast motsatt innebörd. Han har i sin motion föreslagit ett tillvägagångssätt med skiljedom, som Sverige borde aktualisera i FN-systemet. Eftersom ett sådant skiljedomsförfarande redan är etablerat tog herr Björck inte upp den sidan av motionen i dag, men han hävdar där en linje som går tvärs emot den som departementschefen har utvecklat i propositionen och som utskottet har ställt sig bakom.

Jag erinrar här om den debatt som sedan lång tid har förts i FN om ländernas suveränitet över sina naturresurser och att det självfallet måste vara obetagel för vilket land som helst att nationalisera naturrikedomar inom sina gränser. Frågan om ersättning härför bör tas upp i lämpliga former och genom det maskineri som där är förutsatt i FN:s resolution och internationella konventioner. Men det är väsentligt att bankgruppens och särskilt IDA:s praxis i här berörda avseendet ändras när nationalisering sker. Chile och Tanzania är aktuella exempel på en politik av Bankgruppen som föga svarar mot FN:s utvecklingsstrategi.

Men slutsatsen av detta resonemang bör inte bli, som vpk-motionen kräver, att Sverige skall lämna Bankgruppen och upphöra att ge anslag till IDA. Jag tror att det skulle vara ett föga effektivt sätt att bedriva biståndspolitik. Det måste vara bättre att stanna i Bankgruppen och

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

inifrån bedriva en konstruktiv kritik för att söka ändra regler och praxis till del bättre. På det sättet kan Sverige säkert bättre främja u-ländernas intressen utan atl behöva riskera att isolera sig på denna viktiga sektor i det internationella biståndsarbetet. Världsbanksgruppen är dock den största källan för obunden kredilgivning som finns att tillgå för u-länderna med en årlig utlåning av storleken 12 miljarder kronor.

Det är också motiverat att peka på att en positiv utveckUng är i gång inom IDA under den av herr Svensson i Malmö så förkättrade världsbankschefen McNamaras ledning. IDA inriktar sig alltmer på atl bistå de fattigaste länderna och siktar främst till infrastrukturella investeringar. En växande del av utlåningen går till socialt angelägna projekt: utbildning, landsbygdsutveckling, urbaniseringsfrågor osv.

En positiv nyhet är också de expertgrupper som bankgruppen organiserar i nära samverkan med motlagariändernas regeringar och med FN-organen, Väridshälsoorganisationen, UNESCO, FAO m. fl., för att förbereda utvecklingsprogram i skilda länder. U-länderna själva slår vakt kring IDA. Det markeras senast i Limaprogrammet genom krav på snar påfyllnad av IDA:s resurser och krav om att alla utvecklingslän till u-länderna skall lämnas på IDA-villkor.

I vpk-motionen sägs del att det egentligen inte är någon skillnad mellan IDA och Världsbanken. Det heter i motionen; "Bortsett från de förmånligare återbetalningsvillkoren styrs IDÄ:s verksamhet av samma principer som Världsbanken i övrigt." Men man kan inle bortse från återbetalningsvillkoren, eftersom det just är dessa mjuka villkor som är det mest karakteristiska och det väsentliga i IDA:s kredilgivning och del som gör den så förmånlig för mottagarländerna. Jag erinrar om att Sveriges biståndsinsatser via Bankgruppen uteslutande går genom IDA och alls icke genom Världsbanken.

Den nya påfyllnad av IDA som är aktuell innebär en fördubbling av resurserna genom att industriländerna utfäst sig att öka bidragen till IDA - IDA arbetar med statliga bidrag, medan Världsbanken närmast arbetar som en internationell affärsbank. 1-länderna har utfäst sig att öka bidragen frän 400 miljoner till 800 miljoner dollar om året för tiden 1971-1973. lDA:s åriiga kredilgivning skulle därmed kunna öka från 600 till 900 miljoner om året, inräknat 100 miljoner dollar i vinstöverföring från Världsbanken. Påfyllnaden har dröjt, främst på grund av amerikanska politiska svårigheter och den motvind mot det officiella biståndet som råder i USA, men det är trängande angeläget all påfyllnaden genomförs snarast. Man kan hoppas atl så skall ske i en nära framtid.

Med rätta har u-ländernas skuldbörda diskuterats här i dag. Det har nämnts att den är uppe i över 60 miljarder dollar och att den har fördubblats på åtta år. En växande del, cirka hälften, av bruttoflödet i bistånd går tUlbaka i form av räntor och amorteringar. Del är dock viktigt att påminna sig alt skuldbördan är oerhört ojämnt fördelad. Ungefär hälften av hela skuldbördan bärs av åtta länder av de cirka hundra u-länderna, och en annan grupp om åtta länder bär inemot den andra hälften. Men även med denna ojämnhet i u-världen är det utomordentligt angeläget att nya, generösa åtgärder vidtas av i-länderna, så alt inte svåra

skuldkriser gång på gång skall uppstå och pressa u-ländernas ekonomi samt hindra deras utvecklingsmöjligheter.

I propositionen begär nu departementschefen att Kungl. Maj:t skall få vidgat bemyndigande att i samband med internationella skuldkonsolide-ringsaktioner kunna medge ränteeftergift, nedskrivning av skuldbelopp, förlängning av den amorteringsfria perioden och förlängd löptid för krediter som tidigare har stadfästs fill 25 år.

Det kan också nämnas alt ingen återbetalning ännu har varit aktuell på svenska krediter, och att räntor och avgifter ger ca 5 miljoner om året för närvarande. Del är alltså en ganska blygsam siffra det rör sig om. Man kan väl räkna med att den, under förutsättning av en vidare generös behandling av våra krediter, också kommer att förbli av blygsam omfattning.

Till herr Anders Björck skuUe jag vilja säga att när han prisar generaldirektör Michaneks Helsingforstal är det inle svårt alt instämma däri. Men att det hade varit mera tacknämligt om herr Björck hade velat lära något av den nyansering Michanek visade i sill tal. Herr Björcks motion nr 436 är verkligen motsatsen till en nyanserad biståndsdeball. När han med olika argument vänder sig mol vissa länder — särskilt Tanzania, Cuba och Nordvietnam — och klassar dem på sitt särskUda sätt, har detta inte någon särskild konstruktiv innebörd i vår biståndsdeball. När han från sina konservativa utgångspunkter hävdar att Tanzanias ekonomiska politik är så doktrinär att den lar bort de materiella stimulanserna och därigenom motverkar en gynnsam utveckling, skulle man vilja peka på världens mest folkrika land, Kina, som söker eliminera de materiella stimulanserna och ändå bedriver en ekonomisk politik som måsle anses vara både progressiv och framgångsrik.

Herr Björcks förslag att den svenska regeringen skulle samla material och ge ut en officiell skrift om vad herr Björck kallar "regeringarnas förföljelse av asiater i Östafrika" har vi inom utrikesutskottet betecknat som orealistiskt. Jag är förvånad över att detta förslag har väckts i riksdagen. Visst har asiaterna på Östafrikas kust, indier och pakistaner, fått vidkännas förföljelse och hård behandling. Men frågan om den asiatiska befolkningens uppträdande i Östafrika är ingalunda så entydig. Där finns mycket att säga därom, som envar som rest i dessa länder kommit i kontakt med. Man har kunnat se hur just denna asiatiska minoritet slagit under sig praktiskt taget all gross- och partUiandel och bedrivit exploatering av den afrikanska befolkningen, som förhindrats att komma in i dessa delar av affärslivet osv. Desto större anledning är del att inte av svenska regeringen begära att denna skall ge ut några officiella skrifter i frågan.

Jag ber att få yrka bifall till utrikesutskottets hemställan.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Vi har nu hunnit fram till ett upprepande av den diskussion som vi haft ett par omgångar. Herr Möller i Gävle och de han är talesman för kommer ständigt med sina fromma förhoppningar om atl IDA och Väridsbanken skall ändra sin lånepolitik. Vi hade den saken uppe till granskning i debatten 1970, vi hade den uppe i debatten 1971. I

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

fjol kunde vi konstatera att det visserligen hade skett en ändring men att denna ändring snarast gick i den riktningen när det gällde långivningen att de politiskt någorlunda och i rimlig grad progressiva regimerna i stället hade fått sin ställning försvagad.

Del är mol denna bakgrund jag tycker atl det är en nägot märklig påtryckningsåtgärd när herr Möller tror all del skall vara effektivt att stillatigande fortsätta att betala in pengar och samtidigt uttrycka viss kritik och fromma förhoppningar. Vore del inte ett rimligare antagande att ett innehållande av anslaget möjligen skulle få litet större effekter på långivningen och dess fördelning än som hittills varit fallet? Hittills har man fått se i månen efter McNamaras löfte om en rimligare fördelning av lånemedlen. Tvärtom har det varit så att en rad nyupprättade reaktionära regimer i slutet av 1960- och böfian av 1970-talet influtit som nya långivare i IDÄ:s och bankens schema, något som tidigare inte varit fallet. 177 miljoner kronor är trots allt ganska mycket pengar atl lägga ut på fromma förhoppningar år efter år. Det fanns kanske en bättre användning för dem, exempelvis genom ökat anslag till befrielserörelserna, vilkas antiimperialistiska och progressiva karaktär jag förmodar att även herr IVIöller betraktar som oantastlig.

Herr Möller beskyller mig för att ha en ensidig syn på befolkningsfrågan. Tillåt mig att säga några ord härom.

Tvärtom är det väl så att mycket av de officiella bislåndsresone-mangen är ensidiga. De uppehåUer sig mycket vid folkökningen i de fattiga länderna. Vad jag försökt visa är att det finns en sorts egenrättfärdighet och etl slags hyckleri från de rika nationernas statsmakter, när dessa vägrar atl inse alt folkökningen i de rika nationerna, trots att denna i individer mätt är betydligt mindre än i de s.k. u-länderna, dock utövar etl minst lika starkt tryck på världens nuvarande och framtida näringsresurser. Mot denna bakgrund är befolkningsbegränsningen och hela befolkningsfrågan precis lika aktuell i Sverige, Amerika, Västtyskland och England som den är i Indien.

Herr MÖLLER i Gävle (s) kort genmäle:

Herr talman! Med tanke på att riksdagen vid två tillfällen förra året, senast i höstas, ingående diskuterade hela IDA-frågan och Världsbankens lånepolitik skall jag här inte fördjupa mig ytterligare i denna fråga. Jag vill bara hänvisa till att enligt Världsbankens senaste årsberättelse fick ett 50—60-tal länder under det senaste året mottaga lån och krediter för olika ändamål.

Det finns en variation i karaktären av länder och regimer som omfattar hela u-landsskalan. Av dessa har uppenbart många vad herr Svensson i Malmö kallar reaktionära regimer. Det torde vara ganska svårt att komma överens med herr Svensson om vilka länder som är reaktionära eller progressiva. När, som vi har hört, meningarna i denna fråga går isär här i riksdagen, där vi ändå politiskt ligger varandra så pass nära, hur skulle man då i de internationella organisationerna kunna få en entydig tolkning av så diffusa begrepp som vilka länder som är reaktionära eller progressiva? Det centrala är att IDA inriktar sin kredilgivning och sitt bistånd på de allra fattigaste länderna. Många av de länder som här har nämnts och som herr Svensson i Malmö anser har reaktionära regimer tillhör ju de allra fattigaste länderna på jorden.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Så svårt eller omöjligt är det väl ändå inte, herr Möller i Gävle, att göra klassifikationer av regimer, även om vi kanske har avsevärda nyansskillnader i vår uppfatlning i enskilda fall.

När det gäller en av IDA och Väridsbanken så gynnad part som Indonesien hoppas jag verkligen atl herr Möller inte har en annan uppfattning om dess regim än jag och att han i så fall rimligen borde kunna ge mig det erkännandet att utlägg av svenska pengar till projekt som administreras av generalerna i Djakarta är en olämplig form för svenskt bistånd.

En faktor som återkom i herr Möllers replik var argumentet att IDA vänder sig till de allra fattigaste länderna. Det är etl myckel intressant problem, därför att bland de allra fattigaste länderna befinner sig också en mycket stor grupp av dels de mest reaktionära, dels över huvud laget de svagaste och från den amerikanska imperialismens sida lättast kontrollerbara regimerna, medan bland de icke fullt så fatliga länderna befinner sig ett betydande urval av dem som har tagit "de första stegen". Det finns en viss konflikt mellan dessa två nationsgruppers behov. Det har förekommit att de något mer utvecklade länderna protesterat mot en alltför kraftig inriktning i biståndsverksamheten på de allra fattigaste och mest efterblivna regimerna, av det skälet att de själva befarar och misstänker att detta kommer att gå ut över de något mer utvecklade regimerna, dvs. de som har tagit de första stegen och som ofta ur amerikansk synpunkt är politiskt mer svårkontrollerbara och uppfattas som politiskt fariigare och bångstyriga. Det är en intressant problematik som bl. a. har diskuterats inom UNCTAD och även berörts av Chiles president Allende. Helt okontroversiellt är alltså inle uttalandet om atl IDA satsar på de fattigaste länderna bland de fattiga.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr MÖLLER i Gävle (s) kort genmäle:

Herr talman! Det verkar som om u-länderna själva måste inse sina faktiska intressen så mycket sämre än herr Svensson i Malmö. Denna vänder sig med sädan emfas mot IDA, medan u-länderna själva slår vakt om IDA och begär att samtliga lån och krediter skall ges pä lDÄ:s villkor. Vem förstår u-ländernas intressen bäst — de själva eller herr Svensson i Malmö?

Herr ANDERSSON i Nybro (c):

Herr talman! Bakom FN :s deklaration om de mänskliga rättigheterna sluter de flesta folk och länder upp. Tyvärr saknas på många håll den politiska vilja som krävs för att förverkliga FN:s angelägna deklaration. Denna brist på politisk vilja hos många av de rika industriländerna tar sig uttryck i en handels-, kredit- och biståndspolitik som i många avseenden försvårar en positiv utveckling i u-länderna. Därmed förhindras ett förverkligande av syftet med FN:s deklaration om att skapa en internationell solidaritetspolitik och minska det mänskliga lidandet för nuvarande och kommande generationer.

Vi får inte begå misstaget att underskatta farorna och riskerna, som ligger i att klyftorna mellan fattiga och rika i världen kommer att bestå

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

eller kanske t. o. m. öka. Ett sådant ojämlikt förhållande kommer att utgöra ett ständigt starkt hot mot fredssträvandena. Om ansträngningarna att skapa och förverkliga en internationell solidaritetspolitik inte las på allvar av alla ansvariga politiker utgör detta etl allvarligt hot mot mänsklighetens fortbestånd.

Jag är väl medveten om alt en biståndspolitik som syftar till atl förverkliga väsentliga delar av FN:s deklaration förutsätter en radikal politik på en rad områden. Av tidsskäl skall jag begränsa mig till atl diskutera biståndspolitikens långsiktiga inriktning och utformning.

Det är ingen överdrift atl påstå att vårt stöd till de fattiga folken borde haft en starkare jämlikhetspolitisk inriktning. I alltför stor utsträckning har vi sökt överföra vår teknik och värt kunnande till u-länderna. I många fall har det varit en dålig lösning på u-ländernas problem. Ett exempel på detta är den svenska bislåndsmyndighetens engagemang för att bygga några få stora spannmålssilos i Tanzania. Det projektet har också kritiserats från sakkunnigt håll. Värdet av en sådan kraftig centralisering av spannmålslagringen i elt u-land måsle med all rätt ifrågasättas. Vilken nytta kommer det stora flertalet av Tanzanias faltiga bönder, som bedriver traditionellt jordbruk, att få av dessa jättelika silos?

Det finns också en uppenbar risk för att projektet skapar nya problem. De 400 byggnadsarbetare som är sysselsatta med silobyggena kommer sannolikt att mista sina jobb när projektet är slutfört. Dessa fattiga människor blir ännu fattigare genom att de förlorar sin sysselsättning. Alla insatser som tar bort arbetstillfällen och inte skapar några nya för människor i ett land där arbetslöshet och undersysselsättning är ett huvudproblem måste vara felinriktade.

Ett annat misstag tycks vara att biståndet är inriktat på projekt som kräver stora kapital och stort yrkeskunnande. Båda dessa väsentliga faktorer saknar u-länderna. Därför löper dessa mottagarländer en stor risk att inte ha råd att upprätthålla och vidareutveckla de institutioner som byggts upp. Denna inriktning av våra u-landsinsatser tyder på att vi har svårt att frigöra oss från det ekonomiska tänkande som tillämpas i vårt land och i andra i-länder.

För de flesta u-länder är det ingen god målsättning att ersätta arbete med kapital. Det kan man förstå därför att dessa länder har överskott på arbetskraft och en skriande brist på kapital. Av del skälet bör målsättningen vara att skapa arbetsintensiva projekt, som ger sysselsättning och inkomster åt arbetslösa och undersysselsatla fattiga människor.

I vårt land har en övertro på vinsterna av en kraftig och snabb strukturomvandling lått styra utvecklingen. Alla de negativa konsekvenser i form av storstads- och glesbygdsproblematik som denna centralistiska politik har skapat känner vi till. Det vore djupt olyckligt om vi försökte föra över dessa misslag i vår samhällsplanering på u-länderna. I så fall riskerar vi att bryta sönder den solidaritets- och jämlikhetsanda som är väl utvecklad i det praktiska vardagsarbetet i många byar i u-länderna. Vi riskerar — det finns tyvärr redan många exempel på detta - atl skapa enorma slumproblem i storstäderna, där fattigdomen och eländet är långt värre än ute i lokalsamhället på

landsbygden.

Vårt biståndsarbete bor, såvitt jag kan förstå, inriktas på atl göra lokalsamhället livskraftigt- Vi bör i första hand pröva alla möjligheter att skapa arbetstillfällen i dessa. Det betyder att vi bör analysera olika bygders och byars förutsättningar att utvecklas. Vi bör med andra ord utnyttja alla lokala resurser till maximal fördel för den lokala befolkningen. Det arbetet bör bl, a. vara inriktat på atl organisera produktionen och marknadsföringen av alla de produkter som kan framställas lokalt. Det måste, såvitt jag förstår, vara en rimlig målsättning alt skaffa fram det kapital som krävs for att utveckla småindustri, småhantverk och hemslöjd i syfte atl skapa arbetstillfällen i lokalsamhället. Denna inriktning på u-landsbiståndet bör vara en mera progressiv linje än att satsa på en strukturomvandling, som skapar nästan olösliga sociala problem, främst i storstäderna. Att satsa på människorna i lokalsamhället måste ur jämlikhetspolitisk synpunkt vara ett klart bättre allernativ än avancerade projekt som gynnar några få storbönder och andra privilegierade grupper. För att undvika missförstånd vUl jag starkt understryka att jag inte anser att den svenska biståndspolitiken är misskött. Den är bättre än de flesta andra länders, men den kan göras bättre.

Herr talman! Jag har tagit upp den här diskussionen av det skälet alt jag anser att det hade varit bra om utskottet preciserat sin uppfattning om den långsiktiga inriktningen och utformningen av biståndspolitiken. En sådan diskussion kunde ha varit lill fördel för del utredningsarbete som snart bör komma till stånd.

Jag är slutligen väl medveten om atl jag av tidsskäl endast berört en liten del av hela biståndspolitiken. Om denna skall kunna utvecklas till en väsentlig del av en internationell solidaritets- och fredspolitik krävs insatser på ett brett fält. Det krävs insatser för en långt mera aktiv upplysnings- och informationsverksamhet till den breda allmänheten kring u-landsproblematiken. Vi måste också aktivt medverka till att olika handelsblock — som omfattar i-länder inte blir rUcemansklubbar som hindrar u-ländernas ekonomiska utveckling. Minst Uka viktigt är det att vi medverkar tUl att låta u-länderna förädla sina egna råvarutUlgångar. Det kapital som förstörs i vårt land och andra rika länders krigsindustri och rustningsverksamhet borde kunna användas på etl långt mera effektivt sätt - i fredsbevarande syfte genom elt stöd tUl u-länderna. Dessa länders akuta kapitalförsörjningsproblem får vi heller inte nonchalera.

Jag har här försökt att — kortfattat och ofullständigt, det medger jag gärna - peka på några handlingslinjer som borde vara vägledande vid utformningen av biståndspolitikens långsiktiga inriktning. Jag tror att den viljeinriktning som jag sökt ge uttryck för är ett steg framåt mot en internationell solidaritets- och jämlikhetspolitik.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill först kort instämma i fru Lewén-Eliassons uttalande om vikten av att enprocentsmålet uppnås 1974/75. Den målsättningen har inte - det förtjänar att återigen understrykas, även om det har gjorts tidigare i debatten - ifrågasatts vare sig i utskottets betänkande eller i statsverkspropositionen.

Omfattningen av biståndet är en av de väsentliga frågorna. Lika

Nr 71 väsentlig är givetvis inriktningen och utformningen av biståndet. Jag skall

Onsdagen den inskränka mig till ett av de väsentliga områdena för biståndsverk-

3 mai 1972 samhelen, nämligen slödel till de nationella och sociala befrielserörel-

-------------------- serna som behandlas under punkten 5 i utskotlsbetänkandet och där det

, , finns reservationer från mittenparlierna och ett särskilt yttrande från

vecklingsbi- moderata samlingspartiet.

ståndet

Moderaterna säger i sitt särskilda yttrande att regeringen synes vara

benägen att anlägga politiska synpunkter på det humanitära stöd, som

kanaliseras genom befrielserörelser", och man är sedan starkt kritisk mol

detta.

Vad innebär då det stöd som vi ger till de nationella och sociala befrielserörelserna i Afrika och som har berörts i moderaternas yttrande? De sociala befrielserörelser som verkar inom sitt eget lands territorium arbetar för att med blygsamma resurser söka bygga upp en social organisation. De försöker att bygga upp ett nät av sjukvårdsslationer, både i förebyggande syfte när det t. ex. gäller att undervisa byborna i elementär hygien, att hjälpa byborna med vaccinering i den utsträckning man har resurser och även i behandlande syfte. Det gäUer inte bara atl behandla de soldater som skadas i striden med kolonialmakten ulan också alt över huvud taget i mån av resurser försöka all bistå byborna, aUtså en social infrastruktur på det området.

Etl annal område som de befrielserörelser som har kontroll över delar av sitt territorium arbetar med är att få i gång och utbygga en utbildningspolitUi. Det gäller att försöka skapa ett nät av förskolor för de små barnen, förskolor där man lär sig läsa och skriva. Det gäller sedan ungdomsskolor, där man breddar undervisningen, går utöver läsning och går in på historia, geografi och matematik. Det finns några exempel på gymnasial utbildning och lärarutbildning, och en ambition som är mycket vanlig hos de sociala befrielserörelserna är att engagera de gamla människorna, de vuxna, i alfabetiseringskampanjer.

På andra områden försöker man all lindra nöd, att bygga upp en civil administration, så att varor kan fördelas, så att befolkningen kan leva under drägliga villkor. Det finns ambitioner hos flera av befrielserörelserna, framför allt kanske hos PAIGC i Guinea-Bissau, att försöka variera den jordbruksproduktion som kolonialmakten har tvingat på kolonin, dvs. kolonialmakten har utvecklat en jordnötskultur, lämplig för export men inte lämplig att leva på för befolkningen. Man försöker variera den jordbruksproduktionen, få i gång experiment med risodlingar, grönsaksodlingar och annat.

Detta är väsentliga inslag i det civila arbete som de sociala befrielserörelserna lägger ner, och det svenska biståndet till dessa befrielserörelser syftar just till utbyggnad av denna sociala infrastruktur, till hälso- och sjukvården och till utbildningspolitiken.

Det är en glädjande utveckling som här har skett, där man ursprung
ligen startade med en rent medicinsk insats och där man successivt i det
svenska biståndet har breddat insatserna till att gälla sådana sektorer, där
en utvecklingseffekt kan skönjas, framför allt på ulbildningspolitikens
område.
96 Det har sagts många gånger tidigare i riksdagen men kan förtjäna att

upprepas att det kanske är unikt i samtidshistorien - och för den delen inte bara i samtidshistorien - all rörelser som tvingas utkämpa krig mol tekniskt helt överlägsna supermakter, kolonialmakter som med teknikens mest fruktansvärda förslörelsemedel, napalmbombning och annal, försöker tvinga ner befolkningen till en primitiv livsform, ändå avdelar så mycket resurser, anstränger sig så kraftigt med atl mitt under brinnande krig mot en tekniskt överlägsen supermakt utveckla ett i bästa mening socialt arbete, utveckla en social organisation och drägliga levnadsvillkor i det dagliga livet för folkflertalet. Del är en ambition som är värd all vår beundran.

Är det här biståndet politiskt och bör det vara det? frågar moderaterna. Biståndet till de afrikanska befrielserörelserna, som berörs i moderaternas särskilda yttrande, grundade sig ursprungligen på resolutioner som har antagits år efter år i FN:s generalförsamling. FN har ägnat mer av sin tid åt försök till lösning av södra Afrikas problem än åt många andra internationella problem. Rader av kommittéer i FN har efterträtt varandra för att försöka belysa och angripa olika aspekter av kolonialise-ringspoUtiken, aparlheidpoUtiken i södra Afrika. Etl av de få praktiska och konstruktiva resultaten av denna politik är just delta konkreta bistånd till det utvecklingsarbete som utförs av de sociala befrielserörelserna.

Om alltså moderaterna inte accepterar atl politiska motiv, i det här fallet så gott som enhälliga politiska resolutioner i Förenta nationerna, skall ligga till grund för vårt bistånd till befrielserörelserna i Afrika, är det mycket svårt alt se om moderaterna verkligen står bakom de värderingar som FN:s resolutioner om avkolonialisering i södra Afrika ger uttryck för. Vänder man sig mot det konkreta praktiska resultatet i form av bistånd lill befrielserörelserna, är det mycket svårt att se atl man inte också vänder sig emot den politik för avkolonialisering som FN stär för.

Mittenpartierna har en reservation, där man önskar att bistånd skall utgå till sociala befrielserörelser även i Rhodesia, Namibia, Sydafrika och likaså tUl rörelsen FNLA i Ängola. Som framgår av utskotlsbetänkandet tyder de upplysningar som är tillgängliga om FNLA klart på att organisationen har en mycket begränsad verksamhet i Angola. Med hänsyn tUl herr Wirmarks inlägg här tidigare i dag bör del sägas att kontakter har tagits upprepade gånger från de svenska biståndsmyndigheterna direkt med FNLA. Likaså har kontakter tagils mellan FNLA och den svenska ambassaden i Zaire.

Den samlade bedömning som har gjorts av de svenska biståndsmyndigheterna och av flyktingberedningen på de ansökningar som har kommit in från FNLA är helt enkelt att organisationen inte har sådan verksamhet i Angola i den omfattningen att den kan betraktas som en befrielserörelse av det slag som vi har talat om här. Däremot är det uppenbart att organisationen företräder vissa exilgrupper i Zaire. Som det också sägs i utskottets belänkande, får dessa exilgrupper, som alltså kan sägas representeras av FNLA, del av svenskt stöd genom FN;s flyktingkommissariat och genom UNDP, till vilket särskilda svenska bidrag har lämnats under en följd av år.

Beträffande de övriga punkter i mittenreservationen som avser 4 Riksdagens protokoll 1972. Nr 70-72

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

utvidgningar av biståndet till befrielserörelserna i Namibia, Sydafrika och Rhodesia förefaller det som om reservanterna är ganska illa underrättade om de bistånd som man säger sig vara intresserad av. Vid etl flertal tillfällen har bistånd givits till befrielserörelserna i Rhodesia. SWAPO i Namibia har senast för några månader sedan fått svenskt bistånd. Ett mindre bistånd har även lämnats till ANC i Sydafrika.

Riksdagen har upprepade gånger uttalat alt biståndet lill de sociala befrielserörelserna bör öka och att Kungl. Maj:t bör ägna stor uppmärksamhet ål denna del av biståndsverksamheten. Biståndet liU de sociala befrielserörelserna har också ökat snabbare och ökar för närvarande snabbare än de flesta andra grenar av del svenska biståndet. Det gäller inte bara i Afrika. I fråga om bistånd till befrielserörelser i Indokina så har i motion 931 av fru Dahl m. fl. väckts kravet på ökade insatser för befrielserörelserna Neo Lao Haksat i Laos, till FUNK i Cambodja och till Provisoriska revolutionära regeringen i Sydvietnam. Utskottet konstaterar i sin skrivning att regeringen planerar ökade insatser för dessa befrielserörelser utöver vad som tidigare har avsetts, och därmed är syftet med molionen tillgodosett.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det är myckel glädjande alt det har kunnat ske en successiv breddning av det svenska biståndet tUl befrielserörelserna — inte bara räknat i kronor utan också genom en utvidgning av insatserna lill sådana områden där biståndet, som jag nämnde tidigare, får en allt större utvecklingseffekl. Det arbete som läggs ned av förtryckta folk själva för att förbättra de breda lagrens levnadsvillkor är värda all vår beundran och fortsatt och ökat stöd.

Med det anförda ber jag alt få yrka bifall till utskottels hemställan under punkten 5 i utrikesutskottets belänkande nr 6.

Under detta anförande övertog fru andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr WIRMARK (fp) kort genmäle:

Fru talman! Herr Hellström tog upp frågan om slödel till befrielserörelserna och berörde vår reservation, där vi kräver att stödet till befrielserörelser i det egentliga södra Afrika skall ökas. Han refererar till atl vissa anslag har utgått och menar därför att vår reservation är ett slag i luften. Vi är väl medvetna om de anslag som har beviljats, men vi tycker inte all de räcker. Det föreligger ju en uppmaning från FN att vi skall hjälpa dessa motståndsrörelser, och vad som har gjorts hittills härvidlag är ganska blygsamt.

Herr Hellström kan väl inte mena att vad som har gjorts hittills räcker. I så fall skulle jag faktiskt vilja föreslå att han och jag sätter oss ned och resonerar med representanter för dessa befrielserörelser för att pröva möjligheterna till meningsfulla insatser. Om vi förde en sådandiskussion — även om vi nu inte är bemyndigade alt göra det - tror jag att vi skulle finna att mycket mer kan göras. Jag tror inte heller atl det besked utrikesutskottet har givit och som också herr Hellström står bakom -nämligen att det räcker med vad som är gjort - då skulle bli vårt besked till befrielserörelserna.

Till slut vill jag beträffande FNLA säga atl uppgifl står mot uppgifl. Jag finner inle alt de svenska bislåndsmyndighelerna har varit tillräckligt aktiva när det gällt att skaffa fram bakgrundsmaterial i detta sammanhang. Jag har i min hand ett dokument från Förenta nationerna, där det står att FNLA har aktiviteter inom Ängola, och jag tycker all det är konstigt atl utskottet kan säga att dessa är myckel begränsade. Del vore ju rimligt atl undersöka delta ordentligt. Man fär inte på politiska grunder ta negativ ställning till en av de båda stora motståndsrörelserna i Angola.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Fru talman! Om herr Wirmark hade lyssnat lUl vad jag sade borde han ha hört att jag inte framhöll att de insatser som gjorts räcker. Tvärtom sade jag alt det är angeläget alt, som riksdagen upprepade gånger har uttalat, stödet lill befrielserörelserna hela tiden ökas. Det förslag som regeringen förelägger denna riksdag innebär ju också en ökning som för befrielserörelserna är snabbare än för de fiesta andra biståndsgrenar.

Men om miltenpartierna är missnöjda med de konkreta förslag till ökningar som läggs fram i slatsverkspropositionen, borde de i så fall ha anledning alt ange hur myckel mera pengar som skall anslås för detta ändamål. Det gör man inte utan säger bara atl bistånd dessutom bör ges tiU rörelserna i Namibia, Sydafrika och Rhodesia. Jag konstaterar att man uppenbarligen inte är underrättad om att detta är områden, där SIDA är oförhindrad atl ge bistånd och där bistånd har lämnats och lämnas. Del gavs t. o. m, bara för ett par månader sedan bistånd tUl SWAPO i Namibia,

Det finns alltså inga sådana begränsningar som herr Wirmark talar om. Vi är överens om alt biståndet lill de sociala befrielserörelserna bör öka kraftigt också i fortsättningen, men mittenpartierna har inte framlagt några konkreta förslag om någon annan ökningstakt än den som redovisas i statsverkspropositionen.

Herr WIRMARK (fp) kort genmäle:

Fru talman! Del här är ju ingen stor resursfråga. De bidrag det kan bli tal om är ju inle avgörande för den stora biståndsbudgelen som vi behandlar här i kammaren. Men del är viktigt från rörelsernas synpunkt alt man tar tUl vara alla de möjligheter som finns att stimulera dem i deras mycket svåra uppgift i en vansklig situation, och jag kan inle fatta i varje fall delar av herr Hellströms argumentation på ett annat sätt än att han tycker egentligen att del som är gjort är ganska bra. Vi har velat få tUl stånd större insatser. Men vi tycker inte att det finns anledning att sälla upp ett speciellt belopp. Vårt syfte kan tUlgodoses via omfördelningar inom de anslag som står tUl buds. Det är ingen omöjlighet att göra detta.

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Fru lalman! Del är just det som är intressant alt veta: VUka andra områden inom biståndspoUtiken är det som folkpartiet vill prioritera ner? Allting kostar någonting, även bistånd till befrielserörelser. Det är

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

100

viktigt att öka det biståndet. Men vi har inte fått något besked från folkpartiet om var ni önskar ta pengarna, vilka grenar av biståndsverksamheten som är mindre väsentliga och därför bör ges etl minskat stöd.

Herr MÖLLER i Göteborg (fp):

Fru talman! Herr Arne Geijer sade i morse atl u-hjälpen är en sekundär fråga i svensk opinion, och han använde det som en ingrediens i sitt för u-hjälpen negativt verkande anförande.

Skall varie fråga behöva vara den primära för all få sin rättvisa plats? Gäller detta sjukvården, regionalpolitiken, socialpolitiken, miljöpolitiken osv? Alla sådana frågor kan inte vara primära i opinionen, men de fär ändå inle försummas. Det är ju det som saken gär ut på, och med negativt tal skall man inte försöka underminera allt del av opinion och kraft som kan behövas i bl. a. u-hjälpsfrågan.

Jag vill också på förekommen anledning tillägga beträffande de framtida kostnaderna för u-hjälpen alt givetvis bör anslagsfrågor för alla budgetposter ses i sitt totala sammanhang, och man bör undvika specialdesti nation er.

Utrikesutskottets ordförande sade vidare alt bruttonationalprodukten ökat snabbare än man tydligen hade trott 1968, och därför skulle 1 procent år 1974/75 vara mer än vad man då förmodade. Men så är det ju inte. Dels har i löpande priser bruttonationalprodukten inle ökat nämnvärt snabbare än vad den gjorde före 1968, dels och framför allt beror ju ökningstakten för själva siffrorna i bruttonationalprodukten tUl mycket stor del på inflationen. Den inflationen betydde i fjol 7 procents ökning av priserna i Sverige och året dessförinnan med en del momshöjning, lUcaledes 7 procent. I siffror blir då förstås bruttonationalprodukten år 1974/75 högre än man hade trott, men inte i köpkraft. Regeringen har gjort pengarna ännu sämre än man 1968 hade haft anledning räkna med på grundval av inflationen tidigare, men inte skaU u-länderna fä lida för det.

U-länderna behöver därför av sakUga skäl mer av vårt engagemang, inte mindre, och de behöver inte felaktiga borlförklaringar.

Medan kampen mol del västpakistanska förtrycket och för etl fritt Bangladesh ännu pågick var vi många som begärde en mera solidarisk svensk politik. Vi krävde solidaritet med ett folks kamp för rätten lill den utveckling som det självt ville följa och för rätten att överleva.

Vi mötte mycket men inte tillräckligt gensvar i våra krav till den svenska regeringen. Del politiska stödet till Bangladesh uteblev - jag tänker då inte minst på FN-omröslningen den 7 december i fjol och deklarationerna kring den - och biståndet till Bangladeshs drabbade befolkning stod inte i rimlig proportion till omfattningen av den förödelse som kriget förorsakade.

Riksdagen står i dag inför frågan, om Sverige skall fortsätta denna loja politik eller om vi skall visa beredvillighet till mer solidariska insatser i återuppbyggandet av det land som vid sidan av Vietnam har drabbats hårdare än nägot annal av krigets hemsökelser.

Det har kommit många rapporter från Bangladesh även under detta år. Gemensamt för dem alla är beskrivningen av det våldsamt stora

hjälpbehovet. I en rapport tUl FN från millen av februari gör man följande dramatiska sammanfattning av lägel: "Situationen i Bangladesh är desperat. Spannmålslagren är praktiskt tagel tömda. Fullständigt otillräckliga åtgärder har hittills vidtagits för att återställa transportsystemet. Filtar är ingen tillräcklig hjälpåtgärd. Babymat är inte heller någon tillräcklig hjälpälgärd. Spädbarns- och förlossningsutmslning inte heller. Välgörenhet räcker inte till. Vad som behövs är pengar, pengar och åter pengar."

FN:s generalsekreterare har i en appell till världens regeringar angivit etl behov av ytterligare bistånd till etl värde av allra minst 2,7 miljarder kronor för återstoden av 1972, om de mest omedelbara behoven skall mötas. Andra uppskattningar visar på något större hjälpbehov.

Jag vill peka på just vikten av atl pengar och valuta ställs lill förfogande. Transportnätet har en oerhörd betydelse i detta land, genomkorsat av vallendrag. Del behövs pengar för transportnätet, dels för att man skall få ut förnödenheter och varor till folk, dels också för att få ut vissa varor ur landet, nämligen de som behövs i fråga om exporten — inte minst av jute — för att landet självt skall tjäna valuta och för att folk skall kunna få sysselsättning i exportnäringarna. Pengar behövs för att det egna jordbruket skall komma i gång, för att bönderna skaU kunna få hus, oxar, brunnar och verktyg.

Bangladesh behöver elt massivt bistånd, men det behöver alltså samtidigt etl bistånd som är rätt utformat. Hjälp i form av bomull och garn i stället för färdiga kläder skulle ge sysselsättning åt de 900 000 arbetarna vid vävstolarna och till de 100 000 som uppskattas arbeta med textil i övrigt.

Ett annat exempel är de lastbilar som nu överförs från en mängd nationer. Bangladesh lär om en tid komma atl ha tolv olika typer av fordon. Verktyg och reservdelar är sällan utbytbara, och då blir del svårare att administrera transportsystemet.

Sverige har tillkännagivit sin avsikt atl bistå Bangladesh med sammanlagt 250 miljoner kronor under en flerårsperiod. Med detta låter sig utrikesutskottets majoritet av socialdemokrater och moderater nöja. Summan låter i själva verket mer imponerande än den är. 50 miljoner kronor utgörs av ren långivning till Internationella utvecklingsfonden, och de pengarna skall återbetalas så snart Bangladesh har upptagits som medlem i fonden, YtterUgare 50 miljoner kronor är hjälp som gick tiU flyktingar som ännu var kvar i Indien, De övriga 150 miljonerna är medel som utgår under en 2- ä 3-årsperiod, Det innebär ell bistånd tUl Bangladesh - detta land med 75 miljoner människor — som ungefär motsvarar vad vi skulle ha givit under normala omständigheter, aUtså även om fjolårets tragedi inte hade uppstått.

Men del råder inga normala omständigheter i Bangladesh i dag, fru talman. Det råder ett exceptionellt läge, som kräver exceptionella åtgärder. Därför har folkpartiet och centern krävt atl riksdagen skall besluta om ett tilläggsanslag redan för innevarande budgetår, så att ytteriigare 100 miljoner så gott som omedelbart kan överföras från Sverige till Bangladesh, vilket framgår av nästa betänkande pä föredragningslistan.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

101

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

102

SjälvfaUet behövs det även på längre sikt omfattande bistånd lill Bangladesh, som ju är elt av de fattigaste områdena i världen, men etl beslut nu om ytterligare 100 miUoner i omedelbart bistånd skuUe vara ett rimligt svar på vädjandena att så snart som möjligt komma Bangladesh till hjälp.

Fru talman! Låt mig till slut genom tvä allmänna reflexioner' återknyta till det u-landsproblem som jag började mitt inlägg med, frågan om engagemanget.

De frågor som slår främst i del politiska rampljuset växlar. För några år sedan var, inte minst bland de yngre, u-landsproblemen etl första-rangsinlresse. De frågorna upplevs starkt ännu - del visar bl, a, Bangladeshs frigörelse och den hjälpvilja och del engagemang som denna frigörelse har skapat. Men samtidigt har miljöfrågorna ryckt fram och upplevs kanske ännu mer intensivt för tillfället. Där har vi en rad förhållanden inte bara ute i världen ulan även på nära håll som man lätt kan se och mycket direkt försöka göra något ät.

På det sättet skiftar intresset. Det är naturligt i och för sig. Men låt inte oss politiker av del förledas alt tro alt därför att intresset växlar har också den faktiska situationen nödvändigtvis ändrats! Det gäller för oss politiker all ha kraft och mod alt hålla fast vid en fråga, driva den och bilda opinion i den, också när den kanske försvunnit från förslarangs-platsen i diskussionen.

LUcsom miljöproblemen givetvis fanns även för tio år sedan, innan opinionen var tänd på de frågorna, finns u-landsproblemen från 1960-talel i stort sett kvar i dag. Den politiker ryktar illa sitt värv som inte lägger manken till och på allt sätt bedriver det upplysningsarbete som behövs för alt visa vilka de pockande problemen är och vilka insatser de fordrar. Del gäller givetvis herr Sträng lika väl som alla oss andra.

Vi skaU alltså inte genom våra utsagor eller vår underlåtenhet locka människor atl tro att u-landsfrågorna i sak har kommit så mycket närmare en lösning. Det finns ingen snabb lösning som klarar de långsiktiga problemen. Att åstadkomma en jämnare inkomstfördelning är en viktig åtgärd, men det är en engångsåtgärd. Historien lär oss alt tillväxt är en fråga om mycket långa perioder. Så är det i alla slags samhällen. Även med de högsta tal för tillväxt som världen känner — och de ligger på inemot tio procent per år - kommer vad vi anser vara u-landsproblem atl finnas kvar i årtionden, ja i stora delar av världen vår livslid ut. Del gäller därför att håUa ut och inle förfalla till passivitet eller att, som jag sade förut, bedriva ett underminerande muUvadsarbele, Det gäller att se till att problemen hålls levande i opinionen.

Jag vill tiU slut bara säga några ord på en andra punkl. Eftersom problemen är långsiktiga och engagemanget måste bU långsiktigt, är del viktigt att vi uppmärksammar och ger vårt erkännande åt del uppoffrande och effektiva arbete som de frivilliga organisationerna bedriver för u-ländernas människor. Den verksamheten skulle kunna utbyggas, och de erfarenheter som samlats i den verksamheten måste också tillvaratas på ett bättre sätt än hitintills. Med hänsyn till de ganska små bidrag som har utgått lill folkrörelsernas och de enskilda organisationernas biståndsverksamhet borde del snart vara berättigat med en betydande höjning, vilket

också framhålles i reservationen 9.

Missionen har t. ex. visat att man med begränsade medel kan få ut mer av varje belopp än vad som naturligt nog är fallet med ett offentligt bistånd. Av den anledningen är det rimligt att de bidragen ökar. Jag vill också betona atl missionen och andra humanitära frivilligorganisationer har visat sig vara effektiva spridare av information till svenska folkel.

När det gäller frivilligorganisationerna bör vi också tänka på ungdomsrörelserna. Det som bör ske för deras del är inte minst att en särskild fredskårsenhet upprättas inom SIDA och alt en bättre samordning eftersträvas mellan ungdomsorganisationer och SIDA, vilket påpekas i reservationen 11 av mittenpartiledamöterna.

Fredskårstanken drev fram en stark opinion inom ungdomsorganisationerna. Fredskåren betydde myckel för alt ge de unga en känsla av inflytande, en möjlighet atl kunna vara med i elt eget projekt, och den betydde genom denna samhörighetskänsla en opinionsbUdning som de unga själva och deras organisationer energiskt och naturligt satsade på. Numera har i stället fredskåren integrerats med det aUmänna personalbeståndet hos SIDA. Fredskårsseklionen har upplösts, och ungdomsorganisationernas kontakter får inte den naturiiga fästpunkt som de hade förr. Det är därför som en särskUd fredskårsenhet borde inrättas. Även den skulle bU en - en av många - stöttepelare i det ökade engagemang för u-landsproblemen som jag här har efterlyst.

Fru talman! Jag yrkar bifaU lill de reservationer vid utrikesutskottets betänkande nr 6 som upptar folkparliledårmölernas namn.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Ang. behandlingen av vissa folkgrupper i mottagarländer för svenskt utvecklingsbistånd

Herr utrikesministern WICKMAN, som meddelat, att han i samband med behandlingen av detta ärende ämnade besvara herr Werners i Malmö (m) i kammarens protokoll för den 19 april intagna fråga, nr 175, angående behandlingen av vissa folkgrupper i mottagarländer för svenskt utvecklingsbistånd, erhöU ordet och anförde;

Fru talman! Herr Werner i Malmö har frågat mig om jag anser att stora statliga bistånd till utvecklingsländer bör förbindas med villkor om att vissa folkgrupper i mottagarlandet inte behandlas i strid med humanitetens principer.

Mitt svar på denna fråga är nej. Det är inte godtagbart att förena utvecklingssamarbete med villkor som utgör inblandning i en annan stats inre angelägenheter.

Herr WERNER i Malmö (m):

Fru talman! Jag får väl tacka utrikesministern för svaret. Det var över hövan lakoniskt, tycker jag, och vittnar kanske inte särskilt om atl den här frågan engagerat herr utrikesministern. Utrikesministern började i dag med atl hylla sina företrädare i tjänsten, och jag vill instämma i den hyllningen. Jag tycker nog att det var mera krut i Torsten Nilsson i sådana här frågor, mer politiskt mod. Jag ställde nämligen en gång en Uknande fråga till honom beträffande ett bidrag till Sudan. Det gällde 15 miljoner kronor, och det var under tiden då regeringstrupperna krigade som värst mot befolkningen i Sudans tre södra provinser. Då meddelade

103

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Ang. behandlingen av vissa folkgrupper i mottagarländer för svenskt utvecklingsbistånd

104

dåvarande utrikesministern Torsten Nilsson att han hade skaffat garantier för att anslaget också gick till dessa utsatta och härjade provinser.

Nu har debattens organisation blivit sådan att jag får förena min replik tUl utrikesministern med mitt huvudanförande. För att det skall bli någon kontinuitet i debatten vUl jag börja med del senare och ber därefter att få återkomma tiU utrikesministerns anförande.

Jag vill börja med all anknyta till punkten 14, som gäller bidragsgivningen till de enskilda organisationers hjälpverksamhet. Av någon underlig anledning har moderata samlingspartiet blivit ensamt om reservationen, som går ut på förhöjt anslag lUl missionen och de enskilda humanitära organisationerna. Det är så myckel märkligare som folk från alla partier vid debatter ute i landet vördnadsfulll talar om missionens stora insatser. Vi har hört det ocksä här i dag, nyss från herr Möller i Göteborg och tidigare från herr Bengtson i Jönköping, och det är gott och väl att höra. Man är överens om att dessa organisationer representerar stor erfarenhet, små kostnader och seg uthållighet.

Nu vet jag att man kan bemöta talet om de blygsamma bidragen ur fältverksamhelsanslaget med atl organisationerna får anslag i den mån som de kan konsumera dem och i den mån deras projekt stämmer med kriterierna för sådan bidragsgivning. Det sägs också atl man i stort sett tillgodosett framställda krav - organisationerna kan så att säga inte ta emot mer pengar.

Det är en tvivelaktig sanning. Man måste förstå hur det förhåller sig. Bidragsgivningens konstruktion är ju sådan att bidrag kan ges lill byggnation, till kapitalinvesteringar och i initialskedet även till driften. Därpå beror alltså den blygsamma tilldelningen. Man har verkligen anledning ställa sig frågande till denna begränsning av driftbidrag till utvecklingsprojekt i enskild regi. Bygger man en skola så ger ju själva bygget i och för sig ingen utvecklingshjälp. Det är driften som ger den reella hjälpen. Det finns därför föga motiv att inskränka bidragsgivningen lUl driftkostnader.

Naturligtvis kan man inle begära att staten skall betala driften år efter år, men man skulle i varje fall kunna tänka sig att staten med sina medel hjälpte organisationerna under den tid som de har förbundit sig att svara för dessa projekt. Som regel överlämnar man ju skolor och sjukhus och liknande projekt efter några år till mottagarlandets egna myndigheter. Jag vill än en gång slå fast att driften vid dessa institutioner är den reella utvecklingshjälpen.

I detta sammanhang vill jag ta upp den speciella fond av erfarenhet som missionen representerar. Evangeliska fosterlandsstiftelsen har gjort en pionjärinsats när det gäller att under mer än 100 år samla material från sina arbetsfält, inle minst fotografier. Redan 1869 fick stiftelsen tillstånd av Etiopien alt införa "fotografisk apparatur". Sedan har man undan för undan samlat ett väldigt material som man gärna ställer lill förfogande åt forskare, journalister och författare, ett material som skulle kunna få den största betydelse för informationsverksamheten i landet och som bör kunna intressera människor för u-landshjälp.

Man möter ofta den inställningen alt folk om u-hjälpen säger att den ändå inte gör någon nytta och atl del inte blir bättre osv. Studerar man

detta material från 1869 och fram lUl i dag får man se en expansiv utveckling och vad detta arbete verkligen betytt.

Det är nu vår förhoppning alt SIDA skall få möjlighet alt stödja delta arbete så att man får detta omfattande bUdmaterial katalogiserat och organiserat så att delta akiv kan bli mera brukbart i informationsarbetet.

Ytterligare några ord, fru lalman, om informationsfrågorna som ju blivit allt väsentligare om vi skall kunna åta oss det stora stöd som vi har utfäst oss till 1974/75. Inom parentes vill jag säga att jag kommer alt stödja reservationen I, ty jag tycker att lagt kort ligger. Vi skall inle svika våra utfästelser. Jag anser all allt tal om enprocentsmålel är meningslöst, om man inte fixerar det i liden. Del är ingen konst att lova I procent av bruttonationalprodukten om man har en generation på sig. Tidsfaktorn är avgörande.

Skall vi kunna åta oss denna stora utgiftspost vill det verkligen till atl vi ökar intresset och engagemanget hos folkel i gemen. Regeringen är medveten om detta, och man vill nu engagera folkrörelserna, närmasl studieförbunden och löntagarorganisationerna. Detta är gott och väl. Här gäller det i så fall att bygga upp en verksamhet som hittills kommit bara sporadiskt tUl uttryck. Men i sammanhanget får man verkligen inte glömma bort atl kyrkorna och de humanitära hjälporganisationerna har en informationsapparal, som inle bara vänder sig tUl de egna grupperna utan också når ut till hela folket, såsom tidigare sagts. Jag kan inte förstå att man inte än mera satsar på dessa organisationer, som har egen erfarenhet inte bara av u-landsarbele utan också av informationsarbete på hemmaplan. Jag skulle vilja påstå atl intresset för u-hjälp i detta land skulle varit avsevärt blygsammare än nu om inle dessa organisationer på många vägar sökt sig in i de svenska hemmen genom tidningar och tidskrifter, genom möten, föredrag, studiecirklar, kampanjer och mycket annat. När nu det uppräknade informationsanslagel skall delas på olika organisationer hoppas jag verkligen att man har detta i minnet och alt fördelningen inte sker efter någon enkel percapitaprincip utan efter den effekt som vederbörande organisation kan förväntas utveckla.

Sä ytterligare några ord angående det svar pä min fråga som jag har fått av utrikesministern.

Bakgrunden till min fråga är de ohyggligheter som just nu sker i det arma Bangladesh. Om kriget löser några problem skapar del desto fler, och i synnerhet gäller det inbördeskrig. Med den s. k. freden kommer utrensningsaktioner mol tidigare motslåndsgrupper. Förhållandena har som sagt blivit helt kusliga i Bangladesh för folkgruppen biharerna, som invandrade lill Öslpakistan i samband med Indiens delning 1947. Del var ingen populär folkgrupp, och när inbördeskriget kom satsade biharerna på Västpakislan i hopp om alt bli accepterade. Självfallet har många biharer gjorl sig skyldiga till grymheter under kriget, det skall inte förnekas. Men nu vidtas repressalieåtgärder mot hela folkgruppen; en och en halv miljon människor inklusive kvinnor och barn utsätts för svår diskriminering och hård vedergällning.

Den danske journalisten och författaren Peter Ronild har besökt ett av de lägren, Mohammedpurlägrel, där 15 000 biharer hålls instängda. De är helt hänvisade till hjälporganisationernas bistånd. Han skriver så här: 4* Riksdagens protokoll 1972. Nr 70-72

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Ang. behandlingen av vissa folkgrupper i mottagarländer för svenskt utvecklingsbistånd

105

Nr 71

Onsdagen den ■ 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Ang. behandlingen av vissa folkgrupper i mottagarländer för svenskt utvecklingsbistånd

"Om helvetet finns någonstans på jordens skorviga yla, är del här. Vi var inle bland människor. Vi var i dem. Det var 15 000 i Mohammedpurlägrel, som är en liten skolbyggnad på ett område jag skulle uppskatta till två tunnland. Men taket är platt, så de kan bo där också och har slagit upp tält vid tält av trasor och säckväv. Vi gick bland ynkUga stackare, barn, uthungrade, klev över apatiska människor, och milt mod svek mig, då han" - lägerchefen - "ville ha mig med in in den sura stanken i den fönsterlösa byggnaden, där de som hade koppor låg. Vi klev över bruna och gula spår efter tyfus, och när man ser efter hur man går möter man barnens ögon."

Från flera håll rapporteras massakrer på biharer, och uppenbarligen ser myndigheterna genom fingrarna med dessa övergrepp. Ett liknande läger i Khulna i norr överfölls, I 000 personer dödades och 250 lades in på sjukhus, berättar den danske läkaren där, Jörgen Prag.

Tyvärr är sådana här företeelser inte unUta — vi har mött dem i Biafra, Nigeria, Erilrea och Sydsudan. Vi vet också att del är ganska resultatlöst att vädja lUl vår delegation i Förenta nationerna atl den skall ta initiativ tUl resolution mot diskriminering av sådana här minoriteter. Del vanliga svaret är att vi är en liten nation, och så länge de stora nationerna inte är intresserade kan det inte bU något resultat. Därför menade jag all som stor bidragsgivande nation borde vi åtminstone kunna framföra bestämda önskemål om att mottagarlandets regering visar humanitet. En humanitär insats, som elt utveckUngsbistånd alltid utgör, måste också kunna förmedla något av humanitär människosyn. Det har sagts tidigare i dag alt "all utvecklingshjälp innebär påverkan", och det är säkert riktigt. Ett så storl bistånd som nu avses, ytterligare 160 miljoner, till Bangladesh måste också kunna användas som någon form av påtryckningsmedel. Jag tycker inte man skall fästa sig så mycket vid ordvalet här: var och en inklusive utrikesministern måste förstå vad jag är ute efter.

Pä något sätt måste man få Bangladeshs folk att förstå atl framtiden inle kan byggas på öga för öga, land för tand, våldtäkt för våldtäkt. Jag tror också all en kontakt med statschefen Mujibur Rahman skulle löna sig. Han skulle säkert tacksamt anamma en invit på det här området. Vi vel ju alt han är mycket angelägen om atl pacificera lägel men har mol sig grupper av extrema aktivister. Han skulle få en god anledning atl mera bestämt ta itu med de här övergreppen mot biharerna.

Utrikesministern menar atl delta vore att blanda sig i en stats inre angelägenheter att göra sådana här framställningar av humanitärt slag. Men i så fall är det också inblandning i en stats inre angelägenheter att ge ett ålemppbyggnadsbistånd på 160 miljoner, eftersom det alllid får effekter av påverkan. Vi hörde det nyss beträffande Cuba, som inte vill vara med om familjeplanering men där vi ändå bedriver sådan. Jag undrar om inte herr Wickman liksom sin företrädare skulle kunna ta initiativ för atl i någon mån häva denna tragik.

Fru lalman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1-4, 6-9 och 11-14.

106

Herr utrikesministern WICKMAN:

Fru talman! Herr Werner i Malmö var inle nöjd med mill svar. Vi skall komma ihåg vilken fråga del var som herr Werner ställde till mig. Han

frågade nämligen om jag ansåg att svenska ulvecklingskrediter och biståndsinsatser till ett annal land skulle förbindas med villkor om detta lands politik — i detta faU landets politik mot minoritetsgrupper. Det var på den principiella frågan som jag gav ett klart och entydigt principiellt svar, och det svaret var nej. Jag ansåg inte att jag behövde motivera del mer än vad jag gjorde i svaret, bl. a. därför all jag hade tillfälle — men jag vet inte om herr Werner var i kammaren dä — att rätt utförligt ange gmnden för den svenska inställning som del här svaret är baserat på.

Vi lar principen om icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter på allvar. Jag tycker att herr Werner i Malmö också borde göra det, och jag tror faktiskt all han, om han tänker igenom problemet litet närmare, så småningom också kommer atl göra del.

Herr Werner säger att min föregångare var en mycket bättre person än jag. Det skall jag i och för sig inte aUs bestrida, men jag tror alt beviset för det får herr Werner finna någon annanstans än i det åberopade exemplet med Sudan. Min företrädare sade inte till sudaneserna att den svenska kredit som då var aktuell skulle inställas, ifaU de icke upphörde med kriget. Del skulle ha varit en analogi lill den fråga som herr Werner ställde lill rnig.

Däremot såg man tiU vid beviljandet av krediten alt den användes regionalt på etl sätt som icke innebar en diskriminering. Men det är alltså icke ett politiskt villkor som är analogi med det som herr Werner här vill att jag skulle uttala mig om. Detta om principfrågan.

Vi har flera gånger haft tillfäUe att diskutera möjligheterna för utomstående länder att påverka minoriteters ställning i andra länder. Min företrädare hade tillfälle att diskutera detta, och jag har också haft det. Just nu gäller det biharerna i Bangladesh. Tidigare i dag har i diskussionen talats om de asiatiska minoriteterna i östra Afrika. För något år sedan diskuterade vi rätt ingående indianerna i Latinamerika. Vi har diskuterat de judiska minoriteterna och får väl också anledning atl återkomma lill den diskussionen.

Det är verkligen inte uttryck för en svensk likgiltighet för minoriteternas läge när vi avvisar den typ av åtgärder som herr Werner här är ute efter utan det är, som jag nämnde, ett konsekvent uttryck för en princip som vi anser vara den enda möjliga principen i umgänget mellan nationerna. Del betyder att de medel som kan stå oss till buds för att uppnå resultat får vi söka i Förenta nationerna. Förenta nationerna har flera konventioner till skydd bl. a. för minoritetsgrupperna som elt led i del allmänna skyddet för medborgerliga och mänskUga rättigheter. Samtidigt vet vi alla i denna kammare mycket väl att skulle konventions-texterna bestämma verkUgheten, så kunde vi se med stor optimism och tUlförsikt på mänskUghetens läge.

Vi vet också att i FN gäller, trots alt man har dessa konventioner och deklarationer, mycket starka begränsningar av organisationens möjligheter att ingripa. Vi har från vår sida inte bara anslutit oss till och ratificerat konventionerna. Vi har också - .vilket är den väsentliga förutsättningen för att dessa konventioner skall bli effektiva operativa instrument — accepterat enskUd klagorätt när kränkning av konventionerna föreligger. Men den klagorätten är ju inte mycket att åberopa från svensk synpunkt

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Ang. behandlingen av vissa folkgrupper i mottagarländer för svenskt utvecklingsbistånd

107

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Ang. behandlingen av vissa folkgrupper i mottagarländer för svenskt utvecklingsbistånd

därför att vi har erkänt klagorätt gentemot oss. Det viktiga är naturligtvis att den part som kränker en konvention har godtagit denna enskilda klagorätt, och det är som bekant i flertalet faU inte förhållandel.

Vi har drivit dessa frågor i FN tidigare, och vi kommer att fortsätta atl göra det. Vi har också ett annat medel alt använda, och om det är det som herr Werner så småningom kommer fram till så tror jag inte alt det behöver vara så stor skillnad mellan herr Werner och mig i della sammanhang. Del gäller kontakter direkt med de berörda regeringarna, där vi uttrycker den svenska regeringens synpunkter på dessa frågor — och i sådana fall vel vi atl vi talar också för den svenska riksdagen. Vi understryker då den vikt vi lägger vid att frågorna får en humanitär lösning. Jag hade tillfälle all bl. a. i utrikesdeklarationen komma in på detta, och jag sade att sådana föreställningar föredrar vi, med tanke på de förtryckta minoriteternas intressen, att göra utan offentlighet och dramatiska åthävor, helt enkelt därför att man i annat faU riskerar atl effekten av framställningen uteblir.

Vi kan också - och det har vi gjort i del här fallet - förklara oss beredda att i förening med Internationella röda korset och även i andra former ställa humanitära resurser till förfogande för att hjälpa minoriteterna. Det vore, tycker jag, att dra ner debatten atl försöka gradera del engagemang som vi känner i de här frågorna. Det är inte den typen av diskussion vi bör ha.

Däremot kan det hända atl herr Werner och jag inle står så långt från varandra som del verkade när jag fick herr Werners fråga. Men för alt del inte skall råda någon oklarhet vill jag upprepa alt den princip som ligger bakom mitt myckel bestämda nej på herr Werners fråga, det är en princip som både min föregångare och jag själv följt och som jag verkligen hoppas att mina efterträdare kommer alt beslutsamt och konsekvent hålla fast vid.

Fru andre vice talmannen tillkännagav atl anslag utfärdats om sammanträdels fortsättande kl. 19.30.

Herr WERNER i Malmö (m) kort genmäle:

Fru talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för det här anförandet, som förvisso gav mycket mer än det korta svaret. Och hade herr utrikesministern lagt fram några av de här tankarna i svaret, så hade det ju inte blivit sä kärvt och bäddat så för missförstånd.

Del är precis vad jag är ute efter, all i del utvecklingssamarbete som nu skall ske i Bangladesh måste del också kunna ges möjligheter atl åtgärda diskrimineringen av minoriteterna. Jag förstår att utrikesministern också anser all det kan ske. Jag ber att få tacka för detta och ansluter mig till enigheten på denna punkl.

108

Herr GÖRANSSON (s):

Fru talman! Jag skall med några ord beröra punkterna 14 och 18 i utrikesutskottets belänkande nr 6, alltså frågorna om bidrag lUI enskilda organisationers hjälpverksamhet och en eventuell fredskårsenhet inom SIDA:s ram.

Låt mig först få säga att värdet av de enskilda organisationernas insatser och verksamhet i u-länderna liksom deras informationsverksamhet i Sverige står utom aUl tvivel. Vi betraktar från olika håll denna verksamhet som betydelsefull för u-landsbiståndet, och den utgör dessutom ett värdefullt komplement till det offentliga bistånd som utgår via de internationella organen och det svenska organet SIDA.

När riksdagen förra året diskuterade denna del av u-hjälpen förelåg tre motioner från de borgerliga. Del var centerpartiet, folkpartiet och moderaterna som i princip var överens i de här frågorna. De kunde inte ansluta sig lill regeringens och SIDA:s ställningslagande när del gällde hur fördelningen av medlen skulle gå lill, ej heller när det gällde hur och i vilken utsträckning anslag skuUe utgå, ulan de borgerliga partierna enade sig om en gemensam reservation, I år har vi fått tillbaka motionerna från samtliga borgerliga partier, men del är endast moderaterna som har reserverat sig. Jag vet inle om man kan fatta detta så — del vore i och för sig glädjande - att centerpartiet och folkpartiet fr, o, m, nu i stort accepterar de riktlinjer som ligger till grund för bedömningen av anslagen till de enskilda organisationerna. Enligt årets statsverksproposition beräknas del ju bli ett ökat utrymme för bidrag tUl de enskilda organisationerna - under en tvåårsperiod rör det sig om mer än en fördubbling. Del är kanske detta som gjort alt mittenpartierna nu accepterar den anslagshöjning som har skett upp lill 12 miljoner,

I parlimotionerna från mittenpartierna och moderata samlingspartiet förordar man som sagt ett ökal stöd till de enskilda organisationerna. Förslagen i motionerna ligger i stort sett i Unje med regeringens allmänna ståndpunkt i dessa frågor, och man kan göra det konstaterandet atl organisationernas verksamhet utgör etl värdefullt komplement lUl det allmänna utvecklingssamarbetet. Man skall inte heller glömma att utöver de nämnda 12 miljonerna finns det också möjligheter lill anslag som kan utgå i kalastrofsammanhang. Bara insatserna till Bangladesh har där uppgått till 12 miljoner kronor. Stödet till de enskilda organisationerna kan alltså öka, om möjligheter finns att få ut hjälpen till de människor som drabbats.

Medelsberäkningen för organisationernas insatser baseras naturligtvis på en bedömning av deras planer och, kanske framför allt, på kvaliteten i deras projekt. Mycket viktig är också mottagarländernas inställning till den verksamhet som vederbörande organisation bedriver samt omfattningen av organisationens eget tillskott till ett projekt. Det är med andra ord inte vi själva som väljer ut vilka projekt vi skall satsa på. Som regel sker urvalet efter ansökan från mottagarlandet, och då är det naturligt att vår allmänna biståndsverksamhet och organisationernas bistånd via SIDA skall följa ungefär samma handlingsmönster. Om så inte är fallet, får vi ju. inte den effekt som riksdagen har uttalat sig för, nämligen att resultatet av insatserna skaU vara del bästa möjliga, när vi sedan för allmänheten skall redovisa hur våra samlade resurser har använts för atl förbättra u-ländernas situation.

Herr Werner i Malmö ifrågasatte en del av vad jag nu sagt och framhöll bl, a, att man får bara pengar för att bygga; man får aldrig några medel för att driva en verksamhet. Herr Werner menade tydligen atl del är

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

109

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

110

driften som ger effekt; det andra är oväsentligt. Nu tror jag inte alt herr Werner menade att byggandet är betydelselöst, ty driften av t, ex. en skola kan ju knappast ge något resultat alls, om man inte har nägon skolbyggnad. Man kan ju inle driva en utbUdning ulan alt ha en skola. Jag vet inle om herr Werner i det sammanhanget var inne på samma linje som tidigare, alt när en enskild organisation får ja lill ett nytt utvecklingsprojekt skall man också ha driftkostnaderna 100-procentigt läckta under de första fyra fem åren, därefter skall kostnadstäckningen minska.

Det är svårt att hitta bidragsregler för enskilda organisationers verksamhet, det må gälla ungdomsarbetet i kommunerna eller annan verksamhet här i landet. Och det är alltid svårt att få in de religiösa samfunden i samma grupp som övriga föreningar, vilket många gånger beror på all de religiösa organisationerna har andra redovisningsprinciper än så att säga vanliga folkrörelser och intresseorganisationer. I vad jag nu sagt ligger inte någon nedvärdering av de religiösa organisationerna, men vi vet all det råder en skUlnad där. Och det är väl helt naturligt att myndigheterna i etl samhälle, som skaU bistå organisationerna och se tUl att de kan föra ut sin tro och sin idealitet tiU andra länder, också vill ha vissa kontroUmöjligheter för att någorlunda kunna harmonisera arbetet med den allmänna bidragsverksamheten. Det kan väl ibland vara svårt, och det nödvändiggör att vissa organisationer kommer in med ytterligare uppgifter som underlag för ett slutgiltigt beslut inom SIDA. I stort sett tror jag emellertid man kan säga att de pengar som nu står tUl disposition för de olika enskilda organisationerna täcker behovet, och det är min övertygelse att den kraftiga höjning som har skett under de senaste två åren i stor utsträckning har bidragit tUl dessa allmänna möjligheter.

Låt mig sedan säga några ord om det krav som bland andra herr MöUer i Göteborg men även herr Werner i Malmö har framfört och som ingår i punkten 18, där de tre borgerliga partierna kräver en speciell fredskårsenhet inom SIDA. Låt oss då först konstatera att det numera inte finns några direkt svenska projekt i vårt utvecklingssamarbete. Vad vi gör är att lämna stöd till mottagarlandets projekt genom att ställa personal och finansiella resurser till förfogande. Förslaget innebär alt SIDA i sin planering skulle försöka identifiera projekt för vilka det behövs uteslutande den typ av vanligen yngre personal på mellannivå som tillhör fredskåren. Det bUr aUtså då inte den spridning som är önskvärd för att kunna genomföra ett helt projekt.

Det är alltid en fråga om organisationen skaU, som i detta fall de borgerliga begär, följa elt ideellt mönster, så att fredskårstanken är det samlande, eller om man skall välja andra kriterier, såsom länderinriktning eUer arten av program och därmed försöka skapa olika enheter inom SIDA. Jag tror det är synnerligen svårt att säga att det ena är svart och det andra vitt, alt det ena är absolut rätt och det andra absolut fel. Del gäller för SIDA på detta område liksom på aUa andra områden att finna en samarbelsform som verkligen tillgodoser behoven och som dessutom följer det allmänna utvecklingssamarbete som vi har beslutat oss för.

Jag tror alltså därför inte att man, såsom motionärer och reservanter begär, kan sätta upp en fredskårsorganisation som bygger på den

samlande tanken, på den ideeUa glädjen eller på önskan att få arbeta i u-land, utan program- och ländervalsinriktningen bör i stort få bestämma hur organisationen skaU vara uppdelad.

Låt mig bara nämna atl även om fredskårsenhelen har försvunnit inom SIDA, innebär det inte att SIDA helt har lagt av denna verksamhet. Inte mindre än 170 fredskårister får för närvarande finansiellt stöd för verksamhet i u-länderna. Jag tror alltså inte atl fredskårsenhelerha blir vare sig sämre eller bättre om man samlar dem i en enhet, utan här gäller del all hitta arbetsformer som är realistiska.

Herr Werner ansåg att man inle lar tillräcklig hänsyn till de religiösa organisationerna. Om man ser pä de bidrag som har utgått till enskilda organisationer under föregående budgetår liksom under detta, kan man inte där finna atl de religiösa organisationerna är missgynnade i förhållande lUl andra organisationer, som också utför ett storartat arbete på det internationeUa området. Jag skulle tvärtom vilja .säga alt här finns en klar bidragsövervikl för de religiösa församlingarnas arbete i u-länderna.

Med dessa ord, fru lalman, ber jag all få yrka bifaU till utrikesutskottets hemstäUan i punkterna 14 och 18.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr WERNER i Malmö (m) kort genmäle:

Fru .talman! Jag har ingen anledning all direkt angripa herr Göranssons välvilliga anförande, men jag måste nog säga, all han var Utet demagogisk när han talade om de stora bidragen tUl de enskilda organisationerna. Han säger att dessa "fördubblats", vUket kan låta mycket. Men om vi fördubblar det antal ledamöter som nu sitter i kammaren, blir det ändå inle så många. Anslaget har alltså växt liU 12 miljoner kronor.

Man kan också uttrycka det så, herr Göransson, att anslaget till dessa organisationer kommer att bli 1 procent av hela utveckUngsanslaget. Att det anslag som går till missionen och de enskUda organisationerna, vUka gör en så väl omvittnad insats, uppgår liU en så blygsam del av dessa 1 250 mUjoner kronor, tror jag nog kommer atl förvåna det svenska folket. Jag är helt medveten om att det krävs vissa kriterier, all del skall vara kvalitet på projektet samt atl mottagarlandet skaU ge sitt godkännande. Men del är inle där problemet Ugger, utan frågan är i vad mån vi skall anse det lämpligt alt också ge driflbidrag.

Jag vidhåUer den meningen att först när institutionerna kommer i funktion kan någon utveckUng i u-länderna ske. När ungdomarna får undervisning, uppstår en utvecklingseffekt osv. Det är klart alt skolbyggnaden behövs, men den behövs minsann inte i alla lägen. På många håll har jag sett undervisning under bar himmel, men det är klart att institutionerna spelar sin roll. Driften ger dock den reella utvecklingseffekten. Jag lycker nog all parallellen med de religiösa organisationerna här hemma, för vilka det kan vara svårt att finna bidragsformerna, inle är relevant. De projekt det här gäUer är exakt liknande dem SIDA själv genomför - det gäller skolor, sjukhus, alltså sådana institutioner som är religiöst sett helt neutrala.

Jag vill uttrycka den förhoppningen all vi när vi här får informations-

111

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

anslaget uppräknat, inte bara tänker på de folkrörelser som nämndes utan även på att kyrkorna och de humanitära organisationerna skall få sin beskärda del av kakan.

Herr WIRMARK (fp) kort genmäle:

Fru talman! Herr Göransson frågade varför mittenparlierna reserverade sig förra året, medan de i år inte vidhöU sin reservation i fråga om bidrag till enskilda organisationer.

Anledningen är enkel: 1 år har våra synpunkter, som vi ser saken, blivit tillgodosedda i utskottets skrivning. Där sägs för det första att det finns möjligheter att tillmötesgå organisationernas ansökningar. Det betyder att inga ansökningar kommer att avstyrkas på grund av brist på medel.

För det andra säger man, alt den förlängning av kontraktstiden för volontärer som vi begärt kan beviljas, och för del tredje talar man om att driftbidrag också kan utgå. Detta hade vi begärt. Eftersom molionen inte är avstyrkt utan funnen besvard av utskottet, är vi nöjda med detta.

Låt mig beträffande fredskåren bara säga alt anledningen till vår reservation här är att vi finner den verksamheten betydelsefull när det gäUer att kanaUsera ungdomens intresse i biståndsverksamheten. Vi tror att det ulan atl bryta med andra principer är möjligt att finna projekt, där en övervägande del fredskårister kan arbeta. Vi tror också att det inom SIDA går att upprätta en enhet utan att bryta med andra principer för den administrativa stmkturen. Det kanske viktigaste av aUt, fru lalman, är att fredskårsarbetel sker i samråd med ungdomsorganisationerna. Där tycker vi atl del för närvarande brister. Vi vill ha ett organiserat, regelbundet samarbete, och det hoppas vi kommer att upprättas.

112

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Fru talman! Om nu herr Werner i Malmö tycker att de statliga bidragen har ökat för sakta, vågar jag ändå påstå alt den procentuella ökning av de statliga bidragen till frivUUgorganisationerna som skett under senare år har varit kraftigare än vad den frivilliga insamligen har gett till resultat. Därined kan jag också påstå atl staten har åtagit sig ett ökal ansvar för de olika organisationernas u-landsarbete.

Jag nämnde tidigare svårigheterna att finna bidragsformer för driften av organisationernas projekt i u-länderna, och inte heller herr Werners i Malmö anförande gav mig något uppslag. Om man gick in för en hundraprocentig bidragslinje tUl aUa projekt och önskemål som organisationer StäUer, då vore det inte längre de enskilda organisationernas projekt ulan samhällets egna. Då kan lika gärna samhället överta det hela och utföra insatserna i egen regi.

Därför måste del alltid finnas en viss balans mellan insamlade medel och statliga bidrag. Så resonerar många av de stora humanitära organisationerna, t. ex. Röda korset och Rädda barnen. Man vill inle alt det statUga bidraget skall bU för stort, därför att då försvinner en del av den idealitet som ligger bakom organisationernas existens.

Jag är glad atl jag har uppfattal miltenpartierna rält, atl de nu har accepterat de allmänna kriterierna för hur anslagsgivningen till organisa-

tionerna skall gå till och att de därför inle har kommit med någon reservation i år. Jag delar naturiigtvis inle herr Werners åsikt om en speciell fredskårsenhet.

Herr WERNER i Malmö (m) kort genmäle:

Fru talman! Om herr Göransson menar att de statliga bidragen till organisationerna har ökat mer än vad organisationerna har expanderat i fråga om insamlade medel sä är det något mycket tvivelaktigt. Låt vara att det kan vara så om man räknar in de stora anslagen vid katastroflägen, exempelvis katastroferna i Östpakistan. Men då avlastades ju staten uppgiften att kanalisera pengarna. Där var det inte fråga om utvecklingsbistånd i vanlig mening ulan om ren katastrofhjälp.

Herr Göransson ger sig in på resonemanget atl staten, om den ger hundraprocentiga bidrag lill organisationernas drift, lika gärna kan överta del hela. Min avsikt var att staten endast skulle lämna stöd under en del år. Man kan väl praktisera "biandekonomi" också i det här sammanhanget.

Det vore väl en utomordentlig affär för staten att använda sig av dessa administrationskanaler, vilka är billiga och representerar en effektivitet som minsann inte erbjuds överaUt. Det vore väl ett utmärkt sätt för skattebetalarna att få sina u-landspengar placerade på etl betryggande sätt. Det är inle fråga om att staten skall täcka samtliga kostnader för organisationernas verksamhet, utan meningen är alt staten skall stödja dem.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Fru talman! Visst är det en viss form av blandekonomi i dag, eftersom staten slår för en del och de frivilliga organisationerna för en annan. Men jag tror atl herr Werners i Malmö tal om atl del vore ett billigt sätt att få ut våra skattepengar om vi lät våra organisationer sköta detta arbete är felaktigt. Det kan låta som om hans påstående vore riktigt, men det finns en baksida på all verksamhet utomlands, nämligen att dessa människor kommer tUlbaka. Vem skall då ha ansvaret för dem? Vi har med all rätt krävt att de människor som är ute i u-landsarbete på svenska statens bekostnad, via SIDA eller via internationella organ, skall ha sitt arbete tryggat när de kommer hem, att de skall ha möjligheter att fortsätta sina studier osv. De frivilliga organisationerna kan aldrig ge sina anställda den trygghet som staten har skyldighet atl ge. Därför tror jag att det vore ell farligt sätt att göra som herr Werner föreslår. Det kunde ha varit ett billigt sätt under en tid att få ut mer u-landsbistånd, men det skulle absolut inte vara förenligt med vår långsiktiga politik vare sig när del gäller ländernas önskemål eller önskemålen hos människorna i vårt eget land om större trygghet etc.

Fru andre vice talmannen anmälde atl herr Werner i Malmö anhållit att till protokollet få antecknat att han inle ägde rält till ytterligare replik.

113

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

114

Herr MÅBRINK (vpk):

Fm talman! 1 vänsterpartiet kommunisternas motion nr 57 hemställes om etl betydligt större stöd än det som nu ges till befrielserörelserna i Angola, Mogambique och Guinea-Bissau. Vi kräver vidare att stödet skall ges villkorslöst, dvs. befrielserörelserna skall själva ha rätt att få disponera över de anslagna medlen.

I flera hundra år har de portugisiska koloniaUsterna plundrat i dessa tre länder. Angola är ett av Afrikas största och mineralrikaste länder och är därför den betydelsefullaste koloni som Portugal har. Angola är tre gånger större än Sverige och ca 14 gånger större än Portugal.

Vad det handlar om i dessa tre länder är att Portugal med hjälp av NATO-länder bedriver ett imperialistiskt rövarkrig av samma karaktär som USA-imperialisternas utrotningskrig i Indokina. Portugal är ett underutvecklat land, befolkningen lever i misär, och en stor del är fortfarande analfabeter. Men befolkningen i Portugal blir alltmer medveten om alt dess befrielse måsle vara dess eget verk. Befolkningen har börjat organisera sig mot fascistdiktaturen och ställer krav på demokratiska fri- och rättigheter. Naturiigtvis möts dessa krav med hänsynlös terror av fascistjuntan.

Samtidigt bedriver befrielserörelserna MPLA i Angola, FRELIMO i Mozambique och PAIGC i Guinea-Bissau en mycket framgångsrik kamp mot förtryckarna. Befrielserörelsernas krav kan sammanfattas i nationellt oberoende och självbestämmanderätt. Mol dessa krav svarar fascislerna i Portugal med ännu hänsynslösare krigföring. Man använder napalm, splitterbomber och nu i allt större utsträckning kemisk krigföring. Det är främst i Angola som denna kemiska krigföring bedrivs. De kemiska giftmedlen drabbar i första hand civilbefolkningen. 1 Angola har enligt MPLA två tredjedelar av skörden i de befriade områdena förstörts. Delta innebär att större delen av befolkningen där lider av akut hungersnöd, USA är naturligtvis leverantören av dessa kemiska giftmedel.

Portugal kan inte ensamt fortsätta att hålla tUlbaka folkens krav om frihet, om inle hjälp erhålles från NATO och dess imperialistiska medlemsländer. Några exempel; Mellan 1949 och 1961 fick Portugal av USA 370 mUjoner dollar i hjälp. 80 miljoner dollar avsåg ekonomisk utveckling och 270 mUjoner dollar avsåg militärt understöd. 1962—1968 gav USA Portugal militär hjälp för 33,7 miljoner dollar; till detta ekonomiska bidrag kommer ett icke närmare specificerat "försvarsbidrag".

Västtyskland är ett annal NATO-land som understöder Portugals utrotningskrig i dess kolonier. Västtysklands enda utländska militärbas är belägen i Beja i Portugal. Dessutom har västtyska armén ett träningsläger i Santa Margarida. För detta skall Västtyskland i gengäld hjälpa Portugal i dess krigsansträngningar. USA och Västtyskland ger alltså gratis krigs-hjälp tiU Portugal. Orsakerna till detta västtyska engagemang är att de västtyska monopolföretagen får exploatera en del av koloniemas råvaror. Det största västtyska projektet är Kmpps utvinning av järnmalm i Cassinga i Ängola; dessutom exploateras andra mineraler, bl. a. uran, i Mogambique och Angola.

Bland andra "roffarländer" kan man finna Frankrike, England och

Belgien. När del gäller svenskt engagemang i Portugal och dess kolonier ligger svensk monopolkapitalism inte långt efter andra imperialistiska länder.

Sedan början av 1960-talet går den största andelen av u-landsin-vesteringarna till Afrika. 1965 utgjorde svenskt investerat kapital i svenska produktionsföretag i Afrika 385 miljoner kronor. Av de utländska företag som etablerades i Portugal 1965 var nästan en tiondel svenska. 1971 fanns där ett 60-tal företag som helt eller delvis var svenskägda.

De svenska förelagen har främst engagerat sig i varvs-, textil- och pappersmasseindustrin. Det är naturligtvis de låga lönerna som lockar den svenska storfinansen atl etablera sig i Portugal.

Vilka företag är det som etablerat sig i Portugal? Låt mig nämna Eriksbergs mekaniska verkstad och Kockums, som tillsammans med holländska och portugisiska intressen byggt världens största reparationsvarv, Lisnave. Detta varv har tillverkat flera krigsfartyg som sedan använts i kolonierna mot befrielserörelserna. I det här sammanhanget bör det vara på sin plats att nämna att arbetarna vid Eriksberg kraftigt protesterat mot detta svenska engagemang i Lisnave. Etl annat storl förelag i Portugal är Billeruds AB, som investerat 250 miljoner kronor i cellulosaindustrin. De svenska textilföretagen Algols och Melka betalar sina arbetare i Portugal 1:25 kronor per timme.

Alt jag nämnt svenska investeringar i Portugal beror på att investeringarna innebären ekonomisk hjälp till fascistdiktaturen och underlättar krigföringen i kolonierna.

Svenska företagsinvesteringar har också gjorts i de tre kolonierna. Men det är svårt att få fram storleken av dessa investeringar och vilka företag det handlar om. Motiveringen för atl investeringarna hålls hemliga skulle vara risken för konkurrens. Del är naturligtvis en felaktig motivering. Det rätta förhållandet är att den internationella opinionen vänt sig mot den portugisiska fascismen och imperialisternas investeringar i kolonierna.

Representanter för Sveriges Allmänna exportförening företog i början av 1950-talel en serie besök i olika afrikanska stater. I rapporten från den tredje resan, som gällde Angola och Mozambique, nämns alt flera svenska företag redan var etablerade i de portugisiska kolonierna. Bl. a. framhålls att Bolidens Gruv AB fått koncessioner på malmletning både i Angola och Mosijambique. Några svenska planlageägare omnämns också.

Trots Portugals intensifierade krigföring i kolonierna har inle motståndsviljan på något sätt kuvats. Tvärtom, befrielserörelserna noterar allt större framgångar. Stora områden är befriade. I dessa områden bedrivs ett ekonomiskt och socialt arbete. Men naturligtvis arbetar befrielserörelserna under svåra ekonomiska förhåUanden, Det råder stor brist på sjukvårdsmateriel; man saknar så enkla smärtstUlande medel som magne-cyl. Genom den ökade kemiska krigföringen råder brist på livsmedel. Transporten av nödvändiga varor måste ske under svåra förhållanden. Trots ett väl utbyggt undervisningssystem i de befriade områdena saknas undervisningsmaterieL

Sveriges bidrag tiU de tre sociala befrielserörelserna i Portugals kolonier borde vara av en helt annan storlek än som är fallet i dag. Man

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

115

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

116

måste ställa frågan: Vad är orsaken till alt man inte ökar stödet kraftigt? Är del hänsynen till de svenska monopolkapitalisternas lysande affärer i Portugal? Är det påtryckningar från detta håll som gör att regeringen struntar i befolkningens omedelbara behov av hjälp?

Vi har i vår motion också tagit upp frågan om villkorslöst stöd till befrielserörelserna, SIDA:s stöd till befrielserörelserna har karaktären av s, k, humanitärt bistånd. Principen om humanitärt bistånd bygger på föreställningen att vissa av befrielserörelsernas verksamheter är humanitära och värda stöd, medan andra bör undandras stöd. Denna princip är ohållbar och strider mot principen att biståndet bör vara obundet.

Gränsen för vad som är humanitärt är omöjlig att definiera och i praktiken flytande.

Det är riktigt alt befrielserörelserna behöver medicin, skolmateriel och kläder. Men man kan inte skilja detta materiella stöd från annat, mindre fint stöd. Vad skall medicinen vara till om man inte kan försvara sina sjukhus och kliniker? Om inte befolkningen hade vapen, skulle heller ingen skola kunna fortsätta undervisningen. Vi anser således att allt materiellt stöd är humanitärt,

MPLA, FRELIMO och PAIGC har inte begärt att få vapen från Sverige, men däremot är dessa organisationer lagliga representanter för sitt folk och bör då också ha rätlen alt disponera de skänkta medlen efter sitt folks behov,

SIDA:s metod atl inte låta mottagaren fritt disponera de anslagna medlen utan att ur befrielserörelsernas prioriteringslistor välja ut "humanitär" utrustning för inköp av SIDA och transport lill respektive område är ett tecken på förmynderi i biståndsgivningen. Solidaritet med de folk som under FRELIMO:s, PÄIGC;s och MPLAs ledning kämpar för sina länders frihet fordrar att man erkänner dessa folks rätt alt själva disponera biståndet.

Fru talman! Vi har i motion 935 begärt ett bistånd lUl Cuba för budgetåret 1972/73 på sammanlagt 225,5 miljoner kronor. Vår motivering för detta är att Cuba är ett land som på mycket kort tid avskaffat analfabetismen och återgivit människorna deras värde, således ett land som på bästa sätt kan disponera de medel som erhålles. Trots de stora framsteg som gjorts lider landet stor brist på materiel, bl, a, sjukhus- och undervisningsmateriel. Jag vill hänvisa tiU att SIDA erhålUl en fuUständig förteckning över vad Cuba är i omedelbart behov av, SIDA och ABF har även genom besök i landet kunnat konstatera bristen på ovannämnda medel. Vi anser det därför nödvändigt att biståndet ökas med det belopp vi föreslagit,

USA-imperialisterna blir i sina angrepp mot de indokinesiska folken alltmer desperata. De kriminella bombningarna av Demokratiska republiken Vietnam har trappats upp i stor skala. Svaret på USA-imperia-Uslernas brott kan bara bU elt: ökat stöd lUl de indokinesiska folken,

I propositionen I år 1972, bilaga 5, föreslås att den finansiella ram som angavs av 1970 års riksdag för stöd till DRV skaU fullföljas under budgetåret 1972/73 med ett humanitärt bistånd om 25 miljoner kronor samt alt 50 miljoner kronor skall anvisas för ålemppbyggnadsbistånd,

1 motionen 182 slår vi än en gång fast att detta är en reträtt från de

löften som regeringen givit inför sitt partis kongress 1969, Stödet bör i sin helhet vara utbetalat under dessa tre år utan någon återbetalningsskyldighet eUer ränta, Della var aUtså urspruhgslöftet.

Det är vidare angeläget att, mot bakgrund av USA-imperialisternas nya förbrytelser mot DRV, det svenska folkets soUdaritet med det kämpande vietnamesiska folket och protest mot USA-regeringens handlande kommer till uttryck i att det statliga ekonomiska stödet, som skall ges under budgetåret 1972/73, skrivs upp, 100 miljoner kronor bör då vara ett minimikrav.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Fru lalman! Största delen av herr Måbrinks anförande gällde de sociala befrielserörelserna, som behandlas under punkten 5 i utskottets betänkande. Det är fel när herr Måbrink säger att SIDA och UD skulle tillämpa en förmyndarprincip. Herr Måbrink och utskottet är överens om att miUtärt stöd inte kan lämnas av ett neutralt land. När det gäller del civila bistånd som utgår har inget varuslag, varom önskemål framstäUts av befrielserörelserna, föranlett avslag av principiella skäl. Biståndet ges i detta fall på samma sätt som i fråga om aUt annat vambistånd som går till regeringar i olika länder. Allt sådant bistånd utgår i form av varor och utgår alltså inte heller till regeringarna i form av checker.

Det som har hänt är tvärtom en breddning av biståndet till befrielserörelserna, så att det medicinska inslaget relativt sett har minskat och biståndet mer och mer kommit att gälla sådana sektorer i befrielserörelsernas arbete som har en utvecklingseffekt, dvs, särskilt utbildningsbiståndet. Det bistånd som utgår gäller sålunda böcker, papper, skolulrustning för alfabetisering, civila konsumtionsvaror, kläder, skor, tyger och livsmedel. Det gäller mediciner, vaccin,förbandsmateriel och blodplasma. Och till skUlnad från vad man kan utläsa ur den kommunistiska motionen utgår också bistånd i form av lastbUar, transportmedel av annal slag, radiosändare osv.

Någon förmyndarprincip för detta civila bistånd tillämpas alltså inte. Avslag på framställningar har icke gjorts av principiella skäl.

Herr MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Fru talman! Det kanske är riktigt atl SIDA väljer på den lista som befrielserörelserna har lämnat till SIDA över sina hjälpbehov. Men den listan har man naturligtvis lämnat, därför att SIDA har begärt den och därför alt vi har den här bestämmelsen om all det skall vara rent humanitärt bistånd. Önskemålet från befrielserörelserna är ju att de skall få de medel som anslås och själva bedöma vad de är i behov av och köpa in del. Det är detta det handlar om. I och med alt man inte kan gå med på denna begäran, är det ju ändå fråga om ett förmyndarskap, SIDA skall hela liden bestämma vad som skall köpas in, SIDA skall sköta inköpet. Befrielserörelserna får inte dessa pengar för att själva göra prioriteringen och sköta inköpen.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Fru talman! Biståndet beslutas givetvis av de svenska bistånds-myndigheterna i samråd med de representanter för befrielserörelserna som kommer till tals med våra biståndsmyndigheter. 1 det avseendet föreligger alltså ingen skillnad mellan bistånd lill befrielserörelser och bistånd till regeringar, där man också har ett sådant samråd. Någon kritik från befrielserörelserna har inte förekommit på den punkten all SIDA skulle ha bestämt att den eller den varan icke finge komma med. Där har alltså herr Måbrink uppenbarligen dåliga informationer. Han har inte ordentlig kontakt med den inställning som befrielserörelserna har i det här avseendet.

Herr MÅBRINK (vpk) kort genmäle;

Fru talman! Jag vill bara konstatera atl herr Hellström trots sitt vackra tal här för en stund sedan om behovet av att stödja befrielserörelserna inle är beredd att gå med på vårt förslag att anslå 20 miljoner kronor till respektive befrielserörelser i de tre kolonier det gäller. 20 miljoner lill var och en av dessa befrielserörelser är ändock en myckel liten summa. Men däremot är herr HeUström tydligen i dag beredd att anslå 177 miljoner kronor till IDA. Jag konstaterar att herr Hellström inte är med på att ge ett större och bättre stöd till dessa sociala befrielserörelser.

118

Herr ÄSLING (c):

Fm talman! Den som lyssnat till dagens u-landsdebatt har kunnat notera ett nytt inslag av kritik och analys, som på elt markant sätt bryter av mol den u-landsdebatt som fördes under 1960-talet. Det behövs dock ännu mer av vilja till analys av erfarenheter från konkreta projekt och vilja att lära av debatten även i mottagarländerna. I alltför stor utsträckning har u-landsdebatten i vårt land förts frikopplad från den verklighet den borde spegla. Den har i alltför hög grad varit ensidigt teoretisk, för all inte säga akademisk. Det har funnits inslag av den arten också i dagens debatt.

I den ekonomiska, sociala och politiska frigörelseprocess som mänga u-länder genomgått under de senaste årtiondena har de kooperativa rörelserna spelat en framträdande roll. 1970-talet har av Internationella kooperativa alliansen proklamerats som det kooperativa utvecklingsårtiondet. Då jordbruket är så dominerande i u-länderna, är del också naturiigt att jordbrukarnas internationella organisation, IFAP, efter sin förmäga också stöder det kooperativa utvecklingsarbetet. Det mest karakteristiska för detta årtionde, fömtom enprocentsmålet, måste nämligen vara att mobilisera samarbetsviljan och de mänskliga resurserna - dvs. att hjälpa människorna i de unga länderna att hjälpa sig själva. Och i detta sammanhang har de kooperativa idéerna visat sig vara ett verksamt medel.

I de allra flesta u-länder finns nu ett väl förankrat intresse för kooperativ utveckling. Det har också tagit sig uttryck i att FN:s generalsekreterare nu följer upp olika resolutioner genom att till ekonomiska och sociala rådets femtioandra sammanträde nu i maj

framlägga en utredning om hur den kooperativa rörelsen skall främjas under det andra utvecklingsårtiondet.

1 vårt land har de kooperativa rörelserna, såväl de konsumentkooperativa som den lantbmkskooperativa, sedan 1950-talet ägnat ett betydande intresse åt u-landsbiståndet. En väsentlig del av dessa insatser har kanaliserats genom del gemensamma organet för u-landsbistånd, Swedish Cooperalive Centre. Anledningen till dessa aktiviteter från de svenska kooperativa rörelserna var till en början atl efterfrågan på råd och bistånd i och med u-ländernas poUtiska frigörelse kom atl växa mycket snabbt. Erfarenheterna har sedan visat att kooperation är en effektiv väg tUl självhjälp och att dessa rörelsers vägledande idéer står väl i samklang med u-ländernas egna planer och förutsättningar. Del finns alltså starka skäl att ifrågasätta om inle det svenska biståndsprogrammet borde ha ett större inslag av kooperativt utvecklingsarbete.

I mycket stor omfattning är det en fråga om hur man skall kunna förbättra förhållandena för fattiga bönder och lantarbetare i u-länderna.

De kooperativa samverkansformerna är dock applicerbara långt utanför lantbrukets och Uvsmedelsdislributionens områden. Del är i princip samma problem man har att göra med vid utvecklingen av annan industri i u-länderna.

En annan central fråga i detta sammanhang är u-landsböndernas förutsättningar alt själva delta i utvecklingsarbetet för atl höja livsmedelsproduktionen i världen. Det är frågan om den Ula organiserade handeln med råvaror på världsmarknaden och denna handels ruinerande effekter för såväl producenter som av råvamexporten beroende u-länder.

Vi vet från den jordbrukspolitiska debatten här hemma, att världsmarknadspriserna på livsmedelsråvaror inte står i något funktionellt samband med produktionskostnaderna ens i de länder som genom t. ex. låga löner har låga produktionskostnader.

Priserna bestäms i stället av bl. a. marginella utbud av små kvantiteter. Vi vet också att världshandeln är illa organiserad, för att inte säga manipulerad av vad man på modernt språk skulle vilja kalla multinationella intressen; Det är inget tvivel om atl utvecklingsländerna med sina bristande resurser för marknadsföring och förädling befinner sig i ett besvärligt underläge i dag.

Effekten av de starka prisvariationerna och den negativa utvecklingen mot starkt försämrade terms of trade för råvaror är att den enskilde producenten inle på ett rationellt sätt kan planera för en varaktig produktion. En första förutsättning för en långsiktig produktionsplanering är att man med någon grad av säkerhet kan bedöma del ekonomiska resultatet.

Lantarbetaren och u-landsbonden har i regel inte tillgång till den typ av välutvecklade marknadsorgan som t. ex. de kooperativa rörelserna i Nordeuropa utgör. Han är dessutom förmodligen den minst skickade all spekulera mot höga odds. Man kan då inte heller förutsätta att u-ländernas producenter med någon entusiasm skall söka ta utvecklingen i egna händer. Det är ett alltför allvarligt spel med de knappa resurser de har till förfogande.

Frågan om en stabilisering av priserna på råvaror i internationell

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

handel har ägnats ett betydande intresse i olika internationella sammanhang. Det har också lett tUl att avtal har träffals för vissa varugrupper: vete, kaffe, kakao etc. Det ligger i sakens natur att överenskommelser på detta område dock är svåra att åstadkomma. Del är svårt att mobUisera den solidaritet över gränserna som behövs för all avtalen skall få en reell betydelse, UNCTAD;s rekommendation vid konferensen i New Delhi 1968 om önskvärdheten av att FN:s medlemsländer i princip ställer sig positiva till åtgärder för atl stabUisera och förbättra producenternas förhandlingsposition har tyvärr inle lett tUl några konkreta åtgärder, UNCTAD:s resolution om minimiinkomst för de i lantbruket sysselsatta har för övrigt inte följts upp av UNCTAD själv.

För elt land som vårt är del i elt läge som delta utomordentligt viktigt alt vi håller dessa frågor levande och söker påverka världsopinionen för framåtsyftande positiva lösningar. Vår u-landspolitik måste på detta sätt ses i ett större sammanhang.

Jag noterar med tillfredsställelse och tacksamhet mot bakgrund av vad jag här sagt, all utskottet delar den av mig i motionen nr 950 framförda uppfattning att "det är önskvärt alt tillvarata de möjligheter som Sverige har för alt tillgodose mottagarländernas önskemål om bistånd på kooperationens område". Utskottet anser också, atl "man bör utreda frågan hur den rika fond av erfarenheter som finns inom de svenska kooperativa organisationerna bäst skall kunna mobUiseras för ökade biståndsinsatser".

Detta är bra, det är utomordentligt bra. Däremot förekommer i utskottets betänkande ett par meningar som jag inte kan låta passera opåtalade. Med hänvisning bl, a, till siloprojekten i Tanzania och Indien samt fredskårsprojektel i Zambia finner utskottet alt "de strävanden som molionen vill främja i stor och växande utsträckning redan beaktats i det svenska biståndsprogrammet". Del är tyvärr inte så. Och just de projekt som utskottet anför ger exempel på hur man med en kooperativ inriktning av biståndsinsatserna skulle fått en annan och för mottagarländerna bättre anpassad typ av projekt. Utskottets exemplifiering är alltså en bekräftelse på att man i del svenska biståndsarbetet behöver ett starkare inslag av kooperation, inte på att dessa behov redan är tillgodosedda. Jag hoppas emellertid nu efter den positiva skrivning utskottet presterat att den aviserade utredningen kommer alt ta upp dessa frågor till närmare analys, eftersom de är av grundläggande betydelse för u-landsbiståndets fortsatta utveckling.

120

Herr LINDAHL (s):

Fru talman! Om herr ÄsUngs motion om ökat u-landsbistånd på kooperationens område vill jag gärna säga något positivt, Mina många vänner inom konsumentkooperationen ger den också sitt stöd. Man instämmer gärna i motionens krav alt formerna och förutsättningarna för en betydligt ökad satsning på kooperativt utvecklingsarbete även via det offentliga biståndsanslaget bör utredas. Mellan producent- och konsumentkooperationen råder beträffande u-hjälpen elt förtroendefullt och resultatgivande samarbete. Båda dessa organisationer vill nämligen arbeta för den samverkan mellan människor som är grunden för all kooperativ

verksamhet.

Utrikesutskottet säger sig också ha konstaterat att "de länder som Sverige samarbetar med i ökad utsträckning anlägger en positiv syn på kooperationen". Detta är i och för sig inte överraskande, men det är likväl glädjande att utskottet gör denna iakttagelse. Utskottets slutsats att kooperationen i växande utsträckning beaktas i det svenska biståndsprogrammet får väl bedömas som riktig. Som exempel pä förestående insatser på det kooperativa området kan nämnas planerade projekt i Ceylon, Indien och Zambia. Kanske kan listan kompletteras med Bangladesh som kraftigt understrukit behovet av hjälp från Sverige i vad avser den kooperativa rörelsens utveckling.

Jag finner det tUlfredsställande att utskottet delar uppfattningen, som också molionen ger uttryck åt, att "man bör utreda frågan hur den rU

Redan kortsiktigt bör emellertid den ömsesidiga kontakten verka stimulerande på den ideologiska debatten inom i-ländernas kooperation. Alla de problem som fanns inom svensk kooperation för ett halvsekel sedan eller mera är dagens problem i u-länderna. Varje medverkan lill en vidare utveckling av kooperationen i u-land är samtidigt ett bidrag till den långsiktiga, fredliga lösningen av u-landsfrågorna i storl. Såväl i u-länderna som i olika internationella organ är man positivt inställd till kooperationens möjligheter i detta utvecklingsarbete. Detta har konstaterats tidigare men slås fast också i utskottets betänkande. Kooperationens medverkan till att göra detta arbete effektivt måsle ske på olika nivåer och kan vara både mödosam och kostsam, men den utgör en ideologisk stimulans också för kooperationen i vårt eget land.

Fru talman jag har inget yrkande.

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

Herr KOMSTEDT (m):

Fru talman! Efter en lång dags debatt om u-landsproblematiken är naturiigtvis det mesta sagt. Jag tror att alla i denna kammare är ense om att vi alla har ett ansvar för den tredje världen och dess problem. Frågan

121

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

är endast hur man på bästa sätt skall kunna lösa problemen och ge största möjliga hjälp. Därför tror jag det är olyckligt när man i debatten, inle bara i kammaren ulan även och kanske ännu mer på fältet, går till ytterligheter både på den ena och på den andra sidan. För u-ländernas eget bästa gäller det atl balansera debatten. Det får inte bli någon budgivning modell auktion om u-landsbiståndet - därmed tjänar vi inte syftet med u-landshjälpen bäst. Om man diskuterar denna fråga man och man emellan märker man nämligen all svensken inle har så förfärligt stor förståelse för u-landsproblemen. Skall vi lyckas i vår strävan att öka biståndet gäller del att på ett vettigt sätt föra ut frågan tiU människorna,

Vpk:s representant herr Måbrink lyckades på ganska många ställen i sitt anförande tala om imperialism och utsugning — det skall bli intressant att se hur många gånger det blir i protokollet. Man frågar sig hur vpk egentligen vill ha det. Den ena dagen förföljer partiet den privata företagsamheten på alla sätt, och det klimat som i dag råder för företagsamheten i detta land är inle det bästa. Många lar också konsekvenserna härav och flyttar sina företag utanför landels gränser. Då fortsätter vpk förföljelsen där och är beredd all tala om atl delta är en hjälp till imperialism och utsugning i de andra länderna.

Jag tror inte att det är så enkelt. När vpk nu förföljer svensk företagsamhet som etableras utomlands skulle man egentligen inle göra det. Man har ju nått sitt mål i och med att man lyckats driva ut privat företagsamhet ur landet. Följden därav har vi sett: Vi har i dag i detta land arbetslöshet och svåra ekonomiska förhåUanden som undergräver vår förmåga all tUl tredje världens länder ge hjälp i den omfattning som det här handlar om.

Fru talman! Jag har inget speciellt yrkande; jag har bara velat till protokollet få antecknat att jag tror att vi alla tjänar på atl föra den här debatten pä ett mera balanserat sätt än vad den hittills upplevts.

122

HerrBERGQVIST(s):

Fru lalman! Jag vill la upp tvä saker: dels ländervalet, dels enprocentsmålel.

Det har tidigare här i debatten framhållits att de sociala och politiska faktorerna har en avgörande betydelse för utvecklingsprocessen. Mot den bakgrunden är det rimligt att man visar återhållsamhet med nya svenska biståndsinsatser till länder med regimer som inte är intresserade av en social utveckling. Likaså bör man vid en utvidgning av mottagarkretsen för biståndet främst välja de länder som har både behoven och framstegsviljan.

Om jag ser på den struktur som det bilaterala biståndet har i dag, upplever jag det så att strukturen inte fullt ut står i överensstämmelse med det synsätt som ligger lill grund för ländervalsresonemanget, Å andra sidan kan det finnas en del skäl för att det förhåller sig så, eftersom biståndsarbetet har långa planeringsperioder och kräver kontinuitet och stadga. Några hastiga omställningar kan man inte räkna med. Men just därför att planeringstiderna är långa och därför alt det ofta kan finnas praktiska skäl som talar för att man fortsätter med nya insatser där man redan har erfarenhet och är inarbetad, är det som jag ser det desto

viktigare att själva planeringsarbetet redan från böfian starkt präglas av den grundsyn som innebär att man ser biståndsarbetet i samband med de sociala och politiska förhållandena.

Med det här vill jag mte ha sagt annat än atl det svenska u-landsbiståndet vid en internationell jämförelse står sig myckel bra. De svenska skattebetalarna har ingen anledning att känna att man misshushållar med deras pengar. Tvärtom tror jag alt vi på det hela taget kange ett mycket gott betyg åt det svenska biståndsarbetet,

1 den här debatten har det förekommit helt olika siffror i fråga om vad enprocentsmålel skulle innebära i kronor räknat. Det är väl angeläget atl man försöker komma överens om hur det kan förhålla sig.

Enligt långtidsutredningen kräver enprocentsmålet ett anslag på 2,3 miljarder budgetåret 1974/75, Nu har emellertid den samlade produktionen inte ökat så snabbt som långtidsutredningen räknade med, och om man justerar med hänsyn till vad man vet om produktionen förra året kommer man ner till ett anslag på 2 260 miljoner. Vi skall aUtså öka anslagen från I 1/4 miljard nästa budgetår till 2 1/4 miljard budgetåret 1974/75,

Om vi även det näst sista året ökar med 25 procent, så skulle vi i sista omgången behöva öka med 46 procent — etl påslag på ungefär 710 mUjoner kronor, allt enligt långtidsutredningens fömtsättningar. Att det inte räcker med en 25-procentig stegring sista året hänger framför allt samman med att Sverige liksom andra länder i Västeuropa för etl tag sedan översköljdes av den största prisstegringsvåg som vi har haft sedan Koreakriget,

Eftersom vi haft en 25-procentig anslagshöjning i löpande priser, så har den något snabbare prisutvecklingen inneburit alt man avdelat mindre reala resurser till u-hjälpen än man skulle ha gjorl om prisutvecklingen hade varit mmdre markerad.

Vilka möjligheter finns det då alt klara en höjning på ca 700 miljoner sista året? Herr förste vice talmannen Bengtson förvånade mig verkligen när han talade om att det kan synas närmast oöverstigligt all på etl enda budgetår göra en så stor höjning. Centerpartiet har ju verkligen varit ute och intecknat framtiden i många olika sammanhang, och det har varit fråga om mycket stora summor som man skulle plocka fram med kort varsel.

Nu upplever vi en hård konkurrens mellan olika utgifter på statsbudgeten. För den statsbudget som riksdagen behandlar i vår ökar utgifterna med 7 000 miljoner kronor i förhållande till förra året. Men av dessa 7 000 miljoner kunde bara ungefär 400 miljoner användas till nya åtaganden. Resten går till kostnadsstegringar, olika automatiska utgiftsökningar och en utbyggnad i enlighet med redan tidigare fattade beslut.

Om man gör ett räkneexempel och överför den här situationen till budgetåret 1974/75, kan man säga att 300 av de 700 miljonerna biståndspengar går in i de automatiska utgiftsstegringarna, och de 400 miljonerna i extra ökning kan klaras med den del av de automatiska inkomststegringarna som inte är uppbundna. Enligt del här exemplet skulle det alltså inte behövas någon skattehöjning för att klara enprocentsmålet. Sedan är det en annan sak om man aktualiserar andra

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

123

Nr 71

Onsdagen den 3 maj 1972

Det statliga utvecklingsbiståndet

angelägna reformer som kan motivera en inkomstförstärkning.

Dessutom bör det understrykas alt i dessa "automatiska" utgiftsstegringar på 7 miljarder i kommande budget ligger ju rader av reformer och förbättringar. Det är bara det atl man har bundit upp politiken i flera faU på mer än ett år, och därför kommer man i en enstaka budget alt uppleva alt handlingsutrymmet för nya åtaganden är begränsat. Men här är det alltså fråga om 700 miljoner totalt som inle kommer som en överraskning och som man ell par år i förväg kan försöka bereda utrymme för bland andra utgiftsökningar.

När riksdagen 1968 fattade beslut om att enprocentsmålet skulle vara uppfyllt 1974/75, så hade man bakom sig flera års debatt om olika utbyggnadsalternativ, många ganska långtgående. Man. stannade för budgetåret 1974/75 därför att man ville ha en realistisk målsättning och vara säker på att man skulle kunna gå i land med vad man hade föresatt sig, I procent 1974/75 angavs då som etl minimimål. Jag skulle uppleva del som myckel tragiskt om den svenska riksdagen inte kunde klara detta. 1 ett läge där de grundläggande ekonomiska förutsättningarna ändå inle förändrats på något avgörande sätt skulle del vara ett nederlag för oss politiker, en allvarlig motgång i arbetet på en vidgad internationell solidaritet.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

På förslag av fru andre vice talmannen beslöt kammaren uppskjuta den fortsatta överläggningen rörande delta betänkande samt behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan lill kl. 19.30.

§ 6 Interpellation nr 134 ang. förläggning till Alvesta av en godsterminal och godsbangärd

124

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c), som yttrade;

Fru talman! Beträffande de i sammanhanget aktuella orterna för placering av en godsterminal och en godsbangård - Nässjö, Alvesta, Räppe och Berganäs - har SJ-distriktet i Växjö begärt atl förslaget i fråga om Räppe blir föremål för ytterligare utredning. Om planerna förverkligas skulle dit förläggas den verksamhet som för närvarande utföres vid godsmagasinet i Växjö; samtidigt skulle det gods som nu går över Alvesta i huvudsak dirigeras över Räppe. Alvesta skulle därmed förlora en stor del av sin betydelse som godsbangård. Enligt uppskattningar framtvingas en inskränkning av personalen där med ett tiotal anställda.

Det finns anledning hysa stora betänkligheter mot den lokalisering till Räppe som planeras. Enligt min mening talar övervägande skäl för att godsterminalen och godsbangården förlägges till Alvesta. Företrädare för de SJ-anställda har påpekat att investeringen i Räppe knappast kan tänkas bli lönsam. Man ifrågasätter om systemet med conlainertranspor-ter kommer att bli av den omfattning som är en fömtsättning för att Räppeprojeklet skall löna sig.

Till detta kommer att det för närvarande föreligger överkapacitet på

bangården i Alvesta; del är givetvis angelägel alt denna utnyttjas. Därmed Nr 71

skulle investeringarnas omfattning kunna begränsas. Det skulle sålunda Onsdagen den

vara möjligt att till mindre kostnader vinna de fördelar i fråga om niai 1972

rationaliseringar och kortare transporttider, vartill förespråkare för

Räppealternativet hänvisar, genom att välja Alvesta som lokaliseringsort.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag om kammarens medgivande att till herr kommunikationsministern få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till alt Alvesta blir förläggningsort för en godsterminal och godsbangård?

Denna anhållan bordlades.

§ 7 Anmäldes och bordlades

Konstitutionsutskoltets betänkande:

Nr 24 i anledning av propositionen 1972:78 med förslag tUl lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten atl utbekomma allmänna handlingar

Justitieutskottets betänkanden:

Nr 8 i anledning av Kungl. Maj;ts i propositionen 1972:1 gjorda framställning om anslag för budgetåret 1972/73 tUl domstolsväsendets organisalionsnämnd, m. m. jämte motioner

Nr 10 i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen 1972:1 gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1972/73 tiU polishus m.m. jämte motioner

Jordbruksutskottets betänkande:

Nr 26 i anledning av Kungl. Maj:ls proposition 1972:85 angående utgifter på tiUäggsstat III liU rUcsstaten för budgetåret 1971/72 i vad avser anslag inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde

§ 8 Anmäldes och bordlades motionen nr 1689 av herr Bohman m. fl. i anledning av Kungl. Maj:ls proposition nr 95 med förslag till förordning om ändring i förordningen (1947:576) om statUg inkomstskall, m. m.

§ 9 Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades att följande enkla fråga denna dag framställts, nämligen av

Nr 197 Herr Westberg i Ljusdal (fp) lill herr utbildningsministern angående undervisningen vid lantbruksskolorna under vegetationsperioden:

VUka åtgärder är statsrådet beredd atl vidta för atl säkerställa alt

undervisningen vid lantbruksskolorna kan bedrivas under större delen

av vegetationsperioden?

125

Nr 71 § 10 Kammaren åtskildes kl. 17.40.

Onsdagen den

3 maj 1972------ I" '""
-------------------- SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert