1938. Första kammaren. Nr 29

ProtokollRiksdagens protokoll 1938:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1938. Första kammaren. Nr 29.

Onsdagen den 27 april.

Kammaren sammanträde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 21 innevarande månad.

Företogs val av dels sex revisorer för granskning av statsverkets, riksbankens
och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, dels ock sex
suppleanter för dessa revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande
ledamöter av riksdagens första kammare hava blivit utsedda till

revisorer:

med 89 röster,
» 89 » ,

» 89 » ,

>i 89 » ,

» 89 » ,

» 89 » ;

herr Bäcklund, H. K. V.,

» Domö, F.,

» Eskhult, E.,

» Karlsson, Oscar Gottfrid,

» Tamm, G.,

» Walles, J. G.,

suppleant för herr Bäcklund, H. K. V
herr Granath, P., » 89

suppleant för herr Domö, F

herr Bengtsson, C., » 89

suppleant för herr Eskhult, E.:
herr Bodin, Gunnar, » 89

suppleant för herr Karlsson, Oscar Gottfrid:
herr Wahlmark, C. P., » 89

suppleant för herr Tamm, G.:

herr Lindmark, C. V., » 89

suppleant för herr Walles, J. G.:
herr Eriksson, Carl, » 89

Anställdes val av tjugufyra valmän för anställande av föreskrivna val av
dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit till valmän utsedda:

herr Andersson, Elof, med 73 röster,

» Bengtsson »73 » ,

» Bodin, Gunnar, »73 » ,

» Borell »73 » ,

» Branting »73 » ,

» Bärg, Johan, » 73 » ,

Första kammarens protokoll 19S8. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

herr Domö	med	73	röster,
» Ehrnberg	»	73	» ,
» Ekman	»	73	» >
» Eriksson, Carl,	»	73	»
» Friggeråker	»	73	»
» Frändén	»	73	»
» Granath	»	73	»
» Johansson, Johan Bernhard,	»	73	»
friherre Lagerfelt	»	73	» ,
herr Larsson, Sam,	»	73	» ,
» Lindström	»	73	» >
» Olsson, Oscar,	»	73	» ,
» Pettersson, Anton,	»	73	»
» Sandén	»	73	»
» Svensson, Martin,	»	73	»
» W ahlmark	»	73	» ,
» Walles	»	73	» ,
» Åkerberg	»	73	»

Företogs val av tio suppleanter för kammarens valmän för anställande av
föreskrivna val av dels fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, dels
ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor; och
befunnos efter valförrättningens slut hava blivit till suppleanter för kammarens
ifrågavarande valmän utsedda:

herr	Magnusson, Theodor,	med	53	röster,
»	Löfvander	»	53	» ,
»	Söderkvist	»	53	» ,
»	Velander	»	53	»
»	Ericsson, Herman,	»	53	» ,
»	Sjödahl	»	53	» ,
»	Tamm	»	53	» ,
»	Ström, Torsten,	»	53	» ,
»	Mannerskantz	»	53	» ,
»	Bjurström	»	53	»

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 286, med förslag till lag örn semester m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
299, angående ändring i vissa delar av t.jänstepensionsreglementet för arbetare
den 30 juni 1934 (nr 443) m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Wagnssons motion, nr 333,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk avlöningsförstärkning
åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtanden nr 45 och 46 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 65
—67,

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 68, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande det i utskottets utlåtande nr 53 framlagda
förslag till lag örn rätt till jakt, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första
kammaren nr 6 av herr Olof Carlsson samt från andra kammaren nr 79 av
herr Molander m. fl. och nr 142 av herr Österström och fröken Hesselgren.

I motionerna I: 6 och II: 79, vilka voro likalydande, hade hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar den 14 juni 1929, att lagens tillämpning utsträcktes
att omfatta även preparatet dowicide,

2) att riksdagen måtte besluta sådan ändring, att Konungen skulle äga i
mån av behov i lagen intaga sådana nytillkommande ämnen, som vid arbetet
uteslutande eller till övervägande del framkallade yrkessjukdom.

Motionen II: 142 utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar den 14 juni
1929, att lagens tillämpning komme att omfatta hudskador uppkomna genom
inverkan av antiseptiska medel, som användes för impregnering av trä till
förhindrande av uppkomsten av blånad.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar;

2) att motionerna I: 6 och II: 79, såvitt anginge det under punkt 1) i motionerna
framställda yrkandet, ävensom motionen II: 142 måtte anses besvarade
genom vad utskottet förut hemställt;

3) att motionerna I: 6 och II: 79, såvitt anginge det under punkt 2) i motionerna
framställda yrkandet, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Angående utskottets hemställan under punkten 3 hade reservation anmälts
av herrar Olof Carlsson och Hage, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Herr Carlsson, Olof: Herr talman! Undertecknad har jämte en annan ledamot
av utskottet vid denna punkt avgivit en blank reservation.

Äng.

ändringar i
lagen om försäkring
för
vissa yrkessjukdomar.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Ang. ändringar i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. (Forts.)

Lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar av den 14 juni 1929 innehåller
uppgifter om vissa ämnen, som uteslutande eller till övervägande del framkalla
yrkessjukdomar, för vilka ersättning utgår enligt lagen. Nytillkommande
ämnen tillföras lagen efter beredning genom riksdagens beslut i vanlig ordning.
Motionärerna ha under åberopande av utvecklingen på det tekniska och industriella
området, som oupphörligen driver fram nya former och metoder och användande
av nya preparat, ansett att lagstiftningen bör vara smidigare och
bättre anpassas så att säga efter det levande livets krav. Vi ha därför hemställt
i vår motion, att Kungl. Maj :t måtte få befogenhet att efter utredning
tillföra lagen sådana nya ämnen, som vid arbete uteslutande eller till övervägande
del framkalla yrkessjukdomar. Vi föreslå sålunda att på administrativ
väg sådana nya ämnen skulle kunna införas i lagen.

Motionärerna ha naturligen inte på något sätt velat träda riksdagens rätt för
nära, utan förmena endast att detta skulle vara en rent praktisk anordning.
Det är ju inte heller någon nyhet i lagstiftningen att åt Kungl. Maj :t överlåta
en sådan befogenhet; det förekommer på många andra områden, och många
exempel skulle kunna anföras därpå.

Av de hörda sakkunniga ha såväl medicinalstyrelsen som riksförsäkringsanstalten
avstyrkt förslaget i fråga, medan ju försäkringsrådet ansett, att vissa
praktiska synpunkter tala för det. Då emellertid de flesta myndigheter sålunda
gå emot förslaget, förstår jag, herr talman, att det är hopplöst att söka få det
igenom. Jag lät emellertid anteckna en reservation för att föra fram vår uppfattning
i kammaren. Utskottet har i sitt yttrande anfört bl. a. följande: »Skulle
emellertid kommande erfarenheter giva vid handen, att påtagliga fördelar kunde
vinnas, örn Kungl. Maj :t tillerkändes rätt att i administrativ ordning utöka
den i lagen givna förteckningen över sjukdomsorsakerna, böra statsmakterna
givetvis taga förevarande spörsmål under omprövning.» Motionärerna få taga
fasta på detta uttalande.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr statsrådet Forslund avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 296, angående ytterligare anslag ur kyrkofonden till bostadsbyggnad
för en kontraktsadjunkt i Ammarnäs i Sorsele församling;

nr 297, med förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret

1938/39; , , „ _ .

nr 298, angående uppförande och underhåll av landsvägsbro mellan Sverige

och Norge över Svinesund; samt ...

nr 300, angående förvärv av aktier i Landskrona—Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag.
_

Om utredning Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3,
rörande det i anledning av väckt motion örn en allsidig utredning rörande det offentliga

nöjeslivet nöjeslivet m. m.

m. m. I en. inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 205, hade herr John Björck m. fl. hemställt,

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Om utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn en
allsidig utredning angående det offentliga nöjeslivet och dithörande förliallanden
i vårt land, särskilt med hänsyn till de faror, som hotade ungdomen
från vissa nöjestillställningar. Motionärerna hade anhållit, att denna utredning
särskilt måtte inriktas på att undersöka:

1) möjligheten av skärpt kontroll över filmförevisningar, så att underhaltig

och för ungdomen skadlig filin i vidsträcktare omfattning än nu skedde förbjödes;
...

2) skärpt kontroll över offentliga danstillställningar, varjämte borde övervägas,
om dispens från gällande bestämmelser borde medgivas i den utsträckning
som nu skedde;

3) åtgärder mot spridning av pornografiska och för ungdomen skadliga
tryckalster, särskilt vid undervisningsanstalter av skilda slag.

Tillika hade motionärerna hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga de åtgärder
eller för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Larsson och Bodin, vilka på
anförda skäl hemställt,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn
en allsidig utredning angående det offentliga nöjeslivet och dithörande förhållanden
i vårt land, särskilt med hänsyn till de faror, som hotade ungdomen
från vissa nöjestillställningar;

att denna utredning särskilt måtte inriktas på att undersöka:

1) möjligheten av skärpt kontroll över filmförevisningar, så att underhaltig
och för ungdomen skadlig film i vidsträcktare omfattning än nu skedde

förbjödes; .

2) skärpt kontroll över offentliga danstillställningar, varjämte borde övervägas,
örn dispens från gällande bestämmelser borde medgivas i den utsträckning
som nu skedde;

3) åtgärder mot spridning av pornografiska och för ungdomen skadliga
tryckalster, särskilt vid undervisningsanstalter av skilda slag; samt

att Kungl. Majit måtte vidtaga de åtgärder eller för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Larsson, Johan: Herr talman! Vid utskottets behandling av detta
ärende har jag kommit att intaga en annan ställning ån utskottsmajoriteten,
varför jag med några ord ber att fa motivera min ståndpunkt.

I motionen hemställes örn en allsidig utredning angående det offentliga nöjeslivet
och dithörande förhållanden i vårt land, särskilt med hänsyn till de
faror, som hota ungdomen från vissa nöjestillställningar. Utskottet har också
i första raden av sitt utlåtande medgivit, att motionärerna utan tvivel ha rätt
då de göra gällande, att vissa tendenser i fråga örn nöjeslivets utveckling aro
beklämmande. Såväl motionärerna som utskottet äro sålunda ense örn litt pa
förevarande område allt ej är bra som det är, utan att brister förefinnas. Hessa
brister anser jag vara mycket allvarliga, och jag anser att de snarast böra avhjälpas.
Samhället har på många andra områden, såväl på de sociala som ekonomiska,
på alla sätt sökt skydda och hjälpa de olika individerna. Konsekven -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
sen härav borde vara, att staten även må utfinna något skydd mot de faror
som hota i synnerhet ungdomen från vissa nöjestillställningar.

Nöjeslivets utveckling har bade på land och i stad lett till en viss urartning
hiet har sa att säga industrialiserats: det har i stor utsträckning bundits vid
e®ftoniiska och privatkapitalistiska intressen. Detta penningintresse söker att
pa alla sätt ockra på ungdomens nöjeslystnad, och på flera platser i landet har
®a långt, att till och nied idrottsplatser till såväl anläggning som underhall
finansieras med inkomster från dansbanor, anlagda på idrottsplatsens omrade.

En dylik utveckling av nöjeslivet, där ett kapitalistiskt vinstintresse är den
drande faktorn, leder i de flesta fall till urartning. När anordnare av nöjestills
tälin ingar endast tänka pa största möjliga pekuniära vinst, blir nöjeslivet
snedvridet och i regel moraliskt neddragande. Ungdomen lockas av dessa nöjesiabrikanter
med braskande annonser och reklam att kväll efter kväll i såväl

.d som land offra sina slantar och krafter i en moralförstörande dans- och
nöjesvirvel.

Ingen vill förmena ungdomen nöje eller hindra att dess inneboende livskraft
ina taga sig olika uttryck. Detta är ett tecken på hälsa. Men det bör vara
med sans och måtta, och det bör anordnas så att det ej förstör hälsa och moral.

-*rS framhaller den nuvarande lagstiftningen erbjuder tillräckliga

möjligheter för nödig kontroll, och i den mån tillämpningen kan anses för slapp,
taller ansvaret närmast på ortsmyndigheterna. Ja, hur är det nu i verkligheten,
den frågan har man rätt att ställa. I en av våra större tidningar förekom
tor en tid sedan en upplysande berättelse i detta avseende. I en kommun med
litet över 3,000 invånare ha medgivits 203 fester inom en tidrymd av 183 dagar,
lat vara att de anordnats pa sju olika platser inom kommunen. I en annan
kommun har det anordnats 112 tillställningar inom 183 dagar, i en tredje
kommun hade man fått anordna 99 nöjestillställningar inom 183 dagar. Reflexionerna
göra sig själva inför de anförda siffrorna. Därest en undersökning
gjordes i hela landet, bleve bilden av nöjeslivet säkerligen än mera skrämmande,
men siffrorna^enbärt från dessa tre kommuner ge vid handen, att något måste
göras. Där sa stort antal nöjestillställningar beviljas av ortsmyndigheterna,
böra högre myndighet och den allmänna opinionen kräva rättelse, därest så
kan ske med nuvarande bestämmelser. En statlig utredning kommer säkert att
visa behovet av förbättrade och ändamålsenligare bestämmelser.

Beträffande filmen anför utskottet, att vår censur anses sträng nog och att
det inte kan ges någon bestämd norm för en granskning ur de synpunkter som
det när är fråga om. Till detta må endast anföras, att motionärerna allenast
begära en undersökning örn skärpning av kontrollen. Den nuvarande kontrollen
kanske är bra, men da filmen har sa stor förmåga att påverka smakriktningen,
bör censuren ske med allra största omsorg.

sist. ungdomen är ett lands största och främsta tillgång, och samhället
~®r lämna allt skydd, sorn är möjligt, även då det gäller moraliska värden.
Vad hjälpa god ekonomi, lång fritid och hög levnadsstandard, örn moralen undergräves
genom ett urartat och dåligt nöjesliv? Nej, sanera nöjeslivet och höj
moralen!

talman! Jag ber att fa yrka bifall till den av mig och herr Bodin vid
betänkandet fogade reservationen.

Herr Björck, John: Herr talman! Då jag och mina medmotionärer skrevo
och buro fram denna motion, hoppades vi på något större förståelse för den fråga.
det här gäller, än vad utskottets utlåtande ger vid handen. Vi lia ju vid
andra tillfällen här i riksdagen från olika partier kunnat mötas, när det gällt

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
frågor som berört ungdomen i vårt land. Alla vilja vi ju ungdomens bästa -den är ett lands största tillgång. Örn vi alltså kunna enås då det gäller ekonomiska
uppoffringar för ungdomens bästa, ha vi motionärer svårt att förstå,
varför det skall råda så delade meningar, då det gäller samma ungdoms andliga
välfärd och dess skyddande för de neddragande och förråande företeelser,

varav vår moderna tid sorgligt nog är så rik. . ......

I sitt yttrande erkänner ju utskottet, att vi utan tvivel ha rätt, då vi göra gällande,
att vissa tendenser i nöjeslivets utveckling äro beklämmande. Vi äro
tacksamma för detta erkännande. Men sedan kommer utskottet med det påståendet,
att vi i vår framställning örn nöjeslivets urartning generalisera och
på samma gång i stort sett även överdriva. För dessa påståenden framlägger
utskottet inga bevis, vilket man ju haft rätt att vänta. ^ o o

Jag nödgas därför stryka under vad vi i motionen framhållit, att de påståenden,
vi där göra, grunda sig på uttalanden av personer, som på grund av sin
verksamhet dagligen komma i kontakt med de företeelser och förhållanden, som
vi i motionen berört. Doktor Gerda Kjellberg, som ju är läkare vid Stockholms
stads poliklinik för sjukdomar, har för övrigt vid flera tillfällen offentligt
givit uttryck för samma farhågor för vår ungdoms .förvillelser, som hon gjorde
vid ett privat samtal med mig i januari i år. En annan person, som också
på grund av sin verksamhet dagligen kommer i beröring med sådan ungdom,
som på grund av sedliga förvillelser kommit i kontakt med polisen,, är föreståndarinnan
för Stockholms stadsmissions räddningshem för fallna kvinnor, .syster
Katarina. Undertecknad var jämte ett antal inbjudna riksdagsmän, kristliga
ungdomsledare från Stockholm m. fl. i tillfälle att höra ett xöredrag av ^Irenne
i början av mars i år. Ilon redogjorde därvid för sina erfarenheter fran. sin
verksamhet bland dessa samhällets olyckssbarn. Jag skulle önska, och vi riksdagsmän
som hade tillfälle att åhöra detta, sade oss också detta, att denna gripande
verklighetsskildring från storstadens undre värld borde ha åhörts av hela
riksdagen. Under de tolv år hon förestått denna verksamhet, hade hon tagit
örn hand sammanlagt 2,085 unga kvinnor, och hon skildrade vissa brottstycken
ur deras liv, ett par exempel bland de många, för att visa. hur de kommit i sm
belägenhet. Det var unga flickor från landsbygden, som i hopp örn att kunna
förtjäna pengar och grunda sig en framtid, i några fall också för att kunna
hjälpa sina fattiga föräldrar, rest till huvudstaden och tagit plats, ofta med de
bästa förutsättningar att lyckas. Men nöjeslivet i storstaden har fascinerat och
gripit dem, och snart ha de givit sig detta helt i vald. Det blev bio och dans
och dans och bio så gott som varje kväll, arbetet försummades, och de kanske
till sist blevo utan anställning. Då måste de skaffa pengar till uppehälle genom
osedligt leverne, och snart voro de bland de prostituerades skara.

I flera fall skildrade syster Katarina, hurusom dessa, i stället för att kunna
sända pengar hem för att hjälpa en fattig nior, blivit hemsända genom polisens
försorg*. Föräldrarna hade fått hem sina barn förstörda till kropp och själ. Att
storstadens nöjesliv har sin dryga skuld i dessa sorgliga livsöden torde ingen
kunna bestrida. Vi fingo helt nyligen ett vältaligt bevis på hur det kan ga här i
Stockholm. Det förekom på första sidan i en av våra aftontidningar veckan löre
påsk en uppseendeväckande notis, vari det omtalades, hurusom tvenne unga
kvinnor anhållits för stölder, som de en längre tid hållit på med i olika varuhus.
Det var framför allt aftonklänningar, som de behövde för att kunna uppträda
på de bättre dansrestaurangerna, men som de ej hade råd att köpa och därför
lagt sig till med på sådant sätt. Båda voro ifrån goda hem och hade fatt en
god uppfostran, men dansbegäret blev deras olycka. En annan bild, som vi
också kunde finna i tidningarna för något ar tillbaka, var, när en stockholms1
åkare berättade, att han å tjänstens vägnar hade att undersöka samtliga file -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Om utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. rn. (Forts.)
kor vid ett stadens verk. Han förvånade sig därvid över i vilken stor utsträckning
dessa flickor vörö angripna av tuberkulos och att många av dem ledo av
undernäring. För att fa reda pa orsakerna därtill mäste han höra dem örn deras
levnadsomständigheter, och han konstaterade därvid, att de, trots att de hade
jämförelsevis god avlöning, ändå måste snåla in på utgifterna både för bostad
°ui i ma^ i stället använda lönen till eleganta dräkter och framför allt

till dansklänningar. Ofta gingo de från kontoret hem endast för att få litet mat
och kläda, örn sig, och i stället för att gå ut och hämta frisk luft, som de så
väl behövde efter en dag inomhus, gingo de genast ut och dansade till klockan
1 och 2 pa natten och ibland ännu senare kväll efter kväll. Undra då på
att deras hälsa blev angripen genom ett sådant leverne!

Det är ju också rätt betecknande, att antalet intagna å skyddshemmen mer
och mer okas. År 1929 hade vi 321 flickor intagna å skyddshem. Sedan har
denna siffra stigit undan för undan och var sålunda år 1931 uppe i 372. År
1934 var den 416, 1936 var den 442 samt uppgick för år 1937 till 447, därav
125 stycken voro under 16 ar gamla. Dessa siffror anser jag för min del vara
ganska beklämmande. Det är emellertid inte endast i städerna, inte ens i storstäderna,
som denna nöjeslivets urartning kan konstateras. Från olika håll på
landsbygden komma allt emellanåt meddelanden, som visa, att förhållandena
där ej äro stort bättre än i städerna.

„ Intressant är att taga del av uttalanden, som gjorts vid den undersökning angående
nöjeslivet i Värmland, som företagits av Karlstads stifts präster med
riksdagsmannen, kyrkoherde Hallén i spetsen. Vi kanske ha haft tillfälle att
läsa om detta i våra tidningar; Svenska Dagbladet har haft en artikel om det
inne, och^\ärnilandstidningarna lia skildrat dessa möten under stora rubriker,
ofta på någon av de första sidorna. I en promemoria, avgiven i februari månad''
1938, yttrar, bland annat, herr Hallén: På grund av den omfattning, säger han.
som nöjeslivet tagit i en del värmländska kommuner, med därav härflytande
onykterhet och sedlig urartning, beslöt Karlstads stifts prästsällskap år 1936
att uppdraga at en kommitté’att verkställa vissa undersökningar. Utredningen
omfattade rapport över samtliga nöjestillställningar, vartill tillstånd lämnats
varén och sommaren 1936. Kapporterna hade avgivits dels av landsfiskalerna.
dels av samtliga barnavårdsnämnder, nykterhets- och kommunalnämnder i
Karlstads stift, således även i Dalsland. Kommitterade säga med anledning av
denna undersökning: »Härav synes framgå, att. även örn den nya ordningsstadgan
medfört förbättrade förhållanden i fråga örn nöjeslivet, likväl allvarliga
brister vid dess tillämpning blivit konstaterade. I många fall synas landsfiskalerna
ej hava ålagt sig den begränsning vid nöjestillståndens utgivande,
som förutsatts. Det likaledes anbefallda samarbetet med kommunerna synes
nästan aldrig hava praktiserats. De tillfrågade kommunala myndigheterna ha
även framfört en hel del önskemål, åsyftande en effektivare ungdomsvård i
fråga örn det stegrade nöjeslivet.» Så långt dessa kommitterade. som samtliga
voro präster i Värmland. Kommitterade sammankallade ett stort möte i Karlstad,
som avhölls den 30 mars i ar. Mötet, som hölls under landshövding Vennerströms
presidium, var besökt av omkring 200 personer, huvudsakligast ledamöter
av barnavårds- och nykterhetsnämnder, kommunalmän och präster.

Åv den förda diskussionen framgick tydligt, att, även örn den nya ordningsstadgan
av ar 1932 åstadkommit förbättrade förhållanden, det ännu var mycket
som behövde göras för att få en bättre kontroll på nöjeslivets oarter. Denna
konferens, vilken, som sagt. hölls under landshövdingens presidium och med
kyrkoherde Hallén som initiativtagare, var, måste man säga, fullt objektiv —
den var inte på något sätt politiskt färgad och deltagarna voro inte enbart sådana,
som äro emot varje slag av rolighet och nöje för ungdomen. Därför må -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 20.

Om utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
ste man ju tillmäta konferensen ett värde. Den beslöt avlåta dels en skrivelse
till Konungen och dels en till länsstyrelsen. På samma gång man måste hälsa
med tillfredsställelse att ett sådant initiativ tagits, är det dock ett påtagligt bevis
för att det ej är bra som det är, vilket man på många håll vill göra gällande.

Jag vill här bestämt understryka, vad jag även vid andra tillfällen framhållit
angående nöjeslivets urartning, att man ej bör och får skylla den på ungdomen.
Denna har ett naturligt behov av nöjen och förströelse. Likaså erkännes
gärna, att många offentliga nöjesplatser skötas utan anmärkning, t. ex. folkparker
och liknande. Det är de privata exploatörerna, som endast i förvärvssyfte
hänsynslöst ockra på ungdomens nöjesbehov, vi söka komma åt, och det
är för att råda bot på detta missförhållande som vi motionerat och gjort vad vi
kunnat för att få fram dessa frågor. Yi hoppas att i detta arbete få hjälp av
varje ansvarskännande och för ungdomens väl nitälskande man och kvinna i
ansvarig ställning i detta land. Finns det en vilja, bör det också finnas en
väg.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sandström: Herr talman! På sätt som förut under debatten anförts,
har utskottet så till vida varit välvilligt i sitt utlåtande som utskottet uttalat,
att motionärerna utan tvivel ha rätt, då de göra gällande, att vissa tendenser
i fråga örn nöjeslivets utveckling äro beklämmande, men sedan har utskottet
i den övriga delen av utlåtandet helt och hållet desavouerat motionärerna genom
uttalandet att motionärernas framställning örn nöjeslivets urartning synes
vara alltför generaliserande och därmed i stort sett överdriven. Denna utskottets
inställning har helt följdriktigt lett till, att utskottet icke tagit motionen
riktigt på allvar och, med hänvisning till svårigheterna att komma till rätta
med de anmärkta missförhållandena, avstyrkt den i motionen påyrkade utredningen.

Beträffande det faktiska utgångsläget vågar jag med den största bestämdhet
hävda, att i motionen icke gjorts någon svartmålning rörande det offentliga
nöjeslivets urartning och den därav uppkommande faran för den svenska
ungdomen. Därmed är dock icke sagt, att samma missförhållanden skulle förekomma
överallt ute i landet. Dess bättre är det ju så, att vissa delar av landet
ännu äro så gott som alldeles förskonade från det hetsande nöjesliv, som starkt
pulserar annorstädes inom våra landamären. Att emellertid, utan att se sanningen
i ögonen, vilja bagatellisera de allvarliga vådorna av nöjeslivets urartning
är desto mindre försvarligt för en ansvarsmedveten svensk medborgare,
som man ju kan skönja en tydlig tendens till att de offentliga nöjena med deras
farliga följder breda ut sig allt mera, och detta även till avlägsna trakter av
vårt land, samt tränga ned till så gott som alla samhällsskikt. För mig står
det fullkomligt klart, att på förevarande område föreligger en verklig fara folden
svenska folkhälsan, och att man nu icke star till svars med att ställa sig''
ljum och passiv. Här örn någonsin gäller det att genom positiva åtgärder söka
hämma en utveckling, som i sanning kan bliva ödesdiger för hela vårt svenska
folk, kanske icke minst för det kommande släktet. Och jag tror, att, örn man
icke, i likhet med utskottsmajoriteten, låter sig antingen sövas till ro under
förlitande på att allt icke ter sig så farligt och mörkt, som i motionen sagts,
eller låter sig gripas av en modlöshet i fråga örn möjligheten att ingripa hämmande
och sanerande, som utesluter varje positivt handlande, det icke skall
saknas utvägar att komma det onda till livs och att kunna åtminstone i någon
mån reformera det offentliga nöjeslivet.

Utskottets hänvisning till att den svenska filmcensuren anses vara nog så

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
sträng, bör ses mot bakgrunden av det väl rätt allmänt erkända sakförhållandet,
att här i landet rätt ofta framföras rent underhaltiga filmer, varav ett
flertal även äro från etisk och moralisk synpunkt förkastliga. Den osunda
andliga atmosfär, som bildas av dylik mindervärdig och omoralisk film, kan
icke annat än innebära en verklig fara för många av den talrika publik, som
mer eller mindre regelbundet besöker biograflokalerna. Kunna icke de svenska
statsmakterna härutinnan ingripa reglerande och sanerande, ha de sannerligen
underskrivit en inkompetensförklaring, som i själva verket bottnar, icke så
mycket i bristande förmåga, men fastmera i saknad av vilja att råda bot för
ett ont, för vilket ingen bör blunda. En censur med sådana direktiv, att mindervärdig,
omoralisk och förråande film ej längre tolereras, är enligt motionärernas
mening ingalunda omöjlig att införa.

Då utskottet beträffande de offentliga danstillställningarna åberopat, att
den nuvarande lagstiftningen erbjuder tillräckliga möjligheter till nödig kontroll,
tillåter jag mig erinra örn att den enda tillsyn, som i detta avseende sker
genom det allmännas försorg, består däri, att sådana tillställningar icke få
anordnas annat än efter tillstånd av vederbörande polismyndighet. Att det
icke härigenom blivit på ett fullt tillfredsställande sätt sörjt ens härutinnan,
att nödig begränsning i antalet nöjestillställningar äger rum, torde envar, som
närmare satt sig in i och känner till förhållandena, knappast kunna förneka.
I mycket stor utsträckning förekommer, att ägare av danslokaler till det yttersta
söka utnyttja möjligheterna att där anordna danstillställningar för allmänheten,
varvid de ofta som ett bärande motiv åberopa, att de för sin ekonomi
äro helt beroende av att dessa nöjestillställningar få äga rum. Om från ren
ordningssynpunkt anmärkningar icke framkommit mot förut anordnade tillställningar
av detta slag, finner sig polismyndigheten ej sällan sakna laga skäl
att vägra ett begärt förnyat danstillstånd, även örn det för myndigheten i fråga
står klart, att en inskränkning beträffande nöjestillställningarnas frekvens
vore önskvärd. Mycket kan även förekomma vid eller i samband nied dessa
offentliga danstillställningar, som icke kommer till ordningsmaktens kännedom,
men som är av den natur, att, örn vad som Ernat blivit bekant, detta skulle
föranleda restriktioner från de makthavandes sida. Enligt mitt förmenande
finnes anledning att i fråga örn de offentliga danstillställningarna taga i övervägande,
_ dels en inskränkning beträffande beviljandet av tillstånd till dylika
tillställningars anordnande — detta antingen genom en förändring i gällande
författningar eller på annat sätt — dels ock en medverkan från de kommunala
myndigheternas sida på det område av nöjeslivet, som här avses.

Vad beträffar spridningen av pornografiska tryckalster, synes det mig angeläget,
att större uppmärksamhet från myndigheternas sida ägnas åt den
smutstrafik, som här äger rum, så att intet eftersättes, då det gäller att beivra
överträdelser på detta, gebit. Att detta åtminstone med en viss effekt kan realiseras,
utan att ändringar i tryckfrihetsförordningen beslutas, torde icke innebära
en alltför optimistisk syn på saken. I varje fall kan det väl icke vara
försvarligt att inför va,d som faktiskt sker ställa sig helt kall och lugn utan
att vilja röra ens ett finger för att söka hämma den smutsflod, som här väller
fram.

Vid dryftandet av de spörsmål, som röra det sedliga livet i vårt land, har
det på senaste tiden ofta runnit mig i sinnet, huruvida vi icke härutinnan skulle
kunna inhämta en del lärdomar från vårt södra grannland. Enligt vad jag
från vederhäftigt håll inhämtat, framträdde i Tj^skland efter världskriget så
starka uttryck för ett allmänt utbrett sedligt förfall, att även en främling vid
besök särskilt i landets huvudstad icke kunde undgå att lägga märke därtill.
Efter det att nu nazismen — varav jag i övrigt inte alls är någon beundrare

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)

— kommit till makten, lär man i det yttre livet ej längre kunna spåra något av
den sedernas ruttenhet och förvildning, som förut öppet manifesterades på
världsstadens gator och i dess nöjeslokaler Ja, det säges med anspråk på att
det icke ligger någon överdrift i yttrandet, att sexuallivet under den nya regimen
undergått en sanering icke blott till ytan utan även på djupet, så att
det numera överallt inom de ledande kretsarna anses vara en hederssak att
tillämpa en sträng könsmoral och en skam att föra ett sedeslöst liv. Man tycks
hava kommit underfund med, att en nations styrka i själva verket är helt beroende
av de enskilda medborgarnas sedliga vandel. Historiens vittnesbörd
ådagalägger ju också med all styrka riktigheten av denna uppfattning. Bör
icke denna sanering även för oss svenskar vara en sporre att söka rensa bort
den osedlighet, som faktiskt, och det är ingen överdrift, hotar att fördärva oss?

På det att någon missuppfattning ej må äga rum, tillåter jag mig här upplysa
örn, att ingen av oss motionärer är okunnig örn att en verklig upprensning
och en bestående sanering av det offentliga nöjeslivet icke äro möjliga att
åvägabringa enbart genom lagstiftningsåtgärder i en eller annan form eller
genom andra ingripanden från statsmakternas sida. För att kunna helt nå det
mål, som vi här syfta till, måste andra krafter, vilkas styrka icke mätes med
mänsklig måttstock, sättas in. Men denna inre, etiska krafttillgång måste i
den värld, vari vi leva, stödjas och skyddas av den mänskliga, yttre ordningen.
Det är örn detta stöd och skydd motionärerna djärvts be. Skall vår vädjan förklinga
ohörd? I all mili ringhet vågar jag rikta en varm maning till kammarens
ärade ledamöter att stödja de strävanden, som kommit till uttryck uti den
föreliggande motionen.

Jag ber sålunda, herr talman, att få förena mig i yrkandet örn bifall till den
av herr Johan Larsson och herr Karl Bodin i ärendet avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Bergqvist och Carlström.

Herr Johansson, Karl August: Herr talman! Jag skall endast utöver vad
som anförts i betänkandet här i korthet motivera utskottets ställningstagande.

Vid 1937 års riksdag hade denna kammares första tillfälliga utskott att avgiva
yttrande över en av samme motionär, herr Björck i Borås, väckt motion
angående filmen. Jag var då i tillfälle att meddela kammaren, att utskottet
gjort vissa undersökningar angående filmcensuren. Själv fick jag då den fasta
övertygelsen — och jag tror, att denna uppfattning delades av flertalet av utskottets
ledamöter — att det för närvarande inte gärna går att komma längre
på detta område. Som stöd för sin hemställan citerar nu motionären ett uttalande
från ett möte, som hölls i Stockholms konserthus den 25 februari 1937,
där föredragshållaren slutade med att beteckna svensk film som en »skamfläck
för vår kultur». För egen del kan jag inte skriva under på detta uttalande.
Jag har sett mycket film och örn inte alla så dock de flesta svenska filmer,
så att jag bygger mitt uttalande på vad jag själv har sett och hört och inte på
vad andra ha sett och talat om.

Det andra avsnittet av yrkandet i motionen avser skärpt kontroll av den offentliga
dansen. Enligt vad som framgår av de uttalanden, som gjorts här under
debatten, är det på denna punkt, som man tänkt sig, att den största kraften
skall sättas in. Vi ha dock, som utskottet också pekat på, redan nu en lagstiftning,
som erbjuder tillräckliga möiligheter för nödig kontroll. Det torde väl
ändå inte vara möjligt att stifta lagar, som förhindra, vad som sker efter danstillställningarna.

Herr Björck i Borås anförde i detta sammanhang två exempel på vad den
offentliga dansen kan leda till. I det ena fallet, som han drog upp och som jag

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
särskilt fäst mig vid, var det två flickor, som båda voro från goda hem oell
som hade fått en mycket god uppfostran men som ändock på grund av en viss
nöjeslystnad råkat på avvägar. I det andra exemplet nämnde herr Björck, att
det fanns flickor, som i stället för att efter slutad arbetsdag bege sig till sina
hem, stanna där och företaga sig något nyttigt gingo på danstillställningar.
De borde hellre gå ut och få frisk luft, menade herr Björck. Jag instämmer
livligt med vad herr Björck sade örn den offentliga dansens faror i dessa båda
fall, men inte tror väl herr Björck ändå, att det går att lagstifta mot några sådana
förhållanden. Äro vederbörande så beskaffade, att nöjeslystnaden går
före allt annat, tror jag inte, att det går att lagstifta, så att man kan hämma
detta. Jag tror också alldeles säkert att man även i detta fall kan tillämpa
den satsen, att den förbjudna frukten smakar bättre än den tillåtna. Ju strängare
restriktionerna bli, desto säkrare är det kanske också, att avarterna framträda.

Vad beträffar spridningen av pornografiska skrifter, vill jag endast erinra
örn vad utskottet sagt härom. I utskottets utlåtande heter det: »Vad slutligen
angår den av motionärerna påtalade spridningen av pornografiska och för ungdomen
skadliga tryckalster vill utskottet understryka svårigheten att genom
lagstiftning förhindra en dylik trafik. Att strafflägga spridning av trycksak,
som undgått åtal enligt tryckfrihetsförordningen, torde stöta på betänkligheter
icke blott av principiellt slag utan även rent praktiska. Utskottet vill framhålla,
att en saklig och vederhäftig sexualupplysning bland ungdomen torde
vara bästa medlet att motverka trafiken med pornografiska alster.»

Jagkan härutöver inte underlåta att peka på något som också utskottet
framhållit, nämligen att varken motionärerna eller reservanterna åtminstone
inte tidigare själva kunnat anvisa någon framkomlig väg för att avhjälpa de
av dem påtalade missförhållandena. Reservanterna medgiva, att svårigheter
mota, och att dessa måste övervinnas. Om man verkligen vill komma fram till
förbättrade förhållanden och avhjälpa vissa missförhållanden, borde man val
kunna visa^ på någon framkomlig väg för att nå detta mål och inte bara överlåta
detta åt andra.

Jag skulle till sist vilja säga, att jag själv är familjefader och till fullo förstår
de faror för ungdomen, som här påtalats. Då vi inom utskottet gått att
behandla denna fråga, ha vi dock inte kunnat se på den med precis samma ögon
som motionärerna och reservanterna. Jag tror, att örn man jämför nöjeslivet
sådant det tedde sig, låt mig säga, då jag var i tjugoårsåldern, alltså för 35—38
år sedan, kan man nog lugnt säga, att urartningen inte är så stor, som man vill
göra gällande. Det är sant, att det kanske går lättare nu än då att komma
från en plats till en annan, men nöjeslivet i sig självt är inte sämre nu för tiden
än då. Jag vill också erinra om att första kammarens första tillfälliga utskott
inte är ensamt örn sitt ställningstagande i denna fråga. Andra kammarens
fjärde tillfälliga utskott, vars betänkande andra kammaren går att behandla i
dag, har enhälligt beslutat hemställa, att motsvarande motion i den kammaren
»ej måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Herr talman! Mina herrar! Det är med verklig beklämning,
som man läser detta utskottsutlåtande. Det förefaller, som örn man helt
enkelt inte kände till att det i vårt land råder några missförhållanden på detta
område. I varje fall bagatelliserar man dem så gott som fullständigt.

o Utskottets ärade ordförande, som nyss yttrade sig, gjorde gällande, att örn
någon ung person var så funtad, att han eller hon förföll till ett osunt nöjesliv
med dess ödesdigra följder, var detta vederbörandes eget fel och samhället kun -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
de ingenting göra åt den saken. Detta är ett hjärtlöst tal. Samhället har dock
ett visst ansvar för den ungdom, som växer upp, och samhället skulle göra
denna ungdom en verkligt stor tjänst, som ungdomen själv säkert en gang
skulle vara tacksam för, örn samhället ville sörja för att det inte förefanns
en sådan oerhörd mängd av onödiga frestelser till ett osunt nöjesliv, som för
närvarande är fallet på grund av den ogenerade geschäftsverksamhet, som man
här påtalat. De ungdomar, som avnarras sina små inkomster och ofta förstöra
sin hälsa och sitt livsmod genom att de råka ut för ansvarslösa geschäftsmakare.
som ockra på oerfarenheten, nyfikenheten och nöjeslystnaden, vöre i
sanning värda ett bättre öde. Samhället — örn det verkligen vill vara ett kultursamhälle
med omsorg för det allmänna bästa — bör sörja för att man inte
skickar ut ungdomen på så farliga vägar och utsätter dem för ali denna påfrestning.
Det är en ofrånkomlig plikt att, i den mån man kan, försöka avlägsna
åtminstone de största farorna. Svensk demokrati skulle fara val av
att följa den engelska demokratiens exempel både i detta avseende och när det
fäller att föra kampen mot rusdryckerna på ett effektivt sätt. I England har
man till exempel fått till stånd en mycket hård beskattning av rusdryckerna
under allmän medverkan av alla partier, och icke minst av labour party. Den
svenska demokratien borde följa den engelska demokratiens exempel i avseende
på dess stramhet gentemot ockret på ett osunt nöjesliv. Demokratien har också

ett ansvar för sitt eget anseende. .

Jag tror, herr talman, att det skulle gagna demokratien, och vad annu mer
är, det skulle gagna land och folk i dess helhet, örn riksdagen ställde sig pa
den ståndpunkt, som här har rekommenderats av reservanterna, till vilkas hemställan
jag ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herr Andersson. Elof, och herr Bjurström.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Det är naturligtvis ganska tacksamt
att frambära en motion av detta slag och att, som en rad talare här ha gjort,
utbreda sig över nöjeslivets urartning, som man säger, och påkalla åtgärder
från samhällets sida. Vid närmare eftertanke måste emellertid var och en
säga sig, att det är betydligt svarare att fran statsmakternas sida verkligen
kunna åstadkomma något för den moraliska sanering, som man talar örn.

Jag vill också för min del bestrida, att det är någon särskilt påfallande urartning
å färde. Det är klart, att nöjeslivet har tagit en annan omfattning
och fått delvis andra former, än vad det kanske hade i herrar motionärers
ungdom, men att det nu skulle vara sa oändligt försumpat och moraliskt förkastligt.
därom kan man ändå hysa delade meningar. Det är mycket lätt att
som herr Björck i Borås här gjorde framdraga exempel på hur det i många
fall kan gå särskilt i storstäderna. Men vad vill herr Björck egentligen göra
för att förhindra sådana olyckliga saker? Förbjuda all dans och stänga alla
biografer och nöjeslokaler? Gör man bara en inskränkning och utfärdar
strängare restriktioner, så att man i stället för 100 biografer har 50, hjälper
väl inte detta stort, och örn man tillåter dans varannan kväll i stället för
varje, så kan man ända inte komma ifrån att olyckor inträffa. Inte inbillar
sig väl herr Björck, att man med drastiska förbudsåtgärder skulle kunna fa.
den ungdom, som dragés till nöjeslivet, att i stället ga ut och hämta frisk
luft vid en stillsam kvällspromenad eller att sitta hemma med andäktigt
knäppta händer och vara snäll. Om man genomför för härda, restriktioner,
tar sig nöjesbehovet bara andra former, och det är ju inte alltid sagt, att de
skulle bli bättre.

Vad den offentliga dansen angår, måste man rättvisligen säga, att även

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Om utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
om den har en stor omfattning, sker den dock i allmänhet under mycket hyfsade
törmer, och den är säkert att föredraga framför muffbaler, som kunna hållas i
det fördolda, i privata sällskap och klubbar, ifall den offentliga dansen skulle
stoppas till.

„ Ya^11betr!ffar filmen ar det ju löjligt att tänka sig, att riksdagen skulle
taststäila någon norm för vad som härvidlag ber förekomma eller kunna ingripa
för att förhindra, att smaklösa och smakförskämmande filmer en eller
annan gång visas. Den svenska censuren anses vara ganska sträng, och den
mönstrar »ut mycket, som inte är önskvärt, men det är klart, att den i alla
tall mäste släppa igenom en hel del filmer, som inte precis kunna anses vara
särskilt upplyftande. Det skulle dock stöta på mycket stora svårigheter, att
u-mfran-S™ln^ aV ^en art’ som motionärerna lia tänkt sig, och än mera
att förbjuda vissa filmförevisningar, som nian tror kunna påverka ungdomen
i skadlig riktning. Jag är övertygad örn att detta är ett spörsmål, som man
inte löser sa lätt.

I fråga om den tredje stora faran för ungdomen, som man pekat på i motionen,
nämligen pornografien, har det inte sagts mycket härom i debatten.
Det kan ju också vara onödigt, ty alla måste väl erkänna, att härvidlag om
någonsin ar en sund upplysning det bästa botemedlet. I den mån den pornoa
pågår är det svårt att bekämpa den på annat sätt. Då det

ar. fråga örn trycksaker, som undgå åtal enligt tryckfrihetsförordningen, beln^e>
ilur oiof skall gå till att hindra spridningen. Jag tvivlar på
möjligheten att kunna föreskriva någon inskränkning i postverkets skyldighet
att distribuera sådana trycksaker, som inte äro förbjudna.

Herr Johan Larsson, som yttrade sig först i debatten, framhöll, att något
mäste göras. Men vad skall då göras? Jag skulle vilja gratulera herrarna
till att komina med i den utredning, som här påyrkas, och jag skulle nästan
vara hågad att yrka bifall till motionärernas hemställan, bara för att man vid
en praktisk penetrering av frågan skulle få se, hur svårt det skulle vara att
åstadkomma en utredning, som skulle ge något verkligt resultat. Herr Larsson
antydde själv omedelbart efter det att han framfört kravet på att något
mäste göras att det viktigaste var den allmänna opinionens hållning. Det
ar alldeles riktigt där kom han in på den rätta linjen. I denna fråga är nämligen
det avgörande, hur den allmänna opinionen förhåller sig, och det är den
som bör bearbetas i den riktning, som vi naturligtvis alla önska. Statsmakternas
mojligheter äro ganska begränsade. Det måste alla erkänna. Höj moJa{er?5
utropade herr Larsson, och det kan man ju instämma i. Jag är dock
tillräckligt hädisk att säga, att jag tvivlar på riksdagens möjligheter att höja
moralen i landet. J

Herr Sandström talade också om att det här även måste andra krafter till
an lagstiftning och samhälleliga åtgärder och att dessa andra, inre krafter
dock vöre de viktigaste. Det är den rätta tanken. Jag tror att man måste
rakna med att just pa den vägen söka åstadkomma de förändringar i vår ungdoms
nöjesliv^ som äro önskvärda.

Herr Bergman menade, att man borde i större utsträckning, än vad som
skei- avlägsna, frestelserna för ungdomen, och han förordade de engelska restriktionerna.
Ja, det är givet, att nian från statsmakternas sida kan göra
en del i den riktningen, men man kan på den vägen inte åstadkomma mer,
a”,va svarar emot ^en allmänna uppfattningen inom folket. Nu är det
val anda sa. att det i det engelska samhället finns kvar rätt mycket av en
gammal puritansk uppfattning, som inte står så högt i kurs i det svenska
samhället. Det må nian beklaga, men det är faktiskt så.

Jag anser, herr talman, att det skulle vara föga att vinna på att anbefalla

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
en utredning. Utskottet delar ju motionärernas uppfattning, att nöjeslivet
kan ha sina betänkliga sidor och kan behöva saneras, men utskottet tvivlar
—• och jag tror på goda grunder — på möjligheten att genom en utredning
finna några praktiska möjligheter i den riktning, som motionärerna önska. Utskottets
ordförande har redan erinrat om att motsvarande utskott i andra
kammaren enhälligt kommit till den uppfattningen, att ingenting är att vinna
på en utredning, för vilken inga som helst riktlinjer äro uppdragna. _ Bland
denna majoritet finns det också meningsfränder till motionärerna i denna
kammare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag kan för min del icke bagatellisera
denna fråga på det sätt, som utskottet har gjort. Det synes mig, att den är
av en helt annan valör, än vad utskottet enligt den uppfattning, som man får,
när man läser utskottets kläm, har velat anse. Jag tror fastmer, att detta
är en av de största och viktigaste frågor, som det svenska folket överhuvud
taget för närvarande kan sysselsätta sig med, även örn det är förenat med
stora svårigheter, såsom utskottet pekat på, att kunna komma fram till ett
praktiskt resultat. Örn vi förgäta denna frågas oerhörda vikt, komma
vi här i vårt land att få uppleva, vad många andra länder fått genomgå, därför
att de ha förbisett denna fråga. Jag anser, att detta är en av demokratiens
livsfrågor, för så vitt demokratien i längden vill bevara sin styrka och
sin friskhet.

Vad då först angår den svenska filmen och filmen överhuvud taget, tror jag,
att vi ha en filmcensur, som man i det stora hela icke kan klandra. Det är
en ansvarsmedveten censur — och gudskelov att vi ha den! Man skulle kunna
önska, att den ganska ofta vore strängare att utrangera okonstnärliga och
förråande saker, men jag tror, att den är på rätt väg, och att på den vägen
åtskilligt ytterligare kan ernås mot gangster filmer och andra avarter av filmen.
o

Vid jämförelser mellan den svenska filmen och den utländska måste vi till
vår sorg säga, att den svenska filmen står så oändligt långt tillbaka i kulturellt
och konstnärligt avseende, särskilt då i förhållande till den franska,
ryska och amerikanska men även den danska filmen, att vi mäste beklaga,
att vi i ett så gammalt och högststående kulturland som Sverige kunna nöja
oss med en så lågtstående film, som vi producera i detta land. Därmed är. inte
sagt, att man kan anklaga de svenska filmproducenterna, ty. med de små resurser.
som de förfoga över, och de små möjligheter, som finnas för svensk
film att komma utanför vårt land, är det icke ett lätt problem för dem att utan
statligt stöd kunna göra några stora konstnärliga och kulturella insatser. Vi
skola inte heller vara orättvisa, utan vi skola erkänna, att det finns filmproducenter
även i Sverige, som även i senare tid gjort en och annan betydelsefull
film även med risk att därmed icke nå annat än ekonomiska förluster.

Jag tror, att lösningen härvidlag ligger på den linjen, att den svenska staten
måste inskrida och samtidigt som den utövar konstnärlig och annan kontroll
över filmproduktionen även ger betydande ekonomiska bidrag för framställning
av en verkligt högtstående svensk film, så att vi fullständigt kunna
utrota den så kallade pilsnerfilmen och en rad andra likvärdiga filmavarter,
vilka äro till en skandal för Sverige. Det är någonting oerhört, att pilsnerfilmen
överhuvud taget kan förekomma, och det herde ha varit utskottet angeläget
att påpeka, att samhället, borde tillse, att denna art av filmproduktion
stoppas, ty den utövar ett förråande och neddragande inflytande, som motverkar
många av de kostnader, som stat, kommun och samhälle lägga ned

16 Nr 29. Onsdagen den 27 april 1938.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
för att fostra och kulturellt höja ilen svenska ungdomen. Man måste göra
något positivt, och den enda vägen, så vitt jag kan se, är, att den svenska
staten på ett helt annat sätt än tidigare intresserar sig för att komma de goda
filmproducenterna till undsättning, hjälp och stöd, så att vi kunna få en god
svensk film till stånd här i vårt land. Vi skola komma ihåg, att det finns
ingen makt, radion möjligen undantagen, som i vår tid utövar ett så oerhört
inflytande på hela befolkningen, både yngre och äldre, som filmen. Skolan,
kyrkan och mycket annat betyder ingenting i jämförelse med filmen och dess
inflytande på folkkaraktären och på folkets hela inställning av folkets andliga
liv.

Sedan lia vi frågan örn danslivet. Jag tror, att det vore alldeles felaktigt,
örn man skulle pa något sätt försöka att förbjuda eller kringskära ungdomens
behov av dans. Det kan man nämligen icke göra, och om motionärerna eller
reservanterna syfta till något sådant, kan jag för min del icke följa dem. Men
det finns andra möjligheter att inskrida, som man icke bör förbise, ty med
danslivet i dess oarter äro förenade vådor av den allra största betydelse för det
svenska folket. Jag hade för kort tid sedan som kommunalman ett samtal
med en läkare, som verkar på ett område som gör, att han har en alldeles speciell
inblick i hithörande förhållanden. Denne läkare sade, att örn samhället
visste, vad som sker och vilka följderna bli av att inte en tillräcklig kontroll
äger rum över dansen, skulle man säkerligen ögonblickligen skrida till åtgärder.
Det är härvidlag naturligtvis bara fråga örn vad man skall göra. Jag
tror, att man måste göra något positivt och icke något negativt. Förbud och
dylikt tror jag nämligen icke gagnar. Det måste vara på den positiva linjen,
som vi skola arbeta. Det är alldeles riktigt, att ungdomen nu för tiden står
på ett mycket högre stadium i kulturellt avseende, än vad den stod för trettio,
fyrtio, femtio år sedan, men ännu finns det kvar mycket, som man härvidlag
måste förbättra.

Vad är det som gjort, att ungdomen nått en så pass betydande kulturutveckling
och fått en sådan ansvarskänsla som den nu i många avseenden besitter?
Jo. förtjänsten ligger hos de stora folkrörelserna av olika slag, arbetarnas.
bonderörelsernas, bildningsorganisationernas, nykterhetsrörelsernas, de
religiösa folkrörelsernas och andras förtjänster, som mäktat ge en kulturell
inriktning åt ungdomens nöjesbehov, en inriktning som har burit rikliga frukter.
Det är på den vägen jag tror, man skall fortsätta. Man skall från det
allmännas sida — och detta gäller både stat och kommun — stödja de frivilliga
organisationer, som verka för detta syfte, det är enda vägen. Örn vi
mer än vi nu^göra, stödde de ungdomsrörelser, som finnas, stödde den ekonomiskt
och gåve dem hjälp till byggnader, samlingslokaler, så att ungdomen
kunde sammanträffa och idka sina nöjen under kulturella former, så skulle
vi komma ytterligare ett steg framåt. Detsamma gäller de sunda idrottsoch
gymnastikföreningarna, detsamma gäller de religiösa föreningarna, detsamma
gäller nykterhetsorganisationerna och A. B. F., det gäller bygdegårdarna
och det gäller folkparkerna. Tänk hur ofantligt litet staten ger till
stöd åt den enorma och betydelsefulla folkrörelse, som tagit sig uttryck i vad
vi kalla för folkets parker! Här skulle staten, genom att ekonomiskt och kulturell!
inskrida och därigenom också erhålla en berättigad kontroll över rörelsen,
kunna åstadkomma ofantligt mycket för att höja nöjeslivet. Redan har
denna rörelse med små medel liksom folketshusrörelsen gjort storartade kulturella
och konstnärliga insatser, men det skulle kunna göras ofantligt mycket
iner.

. En. annan väg. som kunde beträdas, är att söka ordna så, att den obligatoriska
undersökning av skolungdom, som årligen pågår under ungdomens

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Om utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
uppväxt medan skoltiden varar ända upp i de högsta läroåren, kunde fortsätta
ytterligare ett antal år sedan ungdomen har lämnat sin lägre eller högre fortsättningsskola,
så att man finge kontroll över denna ungdoms hälsotillstånd
särskilt i åldrarna mellan 18 och 25 år, kanske upp till 30-årsåldern. Då
skulle mycket av det olyckliga, som här under debatten framhållits kunna
hävas; den smygande tuberkulosen bland ungdomen, många sjukdomar, som
alstras genom undernäring eller genom bristande tillsyn över näring och sömn
hos ungdomen, skulle kunna motverkas eller botas, och man skulle åstadkomma,
att skadeverkningarna av ett industrialiserat nöjesliv sådant som den
moderna tidens icke kunde göra sig gällande på samma sätt som nu. Det
finns säkerligen också andra utvägar. Jag tror, att det är alldeles felaktigt,
att vi bara säga detta gamla »non possumus», Bismarcks gamla metod för att
kunna hindra alla reformer. Det var hans metod att säga: vi kunna inte göra
något.

Vad skola vi då göra? Tänk örn riksdagen skulle ha sagt så örn alla reformer,
som nu under en lång tid genomförts: vi kunna inte göra något; var så
god och kom med konkreta och precisa förslag, innan vi taga itu med vår
undersökning! Jag tror, att örn vi hade gjort det, hade vi i dag stått långt
tillbaka i utveckling. Det är inte med non possumuslinjen som vi kunna komma
någon vart och man skall här inte lita bara på det enskilda initiativet. Vi
lita inte så mycket till det enskilda initiativet på många andra områden. Varför
skulle vi då bara lita till det enskilda initiativet på detta ett det viktigaste
av alla livets områden? Det är säkerligen felaktigt. Vi skola inte
stå maktlösa och överlåta åt kommande tiders kraftfullare män att taga hand
örn detta problem, såsom man gjort i andra länder, utan vi skola gå i spetsen
och själva finna utvägar för att nå målet även på detta område med dess svärsta
problem.

Statsmakternas möjligheter äro begränsade, säger man. Ja, det ha vi hört
sägas örn andra reformer också, fast det varit på den andra sidan, man hört
det tidigare. Jag tror inte, att statsmakternas möjligheter äro så begränsade
hos oss, tvärtom: statsmakterna ha i den här saken oanade möjligheter
att kunna inskrida och göra något positivt.

Jag anser emellertid, att det inte är en riktig väg, att en så viktig fråga
som denna löses under allmän splittring. Den bör lösas genom en tämligen
enhällig nationell viljeyttring, eftersom den för nationen är av oerhörd vikt
och betydelse. Därför vore det i högsta grad önskvärt, att statsmakterna
själva toge hand örn saken, i första hand då regeringen, och att Kungl. Maj :t
undersökte, om inte här finnes ett arbetsfält, där det verkligen skulle kunna
uträttas mycket betydelsefulla ting. I varje fall synes det mig, att det vore
önskvärt, att om man vid en annan riksdag anser lämpligt, att denna fråga
åter bringas på tal, man då söker ernå en alla partier omfattande framstöt
för att på det sättet få en någorlunda enhällig anslutning av den samlade riksdagen.
Det tror jag är den väg, man bör gå, och därför kan jag inte yrka
bifall till reservanternas förslag utan skulle vilja hemställa till dem att till
ett kommande år söka få till stånd så allmän anslutning till detta problems
lösning, att det kan väckas en massmotion från riksdagens alla partier. Då
tror jag icke, att något utskott skall kunna sätta sig på tvären utan utskottet
skall då nödgas komma fram med ett positivt förslag.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Herr Björck, Jolin: Herr talman! Bara några ord. Herr ordföranden i
utskottet ansåg, att vi inte visat någon framkomlig väg för frågans lösning.

Första hammarens protokoll 1988. Nr 29. 2

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)

Ja, det är deri gamla vanliga visan: då ett utskott inte vill göra något, säger
det, att motionären inte visat någon framkomlig väg, eller att det inte finns
någon framkomlig väg! Jag tycker, att utskottet skulle ha kunnat hitta på
något annat och kommit med något annat uttalande än den gamla satsen, att
det inte finns någon framkomlig väg. Det är mycket svårt att kunna finna,
någon, och örn vi kunnat visa på någon väg, hade vi inte begärt utredning; då
hade motionen säkerligen också gått till ett annat utskott. Vi ha pekat på
de två linjer, efter vilka vi ansett, att frågan skulle kunna angripas, och jag
tror säkert, att örn en utredning bleve igångsatt, skulle den kunna visa på någon
väg. Jag ber att få erinra örn vad konferensen i Värmland yttrat i sin
skrivelse till Kungl. Majit. Jag skall inte upprepa vad som skrivits, ty det
kan vem som helst taga reda på, det har stått i tidningarna, men denna konferens
har begärt vissa förtydliganden i ordningsstadgan och vissa restriktioner
i fråga örn nöjestillställningar.

Då man nu anser allting så omöjligt, vill jag peka på ett område, där många
före mig begärt lagstiftning, nämligen nattklubbarna. Det är dåvarande socialministern
Sam Larsson, som vi lia att tacka för att en lag framlades, som
tagit död på nattklubbarna. Det gick lätt för sig, och jag tror, att det även
skulle gå här att få bort oarterna. Jag tror, att man skulle kunna komma till
rätta med åtskilliga av dessa missförhållanden, örn det funnes en vilja.

Herr Nils Andersson anser det vara en så tacksam uppgift att väcka sådana
här motioner,_men det vill jag säga herr Andersson: det är det sannerligen
inte! Det är inte första gången jag är ute i sådana ärenden, men jag har fått
mera ris än ros för detta. Emellertid är det en samvetssak för mig att inte
tiga med detta. Om min röst tystnar i riksdagen, hoppas jag att andra skola
fortsätta, ty, som herr Ström säger: dessa missförhållanden bör man inte tiga
ihjäl.

Man talar örn att upplysa den allmänna opinionen. Jag vill då peka på ett
fall där den allmänna opinionen var enig, men kunde ingenting göra; fallet
förelåg i Jönköpings län. Där begärde en zigenare att få sätta upp en dansbana
i en kommun. Alla partier inom kommunalnämnden voro eniga om att
vägra honom tillstånd att uppsätta dansbanan. Han går då till markägaren
och hyr platsen, och landsfiskalen förklarar, att han för sin del har ingen möjlighet
att avstyra dansbanans inrättande. Är det nu så, att en kringfarande
tivoliägare mot kommunalnämndens enhälliga avstyrkande har rätt att uppsätta
en dansbana, då är det någon lucka i lagstiftningen som borde täppas
till, och där Ira vi en väg att gå. Vederbörande fick sedan sätta upp sin dansbana,
och landsfiskalen påstod som sagt, att han ingenting kunde göra, då sökanden
hade markägarens tillstånd. Jag vet inte, örn landsfiskalen hade rätt
i detta fall, men här var allmänna opinionen enig och kunde ingenting uträtta.
Detta är bara ett av de fall, jag ville trycka på.

Herr Andrén: Herr talman! Herr Fredrik Ströms anförande har berett

mig en mycket stor överraskning, och jag kan tillägga en mycket angenäm
överraskning. Herr Fredrik Ström har å ena sidan med styrka framhållit, att
vi här stå inför ett verkligt stort problem, ett problem, som statsmakterna
måste beakta och taga under behandling. Det är detta uttalande, jag vill giva
min anslutning. Däremot kan jag när det gäller vissa andra mindre frågor
inte ansluta mig till den uppfattning, som herr Fredrik Ström givit uttryck
åt. Jag är rädd för att det i det långa loppet inte vöre till den svenska filmindustriens
båtnad, om staten skulle understödja densamma. Jag tror inte
heller det vore klokt, att man visade sig alltför generös med statsanslag till
våra kulturella ungdomsrörelser, ty med dessa ökade anslag följer lätt ökad

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
statskontroll, och med ökad statskontroll följer lätt en ökad byråkratisenng,
som kan skada själva livsnerven hos dessa ungdomsrörelser. . Jag kan inte
heller godkänna den uppfattning, som herr Fredrik Ström givit uttryck at i
fråga örn Bismarck. Fet är dock orättvist att beteckna denne statsman, en av
1800-talets största europeiska reformatorer, som målsman för en utpräglad non
possumuspolitik. Men allt detta är små reservationer, som väga lätt i jämförelse
med den stora förståelse för problemets allvar och problemets betydelse,
som herr Fredrik Ström här givit uttryck åt.

Emellertid kom herr Fredrik Ström i sitt anförande fram till ett slut, som i
någon mån överraskade mig. Herr Fredrik Ström ansag, att statsmakterna
måste gripa sig an detta problem därför att det vore sa stort och. betydelsefullt,
men han kunde icke yrka bifall till reservationen. Och varför icke? Jo, därför
att motionen icke kom från samtliga partier. Vi känna väl till dessa betänkligheter.
Här framföres ett uppslag från högern eller folkpartiet. Det
måste naturligtvis slås ned, därför att det kommer från oppositionen. Men
sedan är man ett följande år, vid en kommande riksdag, benägen att taga upp
de synpunkter, som framförts från oppositionshåll och giva dem majoritetens
och regeringens välsignelse. Jag tror inte, att demokratien är betjänt med
dessa omvägar och omgangar. Varför kan inte kammaren redan nu samla sig
till ett beslut på de linjer, som äro uppdragna i denna reservation? Här har
från olika håll talats om nöjeslivets kulturella förflackning och örn nöjeslivets
urartning, och man har erkänt, att en moralisk sanering är nödvändig. . Herr
Nils Andersson framhöll emellertid emot detta tal, som han dock delvis gav
sin anslutning, att nöjeslivet inte var sa »oändligt» försumpat. Fa får jag
verkligen fråga herr Nils Andersson: Hur försumpat skall egentligen nöjeslivet
behöva bli för att herr Nils Andersson skall finna ..lämpligt, att staten
ingriper? Räcker det inte med den försumpning, som från olika håll kunnat
konstateras ?

Yi stå som sagt inför ett stort problem, oell vad reservanterna begära, är
ingenting annat än en utredning. Det är oss alla bekant, att svensk riksdag
många gånger i mycket mindre betydelsefulla frågor och i mycket mindre
aktuella frågor har beslutat utredningar. Varför skulle svensk riksdag inte
kunna göra det även i dag? Den fråga, som här föreligger, är alltför stor för
att vi skola låta hejda oss av de små betänkligheter och de små svårigheter,
som man här sökt resa i reservationens väg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I herr Andréns yttrande instämde herrar Emil Åndersson, Karl Bodin och
Tamm, friherre Lagerfelt samt herr Velander.

Herr Härdin: Herr talman! Jag uppkallades när herr John Björck i= sitt
första anförande beklagade, att från utskottets sida inte visats större, förståelse
för hans motion, men det är inte sa, herr Björck. Motionen har inte blivit
avstyrkt av utskottets majoritet därför att vi saknat förståelse för densamma.
För min personliga del känner jag mycket varmt för motionen och jag är av
precis samma uppfattning som herr Björck och de övriga motionärerna,. att
kan det göras något för att förhindra de skadliga verkningar, som nöjeslivet
kan föra med sig, så måste det göras. Anledningen varför jag ändå ställt mig
på avslagslinjen är den, att motionärerna inte lia något annat att föreslå än
förbud och kontroll; förbud mot vissa filmförevisningar, förbud mot danstillställningar,
förbud mot pornografisk litteratur o. s. v. Jag lever i den bestämda
uppfattningen, att vi här i landet inte haft sa värst stort nöje av de° förbud,
sorn tidigare genomförts, och örn vi skola komma till förbättrade förhallanden

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Om utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
på det område, det här galler, bör man säkert slå in på en helt annan väg än
att bara söka sig fram med förbud. I herr Fredrik Ströms anförande framfördes
synpunkter, som jag till fullo delar, och jag vill säga, att örn motionen
varit lagd pa de linjer, som herr Fredrik Ström skisserade, så hade nog utlåtandet
fått ett annat, utseende. Men utskottet saknar initiativrätt, utskottet
saknar rätt att föreslå något annat än som kan hänföras till avslag eller bifall
till motionen. Därför har jag inte kunnat omfatta någon annan ståndpunkt än
rent avslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag skulle till herr Fredrik
otröm. vilja säga, att utskottet ingalunda bagatelliserat denna fråga. Det är
felaktigt att säga så. Men vi ha inom utskottet inte kunnat finna någon framkomlig
väg i den riktning motionen avser. Är det inte — det måste jag fråga
— litet egendomligt, att samtidigt som vi beskyllas för att lia bagatelliserat
Hagan, föreligger, såsom jag redan omtalat, från vederbörande andrakammarutskott,
som till behandling haft en precis likalydande motion, ett enhälligt
avstyrkande utlåtande? Inte heller det utskottet har kunnat finna någon framkomhg
väg. Jag konstaterar, att hittills under debatten inte framkommit
något förslag, som skulle kunna ge oss vägledning för att framställa ett positivt
yrkande peli inte heller herr Fredrik Ström har kommit med något sådant.

Vad filmen beträffar, har jag redan varit inne på den saken. Såsom jag
meddelade,, besökte utskottet förra året filmkammaren. Vi sågo censurerad
film och vi sågo — jag poängterar, detta, herr Ström — verkligt god svensk
film, men också sadan film, att jag inte orkade se på den, utan måste sitta och
blunda långa stunder. Jag sade också, örn jag minns rätt, till vederbörande:
»Det är tur, att det finns saxar, som kunna klippa en del av den film, som
kommer utifrån.» Och pa en fråga, varför de inte klippt en film, som gick
förra året och som fick mycket dålig kritik — genom denna kritik uppstod ett
ganska onödigt spring av folk, som ville titta på filmen — svarade en av
herrarna på filmbyrån kort och gott: »Mot dumheten kunna vi ingenting
göra!» Jag tror inte, då det nu gäller film — herr Fredrik Ström var för
resten också övertygad därom — att det genom direkta lagbud går att komma
mycket längre på området, än vi kommit.

i Jag vill till sist till herr John Björck säga -— vilket också herr Härdin underströk
att det ligger utanför utskottets befogenhet att upplägga frågan
efter de linjer, som herr Björck uppdrog i sitt anförande.

Sedan har jag fastnat för en sak, som jag delvis berört tidigare. När det i
motionen begäres skärpt kontroll^ över, offentliga danstillställningar, tror jag
aet kanske, vöre skäl att, örn det later sig göra ■— jag är inte så övertygad därom
tfå in för skärpt kontroll över enskilda danstillställningar. Hur är det
med nattklubbarna? En ärad ledamot av denna kammare var för något år
sedan uppe i en debatt och deklarerade, att — örn jag inte minns fel — han
blivit medlem av inte mindre än sju nattklubbar. Han gav en liten skildring
av hur det gick till pa deras danstillställningar, och jag vill minnas, att han
betecknade dem som i de flesta, fall tämligen ofarliga. Jag läste för en tid
sedan i någon av Stockholmstidningarna, att polisen gjort razzia i en nattklubb
i Klara, där det såldes sprit, festades och dansades. Innehavaren av nattklubben
förklarade, att han komme att öppna igen*. Det var alltså en danstillställning
av enskild natur. Jag undrar, herr Björck och övriga motionärer, om det
inte vöre större skäl att söka komma åt sådana tillställningar än de offentliga
danstillställningarna. De avarter, som herrarna påtala, förekomma kanske oftare
i slutna sällskap än på offentliga tillställningar.

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)

Till herr Andrén skulle jag vilja säga, att jag är förvånad över att han i sin
uppläggning av frågan lät antyda, att utskottet skulle ansett den vara av politisk
art och därför avstyrkt motionen. Jag kan försäkra herr Andrén, att
detta är ett fullkomligt misstag, och jag vill upprepa, att den omständigheten,
att andra kammarens tillfälliga utskott enhälligt avstyrkt en liknande motion,
väl utgör ett bevis på att det icke ligger någon politik bakom denna fråga.

Herr Björck, Jolin, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr

talman! Då det påståtts, att det i motionen endast talats örn förbud, ber jag att
för kammaren få uppläsa klämmen i motionen för att i någon mån jäva detta
påstående: »Vi anhålla att denna utredning särskilt må inriktas på att undersöka: 1)

Möjligheten av skärpt kontroll över filmförevisningar, så att underhaltig
och för ungdomen skadlig film i vidsträcktare omfattning än nu sker förbjudes.

2) Skärpt kontroll över offentliga danstillställningar, varjämte torde övervägas
örn dispens från gällande bestämmelser bör medgivas i den utsträckning
som nu sker» •— således intet förbud •— samt

»3) Åtgärder mot spridning av pornografiska och för ungdomen skadliga
tryckalster, särskilt vid undervisningsanstalter av skilda slag.

Tillika hemställes att Kungl. Maj :t måtte vidtaga de åtgärder eller för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

Herr Pettersson, Anton: Då jag, herr talman, har begärt ordet i denna

fråga, beror det därpå, att jag från min verksamhet känner rätt bra till ungdomen
i skilda delar av landet, och jag skulle icke vilja, att talmannens klubba
i dag skulle falla, utan att också ett gott ord hade sagts om denna ungdom,
som i stort sett är präktig. Naturligtvis finnes det undantag, men så har det
alltid varit, och så kommer det alltid att bli. Det är dessa undantag, som ha
gjort, att folk i alla tider klagat över att ungdomen är dålig. Men jag undrar
ändå, om inte den föreningsrörelse med ideella och politiska syften, .sorn under
vår generation kommit till stånd bland ungdomen, varit ett steg i rätt riktning
för att bli av med de osunda tendenser, som visat sig. Har man inte
mångenstädes lyckats därmed? Örn herrarna, skulle se efter, hur det är ute i
bygderna, där man fått i gång en sådan föreningsverksamhet, är jag övertygad
om att herrarna skulle finna, att ungdomen nu är mycket bättre än den var,
innan denna verksamhet kom i gång.

Alla äro vi väl ense om att framtiden hör ungdomen till, och alla vilja vi
ha en sund och frisk ungdom. Men jag är inte säker på, att rätta medlet att
nå detta mål är att utfärda förbud: »Du skall icke, du skall icke» o. s. v.,
utan jag tror, att vi i stället böra göra allt för att stödja den föreningsrörelse,
som finnes bland ungdomen och som är väl värd ett handtag även av staten.

Jag erkänner gärna, att många filmer kunna ha en förråande inverkan, men
vad beror det på? Jo, det beror på att filmbolagen äro ekonomiska företag.
De spela in sådana pjäser, som de tro att folk tycker om, och detta kanske
bidrar till att smaken försämras. Filmbolagen resonera som så, att om de ta
med den eller den scenen, så kommer filmen att dra större publik. . Det är
naturligtvis svårt att komma någon vart med detta, så länge man inte bär
något medel att få fram idel goda filmer. Man behöver bara tänka på .dessa
s. k. »pilsnerfilmer», som här i Stockholm kanske gått i veckotal på. biograferna.
När ett bolag sedan skall spela in nästa film, låter det den gå i samma
stil. Kunde man förhindra det, så hade man kommit ett bra stycke på väg.

Herr Björck talade i sitt näst föregående anförande örn en kommun, där man

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Om utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. rn. (Forts.)

Fade sagt ifrån, att man inte ville lia några nöjestillställningar, men ändå
hade en enskild person upplåtit mark, och landsfiskalen kunde inte förbjuda
det. Det förefaller egendomligt, att det skall vara så. Men om det är så,
tycker jag det visar, att herr Fredrik Ström har rätt, när han yrkar på att
denna fråga bör tagas upp i ett större sammanhang, så att man kan få hela
problemet löst.

Jag har intet yrkande, herr talman. Som jag sade i början av mitt anförande,
har jag endast velat framhålla, att även örn det finnes ett och annat rötägg
bland ungdomen, är den i stort sett mycket präktig.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
av herr Andréns fråga, hur försumpat nöjeslivet måste bli, för att jag skall
finna tidpunkten vara inne för statsmakternas ingripande. Det är mycket svårt
att ange någon bestämd grad av försumpning, men så mycket kan jag säga,
att jag anser nöjeslivet icke för närvarande vara så försumpat, att ett statsingripande
är nödvändigt. Jag skulle nästan vilja säga, att det kunde bli flera
grader värre, innan det bleve nödvändigt för statsmakterna att ingripa. Som
jag förut framhöll, kunna statsmakterna visserligen utfärda förbud o. d., men
det är en ganska tvivelaktig metod, i övrigt har samhället rätt begränsade möjligheter
att ingripa sanerande på ett område, där det huvudsakligen gäller uppfostran
till sundare vanor och intressen.

Herr Ström, vars anförande präglades av talarens vanliga benägenhet för
en liten smula överdrift i framställningssättet, ansåg inte bara, att utskottet
hade bagatelliserat motionärernas framställning — vilket utskottet icke gjort
— utan också, att detta vore en fråga av så utomordentligt stor räckvidd, att
man rent av kunde kalla den en demokratiens livsfråga. Ja, även örn det skulle
vara en livsfråga för demokratien — det kan man måhända anse — vill jag
invända, att det fördenskull inte behöver vara någon livsfråga för riksdagen.
I motsats till vad motionärerna och en hel del talesmän på samma sida föreställa
sig, har riksdagen inte möjlighet att annat än med grova medel ingripa
på detta område, och dessa medel äro ineffektiva. Det måste vara bättre kontroll,
säger herr Ström. Ja, men samhället kan knappast ens med polismaktens
hjälp utöva en så minutiös kontroll, att påtalade beklagliga företeelser kunna
förhindras. Att ungdomar efter en danstillställning komma tillsammans och
överförande av smittsamma könssjukdomar stundom kan ske, det är mycket
beklagligt, men jag tvivlar på att samhället någonsin kan skaffa sig ett så
utomordentligt kontrollinstrument, att sådant helt kan förhindras. Genom uppfostran
och upplysning däremot kan det onda minskas i omfattning och moraliska,
och hygieniska vådor nedbringas.

Herr Ström menar, att det inte är riktigt att här intaga en non possunrusståndpunkt.
Jo, det är riktigt från riksdagens synpunkt, ty riksdagen kan
icke genom en utredning, till vilken vi ej fått någon verklig skiss, vinna det
syfte, sorn. motionärerna eftersträva och som naturligtvis i och för sig är värt
allas vårt intresse.

Herr Björck anförde som exempel på att de nuvarande förhållandena äro
otillfredsställande, att en tivoliägare i Jönköpingstrakten hade kunnat uppföra
en dansbana, fastän de kommunala myndigheterna motsatte sig det. Utskottet
har på ett ställe i utlåtandet beträffande den offentliga dansen sagt, att »den
nuvarande lagstiftningen erbjuder enligt utskottets mening tillräckliga möjligheter
för nödig kontroll, och i den mån tillämpningen kan anses för slapp faller
ansvaret närmast på ordningsmyndigheterna». Detta är ju fallet i Jönköping.
När den nu gällande kungl, kungörelsen av år 1932 angående tillämpning för
riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
utkom, sändes genom länsstyrelserna en promemoria till landsfiskalerna, på
vilka det ankom att meddela tillstånd till danstillställningar o. d. I denna promemoria
anbefalldes de att upprätthålla sträng ordning. Det heter bl. a.: »kor
att den befogenhet, som i förevarande avseende tillagts landsfiskalerna, skall
bliva till avsett gagn kräves, att densamma under ständig inriktning mot ovan
angivna syfte utövas under samverkan med överordnade och samordnade myndigheter
och under hänsyn, i den man det är möjligt, till vederbörande kornlanners
intressen, behov och önskemal. Att landsfiskalerna för detta ändamål
höra träda i samverkan med kommunalnämnd eller andra vederbörande kommunala
organ, har under förarbetena till författningen förutsatts och starkt
betonats.» Örn landsfiskalen i Jönköpingstrakten mot de kommunala myndigheternas
vilja lämnade tillstånd, så bröt han mot den instruktion, som han

Jag fäste mig vid en passus i herr Björcks anförande, där lian särskilt fr^m''
höll behovet av skärpt kontroll över filmförevisningar. Det är alitsa inte Daga
om censurering av film, utan örn förbud mot förevisning av film. Motionärerna
mena alltså, att film, som icke är förbjuden av censuren ändå skulle kunna
förbjudas. Detta öppnar ju oanade perspektiv. Denna tanke öppnar dörren
för sådana äventyrligheter, att man finner sig ha ännu större anledning att förorda
avslag på motionen. . , -

Till sist skulle jag vilja säga — med anledning av herr ströms uttalande—
att det skulle te sig annorlunda, om en stor gemensam aktion fran samtliga
partiers sida komme till stånd med stöd av en allmän opinion och i samverkan
med ungdomens ideella föreningar i syfte att åstadkomma en sanering av ungdomens
nöjesliv. Av en sådan aktion kunde något komma ut, niell knappast
av denna framkastade motion. .

Jag yrkar, herr talman, fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Några talare, som nyss haft
ordet lia särskilt understrukit, att de anse. att motionärerna och reservanterna
här vilja komma med förbud, eller som det yttrades: »Du skall icke . . .»
Jag har funnit, att så icke är förhållandet, utan här är fråga om en skarpt
kontroll. Vi måste med andra ord se till, att det göres skillnad mellan förbud
och möjligheten att försöka skydda^ vissa av de våra fran att falla offer
för frestelser. Här är icke fråga örn något rent förbud.

Sedan har det talats så vackert örn ungdomen, och jag erkänner villigt, att
ungdomen blivit utmärkt bra. Men därför skola vi också skydda ungdomen
från de frestelser, som kunna finnas, så att ungdomen kan bli ännu bättre.

Här sades även av en talare, att riksdagen icke kan göra så mycket vid den
utredning, som man begär. Men särskilt beträffande den sista punkten i
motionen.’som snuddar vid tryckfrihetsförordningen — där avses de pornografiska
alster, som vi sett omtalas så mycket i tidningarna — skulle. man
vid utredningen kunna finna utvägar, där riksdagen kan medverka positivt.

Då jag anser, herr talman, att en utredning ur denna synpunkt skulle kunna
vara till gagn, ber jag att fa yrka bifall till reservationen.

Herr Andrén: Herr talman! På interpellanters vanliga sätt ber jag att

till herr Andersson i Östersund få uttala ett tack för hans vänliga svar pa
min fråga. Men samtidigt måste jag konstatera, att jag icke kail vara nöjd
med innehållet i detta svar. Vi fingo där veta. att försumpnmgen kan bli
ännu några grader värre. Men hur stora äro egentligen de grader, varmed
den ärade talaren mäter? Därom fingo vi icke besked. .

Med anledning av herr Anton Petterssons anförande far jag säga, att aven
jag bär den bestämda uppfattningen, att vår nuvarande ungdom är mycket

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Om utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
bra. . Jag har nästan hela mitt liv haft privilegiet att leva bland ungdomen
och jag känner den alltför väl för att kunna säga, att den är dålig; men jag’
ar optimistisk nog att tro, att den kan bil bättre. Det är därför jag vill vara
med örn att avlägsna de smuts- och smittohärdar, som fortfarande finnas i
den nuvarande lagstiftningens hägn.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag begärde ordet, då jag hörde somliga
talare tavia i förslag till drakoniska åtgärder. En ville tillgripa förbud
andra tillrådde kontroll, en tredje grupp förordade skydd, och det sista
i orslaget var att pa något sätt avlägsna smutsigheten. Alla förslagen äro väl
enahanda och, såvitt jag förstår, lika ineffektiva. Det inträffar mera sällan
i varmén, att något släktes karaktärsförbättring sker annat än främst genom
sjalvansvar och självverksamhet av dem det gäller, och det var väl detta, som
burom ville framhålla. Han kom med stora och räta linjer. De ungdomsorganisationer
som nu i växande mångfald bildas på skilda områden för att
skapa en ungdom mera ansvarskännande och mera livsduglig, skola först och
sist göra, det. Detta hindrar ej att de i det yttre stödjas även av samhället ja
det kan bil även en livsbetingelse för deras ädla bemödanden.

Ett gammalt ord från oraklet i Delfi tillråder individen: »Känn dig själv!»
-Uet ar grundproblemet. Ungdomen måste komma till rätta med sig själv.
Idet var det, som Ström så kraftigt betonade som den stora linjen. Örn man
sedan kan hjälpa till än med förbud, än med kontroll, än med skydd
och an med avlägsnande av smutsighet — så må det vara hänt. Men detta
ar dvargagarmngar i förhållande till det huvudsakliga problemet

Jag känner mig särskilt uppkallad att säga detta, ty jag fick nyss till mig
utdelat statsutskottets betänkande nr 109 med anledning av Kungl Maj -ts
proposition örn inrättande av ett statens institut för folkhälsan jämte''i ämnet
sackta motioner. Det rör också en stor uppgift i ungdomens uppfostran —
att intressera den för folkhälsan. Hur skall det ske enligt denna proposition?
Jo det skall tillsattas 2 professorer, 1 laborator och Överlärare, 2 laboratorer,

1 förste aktuarie ! förste avdelningsingenjör, 1 förste laboratoriebiträde och
1 kanslibiträde! 1 samband.med denna proposition hade jag i en motion yrkat
pa en sak, som jag på skilda sätt sysslat med under min riksdagstid, nämligen
organiserandet iv « bred folkupplysning om individuell hygien samt
dennas _ betydelse för folkhälsan och rasens stärkande. Vederbörande utskott
anser sig nu kunna utgå ifrån, att de i motionen berörda synpunkterna, »som
utskottet delar» »komma under vederbörligt benktander samband med orgamserandet
av den halsovårdspropaganda, som enligt Kungl. Maj :ts förslag
skall bedrivas genom institutets försorg», d. v. s. av alla dessa laboratoriemän
och deras retorter. Det är säkerligen ett fåfängt hopp! Varför kan då inte
riksdagen lika gärna direkt hos Kungl. Maj:t kunna påyrka detta och därmedm-ii
a slIVs^ora auktoritet som pådrivande kraft bakom en sådan primär
samhällsuppgift, som de där herrarna på laboratorierna skola kunna göra?
INep det är därför att riksdagens kollektivitet inte vill göra någonting ordentligt
i saken. Den som allvarligt vill något av betydelse går också själv i selen
tor saken och gläder sig, att möjligen andra förstärka anloppet. Detta
lilla vanmaktiga vetenskapliga institutet saknar både andlig och materiell
utrustning och befogenhet att leda ungdomen —• de äldre äro i regel ohjälpliga
— fram emot sunda levnadsvanor. Vari dessa måste bestå är sedan gammalt
upptäckt av livets erfarenheter. Vi äro för partidelade, och därför har
aven denna sak reducerats till ingenting eller skänkt ansatser som ej kunnat
leda till annat.

Jag instämmer i herr Ströms yrkande och röstar för reservationen, ehuru

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Om utredning rörande det offentliga nöjeslivet m. m. (Forts.)
även den inte är ett klart uttryck för de produktiva riktlinjerna i denna viktiga
fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Johan, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

J a—55;

Nej—60.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i detta ärende
genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 301, angående eftergift till viss del av ogulden skatt för Kiplingebergs
och Närlinge fideikommissegendomar m. m.; samt

nr 302, angående tilläggspension åt studierektorn vid arméns underofficersskola,
läroverksadjunkten C. Eneman.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, Omyrkesi
anledning av väckt motion örn utredning angående yrkesundervisning och midervrnimgfortbildning
för skogsbygdernas ungdom. bygdenäs

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott £öiungdom m- mbehandling
hänvisad motion, nr 38, hade herr Sten hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda
frågan om yrkesundervisning och fortbildning för skogsbygdernas ungdom.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Orri ökad
utbildning i
hemvård

Örn yrkesundervisning för skogsbygdens ungdom m. m. (Forts.)

Reservation hade anmälts av herrar K. A. Johanson och Nils Andersson,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Vid detta utlåtande ha herr Karl
August Johanson och undertecknad fogat en blank reservation. Vi anse, att
utskottet skulle ha kunnat ställa sig mera välvilligt till motionen än det har
gjort. Utskottet har ju beaktat det önskemål, som är framställt i motionen,
men ändå hamnat på en negativ ståndpunkt under framhållande av, att vad
som begäres — det gäller en utredning angående yrkesundervisning och fortbildning
för skogsbygdernas ungdom — kommer upp i annat sammanhang, i
de utredningar rörande yrkesutbildning i allmänhet, som pågå. Det är emellertid
inte fallet, varför utskottet bort tillstyrka motionen, en särskild utredning
av detta viktiga spörsmål har också förordats exempelvis av länsstyrelsen
i Umeå, som understrukit, att behovet av åtgärder i sådan riktning är så
trängande, att en utredning bör bedrivas med all möjlig skyndsamhet — andra
länsstyrelser ha inte haft samma förståelse för motionen.

Det har anförts, att icke mindre än nio utredningar tangera detta område
och att frågan därför kommer under behandling. Det är icke riktigt. Jag
kommer emellertid icke att göra något yrkande, men då det är tydligt, att
dessa utredningar icke direkt anknsda till den nu föreliggande frågan, skulle
jag vilja begagna tillfället, herr talman, att uttala önskemålet, att denna speciella
sak bleve upptagen av de utredningar på närliggande områden, som äro
i gång. Jag har endast velat göra detta uttalande och avstår, som sagt, från
att göra något yrkande.

Häri instämde herr Sten.

Herr Härdin: Herr talman! Jag har naturligtvis ingenting emot något av
vad undervisning heter, och kunde man hjälpa skogsbygdernas ungdom på den
väg motionären har föreslagit, skulle jag inte ställa mig på avslagslinjen. Hen
jag har tagit mycken hänsyn till vad skolöverstyrelsen yttrat till utskottet.
Skolöverstyrelsen, som ju är den högsta myndigheten beträffande utbildningsfrågor,
säger att frågan örn skogsbygdens ungdoms yrkesutbildning icke lämpligen
bör utbrytas ur sitt sammanhang med yrkesutbildning i allmänhet, utan
tillgodoses som en del av denna. Det är klart, att skulle det ordnas en särskild
utbildning för skogsbygdens ungdom, helt förlagd till de trakter där denna
ungdom är bosatt, skulle man få ett otal utbildningsanstalter i skogsbygderna
och endast ett fåtal elever på varje anstalt. Det finns inom landet en
mängd undervisningsanstalter där skogsbygdens ungdom kan få den yrkesutbildning
den behöver. I övrigt har ju denna ungdom samma möjligheter som
ungdomen i andra trakter av landet att tillgodose sitt behov av utbildning, och
det blir närmast en kostnadsfråga, huruvida den kan bevista dessa folkhögskolor
eller vad det kan vara för något. Och detta är något som ligger utanför
motionens ram. Utskottet har ansett att en utredning, som bara skulle
avse utbildningen av skogsbygdernas ungdom, inte är motiverad och har därför
yrkat avslag på motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5,
i anledning av väckt motion örn beredande åt den kvinnliga ungdomen av ökad
utbildning i hemvård och därmed närbesläktade samhälleliga uppgifter.

m. m.

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn ökad uibildning i hemvård m. m. (Forts.)

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott för
behandling hänvisad motion, nr 124, hade herr Domö m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en allsidig och
skyndsam utredning angående åtgärder för att mera allmänt bereda den kvinnliga
ungdomen ökad utbildning i hemvård och därmed närbesläktade samhälleliga
uppgifter i enlighet med vad i motionen anförts samt att Kungl. Majit
för riksdagen måtte framlägga de förslag, vartill utredningen gåve anledning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Bodin och Hadström
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan att första kammaren måtte för sin dd
besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära en allsidig
och skyndsam utredning angående åtgärder för att mera allmänt bereda den
kvinnliga ungdomen ökad utbildning i hemvård och därmed närbesläktade
samhälleliga uppgifter samt att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Domö: Herr talman! I den motion, som behandlas i det föreliggande
utlåtandet, begäres utredning angående åtgärder för mera allmänt beredande
åt den kvinnliga ungdomen av ökad utbildning i hemvård. Såsom motionär
kan jag inte underlåta att understryka några av de synpunkter, som motionärerna
anlagt på frågan.

Betydelsen av kvinnans insats i samhällsarbetet, som i alla tider varit stor,
har förvisso ökats i vår tid. I allt större utsträckning tages hennes arbetskraft
i anspråk. Men icke blott fordringarna på hennes arbetskraft ha stegrats;
även fordringarna på hennes insikter och kunskaper ha skärpts av nutidens
komplicerade samhällsliv. Icke minst nutidens sociala utveckling har
ställt kvinnan inför nya och viktiga uppgifter. Utvecklingen har nämligen
i många hänseenden faktiskt varit av omvälvande art. Den har sitt givna
samband med tidens tekniska framsteg, men den har också påskyndats av samhället
självt genom dess sociala reformpolitik. På det ena området efter det
andra lia statsmakterna ingripit reglerande, ordnande eller stödjande. Om samhället
i full utsträckning skall kunna tillgodogöra sig de tekniska framstegen
och de genomförda reformerna, är det ofrånkomligt, att särskilt kvinnan måste
ges större möjligheter att stå bättre rustad än hittills för tidens krav, ty just
på henne beror i synnerligen hög grad möjligheterna att utvinna full effekt av
allt det nya, som åstadkommes.

Utvecklingen har också visat, att det föreligger ett behov av ökad utbildning,
av en speciellt kvinnlig utbildning, i det komplex vi kalla hemvård. Det kanske
viktigaste på detta område är hushållsundervisning, men det finns även
andra saker, som det gäller att ta itu med. På det bostadstekniska. området
har det varit en mycket stark utveckling. Där pågår en moderniserings- och
rationaliseringsprocess, som kräver ökade insikter hos kvinnorna, vilka skola
utnyttja framstegen. Så ock beträffande heminredning och dylikt. Det gäller
också att på bästa sätt kunna utnyttja den höjda bostadsstandard, som staten
nu med stora anslag håller på att åstadkomma. Även i fråga om hygien
och sjukvård böra ökade insikter bibringas kvinnorna. Det gäller på detta
område att meddela dem åtminstone de mest elementära kunskaperna i fråga
örn hjälp vid olycksfall och framförallt att sprida ökad kännedom örn förebyggande
hygieniska åtgärder i det dagliga arbetet. Här bygga vi dyrbara

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
sjukhus oell inrätta institut för folkhälsan, vi söka få fram de bästa födoämnen
etc., men när det gäller insikten hos kvinnorna, som skola utnyttja dessa
möjligheter, lämnar undervisningen mycket övrigt att önska. Därför lia vi
ansett det önskvärt att söka få till stånd en utredning, bland annat för att få
en samordning av en del kurser och dylikt, som förekommer på detta område.
Det kam inte vara nationalekonomiskt rimligt att kosta på sådana dyrbara
anordningar, som jag nyss nämnde, utan att söka på bästa sätt tillgodogöra
sig dem.

Utskottet har avstyrkt motionen och därvid särskilt åberopat två skäl. Det
ena skälet är, att man icke är färdig för en obligatorisk utbildning i den
åldersklass, som motionärerna föreslagit, nämligen 18—20-årsåldern. Det skulle
ha alltför vittgående konsekvenser. Det andra skälet är, att en hel del utredningar
pågå. Beträffande det förra skälet är jag verkligen förvånad över
den kategoriska utformning, som utskottets motivering har fått, ty motionärerna
ha ingalunda ifrågasatt någon obligatorisk undervisning, utan avsett att
låta utredningen visa, hur undervisningen på bästa sätt borde läggas. Man
har icke velat binda sig vid något särskilt, utan velat pröva sig fram. Det
i örefaller mig, som om utskottet i detta fall kommit med ett svepskäl. Vad
beträffar skälet, att utredningar redan skulle vara i gång, är detta alldeles
riktigt,^ men dessa utredningar röra vissa speciella saker och omfatta icke
hela frågan. Av motionen framgår, att de pågående specialutredningarna varit
motionärerna väl bekanta, bland annat utredningarna rörande införande
a,v obligatorisk skolköksundervisning i folk- och fortsättningsskolorna samt
rörande en del speciella yrkesundervisningsproblem. I fråga särskilt örn den
obligatoriska skolköksundervisningen understryka motionärerna också vikten
av att denna i utrett skick snarast förelägges riksdagen. Vad den speciella
yrkesutbildningen beträffar, tillåter jag mig förmena, att den ligger på ett
annat plan och tangerar inte det för alla kvinnor gemensamma behovet av insikter
i ett hems skötande. Den omständigheten, säga reservanterna, att vissa
utredningar pågå, utgör emellertid ingen anledning att dröja med att nu ta
itu med det större utbildnings- och uppfostringsproblem, som motionärerna fört
fram. Tvärtom synes det utskottet rationellare, att alla de frågor, som ha
sammanhang med hithörande spörsmål, någotsånär samtidigt, översiktligt och
enhetligt utredas. Införandet av obligatorisk skolköksundervisning behöver
fördenskull ej uppskjutas längre än eljest, men gör liemvårdsundervisningen i
övrigt ingalunda överflödig. Reservanterna erinra särskilt om att de praktiska
fortbildningskurser för kvinnorna, som hittills i mångahanda former införts,
enligt vad erfarenheten betygat av olika skäl ej fått samma betydelse
för landsbygden som i städerna, ett förhållande som även talar för att en allsidig
utredning fortast måtte igångsättas. Det är just svårigheten att kunna
ge landsbygdens kvinnliga ungdom samma utbildning som städernas, som gör
det_ så önskvärt^ att få en översyn över hela frågekomplexet och undersöka
möjligheten att åstadkomma en förbättring för den förra kategorien.

Vid remissen av motionen till olika korporationer har en utredning tillstyrkts,
och jag tycker det är ganska förvånansvärt, att utskottet icke kunnat
komma fram till ett enhälligt tillstyrkande. Tåg skulle verkligen vilja rekommendera
de närvarande att i den mån de hinna under debatten studera utskottsbetänkandet
och reservationen. Jag tror, att man då måste allvarligt
överväga, örn man inte bör biträda reservationen.

Det är ganska beklagligt, att man vid ett tillfälle, då kammaren är nästan
tom, skall behöva stå och plädera för en sådan sak, ty man når ju inte många,
men jag kan i alla fall inte underlåta att allvarligt framhålla betydelsen av
den föreliggande frågan. Det förefaller mig nästan, som örn utskottsmajori -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Om ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
teten hade visat de obotfärdigas förhinder när det gäller åstadkommandet av
cn utredning i detta fall. Kvinnan vill gärna göra sin insats på olika områden,
och särskilt på hemvårdens gör sig en strävan gällande hos dem att
bättre utnyttja de olika möjligheter man har att åstadkomma ett trevligt hem.
Varför då inte ge den kvinnliga ungdomen de möjligheter, som stå att få?

Samma motion är väckt i andra kammaren, och den har där remitterats till
jag tror tillfälliga utskottet nr 1. I vanliga fall bruka de tillfälliga utskott,
som få likalydande motioner, samråda. Jag vet inte, örn så har skett i detta
fall. Det synes mig emellertid mindre troligt, eftersom jag hört sägas, att
andra kammarens tillfälliga utskott, åtminstone dess majoritet, har principiellt
godkänt motionen. Hade ett sådant samråd, som jag nyss nämnde, ägt rum,
hade nian väl i alla fall ordnat så, att utlåtandena någorlunda samtidigt kommit
på kamrarnas bord. Skulle första kammaren nu bifalla antingen utskottets
utlåtande eller reservationen, komme vi i förhållande till andra kammaren
i ett egendomligt läge. I förra fallet kan nian inte gärna återkomma och
hemställa att kammaren måtte biträda andra kammarens beslut, eftersom frågan
redan har varit före. I senare fallet skulle motiveringen för en hemställan
örn skrivelse bli en annan än den andra kammarens tillfälliga utskott
kommer med. Därför, herr talman, har jag vid övervägande av frågan kommit
till den uppfattningen, att det vore bäst, örn första kammaren beslöt en
återremiss till utskottet, som finge ta frågan under förnyat övervägande.

Ett skäl därtill är också, att motionen av andra kammarens första tillfälliga
utskott har remitterats till flera sammanslutningar, varför ett utförligare
material till stöd för ställningstagandet nu föreligger, än då första kammarens
första tillfälliga utskott behandlade motionen. Jag tror jag nyss nämnde,
att samtliga kvinnoorganisationer, som haft motionen på remiss från första
kammarens utskott, lia tillstyrkt densamma, och jag kan också nämna att
svenska landsbygdens kvinnoförbund, som fått motionen till sig remitterad från
andra kammarens utskott, har uttalat sig för en utredning.

Jag tillåter mig därför, herr talman, hemställa, att kammaren måtte besluta
återremiss av ärendet till utskottet.

I detta anförande instämde herrar Walles och Lindhagen.

Herr Bodin, Karl: Herr talman! Vid behandlingen av denna fråga i första
tillfälliga utskottet har ej full enighet kunnat uppnås. Utskottets majoritet
har avstyrkt motionen. Vi äro emellertid två av utskottet ledamöter, som ha
en avvikande mening, varför vi ha reserverat oss.

I princip är nog utskottet enigt beträffande motionens syfte. Utskottet säger
ju i sitt utlåtande, »att det är önskvärt att den kvinnliga ungdomen mera
allmänt beredes ökad utbildning i hemvård och därmed närsläktade samhälleliga
uppgifter». Så långt äro såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
eniga, och detta är ju huvudsaken i hela frågan. Men oaktat detta eniga uttalande
vill utskottet ej ens gå med på att föreslå en utredning. En hel del föreningar
och sakkunniga på hithörande områden ha ju uttalat sig i tillstyrkande
riktning, och i allmänhet inses nog att behov förefinnes för en allsidigare utbildning
i hemvård för den kvinnliga ungdomen på landsbygden.

Utskottets starkaste motiv för dess avslagsyrkande kanske ändå är, att flickorna
vid denna ålder ha anställning, som de på grund av den föreslagna utbildningen
komme att vara tvungna att lämna. Ja, det är nog riktigt, att detta
i vissa fall kan bliva förhållandet, men vi reservanter ha ingalunda tänkt oss,
att undervisningen skulle bliva obligatorisk, vilket nog, åtminstone i början,
skulle komma att stöta på svårigheter. Men helt visst skulle en sådan under -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
visningsform, som motionärerna tänkt sig'', komma att bliva till stor nytta för
den kvinnliga landsbygdsungdomen.

Den här åsyftade undervisningen skulle egentligen komma som en överbyggnad
på den egentliga folkskolan. Flickorna skulle således vid en mera
mogen ålder kunna ha bättre förutsättningar att inhämta de kunskaper, som en
dylik undervisning skulle komma att erbjuda.

I anslutning till motionen vilja vi reservanter även uttala behovet och önskvärdheten
av att den del av lärarekåren, som står den påtänkta undervisningsformen
mycket nära, nämligen skolkökslärarinnorna, måtte beredas den fastare
och tryggare plats i folkundervisningen, som deras viktiga uppgift och synnerligen
erkännansvärda arbete gör dem förtjänta av.

Då man tänker på den stora insats i samhällsarbetet, som kvinnan alltjämt
utför, måste man nog inse, att den av motionärerna föreslagna utbildningen i
hemvård, speciellt för landsbygdens kvinnor, är ganska välbetänkt, och att en
utredning från Kungl. Maj :ts sida av denna fråga är påkallad.

Jag skulle egentligen yrka bifall till reservationen, men på grund av herr
Domös nyligen framförda yrkande örn återremiss skall jag be att få förena
mig med honom i detta.

Herr Hagström: Herr talman! Då jag står som reservant till förevarande
utskottsutlåtande, ber jag att få säga några ord i anslutning till vad som anförts
i reservationen.

Motionärerna ha efter en utförlig och i mitt tycke övertygande motivering
hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en allsidig och skyndsam utredning angående åtgärder för att mera allmänt
bereda den kvinnliga ungdomen ökad utbildning i hemvård och därmed närbesläktade
samhälleliga uppgifter». Utskottet har infordrat utlåtande över motionen
från skolöverstyrelsen, Svenska röda korsets överstyrelse, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund. Samtliga dessa tillstyrka bifall till motionen förutom
skolöverstyrelsen, som anser, att utredning borde verkställas blott i vissa avseenden.

Utskottet har emellertid ej velat vara med örn någon utredning. Utskottet
ställer sig visserligen i början av sitt utlåtande välvilligt till motionen och förklarar
sig i likhet med motionärerna anse det vara önskvärt »att den kvinnliga
ungdomen mera allmänt beredes ökad utbildning i hemvård och därmed närbesläktade
samhälleliga uppgifter». Men utskottet slutar likväl med att avstyrka
motionen. Såsom skäl härför anför utskottet bland annat, att åtgärder i
motionens syfte redan skulle vara »under förberedande eller kunna förväntas
bliva upptagna till utredning». Vidare säger sig utskottet hysa betänkligheter
rörande lämpligheten av undervisningens förläggande till 18—20-årsåldern,
därför att flickorna då i stor utsträckning redan kunna antagas inneha anställningar,
som de skulle nödgas lämna.

Dessa argument verka dock ej alltför övertygande. Även örn, såsom utskottet
säger, vissa åtgärder i hithörande frågor äro under förberedande eller kunna
förväntas komma till utredning, så gäller detta endast delproblem och borde
ej utgöra tillräckligt skäl för att ej nu ta itu med det större utbildnings- och
uppfostringsproblem, som förts fram av motionärerna. Det borde tvärtom, såsom
tidigare framhållits, vara till fördel, om alla hithörande spörsmål något
så när på en gång och i ett sammanhang kunde komma till utredning. Det är
ju ej blott de kunskaper, som kunna inhämtas i ett skolkök, som den unga kvinnan
behöver för att rätt kunna fylla sin uppgift såsom husmoder eller husföreståndarinna.
Jämväl på andra områden än matlagning och näringsämneslära

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
ställer det moderna samhället allt större krav på den unga kvinnans insikter
och färdigheter. Jag erinrar blott om heminredning och bostadshygien, hemsjukvård,
barnavård och första hjälpen vid olycksfall m. m. Dessutom kräves,
såsom det framhålles i motionen, även viss kunskap i samaritertjänst och gasskydd.
Beträffande dessa sistnämnda kunskaper hoppas vi ju alla, att de ej
skola behöva komma till användning. Men tyvärr måste man nog tänka sig den
möjligheten, att vårt land kan bliva indraget i ett krig och utsatt för gasanfall,
och då skulle våra kvinnor många gånger kunna förskonas ifrån att stå
skräckslagna och handfallna, örn de blott tidigare erhållit undervisning i gasskydd,
en undervisning, som ej torde behöva bli alltför tidskrävande.

Beträffande utskottsmajoritetens farhågor för att hemvårdskursernas förläggande
till 18—20-årsåldern skulle bereda svårigheter, tror jag för min del
att dessa svårigheter överskattas. Örn undervisningen anpassas efter arbetsförhållandena
på de olika orterna, till exempel genom anordnande av aftonkurser,
där detta befinnes lämpligt, skall det sannolikt visa sig, att hindren ej äro
av större betydelse. För övrigt tror jag knappast, att flickorna i så stor utsträckning
som utskottsmajoriteten tyckes föreställa sig, inneha anställningar
vid den åldern. Det är nog en ganska allmän företeelse, att de unga kvinnorna
numera stanna längre i hemmen än förr, och det kan ifrågasättas, örn ej den
ofta påtalade bristen på hembiträden till stor del beror på just denna omständighet.

Emellertid har det varken i motionen eller reservationen varit avsikten att
framföra några bindande direktiv, utan det har ansetts böra bliva utredningens
uppgift att söka finna de lämpligaste formerna för frågans lösning. I övrigt
skall jag ej här uppehålla mig vid motiven för den begärda utredningen, då
dessa ganska utförligt framställts både i motionen och reservationen. Jag inskränker
mig till att på de skäl, som tidigare ha anförts av herr Domö, ansluta
mig till förslaget örn återremiss av motionen till utskottet.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag har noggrant och med
stort intresse studerat herr Domös motion. Den är innehållsrik och saknar icke
uppslag för en eventuell utredning. Men även örn man delvis skulle kunna instämma
med motionärernas hemställan, blir man ganska betänksam inför vissa
delar av motiveringen. Såsom de viktigaste ämnen, som skulle förekomma vid
en tänkt utredning, nämnas hemvård och heminredning, hygien och sjukvård,
samarittjänst och gasskydd samt slutligen samhällsetik. Ett par av dessa ämnen
göra mig mycket betänksam, likaså följande del av motiveringen, som återfinnes
överst på sid. 12 i motionen: »Huruvida det vore tänkbart eller praktiskt
önskvärt att hela den kvinnliga ungdomen finge genomgå dylika mer allsidiga
kurser eller om man lämpligen borde begränsa sig till att i största möjliga utsträckning
underlätta deltagandet i dem, kan ej avgöras utan mycket sorgfälliga
överväganden icke minst av statsfinansiell natur. Redan genom en höjning
av nu utgående statsbidrag torde åtskilligt kunna vinnas. Det viktigaste härvidlag
är icke formen utan att bästa och mest ändamålsenliga resultat utvinnas
genom att från ort till annan laga efter läglighet. Skulle man vilja på genomgång
av dylika hemvårdskurser anlägga den synpunkten att den vore att betrakta
som fullgörandet av en allmän medborgerlig skyldighet för kvinnlig
ungdom, må det endast tilläggas, att den pågående livliga diskussionen örn kvinnornas
medborgarplikter visat att det just nu finnes en starkare resonans än
någonsin tidigare bland kvinnorna själva för de krav, som samhället kan vilja
ställa på dem.»

Öppnar sig icke här ett perspektiv, som verkar litet skrämmande? Även örn
det icke står direkt utskrivet, ligger den förmodan snubblande nära till hands,

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Om ökad utbildning i hemvård rn. m. (Forts.)
att vi icke skulle vara så värst långt borta från att medverka till genomförande
av en kvinnlig värnplikt. Den ålder, som skulle vara lämplig för genomgående
av dessa kurser, anges till 18—20 år, och även denna omständighet ger en
smula belägg för dessa farhågor.

Bland de yttranden, som utskottet infordrat, föreligger ett från skolöverstyrelsen,
och jag skall be att få föredra litet av detta, då det har antytts, att skolöverstyrelsen
delvis tillstyrker motionen.

Skolöverstyrelsen säger: »Huvudsyftet med motionen synes vara att få till
stånd en utredning beträffande ordnande av en speciell husmodersutbildning
(utbildning i hemvård) efter den egentliga skolundervisningen. Överstyrelsen
vill i detta sammanhang erinra örn det förslag till ny stadga för kommunala
yrkesskolor, som överstyrelsen den 9 december 1936 överlämnat till Kungl.
Maj :t. Överstyrelsen har i ovannämnda stadga föreslagit upprättande av kommunala
husmodersskolor örn minst 34 veckor. Beträffande inträdesfordringar
för husmodersskolan i fråga har överstyrelsen föreslagit följande: ’att hava
fullständigt genomgått fortsättningsskola eller i vederbörlig ordning styrkt
sig vara fri från fortsättningsskolplikt eller också fyllt 15 år och visat sig äga
kunskaper i den omfattning, som erfordras för att tillgodogöra sig undervisningen
i skolan, med företräde för inträdessökande, som under minst ett år varit
sysselsatt med husligt arbete’. Motionärernas förslag att förlägga en eventuell
husmodersutbildning till 18—20-årsåldern synes önskvärd men svår att
realisera.

Den av överstyrelsen föreslagna husmodersskolan skulle omfatta undervisning
i hushållsgöromål, sömnad, hushållslära med bland annat bostadsvård
samt hälsovård med grunderna för barnavård och sjukvård i hemmet samt
gymnastik. Då så befunnes önskvärt och möjligt att anordna, skulle undervisningen
även kunna omfatta vävning, praktisk barnavård och samhällslära.
De nämnda läroämnena sammanfalla till stor del med läroämnena i de av motionärerna
föreslagna kurserna i hemvård. Undervisning i gasskydd, som också
föreslagits, torde knappast höra hemma i en hemvårdskurs.

Den av motionärerna framkastade tanken att genomgående av de av dem
skisserade hemvårdskurserna för kvinnlig ungdom skulle göras obligatoriskt,
finner överstyrelsen knappast möjligt att realisera.»

Skolöverstyrelsen säger till slut: »Såvitt överstyrelsen kan finna, kunna de
utbildningssyften, som motionärerna ansett böra realiseras, anses vara av sådan
art, att de i stort sett kunna inrymmas i nu förefintliga yrkesutbildningsformer.
Yad som är ett påtagligt hinder för önskemålens förverkligande är dock,
att understöd av statsmedel icke kunna i sådan grad erhållas för kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning, att de bliva tillräckligt stimulerande
för skolornas målsmän, då det gäller anordnande av en mera omfattande
undervisning på hithörande område än den, som redan finnes. Vad en eventuell
utredning närmast bör avse är alltså enligt överstyrelsens mening frågan örn
förbättrade understödsgrunder för skolor för husligt arbete.

På grund av det anförda får överstyrelsen så till vida ansluta sig till motionärernas
hemställan, att överstyrelsen för sin del tillstyrker utredning angående
förbättrade understödsgrunder för skolor för husligt arbete samt angående
därmed sammanhängande frågor i övrigt.»

Det är alltså en viss skillnad mellan den ståndpunkt, som skolöverstyrelsen
sålunda intagit, och den ståndpunkten, att man oreserverat skulle ansluta sig
till motionärernas förslag. Sveriges husmodersföreningars riksförbund instämmer
i motionärernas syfte, men har en avvikande mening i fråga örn vissa
delar av motionen. Riksförbundets yttrande återfinnes på sid. 2 i utskottets
betänkande. Det kan vara onödigt att anföra ytterligare citat. Jag vill endast

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
läsa upp en enda sats ut detta uttalande: »Frågan om kvinnornas utbildning i
samarittjänst och gasskydd med hänsyn till krig anser förbundet böra upptas
och lösas i samband nied landets skyddsförberedelser i övrigt.» Husmodersföreningarnas
riksförbund går således icke oreserverat med på vad som föreslås
i motionen.

Utskottet har givetvis tagit stor hänsyn till skolöverstyrelsens yttrande.
Härtill kommer den omständigheten, att utskottet för sin del inte velat medverka
till att de pågående utredningarna, som till stor del avse de i motionen berörda
önskemålen, skola förryckas. När herr Domö säger, att han är förvånad över
utskottets ställningstagande i detta avseende, vill jag påpeka, att utskottet dock
befinner sig i gott sällskap. Utskottets mening delas av skolöverstyrelsen och av
Sveriges husmodersföreningars riksförbimd. Utskottet har icke infordrat yttrande
från någon annan sammanslutning av kvinnor, men jag har fått del av
ett irttalande av de socialdemokratiska kvinnornas förbund, som inkommit till
andra kammarens tillfälliga utskott och i vilket motionen avstyrkes. Det ligger
således icke till på det sättet, att samtliga kvinnoföreningar givit motionen
sin anslutning.

Herr Domö har nu hemställt örn återremiss av ärendet till utskottet med den
motiveringen, att sedan första kammarens första tillfälliga utskott fattat sin
ståndpunkt, ha avgivits ytterligare ett antal utlåtanden örn motionen. Jag kan
inte finna, att dessa omständigheter äro av någon betydelse för uskottsmajoritetens
ståndpunktstagande i frågan, varför jag, herr talman, hemställer örn
avslag å herr Domös yrkande örn återremiss och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Johanson, Karl Emil: Herr talman! Utöver vad som tidigare anförts
i denna fråga, vill jag blott i korthet erinra örn vad som tilldrog sig vid behandlingen
av frågan örn införandet av det sjunde skolåret för ett par år sedan.

Såsom alla erinra sig, restes från lantmannahåll ett rätt kraftigt motstånd
mot genomförandet av det sjunde skolåret. Ingen hade val då och ingen har
heller nu den uppfattningen, att det icke skulle vara behövligt att meddela ungdomen
bättre kunskaper. Det är uppenbart, att jordbrukarna såväl som andra
inse nyttan och behovet av att ungdomen rustas på bästa sätt för att kunna göra
sin insats i livet till gagn för vårt land. Orsaken till motståndet mot det sjunde
skolårets införande var, att man på lantmannahåll var något tveksam örn
lämpligheten att utsträcka barndomsskolan under allt för lång tid, emedan den
uppväxande ungdomen därigenom droges bort från det praktiska arbetet och
kanske sedan inte fick det intresse för hemmet, som det är så nödvändigt att
skapa redan i barnaåren. Hur värdefulla folkskolans kurser än äro, kunna
de inte stimulera intresset för förvärvsarbete. Detta intresse anse vi på landsbygden
vara av allra största vikt, då det gäller att binda ungdomen vid jorden
och få den att stanna kvar i förhållanden, som kanske många gånger äro
sämre än förhållandena på andra områden. Ur den synpunkten är det
av vikt. att barnen få arbetslust och arbetsglädje. Från oppositionens
sida framhölls, att det vore avsevärt bättre för landsbygdens del_ att anordna
sådana utbildningskurser, som ungdomen kunde tillgodogöra sig vid mognarn
år. Då skulle ungdomen dels redan förut ha fått en inblick i det praktiska
yrkesarbetet, och dels skulle den bättre än i barnaåren kunna tillgodogöra
sig den undervisning, som meddelades.

Jag anser, att den motion, som nu föreligger, innehåller förslag, som skulle
leda till en utveckling i den riktning oppositionen mot det sjunde skolårets införande
på sin tid förordade. Man påpekade då lantmannaskolornas, lanthus Första

kammarens protokoll 1938. Nr 29. 3

Xr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Om ökacl utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
hållsskolornas, folkhögskolornas och övriga dylika läroanstalters betydelse för
den uppväxande ungdomen.

Jag hoppas, att de, som vid det tillfället så ivrigt arbetade för dessa ungdomsskolor,
också i dag följa reservanterna. Jag kan nämligen inte se annat
än att motionen innebär en utveckling i den riktning, som oppositionen då
kraftigt talade för. Visserligen kan det måhända sägas, att den nu föreliggande
frågan endast berör en del av hela problemet, men det kan dock icke förnekas,
att det ar en mycket viktig del. Jag behöver inte här påpeka hemmets
betydelse för individen och samhället eller huru trevnaden i hemmet sammanhänger
med husmoderns insikter och ordningssinne. Det är känt, hur många
hem, som på grund av okunnighet, slarv och vårdslöshet från husmoderns sida
bli motsatsen till vad de borde vara. Det är uppenbart, att den föreslagna hemvårdsutbildningen
ej kan avhjälpa alla brister härutinnan, men säkert är, att
mycket kan vinnas genom ökade kunskaper på detta område, varför jag anser,
att de medel och den tid, som offras för detta ändamål, skulle vara väl använda.

Jag ansluter mig sålunda, herr talman, till herr Domös yrkande örn återremiss.

Herr Carlström: I våra dagar tränger sig alltmer fram i förgrunden bland
vår tids mest allvarliga och bekymmerfulla problem frågan örn vad som kan
och lämpligen bör göras från samhällets sida för motverkande av landsbygdsungdomens
flykt till städerna. Med längre eller kortare mellanrum och i de
mest skiftande sammanhang debatteras detta spörsmål i pressen, på möten och
sammanträden. Och under den nu pågående riksdagen har frågan vid upprepade
tillfällen blivit berörd. Jag tillåter mig erinra om jordbruksministerns
inlägg i debatterna örn arbetstidsregleringen för jordbruksarbetare och upphöjandet
av första maj till helgdag, i vilket han yttrade, att den förkortade arbetstiden
och första maj-ledigheten skulle i sin mån komma att öka ungdomens
trivsel på landet och således motverka dess migration till städerna. Men även
i andra mera direkta och större sammanhang har problemet förts på tal, exempelvis
i den sakligt starka diskussionen i samband med behandlingen av folkpartiets
stora motion örn allmän översyn av vårt folkundervisningsväsen. Och
allra senast har herr von Heland i sitt anförande i denna kammare i samband
med behandlingen av hans motion örn åtgärder för underlättande av utländsk
kvinnlig arbetskrafts anställande i lanthushåll målat det påtalade tillståndet
i mycket bjärta färger.

Allt starkare och i vidare kretsar har denna företeelse —• inte minst den
kvinnliga ungdomens avflyttning till städerna — framkallat berättigad oro
både för nuet och framtiden. Frågan är ej längre enbart ett bekymmer för den
enskilde jordbrukaren, som är i behov av kvinnlig arbetskraft, eller för jordbruksnäringen
som sådan. Företeelsen har blivit ett samhällsproblem av stora
dimensioner, vilket säkerligen kommer att kräva de mest energiska åtgärder
från det allmännas sida för att kunna lösas i gynnsam riktning.

Jag skall inte här försöka ingå på en redogörelse för orsakerna till denna utveckling,
ehuru en dylik analys skulle ha sitt givna intresse och värde. Säkerligen
komme en sådan undersökning att påvisa ett flertal faktorer, som både var
för sig och samfällt egga och locka landsbygdens unga söner och döttrar till
städerna och de stadsliknande samhällena. Det vore ett misstag att tro, att bevekelsegrunderna
för ungdomens migration till städerna äro enbart eller till
väsentlig del av ekonomisk natur. Snarare torde det vara stadens starkare pulserande
liv, det ofta lättare arbetet, som erbjudes i staden, dess nöjen och förströelser
av mångahanda slag, som locka mest. Man vill, som det heter, komma
ifrån enformigheten och tråkigheten på landet och den mera strävsamma och

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
spartanska livsföringen där. Man ser gärna det bästa bos staden mot bakgrunden
av det sämsta på landet. Sådan är, tecknad i korta drag, inställningen bos
en del av vår landsbygds ungdom av i dag. Den följer i sin strävan efter utkomst,
förströelser och nöjen det minsta motståndets lag.

Obestridligt är därför, att ju större och vidare klyftan är mellan stadens
och landets betingelser till stadens förmån, ju starkare måste också strömningen
till städerna bli. När det sålunda gäller åtgärder från samhällets sida för motverkande
av ungdomens flykt från landet, måste dessa ingripanden i främsta
rummet inriktas på att få till stånd en utjämning av denna skillnad mellan stad
och landsbygd. Men detta kan ej ske på annat sätt än att i möjligaste mån
söka förbättra landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden och öka trivseln
på landet.

För vinnande av detta mål finnes säkerligen intet universalmedel, utan härför
krävas förvisso ingripanden av mångahanda slag. Men en åtgärd, som i sin
mån borde vara ägnad att verka i sagda riktning, finnes angiven i den motion,
varöver kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande här föreligger. En
ökad kunskap i vad motionärerna sammanfatta under benämningen hemvård
och därmed närbesläktade samhälleliga uppgifter skulle förvisso komma att
skänka landsbygdens mödrar större förmåga att med givna medel bidraga till
skapandet av bättre ekonomi, bättre hälsotillstånd, ökad trevnad och därigenom
större trivsel i hemmet.

Som förhållandena hittills gestaltat sig i vårt land, har det stora flertalet av
landsbygdens kvinnor icke fått den utbildning i hithörande ting, som är den
främsta och elementära förutsättningen för ett hems rationella skötsel och vård.
.Visserligen saknas icke utbildningsmöjligheter. Vi ha ju för landsbygdens
vidkommande folkhögskolor och lanthushållsskolor, ambulerande skolköks- och
slöjdkurser samt den till fortsättningsskolan i vissa skoldistrikt knutna skolköks-
och slöjdundervisningen m. m., men endast en mindre del av vår kvinnliga
ungdom får tillfälle att genomgå dessa kurser — åtminstone de längre och
mera fullständiga kurserna vid folkhögskolan och lanthushållsskolan. Alltfort
har huvudparten av de unga kvinnor, som bilda eget hem, icke kommit i åtnjutande
av någon som helst undervisning eller, om så skett, en mycket ofullständig
sådan, om vad som rör hemmets ekonomi, skötsel och vård.

För närvarande utgör det antal flickor i vårt land, som årligen genomgå
folkhögskolor och lanthushållsskolor respektive cirka 3,500 och 1,200 eller tillhopa
4,700. Ställes denna siffra mot siffran 30,000, som utgör det ungefärliga
antalet per år ingångna giftermål på den svenska landsbygden, få vi ett
ungefärligt begrepp om hur stor del av vår landsbygds kvinnliga hembildande
ungdom som får komma i åtnjutande av en verkligt effektiv skolutbildning i
sådant, som gör den unga kvinnan skickad att med framgång förestå och sköta
ett hem nied allt vad därmed sammanhänger. Endast ungefär en sjättedel —-var sjätte kvinna sålunda — erhåller den nödiga utbildningen för ett hems rätta
skötsel. Detta är ett missförhållande, som snarast borde undanröjas. Därom
lärer väl cj heller i denna församling råda någon meningsskiljaktighet. En
bättre ordnad hemvårdsutbildning för flickor och en utvidgning av densamma,
så att den kommer att omfatta all kvinnlig ungdom i vårt land, är ett gemensamt
samhällsintresse.

Vad däremot meningarna kunna bli delade örn är, vilka skolformer, som
kunna anses vara de bästa — utbildningens varaktighet och omfattning sålunda
— den ålder, vid vilken utbildningen lämpligen bör sko, samt örn undervisningen
skall göras obligatorisk eller frivillig. Men det är just dessa frågor,
ävensom lärarfrågan samt de ekonomiska konsekvenserna av ifrågavarande reform,
som motionärerna anse böra bli föremål för en allsidig utredning.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Om ökad utbildning i hemvård ni. m. (Forts.)

Av föreliggande utskottsutlåtande framgår, att yttranden inhämtats från
överstyrelsen för svenska röda korset, svenska stadsförbundet, styrelsen för
svenska landskommunernas förbund och Sveriges husmoderföreningars förbund.
Samtliga Jassa organisationer hava instämt med motionärernas hemställan.
Dessutom Ilar skolöverstyrelsen i ett den 28 februari avgivet utlåtande över
motionen så till vida anslutit sig till motionärernas hemställan, att överstyrelsen
tillstyrker utredning angående förbättrade understödsgrunder för skolor
för husligt arbete samt angående därmed sammanhängande frågor i övrigt.
Utskottet bär i huvudsak inskränkt behandlingen av motionen till inhämtande
av nämnda utlåtanden. Utskottets eget yttrande, som utmynnar i yrkande om
avslag å motionen, är av det magraste slaget. Jag tillåter mig citera: »Ehuru
utskottet livligt behjärtar önskemålet att hemvårdsutbildningen för flickorna
måtte bättre ordnas och utvidgas till att omfatta all kvinnlig ungdom, kan
utskottet för sin del ej finna det vare sig behövligt eller lämpligt att mera allmänt
förlägga husmodersutbildningen såsom motionärerna tänkt sig till 18—20-årsåldern. Vid denna ålder ha de flesta flickor antingen anställningar, som de
i så fall skulle kunna gå miste örn, eller ock behövas de för hemmens skötsel.
För det stora flertalet skulle ock helt visst en till läroverk, folkskolor och fortsättningsskolor
förlagd undervisning av här ifrågavarande slag vara tillfyllest.
Endast så långt bör alltså, enligt utskottets mening, denna undervisning göras
obligatorisk.»

Utskottet motiverar alltså sitt avslagsyrkande med att motionärerna föreslagit
åldern mellan 18 och 20 år såsom lämplig för den ifrågasatta undervisningen
och vidare att motionärerna antytt, att det möjligen kunde ifrågasättas
att göra undervisningen på detta område obligatorisk. Jag anser för min del,
att det inte finns någon anledning att hesitera på grund av dessa synpunkter.

Beträffande åldern mellan 18 och 20 år är den enligt all erfarenhet den allra
lämpligaste för en sådan undervisning, ty då lia flickorna kommit till den mognad,
att de kunna tillgodogöra sig undervisningen på ett helt annat sätt, än
örn den förlädes i direkt anslutning till folkskolan, jag syftar då närmast på
fortsättningsskolan.

När det gäller frågan, örn det kan vara lämpligt att göra undervisningen
obligatorisk, är jag icke beredd att oreserverat ansluta mig till den tankegången,
men man kail dock tänka sig vissa fall, där det vore önskvärt att undervisningen
bleve obligatorisk. Jag tänker därvid främst på de flickor, som
skola förestå sådana hem, som bildas med hjälp av statsmedel i mycket stor
utsträckning, exempelvis av egnahemslåntagare. Det vore väl ock rationellt
att fordra, att hustrur till arbetare, som bildat s. k. arbetarsmåbruk, skulle
erhålla en ordentlig utbildning, innan de sättas att sköta sin för övrigt mycket
svåra uppgift i ett sådant hem.

Alla dylika frågor örn de former, i vilka utbildningen skall bedrivas, örn
längden på kurserna, elevernas ålder, örn undervisningen skall vara obligatorisk
eller frivillig och vidare också om anskaffande av lärarinnor, örn kostnader
o. dyl. förutsättas emellertid skola bli föremål för utredning. De, som ha en
uppriktig vilja att nå positiva resultat på detta område, kunna inte gärna sätta
sig emot, att frågan örn vad som skall göras bör få bli föremål för en grundlig
utredning.

Jag ansluter mig, herr talman, till herr Domös yrkande, att frågan måtte
återremitteras till utskottet för vidare behandling.

Herr Andersson, Nils: Herr talman! Alla lia vi den uppfattningen, att det
är betydelsefullt, att den kvinnliga ungdomen erhåller en förbättrad utbildning
i hemvård. Det finns inga delade meningar örn den saken. Men motionä -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Om ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.) °
Terna ha haft ett alldeles särskilt syfte med sin framställning, vilket framgår
av den mycket utförliga motivering, som de presterat. . Man skall inte av reservanternas
mycket försiktiga skrivsätt förledas att missförsta motionärernas
avsikter. Reservanterna tala om att man bör bereda den kvinnliga ungdomen
ökad utbildning i hemvård och att det härvid gäller att icke gå tvångsvis fram,
och de använda andra sådana mjuka och behändiga formuleringar. I motionen
har man däremot argumenterat särdeles kraftigt för att här skulle införas någonting,
som nästan kan kallas för en kvinnlig värnplikt. Alla kvinnor i
åldern mellan 18 och 20 år skulle sålunda obligatoriskt genomgå hemvårdskurser.
Men undervisningen skulle inte endast gälla hemvård, den skulle även
omfatta utbildning i gasskydd och anläggande av förband o. dyl. Hela tankegången
verkar alltså kolossalt krigisk, örn jag så far uttrycka mig. Het låter,
som om man tänkte sig, att samhället snart skulle ställas på krigsfot, och att
utbildningen av den kvinnliga ungdomen i åldern mellan 18 och 20 år skulle
tjäna de syften, som under sådana förhållanden äro aktuella. Det år nästan
en helt annan sak än den, som reservanterna tala örn.

Utskottet måste naturligtvis bedöma frågan med utgångspunkt från vad
motionärerna sagt och menat. Då motionärerna menat någonting helt ^annat
än exempelvis att större möjlighet skulle beredas flickorna under skolåldern
att åtnjuta undervisning i hemvård, har utskottet ställt sig på avslagslinjen.
Samtidigt har utskottet fullt beaktat behovet av en ökad hemvårdsutbildnmg,
förlagd till därför lämplig ålder och av icke obligatorisk.karaktär, närhet
gäller dem, som kommit över skolåldern. Jag tror det är riktigt att fasthålla
vid detta. Såsom utskottet också påpekat, pågå utredningar eller kunna utredningar
förväntas i den frågan, varför det nu icke är nödvändigt för riksdagen
att begära utredning. Det är motiveringen för utskottets avslagsyrkande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andrén: Herr talman! Med anledning av den siste ärade talarens
anförande och med anledning av ett yrkande, som framställts, ber jag att få
säga några ord. „

Det torde icke vara nödvändigt att betona vikten av den fråga, som har loreligger.
Den gäller ju vår största yrkesgrupp, husmödrarnas och hemvårdarinnornas,
och vi äro väl alla ense örn vikten av de uppgifter, som husmodern
har att fylla i sitt hem. Det sätt, varpå dessa uppgifter fyllas, är av utomordentligt
stor betydelse —• det äro vi helt visst alla ense örn •— icke endast
för familjens sammanhållning, utan även för hemmets och hela nationens
ekonomi. Det torde därför icke vara nödvändigt att gå in på dessa, frågor.

När emellertid den siste ärade talaren försökte framställa motionen i den
dagern, att den skulle avse att införa något slags obligatorisk kvinnlig värnplikt,
vill jag gentemot honom framhålla, att motionen håller den frågan öppen.
I frågan örn en obligatorisk eller en frivillig utbildning träffas^ icke något
bestämt avgörande i föreliggande motion. När vidare en föregående^ talare
har framhållit, att frågan örn utbildning i gasskydd skulle intaga en så.betydelsefull
plats i motionen, tror jag, att han har lagt alltför slör vikt vid ett
ord. som fällts i förbigående.

För övrigt vill jag endast i all korthet konstatera, att de utredningar pa
detta område, som för närvarande pågå och som vi i en annan debatt haft anledning
att dröja vid, icke såvitt jag vet beröra den fråga, som den föreliggande
motionen tagit upp.

Om alla således äro ense örn att den fråga, som aktualiserats genom motionen,
är av största betydelse, kan man icke annat än förvåna sig över den behandling,
som frågan fått i det föreliggande utskottsutlåtandet. Motionen

38 Nr 29. Onsdagen den :!7 april 1938.

Om ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
har remitterats till en rad olika organisationer, och samtliga de organisationer,
so® hörts av första kammarens första tillfälliga utskott, ha i huvudsak givit
motionen sin anslutning. Att skolöverstyrelsen har lagt några droppar byråkratisk
syra i den anrättning, som motionen framställt, är inte så överraskande.
Det bruka ju de centrala, verken ofta göra. Men jag vill tillägga, att andra
Kammarens första tillfälliga utskott i större utsträckning än första kammarens
utskott begagnat sig av rätten att remittera motionen till olika organisationer
för yttrande. Andra kammarens utskott har remitterat motionen till icke
mindre än åtta olika organisationer, och av dessa ha alla utom en varmt tillstyrkt
motionen. Sa är t. ex. fallet med folkpartiets kvinnoförbund och med
svenska landsbygdens kvinnoförbund, folkpartiets och bondeförbundets kvinnoorganisationer.
Här föreligger alltså en ganska enstämmig opinion bland
kvinnorna. De ha behandlat denna stora fråga på ett storsint och frisinnat
sätt; de ha tagit fasta på motionens goda uppslag utan att fästa något avseende
vid att den kommit från ett annat parti. Det överraskar mig, att bondeförbundets
och folkpartiets representanter i utskottet icke kunnat behandla
frågan på samma frisinnade sätt och således givit sin anslutning till det yrkande,
som framställts i motionen.

Icke minst med hänsyn till de möjligheter att få ett vidare perspektiv på
frågan och en bättre utredning av densamma, som remissvaren till andra kammarens
tillfälliga utskott ge, ber jag, herr talman, att få ansluta mig till det
yrkande, som framställts av herr Domö, om återremiss av ärendet till första
kammarens första tillfälliga utskott.

Under detta anförande hade herr talmannen uppstått och avlägsnat sig, varefter
ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag vill endast gentemot herr
Andrén erinra örn att skolöverstyrelsen, såsom jag redan påpekat, väl är den
myndighet, som besitter den största sakkunskapen på detta område. Det är
dess mening, som utskottet har rättat sig efter. De ideella föreningar, som
yttrat sig om motionen, lia, efter vad jag förstår, inte reda på, i vilken stor omfattning
utredningar på,gå om ifrågavarande spörsmål. Det vet skolöverstyrelsen,
och den har motiverat sitt ståndpunktstagande med hänvisning härtill.

Herr Hansén: Herr talman! Jag tänkte inte yttra mig i den föreliggande
frågan, men herr Andréns anförande uppkallade mig.

Herr Andrén uttalade sin förvåning över att folkpartiets och bondeförbundets
representanter i utskottet icke varit lika frisinnade som partiernas kvinnoorganisationer.
Jag vet inte, vilka skäl som dikterat utskottsledamöternas
ställningstagande. Jag vill emellertid säga, att dagens debatt liksom vissa
tidigare debatter klargjort det beklagliga i att uppslag, som framläggas inför
kammaren, bedömas fran de olika partiernas sida med hänsyn till varifrån förslagen
komma. Herr Andrén Ilar själv tidigare påtalat det förhållandet i dag,
i, främsta rummet, förmodar jag, gentemot socialdemokraterna. Jag vill därför
erinra herr Andrén om att för några veckor sedan behandlades folkpartiets
stora motion om en översyn av vårt folkundervisningsväsen, syftande till en
fördjupad utbildning av ungdomen. Örn herrarna då hade varit lika fördomsfria,
som ni begära, att vi skola vara nu, och biträtt folkpartiets förslag
i det fallet, hade riksdagen begärt en utredning, som omfattat även de frågor,
som det nu gäller, d. v. s. ungdomens fostran efter den tidpunkt, då den lämnat
folkskolan.

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn ökad utbildning i hemvård m. rn. (Forts.)

Nu vill jag säga, att jag inte har för avsikt att betala med samma mynt, utan
jag kommer att rösta med herrarna. Men jag vill lia sagt, att vi först som
sist böra sluta upp med att bedöma ärendena med hänsyn till vilken partietikett
de bära och endast fästa avseende vid deras sakliga innebörd och det värde förslagen
kunna lia för samhället.

Jag kommer, som sagt, att på dessa grunder rösta för det yrkande, som
framställts från motionärernas sida.

Herr Andrén: Jag är mycket tacksam för det stöd herr Hansén utlovade
i fråga örn den motion, som föreligger.

När herr Hansén erinrade örn den behandling, som frågan örn yrkesundervisningen
tidigare har fått i denna kammare, vill jag för min del förklara, att
jag är en varm anhängare av yrkesundervisningen och dess förbättring här i
landet. När jag icke desto mindre röstade mot folkpartiets stora skolmotion örn
yrkesundervisning m. m., var det därför, att jag fruktade för en upprepning av
det försinkande av hela skolfrågan, som ägde rum under den stora skolkommissionens
arbete och vid behandlingen av dess förslag. Jag vill erinra om, att
denna kommission tillsattes 1918; dess resultat voro framlagda 1923 och först
1927 kunde riksdagen fatta något beslut i frågan. Under hela denna tioårsperiod
låg skolfrågan praktiskt taget nere. Det var med hänsyn till sådana
konsekvenser, som jag för min del, trots mångå sympatier, icke kunde vara med
örn det krav på en omfattande utredning, som förelåg i folkpartiets motion
om yrkesundervisningen.

I herr Andréns yttrande instämde herr Bergman.

Herr Härdin: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att uttala

en protest mot att man här söker göra gällande, att det inom utskottet skulle
ha lagts några politiska synpunkter på denna fråga. Det har inte varit fallet.
Det har inte alls varit tal örn, varifrån motionen kommit, när vi diskuterat
den, utan vi ha försökt att så sakligt och förutsättningslöst som möjligt pröva
dess innehåll.

För övrigt är det väl så, att utbildningens problem inte är någon speciell
högerfråga, frisinnad fråga eller bondeförbundsfråga och inte heller någon
speciell arbetarfråga, utan det är här fråga om ett för alla gemensamt problem.
Så har det uppfattats i utskottet, och från de utgångspunkterna ha vi
utgått, när vi behandlat motionen. Att utskottsmajoriteten sedan har kommit
fram till att förorda avslag på elen, har helt andra grunder, det vågar jag
försäkra, än några som helst politiska skäl.

Motionärerna ha själva påpekat en råd av skolformer, där undervisning av
här ifrågavarande art redan förekommer: de så kallade vandrande skolköken
för äldre, folkhögskolorna och lanthushållsskoloma, de yrkesbestämda högre
folkskolorna, lärlingskurser i husligt arbete i de kommunala _ skolorna ^ för
yrkesundervisning, de kommunalt eller statligt understödda enskilda hushallsoch
husmodersskolorna, de statsunderstödda så kallade yrkesskolorna för hus-,
ligt arbete för flickor över 17 år och så vidare. Motionärerna förutsätta, att
till alla dessa skolformer skall läggas den skolform de här föreslagit.

Herr Domö satte upp ett förvånat ansikte, därför att utskottet har fattat
meningen i motionen så, att den nya skolformen skulle bli av obligatorisk
karaktär. Jag vill emellertid framhålla, att i detta fall befinner sig utskottet
i mycket gott sällskap. Skolöverstyrelsen har nämligen skrivit sitt utlåtande
från precis samma utgångspunkter. Man har utgått från, att motionärerna
önska få en skola, där eleverna skola börja vid 18 och fortsätta till 20 års

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Om ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
ålder och där man skall undervisa i en hel del ämnen, för all del mycket
värdefulla och bra skolämnen. Men jag vågar ifrågasätta, örn det kan vara
rimligt, att vi inrätta en skolform, varigenom alla flickor mellan 18 och 20
år skola slitas från sina anställningar eller från sin övriga utbildning för
att i stället genomgå denna hemvårdsutbildning.

Herr Carlström talade mycket varmt för förbättrade villkor för landsbygden
och dess ungdom. Städernas ungdom eller städernas invånare i övrigt
aro härvidlag inga motståndare. Allt som kan göras för att utveckla ungdomens
undervisning på landsbygden, för att på den vägen förbättra jordbrukets
möjligheter att erhålla arbetare och anställda, skulle jag för min del
vara mycket villig att gå med på, men jag anser, att man inte vinner dessa
mål med vad som i motionen föreslagits. Motionen är alltför vittomfattande
och ger alltför litet i förhållande till vad denna skolform skulle komma att
kosta. Jag tror, att om man skulle komma överens om att, såsom skolöverstyrelsen
också har framhållit i sitt utlåtande, gå in för att hos statsmakterna
begära väsentligt större anslag till de skolformer, som redan finnas, skulle
man därmed nå de mål, som motionärerna avsett.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Västberg.

• Herr Sjödahl: Herr talman! Jag tror, att samma intresse, som herr Andrén
vittnade örn för sin och sitt partis del i fråga om yrkesutbildningen överhuvud
taget, nog finnes hos alla partier och deras representanter i vad det gäller
anordnandet av en bättre och för de unga kvinnorna mera lämpad utbildning,
vare sig i städerna eller på landsbygden. Jag undrar, örn inte bästa resultatet
av denna debatt är, att detta verkligt varma intresse här från olika håll
har proklamerats. Det blir en utgångspunkt för delreformer i skilda avseenden,
vilka delvis redan äro förberedda och som säkerligen, då man kan vänta
denna stämning i kammaren och riksdagen, komma att kunna framläggas och
genomföras med relativ snabbhet.

Men liksom herr Andrén för några veckor sedan, såsom han nyss uttalade,
för sin del inte kunde biträda det yrkande, som framställdes från folkpartiets
sida, örn en allmän utredning rörande yrkesundervisningen, emedan en sådan
skulle kunna leda till ett försinkande av de delreformer, som på det fältet äro
under övervägande, på samma sätt är jag rädd för att alldeles likartat förhållande
skulle kunna inträda här. Igångsättes denna stora omnibusutredning,
är det mycket möjligt, att den, då den skall utarbeta förslag om en
mångfald av olika reformer i ett sammanhang, kommer att förhindra eller
försvåra framläggandet i vederbörlig tid av de olika smärre reformförslag,
som äro under övervägande och av vilka även många äro av utomordentligt
stor betydelse. Jag vill erinra örn frågan om obligatorisk skolköksundervisning
i folkskolorna, jag vill erinra örn projektet att införa obligatorisk skolköksundervisning
också i de högre skolorna, och jag vill erinra örn de framställningar
som gjorts om ökade anslag till elevstipendier vid motsvarande skolor
och ökade anslag till dessa skolformer. Jag vill tillika erinra om hemkonsulentutredningen,
om hembiträdesutredningen med flera, varav vi redan ha
sett resultat och varav ytterligare resultat i en nära framtid äro att förvänta.
Just för att undvika ett sadant försinkande och för att få fram faktiska och
goda avgöranden på en hel del punkter, där man rätt snart kan nå resultat,
tror jag det är lyckligt och riktigt ur sakens egen synpunkt och i överensstämmelse
med motionärernas eget intresse, örn man här avslår deras förslag.

Jag vill inte underlåta att också säga, att motiveringen för motionärernas

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)
förslag i vissa avseenden är sådan, att jag inte tror det är lyckligt, att man
låter den tjäna som underlag för en framställning till Kungl. Majit. Redan
den omständigheten, att det råder tveksamhet örn den obligatoriska karaktären
av dessa kurser för flickor i 18—20-årsåldern, som man närmast tänker sig,
gör ett bifall till motionärernas framställning knappast motiverat. Därtill
kommer dessa kursers omfattning, som jag för min del tror är pedagogiskt
olämplig. Jag tror, att dessa kurser med alla möjliga ämnen måste spänna
över en mycket lång tid, örn de överhuvud taget skola få någon effekt. Det
är bättre att bedriva denna verksamhet med särskilda kurser på speciella områden;
kurserna kunna därigenom både göras kortare och upptaga ett större
antal elever.

Jag kan därför inte finna annat än att, med all tacksamhet för det stora
intresse, som högern genom en partimotion har visat för denna ytterst viktiga
angelägenhet, det ändock är bäst, med hänsyn till möjligheten av att snabbt
kunna genomföra en serie av smärre reformer, att gå på det avslagsyrkande,
som utskottet har framställt.

Herr Domö: Herr talman! Det verkar, som om herr Sjödahl inte har varit
inne hela tiden under denna debatt. Hade han varit det, skulle han fått
klart för sig, hur motionärerna ha sett på en hel del spörsmål. Han hade
bland annat fått veta, att det här icke är fråga om krav på obligatorisk undervisning.
Den frågan lämnas fullständigt öppen. Det är inte heller meningen,
att utredningen skulle läggas så, att den skulle förhindra sådana angelägenheter
som utbyggandet av den obligatoriska skolköksundervisningen.
Vad man här vill ha fram, herr Sjödahl, är en utredning om att tillförsäkra
den del av den kvinnliga ungdomen, som icke på annat sätt kan få det, en
förbättrad undervisning i hemvård. Om det önskvärda och berättigade i åtgärder
härför torde icke behöva råda några delade meningar.

Herr Wagnsson: Herr talman! Då jag anser det synnerligen önskvärt, att
de synpunkter, som andra kammarens första tillfälliga utskott haft tillfälle
att ta del av, också bli prövade av första kammarens tillfälliga utskott, skall
jag för min del be att få ansluta mig till det återremissyrkande, som här har
blivit framställt. Jag gör det så mycket hellre som jag anser den förevarande
frågan vara en fråga av utomordentligt stor betydelse.

Jag är visserligen rädd för att åtgärder skulle kunna vidtagas, som på något
sätt skulle förhindra de partiella reformer, om vilka herr Sjödahl nyss talade.
Det har emellertid här under debatten från olika håll betygats, att vad man
här syftar på inte är den undervisning, som närmast koncentrerar sig på
det egentliga barnastadiet, alltså undervisningen i folkskolor, fortsättningsskolor
och högre folkskolor, utan att det är fråga örn en undervisning på ett
högre åldersstadium. Att en sådan undervisning skulle vara högst behövlig,
och att den också skulle vara till gagn för det uppväxande släktet, tror jag,
att vi alla kunna vara eniga örn.

När nu yrkande örn återremiss har blivit framställt, förefaller det mig synnerligen
lämpligt, att kammaren biträder detta yrkande och på det sättet bereder
utskottet tillfälle att ånyo taga sig en överläggning rörande denna
fråga. Då försvinner också det bekymmer, som herr Sjödahl här hade beträffande
reservationens motivering. Det blir nämligen inte denna motivering, som
vi eventuellt vid ett senare tillfälle få ta ställning till, utan det blir ett nytt
yttrande från utskottets sida.

Jag ansluter mig alltså till yrkandet örn återremiss.

I detta anförande instämde herr von Heland.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Anslag till
vård och
underhåll av
fornlämningar
m. m.

Örn ökad utbildning i hemvård m. m. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr andre vice talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare därpå att utlåtandet skulle visas åter till utskottet; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för
nej-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion örn ordnande av skolkökslärarinnornas
vid fortsättningsskolorna anställnings-, bostads-, löne- och pensions1''örhållanden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 106, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning örn anslag till vård och underhåll av fornlämningar och
byggnadsminnesmärken jämte en i ämnet väckt motion.

Under punkten 52 av åttonde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningar
och byggnadsminnesmärken för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag
av 56,600 kronor.

Kungl. Majlis förslag innebar bland annat, att till omedelbara iståndsättningsåtgärder
å vissa byggnadsminnesmärken skulle anvisas ett belopp av
15,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr G. A. Björkman m. fl. väckt motion (I: 144), vari hemställts,
att anslagsposten till omedelbara iståndsättningsåtgärder å vissa byggnadsminnesmärken
måtte bestämmas till 25,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och herr Björkmans
m. fl. berörda motion (I: 144), till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakade -

Onsdagen den ‘27 april 1938.

Nr 29.

Anslag till vård och underhåll av fornlämningar m. m. (Forts.)
lilien: Riksantikvarieämbetet: Vård och underhåll av fornlämningar och byggnadsminnesmärken
för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av
60,600 kronor.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Herr talmannen har uppmärksammat,
hurusom i det förslag till riksdagens beslut, som av utskottet förordats,
även ingår förord för ett belopp på 5,000 kronor, som skall disponeras
för att man i högre grad skall kunna beakta det trängande behovet av konserveringsarbeten
på Stegeborgs slottsruin. Utskottets tillstyrkan av detta belopp
på 5,000 kronor innebär ett bifall till hälften av vad härvidlag motionsvis
har hemställts. Å motionärernas vägnar är jag naturligtvis mycket tacksam
för att utskottet har, i den mån det ansett sig i stånd därtill, beaktat vår framställning.

Emellertid bjudes nu ett tillfälle att hemställa, huruvida icke vid framtida
prövning av det anslag, som skall utgå till omedelbara iståndsättningsåtgärder
å vissa byggnadsminnesmärken, statsverket möjligtvis redan under den allra
närmaste tiden skulle kunna tillsläppa högre belopp. I den hemställan, som
har gjorts av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, har upptagits en
hel del anslag, örn vilka akademien likväl har sagt, att den hoppas, att det
skall kunna bli en möjlighet att få realisera dem örn inte under nuvarande
förhållanden så dock såsom arbeten under en lågkonjunktur; när det kommer
därhän äro, som vi veta, en hel del arbeten ifrågasatta att komma även fornminnesvården
till godo. Men det finnes vissa byggnadsminnesmärken, vilkas
vård och underhåll man icke kan låta anstå. Och beträffande Stegeborgs slottsruin
ha vi sålunda i motionen understrukit, att det kanske är dyrare att vänta
än att nu utföra erforderliga arbeten. Det ligger således fara i dröjsmål icke
endast ur arkeologisk synpunkt utan även ur ekonomisk synpunkt. Det är
detta, herr talman, jag, som med tacksamhet erkänner den välvilja statsutskottet
har visat motionärernas hemställan, nu ville få till protokollet antecknat
till den verkan det från ecklesiastikministerns sida för framtiden
kan få.

Häri instämde herr Bergman.

Herr Bergström: Herr talman! Endast några ord som ett litet tillägg
till den föregående ärade talarens yttrande, i vilket jag helt instämmer. Jag
använde mig av påskferierna till att göra ett besök vid Stegeborgs slottsruin
i sällskap med en byggmästare, som också var sakkunnig på det område, det
här gäller. Han påvisade, att ytterbeläggningen på murarna på långa sträckor
har fallit bort. Underlaget, som bestod av mindre stenar, grus och dylikt,
härjades därigenom svårt av tjälskador under vintern. Denna rasering, påvisade
lian, fortsätter oupphörligt. Han sade också, och jag är övertygad om
att han linde rätt i det fallet, att mindre reparationer här och var på ett så
stort byggnadsverk inte skulle göra mycket gagn; det vore inte väl använda
pengar. Han ansåg, att en större restauration av hela borgen behövdes fortast
möjligt, och att en sådan vore det enda rationella. Jag skulle för min del vilja
uttala den förhoppningen, att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ägnar all den uppmärksamhet åt denna fråga, som den är värd.

Herr Pauli: Herr talman! Jag vill endast å statsutskottets vägnar säga,
att utskottet har visat så mycken välvilja, som det har varit möjligt, gentemot
de önskemål motionärerna lia framställt. Men jag vill också fästa uppmärksamheten
på, att statsutskottet inte bara har tagit i betraktande de byggnadsminnesmärken,
som falla inom motionärernas intressesfär, utan även erin -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Anslag till vård och underhåll av fornlämningar m. m. (Forts.)
rat om att till exempel Roma Mosters kyrkoruin på Gotland befinner sig i ett
liknande läge som Stegeborgs slottsruin och är i behov av snabb reparation.
Emellertid har ju utskottet i sitt yttrande alldeles särskilt nämnt Stegeborgs
slottsruin. Meningen har tydligen varit, att man, i den mån detta är möjligt,
skall beakta båda dessa behov men därvid taga det nu nämnda i första rummet.

Jag vill uttala den förhoppningen, att statsmakterna för framtiden skola
kunna visa behövligt tillmötesgående gentemot de viktiga restaureringsbehov,
som här föreligga. Utskottet har i varje fall genom sitt förslag visat positivt
intresse för saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Jag vill endast ytterligare understryka

den tacksamhet, motionärerna hysa till statsutskottet, och särskilt påpeka, att
jag i mitt anförande talade generellt örn detta anslag och inte enbart avgränsade
mig till de särskilda åtgärder, som vi motionärer ha hemställt örn.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 107, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till allmänna barnbördshuset i
Stockholm för budgetåret 1938/39, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar i fråga örn anslag
för budgetåret 1938/39 till gymnastiska centralinstitutet.

Punkterna 1—J.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 5.

arkitekttävling . . . . .

rörande gym- Med tillstyrkande av Kungl. Majus i proposition nr 229 gjorda iramställnastiska
cen- ning hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte till
trahnsututet. Gymnastiska centralinstitutet: Allmän arkitekttävling rörande nybyggnad för
institutet för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 35,000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har tillåtit mig begära ordet på denna

punkt för att i all korthet framhålla ett par synpunkter.

Jag vill uttala min stora glädje över att Kungl. Maj :t nu har framlagt ett
förslag, som av statsutskottet enhälligt har tillstyrkts, angående den byggnadsfråga
för gymnastiska centralinstitutet, som sedan så många år har varit
svävande, och vars lösning under årens lopp blivit alltmera trängande på
grund av att den så länge har uppskjutits, trots att de nuvarande lokalförhållandena
allmänt erkänts vara i hög grad otillfredsställande. Detta har ju
särskilt sammanhängt med, att man väntat på en omorganisation av gymnastiska
centralinstitutet. Denna omorganisation är nu sedan några år genomförd,
och tiden har därför blivit mogen för att lösa även byggnadsfrågan, i
synnerhet som behovet att för andra ändamål utnyttja marken, där de gamla
lokalerna stå, också blivit alltmera aktuellt.

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Anslag till arkitekttävling rörande gymnastiska centralinstitutet. (Forts.)

Som kammaren finner, har det beträffande tomten förelegat en rad olika
förslag. I frågans nuvarande läge finnes det ingen annan möjlighet än att
stanna vid det av Kungl. Majit framlagda förslaget. Visserligen konstaterar
man utan svårighet, att det bland de övriga alternativen fanns ett, som kunde
anses åtskilligt mera tillfredsställande, men det har av vissa skäl, som angivas
i utskottsbetänkandet, icke kunnat komma i fråga. När det nu gäller
den tomt, som Kungl. Maj :t har stannat för, och som utskottet har tillstyrkt,
så skulle jag vilja tillåta mig här understryka ett önskemål, som har uttalats
från G. C. lis direktions sida. Som bekant har man valt den plats, som ligger
på höjdplatån bakom Stadion, och ett av skälen härtill har varit, att man därigenom
får tillfälle att för institutets räkning använda i främsta rummet Östermalms
idrottsplats, men även i någon mån Stadion för den idrottsledareutbildning,
som numera är en viktig beståndsdel i gymnastiska centralinstitutets
kurser. Av Östermalms idrottsplats skulle en del disponeras redan vid den
nu förestående arkitekttävlingen för en. idrottshall. Men som bekant har
staten möjlighet att i den mån det kan befinnas nödigt för allmänna ändamål
tillgodogöra sig hela det område, där idrottsplatsen nu är belägen, och direktionen
har framhållit, att det icke blott måste bestämmas, att dispositionsrätt
skall finnas till den nuvarande idrottsplatsen liksom till Stadion, utan även
att i en framtid Östermalms idrottsplats borde helt upplåtas åt institutet. Jag
har funnit det vara lämpligt, att det vid denna kammares överläggning sades
till protokollet, att detta önskemål förefaller i hög grad beaktansvärt, och att
man vid den vidare utveckling av denna byggnadsfråga, som kommer att ske,
bör taga denna synpunkt i ögonsikte.

För övrigt har jag inte någonting att invända på någon punkt mot det
framlagda förslaget utan vill tvärtom varmt tillstyrka det, och ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 17, i anledning
av väckta motioner örn höjning av tullen å bobiner och spolpipor av
papper, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
66 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, dels ock en i ämnet
väckt motion.

Ang. ersättningen
till
ledamöter i
expropria -tionsnämnd.

Genom en den 25 februari 1938 dagtecknad proposition, nr 145, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 66 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 66 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation
skall erhålla följande ändrade lydelse:

66 §.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersättning för
uppskattningen enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. ersättningen till ledamöter i expropriationsnämnd. (Forts.)

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 45 § andra
stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes, tillkomma
nämnden allenast där rätten finner särskilda förhållanden därtill föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

I sammanhang med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
en i anledning av densamma väckt motion, nr 397 i andra kammaren av
herr Andersson i Falkenberg, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte uttala sig för att ledamöter i expropriationsnämnd
skulle för sitt arbete åtnjuta gottgörelse i form av dagarvode, ordföranden
med 40 kronor och annan ledamot med 20 kronor för sammanträdesdag, varjämte
ordföranden skulle vara berättigad till ersättning för expenser, renskrivning
och dylika med uppdragets fullgörande förenade utgifter. Ordföranden
och ledamöterna skulle därjämte vara berättigade till rese- och traktamentsersättning
enligt klass II C respektive II D i allmänna resereglemente!.
För dygn då dagarvode åtnjötes finge likväl ej beräknas traktamentsersättning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att det i förevarande proposition framlagda lagförslaget måtte antagas
av riksdagen;

2) att motionen II: 397, i den mån den icke blivit beaktad genom vad utskottet
förut anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivts av, utom andra, herrar P. Sandström och Ekströmer,
vilka ansett, att utskottet på av lagrådet anförda skäl icke bort tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr Ekströmer: Anledningen till att denna proposition har kommit fram
är, som vi veta, förra årets riksdagsskrivelse örn fortsatt utredning angående
införande i expropriationslagen av lämpligare bestämmelser än de nuvarande
beträffande ordningen för fastställande av ersättning till ledamöter av expropriationsnämnd.
Den huvudsakliga innebörden är ju, att man vill försöka förhindra
alltför höga arvoden till expropriationsnämndernas ledamöter, och härom
är ju ingenting annat än gott att säga. Men vad vi reservanter frukta är,
att man nu slagit över till en motsatt ytterlighet och avgränsat arvodena så
pass snävt, att det kan vara förenat med vissa vådor.

oEnligt utskottets förslag skulle nu vid ett normalfall följande arvoden utgå:
till en ledamot 18 kronor för sammanträdesdag och till ordföranden 30
kronor. . Punkt och slut. Ordförandena skulle visserligen erhålla ersättning
för skrivbiträde och expenser, men varken nämndledamot eller ordförande
skulle få någon som helst ersättning för förarbeten, utredningar etc. Nu är
det visserligen föreslaget, att den, som ej är nöjd med dessa arvoden, skall
kunna gå till rätten för att till äventyrs få sina anspråk tillgodosedda, men
man kan frukta för att örn nu dessa normer finnas stipulerade, så måste dessa
någorlunda av rätten följas och sålunda arvodena bli alltför njuggt tillmätta
även i mera invecklade ärenden.

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Ang. ersättningen till ledamöter i expropriationsnämnd. (Forts.)

Ingalunda vill jag slå vakt om dem, som skörta upp allmänheten genom att
begära oskäliga arvoden, men vad jag och min medreservant frukta för är, att
det kan bli svårt att få kompetent och kunnigt folk, som med de nu föreslagna
låga arvodena vill åtaga sig expropriationsärenden, och att därför så småningom
nivån för expropriationsnämnderna kail tendera att sjunka, vilket icke
vore för rättssäkerheten tillfredsställande. Även i till synes enkla ärenden
kan det ju gälla högst betydande värden, och kravet på kompetens hos en
expropriationsnämnd får icke eftersättas. Enligt mitt sätt att se saken vore
det enda riktiga, att underrätterna i varje fall finge pröva och bestämma arvodena
till ledamöter och ordförande. Jag har det förtroendet till våra domstolar,
att de med sans och måtta skola behandla sådana här frågor, och jag
är sålunda fullt övertygad örn att å ena sidan rätten ingalunda skall utdöma
några oskäliga arvoden — men att å andra sidan nämndens ledamöter och
ordförande icke skola få vad deras arbete kan ärligen vara värt.

När vi nu reservera oss mot utskottets utlåtande, så äro vi i gott sällskap,
ty en avsevärd del av rikets länsstyrelser har gått på den linjen, och likaså
har lagrådet yrkat på att arvodena i varje fall skulle bestämmas av rätten.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till vår reservation.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Det förslag, som framlagts genom

ifrågavarande proposition och som tillstyrkts av utskottet, har icke kunnat
undgå att väcka min förvåning. Förvåningen beror inte därpå, att förslaget
så gott som icke alls har något stöd i de yttranden, som efter remiss avgivits
av sakkunniga myndigheter. Sådant är ju vardagsmat och inte ägnat att
väcka någon förvåning. Förvåningen är inte heller motiverad därav, att propositionen
åtföljes av ett enhälligt avstyrkande från lagrådets sida. Även
detta börjar man nu bli van vid. Däremot har min förvåning väckts därav,
att icke blott Kungl. Maj :ts statsråd utan även utskottet har med så glatt
mod överflyttat en viktig bestämmelse från civillag till administrativ lag.
Skälet säges vara praktiskt. Anledningen särskilt därtill, att de normativa
bestämmelser, om vilkas karaktär jag kanske senare får yttra något mera,
skola givas i administrativ lag, säges vara praktisk. Ser man efter vad det
är för praktisk anledning, så kan det hänvisas till utlåtandet från en länsstyrelse,
som säger, att under krigs- och kristiden var penningvärdet så växlande,
att man inte kunde vänta med att bestämma ändrade sådana här penningbelopp
till nästa riksdag, utan det måste kunna ske fortare. Då vill jag
erinra, att en man, som på sina håll här i kammaren torde lia rätt stor auktoritet,
nämligen herr Schlyter, häromdagen i fråga om ett annat ärende framhöll,
att det finnes dock en hel del bestämmelser redan, där penningbelopp
äro fastställda i lag, utan att man ansett, att det skulle kunna bli så brådskande
att ändra dem. Jag vill i detta sammanhang erinra örn bestämmelserna
örn landstingsledamöternas arvoden, och jag tillägger, att jag har svårt
att tro på ett sådant débåcle i vårt penningväsen, att det skulle vara fara å förde
att vänta högst ett halvt år eller någonting sådant, till dess det blir en riksdag,
för att giva nya bestämmelser örn arvodet åt expropriationsnämndsledamöter.
En sådan hushållning tror jag inte, att vi behöva befara än så länge.

Däremot finnes det starka positiva skäl för att bestämmelserna örn dessa
arvoden skola fastställas i civillag. Det är ju här fråga örn det allvarsammaste
tänkbara ingrepp i äganderätten, nämligen att äganderätten avhändes
tvångsvis mot en ersättning. Och när riksdagen ger sitt samtycke till att ett
dylikt våldsamt ingrepp skall kunna ske efter Konungens beprövande, så är
det verkligen inte för mycket, att riksdagen ser till, att ersättningen blir vederbörligen
bestämd. Och då ligger det, såsom bland annat överståthållar -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. ersättningen till ledamöter i expropriationsnämnd. (Forts.)
ämbetet har framhållit, verklig vikt uppå, att icke genom alltför njugga och
osäkra arvodesbestämmelser den verkliga sakkunskapen uteslutes, så att äganderätten
kan helt lättvindigt och utan tillfyllestgörande ersättning avhändas
den enskilde. Därför behöves det betryggande bestämmelser om arvodesersättning,
och dessa betryggande bestämmelser kunna endast givas genom civillag.

Här har nu förslaget förtroendefullt överlämnat åt Kungl. Majit att utfärda
bestämmelser örn dessa arvoden. Man har inte ens funnit nödigt att
tillägga, att de normativa bestämmelser, som skulle utfärdas, endast bliva
förstahandsbestämmelser, som kunna komma att åsidosättas på grund av yrkande
örn prövning av domstol. Inte ens detta har man funnit nödigt att
säga. Jag är fullkomligt ur stånd att inse varför, om man kan giva normativa
bestämmelser i administrativ väg, man ej lika väl kan göra det i civillag,
och ännu mindre förstår jag varför man inte i civillagen kan uttala, att
örn i ett speciellt fall de normativa bestämmelserna visa sig obilliga och otillräckliga
man då äger att anlita domstol. Vad ha vi nu att gå efter? Jo, vi
lia att gå efter den nuvarande justitieministerns löfte i statsrådsprotokollet,
ett löfte örn att de här normativa bestämmelserna skola bli av den eller den
beskaffenheten, och tillika ett löfte, kan man säga, att bestämmelserna också
skola innefatta, att man får yrka prövning vid domstol, ifall de normativa
bestämmelserna visa sig otillräckliga. Det är efter mitt förmenande ett principiellt
fel att i en expropriationslag göra en så viktig sak som ersättningens
belopp indirekt beroende av administrativ lagstiftning. Det kan efter mitt
förmenande icke försvaras.

Nu kan man ju dessutom anföra, att genom hela detta system med normativa
bestämmelser, låga bestämmelser, är det fara värt, att hela nivån kommer
att bli alltför låg. Örn man i ett vanligt expropriationsmål skall få 12
eller låt oss säga 18 kronor, så är språnget mycket stort till det belopp, som
är ett tillräckligt arvode för den, som Överståthållarämbetet riktigt har betecknat
såsom snarast en sakkunnig. Emellertid är det hela ju alldeles för
löst. Vi ha inte något annat att gå efter än statsrådsyttrandet — inte något
uttalande å Kungl. Maj :ts vägnar, utan ett statsrådsyttrande örn att statsrådet
tänker föreslå den eller den normativa bestämmelsen, och att han tillika
tänker föreslå den och den bestämmelsen örn att man skall få i vissa fall
åsidosätta de normativa bestämmelserna. Hur villkoret för att få åsidosätta
de normativa bestämmelserna kommer att formuleras är lämnat fullkomligt
ovisst. Därom är icke sagt ett ord, och den saken är dock ganska viktig.

Jag fruktar således för att arvodena efter förslaget bli för låga, men framför
allt kan jag icke vara med örn, att en sådan bestämmelse, som inverkar
på expropriationsersättningen och därigenom kan skärpa det ingrepp i äganderätten,
som expropriationsrätten innebär, överlämnas till administrativ lagstiftning.
Vi ha ju inte alltid samma regering, enligt naturens ordning. Om
inte valen göra någonting, så finnes det naturlagar, som göra, att samma regering
inte alltid kan stanna, och därför åstadkommer man på detta sätt en
ovisshet, som icke är försvarlig. Jag undrar därför, utan att vilja gå närmare
in på frågorna örn lämpligheten av det föreslagna systemet med normativa
bestämmelser och undantag från dessa normativa bestämmelser, örn de
inte helst böra ersättas med ett allmänt stadgande örn att domstolen skall pröva.
Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Emellertid vill jag tillägga — såsom ett exempel på den överlägsenhet, varmed
justitieministern anser sig kunna behandla lagrådet, som dock innefattar
delegerade från högsta domstolen och regeringsrätten — att statsrådet i remissyttrandet
till lagrådet säger nied avseende å möjligheten av frågan örn

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. ersättningen till ledamöter i expropriationsnämnd. (Forts.)
ersättning alltid skall prövas av domstolen: »Lämpligheten av en dylik anordning
torde emellertid kunna ifrågasättas. Förfarandet skulle nämligen
medföra en onödigt omständlig behandling av arvodesfrågan i mindre eller
eljest enkla expropriationsärenden.»

Därom yttrade då lagrådet: »Då emellertid expropriationsmålet under alla
förhållanden skall handläggas av rätten efter det nämnden avslutat sitt arbete,
synes det icke kunna möta svårighet av något slag, örn rätten även i de enkla
målen och beträffande de å rättsägares sida ostridiga anspråken har att fastställa
ersättningen.» Denna anmärkning eller erinran från lagrådets sida
besvarar statsrådet på följande sätt: »Införandet av en bestämmelse av det
innehåll lagrådet förordat har redan i remissprotokollet gjorts till föremål för
överväganden men därvid icke ansetts böra ifrågakomma.» Det innehåller i
sak detta: »Jag har redan sagt min mening, och vad lagrådet invänder däremot
kan därför ej komma i övervägande.»

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr statsrådet Westman: Den föregående ärade talaren ställde sig, så vitt

jag kunde förstå, på den ståndpunkten, att storleken av de belopp, som
skulle utgå till expropriationsnämnd, borde vara uttryckligen angiven i civillag.
Han nämnde att vid ett föregående tillfälle det i kammaren erinrats därom,
att det finnes fall, då i civillag ersättningsbeloppen äro angivna för arbete,
som utföres. Men det bör likväl framhållas, att detta är undantagsfall, och att
det inte kan anses vara lämpligt, att de ersättningar, som utgå för arbeten i
statens tjänst, fastställas i civillag. Jag antar, att vi alla i grund och botten
måste vara ense om att för det arbete, som utföres på grund av offentligt uppdrag,
bör lämpligen ersättning bestämmas i administrativ väg.

För övrigt vill jag påpeka, att den ärade talaren kom i motsättning mot lagrådet,
när hail ställde sig på denna ståndpunkt, ty lagrådets mening i detta
ärende är ju den, att man varken i civillag eller i administrativ förordningskall
fastställa någon som helst vägledning rörande storleken av beloppen, utan
att beloppens storlek skall helt och hållet överlämnas åt domstolen att bestämma.
Det förslag, som nu här är framlagt, går ju endast ut på det, att till ledning
för domstolarnas bestämning av ersättningsbeloppen i mera invecklade
fall det skulle meddelas en vägledning, angivande de belopp, som kunde anses
vara skäliga att utgå i helt och hållet enkla fall.

Jag har ingenting att invända mot de belopp, som utskottet därvidlag föreslagit.
De uppgå till 30 kronor för arbetsdag för ordföranden jämte ersättning
för expenser och omkostnader och 18 kronor för ledamot, vartill naturligtvis
då kommer dagtraktamente och resekostnader. Det förefaller mig, som
örn detta kunde anses vara en skälig ersättning för det arbete, som utföres i
helt och hållet klara och enkla fall, och jag ber att med anledning av den förste
ärade talarens anförande få erinra därom, att ersättningen för ledamöterna blir
densamma som vid utförandet av kommittéuppdrag på annan ort än bostadsorten.
Det är givet, att arbetet bedömes på samma sätt, så att örn det kräves
flera arbetsdagar blir ersättningen naturligtvis beräknad efter det antal arbetsdagar,
som blir erforderligt. Precis så som vid kommittéarbete får man här,
örn så behöves, betalt för flera sammanträden eller flera dagar. Det har ju
vidare förklarats i yttrandet till statsrådsprotokollet, att detta så att säga är
en minimiersättning och att meningen är, att den ledamot av expropriationsnämnd,
som anser, att hans arbete har varit mera ansvarsfullt och mera arbetskrävande
än att han enligt denna taxa skulle få tillräcklig ersättning, äger att
vända sig till domstol, och då äger denna rätt att bestämma arvodet.

Vad som här har skett är således, kan man säga, för det första ett bestäm Första

kammarens protokoll 1038. Nr S9. 4

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. ersättningen till ledamöter i expropriationsnämnd. (Forts.)
mande av en minimitaxa, och för det andra är därmed också en vägledning
given för domstolen, en utgångspunkt, som den har att gå ut ifrån, när den
skall bestämma ersättningen i svårare fall. Just denna sista synpunkt har jagtillmätt
en viss betydelse, när jag inte har anslutit mig till lagrådets ståndpunkt.
Lagrådet har nämligen uttalat, att genom att man överlämnar åt domstolarna
att utan minsta vägledning bestämma arvodet för expropriationsnämnden,
bereder man möjlighet att lämpa ersättningen efter förhållandena på varje
särskild ort. Jag har för min del inte kunnat tro, att det skulle vara lämpligt
att låta en sådan variation inträda, när det gäller ersättning för detta arbete,
då man ju i övrigt när det gäller offentliga uppdrag har ansett, att en reglering,
som avser hela riket, bör ifrågakomma.

Vad beträffar lagrådets auktoritet, är jag naturligtvis i likhet med kammarens
övriga ledamöter villig att tillmäta lagrådets yttranden all den auktoritet,
som de sakligt kunna förtjäna, och givet är, att när det uttalar sig i rent tekniskt-juridiska
frågor, så är denna auktoritet mycket stor, men när å andra
sidan lagrådet kommer in på praktiska frågor, såsom örn den ersättning som
i ett visst fall kan vara skälig, så kunna ju även andra människor än ledamöterna
i lagrådet få tilltro sig att ha ett omdöme i frågan. Skulle man i alla
de fall, då lagrådet yttrar sig, vara bunden av lagrådets auktoritet, så skulle
ju riksdagens lagstiftningsmakt bli så liten, att den i verkligheten endast skulle
innebära en registrering av vad lagrådet har yttrat.

Vad i övrigt beträffar den anmärkning som gjordes rörande mitt sätt att
yttra mig i statsrådsprotokollet, så kunde jag inte riktigt finna, att den ärade
talaren hade sammanställt yttranden, som hade sammanhang med varandra.
Jag kan inte se annat än att han sammanställde yttranden, som gällde olika
saker.

Det kan väl inte anses vara något märkvärdigt, örn man, sedan lagrådet har
yttrat sig, åberopar de skäl, som man tidigare har anfört. Det kan val ändå
inte anses vara en nödvändig artighet, att man trycker om vad man har sagt
förut. Det är väl lika artigt, att man hänvisar till vad man har sagt förut,
som att man trycker om det. Det är i alla fall, såvitt jag kan förstå, en rent
typografisk fråga, som här har gjorts till en artighetsfråga.

Skälet för att denna proposition framlagts är, att riksdagen begärt, att en
reglering skulle äga rum på detta område, en reglering, som avser att få till
stånd ett billigare expropriationsförfarande, vilket är av vikt framför allt i
mindre omfattande mål, en reglering, som också innebär, att den, som söker
en expropriation, något så när i förväg kan bedöma expropriationskostnaderna,
något som naturligtvis, särskilt när det gäller mindre affärer, kan vara av
mycket stor betydelse.

Vad slutligen beträffar den säkerhet, som riksdagen kan hysa i fråga därom,
att, i fall nu Kungl. Maj:ts proposition bifalles, administrativa föreskrifter
komma att utfärdas av det innehåll, som är angivet i statsrådsprotokollen
och som jag nu närmare utvecklat muntligen här, så vill jag bara hänvisa därtill,
att så pass mycket förtroende bör väl ändå Kungl. Maj:t kunna påräkna
av riksdagen, att man inte går ut ifrån att Kungl. Maj :t skall begå något löftesbrott,
när en sak har utfästs på det sätt som här har skett i en proposition.
Det förefaller mig, som örn med det förhållande, som vi alltid måste anse vara
det lämpliga mellan regering och riksdag, man skulle våga påräkna förtroende
i ett sådant fall. Jag vågar för min del säga, att för riksdagen kommer
det inte att medföra någon risk för att riksdagens önskemål, sådana de ha uttalats
av lagutskottet, komma att förbises, i fall propositionen bifalles. Och
skulle de förbises, då har ju riksdagen möjlighet att snabbt få en rättelse till
stånd. Den ärade talaren sade, att så fort kommer inte rikets myntväsen att

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. ersättningen till ledamöter i expropriationsnämnd. (Forts.)
förstöras, att nian inte kan ändra en civillag. Lika val kan man ju säga, att
i fall regeringen mot all mänsklig beräkning skulle svika sitt ord, och det löfte,
som är givet i propositionen, inte blir infriat, så behöver det inte ta så lång
tid, innan riksdagen kan åstadkomma rättelse. Men här tala vi örn orimliga
antaganden. Jag återgår till vad jag förut sagh att riksdagen givetvis kan
vara övertygad örn att de riktlinjer, som ha angivits för de administrativa förordningarna,
komma att återfinnas i dessa förordningar, när de utfärdas.

Herr Sandström: När andra lagutskottet vid förra årets riksdag dryf tade

frågan örn ändrade bestämmelser för fastställande av ersättning till ledamöter
i expropriationsnämnder, kände jag mig för min del tveksam, huruvida
en reform på detta område verkligen vore av behovet påkallad, men motsatte
mig likväl icke utskottsmajoritetens inställning att tillstyrka utredning i ärendet
hos Kungl. Maj :t. Vid genomläsandet av den nu föreliggande kungl, propositionen
nr 145 blev jag icke omvänd från den skeptiska ståndpunkt gentemot
reformkravet, som jag förut intagit, och vid behandlingen av propositionen
uti utskottet har intet förekommit, som föranlett någon åsiktskantring från min
sida. Jag har sålunda icke kunnat finna, att den i propositionen föreslagna lösningen
att överlämna till Kungl. Maj :t att i administrativ ordning utfärda bestämmelser,
vilka skola normera de ersättningsbelopp, som skola utgå till expropriationsnämndsledamöter,
äger något företräde framför den nu gällande regeln,
att ersättningsbeloppet i varje särskilt fall skall bedömas av den domstol,
där expropriationsmålet är anhängig!; dock att jag obetingat ansluter mig till
den jämkning i det nu härutinnan gällande lagstadgandet därhän, att, såsom
i lagrådets utlåtande förordats, ersättningsfrågan skall oberoende av parts framställning,
prövas av rätten. Det synes mig, som örn lagrådet för sin uppfattning
anfört synnerligen goda skäl, i vilket hänseende jag hänvisar till vad min
medreservant, herr Ekströmer, vid återgivandet av lagrådets motivering nyss
anfört inför kammaren. Likaledes delar jag till fullo herr Hammarskjölds betänkligheter
emot att överflytta bestämmelserna om arvoden till expropriationsnämndens
ledamöter från civillag till administrativ författning. _ För dessa betänkligheter
har jag också givit uttryck i utskottet, men därvid icke vunnit gehör
för min uppfattning.

Efter vad jag kan förstå, saknas anledning att beträffande fastställande av
gottgörelse åt ledamöter i expropriationsnämnd tillämpa andra regler.än dem,
som gälla i fråga örn utdömande av rättegångskostnader i tvistemål. Även här
förekomma ju som bekant ett stort antal bagatellmål jämte ett mindre antal
mera invecklade och stora processer. Men, såvitt jag erfarit, lia för domstolarna
icke yppat sig några större svårigheter, när det gällt att på ett rimligt och
rättvist sätt avväga storleken av de rättegångskostnader den ena parten har att
erlägga till den andra. Något behov av vägledning, i form av normativa bestämmelser,
har för domstolarna, såvitt åtminstone jag känner till, icke yppat
sig.

I detta sammanhang må ock erinras om, att för omkring tjugu år sedan en
särskild kungl, kommitté fick i uppdrag att utreda frågan om normerade kostnader
i rättegångsmål. Detta utredningsarbete föranledde utarbetandet och
framläggandet av ett lagförslag i ärendet, som även för yttrande utremitterades
till landets domstolar. Men sedan fick frågan förfalla, och man ansåg tydligen,
att en lösning enligt kommitténs förslag icke borde komma till stånd. Det
synes mig i viss mån anmärkningsvärt, att då sistnämnda lagstiftningsprojekt
befunnits icke böra realiseras, man likväl funnit det behövligt och lämpligt
att, på sätt som skett, normera de ersättningsbelopp, som skola utgå till expropriationsnämndsledamöter.
Jag drager även i tvivelsmål, huruvida med tillämp -

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. ersättningen till ledamöter i expropriationsnämnd. (Forts.)
ningen av de föreslagna nya bestämmelserna kostnaderna komma att bliva mindre
än enligt den av lagrådet förordade proceduren, vilken ju ovedersägligen
innebär den från rättvisans synpunkt ingalunda betydelselösa fördelen, att skäligheten
av kravet på gottgörelse åt ledamöterna i en expropriationsnämnd alltid
i varje särskilt fall blir föremål för domstolens avvägning och utdömande.

Jag tillåter mig också omnämna, att, efter den upplysning jag inhämtat, inom
processlagberedningen icke föreligger något förslag örn att rättegångskostnaderna
enligt den blivande stora rättegångsreformen skola bliva till beloppen
normerade efter viss standardtyp.

Under hänvisning till vad nu av mig anförts ber jag, herr talman, att få instämma
i herr Ekströmer^ yrkande örn avslag å utskottets betänkande och bifall
till den av honom och mig avgivna reservationen.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! dag tror mig inte lia sagt och jag har
i alla händelser inte menat något så orimligt som att i civillag skulle bestämmas
arvodets belopp i varje särskilt fall. Vad jag har sagt och menat är, att
örn det behövs normativa bestämmelser, så kunna och böra dessa givas i civillag,
och tillika, att om det skall finnas en föreskrift därom, att de normativa bestämmelserna
kunna åsidosättas genom att en part förklarar sig missnöjd och
domstolen därigenom får att avgöra saken, så bör den föreskriften stå i civillag.

De citat jag gjorde äro verkligen inte lånade från olika håll utan gälla alldelas
precis samma sak. Gentemot uppslaget, att domstolen alltid skulle pröva
beloppet säger statsrådet i remissprotokollet, att det skulle föranleda onödig
omgång. Lagrådet fäster uppmärksamheten på att det inte är så mycken omgång,
därför att domstolen i alla fall skall taga befattning med expropriationsmålet.
Därpå svarar statsrådet ingenting utan bara vidhåller, att det är för
mycken omgång.

Slutligen vill jag i anledning av statsrådets yttrande säga, att jag ingalunda
har förmenat eller tänkt mig, att inte de administrativa bestämmelserna nu, örn
lagen blir antagen, skulle utfärdas i överensstämmelse med den nuvarande justitieministerns
uttalanden i protokollen, men örn lagen kommer till stånd, så
får den giltighet för all framtid, och beträffande eventuella ändringar kan varken
statsrådet Westman eller någon annan svara för i vilken riktning de komma
att gå. De normativa bestämmelserna kunna komma att ändras, och möjligheten
att få domstols prövning kan komma att inskränkas eller upphävas.
Däröver är den nuvarande ministären ingalunda herre.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande örn avslag på propositionen.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag ber att få erinra den siste
ärade talaren därom, att i ett liknande fall, när det gällde att bestämma ersättningarna
åt vägnämnd, gick det till på det sättet, att Kungl. Maj :t inte ens
i förväg för riksdagen, när denna antog lagen, talade örn, efter vilka grunder
Kungl. Maj :t ämnade bestämma denna ersättning i administrativ väg. Utan att
det i lagen står någonting örn ersättningsbeloppen till vägnämnd ha dessa sedermera
bestämts i administrativ ordning. Vad som här föreslås är således inte
alls någonting enastående eller uppseendeväckande.

Jag har förut påpekat, att de former för samarbetet mellan Kungl. Maj :t
och riksdagen, som nu gälla, och det parlamentariska styrelsesätt, som tillämpas,
ju få anses medgiva riksdagen full möjlighet att göra sitt inflytande gällande
på det sättet, att därest i någon ersättningsfråga Kungl. Maj :t skulle anses
ha utfärdat bestämmelser, som äro olämpliga, riksdagen kan framföra sina
synpunkter på ett så effektivt sätt, att ändring kommer att ske. Jag tror inte

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Äng. ersättningen till ledamöter i expropriationsnämnd. (Forts.)
man skall överdriva den formella skillnad, som finns å ena sidan mellan en
lag, antagen av Konung och riksdag, och å andra sidan en kunglig förordning,
som är utfärdad i samförstånd och efter samråd med riksdagen. Jag är övertygad
örn att i allt som rör huvudsaken känner sig Kungl. Maj :t lika bunden
i det ena fallet som i det andra, reellt sett.

Herr Ekströmer: Herr talman! När jag hörde justitieministerns första

anförande, fick .lag den uppfattningen, att han själv var litet ångerköpt beträffande
de låga arvoden, som äro föreslagna, eftersom lian här i kammaren
ville göra dem litet högre än vad han i propositionen anger. När jag. nyss
talade, påpekade jag, att dagarvode skulle vara resp. 18 och 30 kronor, ej iner.
Då säger herr statsrådet, att därtill kommer också traktamentsersättning. .Men
i propositionen står det särskilt angivet, att da dagarvode åtnjutes får ej beräknas
traktamentsersättning. dag påpekade också, ^att dessa 18 resp. 30 kronor
skulle gälla för samnianträdesclag och inte för något utredningsarbete eller
förarbete. Då säger herr statsrådet, att detta är fel och att även sådant arbete
skulle kunna debiteras. Men bade i propositionen och i utskottsutlatandet star
tydligt nog angivet att detta arvode endast gäller för sammanträdesdag och
icke för något annat arbete.

Jag vidhåller fortfarande, herr talman, att de föreslagna arvodena äro alldeles
för lågt beräknade, att svårigheter därför kunna yppa sig att tillfredsställande
rekrytera expropriationsnämnderna och att de därför kunna innebära
en fara för rättssäkerheten på detta viktiga område.

Herr statsrådet Westman: Det är en självklar sak, att i fråga om rätten
att åtnjuta dagtraktamente och reseersättning gälla de generella reglerna. Därom
behöva vi väl inte tvista. Vad beträffar det sista, som den ärade talaren
berörde, nämligen att det utgår ett dagarvode för sammanträdesdag, erinrade
jag därom, att ersättningen för vanlig ledamot eller 18 kronor ju är bestämd
till samma belopp som för kommittéarbete och att, ifall det behövs, flera dagars
arbete, det finns samma möjlighet i detta fall som för en kommitté att hålla
sammanträden och taga ut dagarvoden för de dagar, som behövas för att fullgöra
uppdraget. Men vi skola komma ihåg att i motsats till kommittéarbetet
är det i detta fall endast fråga om en minimiersättning, som utgår i de enkla
och klara fallen, och att så fort arbetet blir mera invecklat, mera ansvarsfullt
och mera tidskrävande, så äger ledamot att göra framställning till domstol örn
att utfå ett högre arvode.

Herr Norman: Herr talman! Jag erinrar örn att med anledning av att de
nuvarande bestämmelserna i vissa fall inte ha visat sig vara så lämpliga, har
riksdagen vid tvenne tillfällen beslutat skriva till Kungl. Maj :t med begäran
om utredning rörande ändrade bestämmelser. 1929 förelag en dylik riksdagsskrivelse,
där andra lagutskottet hade behandlat ärendet och anvisat olika utvägar,
som kunde tänkas vara möjliga och lämpliga för att få tillstånd en
bättre tingens ordning än den gällande. Andra lagutskottet framhåller där,
att man kan t. ex. tänka sig att ordna det så, att det fastställes vissa allmängiltiga
regler för arvodets beräkning. En annan utväg kunde vara den, att
domstolen ålades att alltid pröva och fastställa arvodena utan ledning av några
bestämmelser örn normalarvode, och en tredje möjlig utväg kunde vara att
visst dagarvode bestämdes i lag och att domstolen tillerkändes rätt att när
omständigheterna föranledde någon ändring höja detsamma. Allt det där önskade
då andra lagutskottet och riksdagen utredning örn. En utredning företogs
men ledde inte till något resultat, utan några år senare avskrevs ärendet genom
Kungl. Maj:ts beslut från vidare behandling.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Äng. ersättningen till ledamöter i expropriationsnämnd. (Forts.)

Riksdagen var inte belåten nied detta negativa resultat och beslöt i fjol att
ännu en gång skriva till Kungl. Maj :t i detta ärende med hänvisning till vad
riksdagen hade sagt vid detta tidigare tillfälle, år 1929.

I fråga om de. utvägar, som lämpligen borde prövas, har det under den fortsatta
handläggningen och utredningen tydligen vägt emellan två möjligheter,
dels den av Kungl. Maj :t föreslagna, att det skall bestämmas vissa normalarvoden
med möjlighet för rätten att höja desamma, när förhållandena göra det
skäligt och lämpligt,, dels. också den av talare här i debatten framhållna utvägen
att lata rätten i varje särskilt fall pröva ersättningsfrågan.

Nu gäller således, att ledamöterna och parterna få komma överens örn den
ersättning, som skall utgå till nämndens ledamöter. Komma de inte överens,
skola ersättningsanspråken prövas av rätten. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle i fortsättningen vissa normerande bestämmelser ligga till grund för ersättningen.
Äro ledamöterna nöjda, stannar det vid detta. Äro de inte nöjda,
prövas ersättningsfrågan av rätten. Jag kan för min del inte finna, att det
föreligger så märkvärdigt stor skillnad rent praktiskt sett mellan dessa bägge
tänkbara utvägar. Någon fara ur rättssäkerhetssynpunkt kan väl inte föreligga
i detta fall, örn, som herr Ekströmer menar, det är fullt rättsbetryggande,
att rätten i varje fall prövar ersättningsanspråken. Kungl. Maj :t har föreslagit,
att örn vederbörande äro nöjda, behöver saken inte prövas, men det finns alltid
möjlighet att pröva. Det är väl att överdriva rätt så väsentligt, när man vill
framhålla, att skillnaden mellan det ena och det andra skulle vara någon skillnad
ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det enda sorn.man möjligen kan lägga till grund för ett allvarligt bedömande
är väl den principiella fråga, som herr Hammarskjöld här har dragit upp, nämligen
huruvida bestämmelserna skola sta i civillag eller örn de normerande reglerna
skola utfärdas i administrativ ordning. Rent praktiskt sett förefaller
det mig, som om det inte skulle vara så förfärligt mycket att tvista örn i detta
fall. Nu står det i lagen, att man får försöka komma överens, och om detta
inte. går, skall rätten avgöra, hur stor ersättningen skall bli. Enligt Kungl.
Maj :ts förslag kommer det att stå i lagen, att normerande bestämmelser — ordalydelsen
följer jag inte men innehållet — skola utfärdas av Kungl. Majit, och
rätten skall ha möjlighet att pröva i varje särskilt fall, där dessa normerande
bestämmelser inte passa utan äro uppenbart för låga. Någon stor principiell
fråga, kan detta inte vara för min del, och jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets yrkande.

Herr Lindhagen: Bakom de meningsskiljaktigheter, som här ha yppats,

ligger väl^den gamla tvistefrågan: hur skola vi driva ned expropriationskostnaderna
bade vid bedömandet av värdena och vid bedömande av ersättningar
till dem, sorn skola bestämma värdena? En talare yttrade, att det var äventyrligt
för rättssäkerheten att ha så låga arvoden som här föreslås. Vad låg däri?
•To, däri lag, att endast om man har höga arvoden, får man sådana personer
i nämnden, som iaktta, att de, som man skall expropriera från, få grundligt betalt.
Det är ju det, som riksdagen hela tiden har kämpat emot. Här stå vi
inför samma sak, nu fördold under denna lilla fråga.

Här gäller det närmast en jämförelse med resereglementena. De fastställas
av. Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande. I detta fall förelägges oss ett särskilt
slags resereglemente, som kommer att fastställas av Kungl. Majit efter
riksdagens hörande. Varför skall det vara så oerhört? Lagrådets förslag
innebär,, att man fullständigt stryker ett streck över det som vi velat komma
fram till. Fortfarande skulle för varje särskilt fall rätten ensam bestämma
ersättningens belopp. Där sitta ju domare av så olika beskaffenhet.

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Ang. ersättningen till ledamöter i expropriationsnämnd. (Forts.)
En domare säger: Här måste den enskilde lia högt betalt för själva jorden —
och han menar också, att det måste vara kompetent folk i nämnderna, d. v. s.
»sakkunniga», som uppskatta efter just den synpunkten. Sådana sakkunniga
vilja ock ha mycket betalt för sin inställelse. Detta är tvistens kärna vid detta
tillfälle.

Därför, herr talman, tror jag, att örn det skall resoneras på detta sätt, komma
vi aldrig fram till det gamla önskemålet om en sänkning av de orimliga
expropriationsersättningarna både när det gäller ersättningen för jorden och
när det gäller gottgörelserna till dem, som skola bestämma ersättningarna.
Man återfaller på de där gamla synpunkterna, att här gäller det främst för
jordägaren att få göra en god affär; här skall den som äger jorden klå den som
skall betala den jord han behöver så mycket som möjligt. Men det är ju detta,
som riksdagens majoritet velat förekomma.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till regeringens förslag såsom en någorlunda
rimlig medelväg. Jag tycker dock det vara äventyrligt nog, att
domstolarna lätt få så mycket att säga till örn i alla fall med brytande av överensstämmelsen
i vägledningen för alla domstolar. Mig synes, att justitieministern
utbroderat detta kryphål alldeles för mycket till gagn för de stora
obilliga expropriationsvinningarna. Och hans underkastelse under utskottsmajoritetens
höjning av dagtraktamentet från 12 kr. till 18 kr. synes mig ej
heller lyckosamt. Det bör besinnas, att här gäller det ett medborgerligt förtroendeuppdrag.

Men den pekpinne, som i detta resereglemente efter riksdagens hörande fask
slås, är i varje fall lika vördnadsfull — herr Hammarskjöld — som de andra
resereglementena, som ock fastställas administrativt efter riksdagens hörande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt; och förklarade herr andre vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hammarskjöld begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 43
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

Interpellation
ang. interpellationrätten.

Föredrogos oell bordlädes på begäran Kungl. Majlis denna dag avlämnade
propositioner nr 296—298 och 300—302.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
lill Konungen:

nr 207, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anslag för
budgetåret 1938/39 till undervisning genom infödda lärare i tyska, engelska
och franska språken vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till verksamheten
vid skyddshemmen m. m.; samt

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för H.
F. Andersson från viss ersättningsskyldighet.

Herr Wistrand erhöll på begäran ordet och yttrade: På grund av den synnerliga
vikten och omfattningen av det med Kungl. Maj :ts proposition nr 286
avsedda ämnet tillåter jag mig anhålla, att kammaren måtte medgiva utsträckning
av motionstiden i anledning av denna proposition till det kammarens sammanträde,
som infaller näst efter 20 dagar från propositionens avgivande.

Denna hemställan bifölls.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 334, av herr Domö m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938/39;

nr 335, av herr Petersson, Knut, ni. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938/39;

nr 336, av herr Ohlin m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938/39; samt

nr 337, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade pensionsbestämmelser för lärare vid folk- och småskolor m. fl.

Ordet lämnades på begäran till herr Lindhagen, som anförde: Herr talman!
Med anledning av att på riksdagens bord ligger en fråga örn reglering av interpellationsinstitutet
har jag sett mig nödsakad att anhålla om kammarens tillstånd
att få framställa följande interpellation.

Interpellationsrätten för riksdagens medlemmar, tillkommen genom konstitutionell
praxis, är en förnämlig institution. Dess uppgift är att i anledning
av uppkomna dagspolitiska situationer föra riksdag och regering samman
i samråd på ett smidigare och snabbare sätt än som är tillåtet enligt den
ordinarie utvägen med riksdagsskrivelser i anledning av väckta motioner eller
framlagda propositioner.

Då initiativet utgår från riksdagen är interpellationsrätten särskilt avsedd
att stärka riksdagens inflytande. Den är såsom demokratisk garanti oskattbar
även därför, att enligt praxis interpellation kan väckas av vilken ledamot som
helst samt anses i regel ej böra avslås annat än örn särskilda omständigheter synas
göra det nödvändigt. I denna prövning tages ingen hänsyn till person,
vilket icke minst länder detta riksdagens prerogativ till ära. Detta har praktiserats
och uppskattats sedan gammalt.

Regeringen har redan 1921 tillerkänts en analog befogenhet i 56 § riksdagsordningen.
Denna har dock omgärdats med åtskilliga örn och men. Mera
sällan har den anlitats. Den synes på senare tider, för vilkas äventyrlighet
den synes särskilt tillskapad, dock blivit av regeringsmakten de fakto av -

Onsdagen den 27 april 1938.

Nr 29.

Interpellation ang. interpellationsrätten. (Forts.)
skaffad. Detta trots att ministären Edén hoppades, att detta av nämnda ministär
föreslagna regeringsprerogativ skulle bli ett förnämligt inslag i Sveriges
demokratiska parlamentarism.

För att nu återgå till interpellationsrätten, så har kamrarnas benägenhet att
i regel bevilja en begärd interpellation motsvarats av statsråds tillmötesgående
i regel att besvara en av vederbörande kammare beviljad interpellation, därest
ej särskilda omständigheter ansetts förhindra ett offentligt framträdande
från regeringens sida. Något meddelande därom, som väl vederbort, har dock
ej meddelats ens vederbörande talman. En skuggsida således från början i institutet.

På senare tider, då parlamentarismen i världen av naturliga skäl börjat dala
åtskilligt litet varstädes, har inträffat att åtminstone vissa svenska statsråd
av privat gottfinnande allt mer underlåtit att besvara av kamrarna beviljade
interpellationer utan att något rimligt konstitutionellt skäl därtill föreligger.
På detta sätt undergräves interpellationsrätten genom förenämnda lilla revolution
av enskilda statsråd mot en viktig och värderad konstitutionell praxis. Örn
jag vore statsråd, skulle det aldrig kunna falla mig in att ej svara på en beviljad
interpellation. Är spörsmålet något fjärrskådande eller annorledes till synes
besvärligt, skulle det särskilt glädja mig att efter förmåga intränga i ett
sådant ämne.

I år har genom konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 interpellationsinstitutets
granskning kommit på riksdagens dagordning. Det gäller då _ att _ se
upp med ansatser till dess degradering. Särskilt gäller det, såvitt jag
förstår, att slå vakt örn dess mening och bruk i gångna tider och således
möta den nya tidens förenämnda tendenser med en hovsam kontrarevolution
från riksdagens sida. Så var åtminstone seden vid sekelskiftet enligt Hlin livliga
erfarenhet från den tiden. I mina motioner 1: 306 och 332 har jag sökt
giva form åt ett sådant nödvärn. Emellertid bör, synes mig, en överenskommelse
helst sökas med regeringen. Det gives ingen annan form härför än en
interpellation.

Under åberopande därför av det sagda och mina förenämnda två motioner
tillåter jag mig anhålla örn kammarens tillstånd att få till statsministern framställa
följande spörsmål:

1) anser ej regeringen, att riksdagsmedlems rätt att med vederbörande kammares
tillstånd få till statsrådsmedlem väcka interpellation — med eventuell
vädjan även till regeringen — är en för vårt statsskick förnämlig konstitutionell
praxis, som bör av båda statsmakterna endräktligen upprätthållas?

2) håller ej regeringen i sådan händelse före, att en av vederbörande kammare
beviljad interpellation bör av vederbörande statsråd besvaras, såvida ej
undantagsvis skäliga hinder däremot anses föreligga?

3) bör ej rimligen ett sådant hinder av vederbörande statsråd först underställas
statsrådsberedningen?

4) finner ej regeringen lämpligt, att ett sådant förhinder, örn än utan uppgivande
av skälet, i varje fall av statsrådet anmäles för talmannen, som tillkännagiver
det för kammaren?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
ett statens institut för folkhälsan jämte i ämnet väckta motioner;

Första kammarens protokoll 1988. Nr %9.

Nr 29.

Onsdagen den 27 april 1938.

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående yrkesinspektionens
organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till främjande
av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m.
jämte motioner;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till lånefonden för bostadsbyggande i städer och
stadsliknande samhällen;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
bosättningslånefond m. m.; och

nr 115, örn anvisande av de i regeringsformen 63 § föreskrivna kreditivsummorna;
samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning; och

nr 35, i anledning av väckta motioner örn ändring av övergångsbestämmelserna
till reglementet angående tjänstepension för arbetare vid riksbankens sedeltryckeri
och pappersbruk.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.18 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,

381880