Regeringens proposition

1992/93:159

om stöd och service till vissa
funktionshindrade

Prop.

1992/93:159

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 11 februari 1993 för de åtgärder och
det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bengt Westerberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en ny rättighetslag för personer med svåra
funktionshinder införs; lag om stöd och service till vissa funktionshind-
rade (LSS). LSS skall ersätta lagen (1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) och lagen
(1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade m.fl. (elevhemslagen).

Den nya lagen skall innehålla bestämmelser om särskilt stöd och sär-
skild service till följande grupper:

1.    Personer med utvecklingsstörning och personer med autism eller
autismliknande tillstånd.

2.    Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funk-
tionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, föranledd av yttre våld
eller kroppslig sjukdom.

3.    Personer med andra och varaktiga fysiska eller psykiska funk-
tionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om
dessa är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga
livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller ser-
vice.

Lagens personkrets skall ha rätt till stöd och service i form av:

- rådgivning och annat personligt stöd,

- biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till sådan assi-
stans,

- ledsagarservice,

- biträde av kontaktperson,

- avlösarservice,

1 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 159

- korttidsvistelse utanför hemmet,                                     Prop. 1992/93:159

- korttidstillsyn för skolungdom över 12 år,

- boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och

ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,

- bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad
bostad för vuxna.

Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd
samt personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funk-
tionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder skall ha rätt till daglig verk-
samhet.

Kommunen föreslås vara huvudman för samtliga former av stöd och
service med undantag för rådgivning och annat personligt stöd, vilket
blir en uppgift för landstinget. Lagen ger dock möjlighet att genom
avtal mellan huvudmännen flytta över ansvar för en verksamhet från
landsting till kommun eller från kommun till landsting.

Genom LSS införs en rätt till biträde av personlig assistent för svårt
funktionshindrade som inte fyllt 65 år och som kan anses ha behov av
insatsen. Enligt förslaget skall den enskilde kunna få insatsen genom att
kommunen anordnar assistansen eller i form av ekonomiskt stöd för att
själv vara arbetsgivare för assistenten. Den enskilde skall också kunna
använda stödet för att anlita någon annan för att tillhandahålla assistan-
sen.

I propositionen föreslås att personer som inte fyllt 65 år och som bor
i eget boende, servicehus eller hos familj eller anhörig skall kunna er-
hålla en ny statlig ersättning, s.k. assistansersättning. Assistansersätt-
ning är avsedd att täcka kostnader för personlig assistans och skall
enligt förslaget kunna lämnas till personer som har behov av personlig
assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20 timmar
per vecka. Uppgiften att handlägga frågor om assistansersättning före-
slås åvila de allmänna försäkringskassorna. I propositionen läggs förslag
om en särskild lag om assistansersättning.

Avgifter får bara i vissa fall tas ut för insatser enligt den nya lagen.
Av den som är berättigad att av försäkringskassa erhålla assistansersätt-
ning får avgift för personlig assistans tas ut inom ramen för sådan
ersättning.

Kommunens eller landstingets beslut om stöd och service enligt LSS
får överklagas hos länsrätten.

LSS föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Samtidigt skall omsorgs-
lagen, införandelagen till omsorgslagen samt elevhemslagen upphöra.
Landstingens nuvarande verksamhet enligt omsorgslagen i form av kon-
taktperson, daglig verksamhet, korttidstillsyn, korttidsvistelse samt
boende i familjehem och bostad med särskild service föreslås successivt
föras över till kommunerna. Samma sak föreslås ifråga om verksamhet
enligt den nuvarande elevhemslagen. Överföringen av huvudmanna-
skapet skall vara slutförd senast den 31 december 1995. Frågor om
överföring av huvudmannaskapet föreslås regleras i en särskild införan-
delag till LSS.

Med syfte att tillförsäkra personer med funktionshinder habilitering,

rehabilitering och hjälpmedel av god kvalitet föreslås att sjukvårds- Prop. 1992/93:159
huvudmännen, genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
HSL, åläggs ett ansvar för dessa verksamheter. För att påskynda ut-
vecklingen av habilitering och rehabilitering föreslås att ett tidsbegränsat
statligt stimulansbidrag om 425 miljoner kronor per år införs.

När det gäller hjälpmedelsförsörjningen konstateras att den ansvarsför-
delning mellan kommuner och landsting som lades fast till följd av den
s.k. Ädel-reformen bör gälla även fortsättningsvis. För att påskynda
utvecklingen av hjälpmedelsförsörjningen för grupper med omfattande
och komplicerade hjälpmedelsbehov föreslås ett tidsbegränsat stimulans-
bidrag om 25 miljoner kronor per år.

I propositionen föreslås vidare att stödet till s.k. små och mindre
kända handikappgrupper skall byggas ut och samordnas. För att åstad-
komma de nödvändiga utvecklingsinsatserna inom området föreslås att
särskilda statliga medel skall kunna användas inom ramen för det före-
slagna stimulansbidraget till habilitering och rehabilitering.

I propositionen framläggs förslag till förändringar inom föräldraför-
säkringen som avser att förbättra det ekonomiska stödet till föräldrar
med funktionshindrade barn. Förslagen innebär att föräldrar till barn
under 16 år som ingår i LSS:s personkrets skall ha rätt till tio kontakt-
dagar per barn och år samt att föräldrar vid besök på en institution för
medverkan i behandling av ett sjukt eller funktionshindrat barn eller i
andra liknande sammanhang skall ha rätt till tillfällig föräldrapenning
även om barnet inte är närvarande. Vidare föreslås att förälder till barn
som fyllt 16 år men inte 21 år och som omfattas av LSS skall ha rätt till
tillfällig föräldrapenning om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete
av skäl som anges i 4 kap. 10 § första stycket 1 lagen om allmän för-
säkring. I vissa fall skall föräldrapenning kunna utges till utgången av
vårterminen det år barnet fyller 23 år.

Flera förslag läggs fram som syftar till att tillförsäkra döva, döv-
blinda, vuxendöva och hörselskadade en väl fungerande tolktjänst.
Genom ett tillägg i HSL klargörs att landstingen har en skyldighet att
organisera, finansiera och tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning
för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Propositionen innehåller vidare förslag om tillägg i socialtjänstlagen
(1980:620) som innebär klargöranden av kommunernas skyldigheter
dels vad gäller uppsökande och upplysande verksamhet på äldre- och
handikappområdet, dels att planera sina insatser för personer med funk-
tionshinder. Vidare föreslås en vidgning av tystnadsplikten inom enskild
verksamhet på så sätt att tystnadsplikt skall gälla inom all yrkesmässigt
bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen.

Till följd av de nämnda förslagen föreslås slutligen ändringar av i
huvudsak redaktionell art i sekretesslagen (1980:100), kommunalskatte-
lagen (1928:370), rättegångsbalken, lagen (1964:143) om bidragsför-
skott, stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m., lagen (1992:1529)
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m., lagen
(1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och

sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område, utlänningslagen Prop. 1992/93:159
(1989:529) och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Den totala merkostnaden för reformen beräknas uppgå till 1 600
miljoner kronor. I enlighet med den s.k. finansieringsprincipen föreslås
att en reglering gentemot kommuner och landsting skall göras, som
motsvarar de ekonomiska konsekvenserna av reformförslagen.

Propositionens lagförslag

Prop. 1992/93:159

1 Förslag till

Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och
särskild service åt personer

1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,

2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder
efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig
sjukdom, eller

3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som
uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar
betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett om-
fattande behov av stöd eller service.

2 § Varje landsting skall, om inte något annat avtalats enligt 17 §, svara
för insatser enligt 9 § första stycket 1.

Varje kommun skall, om inte något annat avtalats enligt 17 §, svara
för insatser enligt 9 § första stycket 2-10.

3 § Vad som föreskrivs för landsting i denna lag gäller också kom-
muner som inte ingår i något landsting.

4 § Denna lag innebär ingen inskränkning i de rättigheter som den
enskilde kan ha enligt någon annan lag.

Verksamhetens mål och allmänna inriktning

5 § Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor
och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §.
Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

6 § Verksamheten enligt denna lag skall bedrivas i samarbete med andra
berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten skall vara
grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integri-
tet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och
medbestämmande över insatser som ges.

För verksamheten enligt denna lag skall det finnas den personal som
behövs för att ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall
kunna ges.

Rätten till insatser

7 § Personer som anges i 1 § har rätt till insatser i form av särskilt stöd
och särskild service enligt 9 § första stycket 1-9, om de behöver sådan
hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt.
Personer som anges i 1 § 1 och 2 har, under samma förutsättningar,

även rätt till insatser enligt 9 § första stycket 10.                          Prop. 1992/93:159

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor.

Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till
mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgäng-
liga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att
leva ett självständigt liv.

8 § Insatser enligt denna lag skall ges den enskilde endast om han begär
det. Om den enskilde är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att
på egen hand ta ställning i frågan kan vårdnadshavare, god man, för-
myndare eller förvaltare begära insatser för honom.

Insatserna för särskilt stöd och särskild service

9 § Insatserna för särskilt stöd och särskild service är

1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild
kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och
varaktiga funktionshinder,

2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kost-
nader för sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd inte
täcks av assistansersättning enligt lagen (1993:000) om assistansersätt-
ning,

3. ledsagarservice,

4. biträde av kontaktperson,

5. avlösarservice i hemmet,

6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet,

7. korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet

i anslutning till skoldagen samt under lov,

8. boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn

och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,

9. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad
bostad för vuxna,

10. daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar
förvärvsarbete och inte utbildar sig.

Insatser enligt första stycket 2 avser inte tid efter det att den insats-
berättigade har fyllt 65 år.

I insatserna enligt första stycket 5-8 och 10 samt i insatsen bostad med
särskild service för vuxna ingår också omvårdnad. I insatserna bostad
med särskild service för barn och ungdomar samt bostad med särskild
service för vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella aktivite-
ter.

10 § I samband med att insats enligt denna lag beviljas kan den enskilde
begära att en individuell plan med beslutade och planerade insatser
upprättas i samråd med honom. I planen skall även redovisas åtgärder
som vidtas av andra än kommunen eller landstinget. Planen skall
fortlöpande och minst en gång om året omprövas.

Landstinget och kommunen skall underrätta varandra om upprättade
planer.

11 § Om någon till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, långvarigt
missbruk av beroendeframkallande medel eller någon annan liknande
orsak är ur stånd att själv ta hand om sådant ekonomiskt stöd från
kommunen som avses i 9 § första stycket 2, får kommunen besluta att
ersättningen skall betalas ut till någon annan person för att användas till
kostnader för personlig assistans till den stödberättigade.

12 § Kommunen får besluta om återbetalning av ekonomiskt stöd som Prop. 1992/93:159
kommunen beviljat enligt 9 § första stycket 2, om den som erhållit

stödet eller hans ställföreträdare genom att lämna oriktiga uppgifter eller
på annat sätt har förorsakat att det ekonomiska stödet har lämnats
felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om det ekono-
miska stödet armars har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp
och den som erhållit stödet eller hans ställföreträdare skäligen borde ha
insett detta.

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
fråga om verksamhet enligt 9 § första stycket 6-10 meddela föreskrifter
till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa.

Särskilda uppgifter för kommunen

14 § Kommunen skall verka för att insatser som skall tas upp i planer
som avses i 10 § samordnas.

15 § Till kommunens uppgifter hör att

1. fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och vilka deras
behov av stöd och service är,

2. verka för att personer som anges i 1 § får sina behov tillgodosedda,

3. informera om mål och medel för verksamheten enligt denna lag,

4. medverka till att personer som anges i 1 § får tillgång till arbete
eller studier,

5. verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt

för personer som anges i 1 §,

6. anmäla till överförmyndaren dels när en person som omfattas av 1
§ kan antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man, dels när ett
förmyndarskap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra,
samt

7. samverka med organisationer som företräder människor med om-
fattande funktionshinder.

Gemensamma bestämmelser om landstingens och kommunernas
ansvar

16 § En kommuns ansvar enligt denna lag gäller gentemot dem som är
bosatta i kommunen.

Om en person som anges i 1 § tänker bosätta sig i en kommun, skall
kommunen på ansökan meddela förhandsbesked om rätten till insatser
från kommunen enligt 9 §. Vid prövningen av en ansökan om förhands-
besked skall bestämmelserna i denna lag gälla. Kommunen skall utan
dröjsmål planera och förbereda insatser som förhandsbeskedet ger den
enskilde rätt till om han bosätter sig i kommunen. Förhandsbeskedet
gäller under sex månader räknat från den dag då insatserna blir tillgäng-
liga för den enskilde.

Om behov av insatser enligt denna lag uppkommer under en tillfällig
vistelse i en kommun skall kommunen ge det stöd och den hjälp som
omedelbart behövs.

Såvitt avser landstingets förpliktelser gäller vad som sägs i denna
paragraf om kommunen i stället landstinget.

17 § Ett landsting eller en kommun får med bibehållet ansvar sluta avtal
med någon annan om att tillhandahålla insatser enligt denna lag.

Ett landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa avtal Prop. 1992/93:159
om att ansvar för en eller flera uppgifter enligt denna lag överlåts från
landstinget till kommunen eller från kommunen till landstinget. Om en
sådan överlåtelse sker skall föreskrifterna i denna lag om landsting eller
kommun gälla för den till vilken uppgiften överlåtits.

Om ett landsting och en kommun har träffat en överenskommelse
enligt andra stycket, får överlåtaren lämna sådant ekonomiskt bidrag till
mottagaren som motiveras av överenskommelsen. Har en överlåtelse
skett från ett landsting till samtliga kommuner som ingår i landstinget,
får kommunerna lämna ekonomiska bidrag till varandra, om det behövs
för kostnadsutjämning mellan kommunerna.

Avgifter m.m.

18 § Av dem som enligt beslut av allmän försäkringskassa är berättiga-
de att få assistansersättning enligt lagen (1993:000) om assistansersätt-
ning får avgift för personlig assistans tas ut inom ramen för sådan
ersättning.

19 § Av dem som har folkpension i form av hel förtidspension eller hel
ålderspension eller som har annan inkomst av motsvarande storlek får
skäliga avgifter för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter
tas ut enligt de grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock
inte överstiga kommunens självkostnader. Kommunen skall se till att
den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov.

20 § Om någon som är under 18 år får omvårdnad i ett annat hem än
det egna med stöd av denna lag, är föräldrarna skyldiga att i skälig
utsträckning bidra till kommunens kostnader för omvårdnaden. Kommu-
nen får i sådana fall uppbära underhållsbidrag som avser barnet.

21 § I andra fall än som anges i 18-20 §§ får avgifter eller ersättning
för kostnader inte tas ut för insatser enligt denna lag.

Nämnder

22 § Ledningen av landstingets eller kommunens verksamhet enligt
denna lag skall utövas av en eller flera nämnder som fullmäktige utser.

Enskild verksamhet

23 § En enskild person får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkes-
mässigt bedriva sådan verksamhet om avses i 9 § första stycket 6-10.
Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län där verksamheten skall
bedrivas. Länsstyrelsen har rätt att inspektera verksamheten.

Enskild verksamhet skall stå under tillsyn av den eller de nämnder
som avses i 22 § i den kommun där verksamheten bedrivs. Om ansvaret
för uppgiften överlåtits till landstinget enligt 17 § andra stycket skall
verksamheten i stället stå under tillsyn av landstingets motsvarande
nämnd. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten.

24 § Om det råder något allvarligt missförhållande inom en enskild
verksamhet som avses i 23 §, skall länsstyrelsen förelägga den som
bedriver verksamheten att avhjälpa missförhållandet.

Om länsstyrelsens föreläggande inte följs, får länsstyrelsen återkalla
tillståndet.

Tillsyn m.m.

25 § Socialstyrelsen har den centrala tillsynen över verksamhet enligt
denna lag. Styrelsen skall följa, stödja och utvärdera verksamheten samt
informera om den och stimulera till vidareutveckling.

26 § Länsstyrelsen har inom länet tillsyn över verksamhet enligt denna
lag och får då inspektera verksamheten.

Länsstyrelsen skall också inom länet

1. informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör verksam-
heten,

2. ge kommunerna råd i deras verksamhet, samt

3. främja samverkan i planering mellan kommunerna, landstingen och
andra samhällsorgan.

Överklagande

27 § Beslut av en sådan nämnd som avses i 22 § eller av länsstyrelsen
får överklagas hos länsrätten om beslutet avser

1. insatser för en enskild enligt 9 §,

2. utbetalning till någon annan enligt 11 §,

3. återbetalning enligt 12 §,

4. förhandsbesked om rätt till insatser enligt 16 § andra stycket,

5. tillstånd till enskild verksamhet enligt 23 §, eller

6. föreläggande eller återkallelse av tillstånd enligt 24 §.

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. Länsrätten
eller kammarrätten får dock förordna att dess beslut skall gälla först
sedan det vunnit laga kraft.

Straff

28 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 23 § första
stycket första meningen döms till böter.

Tystnadsplikt

29 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obe-
hörigen röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållan-
den.

Prop. 1992/93:159

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen
(1993:000) om införande av lagen (1993:000) om stöd och service till
vissa funktionshindrade.

2 Förslag till

Lag om införande av lagen (1993:000) om stöd och service
till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade
träder i kraft den 1 januari 1994.

Vid ikraftträdandet skall, med de undantag som framgår av denna lag,
följande lagar upphöra att gälla, nämligen lagen (1985:568) om sär-
skilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen (1985:569)
om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. och lagen (1965:136) om elevhem för vissa
rörelsehindrade barn m.fl.

2 § I denna lag avses med

omsorgslagen lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl.,

införandelagen till omsorgslagen lagen (1985:569) om införande av
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl.,

elevhemslagen lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade
barn m.fl., och

den nya lagen lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade

Befintlig verksamhet enligt omsorgslagen och elevhemslagen

3 § Under tiden fram till och med den 31 december 1995 skall, utan
hinder av bestämmelsen i 2 § andra stycket nya lagen, varje landsting
svara för insatser enligt

1. 9 § första stycket 4 och 6-10 nya lagen för personer som omfattas
av 1 § 1 och 2 samma lag, och

2. 9 § första stycket 8 nya lagen för barn med fysiska funktionshinder
som omfattas av 1 § 3 samma lag, i de fall barnen till följd av funk-
tionshindren eller av andra särskilda skäl är i behov av särskilt boende
för att kunna delta i undervisning i grundskolan eller, beträffande barn
före skolåldern, för att kunna få vård och förskoleundervisning som
påkallas av funktionshindren.

Tillsyn enligt 23 § andra stycket nya lagen utövas i dessa fall av
landstingets nämnd enligt 22 § samma lag.

4 § Ett landsting och en kommun inom landstinget får träffa avtal om
att en eller flera uppgifter enligt 3 § flyttas över från landstinget till
kommunen vid en tidigare tidpunkt än den 1 januari 1996. I så fall
gäller vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.

5 § Den som vid den nya lagens ikraftträdande får omsorger enligt
omsorgslagen eller inackordering enligt elevhemslagen skall utan sär-
skilt beslut anses ha blivit beviljad motsvarande insatser enligt den nya
lagen.

Prop. 1992/93:159

10

Specialsjukhus och vårdhem                                         Prop. 1992/93:159

6 § Landstingen och kommunerna skall gemensamt planera för avveck-
ling av befintliga specialsjukhus och vårdhem. Avvecklingsplaner skall
upprättas och lämnas in till Socialstyrelsen senast den 31 december
1994.

7 § Specialsjukhus och vårdhem får användas för sitt hittillsvarande
ändamål tills de har avvecklats helt. För innehållet i verksamheten och
för verksamhetens bedrivande i övrigt gäller bestämmelserna i den nya
lagen i tillämpliga delar. För avgifter gäller dock 4 § införandelagen till
omsorgslagen i stället för 19 och 20 §§ nya lagen. För specialsjukhusen
tillämpas därutöver bestämmelserna i 13 och 14 §§ och 16 § första
stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem får inte ske i annat fall
än när det är fråga om vård oberoende av samtycke. För sådan vård
gäller fortfarande i tillämpliga delar 6 och 7 §§ införandelagen till
omsorgslagen.

8 § Landstingen är huvudmän för befintliga vårdhem, om inte annat
avtalats enligt 10 §, samt för specialsjukhus. Ledningen av verksam-
heten vid specialsjukhus och vårdhem skall utövas av den eller de
nämnder som utövar ledningen av verksamheten enligt den nya lagen.

Socialstyrelsen har tillsyn över verksamheten vid specialsjukhus och
vårdhem. Styrelsen har rätt att inspektera verksamheten.

9 § En sådan kommunal nämnd som avses i 22 § nya lagen skall regel-
bundet och minst en gång om året i samråd med landstingets motsvaran-
de nämnd överväga om boendet i specialsjukhus eller vårdhem i stället
kan fortsätta i någon boendeform enligt den nya lagen.

10 § Ett landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa
avtal om att kommunen i stället tillhandahåller omsorger vid vårdhem.

I så fall gäller vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.

Övriga bestämmelser

11 § Den som har fått tillstånd att driva enskild verksamhet enligt 17 §
omsorgslagen eller som anses ha ett sådant tillstånd enligt 9 § införan-
delagen till omsorgslagen skall anses ha fått tillståndet enligt 23 § nya
lagen.

12 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen eller i denna lag,
skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

11

3 Förslag till

Lag om assistansersättning

Härigenom föreskrivs följande.

Prop. 1992/93:159

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller föreskrifter om ersättning av allmänna medel
till vissa funktionshindrade för kostnader för personlig assistans (assis-
tansersättning).

2 § Frågor om assistansersättning handläggs av Riksförsäkringsverket
och de allmänna försäkringskassorna.

Beslut om assistansersättning fattas av den allmänna försäkringskassa
där sökanden är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han upp-
fyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Assistansersättning

3 § Den som omfattas av 1 § lagen (1993:000) om stöd och service till
vissa funktionshindrade har, utom i fall som anges i 4 §, rätt att få
assistansersättning enligt denna lag om han

- inte har fyllt 65 år, och

- har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i
genomsnitt mer än 20 timmar i veckan.

Personlig assistans har i denna lag samma betydelse som i 9 § första
stycket 2 lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktions-
hindrade.

4 § Assistansersättning lämnas inte för tid då den funktionshindrade

1. vårdas på en institution som tillhör staten, en kommun eller ett
landsting,

2. vårdas på en institution som drivs med bidrag från staten, en kom-
mun eller ett landsting, eller

3. bor i en gruppbostad.

Ansökan och beslut m.m.

5 § Ansökan om assistansersättning skall göras skriftligen hos den all-
männa försäkringskassa som anges i 2 § andra stycket. Försäkrings-
kassan får uppdra åt en annan försäkringskassa att handlägga ärendet.

Om någon hos en kommun har ansökt om biträde av personlig assis-
tent eller ekonomiskt stöd till sådan assistans enligt lagen (1993:000)
om stöd och service till vissa funktionshindrade, skall kommunen, om
den enskilde kan antas ha rätt till assistansersättning, anmäla detta till
den försäkringskassa som anges i 2 § andra stycket. I sådant fall skall
försäkringskassan även utan ansökan pröva frågan om assistansersätt-
ning.

Assistansersättning får inte lämnas för längre tid tillbaka än tre måna-
der före den månad då ansökan eller anmälan gjorts.

6 § Assistansersättning skall beviljas för ett visst antal timmar per
vecka, då den enskilde har behov av personlig assistans för sin dagliga
livsföring (beviljade assistanstimmar).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar Prop. 1992/93:159
ytterligare föreskrifter om beräkning av assistansersättningen.

7 § Rätt till assistansersättning för den som erhåller sådan ersättning
skall omprövas sedan två år förflutit från det att frågan om rätt till
ersättning senast prövades och vid väsentligt ändrade förhållanden.

Ändring av assistansersättning vid väsentligt ändrade förhållanden
skall gälla från och med den månad då anledning till ändringen uppkom.

8 § Om det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om någon har rätt
till assistansersättning men det finns sannolika skäl för att sådan rätt
föreligger, skall försäkringskassan besluta att ersättning skall betalas ut
med ett skäligt belopp om detta är av väsentlig betydelse för den funk-
tionshindrade. Detsamma gäller om det står klart att rätt till assistanser-
sättning föreligger men ersättningens belopp inte kan bestämmas utan
betydande dröjsmål. För sådan ersättning får föreskrivas särskilda
villkor.

Om det senare bestäms att assistansersättning inte skall lämnas eller
skall lämnas med lägre belopp, är den ersättningsberättigade inte skyl-
dig att betala tillbaka utbetald ersättning i andra fall än som anges i 16
§■

9 § Den som erhåller assistansersättning skall, om förhållandena ändras
så att rätten till ersättningen påverkas, genast anmäla detta hos försäk-
ringskassan.

Om den som erhåller assistansersättning har legal ställföreträdare en-
ligt föräldrabalken gäller upplysningsskyldigheten i stället denne.

Utbetalning

10 § Assistansersättning utbetalas månadsvis med belopp som motsvarar
kostnaden för assistansen under det antal beviljade assistanstimmar som
assistans lämnats. Assistansersättning utges dock högst med det belopp
per timme som regeringen fastställer för varje år.

11 § Om den ersättningsberättigade genom kommunen fått biträde av
personlig assistent får försäkringskassan besluta att assistansersättningen
skall betalas ut till kommunen i den utsträckning den motsvarar kommu-
nens avgift för assistansen.

12 § Om en ersättningsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklig-
het, långvarigt missbruk av beroendeframkallande medel eller någon
annan liknande orsak är ur stånd att själv ta hand om assistansersätt-
ningen, får försäkringskassan besluta att ersättningen skall betalas ut till
en kommunal myndighet eller till någon annan person för att användas
till kostnader för personlig assistans till den ersättningsberättigade.

Handläggning m.m.

13 § Frågor som avses i 6-8 §§ skall inom försäkringskassan avgöras av
social försäkringsnämnd.

14 § Den kommun i vilken den som ansöker om eller erhåller assistans-
ersättning är bosatt skall, om det inte är obehövligt, höras i ärenden
enligt denna lag.

15 § Beslut om assistansersättning och beslut enligt 11 och 12 §§ skall Prop. 1992/93:159
sändas till den kommun inom vilken den enskilde bor.

Återbetalning

16 § Försäkringskassan skall besluta om återbetalning av assistansersätt-
ning, om den som erhållit ersättning eller hans ställföreträdare genom
att lämna oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att fullgöra en
uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt har förorsakat att
ersättning har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp. Detsamma
gäller om ersättning i annat fall har lämnats felaktigt eller med för högt
belopp och den som erhållit ersättning eller hans ställföreträdare skä-
ligen borde ha insett detta. Om det finns särskilda skäl får försäkrings-
kassan efterge kravet på återbetalning helt eller delvis.

Vid en senare utbetalning till någon som skall betala tillbaka ersättning
enligt första stycket får kassan hålla inne ett skäligt belopp i avräkning
på vad som har lämnats för mycket.

Överklagande m.m.

17 § Föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt
överklagande av försäkringskassas och domstols beslut skall tillämpas i
ärenden om assistansersättning.

Omprövning av ett sådant beslut av en försäkringskassa som har
fattats av en tjänsteman i ett ärende om skyldighet att återbetala assi-
stansersättning skall göras av socialförsäkringsnämnden, om det belopp
som utbetalats för mycket överstiger 10 procent av basbeloppet enligt
1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring.

Ett beslut i ett ärende om assistansersättning skall gälla omedelbart,
om inte något annat anges i beslutet.

Övriga bestämmelser

18 § I fråga om ersättning enligt denna lag tillämpas följande före-
skrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring, nämligen

18 kap. 2 § om Riksförsäkringsverkets tillsyn,

20 kap. 5 § om preskription,

20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,

20 kap. 8 och 9 §§ om uppgiftsskyldighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

14

4 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Prop. 1992/93:159

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)*

dels att ordet "handikapp" i rubriken närmast före 21 § skall bytas ut
mot "funktionshinder",

dels att 20 a och 69 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 71 a §§,
samt närmast före 71 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 a §2

Socialnämnden skall göra sig
väl förtrogen med levnadsför-
hållandena i kommunen för äldre
människor samt i sin uppsökande
verksamhet upplysa om social-
tjänstens verksamhet på detta
område.

Kommunen skall planera sina insatser för äldre. I planeringen skall
kommunen samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och

organisationer.

27 a §

Socialnämnden skall göra sig
väl förtrogen med levnadsför-
hållandena i kommunen för män-
niskor med funktionshinder samt i
sin uppsökande verksamhet upp-
lysa om socialtjänstens verksam-
het på detta område.

Kommunen skall planera sina
insatser för människor med funk-
tionshinder. I planeringen skall
kommunen samverka med lands-
tinget samt andra samhällsorgan
och organisationer.

69 §

Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård
eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står
under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är
beläget. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för
vård under en begränsad del av dygnet.

Den som är eller har varit verk-

sam i ett sådant hem som avses i
denna paragraf får inte obe-
hörigen röja vad han därvid har
erfarit om enskildas personliga
förhållanden.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

' Lagen omtryckt 1988:871.

2 Senaste lydelse 1991:1667.

15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:159

Tystnadsplikt

71 a §

Den som är eller har varit verk-
sam inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet som avser
insatser enligt denna lag får inte
obehörigen röja vad han därvid
har erfarit om enskildas person-
liga förhållanden.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 71 a § den 1 juli 1993, och i
övrigt den 1 januari 1994.

16

5 Förslag till                                                     Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs att det i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)'

skall införas två nya paragrafer, 3 a § och 18 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 a§

Landstinget skall erbjuda dem
som är bosatta inom landstinget

1.  habilitering och rehabilite-
ring,

2. hjälpmedel för funktionshind-
rade, och

3. tolktjänst för vardagstolkning
för barndomsdöva, dövblinda,
vuxendöva och hörselskadade.

Landstingets ansvar omfattar
dock inte habilitering, rehabilite-
ring och hjälpmedel som en kom-
mun inom landstinget har ansvar
för enligt 18 a §. Landstingets
ansvar innebär inte någon in-
skränkning i de skyldigheter som
arbetsgivare eller andra kan ha
enligt annan lag.

Habilitering eller rehabilitering
samt tillhandahållande av hjälp-
medel skall planeras i samverkan
med den enskilde. Av planen skall
planerade och beslutade insatser
framgå.

18 a §

Kommunen skall i samband med
sådan hälso- och sjukvård som
avses i 18 § första - tredje styck-
ena erbjuda även habilitering,
rehabilitering och hjälpmedel för
funktionshindrade.

Landstinget får även utan sam-
band med överlåtelse av ansvar
för hälso- och sjukvård enligt
18 § träffa överenskommelse med
en kommun inom landstinget om
att kommunen skall ha ansvar för
hjälpmedel för funktionshindrade.

Lagen omtryckt 1992:567.

2 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 159

17

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

Vad som sägs i 3 a § tredje
stycket gäller även i fråga om
habilitering, rehabilitering och
hjälpmedel för funktionshindrade
som ombesörjs av en kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

18

6 Förslag till                                                     Prop- 1992/93:159

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring1

dels att 2 kap. 6 §, 4 kap. 2, 4 och 10-13 §§ samt 10 kap. 3 § skall
ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 10 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

6 §2

För resekostnader i samband med läkarvård eller annan sjukvårdande
behandling, som avses i 2 eller 5 §, eller sjukhusvård enligt 4 §, utges
ersättning enligt grunder som regeringen fastställer. Detsamma gäller
resekostnader i samband med

1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,

2. tandvård som avses i 3 §,

3. besök med anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast
inom företagshälsovård, för vilken bidrag lämnas efter beslut av yrkes-
inspektionen,

4. besök med anledning av sjukdom hos läkare inom
studerandeorganisationernas hälsovård, för vilken statsbidrag utbetalas
av högskolestyrelse,

5. konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem som har tagits
upp på förteckning som fastställs av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer,

6. besök för sjukvårdande be-
handling som ges såsom särskild
omsorg enligt lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psy-
kiskt utvecklingsstörda m. fl.,

6. besök för sjukvårdande be-
handling som ges i omedelbart
samband med insats enligt lagen
(1993:000) om stöd och service
till vissa funktionshindrade,

7. besök för sjukvårdande behandling som ges med stöd av bestäm-
melserna om den kommunala hälso- och sjukvården i hälso- och sjuk-
vårdslagen (1982:763),

8. besök för läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som ges
med stöd av lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal
primärvård.

Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som regeringen
fastställer.

1 Lagen omtryckt 1982:120.

2 Senaste lydelse 1992:1737.

19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

4 kap.

2 §5

Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel likställs med för-
älder

a) rättslig vårdnadshavare som inte är förälder och som har vård om
barnet,

b) den som med socialnämndens medgivande har tagit emot ett barn
för stadigvarande vård och fostran i syfte att adoptera det,

c) den med vilken en förälder är eller har varit gift eller har eller har
haft barn, om de varaktigt bor tillsammans.

Med förälder likställs vid till-
lämpningen av 10 och 11 §§ även

a) den som en förälder bor till-
sammans med under äktenskaps-
liknande förhållanden,

b) den som har tagit emot ett
barn för stadigvarande vård och
fostran i sitt hem.

Med förälder likställs vid till-
lämpningen av 10, 10 a och 11 §§
även

a) den som en förälder bor till-
sammans med under äktenskaps-
liknande förhållanden,

b) den som har tagit emot ett
barn för stadigvarande vård och
fostran i sitt hem.

4 §4

Modern har rätt till föräldrapenning tidigast från och med den sextion-
de dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse. För tiden
efter barnets födelse är den av föräldrarna som till huvudsaklig del vår-
dar barnet berättigad till föräldrapenning.

Föräldrapenning utges även i samband med föräldrautbildning eller
besök i förskoleverksamhet inom samhällets barnomsorg, i vilken barnet

deltar. Föräldrapenning i samband
före barnets födelse.

En förälder som inte har barnet
i sin vård har rätt till föräldrapen-
ning endast om särskilda skäl
föreligger. Modern har dock alltid
rätt till föräldrapenning till och
med den tjugonionde dagen efter
förlossningsdagen, även om hon
inte har barnet i sin vård.

med föräldrautbildning kan utges

En förälder som inte har barnet
i sin vård har rätt till föräldrapen-
ning endast om särskilda skäl
föreligger. Kravet på särskilda
skäl gäller dock inte

1.  modern till och med den
tjugonionde dagen efter förloss-
ningsdagen,

2. förälder som deltar i för-
äldrautbildning.

10 §s

En förälder har rätt till tillfällig föräldrapennning för vård av ett barn,
som inte har fyllt tolv år, om föräldern behöver avstå från förvärvs-
arbete i samband med

1. sjukdom eller smitta hos barnet,

2. sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdare,

3 Senaste lydelse 1985:87.

4 Senaste lydelse 1985:87.

5 Senaste lydelse 1992:275.

20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

3. besök i samhällets förebyggande barnhälsovård,

4. vårdbehov som uppkommer till följd av att barnets andra förälder
besöker läkare med ett annat barn till någon av föräldrarna, under förut-
sättning att sistnämnda barn omfattas av bestämmelserna om tillfällig
föräldrapenning.

För vård av ett barn vars levnadsålder understiger 240 dagar utges
tillfällig föräldrapenning enligt första stycket endast om tillsynen av
barnet är stadigvarande ordnad eller om barnet vårdas på sjukhus. För
vård av ett barn som är äldre än som nyss sagts utges tillfällig föräldra-
penning enligt första stycket inte för tid under vilken annars föräldra-
penning skulle ha uppburits; undantag gäller dock om barnet vårdas på
sjukhus.

En förälder till barn som fyllt
fyra år har, till och med det
kalenderår under vilket barnet
fyller tolv år, rätt till tillfällig
föräldrapenning även när för-
äldern avstår från förvärvsarbete i
samband med föräldrautbildning,
besök i barnets skola eller besök i
förskole- eller fritidshemsverk-
samhet inom samhällets barnom-
sorg, i vilken barnet deltar (kon-
taktdagar).

En förälder till barn som fyllt
fyra år har, till och med det
kalenderår under vilket barnet
fyller tolv år, rätt till tillfällig
föräldrapenning även när för-
äldern avstår från förvärvsarbete i
samband med föräldrautbildning,
besök i barnets skola eller besök i
förskole- eller fritidshemsverk-
samhet inom samhällets barnom-
sorg, i vilken barnet deltar (kon-
taktdagar). En förälder till barn
som omfattas av 7 § lagen
(1993:000) om stöd och service
till vissa funktionshindrade har
dock rätt till kontaktdagar från
barnets födelse till dess att det
fyller sexton år.

Rätt till tillfällig föräldrapenning tillkommer även en fader som avstår
från förvärvsarbete i samband med barns födelse för att närvara vid
förlossningen, biträda i hemmet eller vårda barn. Motsvarande gäller i
tillämpliga delar för en fader vid adoption av barn, om barnet inte fyllt
tio år. Som adoption anses även att någon tar emot ett barn i avsikt att
adoptera det.

10 a §

En förälder till ett sjukt eller funk-
tionshindrat barn som inte har
fyllt 12 år har rätt till tillfällig
föräldrapenning när föräldern
behöver avstå från förvärvsarbete
i samband med

1. besök på en institution för
medverkan i behandling av barnet
eller för att lära sig vårda barnet,

2. deltagande i en kurs som an-
ordnas av sjukvårdshuvudman i
samma syfte som anges i punkt 1,

3. läkarbesök på grund av att
barnet lider av allvarlig sjukdom,

4. läkarbesök som är en del i

21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

behandlingen av barnet,

5. deltagande i någon behand-
ling som är ordinerad av läkare i
samma syfte som anges i punkt 4.

11 §6

Tillfällig föräldrapenning kan
utges för vård av ett barn som
fyllt tolv men inte sexton år i de
fall barnet på grund av sjukdom,
psykisk utvecklingsstörning eller
annat handikapp är i behov av
särskild tillsyn eller vård.

Tillfällig föräldrapenning enligt
första stycket utges om föräldern
behöver avstå från förvärvsarbete
av skäl som anges i 10 § första
stycket. För tid under vilken an-
nars föräldrapenning skulle ha
uppburits utges dock inte tillfällig
föräldrapenning annat än om bar-
net vårdas på sjukhus. För vård-
eller tillsynsbehov som grundat
rätt till vårdbidrag enligt 9 kap.
4 § utges inte heller tillfällig för-
äldrapenning.

Den allmänna försäkringskassan
får i förväg pröva om förutsätt-
ningarna enligt första stycket
föreligger. Ett sådant beslut är
bindande för den tid som anges i
beslutet men kan omprövas om de
förhållanden som har lagts till
grund för beslutet ändras.

6 Senaste lydelse 1992:275.

Tillfällig föräldrapenning kan
utges för vård av ett barn som
fyllt tolv men inte sexton år i de
fall barnet på grund av sjukdom,
psykisk utvecklingsstörning eller
annat funktionshinder är i behov
av särskild tillsyn eller vård.

Tillfällig föräldrapenning kan
även utges för vård av ett barn
som fyllt sexton men inte tjugoett
år om barnet omfattas av 1 §
lagen (1993:000) om stöd och
service till vissa funktions-
hindrade. Om barnet efter att ha
fyllt tjugoett år går i sådan skola
som avses i 5 kap. 28 § eller 6
kap. 7 § skollagen (1985:1100)
kan tillfällig föräldrapenning utges
till utgången av vårterminen det
kalenderår då barnet fyller 23 år.

Tillfällig föräldrapenning enligt
första stycket utges om föräldern
behöver avstå från förvärvsarbete
av skäl som anges i 10 § första
stycket eller 10 a §. För tid under
vilken annars föräldrapenning
skulle ha uppburits utges dock
inte tillfällig föräldrapenning
annat än om barnet vårdas på
sjukhus. För vård- eller tillsyns-
behov som grundat rätt till vård-
bidrag enligt 9 kap. 4 § utges inte
heller tillfällig föräldrapenning.
Tillfällig föräldrapenning enligt
andra stycket utges om föräldern
behöver avstå från förvärvsarbete
av skäl som anges i 10 § första
stycket 1.

Den allmänna försäkringskassan
får i förväg pröva om förutsätt-
ningarna enligt första eller andra
stycket föreligger. Ett sådant be-
slut är bindande för den tid som
anges i beslutet men kan om-
prövas om de förhållanden som
har lagts till grund för beslutet
ändras.

22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

12

Tillfällig föräldrapenning enligt
10 § första stycket och 11 § utges
under högst 60 dagar för varje
barn och år. Om föräldern be-
höver avstå från förvärvsarbete av
skäl som anges i 10 § första
stycket 1, 3 och 4 utges tillfällig
föräldrapenning under ytterligare
högst 60 dagar för varje barn och
år.

Tillfällig föräldrapenning enligt
10 § tredje stycket utges under
högst två dagar per barn och år.

§7

Tillfällig föräldrapenning enligt
10 § första stycket och 10 a §
utges under sammanlagt högst 60
dagar för varje barn och år. Till-
fällig föräldrapenning enligt 77 §
utges under högst 60 dagar för
varje barn och år. Om föräldern
behöver avstå från förvärvsarbete
av skäl som anges i 10 § första
stycket 1, 3 och 4 och 10 a § ut-
ges tillfällig föräldrapenning
under ytterligare högst 60 dagar
för varje barn och år.

Tillfällig föräldrapenning enligt
10 § tredje stycket utges under
högst två dagar per barn och år. 7
fall som avses i 10 § tredje stycket
andra meningen utges dock till-
fällig föräldrapenning under högst
tio dagar per barn och år.

Tillfällig föräldrapenning enligt 10 § fjärde stycket utges under högst
tio dagar per barn. Sådan tillfällig föräldrapenning utges inte för tid
efter sextionde dagen efter barnets hemkomst efter förlossningen. Vid
adoption räknas tiden från den tidpunkt föräldrarna fått barnet i sin
vård.

Uppbär en förälder oavkortade löneförmåner under tid då han bedriver
studier, jämställs avstående från studier med avstående från förvärvs-
arbete vid tillämpning av bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning,
i den mån föräldern går miste om löneförmånerna.

13 §8

För att styrka det särskilda vård eller tillsynsbehov som avses i 11 §
första stycket skall läkarutlåtande inges.

Försäkringskassan får när det
finns skäl till det kräva att särskilt
utlåtande inges för att styrka bar-
nets eller den ordinarie vårdarens
sjukdom eller smitta som avses i
10 §.

Försäkringskassan får när det
finns skäl till det kräva att särskilt
utlåtande inges för att styrka bar-
nets eller den ordinarie vårdarens
sjukdom, smitta eller funktions-
hinder som avses i 10 eller
10 a §.

7 Senaste lydelse 1990:741.

8 Senaste lydelse 1992:275.

23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

Försäkringskassan får även
kräva att en förälder styrker sin
rätt till tillfällig föräldrapenning i
fall som avses i 10 § andra
stycket andra meningen eller 11 §
andra stycket andra meningen
genom särskilt intyg av arbets-
givare eller annan som kan ge
upplysning om arbetsförhållan-
dena. Därjämte får krävas att en
förälder styrker sin rätt till för-
äldrapenningförmån i samband
med föräldrautbildning genom
intyg av den som anordnat utbild-
ningen.

Försäkringskassan får även
kräva att en förälder styrker sin
rätt till tillfällig föräldrapenning i
fall som avses i 10 § andra styc-
ket andra meningen eller 11 §
tredje stycket andra meningen
genom särskilt intyg av arbets-
givare eller annan som kan ge
upplysning om arbetsförhållan-
dena. Därjämte får krävas att en
förälder styrker sin rätt till för-
äldrapenningförmån i samband
med föräldrautbildning eller del-
tagande i en behandling av ett
sjukt eller funktionshindrat barn
genom intyg av den som anordnat
utbildningen eller ordinerat be-
handlingen.

Därest pensionsberättigad i annat
fall än som avses i 2 § under hel
månad är intagen i annan anstalt
än sjukhus eller ock tillfälligt
vistas utom anstalten, äger den
som driver anstalten att, i den
mån regeringen så förordnar,
uppbära så stor del av den pen-
sionsberättigades å månaden be-
löpande folkpension, som svarar
mot kostnaderna för vården eller
försörjningen på anstalten, varvid
den pensionsberättigade dock skall
äga erhålla visst belopp för sina
personliga behov. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning
för det fall att den pensions-
berättigade åtnjuter vård eller
försörjning mot avgift, som er-
lägges av kommun eller lands-
tingskommun.

10 kap.

3 §9

Därest pensionsberättigad i annat
fall än som avses i 2 § under hel
månad är intagen i annan anstalt
än sjukhus eller ock tillfälligt
vistas utom anstalten, äger den
som driver anstalten att, i den
mån regeringen så förordnar,
uppbära så stor del av den pen-
sionsberättigades å månaden be-
löpande folkpension, som svarar
mot kostnaderna för vården eller
försörjningen på anstalten, varvid
den pensionsberättigade dock skall
äga erhålla visst belopp för sina
personliga behov. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning
för det fall att den pensions-
berättigade åtnjuter vård eller
försörjning mot avgift, som er-
lägges av kommun eller landsting.

Första stycket gäller inte i fråga om pensionsberättigad som

1. är hel inackorderad i en sådan boendeform som avses i 20 § andra
stycket socialtjänstlagen (1980:620),

2. bor i gruppbostad eller elev-
hem som avses i lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psy-
kiskt utvecklingsstörda m. fl., eller

2. bor i bostad med särskild ser-
vice som avses i lagen (1993:000)
om stöd och service till vissa
funktionshindrade, eller

3. skall betala ersättning enligt 34 § första stycket socialtjänstlagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

9 Senaste lydelse 1990:1466.

24

7 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)'
att 7 kap. 1 och 4 §§ samt övergångsbestämmelserna till lagen
(1986:345) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.
1 §

Sekretess gäller, om inte annat
följer av 2 §, inom hälso- och
sjukvården för uppgift om en-
skilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider
men. Detsamma gäller i annan
medicinsk verksamhet, såsom
rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk
undersökning, insemination,
fastställande av könstillhörighet,
abort, sterilisering, kastrering och
åtgärder mot smittsamma sjuk-
domar samt i verksamhet som
avser särskilda omsorger om psy-
kiskt utvecklingsstörda och där-
med likställda.

Sekretess gäller, om inte annat
följer av 2 §, inom hälso- och
sjukvården för uppgift om en-
skilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider
men. Detsamma gäller i annan
medicinsk verksamhet, såsom
rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk
undersökning, insemination,
fastställande av könstillhörighet,
abort, sterilisering, kastrering och
åtgärder mot smittsamma sjuk-
domar.

Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos
myndighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn
över allmän eller enskild hälso- och sjukvård.

Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av patient-
journal inom enskild hälso- och sjukvård för uppgift om enskilds hälso-
tillstånd eller andra personliga förhållanden. Utan hinder av sekretessen
får uppgift lämnas till hälso- och sjukvårdspersonal om uppgiften be-
hövs för vård eller behandling och det är av synnerlig vikt att uppgiften
lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

En landstingskommunal eller kommunal myndighet som bedriver verk-
samhet som avses i första stycket får lämna uppgift till en annan sådan
myndighet för forskning eller framställning av statistik eller för admi-
nistration på verksamhetsområdet, om det inte kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Vidare får
utan hinder av sekretessen uppgift lämnas till enskild enligt vad som
föreskrivs i lagen (1984:1140) om insemination, lagen (1988:1473) om
undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål och lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård.

1 Lagen omtryckt 1992:1474.

25

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

4 §

Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller
dock inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan sam-
tycke.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som
enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med
rådgivningen.

Med socialtjänst förstås verk-
samhet enligt lagstiftningen om
socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga
och av missbrukare utan samtycke
samt verksamhet som i annat fall
enligt lag handhas av social-
nämnd. Till socialtjänst räknas
också verksamhet hos annan myn-
dighet som innefattar omprövning
av socialnämnds beslut eller sär-
skild tillsyn över nämndens verk-
samhet samt verksamhet hos kom-
munal invandrarbyrå. Med social-
tjänst jämställs ärenden om bi-
stånd åt asylsökande och andra
utlänningar, ärenden om introduk-
tionsersättning för flyktingar och
vissa andra utlänningar samt ären-
den om tillstånd till riksfärdtjänst.

Med socialtjänst förstås verk-
samhet enligt lagstiftningen om
socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga
och av missbrukare utan samtycke
samt verksamhet som i annat fall
enligt lag handhas av social-
nämnd. Till socialtjänst räknas
också verksamhet hos annan myn-
dighet som innefattar omprövning
av socialnämnds beslut eller sär-
skild tillsyn över nämndens verk-
samhet samt verksamhet hos
kommunal invandrarbyrå. Med
socialtjänst jämställs ärenden om
bistånd åt asylsökande och andra
utlänningar, ärenden om introduk-
tionsersättning för flyktingar och
vissa andra utlänningar, ärenden
om tillstånd till riksfärdtjänst samt
verksamhet enligt lagstiftningen
om stöd och service till vissa
funktionshindrade.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

Sekretess enligt första stycket gäller inte anmälan eller beslut i ären-
den om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och
sjukvård.

Denna lag träder i kraft den
1 juli 1986. Äldre bestämmelser
gäller alltjämt i fråga om upp-
gifter som hänför sig till ärenden
enligt tidigare lagstiftning angåen-
de omsorger om vissa psykiskt ut-
vecklingsstörda eller till ärenden
enligt lagen (1985:569) om in-
förande av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl.

Denna lag träder i kraft den
1 juli 1986. Äldre bestämmelser
gäller alltjämt i fråga om upp-
gifter som hänför sig till ärenden
enligt tidigare lagstiftning angå-
ende omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda eller till ärenden
enligt lagen (1985:569) om in-
förande av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. eller lagen

26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

(1993:000) om införande av lagen
(1993:000) om stöd och service
till vissa funktionshindrade.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Äldre föreskrifter gäller
alltjämt i fråga om uppgifter som hänför sig till verksamhet enligt
tidigare lagstiftning om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

27

8 Förslag till                                                     Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 19 § kommunalskattelagen (1928:370) skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

19 §'

Till skattepliktig inkomst enligt
denna lag räknas icke:

Till skattepliktig inkomst enligt
denna lag räknas icke:

handikappersättning enligt 9
kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän
försäkring, sådan del av vård-
bidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§
samma lag som utgör ersättning
för merkostnader, ersättning för
merutgifter för resor enligt 3 kap.
7 a § samma lag eller enligt 3
kap. 5 d § lagen om arbetsskade-
försäkring eller 10 § lagen om
statligt personskadeskydd, särskilt
pensionstillägg enligt lagen
(1990:773) om särskilt pensions-
tillägg till folkpension för lång-
varig vård av sjukt eller
handikappat barn samt hemsjuk-
vårdsbidrag och hemvårdsbidrag,
som utgår av kommunala eller
landstingskommunala medel till
den vårdbehövande;

kommmunalt bostadstillägg
enligt lagen (1962:392) om
hustrutillägg och kommunalt bo-
stadstillägg till folkpension;

handikappersättning enligt 9
kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän
försäkring, sådan del av vård-
bidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§
samma lag som utgör ersättning
för merkostnader, ersättning för
merutgifter för resor enligt 3 kap.
7 a § samma lag eller enligt 3
kap. 5 d § lagen om arbetsskade-
försäkring eller 10 § lagen om
statligt personskadeskydd, särskilt
pensionstillägg enligt
lagen(1990:773) om särskilt pen-
sionstillägg till folkpension för
långvarig vård av sjukt eller
handikappat barn samt hemsjuk-
vårdsbidrag och hemvårdsbidrag,
som utgår av kommunala eller
landstingskommunala medel till
den vårdbehövande;

assistansersättning enligt lagen
(1993:000) om assistansersättning
och ekonomiskt stöd till kostnader
för personlig assistans enligt
lagen (1993:000) om stöd och
service till vissa funktions-
hindrade;

kommmunalt bostadstillägg
enligt lagen (1962:392) om
hustrutillägg och kommunalt bo-
stadstillägg till folkpension;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering.

' Senaste lydelse 1992:1597.

28

9 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Prop. 1992/93:159

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha följan-
de lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

20 Kap.

7 §■

Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse)
under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej
åsidosätts:

1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än
böter,

2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det
finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för
detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet,
eller

4. om psykiatrisk vård eller
vård i specialsjukhus eller i vård-
hem för vuxna enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklings-
störda eller särskilda omsorger
enligt lagen (1985:568) om sär-
skilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m.fl. kommer till
stånd.

4. om psykiatrisk vård eller
vård i specialsjukhus eller i vård-
hem för vuxna enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklings-
störda eller insatser enligt lagen
(1993:000) om stöd och service
till vissa funktionshindrade kom-
mer till stånd.

Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det
av särskilda skäl är uppenbart attt det inte krävs någon påföljd för att
avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn
till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 1991:1139.

29

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott

Prop. 1992/93:159

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:143) om bidragsförskott
att 8 § och övergångsbestämmelserna till lagen (1986:241) om ändring
i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

8 §’

Bidragsförskott utgives förskottsvis för månad.

Vid beräkningen av bidragsförskott för månad skall det årliga belopp,
från vilket beräkningen utgår, avrundas till närmaste hela krontal, som
är jämnt delbart med tolv. Är årsbeloppet lägre än sexhundra kronor,
bortfaller bidragsförskottet för den månad beräkningen avser.

I den mån bidragsförskott svarar mot fastställt underhållsbidrag skall
från förskott för viss månad avdragas på samma tid belöpande bidrags-
belopp, som den underhållsskyldige må hava erlagt innan han erhållit
underrättelse enligt 7 § andra stycket.

Åtnjuter barn under hel månad
på statens bekostnad vård på an-
stalt eller eljest kost och bostad,
må bidragsförskott ej utgå för den
månaden; dock må förskott utgå
för tid då barnet är inackorderat
vid sameskola. Bor barnet under
hel månad i elevhem eller grupp-
bostad, som avses i lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. eller på huvudmannens be-
kostnad i familjehem enligt nämn-
da lag, utgår ej heller bidragsförs-
kott för den månaden.

Åtnjuter barn under hel månad
på statens bekostnad vård på an-
stalt eller eljest kost och bostad,
må bidragsförskott ej utgå för den
månaden; dock må förskott utgå
för tid då barnet är inackorderat
vid sameskola. Bor barnet under
hel månad i bostad med särskild
service för barn och ungdomar,
som avses i lagen (1993:000) om
stöd och service till vissa funk-
tionshindrade eller på huvudman-
nens bekostnad i familjehem
enligt nämnda lag, utgår ej heller
bidragsförskott för den månaden.

Har bidragsförskottet ej lyfts före utgången av året näst efter det, un-
der vilket förskottet förfallit till betalning, skall förskottet vara för-
verkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Äldre bestämmelser gäller fort-
farande övergångsvis för den som
under hel månad bor på vårdhem
eller specialsjukhus i enlighet med
bestämmelserna i lagen (1985:569)
om införande av lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psy-
kiskt utvecklingsstörda m.fl.

Äldre bestämmelser gäller fort-
farande övergångsvis för den som
under hel månad bor på vårdhem
eller specialsjukhus i enlighet med
bestämmelserna i lagen (1993:000)
om införande av lagen (1993:000)
om stöd och service till vissa
funktionshindrade.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 1986:1414.

30

11 Förslag till

Lag om ändring i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem
m.m.;

Prop. 1992/93:159

Härigenom föreskrivs att 2 § stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem
m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §>

Stadgan är ej tillämplig på

1. särskilda omsorger enligt
lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklings-
störda m.fl.,

Stadgan är ej tillämplig på

1. insatser enligt lagen
(1993:000) om stöd och service
till vissa funktionshindrade,

2. vård av handikappade, till vilken statsbidrag utgår,

3. kontrollerad familjevård eller därmed jämförlig vård,

4. anstalt, avsedd för riksförsäkringsverkets sjukvårdande verksamhet,

5. sådant hem för vård eller boende för vilket krävs tillstånd enligt
69 § socialtjänstlagen (1980:620),

6. annat i 1 § avsett vårdhem för vilket regeringen meddelat särskilda
föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 1986:240.

31

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Prop. 1992/93:159

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt-
ningsdomstolar1 i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:1529) om
ändring i nämnda lag samt ikraftträdandebestämmelsen till denna lag
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

14 §

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bil-
registerförfattningama samt lagen (1989:479) om ersättning för kost-
nader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som är före-
skrivet i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård
av unga, lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall,
lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl., lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., lagen (1985:569) om inför-
ande av lagen (1985:568) om sär-
skilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m.fl., lagen
(1992:1574) om bostads-
anpassningsbidrag m.m., lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, smittskydds-
lagen (1988:1472), karantänslagen
(1989:290), lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställig-
het av beslut om vård eller
behandling, körkortslagen
(1977:477) och lagen (1989:14)
om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av
barn, allt i den utsträckning som
är föreskrivet i dessa lagar samt
mål enligt 6 kap. 21 § och 21
kap. föräldrabalken,

2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård
av unga, lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall,
lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl., lagen
(1993:000) om stöd och service
till vissa funktionshindrade, lagen
(1993:000) om införande av lagen
(1993:000) om stöd och service
till vissa funktionshindrade, lagen
(1992:1574) om bostadsanpass-
ningsbidrag m.m., lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, smittskydds-
lagen (1988:1472), karantänslagen
(1989:290), lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställig-
het av beslut om vård eller
behandling, körkortslagen
(1977:477) och lagen (1989:14)
om erkännande och verkställighet
av utländska vårdnadsavgöranden
m.m. och om överflyttning av
barn, allt i den utsträckning som
är föreskrivet i dessa lagar samt
mål enligt 6 kap. 21 § och 21
kap. föräldrabalken,

1 Lagen omtryckt 1981:1323.

32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten,

5. mål som överklagas från allmän försäkringskassa i den utsträckning
som är särskilt föreskrivet,

6. mål som avses i 12 § lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning,

7. mål om överprövning enligt 6 kap. lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling.

Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av
20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av Läns-
rätten i Stockholms län.

Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av
20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av Läns-
rätten i Stockholms län. Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt
luftfartslagen (1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den
lagen.

Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den
1 januari 1993 i vad gäller 14 §
första stycket punkten 2 och i
övrigt den dag regeringen bestäm-
mer.

Denna lag träder i kraft såvitt
avser 14 § första stycket punk-
ten 2 beträffande lagen
(1992:1574) om bostadsanpass-
ningsbidrag m.m. den 1 januari
1993 och beträffande lagen
(1993:000) om stöd och service
till vissa funktionshindrade och
lagen (1993:000) om införande av
lagen (1993:000) om stöd och
service till vissa funktionshindrade
den 1 januari 1994, och i övrigt
den dag regeringen bestämmer.

3 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 159

33

13 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för
vård av barn, m.m.

Prop. 1992/93:159

Härigenom föreskrivs att 5-7 §§ lagen (1978:410) om rätt till ledighet
för vård av barn m.m.1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §2

Som villkor för rätt till ledighet gäller, att arbetstagaren vid ledig-
hetens början varit anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste sex
månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två
åren. Vid beräkning av anställningstid tillämpas 3 § första stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd.

Det i första stycket angivna
villkoret gäller ej för rätt till
ledighet under tid, då arbetstagar-
en uppbär tillfällig föräldrapen-
ning enligt 4 kap. 10 eller 11 §
lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Villkoret gäller ej heller för rätt
stycket.

Det i första stycket angivna
villkoret gäller ej för rätt till
ledighet under tid, då arbetstagar-
en uppbär tillfällig föräldrapen-
ning enligt 4 kap. 10, 10 a eller
11 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

till ledighet som avses i 4 § andra

Ledighetens förläggning m.m.

6 §§3

Ledigheten får delas upp på högst tre perioder för varje kalenderår.
Berör en ledighetsperiod mer än ett kalenderår, skall den hänföras till
det kalenderår under vilket ledigheten har påbörjats.

Ledighet under tid då arbets-
tagaren uppbär föräldrapenning
eller tillfällig föräldrapenning
enligt 4 kap. 4 § andra stycket, 10
eller 11 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring får delas upp
utan hinder av bestämmelserna i
första stycket.

Ledighet under tid då arbets-
tagaren uppbär föräldrapenning
eller tillfällig föräldrapenning
enligt 4 kap. 4 § andra stycket, 10
10 a eller 11 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring får delas
upp utan hinder av bestämmelser-
na i första stycket.

7 §4

Arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till ledighet skall, om ej annat
föreskrivs i andra stycket, anmäla detta till arbetsgivaren minst två
månader före ledighetens början eller, om det ej kan ske, så snart som
möjligt. I samband med anmälan skall arbetstagaren ange hur lång tid
ledigheten av avsedd att pågå.

' Lagen omtryckt 1979:645

2 Senaste lydelse 1985:90.

3 Senaste lydelse 1989:101.

4 Senaste lydelse 1985:90.

34

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

Ledighet under tid då arbets-
tagaren avser att uppbära tillfällig
föräldrapenning enligt 4 kap. 10
eller 11 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring skall anmälas
till arbetsgivaren minst en vecka
före ledighetens början. Föranleds
ledigheten av sjukdom eller smitta
gäller dock ej någon anmäl-
ningstid.

Ledighet under tid då arbets-
tagaren avser att uppbära tillfällig
föräldrapenning enligt 4 kap. 10,
10 a eller 11 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring skall an-
mälas till arbetsgivaren minst en
vecka före ledighetens början.
Föranleds ledigheten av sjukdom
eller smitta gäller dock ej någon
anmälningstid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

35

14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:1419) om försöksverksamhet
inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt
omsorgsverksamhetens område

Härigenom föreskrivs att lagen (1988:1419) om försöksverksamhet
inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverksam-
hetens område1 skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:159

Nuvarande lydelse

Om regeringen medger det, får
Jämtlands läns landstings och
Östersunds kommun på försök
gemensamt fullgöra uppgifter
inom socialtjänsten, viss hälso-
och sjukvård (primärvård) samt
verksamheten med särskilda om-
sorger om psykiskt utvecklings-
störda m. fl. Detta gäller under
förutsättning att landstinget och
kommunen har kommit överens
om det. Regeringen får bestämma
de villkor som skall gälla för för-
söksverksamheten .

Föreslagen lydelse

Om regeringen medger det, får
Jämtlands läns landstings och
Östersunds kommun på försök
gemensamt fullgöra uppgifter
inom socialtjänsten, viss hälso-
och sjukvård (primärvård) samt
verksamheten enligt lagstiftningen
om stöd och service till vissa
funktionshindrade. Detta gäller
under förutsättning att landstinget
och kommunen har kommit öve-
rens om det. Regeringen får be-
stämma de villkor som skall gälla
för försöksverksamheten.

Verksamheten skall bedrivas genom kommunalförbund.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse av lagen 1991:1591.

36

15 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Prop. 1992/93:159

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Regeringen får meddela
föreskrifter om hemsändande av
utlänningar, som inte är flyktingar
och som har tagits om hand enligt
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga,
lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård eller 35 §
lagen (1967:940) angående om-
sorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda jämförd med 6 § lagen
(1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl.

12 kap.

3 §'

Regeringen får meddela
föreskrifter om hemsändande av
utlänningar, som inte är flyktingar
och som har tagits om hand enligt
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga,
lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård eller 35 §
lagen (1967:940) angående om-
sorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda.

Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får rege-
ringen föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag samt med-
dela de föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 1991:1966.

37

16 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:159

3 §

Tvångsvård får ges endast om

1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,

2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga för-
hållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som
inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en
sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och

3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt
psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grun-
dat ställningstagande i frågan.

Tvångsvård får inte ges, om
patientens psykiska störning enligt
första stycket 1 utgör enbart en
psykisk utvecklingsstörning som
kan ge rätt till särskilda omsorger
enligt lagen (1985:568) om sär-
skilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m. fl.

Tvångsvård får inte ges, om
patientens psykiska störning enligt
första stycket 1 utgör enbart en
utveckl ingsstöming.

Vid bedömning av vårdbehovet enligt första stycket 2 skall även be-
aktas, om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för an-
nans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

38

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1993 Prop. 1992/93:159

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Odell, Lundgren, Unckel, P.
Westerberg, Ask

Föredragande: statsråden B. Westerberg och Ask

Proposition om stöd och service till vissa
funktionshindrade

Statsråden B. Westerberg och Ask anmäler sina förslag. Anförandena
och förslagen redovisas i underprotokollet för Social- resp. Utbildnings-
departementet.

Statsrådet B. Westerberg hemställer att regeringen i en proposition
föreslår riksdagen att anta de förslag som han och statsrådet Ask har
lagt fram.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har
anfört för de åtgärder och det ändamål som föredragandena har hem-
ställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden och förslag som redo-
visas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1 och
2.

39

Socialdepartementet

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1993

Föredragande: statsrådet B. Westerberg

Anmälan till proposition om stöd och
service till vissa funktionshindrade

1 Inledning

Efter bemyndigande av regeringen hösten 1988 tillkallades en utredning
med uppgift att behandla frågor om samhällets stöd till människor med
funktionshinder (dir. 1988:53). Utredningen antog namnet 1989 års
handikapputredning.

Handikapputredningen har avlämnat flera betänkanden. Betänkandet
(SOU 1989:54) Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade
ungdomar låg till grund för propositionen (prop. 1989/90:92) om gym-
nasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. På grundval av
propositionen beslöt riksdagen (bet. 1989/90:SoU20, rskr. 1989/90:271)
bl.a. om en i skollagen (1985:1100) fastställd rätt till gymnasieutbild-
ning för svårt rörelsehindrade ungdomar med behov av speciellt anpas-
sad gymnasieutbildning. Vidare inrättades ett särskilt statsbidrag för
finansiering av boende i elevhem och för habilitering i anslutning till
den specialanpassade utbildningen.

Betänkandet (SOU 1990:2) Överklagningsrätt och ekonomisk behovs-
prövning inom socialtjänsten har remissbehandlats. Betänkandet och
remissvaren har överlämnats till Socialtjänstkommittén (S 1991:07),
som enligt sina direktiv bl.a. har i uppdrag att pröva frågan om över-
klagningsmöjligheter inom socialtjänsten.

I betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd? redovisade
Handikapputredningen ett omfattande kartläggningsarbete när det gäller
situationen och behoven för personer med omfattande funktionshinder.
Genom utredningens egen försorg sändes kartläggningsbetänkandet ut på
remiss under våren 1990. Synpunkter på betänkandet avlämnades direkt
till Handikapputredningen från drygt 150 remissinstanser.

I juni 1991 avlämnade Handikapputredningen sitt huvudbetänkande
(SOU 1991:46) Handikapp - Välfärd - Rättvisa. I betänkandet lämnas
en rad förslag som syftar till att förbättra det individuella stödet till
barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder. Bl.a. före-
slås att en ny lagstiftning - lag om stöd och service till vissa funktions-
hindrade - skall införas.

40

Betänkandet (SOU 1991:97) En väg till delaktighet och inflytande -
tolk för döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade
avlämnades i oktober 1991. I betänkandet lämnas flera olika förslag
som avser att förbättra tillgången på tolktjänst för döva och dövblinda
m.fl. grupper.

Handikapputredningens huvudbetänkande, kartläggningsbetänkande
och betänkande En väg till delaktighet och inflytande utgör det huvud-
sakliga underlaget för det jag i det följande anför. Till detta kommer
även följande betänkande.

Genom beslut i oktober 1986 tillkallades efter bemyndigande av
regeringen en särskild utredningsman med huvudsaklig uppgift att kart-
lägga och analysera situationen inom hjälpmedelsområdet (dir.
1986:31). Till utredningsmannen knöts bl.a. ett antal sakkunniga och
experter. Kommittén antog namnet Hjälpmedelsutredningen. Kommittén
avlämnade i april 1989 betänkandet (SOU 1989:39) Hjälpmedelsverk-
samhetens utveckling - kartläggning och bedömning.

Till protokollet i detta ärende bör som bilagorna 1.1 och 1.2 fogas
Handikapputredningens sammanfattningar av huvudbetänkandet och
betänkandet En väg till delaktighet och inflytande. Som bilaga 1.3 bör
fogas Hjälpmedelsutredningens sammanfattning av betänkandet Hjälp-
medelsverksamhetens utveckling.

Handikapputredningens huvudbetänkande och betänkandet En väg till
delaktighet och inflytande har, liksom Hjälpmedelsutredningens betän-
kande, remissbehandlats. Sammanställningar av remissyttrandena över
dessa betänkanden bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagor-
na 1.4, 1.5 resp. 1.6. Som bilaga 1.7 6ör fogas en lista med förklaring
av förkortningar.

I de frågor som gäller hälso- och sjukvården har jag samrått med
statsrådet Könberg.

I de frågor som gäller sekretess har jag samrått med statsrådet
Laurén.

Statsrådet Ask kommer senare i dag att lägga fram vissa förslag som
syftar till att öka antalet platser inom utbildningen för tolkar och tolk-
lärare med inriktning på döva och dövblinda m.fl. grupper.

Lagrådsgranskning

Regeringen beslöt den 1 oktober 1992 att inhämta Lagrådets yttrande
över lagförslag avseende dels stöd och service till vissa funktionshindra-
de och dels vissa andra åtgärder för att förbättra funktionshindrades
situation. De till Lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till detta
protokoll som bilaga 1.8.

Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen den 21 december
1992. Yttrandet bör fogas till protokollet i ärendet som bilaga 1.9.

Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit att åtskilliga bestämmelser i
lagförslagen får ändrad lydelse och att ett par av förslagen disponeras
om, allt i förtydligande syfte. I ett par paragrafer innebär Lagrådets
förslag att något nytt tillförs. Det gäller dels förhandsbesked enligt den

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

41

föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade där en
begräsning av giltighetstiden föreslås bli införd, dels kommunens an-
mälan till försäkringskassan för beslut om assistansersättning där denna
anmälan formuleras som något kommunen skall göra. Lagrådets yttran-
de upptar i en bilaga en sammanställning av Lagrådets lagtextförslag.

Jag godtar i allt väsentligt Lagrådets förslag till ändringar i de remitte-
rade lagförslagen. Jag återkommer i det följande till Lagrådets ändrings-
förslag i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1.4 och 3.3) samt i
specialmotiveringen under de lagrum som särskilt behandlats i Lag-
rådets yttrande.

Efter lagrådsgranskningen har några frågor uppkommit som föranlett
ändringar i förhållande till de remitterade förslagen. En begränsning till
dem som inte har fyllt 65 år för rätt till personlig assistans har införts i
förslaget till lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Insat-
sen "bostad med särskild service till vuxna" i samma lagförslag har
specifiserats och beskrivs numera som "bostad med särskild service för
vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna". Slutligen har
tidpunkten för när avvecklingsplaner för vårdhem och specialsjukhus
skall vara inlämnade till Socialstyrelsen flyttats fram sex månader. Jag
bedömer att ändringarna inte är av sådan beskaffenhet att lagrådet
behöver höras särskilt om dessa. Härutöver har gjorts vissa redaktio-
nella ändringar i förhållande till de remitterade förslagen.

Jag har också i vissa avseenden kompletterat mina motivuttalanden
sedan lagrådsremissen. I de fall det innebär sakliga förändringar i
förhållande till lagrådsremissen framgår detta av mitt anförande.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

2 Allmänna utgångspunkter och överväganden

Människor med handikapp har i allför liten grad fått del i Sveriges väl-
ståndsutveckling. Många med funktionshinder saknar tillträde till arbets-
marknaden. Levnadsvillkoren för familjer med barn med handikapp är
ofta svåra. Handikapputredningen har också dokumenterat bristfälliga
förhållanden när det gäller svårt funktionshindrades möjligheter att be-
stämma över sin egen situation och påverka utformningen av service-
och stödinsatser. Speciellt svåra förhållanden gäller för människor med
allvarliga funktionsstörningar. Familjernas situation är ofta hårt an-
strängd. Varannan familj med ett gravt funktionshindrat barn får t.ex.
nästan aldrig sova genom en hel natt.

Jag kommer i det följande i samband med att jag lägger fram förslag
till förbättrade insatser inom olika områden, att mer ingående beröra
resultaten av Handikapputredningens kartläggningsarbete.

Den miljörelaterade handikappsyn som präglat tänkandet under senare
år är väsentlig. Enligt denna är handikapp inte någon egenskap hos den
enskilde, utan ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och perso-
nens omgivning. Ett sådant synsätt ställer stora krav på omvandling av
såväl den fysiska miljön som olika serviceåtgärder. Det är beklagligt att
den miljörelaterade synen i alltför liten grad omsatts i praktisk handling.

42

Den svenska ekonomin går för närvarande igenom en av sina svåraste
perioder. Då sätts vår förmåga till solidaritet och inlevelse på speciellt
hårda prov. Ibland förs den fördelningspolitiska debatten som om de
flesta svenskar skulle vara "svaga". Det riskerar dränka kraven på ange-
lägna förbättringar för dem som har de allra svårast. Det är sällan som
de starkaste organisationerna företräder de mest utsatta människorna.
Enligt min mening är det angeläget att vi även i svåra tider kan finna
utrymme för förbättringar för de mest utsatta till vilka människor med
grava funktionshinder hör.

En omfattande reformverksamhet genomförs redan i statsbudgeten för
budgetåret 1992/93. Viktigast är höjningen av vårdbidraget. Det kan
också nämnas att bidragen till handikapporganisationerna höjts, rikstolk-
tjänsten fått ökade resurser, anhöriga till människor med vissa handi-
kapp fått möjlighet att kostnadsfritt få texttelefon, resurserna ökat för
bl.a. specialskolor och Statens institut för handikappfrågor i skolan
liksom att anslagen till Särvux och till dagstidningar för synskadade
ökat. Arbetet för att skapa rimligare levnadsvillkor för människor med
funktionshinder måste nu fördjupas och intensifieras.

Som jag nyss påpekade har människor med allvarliga funktionshinder
sämre livsvillkor än de flesta andra. Deras livsvillkor måste alltid jäm-
föras med villkoren för dem som inte är handikappade. Det är också
motivet för att nu genomföra en lag om individinriktade rättigheter.
Familjerna skall inte behöva kämpa för det som borde vara en självklar-
het. De skall inte vara prisgivna åt vad de uppfattar som myndigheters
godtycke.

Handikappolitiken har mer varit honnörsord än praktiska handlingar,
mer paroller än paragrafer. Enligt min mening är de två viktigaste be-
greppen inom handikappolitiken valfrihet och integritet. Begreppen är
sammanlänkade genom att valfriheten stärker den enskildes integritet.
Familjer och människor med funktionshinder skall inte behöva känna
sig utlämnade åt beslut från myndigheter och handläggare.

Den humanistiska människosynen innebär att människan alltid är att
betrakta som en individ med ett värde i sig. Ingen människa är mer
värd än någon annan. En ovillkorlig rätt till respekt för människovärdet
förändras inte av grad eller art av funktionsnedsättning. Den människa
som har ett svårt handikapp får aldrig betraktas som "föremål för
åtgärder", utan skall ses som en individ med rättigheter.

Människor är olika. Förhållanden och önskemål är olika i olika
familjer. Förutsättningarna skiljer sig i olika delar av landet. Därför
fungerar detaljregleringar dåligt.

Också människor med funktionshinder går igenom olika skeenden i
livet. Åtgärderna måste kunna anpassas både till familjer med barn och
ungdomar med funktionshinder och till vuxenlivet för den som drabbats
av funktionshinder.

De offentliga åtgärderna måste vara inriktade på att människor med
funktionshinder eller familjer med ett funktionshindret barn skall kunna
leva ett så normalt liv som möjligt. Båda föräldrarna skall, om de vill,
kunna ha kvar sitt förvärsarbete, skall ha samma möjligheter som andra

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

43

familjer att ha kvar sina vänner och odla sina intressen utanför hemmet.
Strävan skall vara att människor med funktionshinder - precis som
andra medborgare - skall ges möjligheter att få en god utbildning, ha
ett förvärsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur-
och fritidsaktiviteter. Målet för handikappolitiken är att uppnå full
delaktighet och jämlikhet.

Den lagstiftning som nu föreslås är inte detalj styrande, utan syftar till
att definiera rättigheter för människor med funktionshinder. Den avser
att ge den enskilde och i en del fall kommunerna möjligheter att utfor-
ma servicen på bästa möjliga sätt.

Handikapputredningen har undersökt vilket inflytande människor med
omfattande funktionshinder tycker sig ha över socialtjänstens insatser.
Svaren ger en bild av maktlöshet: Omring 80 % av människor med
funktionshinder tycker sig inte kunna påverka socialtjänstens service vad
beträffar ledsagarservice. Bara 8 % ansåg sig ha möjligheter att själva
avgöra vilka personer som skall ge stöd och service inom den sociala
hemtjänsten.

I den intervjuundersökning som Centrum för handikappforskning vid
Uppsala universitet utfört på uppdrag av handikapputredningen listas
olika hinder för inflytande. Det rör sig om en professionalism som blir
till förmynderi, regelsystem utan flexibilitet, själva organisationen av
servicen och sociala föreställningar om handikapp.

I rapporten sägs som sammanfattning att under 1970-talet genomfördes
en rad reformer av stor betydelse för människor med funktionshinder.
"Men samtidigt skapades en struktur där strikta regelsystem, byråkratisk
organisation, centrala beslut och starka professionella grupper skulle
bidra till reformernas förverkligande. Grunden lades till vad som i vår
undersökning utkristalliserar sig som de främsta hindren för de enskilda
människornas direkta inflytande på sin livssituation. "

Det är uppenbart att välfärdsstaten ibland har tagit alltför liten hänsyn
till individens önskemål. Också människor med funktionshinder och
deras familjer måste få större kontroll över sina egna liv.

Under 1980-talet kom frågan om inflytande att handla om hur de
funktionshindrade via sina organisationer skulle kunna delta i den
politiska debatten och bli representerade där politiska beslut fattades.
Det är nu nödvändigt att vrida över uppmärksamheten mot de individu-
ella rättigheterna och möjligheterna för enskilda människor att själva
styra över sin vardag.

Målet för insatserna enligt den nya lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i
levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Verksamheten
skall enligt lagen vara grundad på respekt för den enskildes självbestäm-
mande och integritet.

Ett avgörande beslut är att - som jag senare föreslår - förändra de
offentliga regelsystemen, så att människor med mycket grava funktions-
hinder får rätt att själva välja personlig assistent. Den som har behov av
ständig hjälp - med påklädning och hygien, med kommunikation och
vård - måste få denna rätt.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

44

Rent praktiskt måste många olika lösningar kunna väljas: kooperativa,
enskilda och offentliga. Sannolikt leder de här framlagda förslagen till
att ett mer differentierat serviceutbud växer fram. Principen om konti-
nuitet innebär att den enskilde eller hans eller hennes familj skall kunna
känna säkerhet i att stödet inte plötsligt upphör eller förändras.

Ett intressant försök att skapa alternativ till hemtjänsten och öka
valfriheten för människor med funktionshinder startades på privat
initiativ av Stockholm Independent Living (STIL) år 1987. Projektet
innebär att de resurser som används till hemtjänst, ledsagarservice och
annat läggs i en pott som disponeras av de funktionshindrade för anställ-
ning av egna assistenter. Därmed blir beroendet av myndigheter, och
ofta stela rutiner, mindre och den funktionshindrade får möjlighet att
själv bestämma över servicens utformning.

Inga föräldrar önskar ett barn med funktionshinder, ingen önskar sig
själv en sjukdom eller skada som leder till funktionshinder. Men livet
kan utveckla sig så att var och en kan få en familjemedlem med funk-
tionshinder eller själv få ett funktionshinder.

Jag delar handikapprörelsens uppfattning att funktionsnedsättningar
skall betraktas som en av flera naturliga och oundvikliga variationer hos
en befolkning. Mångfalden - och människors funktionsnedsättningar -
finns alltid att räkna med. Denna vetskap skall vara en utgångspunkt för
välfärdspolitiken. Alla människor måste få chans att leva ett gott liv.
Handikappolitiken måste präglas av flexibilitet och inriktas på att skapa
möjligheter.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

3 Stöd och service till vissa funktionshindrade

3.1 Ny rättighetslag

Mitt förslag: En ny lag införs för att garantera personer med om-
fattande och varaktiga funktionshinder stöd som kan undanröja
svårigheter i den dagliga livsföringen. Lagen skall ersätta nu-
varande omsorgslag och elevhemslag för rörelsehindrade.

Den nya lagen skall innehålla bestämmelser om särskilt stöd och
särskild service som personer som ingår i lagens personkrets be-
höver utöver vad de får enligt annan lag. Den nya lagen skall inte
innebära någon inskränkning i de rättigheter som den enskilde kan
ha enligt andra lagar.

Särskilt stöd och särskild service skall vara en rättighet.

Verksamheten enligt lagen skall främja jämlikhet i levnads-
villkor och full delaktighet i samhällslivet, för de personer som
omfattas av lagen. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet
att leva som andra.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

45

Remissinstanserna: En majoritet av landstingen är liksom Landstings-
förbundet positiva till en särskild rättighetslag. En tredjedel av kommu-
nerna och två av Svenska kommunförbundets länsförbund stödjer för-
slaget om en rättighetslag. Knappt hälften av de statliga myndigheterna,
däribland Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Försäkringsöver-
domstolen liksom Länsrätten i Stockholms län, stödjer förslaget. Också
en majoritet av handikapporganisationerna stödjer utredningens förslag
om en särskild rättighetslag på handikappområdet.

Svenska kommunförbundet anser inte att förslaget om den nya lagen
är förenligt med kommunalt självstyre och förordar i stället preciserade
rättigheter för handikappade och en individuell behovsprövning i social-
tjänstlagen. Också flertalet av Svenska kommunförbundets länsförbund
och elva kommuner hänvisar till socialtjänstlagen.

Statskontoret anser att problemen med nuvarande lagstiftning mer hör
samman med bristande tillsyn än oklar lagstiftning. Bl.a. Kammarrätten
i Göteborg och Justitieombudsmannen pekar på gränsdragningsproblem
som kan uppstå i förhållandet mellan socialtjänstlagen och den föreslag-
na lagen.

Skälen för mitt förslag:

3.1.1 Nuvarande lagstiftning

Välfärdspolitiken har sin utgångspunkt i människors skilda förutsätt-
ningar och behov. Levnadsvillkoren för personer med funktionshinder
är i hög grad beroende av hur det omgivande samhället är utformat i
förhållande till funktionshindrades förutsättningar och behov. Genom
generella åtgärder kan levnadsvillkoren för personer med funktions-
hinder förbättras samtidigt som behovet av särskilda åtgärder minskas.
Därutöver behövs individuella insatser med inriktning på den enskildes
funktionshinder och behov. Ansvaret för dessa individuellt inriktade
insatser åvilar främst kommunerna och landstingen. Sådana insatser
regleras i ett flertal lagar.

Kommunernas och landstingens skyldigheter gentemot personer med
funktionshinder finns idag huvudsakligen reglerade i socialtjänstlagen
(1980:620), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen)
och lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade m.fl. (elev-
hemslagen). Socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen är avsedda
att omfatta samtliga i samhället. De är målinriktade s.k. ramlagar, dvs.
de anger vissa mål för verksamheten men överlåter åt dem som tilläm-
par lagen att med ledning av förarbetena ge lagen ett närmare innehåll.

Lagarna är konstruerade för att fånga upp individens alla behov, även
sådana som inte är definierade i förväg. Vård och omsorg skall ges på
lika villkor med utgångspunkt från varje enskild persons behov. Om-
sorgslagen tillkom med anledning av att det fanns behov av att lyfta
fram och särskilt reglera samhällets skyldigheter gentemot en begränsad
grupp människor. Bl.a. utvecklingsstörda personer har genom denna lag

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

46

givits rätt till vissa preciserade insatser. Ett avslagsbeslut enligt om-
sorgslagen kan överklagas. På samma sätt har elevhemslagen tillkommit
för att på ett speciellt område närmare precisera samhällets skyldig-
heter. De två senare lagarna är s.k. pluslagar som är avsedda att ge
utsatta, närmare avgränsade, grupper en starkare ställning. Andra lagar
av betydelse för personer med funktionshinder är bl.a. lagen (1962:381)
om allmän försäkring, plan- och bygglagen (1987:10) och skollagen
(1985:1100).

Socialtjänstlagen

Socialtjänstlagen ålägger varje kommun att svara för socialtjänsten inom
sitt område. Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i
kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

21 § socialtjänstlagen ålägger socialnämnden att verka för att männi-
skor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårig-
heter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och
att leva som andra. Socialnämnden skall verka för att den enskilde får
en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är an-
passat efter hans behov av särskilt stöd. Vissa andra allmänt hållna reg-
ler som har betydelse för funktionshindrade finns också i lagen.

En rättighet, i betydelsen att den enskilde kan överklaga ett avslags-
beslut och därmed få rättelse i högre instans, finns också i socialtjänst-
lagen. Den enskilde har, enligt 6 §, rätt till bistånd för sin försörjning
och sin livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på annat
sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnads-
nivå. Regeln preciserar dock inte vilka slags insatser man har rätt till
och hur långt kommunens biståndsskyldighet sträcker sig. Dessutom
förutsätter rätten till insats att sökanden själv saknar möjlighet att skaffa
sig vad han eller hon behöver.

Tillsynsmyndigheter över socialtjänsten är Socialstyrelsen och läns-
styrelserna.

Hälso- och sjukvårdslagen

Av 1 § hälso- och sjukvårdslagen framgår att med hälso- och sjukvård
avses åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjuk-
domar och skador. Till hälso- och sjukvården hör enligt bestämmelsen
också sjuktransporter. Habilitering, rehabilitering och uppgiften att till-
handahålla tekniska hjälpmedel till personer med funktionshinder har
knutits till detta sjukvårdshuvudmännens allmänna sjukvårdsansvar, utan
att det funnits någon särskild bestämmelse om detta (jfr prop.
1981/82:97).

Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en god vård på
lika villkor för hela befolkningen. Lagen innehåller vidare vissa allmänt
hållna krav på hälso- och sjukvården, bestämmelser om organisation
m.m. I och med de förändringar som trädde i kraft den 1 januari 1992
avseende ansvaret för vård och service till äldre och handikappade

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

47

m.m. har ansvaret enligt hälso- och sjukvårdslagen delats upp mellan
landsting och kommuner. Kommunernas hälso- och sjukvårdsansvar
gäller i första hand personer boende inom särskilda boendeformer för
service och omvårdnad, vid bostäder med särskild service och kom-
munala dagcenterverksamheter.

Tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården är Socialstyrelsen.

Omsorgslagen

Omsorgslagen innehåller föreskrifter om särskilda omsorger om psy-
kiskt utvecklingsstörda, såsom exempelvis rådgivning, kontaktperson,
daglig verksamhet och gruppbostad. Med psykisk utvecklingsstörning
avses en intellektuell funktionsnedsättning. Den sammanhänger med en
under individens utvecklingsperiod inträffad brist eller skada. Om-
sorgslagen jämställer med psykiskt utvecklingsstörda dels personer som
efter utvecklingsperioden hjämskadats genom yttre våld eller kroppslig
sjukdom med betydande och bestående begåvningshandikapp som följd,
dels personer med barndomspsykos. Med sistnämnda begrepp avses
barn, ungdomar och vuxna med autism eller autismliknande tillstånd.
Varje landsting skall svara för de särskilda omsorgerna åt psykiskt
utvecklingsstörda som är bosatta inom landstinget. Beslut om särskilda
omsorger får överklagas hos länsrätten. Socialstyrelsen utövar tillsynen
över verksamheten.

1 anslutning till beslutet om ny omsorgslag (prop. 1984/85:176, bet.
1984/85:SoU27, rskr. 1984/85:386) uttalade riksdagen att den utvidg-
ning av personkretsen som då skedde borde ses som ett första steg i
reformarbetet och att alla handikappade barn och ungdomar borde ges
samma stöd som omsorgslagens personkrets. Med anledning härav till-
kallade regeringen i november år 1985 en särskild arbetsgrupp för att
utreda dessa frågor. Arbetsgruppen överlämnade i april 1988 sin slut-
rapport till regeringen. Enligt arbetsgruppens bedömning var det inte
möjligt att utan vidare åtgärder utvidga personkretsen i omsorgslagen.
De lagändringar som arbetsgruppen diskuterade innebar bl.a. att vissa
särskilda omsorger skulle föras över från omsorgslagen till socialtjänst-
lagen. Ansvaret för dessa särskilda omsorger skulle således föras över
från landstingen till kommunerna.

Slutrapporten överlämnades emellertid till regeringen utan några egna
ställningstaganden från arbetsgruppens sida. Den fortsatta beredningen
borde enligt arbetsgruppen göras av den handikapputredning som avise-
rats i 1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 7). I direk-
tiven till 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) fick utredningen i
uppdrag att behandla bl.a. frågorna om omsorgslagens framtida person-
krets och ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting i fråga
om stödet till barn och ungdomar med funktionshinder.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

48

Elevhemslagen

Enligt elevhemslagen skall landstingen sörja för att rörelsehindrade barn
i vissa fall erhåller inackordering i särskilt elevhem. Elevhemmen står
under tillsyn av Socialstyrelsen.

3.1.2 Behovet av en utvidgad rättighetslagstiftning

Människor med omfattande funktionshinder saknar ofta mycket av det
som är självklart för andra människor i det dagliga livet. Bl.a. Handi-
kapputredningen har konstaterat att det kvarstår betydande klyftor på
olika områden mellan människor med funktionshinder och andra männi-
skor (SOU 1990:19). Det har t.ex. visat sig att socialtjänstens och
hälso-och sjukvårdens insatser inte alltid räcker till för att skapa lev-
nadsförhållanden som är jämförbara med andra människors. Det finns
fortfarande många vuxna personer med omfattande funktionshinder som
saknar egen bostad och därför är hänvisade till att bo på institution eller
i sitt föräldrahem. För många familjer med ett barn med funktions-
hinder fungerar inte samhällsstödet tillfredsställande. Möjligheten för
svårt funktionshindrade att få personligt stöd är ofta begränsad och de
kan i regel inte själva bestämma vem som skall ge det personliga stödet.
Personer med omfattande funktionshinder är också sällan delaktiga i
arbetslivet och många saknar annan daglig sysselsättning.

Alla personer med funktionshinder måste enligt min mening kunna till-
försäkras en god service och ett gott stöd oavsett var de bor. Den på-
gående utvecklingen mot att överföra ansvaret för offentliga verksam-
heter från central till lokal nivå och att uppgifter i vissa kommuner hän-
skjuts till lokala nämnder, kan gagna möjligheterna till en lokal anpass-
ning av olika verksamheter. Utvecklingen har emellertid också visat sig
leda till olikheter i kvaliteten på bl.a. stöd och service till personer med
funktionshinder. Förutsättningarna vad gäller kompetens och resurser,
liksom ambitionerna på handikappområdet, har visat sig variera kraftigt
mellan kommuner och i vissa fall mellan lokala nämnder. Enligt min
mening kan lagstiftningen på handikappområdet spela en viktig roll för
att i ett allt mer decentraliserat samhälle åstadkomma jämlika levnads-
villkor.

De allra flesta personer som har omfattande funktionshinder har ett
kontinuerligt behov av individuellt anpassade lösningar för att den dag-
liga livsföringen skall fungera tillfredsställande. Både funktionshindret i
sig och omständigheterna i övrigt leder ofta till att de har svårt att utan
särskilt stöd hävda sina intressen gentemot offentliga organ. Samhälls-
utvecklingen med ramlagstiftning och decentralisering av besluts- och
ansvarsfunktioner kan göra det än svårare för dem att hävda sina behov.
Jag anser därför att svårt funktionshindrades rättigheter i fråga om stöd
och service i det dagliga livet bör regleras i en särskild lag. Omsorgs-
lagen med sina precist angivna rättigheter i fråga om insatser har enligt
min uppfattning haft en positiv effekt när det gäller utvecklingen av
samhällsstödet till främst utvecklingsstörda personer. Jag anser därför

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

49

att omsorgslagen kan utgöra modell för en ny sådan lag omfattande en
större personkrets.

Vissa av de insatser som jag föreslår skall ingå som särskilt stöd och
särskild service i den nya lagen har en motsvarighet i de insatser som
lämnas enligt socialtjänstlagen. Enligt socialtjänstlagen bör kommunen
genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service samt dagverksam-
het underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakt med andra.
Kommunen kan utse kontaktperson och erbjuda t.ex. familjehemsplace-
ring eller rådgivning till enskilda och familjer som behöver sådant stöd.
Vidare finns som jag tidigare påpekat i 21 § socialtjänstlagen bestäm-
melser som särskilt avser människor med funktionshinder.

Socialtjänstlagen ger emellertid inte den enskilde en absolut rätt till en
viss bestämd biståndsinsats som angetts i lagen. Den nya lagen skall
däremot konkret ange de insatser som den enskilde skall ha rätt till. En
person som omfattas av den nya lagen, bör få en framställan om sådan
insats bedömd enligt den nya lagen och inte enligt socialtjänstlagen.

Enligt min mening bör lagar och verksamheter principiellt vara så
heltäckande att de tillgodoser även sådana särskilda behov som funk-
tionshinder kan medföra. Som jag framhållit bedömer jag ändå att det
behövs en särskild lagstiftning för att svårt funktionshindrades ställning
i samhället skall stärkas.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

3.1.3 Målet for verksamheten

Målet för verksamheten enligt den nya lagen bör vara att människor
med omfattande funktionshinder skall kunna skapa sig ett värdigt liv, så
likt andra människors som möjligt och i gemenskap med andra männi-
skor. Insatserna skall vara så utformade att de stärker den enskildes
möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv och att delta aktivt
i samhällslivet.

Behov och önskemål om stöd och service varierar från person till
person och i livets olika skeden. Insatserna bör därför utformas så att de
svarar mot den enskildes aktuella situation. Den enskilde skall ha ett
direkt inflytande, både i planeringen och utformningen av insatsen och
i genomförandet av den.

Det finns emellertid personer som har mycket begränsade möjligheter
att ge uttryck för sin vilja och situationer då en funktionshindrad person
inte kan eller har svårt att utöva något inflytande. I vissa fall kan en
person således behöva stöd eller hjälp att fatta vissa beslut. Jag anser att
människor i sådana situationer bör kunna företrädas av ett ombud, t.ex.
god man. Då krävs emellertid mycket stor lyhördhet och respekt för de
önskemål som den enskilde ger uttryck för. Andra situationer som bör
uppmärksammas särskilt, är då enskilda till följd av omfattande funk-
tionshinder är mycket beroende av flera stödinsatser.

Det övergripande syftet med de särskilda insatserna enligt den nya
lagen bör vara att åstadkomma så jämlika villkor som möjligt mellan
människor med omfattande funktionshinder och andra människor. Jag
vill emellertid understryka att personer som ingår i den nya lagens per-

50

sonkrets inte enbart skall vara hänvisade till insatser enligt denna lag.
Precis som andra människor skall de ha rätt att utnyttja t.ex. socialtjäns-
tens och hälso- och sjukvårdens resurser.

De särskilda insatserna skall förebygga och minska följderna av funk-
tionshinder. Genom insatserna skall barn och ungdomar ges förutsätt-
ningar för god fysisk och psykisk utveckling och i övrigt sådana upp-
växtvillkor som betraktas som goda för alla barn och ungdomar. Insat-
serna till vuxna personer skall grundas på behov som den enskilde själv
finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självstän-
digt och oberoende liv som möjligt. Andra viktiga utgångspunkter är
anhörigas behov av att kunna leva ett aktivt och tryggt liv, ungdomars
behov av frigörelse och vuxnas behov av vuxenrelationer till sina när-
stående. Detta förutsätter att den enskilde och dennes närstående får
uttömmande och väl anpassad information som underlag för sina ställ-
ningstaganden.

Den nya lagen skall ersätta omsorgslagen och elevhemslagen.

Jag redogör i det följande för de särskilda insatserna var för sig.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

3.1.4. Lagens personkrets

Mitt förslag: Den nya lagen skall gälla för

1. utvecklingsstörda personer och personer med autism eller au-
tismliknande tillstånd

2. personer med betydande och bestående begåvningsmässigt
funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, föranledd av
yttre våld eller kroppslig sjukdom

3. personer som till följd av andra varaktiga funktionshinder som
uppenbart inte beror på normalt åldrande men som är stora
och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsfö-
ringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Handikapputredingcns förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna:

Allmänna synpunkter

Många remissinstanser behandlar frågor om definitioner och avgräns-
ningar av personkretsen. Riksförbundet för mag- och tarmsjuka (RMT),
anser t.ex. att utredningen i alltför hög grad riktar in sig på de traditio-
nella handikappgrupperna och uttrycker i likhet med Föräldraföreningen
för hjärtsjuka barn och ungdomar och Bräcke Östergård oro för att ut-
redningens förslag till kriterier skall tolkas snävt. Försäkringsöverdom-
stolen anser att tolkningssvårighetema kan lösas genom praxis, men
finner det ändå angeläget att lagens tillämpningsområde får en mer enty-
dig utformning än den som utredningen föreslagit. Länsrätten i
Stockholm anser att utmej slingen i enskildheter får överlämnas till rätts-

51

tillämpningen. Andra remissinstanser framhåller förvaltningsdomstolar- Prop. 1992/93:159
nas betydelse för prejudikatbildning. Många remissinstanser under- Bilaga 1
stryker också betydelsen av kompetens hos dem som skall besluta om
personkretstillhörighet.

Punkterna 1 och 2

Flera remissinstanser är kritiska till beskrivningen av den nuvarande
omsorgslagens personkrets och anser att den är för diagnosinriktad.
Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) anser att
utredningens förslag till personkretsindelning innebär att grupp kommer
att ställas mot grupp, genom att utvecklingsstördas rätt till insatser blir
oberoende av graden av funktionshinder. Bl.a. Riksförbundet för ut-
vecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB) och Riksföreningen
Autism (FA) anser det däremot som självklart att personkretsen i den
nuvarande omsorgslagen skall omfattas av den nya lagen.

Länsrätten i Stockholm anser att det i lagtexten bör framgå att begrep-
pet autism också avser autismliknande tillstånd. Kammarrätten i Göte-
borg anser att det bör framgå i lagtexten att begåvningshandikapp efter
hjärnskada skall vara betydande.

Punkt 3

Många remissinstanser är kritiska till framför allt rekvisitet "ett om-
fattande stödbehov", men även till begrepp som "stora" och "betydan-
de". De handikappades riksförbund (DHR), Neurologiskt handikappades
riksförbund (NHR), Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ung-
domar (RBU) och Tandvårdsskadeförbundet vill stryka "stora" i rekvisi-
tet "stora och varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder".

Svenska läkareförbundet framhåller betydelsen av samhällsinsatser
även för personer som inte har etablerat stora funktionshinder eller be-
tydande svårigheter men där ett uteblivet stöd kan få allvarliga konse-
kvenser.

Flera remissinstanser belyser svårigheter med att göra åldersavgräns-
ningar.

Skälen för mitt förslag:

Begreppen funktionshinder och handikapp

Funktionshinder och handikapp används ofta som synonyma begrepp.
Enligt Världshälsoorganisationens (WHO) definition är ett funktions-
hinder den begränsning eller det hinder som gör att en människa till
följd av en skada inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de
gränser som kan anses som normalt. Funktionshinder är i sig självt
inget handikapp, men kan bli det om den miljö eller den situation som
den funktionshindrade befinner sig i är sådan att tillvaron försvåras.

52

Handikapp är en beteckning för de konsekvenser som följer av ett
funktionshinder. Det är alltid något relativt och uppstår först i samspelet
mellan en individ och den omgivande miljön. En person med funktions-
hinder kan alltså vara handikappad i en viss miljö eller i en viss situa-
tion utan att för den skull vara det i andra.

Med en sådan miljörelaterad syn på handikapp är det enligt min me-
ning missvisande att tala om handikapp som individuella egenskaper
eller om handikappade personer. Det är mer korrekt att tala om per-
soner med funktionshinder. Det är mot denna bakgrund som jag i lag-
texter och i föredragningen konsekvent använder begreppet funktions-
hinder.

Punkterna 1 och 2

Med punkterna avses den nuvarande omsorgslagens personkrets. Avsik-
ten är att omsorgslagen skall upphöra och ersättas av den nya lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade.

Personer som omfattas av omsorgslagens personkrets har funktionshin-
der som ofta bereder dem sådana svårigheter att de behöver speciella
resurser och speciellt kunnande för att få hjälp. Därtill kommer att
många personer som tillhör omsorgslagens personkrets har svårare än
andra att hävda sina behov av samhällsservice.

De särskilda insatser som jag skall föreslå att ingå i den nya lagen har
i stora delar motsvarigheter i de särskilda omsorgerna enligt omsorgs-
lagen. Erfarenheten visar att de särskilda omsorgerna har stor betydelse
för att personer inom omsorgslagens personkrets skall kunna få sina
grundläggande behov tillgodosedda. Enligt min uppfattning ryms fler-
talet av de personer som omfattas av omsorgslagen inom de kriterier
som jag skall redovisa under punkt 3 och som innebär en vidgning av
personkretsen i förhållande till omsorgslagen. Personer med t.ex. grav
utvecklingsstörning eller autism eller med betydande begåvningsmässigt
funktionshinder efter hjärnskada har regelmässigt funktionshinder som
orsakar omfattande behov av stöd i den dagliga livsföringen. Också
personer som omfattas av omsorgslagen med måttligt eller lindrigt
funktionshinder behöver många gånger omfattande stöd, därför att
funktionshindret till sin karaktär ofta påverkar viktiga livsområden.
Därtill kommer att många personer inom omsorgslagens personkrets har
tillkommande funktionshinder som vart för sig eller tillsammans kan
orsaka behov av omfattande stöd. Jag anser emellertid att de kriterier
som jag föreslår under punkt 3 inte skall behöva prövas särskilt för
personer som ingår i den personkrets som nu har rätt att erhålla stöd
genom omsorgslagen. Med anledning härav och för att det inte skall
råda någon tvekan om att omsorgslagens personkrets skall omfattas av
den nya lagen, anser jag att det i denna bör införas en särskild bestäm-
melse härom.

Med psykisk utvecklingsstörning avses i omsorgslagen ett intellektuellt
funktionshinder som inträffat under personens utvecklingsperiod och
som är så betydande att han eller hon behöver särskilt stöd och särskild

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

53

hjälp i sin livsföring. Med utvecklingsperioden avses vanligen åren före
16 års ålder. Numera används vanligen begreppet "utvecklingsstörd" i
stället för "psykiskt utvecklingsstörd". Jag anser därför att ordet "psy-
kiskt" skall tas bort i den nya lagen. Det innebär emellertid inte någon
skillnad i sak.

Omsorgslagen jämställer med utvecklingsstörda personer dels personer
med barndomspsykos, dels personer som efter utvecklingsperioden
hjämskadats genom yttre våld eller kroppslig sjukdom med betydande
och bestående begåvningsmässigt funktionshinder som följd. Skälet är
att grupperna ofta har särskilda behov, som ligger mycket nära dem
som utvecklingsstörda har.

Med barndomspsykos avses i omsorgslagen en djupgående personlig-
hetsstörning hos både barn och vuxna personer som i regel debuterat
före sju års ålder och vars konsekvenser tar sig uttryck bl.a. i omfattan-
de avvikelser i sociala och känslomässiga relationer och i svåra stör-
ningar i språkförmågan. Numera är det vanligt att begreppet "autism"
används i stället för "barndomspsykos". Det förra har dock en något
snävare innebörd än det senare. Jag anser därför att begreppen "autism
eller autismliknande tillstånd" skall ersätta begreppet "barndomspsykos"
i den nya lagen. Inte heller här innebär det någon skillnad i sak.

Avsikten är att kriterierna för betydande och bestående begåvnings-
mässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder bör motsvara
dem som nu gäller enligt omsorgslagen. Uttrycket begåvningshandikapp
bör dock bytas ut mot begåvningsmässigt funktionshinder i enlighet med
vad Lagrådet förordat.

I specialmotiveringen utvecklas ytterligare vad som avses under punk-
terna 1 och 2.

Punkt 3

Även andra personer med funktionshinder än de som nu omfattas av
omsorgslagens personkrets är beroende av samhällsinsatser av olika slag
för att kunna leva ett självständigt och oberoende liv.

Som jag redan redovisat finns det ännu brister i samhällsstödet till
personer med funktionshinder. Det allmänna stödet behöver därför ut-
vecklas och anpassas så att det bättre än nu tillgodoser behov som funk-
tionshindrade har. Jag kommer också längre fram att föreslå åtgärder
som jag räknar med skall ha stor betydelse för både personer med om-
fattande funktionshinder och för personer med mindre uttalande funk-
tionshinder. Jag anser emellertid att flertalet personer med funktions-
hinder redan nu bör kunna få sina behov av stöd och service tillgodo-
sedda inom ramen för de åtgärder som regleras genom den mer gener-
ella lagstiftningen.

Ju mer omfattande ett funktionshinder är, desto viktigare är det i all-
mänhet att samhällsstödet fungerar på ett bra sätt. Personer med om-
fattande och varaktiga funktionshinder och deras anhöriga är ofta sär-
skilt beroende av att samhällsstödet håller en god kvalitet och att det
kan ges i tillräcklig omfattning. Ofta behöver svårt funktionshindrade

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

54

Kombinationer av skador vars sammantagna följder är speciellt svåra
eller komplicerade medför ofta att den enskilde har särskilt stora svårig-
heter i den dagliga livsföringen. Det kan t.ex. gälla för personer med
dövblindhet, med kombinationer av rörelsehinder eller med tal- och
språkstörning i kombination med utvecklingsstörning.

Funktionshindren skall också vara varaktiga, dvs. inte vara av tillfällig
eller mer övergående natur.

Med betydande svårigheter i den dagliga livsföringen menar jag att
den enskilde inte på egen hand kan klara vardagsrutiner som t.ex.
hygien, toalettbestyr, påklädning, mathållning, förflyttning inomhus och
utomhus, sysselsättning eller att utföra nödvändig träning eller behand-
ling. Det kan också innebära att en person inte kan förstå och klara sin
ekonomi. Andra svårigheter kan vara att kommunicera med andra. Det
gäller både svårigheter att ta emot och att ge information och att sam-
tala med andra direkt eller per telefon. Begreppet bör även kunna an-
vändas om en person på grund av funktionshinder löper risk att bli
isolerad från andra människor.

Med omfattande behov av stöd eller service avser jag både kvantitativa
och kvalitativa aspekter. Den enskilde skall i allmänhet ha ett återkom-
mande behov av särskilt stöd för att klara funktioner som andra kan
klara på egen hand. Med återkommande avses att stödbehovet vanligen
föreligger dagligen och i olika situationer och miljöer. Behov av stöd
bör uppfattas i vid bemärkelse och avse stöd av olika karaktär.

Ibland kan det behövas stödinsatser av så speciell art att de trots min-
dre tidsåtgång bör betraktas som omfattande. Exempel kan vara stöd
som vanligen bör ges av personal med mycket specifik utbildning och
kompetens.

Den nya lagen bör i första hand syfta till att tillförsäkra personer med
livslånga eller mycket långvariga funktionshinder det särskilda stöd som
de behöver för att bygga upp och bibehålla levnadsvillkor som är lik-
värdiga med andra människors. Jag anser att insatserna därför i huvud-
sak skall inriktas mot barn, ungdomar samt vuxna personer i yrkesverk-
sam ålder. I sammanhanget noterar jag att äldre personer har fått en
stärkt position genom de ändringar i socialtjänstlagen som trädde i kraft
den 1 januari 1992. Jag kommer också i det följande att lägga fram
förslag som riktas generellt till personer med funktionshinder och som
kan komma även dem med funktionshinder relaterade till normalt åld-
rande till godo, t.ex. i fråga om rehabilitering och hjälpmedel.

Jag anser det emellertid motiverat att också personer över den allmän-
na pensionsåldern som har funktionshinder som uppenbart inte beror på
normalt åldrande i vissa fall bör inkluderas i personkretsen. Jag finner
det t.ex. naturligt att den som före pensionsåldern fått bostad med sär-
skild service kunna får behålla insatsen efter 65-årsdagen. Jag anser
också att äldre personer som har funktionshinder som debuterat före
pensionsåldern och hos vilka åldersprocessen accentuerar funktions-
hindret bör kunna få del av vissa insatser enligt lagen. Detsamma bör
gälla för äldre människor som får funktionshinder som uppenbarligen ej
är relaterat till normalt åldrande. Undantag bör göras för insatsen per-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

56

personer särskilda insatser utöver dem som i allmänhet erbjuds också Prop. 1992/93:159
andra i samhället. Enligt min uppfattning har hittills inte tillräckligt Bilaga 1
omfattande åtgärder vidtagits för dem som har störst behov av sam-
hällets stöd. Jag anser därför att det är synnerligen angeläget att de
särskilda insatser som jag föreslår i den nya lagen koncentreras till de
mest funktionshindrade.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser jag att insatserna enligt
den nya lagen skall riktas till personer med varaktiga funktionshinder
som uppenbart inte beror på normalt åldrande men som är stora och
förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed
ett omfattande behov av stöd eller service.

Personer som på grund av funktionshinder möter svårigheter i sin
livsföring, men som inte bedöms ingå i den nya lagens personkrets, har
rätt att få sina behov av stöd och service tillgodosedda genom t.ex.
socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Jag vill framhålla betydelsen
av att även dessa verksamheter utvecklas för att tillgodose behov som
personer med funktionshinder har. Jag vill i sammanhanget också peka
på risken för att ett uteblivet eller otillräckligt stöd kan leda till att en
person senare i livet får sådana svårigheter att han behöver stöd och
service enligt den nya lagen.

Med funktionshinder avser jag förvärvade eller medfödda fysiska eller
psykiska funktionshinder på grund av sjukdom eller skada. Varken or-
saken till eller arten av sjukdomen eller skadan, och inte heller den
medicinska diagnosen, bör spela någon roll i sammanhanget. Funktions-
hindret skall för att omfattas av lagen vara stort och varaktigt. Det
skall ha en sådan karaktär eller omfattning att det starkt påverkar flera
viktiga livsområden samtidigt, t.ex. boende, fritid eller behov av habili-
tering eller rehabilitering. Det gäller t.ex. om en person till följd av
funktionshinder dagligen är mycket beroende av hjälpmedel eller har
återkommande behov av annan persons hjälp för den dagliga livsför-
ingen i boendet, i utbildningssituationen, på arbetet, på fritiden eller för
att förflytta sig, för att meddela sig med andra eller för att ta emot
information.

Exempel på personer med sådana funktionshinder kan vara människor
med uttalade rörelsehinder, med grava syn- och hörselskador eller med
svårartade effekter av sjukdomar som t.ex. diabetes eller hjärt- och
lungsjukdomar.

Också funktionshinder som för en utomstående kan verka ha mindre
konsekvenser, kan för den enskilde förorsaka betydande inskränkningar
i det dagliga livet och medföra behov av särskilda stödinsatser. Det kan
t.ex. gälla för människor med vissa s.k. medicinska handikapp. Vissa
mag- och tarmsjukdomar kan t.ex. medföra behov av täta tarmtöm-
ningar, vissa typer av hjärnskador kan innebära mindre uttalade intellek-
tuella störningar i vissa avseenden men omfattande störningar i andra.
Personer med vissa mindre kända funktionshinder kan också behöva
tillgång till särskilda resurser och särskilt kunnande på grund av att
allmänna kunskaper om funktionshindret och om dess konsekvenser är
begränsat. Även vissa psykiska störningar kan utgöra stora och varak-
tiga funktionshinder.

55

sonlig assistans, som bör begränsas till personer som inte uppnått pen-
sionsålder. Vid avgörande av hur länge en viss insats skall lämnas till
en person som uppnått pensionsålder, bör en bedömning göras av om
åldrandeprocessen i sig medför samma behov som han fått insatsen för.
En nittioårig person som inte tillhör lagens personkrets kan t.ex. ha lika
stort behov av utformat stöd som en person i motsvarande ålder som
tillhör lagens personkrets. Om åldrandeprocessen i sig medför ett sådant
behov, anser jag stödet bör lämnas genom den reguljära äldreomsorgen,
även om det också föreligger ett omfattande funktionshinder som inte
beror på normalt åldrande.

Som jag framhållit bör psykiskt störda personer kunna ingå i lagens
personkrets. Förutsättningen är naturligtvis att kriterierna för den nya
lagens personkrets är uppfyllda, dvs. att störningen är stor och varaktig,
att den förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och
därmed ett omfattande stödbehov. Specifika insatser som psykiskt störda
personer kan behöva i form av t.ex. behandlingsalternativ bör emellertid
inte tillgodoses inom ramen för denna lag. Psykiatriutredningen (dir.
1989:22) har avlämnat betänkandet (SOU 1992:73) Välfärd och Valfri-
het - service, stöd och vård för psykiskt störda till statsrådet Könberg.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Jag är medveten om svårigheterna att i varje enskilt fall bedöma per-
sonkretstillhörigheten. Det är enligt min mening angeläget att bedöm-
ningar i dessa frågor görs av personal som har kunskap om funktions-
hinder och om dess konsekvenser. Om det är uppenbart att en person
har ett omfattande stödbehov som är orsakat av ett varaktigt funktions-
hinder och betydande svårigheter i den dagliga livsföringen, bör normalt
inte någon särskild utredning om personkretstillhörighet behövas. Om
däremot tveksamhet råder kring stödbehovets omfattning eller om sam-
bandet mellan stödbehov och funktionshinder, bör en utredning göras.
Många gånger kan enskilda själva förete intyg etc. som underlag för
bedömningen av beslut om personkretstillhörighet. I särskilt komplicera-
de situationer eller om det inte finns personal anställd som har tillräck-
liga kunskaper inom området, bör med den enskildes samtycke yttrande
kunna inhämtas från personal inom t.ex. habiliterings- eller rehabilite-
ringsorganisationen. Med den enskildes samtycke bör också befintliga
utredningar kunna inhämtas från sjukvården, barnhälsovården, barnom-
sorgen, skolhälsovården, socialtjänsten m.fl. Kompletterande undersök-
ningar kan i vissa fall vara nödvändiga innan slutlig ställning till person-
kretstillhörighet kan tas. För barn kan t.ex. ofta en pedagogisk utred-
ning behöva göras.

Det är av naturliga skäl förknippat med vissa svårigheter att definiera
och avgränsa den nya lagens personkrets. Mot den bakgrunden är det
angeläget att den praktiska tillämpningen när det gäller personkretstill-
hörigheten ges särskild uppmärksamhet.

Regeringen avser att ingående följa effekterna av den nya lagen och de
andra reformer som här föreslås. Jag skall återkomma till denna fråga i
det följande (avsnitt 11, Kostnadsfrågor och uppföljning). Jag vill dock
redan nu framhålla att jag bedömer frågan om lagens personkrets som
särskilt viktig att följa.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

57

Jag förutsätter också att Socialstyrelsen inom ramen för sin tillsyns-
verksamhet följer hur den beskrivna personkretsen nås av de åtgärder
som skall regleras av den nya lagen samt medverkar till att metoder för
behovsbedömningar och kvalitativa uppföljningar utvecklas.

Personer med invandrarbakgrund

Handikapputredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att särskilt
beakta situationen och behoven för svårt funktionshindrade personer
som har invandrarbakgrund. Som framhålls i direktiven finns det uppen-
bara risker att invandrare kan ha svårare än andra att få del av olika
stödinsatser och bli delaktiga i samhällslivet.

Handikapputredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett
samhälle för alla redovisat vissa överväganden och förslag som syftar
till att förbättra möjligheterna för funktionshindrade med invandrarbak-
grund att få del av olika former av stöd och service. Slutbetänkandet är
för närvarande föremål för remissbehandling. Med hänsyn härtill är jag
inte beredd att nu lägga fram förslag inom området. Jag vill dock redan
i detta sammanhang göra några allmänna markeringar när det gäller
stöd och service till funktionshindrade personer med invandrarbakgrund.

Ett huvudsyfte med den rättighetslag som jag föreslår i föreliggande
proposition är, som jag framhållit, att stärka svårt funktionshindrades
ställning och garantera dem stöd och service av olika slag. Den utform-
ning som lagen får, med tydligt angivna rättigheter, bör i sig utgöra ett
viktigt instrument för att tillförsäkra invandrare med omfattande funk-
tionshinder ett gott stöd.

Jag vill framhålla vikten av att huvudmännen i planeringen och ut-
formningen av olika insatser - både sådana som ges enligt den nya
rättighetslagen och i andra sammanhang - beaktar de särskilda krav som
kan ställas av funktionshindrade med invandrarbakgrund. Jag avser här
t.ex. de fall då det kan behövas tolkar, assistans och annat stöd av
personal som talar samma språk som personen med funktionshinder och
att en annorlunda kulturbakgrund ofta kräver en särskild medvetenhet
och kunskap.

Jag bedömer vidare att handikapporganisationer och invandrar-
organisationer i viktiga avseenden kan bidra till att förbättra livsvill-
koren för funktionshindrade personer med invandrarbakgrund. Det är
bl.a. angeläget att invandrare med funktionshinder ges ökade möj-
ligheter att delta i de aktiviteter av skilda slag som bedrivs av handi-
kapporganisationerna. Jag bedömer det också viktigt att organisationerna
ges förutsättningar att utveckla olika former av informations- och utbild-
ningsinsatser med inriktning på funktionshindrade invandrare. Insatser
av detta slag bör med fördel kunna planeras och bedrivas gemensamt av
handikapp- och invandrarorganisationema. Mot bakgrund av vad jag nu
har sagt avser jag att senare föreslå regeringen att ur Allmänna arvsfon-
den anvisa sammanlagt 10 miljoner kronor, 5 miljoner kronor under
vardera år 1993 och 1994, till utvecklingsprojekt inom området.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

58

3.2 Särskilt stöd och särskild service

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

3.2.1 Rådgivning och annat personligt stöd

Mitt förslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall till-
försäkras rätten till expertstöd. Sådant stöd skall kunna ges av
företrädare för yrkeskategorier som t.ex. kurator, psykolog, sjuk-
gymnast, förskolekonsulent, talpedagog, logoped, arbetsterapeut
och dietist. Insatserna skall vara ett komplement till t.ex. habilite-
ring, rehabilitering och socialtjänst.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Sex landsting ifrågasätter att lagen skall omfatta
bestämmelser om rådgivning och annat personligt stöd med hänsyn till
gränsdragningsproblem gentemot hälso- och sjukvårdslagen och till
risken för att parallella organisationer byggs upp. Sveriges Läkarför-
bund liksom Svensk läkarförening för mental retardation (SLMR) och
Barnläkarföreningens sektion för habilitering och barnneurologi anser att
bestämmelsen kan kompletteras med ett föreskrivet ansvar för sjuk-
vårdshuvudmännen att organisera habilitering och rehabilitering eller att
bestämmelsen utgår ur lagen med hänvisning till utredningens förslag
om att utvidga hälso- och sjukvårdslagen.

Afasiförbundet erinrar om anhörigas situation och behov av psyko-
logisk hjälp. FUB anser att begreppen habilitering och rehabilitering
skall användas i den nya lagen i stället för rådgivning och annat person-
ligt stöd.

Andra remissinstanser uttalar sig om huvudmannaskapet för verksam-
heten. Jag återkommer senare till frågor om huvudmannaskapet (av-
snittet 3.3, Frågor om huvudmannaskapet).

Skälen för min förslag: Rådgivning och annat personligt stöd är en av
de särskilda omsorgerna enligt omsorgslagen. Här avses expertstöd som
psykiskt utvecklingsstörda personer får av kurator, psykolog, sjukgym-
nast m.fl. yrkeskategorier. Vanligtvis tillhör dessa experter särskilda
s.k. omsorgsteam.

Rådgivning kan även ges inom ramen för socialtjänstens verksamhet.
Sådan rådgivning inbegriper olika områden av främst social, praktisk
och psykologisk natur.

Jag anser liksom Handikapputredningen att personer med svåra funk-
tionshinder och deras anhöriga har en så utsatt situation att deras till-
gång till kompletterande särskilt expertstöd skall lagregleras. Denna rätt
skall tillförsäkra personer som tillhör den nya lagens personkrets och
deras anhöriga tillgång till sådana kvalificerade insatser från flera
kompetensområden som behövs för att underlätta det dagliga livet. Det
rör sig om insatser av rådgivande och allmänt stödjande karaktär, där
medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter av funk-

59

tionshindret beaktas. Insatserna skall ses som komplement till och inte
som ersättning för t.ex. habilitering, rehabilitering och socialtjänst.

Att bli förälder till ett barn med nedsättning av en eller flera funktio-
ner innebär för de flesta en svår psykisk kris. För de allra flesta kom-
mer situationen helt oväntat och många gånger har de inte tidigare
kommit i kontakt med barn som har funktionshinder. Föräldrarna blir
ofta försatta i ett tillstånd av desorientering, med osäkerhet om hur
familjens framtid skall gestalta sig. Situationen kräver en omställning
som griper in i flera livsområden och som många gånger tar lång tid.
Ett tidigt och kvalificerat psykologiskt och praktiskt stöd kan vara av-
görande för föräldrarnas möjlighet att reda upp sin situation och för
deras möjlighet att ge barnet god omvårdnad och trygghet. Behovet av
tidigt insatta och allsidiga åtgärder finns naturligtvis också i de situa-
tioner där skadan eller sjukdomen upptäcks eller inträffar under senare
utvecklingsår. Detsamma gäller då behoven förändras vid tillstånd som
gradvis ger flera eller större funktionshinder. Också syskon till barn
med funktionshinder kan behöva hjälp av specialister i att bearbeta sin
situation och för att få den information som de behöver i olika åldrar.

Stödet till både barn och ungdomar med funktionshinder och till deras
närstående bör syfta till att främja utvecklingen under hela uppväxttiden.
De flesta behöver flera olika typer av insatser för att få sina behov till-
godosedda. Det rör sig om expertstöd där olika aspekter av funktions-
hindret beaktas. Det är respektive huvudman som skall organisera sådan
verksamhet. För egen del anser jag att insatserna så långt möjligt bör
samordnas i en och samma organisation. Det är viktigt både för att
åstadkomma en samlad kompetens i verksamheten och för att familjer
med flerhandikappade barn inte skall behöva vända sig till olika organi-
sationer för att få det samlade behovet av råd och personligt stöd tillgo-
dosett. Det hindrar inte att vissa av de experter som anlitas för att ge
stödet under andra delar av sin tjänstgöring kan arbeta med t.ex. habili-
tering och rehabilitering.

Också vuxna personer med omfattande funktionshinder behöver till-
gång till rådgivning och annat personligt stöd för sin dagliga livsföring.
Utgångspunkten är då den enskildes eget önskemål om insatser. Detta
förutsätter att han får en utförlig och personligt anpassad information
som underlag för sina ställningstaganden. Det gäller inte minst för per-
soner med kommunikationshinder, begåvningsmässigt funktionshinder
och funktionshindrade personer med invandrarbakgrund. Liksom då det
gäller barn och ungdomar bör stödet vara allsidigt och kunna rikta sig
också till anhöriga. Likaså är en långtgående samordning av insatserna
önskvärd, särskilt för personer med mer än ett funktionshinder.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

60

3.2.2 Personlig assistans

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt förslag: En rättighet till biträde av personlig assistent införs
i den nya lagen för svårt funktionshindrade personer som inte har
fyllt 65 år och som kan anses ha behov av insatsen.

Den enskilde skall kunna få insatsen genom att kommunen till-
handahåller assistansen eller genom att den enskilde får ekono-
miskt stöd så att han själv kan vara arbetsgivare för den person-
liga assistenten. Den enskilde skall även kunna använda stödet för
att anlita annan, t.ex. ett kooperativ eller annat fristående organ,
som arbetsgivare.

För personer som bor i eget boende, servicehus/servicebostäder,
eller hos familj eller anhörig införs assistansersättning som ett
statligt bidrag till kostnaden för personlig assistans.

Assistansersättning skall lämnas till personer som har behov av
personlig assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt
mer än 20 timmar per vecka. Uppgiften att handlägga frågor om
assistansersättning skall vila på de allmänna försäkringskassorna.
Frågor om assistansersättning regleras i en särskild lag.

Kommunen skall vara finansiellt ansvarig för personlig assistans
för personer som behöver sådan under högst 20 timmar i veckan,
vid tillfälliga behov och i vissa andra situationer där personlig
assistans kan behövas även om assistansersättning inte går att få.

Handikapputredningens förslag: Rätten till personlig assistans föreslås
att införas i den nya lagen. Den enskilde föreslås att själv kunna vara
arbetsgivare för den personliga assistenten eller att kunna vända sig till
kommunen för att få insatsen. Den enskilde föreslås även kunna anlita
annan, t.ex. ett kooperativ.

För dem som fyllt 16 år och bor i eget boende, servicehus eller hos
familj/anhörig föreslås en ny socialförsäkringsförmån - assistansersätt-
ning - för stödbehov överstigande 20 veckotimmar. För assistansbehov
under dygnsvila och i anslutning till daglig verksamhet skall assistanser-
sättning inte lämnas.

Den som själv vill ordna personlig assistans med kommunens hjälp
eller på annat sätt skall enligt utredningens förslag först vända sig till
kommunen för att därifrån få bidrag för upp till 20 veckotimmar och
därefter till försäkringskassan för överstigande behov.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att endast en huvud-
man bör vara ansvarig för beslut om och administration av personlig
assistans. 43 remissinstanser, varav 13 kommuner och sju handikappor-
ganisationer, anser att det bör vara kommunerna som svarar för den
totala bedömningen av behovet av personlig assistans. 18 remissinstan-
ser framför att det bara bör vara en huvudman som svarar för insatsen,
utan att ange vilken som vore lämplig. Fem remissinstanser anser att
socialförsäkringen bör vara ansvarig för både ekonomi och administra-
tion av verksamheten. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att kommunerna

61

bör vara ansvariga för verksamheten och att socialförsäkringen bör
svara för kostnaderna.

Tolv remissinstanser anser att finansieringen av verksamheten bör ske
via socialförsäkringssystemet medan sju anser att den bör ske genom
statsbidrag till kommunerna. Sju instanser är kritiska till utredningens
förslag om finansiering men anger inga egna förslag.

Många remissinstanser kritiserar den nedre åldergränsen 16 år för rätt
till assistansersättning och många anser att assistansersättning bör utgå
oavsett boendeform.

Skälen for mitt forslag:

Bakgrund

Med personlig assistans avser jag ett personligt utformat stöd som ges i
olika situationer av ett begränsat antal personer. Stödet skall vara knutet
till personen och inte till någon viss verksamhet.

Personlig assistans används inte som begrepp i socialtjänstlagen. Däre-
mot har insatsen i många kommuner vuxit fram som en form av bistånd
enligt 6 § socialtjänstlagen. Assistans kan också ges i form av t.ex.
arbetsbiträde, vårdartjänst till studerande i eftergymnasial utbildning
eller folkhögskola, elevassistans i skolan och som personlig vårdare för
utvecklingsstörda personer.

Den sociala hemhjälpen har i regel sin tyngdpunkt i anslutning till
själva bostaden som hjälp med att handla, laga mat och städa. Social
hemhjälp kan också utgöra en personlig service i vidare bemärkelse,
t.ex. ledsagning.

I förordningen (1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel m.m. finns
bestämmelser om bidrag till arbetsbiträde. Sådant bidrag får lämnas för
arbetsbiträde åt en svårt funktionshindrad person, om funktionshindret
förorsakar utgifter för arbetsbiträde i en utsträckning som väsentligt
överstiger vad som kan anses vara normalt för befattningen eller verk-
samheten.

Vårdartjänst är personlig praktisk hjälp som erbjuds svårt rörelsehind-
rade personer som bedriver eftergymnasial utbildning eller folkhög-
skolestudier för att tillgodose de utökade behov av studieassistans som
uppstår i en studiesituation. Verksamheten finansieras genom stats-
bidrag, som administreras av Nämnden för vårdartjänst. De personer
som ger hjälpen är ofta anställda av kommunen på utbildningsorten eller
av den som anordnar utbildningen.

Elevassistans är en form av personligt stöd inom skolväsendet. Elev-
assistenten är anställd av kommunen och kan vara knuten till en viss
elev, till en klass eller till en skola.

Personlig vårdare är en benämning som kommit att användas för per-
sonligt stöd som ges till utvecklingsstörda personer. Den personlige
vårdaren är en person som under sin arbetstid alltid är med den utveck-
lingsstörde. Den personlige vårdaren är ofta anställd av kommunens
socialtjänst, men kan också vara anställd av landstingets omsorgsnämnd.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

62

Under senare år har flera fristående organisationer med funktionshind- Prop. 1992/93:159
rade medlemmar utvecklat metoder och vunnit erfarenheter av verksam- Bilaga 1
heter med personlig assistans. Allmänna arvsfonden har vid flera till-
fällen lämnat bidrag för att stimulera utvecklingen av dessa verksam-
heter och för att olika modeller för personlig assistans skall kunna prö-
vas. Exempel på sådana verksamheter är de som bedrivs av STIL
(Stockholmskooperativet för Independent Living) och GIL (Göteborgs-
föreningen för Independent Living). Organisationerna anordnar i koope-
rativ form assistenttjänster genom entreprenadavtal med ansvariga kom-
muner. Likaså har DHR under flera år bedrivit ett assistansprojekt med
förstärkt service för svårt rörelsehindrade personer med svåra kom-
munikationshinder. DHR, FUB och NHR bedriver också i samverkan
ett assistansprojekt, som till sin uppläggning i stora delar överensstäm-
mer med den modell som Handikapputredningen har föreslagit för
personlig assistans. DHR har också beviljats medel ur Allmänna arvs-
fonden för att bedriva en försöksverksamhet med syfte att i kooperativ
form administrera assistans för personer som i vuxen ålder förvärvat en
hjärnskada som orsakat både en intellektuell funktionsnedsättning med
kommunikationssvårigheter och ett rörelsehinder. Syftet är bl.a. att
garantera personerna självbestämmande och att förhindra institutionella
mönster i assistanssituationen.

Många människor lever med sådana funktionshinder som leder till
stora beroendeförhållanden till omgivningen. Deras möjligheter till in-
flytande och ansvar är ofta begränsade, liksom deras möjligheter att
skapa sig en självständig tillvaro. Därtill kommer olikheter över landet
beträffande formerna för och omfattningen av det stöd som ges till
funktionshindrade personer. Av Handikapputredningens kartläggnings-
betänkande framgår t.ex. att endast 8 % av de svårt funktionshindrade
personer som erhöll hemtjänst vid en viss tidpunkt kunde bestämma
vem som skulle ge hjälpen. Det framgår också att den enskildes infly-
tande över vem som skall ge hjälpen skiljer sig åt mellan olika orter.

Jag anser mot denna bakgrund att det behövs kraftfulla åtgärder för att
möjliggöra att personer som dagligen är mycket beroende av olika stöd-
insatser får ett reellt inflytande över sin egen livssituation. Personer
som behöver mycket omfattande hjälp eller hjälp av mycket privat
karaktär bör enligt min mening ges ett avgörande inflytande på vem
som skall ge hjälpen. Jag anser också att antalet personer som ger sådan
hjälp skall kunna begränsas och att den enskilde själv skall kunna av-
göra på vilket sätt och i vilka situationer som hjälpen skall ges. Hjälp-
insatsen bör därför vara knuten till den enskilde personen och inte till
olika myndigheter som var för sig ansvarar för vissa insatser. Det är
också enligt min mening viktigt att den enskilde själv ges möjlighet att
överblicka hjälpens omfattning och varaktighet.

Personlig assistans

Jag anser att den nya lagen skall innehålla en rätt till personlig assistans
eller ekonomiskt stöd till sådan assistans.

Som jag nyss framhållit skall den nya lagens insatser vara så utfor-
made att de stärker den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och
oberoende liv. Jag anser att den enskilde kan ges mycket goda möjlig-
heter till självbestämmande och inflytande över sin egen livssituation om
stöd och hjälp kan lämnas i form av personlig assistans och anordnas på
det sätt som den enskilde finner bäst.

Med personlig assistans kan den enskilde ges frihet att själv bestämma
om i vilka situationer och vid vilka tillfällen som hjälpen skall ges. För
vissa personer kan personlig assistans vara en viktig förutsättning för att
de skall kunna arbeta eller studera. Andra behöver ett fåtal medhjälpare
som de känner väl för att kunna göra sig förstådda och för att själva
kunna ta emot information. För många är sådan hjälp som kan ges sam-
lat i olika situationer och verksamheter ett viktigt medel för att undvika
isolering och passivitet och för att kunna delta i både planerade och
spontana aktiviteter. För vissa infektionskänsliga personer är det viktigt
att stödinsatserna ges av bara ett fåtal personer. I vissa situationer av
mycket privat karaktär, t.ex. i samband med den personliga hygienen,
är det angeläget att antalet medhjälpare kan begränsas och att hjälpen
kan ges av en person som den enskilde själv valt och har förtroende
för. Många svårt funktionshindrade personer behöver hjälp med träning
för att uppehålla och förstärka funktionsförmågan. Förutsättningen är
ofta att en eller ett par personer kan instrueras av t.ex. habiliterings-
eller rehabiliteringspersonal i att hjälpa till med träningen.

Assistansen skall vara förbehållen krävande eller i olika avseenden
komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär. Av-
görande bör vara att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara
sin hygien, för att klä sig och klä av sig, för att inta måltider eller för
att kommunicera med andra. Avsikten bör emellertid vara att assistan-
sen därutöver också skall ges i andra situationer där den enskilde be-
höver kvalificerad hjälp och som ingår i det dagliga livet, t.ex. om
personen behöver hjälp för att komma ut i samhället, för att studera, för
att delta i daglig verksamhet eller för att få eller behålla ett arbete.
Personlig assistans bör alltid övervägas som alternativ för barn och
ungdomar till att bo utanför föräldrahemmet och för vuxna till att bo på
en institution. Med personlig assistans kan också möjligheterna förbätt-
ras för personer som bor på vårdhem eller psykiatriska sjukhus att flytta
från institutionerna. Som jag återkommer till längre fram i propositio-
nen bedömer jag att det är omkring 7 000 personer som kommer att
kunna erhålla omfattande insatser i form av personlig assistans.

Det är av statsfinansiella skäl inte möjligt att nu bygga upp ett system
som innebär att rätten till personlig assistans gäller oberoende av den
enskildes ålder. Ett viktigt syfte med personlig assistans bör vara att
åstadkomma villkor för personer med omfattande livslånga eller lång-
variga funktionshinder, som är likvärdiga med andra människors i
motsvarande åldrar. Jag anser därför att rätten till personlig assistans
bör begränsas till personer som inte uppnått allmän pensionsålder, 65
år. För dem som uppnått allmän pensionsålder bör stödet lämnas i form
av andra stödinsatser, t.ex. ledsagning eller kontaktperson enligt den

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

64

nya lagen eller i form av insatser enligt socialtjänstlagen. Jag förutsätter
att övergången från personlig assistans till en annan stödform sker
smidigt och att hänsyn tas till den enskildes önskemål om hur det stöd
som skall ersätta personlig assistans utformas. Det kan ofta vara lämp-
ligt att huvudmannen fortsätter att ge insatser enligt socialtjänstlagen i
former som liknar personlig assistans enligt den nya lagen.

Det är min avsikt att ta initiativ till en överläggning med Svenska
kommunförbundet, för att diskutera frågan om övergången från person-
lig assistans enligt den nya lagen till andra stödformer. Syftet är att
säkra att övergången blir så smidig som möjligt för enskilda funktions-
hindrade. Vidare kommer jag senare att föreslå att handikappreformen
ingående följs upp och utvärderas. I det sammanhanget bör assistans-
reformen uppmärksammas särskilt. En viktig fråga blir att följa hur
övergången från personlig assistans enligt den nya lagen till en annan
stödform fungerar för personer som uppnår pensionsålder.

Då det gäller behov av personlig assistans till barn gör jag följande
bedömning.

Vårdnadshavare till barn med funktionshinder har, liksom andra vård-
nadshavare, ansvar enligt föräldrabalken för barnets personliga för-
hållanden och skall se till att barnets behov blir tillgodosedda. Vård-
nadshavaren skall också svara för att barnet får den tillsyn som behövs
med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter.

Allmänt kan sägas att föräldrar till barn med funktionshinder ofta gör
betydligt större insatser för sina barn än föräldrar till barn utan funk-
tionshinder. I sammanhanget noterar jag att vårdbidraget fr.o.m. den
1 juli 1992 har förbättrats avsevärt, framför allt för barn med omfattan-
de funktionshinder (prop. 1991/92:106, bet. 1991/92:SfU8, rskr.
1991/92:232).

Barn med funktionshinder har ofta särskilda behov av stöd i barnom-
sorg, skola och under fritid. Om barnets behov av särskilt stöd i t.ex.
förskola och skola inte tillgodoses inom ramen för den ordinarie verk-
samheten, bör det vara huvudmannens uppgift att se till att resurser
tillförs verksamheten med hänsyn till barnets behov. Det kan t.ex. inne-
bära att personaltätheten höjs eller att verksamheten tillförs special-
pedagogiskt stöd. En annan åtgärd kan vara elevassistans. Skolpliktiga
barn över 12 år som tillhör den nya lagens personkrets skall också ges
en rätt till korttidstillsyn före och efter skoldagen, under lovdagar m.m.
Behov av avlösning för föräldrar bör kunna erhållas i form av avlösar-
service och korttidsvistelse enligt den nya lagen.

Det finns emellertid en grupp barn som är mycket vårdkrävande och
för vilka föräldraansvaret i kombination med t.ex. avlösarservice, barn-
omsorg och skola inte räcker till. Genom en enkätundersökning år 1989
till landets barnkliniker har Socialstyrelsen kartlagt omfattningen av
barn och ungdomar med omfattande funktionshinder och komplicerade
omvårdnadsbehov som vistas långa tider på sjukhus. I enkätsvaren redo-
visades att 210 barn på grund av fl erhandikapp vårdas långa tider eller
med täta återkommande intervall vid olika bamintensivvårds- eller barn-
medicinska klinker, alternativt vårdas i hemmet med hjälp av betydande
apparatresurser och personalinsatser.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

65

Jag anser att personlig assistans kan vara av grundläggande betydelse
för barn som har omfattande omvårdnadsbehov under hela dygnet eller
stor del av dygnet och som på grund av t.ex. hjärnskada, genetisk skada
eller sjukdom har flera funktionshinder samtidigt. Sådana funktionshin-
der kan vara någon eller flera kombinationer av t.ex. rörelsehinder,
utvecklingsstörning, synskada, hörselskada, epilepsi, andningsproblem,
hjärtsjukdom eller extrem infektionskänslighet.

Personlig assistans som ges till ett barn ingriper i hög grad i hela
familjens livssituation. Det är därför väsentligt att assistansen anpassas
till varje familjs individuella behov och att barnets vårdnadshavare ges
ett avgörande inflytande över hur stödet till barnet utformas. Syftet med
assistansen är ofta att tillgodose föräldrarnas behov av avlösning i om-
vårdnaden eller att ge familjen möjlighet att genomföra sådana ak-
tiviteter som barnet inte deltar i. Trots detta bör även en vårdnads-
havare till barnet kunna vara personlig assistent, om assistansen kan
anses gå utöver vad föräldraansvaret omfattar och det är frågan om
situationer där förutsättningar för personlig assistans föreligger.

En försäkrad förälder har för vård av barn som inte fyllt 16 år rätt till
vårdbidrag om barnet på grund av sjukdom, utvecklingsstörning eller
annat funktionshinder under minst sex månader är i behov av särskild
tillsyn eller vård. Alltefter tillsyns- och vårdbehovets omfattning utges
vårdbidrag med helt, tre fjärdedels, halvt eller en fjärdedels belopp.
Viss del av vårdbidraget kan utges som ersättning för merkostnader.
Om barnet får personlig assistans kan detta givetvis påverka rätten till
vårdbidrag, framför allt vad avser vårdbidragets storlek.

Efter lagrådsgranskningen har frågan uppkommit om hur funktions-
hindrade föräldrar till små barn skall få behövlig hjälp med att sköta sitt
barn. Under den första tiden i ett barns liv är är barnet känslomässigt
och praktiskt totalt beroende av någon vuxen oftast en förälder. Först
gradvis kan barnet utveckla en uppfattning om sig självt och relatera till
andra personer. Det är därför viktigt för barnets utveckling att det under
denna tid kan få sina grundläggande behov tillgodosedda av bara ett
fåtal vuxna personer. Om någon av föräldrarna har personlig assistent
är det enligt min mening naturligt att assistenten, om han eller hon är
lämpad därtill, under barnets första tid även hjälper föräldern med den
omvårdnad av barnet som han eller hon inte kan ge själv. Det skall
givetvis inte utesluta att barnet kan ha behov av andra eller ytterligare
insatser. Det är stödets karaktär av en nära personlig relation som bör
vara avgörande för om insatsen skall ges av förälderns personliga assis-
tent eller på annat sätt. Det går inte att närmare specificera när ett barn
når en sådan mognad att det kan klara nära relationer utanför en be-
gränsad krets. Bedömningen av hur länge viss omvårdnad av barnet bör
anses ingå i förälderns personliga assistans måste göras i varje enskilt
fall.

Även funktionshindrade föräldrar som inte har personlig assistent kan
behöva praktisk hjälp med att ta hand om sitt barn. I dessa fall bör det
vara en uppgift för kommunerna att inom ramen för sin socialtjänst
stödja familjerna. Enligt socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

66

att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden, i
nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och
sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver. Det är naturligtvis angeläget att
personlig hjälp som ges till både barnet och föräldern samordnas på ett
lämpligt sätt.

Jag vill i detta sammanhang mer allmänt beröra frågan om funktions-
hindrade föräldrar och deras situation. Det är självfallet viktigt att för-
äldrar med funktionshinder ges stöd och hjälp i olika former så att de
kan fungera i föräldrarollen. Enligt min uppfattning har frågan om
situationen för funktionshindrade föräldrar hittills uppmärksammats i allt
för liten utsträckning. Det är angeläget att kunskapen om funktions-
hindrade föräldrars situation och behov av samhällsstöd utvecklas. Jag
avser därför att senare återkomma till regeringen med förslag om ett
särskilt initiativ i frågan, med syfte att öka kunskapen inom området.

Jag har nyss redovisat att ett individuellt utformat stöd redan nu ges
till enskilda av olika huvudmän och i olika situationer. Genom att för-
bättra möjligheterna att få assistans som knyts till personen och inte till
en viss verksamhet, ökar möjligheterna att samordna det personliga
stödet. Därigenom kan behov av andra slags stödinsatser minska. Där-
emot kommer andra former av assistans att behövas även i fortsätt-
ningen för dem som inte har rätt till eller inte önskar personlig assi-
stans, eller i situationer där andra lösningar än personlig assistans av
andra skäl bör väljas.

Avsikten är inte att den personlige assistenten skall ersätta personal
som behövs för att bedriva en verksamhet, t.ex. barnomsorg, skola eller
daglig verksamhet. Jag vill i sammanhanget understryka att det är den
enskildes personliga behov av stöd och hjälp som skall tillgodoses
genom personlig assistans.

Vårdartjänst för svårt rörelsehindrade personer som studerar vid folk-
högskolor och i eftergymnasial utbildning kan organiseras på olika sätt
beroende på den studerandes behov och på de lokala förutsättningarna.
I vissa fall kan personlig assistans komma att ersätta det stöd som idag
ges i form av vårdartjänst. Många gånger är emellertid vårdartjänst en
integrerad del av utbildningsanordnarens verksamhet och på vissa
studieorter finns en organisation för vårdartjänst uppbyggd. I sådana
situtioner är i allmänhet vårdartjänst den form av personligt stöd som
bör väljas. Vårdartjänst kommer också att behövas för svårt rörelse-
hindrade elever som inte är berättigade till personlig assistans eller
assistansersättning men som ändå behöver ett personligt utformat stöd i
studiesituationen.

Den som har till uppgift att vara personlig assistent kommer att etable-
ra en mycket nära personlig relation till den som får hjälp. Den person
som får hjälpen kan i sin tur komma i ett starkt beroendeförhållande till
den personlige assistenten. Både enskildas och familjemedlemmars be-
hov av integritet måste enligt min mening uppmärksammas och respek-
teras. För att säkerställa den enskildes inflytande över insatsen och för-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

67

stärka valfriheten anser jag att den enskilde skall kunna välja mellan att
få insatsen genom kommunens försorg eller att få ett ekonomiskt bidrag
för att själv anställa assistenten eller för att anlita någon annan - t.ex.
ett kooperativ eller annat fristående organ - som arbetsgivare. Bidraget
bör då beviljas i sådan omfattning att den enskildes hela behov av per-
sonlig assistans kan tillgodoses.

Assistansersättning

Handikapputredningen föreslår en administrativ konstruktion av person-
lig assistans som innebär ett delat ekonomiskt ansvar mellan kommuner-
na och socialförsäkringen. Kommunerna föreslås av utredningen att vara
kostnadsansvariga för stödbehov upp till 20 veckotimmar och socialför-
säkringen föreslås träda in för tid därutöver. Ett viktigt syfte med för-
delningen är att avlasta enskilda kommuner höga kostnader och att
tilldelning av mer omfattande stöd i form av personlig assistans inte
skall vara beroende av kommunalekonomiska prioriteringar.

Många remissinstanser är emellertid kritiska till den lösning som
utredningen föreslår. Förslaget framstår som krångligt och flera remiss-
instanser pekar på problem med två beslutsmyndigheter och skilda
besvärsregler för kommunens respektive försäkringskassans beslut. Ett
flertal handikapporganisationer framhåller vikten av ett sammanhållet
centralt kostnadsansvar.

Även jag anser att utredningens förslag i denna del är alltför kompli-
cerat. Likaså finner jag konstruktionen med olika besvärsordningar som
otillfredsställande.

Jag kommer senare att föreslå att kommunerna skall vara huvudmän
för merparten av insatserna enligt den nya lagen. I kommunerna finns i
regel också kompetens och praktisk erfarenhet av vårdbehovsbedöm-
ningar och av att tillhandahålla olika former av kvalificerade stödinsat-
ser. Det skulle därför kunna te sig naturligt att kommunerna gavs ett
sammanhållet organisatoriskt och finansiellt ansvar för att tillgodose
enskildas behov av personlig assistans.

Kostnaderna för personlig assistans kan emellertid i vissa fall uppgå
till mycket stora belopp. I vissa kommuner kan det finnas bara några få
personer med omfattande behov av personlig assistans medan det i
andra kommuner av motsvarande storlek kan finnas flera personer som
behöver sådan hjälp. Kommunernas ekonomi kan i de senare fallen på-
verka benägenheten att ge insatsen. Särskilt för små kommuner kan
stora problem uppstå om det finns flera personer som har omfattande
behov av personlig assistans. Jag anser därför att det bör tillskapas ett
finansieringssystem som innebär att staten avlastar kommunerna kost-
nader för mer omfattande insatser i form av personlig assistans.

Jag bedömer att staten bör åta sig hela kostnadsansvaret för personlig
assistans i situationer då behovet av assistans för den dagliga livs-
föringen för en person överstiger i genomsnitt 20 timmar per vecka.
Det statliga stödet bör enligt min mening lämnas till den enskilde i form
av bidrag, i det följande benämnt assistansersättning. Ersättningen skall
omfatta kostnader från första timmen.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

68

Jag finner det lämpligt att det är Riksförsäkringsverket och de allmän-
na försäkringskassorna som handhar frågorna om den statliga assistans-
ersättningen. Enligt min bedömning har försäkringskassorna både kom-
petens och erfarenhet av frågor om individuella stöd- och hjälpbehov.
Genom handläggning av bl.a. ärenden om handikappersättning, vård-
bidrag, bilstöd och förtidspension har försäkringskassorna stor erfaren-
het av att bedöma frågor om stöd av olika slag till personer med funk-
tionshinder. De allmänna försäkringskassorna är också de myndigheter
som utbetalar dessa förmåner.

Det bör vara den försäkringskassa hos vilken den enskilde är inskriven
som skall handha frågor om assistansersättning. Om han inte fyllt 16 år
bör det vara den försäkringskassa som han skulle varit inskriven hos
som han skall vända sig till.

Försäkringskassans roll skall dock inte vara att faktiskt ge omsorg
eller stöd och inte heller att fungera som arbetsgivare för personliga
assistenter. Beslut om rätt till assistansersättning bör fattas av socialför-
säkringsnämnden vid försäkringskassan. Beslutanderätten bör således
inte läggas på en enskild tjänsteman. Överklaganden över socialförsäk-
ringsnämndens beslut bör ske till länsrätten, kammarrätten och slutligen
Försäkringsöverdomstolen i enlighet med den besvärsordning som gäller
på socialförsäkringsområdet.

Med assistansersättningen skall den enskilde själv kunna anställa den
personlige assistenten eller mot ersättning anlita kommunen eller annat
organ som arbetsgivare för assistenten. Avsikten är att assistansersätt-
ningen skall användas till assistentens eller assistenternas lönekostnader
eller till de avgifter som kommunen eller någon annan som svarar för
insatsen debiterar.

En enskild person bör själv kunna vända sig till försäkringskassan som
sökande av assistansersättning. Om en person begär biträde av personlig
assistent eller ekonomiskt stöd till personlig assistans av en kommun
och kan antas ha rätt till assistansersättning, skall kommunen anmäla
detta till försäkringskassan, som skall ta upp frågan om assistansersätt-
ning. Det innebär att en kommun skall kunna få sina kostnader för
personlig assistans täckta, även om den enskilde inte själv begär assi-
stansersättning.

I regel bör de personer som erhåller assistansersättning och som själva
vill ta hand om ersättningen kunna göra detta. Assistansersättning kan
emellertid uppgå till avsevärda belopp. Jag anser därför att försäkrings-
kassan bör ges en befogenhet att utbetala assistansersättningen till någon
annan än den berörde, t.ex. en kommunal nämnd eller en närstående
person, för att användas till personlig assistans åt den ersättningsberät-
tigade. Exempel på sådana situationer kan vara att den enskilde under
längre tid missbrukat beroendeframkallande medel eller på grund av
sjukdom inte bedöms att själv kunna ta hand om assistansersättningen.
En sådan regel finns i 16 kap 12 § AFL.

Jag anser också att försäkringskassan skall kunna besluta om återbetal-
ning av assistansersättning om en person på grund av oriktiga uppgifter
obehörigen erhållit ersättning eller erhållit ett för högt belopp.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

69

Vidare anser jag att rätten till assistansersättning bör omprövas vartan-
nat år eller då förhållandena för den enskilde väsentligen ändrats på
sådant sätt att rätten till ersättning påverkas.

Som jag nyss framhöll skall rätten till assistansersättning gälla per-
soner som omfattas av den nya lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade och som behöver omfattande personlig assistans för
sin dagliga livsföring. Handikapputredningen föreslår emellertid att
vissa ytterligare begränsningar skall gälla för rätten till assistansersätt-
ning. Utredningen föreslår att behov av stöd under dygnsvila och i
samband med kommunal sysselsättning inte skall täckas med assistanser-
sättning och inte heller utges till personer som bor på institution och i
gruppbostad. Utredningen föreslår vidare att barn under 16 år inte skall
ha rätt till assistansersättning och inte heller personer som är över 65 år
och som inte tidigare har assistansersättning.

Jag anser emellertid att assistansersättning måste kunna lämnas även
under dygnsvila, om den hjälp som behövs är av mycket privat karaktär
och därför bör ges av en person som den enskilde valt och har förtroen-
de för.

Likaså anser jag att assistansersättning skall kunna lämnas även under
tid då den enskilde deltar i kommunalt anordnad daglig verksamhet.
Assistansersättning skall dock inte ersätta den personal som skall finnas
för att den enskilde skall kunna tillgodogöra sig verksamheten. Däremot
bör ersättning kunna lämnas om den enskilde av andra skäl bedöms
behöva hjälp av en bestämd person, t.ex. för att kommunicera med
andra eller för att den enskilde behöver omfattande och tidskrävande
hjälp i samband med t.ex. måltider och toalettbesök. Likaså bör assis-
tansersättning kunna lämnas om en person kan antas att på grund av
funktionshindret ofta behöva utebli från verksamheten och behöva per-
sonlig assistans både i anslutning till verksamheten och i hemmet, vid
sjukhusbesök etc.

Som jag tidigare redovisat ser jag inte skäl att utesluta barn under 16
år från rätten till personlig assistans. Till skillnad från utredningen anser
jag att också assistansersättning skall kunna lämnas till barn under 16 år
som har särskilt omfattande omvårdnadsbehov.

Liksom Handikapputredningen bedömer jag emellertid att assistanser-
sättning inte bör lämnas för stödbehov på institution, i bostad med sär-
skild service för barn och ungdom eller gruppbostad, där anställd perso-
nal förutsätts tillgodose behov av stöd och omvårdnad. Jag har tidigare
föreslagit att rätten till personlig assistans bör förbehållas personer som
inte uppnått pensionsålder.

Avsikten är vidare att assistansersättningen bara skall täcka stadigva-
rande behov. Om behov tillfälligt uppstår av en utökning av assistans-
insatserna, t.ex. för att en person behöver särskild hjälp under en
semesterresa, bör behovet av utökad assistans prövas av kommunen
inom ramen för den nya lagen om stöd och service till vissa funktions-
hindrade.

Försäkringskassan skall beräkna hur många timmar i veckan som den
funktionshindrade i genomsnitt behöver personlig assistans. Assistanser-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

70

sättning utges därefter för varje månad för den assistans som erhållits
inom ramen för detta behov. Ersättningen bör i princip basera sig på
lönekostnader för assistenten eller på de avgifter - motsvarande i prin-
cip assistentens lönekostnader - som kommunen eller någon annan som
svarar för insatsen debiterar. Med lönekostnader avser jag främst lön
till assistenten samt sociala avgifter och semesterersättning. Därtill bör
även administrationskostnader i viss omfattning beaktas. Det är natur-
ligtvis viktigt att det tillskapas rutiner för utbetalning av assistansersätt-
ning som är enkla och smidiga. I de fall den enskilde själv är arbets-
givare för assistenten måste ersättning givetvis betalas ut så att han eller
hon kan avlöna assistenten och klara övriga omkostnader utan att själv
ligga ute med pengar.

Handikapputredningen uppskattar kostnaden per utförd assistenttimme
till 120 kronor. Flera brukarkooperativ för personlig assistans, bl.a.
STIL och GIL, samt DHR och FUB anser emellertid att utredningens
kostnadsberäkningar är för låga. STIL m.fl. och DHR pekar bl.a. på att
en rad uppgifter som följer med arbetsgivaransvaret kommer att påverka
assistanskostnaden och föreslår att assistansersättningen skall vara 175
kronor per timme. FUB framför att assistenterna måste ha en lön som
motsvarar de kvalifikationer som behövs för uppgiften samt påpekar att
en ganska stor del av assistenternas arbetstid kommer att vara förlagd
till helger och kvällar.

Assistansersättningen måste självklart kunna täcka de verkliga kost-
naderna som den enskilde har för sin assistans. Ersättningen bör därför
utges med ett belopp som motsvarar hela kostnaden för assistansen inom
ramen för beviljade timmar, dock med ett högsta belopp per timme.

Då det gäller beräkningen av assistentens lönekostnad, anser jag lik-
som Handikapputredningen att utgångspunkten bör vara vårdbiträdeslön.
Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts av kostnader för administ-
ration m.m., anser jag att utredningens beräkning av assistanskostnad
per timme är för låg. Jag bedömer att assistansersättningen bör uppgå
till ca 170 kr per timme i 1992 års kostnadsläge. Ett högsta belopp per
timme bör fastställas varje år av regeringen efter förslag av Riksförsäk-
ringsverket. Riksförsäkringsverket bör härvid samråda med Svenska
kommunförbundet.

Den som före 65 års ålder fått sin funktionsförmåga nedsatt i viss om-
fattning har rätt till handikappersättning från den allmänna försäkringen.
Alltefter hjälpbehovets omfattning och merutgiftemas storlek utgör
handikappersättningen 36, 53 eller 69 % av basbeloppet. Det behov av
hjälp av en assistent som en funktionshindrad person har i den dagliga
livsföringen beaktas vid bedömningen av hjälpbehovets omfattning. Den
som är så funktionshindrad att han är berättigad till assistansersättning
har sannolikt även andra merutgifter på grund av sitt funktionshinder.
Även om man vid prövning av handikappersättningens storlek skulle
bortse från hjälpbehov som givit rätt till assistansersättning, torde det
således i många fall ändå ge underlag för fortsatt handikappersättning på
någon nivå. Den uppföljning av reformen som skall ske bör även avse
effekterna i detta hänseende.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

71

Jag behandlar frågan om kostnadseffekter av personlig assistans i det Prop. 1992/93:159
följande (avsnitt 11). Med hänsyn till att assistansersättning är en stöd- Bilaga 1
form som inte funnits tidigare och som innebär både merkostnader och
omfördelning av kostnader mellan olika huvudmän, är det angeläget att
Riksförsäkringsverket genom sin tillsynsverksamhet noga följer utveck-
lingen.

Assistansersättningen och förordning (EEG) nr 1408/71

Det finns skäl att anta att assistansersättningen faller in under de förmå-
ner som kommer att omfattas av lagen (1992:1776) om samordning av
systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet (prop. 1991/92:170 bil. 4.1 bet. 1992/93:
Eul, rskr. 1992/93:18), genom vilken EG:s regler om social trygghet
inkorporeras i den svenska lagstiftningen. Lagen avses träda i kraft i
samband med EES-avtalet.

Om ersättningen således faller in under tillämpningsområdet för för-
ordning (EEG) nr 1408/71, är den enligt min mening att anse som en
"vårdförmån" och inte som en kontantförmån vid invaliditet enligt ar-
tikel 10 i förordningen. Det innebär att det inte blir möjligt att med stöd
av artikel 10 begära utbetalning till annat EES-land. Ersättningen är
nämligen konstruerad som en kostnadsersättning för särskilda vårdkost-
nader. Om den enskilde på grund av sitt funktionshinder har kostnader
för personlig assistans kan han efter behovsprövning få ersättning för
det. Behovsprövningen görs visserligen i förhand, men ersättningen
lämnas först efter att kostnader uppvisats.

Härvid är dock att märka att ersättningen kan komma att utges till
personer bosatta utanför Sverige om de arbetar i Sverige och därför
enligt bestämmelserna i förordningens Avdelning II Bestämmande av
tillämplig lagstiftning skall omfattas av den svenska lagstiftningen om
social trygghet i dess helhet oavsett bosättningsland.

Under alla omständigheter är assistansersättningen en sådan särskild
förmån som uteslutande är avsedd att skydda personer med funktions-
hinder. Om ersättningen trots allt inte betraktas som en vårdförmån, bör
den kunna förtecknas i bilaga 2 A till EG-förordningen enligt artikel 4.2
a i den lydelse som numera gäller inom EG och som kan väntas bli
gällande även för EES någon gång under år 1993. Härigenom skulle
export av ersättningen kunna undvikas även för det fall denna är att
betrakta som en kontantförmån vid invaliditet.

Kommunens ansvar och uppgifter

Ett syfte med reformen är att kommunerna genom det statliga stödet
skall ges avlastning för höga kostnader som kan uppstå när behovet av
personlig assistans är omfattande och att bedömningar av omfattningen
av enskildas behov av personlig assistans inte skall behöva ställas i rela-
tion till enskilda kommuners ekonomi. Kommunen bör dock genom den
nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade ges ett basan-

72

svar för insatsen. Med kommunens basansvar avser jag bl.a. att denna
alltid skall stå beredd att ombesörja tillhandahållande av personlig assis-
tans eller att ge ekonomiskt bidrag för att enskilda skall kunna ordna
insatsen på annat sätt än genom kommunen om denna beräknas under-
stiga genomsnittligt 20 veckotimmar.

Kommunen skall vidare vara skyldig att på den enskildes begäran
anordna assistans, även i de fall den enskilde erhållit assistansersättning
av försäkringskassan. Kommunen får då ta ut en avgift, dock inte högre
än vad den enskilde kan erhålla i assistansersättning av försäkrings-
kassan enligt den föreslagna lagen om assistansersättning. Som jag
redan sagt, skall kommunen hos försäkringskassan göra anmälan om en
person kan antas ha rätt till assistansersättning. Vidare skall kommunen
ansvara för behov av assistans som tillfälligt uppstår utöver vad som
beräknats som assistansersättning, t.ex. under en semesterresa.

Då den enskilde ordnar assistansen på annat sätt än genom kommunen
är det den enskilde själv, eller annan som åtagit sig att anställa assisten-
ten, som är arbetsgivare. Jag vill framhålla att det med arbetsgivarrollen
följer en hel del skyldigheter i olika avseenden. Skyldighet finns t.ex.
att göra avdrag för preliminärskatt och att betala in arbetsgivaravgifter.
Andra områden som blir aktuella är arbetsmiljöfrågor, semester och
ledigheter såsom ledighet för vård av barn etc. Andra regler är de i
samband med uppsägning m.m. enligt lagen (1982:80) om anställnings-
skydd. Enskilda personer som själva anställer sin assistent kan ha svå-
righeter att klara alla uppgifter som ingår i arbetsgivarrollen. Jag finner
det angeläget att kommunen på den enskildes begäran är behjälplig och
ger råd och stöd i dessa frågor. Det måste emellertid understrykas att
det är den enskilde som själv väljer om han eller hon skall vara arbets-
givare för assistenten och därmed också vara självständigt ansvarig för
förhållandet.

Om en fristående organisation åtagit sig arbetsgivaransvaret, bör
denna också fullgöra de åtaganden som i olika avseenden följer med
arbetsgivaransvaret.

Det kan vidare inträffa att assistenten tillfälligtvis inte kan utföra arbe-
tet på grund av sjukdom eller av annan orsak. I en sådan situation är
emellertid kommunen genom den nya lagen skyldig att på den enskildes
begäran gripa in.

Det kan vara svårare att lösa situationen om den enskilde av någon an-
ledning inte kan ta emot assistansen, t.ex. för att han själv blivit inlagd
på sjukhus. Om avbrottet i assistansen är varaktigt och den enskilde
själv har anställt assistenten kan det bli aktuellt att ompröva assistanser-
sättningen eller det ekonomiska stödet till assistansen. Har kommunen
anställt assistenten får givetvis kommunen tills vidare anvisa andra ar-
betsuppgifter åt assistenten.

Att vara personlig assistent är ett arbete som ställer stora krav på
yrkeskunskap och engagemang för uppgiften liksom på personlig mog-
nad. Liksom andra yrkesgrupper behöver en personlig assistent ges
möjlighet att utvecklas i sitt arbete och att få träffa andra med mot-
svarande arbetsuppgifter. Jag räknar med att brukarkooperativen själva

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

73

svarar för fortbildning och handledning av de assistenter som engage-
rats. Jag finner det angeläget att kommunerna i sin fortbildnings- eller
handledningsverksamhet ger personliga assistenter som inte får fortbild-
ning eller handledning på annat sätt möjlighet att eventuellt mot viss
ersättning delta, oavsett på vilket sätt de är rekryterade eller vem som
är den formelle arbetsgivaren.

3.2.3 Ledsagarservice

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt förslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall ha
rätt till ledsagarservice.

Handikapputredningens förslag: Handikapputredningen föreslår att den
nya lagens personkrets skall ges tidsbunden hemtjänst enligt denna lag.
Tidsbunden hemtjänst skall även omfatta ledsagarservice.

Remissinstanserna: Gotlands och Varbergs kommuner ifrågasätter att
hemtjänst skall kunna ges genom två lagar. Stockholms kommun anser
att förslaget om särskiljande av hemtjänst och personlig assistans för-
svårar möjligheten till individuella lösningar.

Kommunförbundets länsavdelning i Göteborgs- och Bohus län liksom
FUB ifrågasätter begreppet ”tidsbunden" hemtjänst. FUB anser att
rätten till ledsagarservice skall ingå i lagtexten. Också Örebro läns
landsting anser att rätten till ledsagarservice skall preciseras i den nya
lagen.

Skälen för mitt förslag: Hjälp i hemmet är en verksamhet som regle-
ras i socialtjänstlagen som en uppgift för socialtjänsten. Handikapput-
redningen har inte heller utvecklat några motiv för att hemtjänst skall
vara reglerad i den nya lagen. För egen del finner jag inte skäl att
föreslå hemtjänst som en särskild insats enligt den nya lagen.

Ledsagarservice är en stödform som ursprungligen utvecklades för
synskadade personer, men som senare kommit även andra grupper av
funktionshindrade till del. I regel är det hemtjänsten som svarar för
ledsagarservicen.

Till skillnad från mer traditionella uppgifter inom hemtjänsten är led-
sagarservice ännu en relativt outvecklad stödform. Av Handikapputred-
ningens kartläggning framgår också att tillgången till och formerna för
servicen varierar kraftigt över landet.

Ledsagarservice är enligt min mening en betydelsefull verksamhet som
kan underlätta för personer med omfattande funktionshinder att delta i
samhällslivet. Ledsagning bör vara en uppgift som ingår i personlig
assistans för dem som har sådant stöd. Jag anser emellertid att ledsagar-
service bör urskiljas som en särskild insats enligt den nya lagen. Servi-
cen bör erbjudas personer som tillhör lagens personkrets men inte har
personlig assistans, för att t.ex. besöka vänner, delta i fritidsaktiviteter
eller i kulturlivet eller för att bara promenera. Insatsen bör ha karak-
tären av personlig service och anpassas efter de individuella behoven.

74

3.2.4 Biträde av kontaktperson

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt forslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall ha
rätt till kontaktperson.

Kontaktpersonen skall kunna ge råd till den enskilde i situatio-
ner som inte är av komplicerad natur. En viktig uppgift bör vara
att hjälpa till att bryta den enskildes isolering genom samvaro och
hjälp till fritidsverksamhet.

Handikapputredningens förslag: En kontaktperson skall vara en med-
människa som kan ersätta eller komplettera kontakten med anhöriga.
Utredningen föreslår också att kontaktpersonen skall kunna åläggas
vissa uppgifter av samordningskaraktär.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig delar utred-
ningens bedömning om kontaktpersonens betydelse.

Några remissinstanser ifrågasätter dock om det är lämpligt att lagstifta
om en rättighet som förutsätter ideella krafters medverkan.

Socialstyrelsen, flera kommuner och handikapporganisationer m.fl.
ifrågasätter utredningens förslag om att vissa samordningsuppgifter skall
kunna åläggas kontaktpersonen. FA och Föreningen psykologer inom
omsorgsverksamheten (POMS) framhåller betydelsen av utbildning och
handledning för kontaktpersonerna.

Skälen för mitt förslag: Utvecklingsstörda personer har enligt om-
sorgslagen rätt till stöd av en särskild kontaktperson. Avsikten är främst
att tillgodose behovet av en medmänniska när anhörigkontakt saknas
eller behöver kompletteras.

Kontaktperson kan också utses med stöd av socialtjänstlagen. Upp-
giften är då att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga ange-
lägenheter.

Många personer med funktionshinder har få kontakter vid sidan av
sina anhöriga. Människor med funktionshinder bor också ensamma i
mycket större utsträckning än andra. Många saknar gemenskapen med
andra människor i arbetslivet och i fritidssammanhang.

Jag anser att personer med funktionshinder som omfattas av den nya
lagen skall kunna erbjudas ett personligt stöd i form av kontaktperson
för att underlätta ett självständigt liv i samhället. Stödet bör också kun-
na ges av en hel familj, s.k. stödfamilj.

Kommunens roll bör huvudsakligen vara att förmedla kontaktpersoner
och att aktivt arbeta för att människor engagerar sig som kontaktperso-
ner.

Kontaktpersonen bör vara en person som ställer sig till förfogande
som medmänniska för en person med funktionshinder som behöver
hjälp för att komma i kontakt med andra människor och för att komma
ut i samhället. Ungdomar med funktionshinder som vill delta i olika
aktiviteter tillsammans med andra ungdomar behöver ofta någon som
följer med dem dit och därifrån och någon att vara tillsammans med
under tiden aktiviteten pågår. Andra kan behöva en intresserad person

75

eller en familj att regelbundet prata och umgås med. De som bor på
vårdhem behöver ofta hjälp för att få kontakter utanför vårdhemmet.

Handikapputredningen föreslår att kontaktpersonen skall kunna biträda
den enskilde i bl.a. samordningsfrågor mellan olika organ och själv
kunna ta kontakter för att hjälpa den enskilde. Utredningen tänker sig
också att kontaktpersonen skall kunna vara en befattningshavare hos
kommun eller landsting.

Jag anser att utredningens förslag om vidgade uppgifter för kontakt-
personen medför en oklarhet i rollfördelningen mellan gode män, för-
valtare och kontaktpersoner. Förslagen innebär också en nedtoning av
kontaktpersonens roll som medmänniska och stöd till vardagliga sociala
kontakter och aktiviteter. Därtill kommer att en vidgad roll för kontakt-
personen i förhållande till vad som gäller enligt socialtjänstlagen och
omsorgslagen kan försvåra rekryteringen, genom att uppgiften ses som
alltför betungande och ansvarskrävande.

Insatsen bör enligt min mening ses som ett icke-professionellt stöd
som ges av en person med stort engagemang och intresse för andra
människor. Det bör inte ställas krav på någon särskild yrkeskompetens
på kontaktpersonen. Det utesluter självfallet inte att kontaktpersonens
insats ibland kan utgöra ett komplement till det professionella arbetet.

Den enskildes eget val av person bör vara avgörande för vem som
skall utses som kontaktperson. Någon särskild form för uppdraget bör
inte finnas. Det bör t.ex. inte ställas krav på att kontaktpersonen skall
rapportera till huvudmannen om uppdraget. Däremot kan kontaktperso-
nen behöva stöd av huvudmannen i olika situationer samt viss utbildning
inför uppdraget. I sådana sammanhang bör diskussioner om uppdraget i
möjligaste mån hållas på ett generellt plan och inte ägnas åt beskriv-
ningar eller frågeställningar kring en enskild person.

3.2.5 Avlösarservice i hemmet

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt forslag: Avlösarservice skall vara en rättighet enligt den nya
lagen.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: Med avlösarservice avses vanligen avlösning i
det egna hemmet, dvs. att en person tillfälligt övertar omvårdnaden från
anhöriga eller andra närstående. Avlösning i hemmet sker inom ramen
för socialtjänstlagen.

Föräldrar till funktionshindrade barn behöver ofta hjälp med avlösning
för att kunna koppla av eller för att genomföra aktiviteter som barnet
inte deltar i. Likaså kan avlösning vara en förutsättning för att föräld-
rarna skall kunna ägna sig åt det funktionshindrade barnets syskon eller
för att kunna resa bort.

76

Jag skall strax lämna förslag som syftar till att underlätta föräldrars
deltagande i utbildning och medverkan i behandling utan att barnet
följer med. Tillgång till avlösning kan vara en förutsättning för att
föräldrar skall kunna medverka i sådana aktiviteter.

Många vuxna personer med funktionshinder bor hos sina föräldrar och
vårdas av anhöriga. De anhöriga gör ofta stora och tunga vårdinsatser
och behöver avlösning från uppgiften för att vila eller för att genomföra
egna aktiviteter.

Mot denna bakgrund anser jag att avlösarservice skall vara en stöd-
form som regleras i den nya lagen. Avlösning bör kunna ges både som
en regelbunden insats och i situationer som inte kan förutses. Jag anser
att den bör vara tillgänglig under dagtid, kvällar och nätter samt under
helger.

3.2.6 Korttidsvistelse utanför det egna hemmet

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt förslag: Personer som omfattas av den nya lagen skall ge-
nom korttidsvistelse erbjudas miljöombyte och rekreation. An-
höriga eller familjehemsföräldrar skall få avlösning i omvårdnads-
arbetet.

Korttidsvistelse skall kunna anordnas i korttidshem, i en annan
familj eller på något annat sätt.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag.
Skälen for mitt förslag: Korttidsvistelse innebär att en funktionshind-
rad person tillfälligt under en kortare eller längre tid vistas på ett kort-
tidshem, hos en familj eller deltar i en lägerverksamhet. Korttidsvistelse
utanför det egna hemmet är en särskild omsorg enligt omsorgslagen.

Jag har i det föregående föreslagit att avlösarservice i det egna hem-
met skall vara en stödform som regleras i den nya lagen. Jag anser att
också rätten till korttidsvistelse utanför det egna hemmet skall regleras
i lagen och delvis kunna utgöra ett alternativ till avlösarservice. I valet
mellan de bägge avlösningsformema måste givetvis den enskildes och
de anhörigas önskemål tillmätas största betydelse.

Genom korttidsvistelse skall anhöriga kunna ges avlösning och utrym-
me för avkoppling. För den funktionshindrade personen kan korttids-
vistelsen både tillgodose behov av miljöombyte och rekreation och ge
möjlighet till personlig utveckling. Insatsen bör också kunna ses som ett
led i att bryta ett beroendeförhållande mellan barn och föräldrar.

Enligt min mening bör korttidsvistelsen kunna arrangeras i olika for-
mer. Den bör kunna ges i särskilt anordnade korttidshem, genom stöd-
familjer eller i form av t.ex. lägervistelse. Den enskildes eller en en-
skild familjs önskemål och behov bör så långt möjligt vara avgörande
vid val av utformningen av korttidsvistelsen, men också vissa lokala
förhållanden bör kunna styra utformningen. Korttidsvistelse i en stöd-

77

familj kan t.ex. vara en möjlighet att lösa behovet av avlösning i gles-
bygd.

Det förekommer i dag att korttidsvistelse erbjuds på befintliga elev-
hem eller i direkt anslutning till en gruppbostad. Jag anser att sådana
alternativ bör undvikas, eftersom de kan utgöra en påfrestning både för
dem som stadigvarande bor där och för dem som tillfälligt vistas där.
Oavsett hur korttidsvistelsen arrangeras, bör strävan vara att den enskil-
de - såvida han eller hon inte får insatsen i form av t.ex. lägervistelse -
skall kunna fortsätta i sina vanliga dagliga aktiviteter. Likaså bör be-
hovet av fritidsaktiviteter uppmärksammas.

Korttidsvistelse bör kunna erbjudas både som en regelbunden insats
och som en lösning vid akuta situationer. Den bör vara tillgänglig under
såväl dagtid som under kvällar, nätter och helger. Det bör också beak-
tas att vissa personer - framför allt vissa barn och ungdomar - har
behov av medicinska omvårdnadsinsatser i samband med korttidsvistel-
se. I förekommande fall måste huvudmannen för verksamheten sam-
verka med sjukvårdshuvudmannen för att säkerställa tillgången till
särskilda medicinska omvårdnadsinsatser och behövligt expertstöd av
den art som sjukvårdshuvudmannen i övrigt förfogar över.

3.2.7 Korttidstillsyn för skolungdom över 12 år

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt förslag: Skolungdom över 12 år som omfattas av den nya
lagen skall tillförsäkras rätt till korttidstillsyn före och efter skol-
dagen samt under lov.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag.
Socialstyrelsen påpekar att utredningen inte beaktat situationen för de
barn mellan 9 - 12 år som i dag inte får någon tillsyn efter skolan.

Skälen för mitt förslag: Enligt socialtjänstlagen (SoL) skall kommunen
bedriva förskole- och fritidshemsverksamhet för de barn som stadig-
varande vistas i kommunen. Alla barn som stadigvarande vistas i kom-
munen skall anvisas plats i förskola fr.o.m. höstterminen det år då bar-
net fyller sex år. Fritidshemsverksamheten avser skolpliktiga barn till
och med tolv års ålder (13 § SoL). Enligt lagens 15 § skall de barn som
av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveck-
ling med förtur anvisas plats i förskola tidigare än fr.o.m. höstterminen
det år då barnet fyller sex år eller med förtur anvisas plats i fritidshem,
om inte barnets behov tillgodoses på annat sätt.

Genom omsorgslagen har landstinget ansvar för att tillgodose behov
av korttidstillsyn utanför hemmet för psykiskt utvecklingsstörda skol-
ungdomar över 12 år.

Jag anser liksom Handikapputredningen att korttidstillsyn för skolung-
domar över 12 år med omfattande funktionshinder skall vara en stöd-
form som regleras i den nya lagen. Sådan tillsyn bör vara tillgänglig
före och efter skoldagens slut samt under ferier och skollov.

78

Många ungdomar med omfattande funktionshinder som har förvärvs-
arbetande föräldrar kan av olika skäl inte klara sig själva före eller efter
skoldagen eller under skollov och ferier. Det är därför nödvändigt att de
under sådan tid kan tillförsäkras både en trygg situation och en
meningsfull sysselsättning. Behovet av tillsyn och verksamhet kan vara
mycket varierande. Det innebär att tillsynen måste kunna utformas
flexibelt med utrymme för individuella lösningar. Vissa ungdomar kan
behöva tillsyn och hjälp i hemmet. För andra kan kommunens reguljära
fritidsverksamhet med personligt stöd vara det bästa alternativet. I vissa
situationer kan det vara lämpligt att anordna särskilda grupper för att
tillgodose önskemål som kan finnas bland funktionshindrade ungdomar
om att träffa andra ungdomar i en likartad situation.

Jag vill i detta sammanhang beröra frågan om överklagande av beslut
enligt 15 § socialtjänstlagen om förtur till plats i förskola. Handikapput-
redningen föreslår en ändring i socialtjänstlagen som skulle innebära att
beslut om förtur i barnomsorgen kan överklagas på samma sätt som
biståndsbeslut enligt samma lag. Jag har i 1993 års budgetproposition
(prop. 1992/93:100 bil. 6) framhållit att frågan om en utvidgad lagreg-
lering inom bamomsorgsområdet bereds inom regeringskansliet. Jag är
därför inte beredd att i detta sammanhang lägga fram något förslag i
denna fråga.

3.2.8 Boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn
och ungdomar

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt förslag: För barn och ungdomar som omfattas av den nya
lagen och som inte kan bo hos sina föräldrar skall bostad i en
arman familj eller bostad med särskild service för barn och ung-
domar vara ett alternativ.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med
mitt förslag. Utredningen föreslår att begreppet elevhem skall användas
i stället för bostad med särskild service för barn och ungdomar.

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak av remiss-
instanserna. Föreningen Sveriges socialchefer anser att familjevård som
hittills bör regleras i socialtjänstlagen.

Uppsala och Jönköpings läns landsting anser att det bör finnas enheter
med kvalificerad och särskilt utbildad personal. Uppsala läns landsting
anser att det därför krävs större upptagningsområden än kommuner och
att det behövs samarbete med bamhabilitering. RBU framhåller att be-
hov av medicinsk eller annan vård som barnet inte kan få på hemorten
skall ge rätt till boende med särskild service.

Uppsala län landsting föreslår att begreppet elevhem avskaffas. FUB
föreslår att begreppet elevhem byts ut mot bostad med särskild service
för barn och ungdom. FUB anser också att antalet boende i en sådan
bostad skall maximeras till tre.

79

RBU liksom Habiliteringsöverläkarna med regionansvar m.fl. anser att Prop. 1992/93:159
staten bör ha kostnadsansvar för elevhemsboende grundskoleelever med Bilaga 1
stora rörelsehinder.

Skälen för mitt förslag:

Familjehem

Familjehem avser flera olika funktioner inom samhällets stöd till barn
och ungdomar. Insatsen återfinns i socialtjänstlagen, i lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga och i omsorgslagen.

Jag avser här med familjehem en frivilligt vald boendeform. Familje-
hemmet bör i första hand ses som ett komplement till föräldrahemmet.
Familjehem bör komma i fråga för barn och ungdomar med svåra funk-
tionshinder som trots olika stödinsatser helt eller delvis inte kan bo kvar
i föräldrahemmet. Genom att reglera stödformen i den nya lagen fram-
hålls de särskilda kvalitetskrav som lagens övergripande intentioner
ställer på insatsen.

Oavsett vilken stödform som väljs är det nödvändigt att insatsen
skapar goda förutsättningar för barnets eller den unges känslomässiga
och sociala utveckling. Det kan bara ske om barnet eller den unge ges
möjlighet att etablera en djup och stadigvarande kontakt med några få
vuxna personer och i en trygg och konstant omgivning.

Ett mål för insatserna enligt den nya lagen bör vara att svårt funk-
tionshindrade barn och ungdomar ges möjlighet att så långt det är möj-
ligt växa upp i sina föräldrahem. En förutsättning härför är ofta att för-
äldrarna kan ges ett bra samhällsstöd som anpassas till olika situationer
och efter skiftande behov. Jag har nyss nämnt att korttidsvård bl.a. kan
ges på så sätt att den funktionshindrade personen under en kortare eller
längre tid bor i en annan familj, s.k. stödfamilj. Enligt min mening går
det inte i alla situationer att dra en skarp gräns mellan vad som är kort-
tidsvård i form av boende i en stödfamilj och vad som är boende i
familjehem. Övergången mellan de bägge stödformerna bör vara mjuk.
Korttidsvård som anordnas i en stödfamilj bör t.ex. successivt kunna
övergå till ett stadigvarande boende i familjen. Ett barn kan också be-
höva bo hos en annan familj under veckorna men tillbringa helger och
skollov hos föräldrarna.

Jag vill framhålla att rätten till övriga stöd- och serviceinsatser enligt
den nya lagen skall gälla för svårt funktionshindrade barn och ungdomar
som bor i familjehem på samma sätt som för svårt funktionshindrade
barn och ungdomar som bor i sina föräldrahem.

Bostad med särskild service för barn och ungdomar

Elevhem för barn och ungdomar med funktionshinder förekommer som
begrepp i flera författningar, bl.a. i omsorgslagen och i lagen (1965:136)
om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m.fl.(elevhemslagen).

80

Omsorgslagen reglerar landstingens skyldighet att tillhandahålla elev-
hem till bl.a. utvecklingsstörda barn och ungdomar som behöver bo
utanför föräldrahemmet. Elevhemslagen reglerar landstingens skyldighet
att anordna inackordering och vård till bl.a. rörelsehindrade barn under
skolåldern som behöver vård och förskoleundervisning och till barn och
ungdomar som behöver elevhem för att kunna delta i grundskoleunder-
visning. För elever i specialskolan som måste bo utanför det egna hem-
met svarar staten - enligt skollagen - för att eleverna utan extra kostna-
der får tillfredsställande förhållanden.

Utvecklingen har sedan de bägge lagarnas tillkomst lett till att elev-
hemmens ursprungliga syften och verksamheter delvis har förändrats.

Många av de utvecklingsstörda barn och ungdomar som nu behöver bo
på elevhem behöver mer hjälp, stöd och behandlingsinsatser än vad som
i allmänhet krävdes för dem som bodde på elevhem vid omsorgslagens
tillkomst. Då fanns i jämförelse med dagens situation ett betydande
antal barn och ungdomar med stora funktionshinder och omvårdnads-
behov som bodde på vårdhem. I dag växer barn och ungdomar i mot-
svarande situation oftast upp i sina föräldrahem, i familjehem eller i
elevhem som komplement till föräldrahemmet. Boende i elevhem kan
både vara orsakat av barnets eller ungdomens skolsituation och av
omfattande omvårdnadsbehov.

Likaså har den ursprungliga verksamheten vid elevhemmen för bl.a.
rörelsehindrade barn och ungdomar delvis förändrats under senare år. I
dag betonas mer än tidigare elevhemmens betydelse som korttidshem
och som centrer för fördjupade och specialiserade habiliteringsinsatser.

Jag anser därför inte att beteckningen elevhem är en adekvat benäm-
ning på stödformen, utan att denna bör benämnas bostad med särskild
service för barn och ungdom. Därigenom markeras bostädernas mång-
sidiga användningsområde.

Bostad med särskild service för barn och ungdom skall kunna använ-
das flexibelt och efter barnets och familjens behov. Liksom jag sagt om
familjehem, bör gränsen mellan olika boendealternativ vara flytande och
utgångspunkten bör vara att med föräldrahemmet som bas hitta den
bästa lösningen för barnet eller den unge. I huvudmannens uppgift bör
ingå att på ett ingående sätt och med hjälp av expertstöd bearbeta val-
situationen mellan t.ex. familjehem och bostad med särskild service.

Barn och ungdomar i behov av bostad med särskild service bör i prin-
cip kunna vara i alla åldrar upp till dess att deras skolgång inom det
allmänna skolväsendet för barn och ungdom upphör. Även om det för
yngre barn i de flesta situationer är lämpligt att tillgodose deras behov
av kvalificerade insatser i föräldrahemmet eller i familjehem, vill jag
inte föreslå någon nedre åldersgräns för boende med särskild service.
Bakgrunden är bl.a. att vissa barn har stora behov av kvalificerad sär-
skilt utbildad personal och teknisk utrustning.

Inriktningen bör vara att bostäder med särskilt stöd skall vara belägna
i vanliga bostadshus och att de inte lokaliseras i direkt anslutning till
varandra. För en mindre grupp barn och ungdomar med mycket stort
sjukvårdsbehov, ofta av mer eller mindre akut karaktär, kan det dock

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

81

vara nödvändigt att bostäderna förläggs på så sätt att det bäst tillgodoser
behovet av medicinska insatser, t.ex. i omedelbar närhet till ett sjukhus.
Sådana bostäder kan också behöva vara särskilt utrustade för att säker-
ställa den medicinska säkerheten.

Jag anser också att undantag bör kunna göras från vad jag sagt om
lokaliseringen av bostäder med särskild service för barn och ungdomar,
i de fall dessa bostäder utgör delar av ett läkepedagogiskt institut, där
verksamheten är förlagd till ett bykollektiv eller liknande och barnen
eller ungdomarna lever tillsammans med eller i närheten av personal
och deras familjer.

Oavsett var bostaden är lokaliserad bör gälla att den är utformad som
en vanlig bostad och fungerar så hemlikt som möjligt. Det innebär bl.a.
att det bör vara ett litet antal barn eller ungdomar som bor i en och
samma lägenhet eller villa. Tillsammans med den personal som skall ge
assistans, innebär även en liten grupp att den enskilde omges av många
personer. Ju större antal barn eller ungdomar som bor i samma grupp,
desto större blir nämligen behovet av regler och struktur som den en-
skilde måste underordna sig. Vissa barn och ungdomar är på grund av
funktionshinder särskilt beroende av att gruppen är liten. Dit hör t.ex.
många barn med utvecklingsstörning eller autism. Bland dem finns barn
och ungdomar som inte kan klara att ha relationer till alltför många
människor. Det kan bero på svårigheter i att kommunicera eller i att
förstå hur andra människor reagerar.

Som jag nyss sagt finns det barn och ungdomar som på grund av sjuk-
dom eller mycket omfattande funktionshinder har behov av särskild
omvårdnad, inte minst i medicinskt hänseende. Huvudmannen för verk-
samheten bör ha ett ansvar för att sjukvårdskunnig personal finns till-
gänglig om barnets eller den unges tillstånd kräver det.

Flera remissinstanser uppmärksammar att behovet av bostad med sär-
skild service kan vara föranlett av att barnet eller den unge på grund av
funktionshinder behöver undervisning eller medicinsk eller annan vård
som inte finns tillgänglig i hemkommunen. Enligt min mening bör det
vara kommunernas och i förekommande fall landstingens uppgift att
genom samverkan se till att barn och ungdomar ges tillgång till bostad
med särskild service i anslutning till sådan specialiserad verksamhet.

Staten är däremot ansvarig för elevhemmen vid de statliga special-
skolorna. Staten är också ansvarig för finansieringen av elevhemmen
vid riksgymnasiema för vissa rörelsehindrade elever.

Som jag i det föregående redovisat avses den nya lagen att ersätta
omsorgslagen och elevhemslagen.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

82

3.2.9 Bostad med särskild service for vuxna eller annan särskilt
anpassad bostad for vuxna

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt förslag: Vuxna personer som omfattas av den nya lagen skall
ges rätt till en bostad med särskild service.

Bostad med särskild service skall kunna utformas på olika sätt.
Huvudformerna skall vara servicebostad och gruppbostad. Per-
soner som omfattas av den nya lagen skall också ges en rätt till
en av kommunen anvisad särskilt anpassad bostad.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak av remiss-
instanserna. Södermanlands läns landsting och Mölndals kommun anser
inte att en enskild bostad utan fast bemanning kan vara en bostad med
särskild service. Södermanlands och Västerbottens läns landsting ifråga-
sätter begreppet gruppbostad och menar att servicebostad bör täcka även
gruppbostad. Föreningen Sveriges socialchefer tillstyrker att gruppbo-
ende med dygnetrunt-service skall vara en rättighet enligt den nya lagen
men hänvisar i övrigt till att socialtjänsten genom socialtjänstlagen redan
har ansvaret för bostad med särskild service för vuxna.

Flera remissinstanser tar upp tillgänglighets- och anpassningsfrågor.
Bl.a. Statens handikappråd (SHR), Handikappinstitutet och flera handi-
kapporganisationer anser att kraven i plan- och bygglagen bör skärpas.

Boverket instämmer i utredningens definition av gruppbostad och
framhåller att den kravnivå som gäller för gruppbostäder för ålders-
dementa inte bör tillämpas för andra grupper. Handikappinstitutet ser en
risk för att det kan byggas gruppbostäder med en oacceptabelt låg stan-
dard.

Socialstyrelsen anser att riktmärket för antalet boende i en gruppbo-
stad hellre bör vara 3-4 än 4-6, som utredningen föreslagit. HCK och
FUB anser att antalet boende i sådan bostad inte bör överstiga fyra och
att gruppen ibland bör vara ännu mindre för utvecklingsstörda.

Skälen för mitt förslag: Bostadspolitikens inriktning är att alla skall ha
möjlighet till en bra bostad till en rimlig kostnad.

Ingen annan enskild faktor kan sägas ha så stor betydelse för känslan
av den egna identiteten som den egna bostaden. Det är i bostaden man
normalt tillgodoser sina mest elementära behov och bostaden är för de
flesta människor tillsammans med arbetet den plattform från vilken man
skapar relationer med andra människor och deltar i samhällslivet.

Många personer med omfattande funktionshinder tillbringar en stor del
av sin dag i det egna hemmet. Därför är bostaden många gånger ännu
mer betydelsefull för personer med funktionshinder än den är för icke
funktionshindrade personer.

Kommunerna har det lokala ansvaret för bostadsförsörjningen. Enligt
lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande m.m. (bostadsförsörjningslagen) skall en kommun fortlöpan-
de bedriva bostadsförsörjningsplanering i syfte att främja att alla i kom-
munen får en egen bostad av god kvalitet samt att ändamålsenliga åt-

83

gärder för bostadsförsörjningen inom kommunen förbereds och genom-
förs. Till grund för den nuvarande lydelsen av bestämmelsen i bo-
stadsförsörjningslagen låg propositionen (prop. 1984/85:142, bet.
1984/85 :BoU24, rskr. 1984/85:347) om förbättrade boendeförhållanden
för gamla, handikappade och långvarigt sjuka. På grundval härav antog
riksdagen vissa grundläggande principer för att förbättra boendeför-
hållandena för denna grupp. Enligt dessa principer skall alla ha rätt till
en bostad där friheten och integriteten är skyddad. De som behöver
stöd, hjälp eller vård skall ha rätt att få detta i den egna bostaden.
Vidare skall alla människor, oberoende av stöd- och vårdbehov, ha rätt
till en bostad med god tillgänglighet och god standard i en miljö som
ger förutsättningar för ett aktivt deltagande i samhällslivet.

I socialtjänstlagen anges de socialpolitiska målen för bostadspolitiken,
dels i den s.k. portalparagrafen, dels i 21 § vad gäller kommunernas
särskilda ansvar för bostäder och service till personer med funktions-
hinder.

Genom omsorgslagen ges bl.a. utvecklingsstörda personer som inte
kan bo i egen bostad en rätt till boende i gruppbostad. En gruppbostad
för utvecklingsstörda personer kan bestå av en eller flera lägenheter i ett
flerfamiljshus eller vara inrymd i en villa eller i ett radhus. I de flesta
gruppbostäderna bor fyra eller fem personer. Under senare år har stan-
darden vid nybyggnation av gruppbostäder successivt höjts i riktning
mot vanliga privata lägenheter som kompletterats med gemensamma
utrymmen och personallokaler.

Med anledning av propositionen (prop. 1990/91:14, bet. 1990/91 :SoU9,
rskr. 1990/91:97) om ansvaret för service och vård till äldre och handi-
kappade m.m. beslutade riksdagen att genom en ändring av 21 § social-
tjänstlagen markera kommunens ansvar för boendet än tydligare. Änd-
ringen innebär att kommunerna har ålagts en skyldighet att inrätta bostä-
der med särskild service för den som till följd av funktionshinder be-
höver sådant boende.

För att stimulera utbyggnad av gruppbostäder och andra alternativa
boendeformer för åldersdementa, andra äldre långtidssjuka, utvecklings-
störda, fysiskt handikappade och psykiskt sjuka, beslutade riksdagen
med anledning av förslag rörande den ekonomiska regleringen av äldre-
reformen (prop. 1990/91:150 bil. 1:3, bet. 1990/91 :Sou25, rskr.
1990/91:384), att ett bidrag på sammanlagt 2 miljarder kronor skall
utgå under en femårsperiod för utbyggnad av sådana boendeformer.
Bidraget utbetalas med 500 000 kronor per gruppboendeenhet enligt
regler i förordningen (1991:1280) om tillfälligt statsbidrag till anordnan-
de av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer. Bidraget
utbetalades första gången våren 1992 för boendeenheter färdigställda
under år 1991. Socialstyrelsens föreskrifter gällande tillfälligt stats-
bidrag till anordande av gruppbostäder och andra alternativa boende-
former innebar då bl.a. att en ansökan om sådant bidrag prövades
kalenderårsvis först året efter det att boendeenheten tagits i bruk. Mot
bakgrund av det stora behovet av gruppbostäder har Socialstyrelsen
beslutat att ändra sina föreskrifter så att bidrag numera kan utbetalas i

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

84

omedelbar anslutning till att en gruppboendeenhet färdigställts. Syftet
med förändringen är att påskynda utbyggnaden av gruppbostäder. Det är
ett rimligt antagande att huvudmännen härigenom tidigarelägger utbygg-
nader, som ändå måste komma till stånd under de närmaste åren.

Verksamheten med bostadsanpassning har en viktig funktion att fylla
för att personer med funktionshinder skall ges möjligheter till ett själv-
ständigt boende med god tillgänglighet. Väl genomtänkta bostadsanpass-
ningsåtgärder är en väsentlig förutsättning för att många funktionshind-
rade skall kunna leva ett självständigt liv utanför institutionerna. Den 1
januari 1993 trädde en ny lagstiftning om bostadsanpassningsbidrag i
kraft; lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. Lagen
innebär att kommunerna ges en skyldighet att i vissa situationer utge
bostadsanpassningsbidrag.

Personer med funktionshinder skall ha samma möjlighet som andra att
själva välja bostadsform. De flesta människor vill ha en egen bostad.
Det gäller självklart också de flesta människor med funktionshinder. För
människor med funktionshinder finns enligt socialtjänstlagen en skyldig-
het för samhället att ordna lämplig bostad och service. Som jag nyss
sagt fastställer omsorgslagen en ytterligare rätt till bostad - gruppbostad
- för personer som ingår i den lagens personkrets.

Trots detta har bl.a. Handikapputredningen konstaterat att personer
med svåra funktionshinder inte får sina behov av bostad tillgodosedda i
full utsträckning. Utredningen påvisar t.ex. att många personer med
funktionshinder har en institution som sin enda stadigvarande bostad.
Många bor också, trots att de är vuxna, kvar hos sina föräldrar. Dessa
personer kan sägas sakna egen bostad i den meningen att de inte bor på
ett sådant sätt att de kan leva ett eget och självständigt liv.

Jag anser att det finns behov av ett lagskydd för att kunna tillförsäkra
personer med omfattande funktionshinder tillgång till en lämplig och
individuellt anpassad bostad med service. Även om det inte finns an-
ledning att i detalj reglera hur boendet skall vara organiserat, anser jag
att vissa huvudformer bör gälla för verksamheten. Enligt min uppfatt-
ning bör de kvalitativa aspekterna på bostaden ur den enskildes perspek-
tiv vara avgörande för bedömningen av den. Kriterierna för bedöm-
ningen av en bostad bör därför avgöras med hänsyn till t.ex. hur graden
av självständighet i bostaden kan upprätthållas. Kraven på självständig-
het förutsätter att ett litet antal personer bor tillsammans. I samtliga
former förutsätts att bostaden är personligt anpassad och att det i an-
slutning till boendet ordnas erforderligt personellt stöd och service. Den
enskildes önskemål om bostadsform och behovet av stöd och service bör
vägas samman i bedömningen av vilken bostadsform som skall till-
handahållas.

Jag kommer att i det följande (avsnitt 4) behandla frågor om bl.a.
avveckling av vårdhem och specialsjukhus för utvecklingsstörda.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

85

Servicebostad

Med servicebostäder avses vanligen sådana bostäder som har tillgång till
gemensam service, t.ex. restaurang, matdistribution och fast anställd
personal. Lägenheterna är i regel anpassade efter den enskildes behov
och ligger oftast samlade i samma hus eller i kringliggande hus.

Serviceboende kan för vissa personer med funktionshinder vara en
lämplig mellanform av bostad - mellan ett helt självständigt boende i
en egen lägenhet och en lägenhet i en gruppbostad. En funktionshindrad
person som har stora svårigheter i sin livsföring kan emellertid behöva
ett mer omfattande och kvalificerat personligt stöd än vad som vanligen
finns att tillgå i en servicebostad. Jag anser att den som önskar bo i en
servicebostad i möjligaste mån skall få sitt önskemål beaktat och tillför-
säkras personligt stöd i en omfattning som gör sådant boende möjligt.

Jag vill understryka att servicebostad självklart bara skall anvisas per-
soner som uttryckligen önskar sådant boende. Det är olämpligt att yngre
personer med funktionshinder anvisas lägenhet i servicehus för äldre,
enbart av det skälet att det där finns tillgång till service.

Gruppbostad

Med gruppbostad avses vanligen ett litet antal bostäder som är gruppe-
rade i villor, radhus eller flerfamiljshus kring gemensamma utrymmen
och där service och vård kan ges alla tider på dygnet. Under framför
allt senare år har gruppbostäder vuxit fram som alternativ till institu-
tionsvistelse och enskild bostad för olika grupper av människor som har
omfattande behov av stöd och service. Särskilt landstingens omsorgs-
verksamhet för utvecklingsstörda har erfarenhet av gruppbostad såsom
en form av särskild omsorg enligt omsorgslagen.

Gruppbostad skall vara ett bostadsalternativ för personer som har ett
så omfattande tillsyns- och omvårdnadsbehov att mer eller mindre konti-
nuerlig närvaro av personal är nödvändig. Jag har i det föregående före-
slagit åtgärder som bl.a. syftar till att underlätta det dagliga livet för
familjer med svårt funktionshindrade barn. När ungdomar med funk-
tionshinder växer upp bör de ges möjlighet att som andra ungdomar
flytta hemifrån och skapa sig ett eget hem. Gruppbostad är många
gånger ett bra bostadsalternativ för dem som inte kan bo i egen bostad.
Också för många personer med stora funktionshinder, som trots att de
sedan länge nått vuxen ålder bor kvar hos sina föräldrar, kan ett grupp-
boende vara en förutsättning för att de skall kunna flytta hemifrån.
Likaså är ofta boende i gruppbostad det bästa alternativet för flertalet av
dem som på grund av omfattande funktionshinder bor på institutioner av
olika slag, t.ex. vårdhem för utvecklingsstörda. Vidare finns, bland dem
som bor på elevhem och i gruppboende enligt äldre modell med låg
standard, ett antal personer som skulle behöva en bättre bostad.

Bostadslägenheten i gruppbostaden skall vara den enskildes permanen-
ta bostad. Detta ställer särskilda krav på bostadsstandarden. Huvud-
regeln bör vara att de generella byggbestämmelser som gäller för bo-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

86

städer i allmänhet, också skall gälla för bostadslägenheter i en grupp-
bostad. Därutöver bör dimensioneringen bedömas med hänsyn till den
enskildes servicebehov och ibland behov av utrymmeskrävande hjälp-
medel .

De gemensamma utrymmena bör placeras på ett sådant sätt att de kan
fungera som den samlande punkten för de boende. Ytorna bör vara så
dimensionerade att alla som bor i gruppbostaden kan delta samtidigt i
olika aktiviteter.

Ett positivt socialt samspel med andra är ett nödvändigt inslag för ett
gott liv i en gruppbostad. För att stärka och utveckla samspelet i grupp-
bostaden krävs att gruppen som delar gemensamma utrymmen inte är
för stor. Den bör inte vara större än att den enskilde kan få en social
roll i gruppen, att knyta vänskapsband och att kunna förstå och förut-
säga de andras reaktioner.

Principen bör vara att gruppbostäder är förlagda till vanliga bostads-
områden. Enligt min mening bör gruppbostäderna utformas och placeras
så att de inte får en institutionell prägel. Som jag i det föregående sagt
om bostad med särskild service för barn och ungdomar, bör dock un-
dantag i fråga om lokaliseringen kunna göras då det gäller bostäder för
en mindre grupp personer, som är i så stort sjukvårdsbehov att det är
nödvändigt att medicinsk vård är lätt tillgänglig. Likaså bör undantag
kunna göras för bostäder i anslutning till s.k. socialterapeutiskt institut,
där de boende lever i bykollektiv eller liknande tillsammans med perso-
nal och deras familjer.

Annan särskilt anpassad bostad

Flertalet personer med funktionshinder bor i egna bostäder. De allra
flesta ungdomar med funktionshinder önskar också att, som andra ung-
domar, flytta från föräldrahemmet till en egen bostad, ofta i samband
med att de gått ut skolan eller fått någon form av anställning.

Möjligheten för de flesta personer med mer omfattande funktions-
hinder som bor i en egen bostad att kunna leva ett aktivt och självstän-
digt liv är avhängigt av att bostaden är personligt anpassad och att de
får tillräckligt och allsidigt personligt stöd. Det senare har hittills van-
ligen ordnats genom socialtjänstens hemtjänstverksamhet. Sedan några
år finns det också i vissa kommuner möjlighet att få personlig assistans
via ett kooperativ eller en annan organisation som tagit på sig arbets-
givaransvar för sådan personal.

Jag anser att enskilda med svåra funktionshinder genom den nya lagen
skall ges en rätt till en av kommunen anvisad lämplig bostad. I be-
greppet lämplig avser jag att bostaden bör ha en viss grundanpassning.
Behövligt stöd och service i anslutning till boendet bör ges inom ramen
för de insatser som jag nyss föreslagit i övrigt skall gälla enligt den nya
lagen, t.ex. personlig assistans och ledsagarservice.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

87

3.2.10 Daglig verksamhet

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt förslag: Personer som tillhör omsorgslagens personkrets
skall ha rätt till daglig verksamhet enligt den nya lagen.

Handikapputredningens förslag: Daglig verksamhet införs som en
rättighet i den nya lagen för personer som tillhör den nya lagens per-
sonkrets.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är med några få undantag posi-
tiva till utredningens förslag om en rätt till daglig verksamhet. Flera
instanser påtalar att rätten till daglig verksamhet inte får leda till att
personer med funktionshinder definieras ut från arbetsmarknaden. HCK
framhåller t.ex. att gängse möjligheter till ett arbete på öppna markna-
den måste prövas innan den dagliga verksamheten träder in.

FUB understryker att verksamheten skall avse heldag för den som
önskar detta. FUB anser också att det måste finnas speciella dagcentrer
för utvecklingsstörda och att det måste finnas anpassad verksamhet för
äldre utvecklingsstörda. RFA pekar på behovet av alternativa verksam-
heter med inriktning på personer med autism.

Skälen för mitt förslag: Att ha ett arbete är av mycket väsentlig be-
tydelse för alla människors livskvalitet och delaktighet i samhällslivet.
Det är främst genom arbetet som vuxna personer kan tillförsäkras en
god materiell försörjning. Arbete gäller emellertid inte bara materiell
välfärd. Det svarar också mot grundläggande mänskliga behov av ge-
menskap, utveckling och en meningsfull tillvaro.

Den svenska arbetsmarknadspolitiken bygger på målsättningen om
arbete åt alla. Det innebär i grunden att alla människor skall ha rätt till
arbete oberoende av individuella skillnader i förutsättningar, förvänt-
ningar och behov av stödinsatser. Det innebär också att samhället på
olika sätt skall medverka till att skapa arbetsmöjligheter för den enskil-
de.

Personer med funktionshinder har emellertid en avsevärt högre arbets-
löshet än genomsnittligt. Under de senaste decennierna har också antalet
förtidspensionärer ökat betydligt.

Handikapputredningen avlämnande i juni 1992 sitt slutbetänkande
(SOU 1992:52) Ett samhälle för alla. Utredningen föreslår där flera
anställningsfrämjande åtgärder för personer med funktionshinder, bl.a.
inrättande av en ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet. Enligt
förslaget skall arbetsgivare få skyldighet att vidta såväl generella som
individuella åtgärder för att främja anställnings- och arbetsmöjligheter
för personer med funktionshinder. Utredningen föreslår också att arbets-
givare inte skall få missgynna en arbetstagare eller arbetssökande på
grund av dennes funktionshinder.

Huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken åvilar staten och arbets-
marknadsmyndigheterna, som förfogar över ett stort antal åtgärder som
syftar till att bereda personer med funktionshinder arbete. Budgetåret
1991/92 utgjorde kostnaderna för de särskilda handikappinsatsema
ungefär en femtedel av utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

88

Jag instämmer i de synpunkter som framförts av bl.a. flera handikapp- Prop. 1992/93:159
organisationer, däribland HCK, DHR och SRF, om att åtgärder måste Bilaga 1
vidtas för att öppna vägar till arbetslivet för personer med funktions-
hinder. En rad arbetsmarknadsåtgärder är, som jag nyss påpekat, förbe-
hållna personer med arbetshandikapp.

Genom socialtjänstlagen har kommunerna ett ansvar för att medverka
till att enskilda får en meningsfull sysselsättning. Till socialtjänstens
allmänna mål hör att främja människors aktiva deltagande i samhälls-
livet. En central uppgift för kommunerna är att främja den enskildes
rätt till arbete, bostad och utbildning. Kommunerna skall också verka
för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter bety-
dande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets
gemenskap. Det kan ske genom bl.a. inventering av arbetsplatser, kon-
taktförmedling mellan den funktionshindrade och arbetsförmedlingen
eller genom särskilt anordnade sysselsättningsverksamheter. I många
kommuner bedrivs idag inom socialtjänstens ram särskild sysselsätt-
ningsverksamhet för personer med funktionshinder.

Tidigare satsningar inom området har visat, att tidigt insatta vägled-
ningsinsatser, okonventionella arbetsmetoder och en väl fungerande
samordning mellan olika aktörer på arbetsmarknadsområdet bidragit till
att många unga människor med förtidspension eller sjukbidrag har kom-
mit ut i eller tillbaka till arbetslivet.

Jag avser t.ex. den försöksverksamhet som Socialstyrelsen bedrev
under tiden 1988-1990 med medel ur Allmänna arvsfonden och som
syftade till att öka sysselsättningen för personer med funktionshinder.
Syftet var att vid sidan av reguljära arbetsmarknadspolitiska åtgärder
finna nya metoder och arbetssätt som underlättar för yngre personer
med funktionshinder att erhålla arbete och sysselsättning. Kommuner
och organsationer skulle stimuleras att starta projekt och därigenom på
ett mer aktivt och metodinriktat sätt arbeta med sysselsättningsfrågorna.
Ett viktigt inslag i flera projekt blev därför att åstadkomma ett bättre
samarbete mellan försäkringskassa, kommuner, arbetsgivare, fackliga
organisationer, utbildningsväsende m.fl. samt inte minst med handikapp-
organisationerna, vilka genomgående fanns representerade i kommun-
projekten.

Jag avser också försöksverksamheten "Arbete åt unga handikappade",
där AMS under perioden 1986/87-1990/91 på uppdrag av regeringen
bedrev försöksverksamhet i hela landet för att försöka få ut unga perso-
ner med funktionshinder i arbete. Resultaten visar att förutsättningarna
för ungdomar med svåra funktionshinder att få ett arbete kan vara goda.
Motsvarande insatser görs numera inom ramen för arbetsmarknads-
verkets ordinarie verksamhet.

Handikapputredningen föreslår att personer som ingår i den nya lagens
personkrets skall ges en lagstadagad rätt till daglig verksamhet. Utred-
ningen bedömer att minst 34 000 personer behöver mera varaktig
sysselsättning. Bland dem ingår ca 17 000 personer som för närvarande
får daglig verksamhet enligt omsorgslagen.

89

Utvecklingsstörda m.fl. personer har för närvarande genom omsorgs-
lagen en sådan rätt till daglig verksamhet. Den tillhandahålls främst
genom särskilt anordnad dagcenterverksamhet. Verksamheten har under
senare år utvecklats och ofta kompletterats med utflyttad verksamhet,
där grupper av deltagare utför uppgifter i arbetslivet hos olika arbets-
givare.

Som jag redan framhållit är arbetslösheten större bland personer med
funktionshinder än den är bland andra människor. Enligt Handikapput-
redningen är det också många personer med svåra funktionshinder som
saknar annan daglig sysselsättning utanför hemmet. Med hänsyn till
detta vore det önskvärt att nu föreslå att den nya lagens hela personkrets
gavs en lagstadgad rätt till daglig verksamhet. Med hänsyn till den stats-
finansiella situationen bedömer jag emellertid inte att detta för närvaran-
de är möjligt. Jag anser däremot att personer som tillhör samma grupp-
er som omsorgslagen omfattar skall ges samma rätt till daglig verksam-
het enligt den nya lagen som grupperna för närvarande har enligt om-
sorgslagen. Frågan om att lagstifta om en rätt till daglig verksamhet för
den nya lagens hela personkrets bör enligt min mening prövas då den
ekonomiska situationen medger det.

Rätten till daglig verksamhet bör primärt avse personer i yrkes-
verksam ålder som för närvarande omfattas av omsorgslagen och som
saknar arbete eller annan daglig sysselsättning. Det hindrar emellertid
inte att även personer som uppnått pensionsålder bör ges möjlighet att
fortsätta i daglig verksamhet för att därigenom undvika passivering och
isolering. Den dagliga verksamheten bör till sitt innehåll kunna rymma
såväl aktiviteter med habiliterande inriktning som mer produktionsinrik-
tade uppgifter. Den bör ha som syfte att bidra till den personliga ut-
vecklingen och att främja delaktigheten i samhället. Ett övergripande
mål bör vara att på kortare eller längre sikt utveckla den enskildes
möjlighet till arbete.

När det gäller omfattningen av daglig verksamhet, bör samma gener-
ella riktlinjer användas som i arbetslivet. Anpassning efter individuella
önskemål och behov måste givetvis göras. För dem som bor hos an-
höriga som inte kan överta omvårdnadsansvaret då verksamheten slutar,
kan det vara nödvändigt att insatsen kompletteras med annan verksam-
het och tillsyn. Sådan kan bedrivas i form av t.ex. fritidsverksamhet
eller personlig assistans eller genom hemtjänst enligt socialtjänstlagen.

Inom omsorgsverksamheten utgår viss ersättning, s.k. habiliterings-
ersättning, till en person som deltar i daglig verksamhet enligt en sär-
skild rekommendation från Landstingsförbundet. Syftet är att aktivt
stimulera den enskilde att delta i verksamheten. Jag förordar att huvud-
männen utbetalar någon form av ersättning till den enskilde för med-
verkan i daglig verksamhet i likhet med vad som görs för närvarande.

Det bör understrykas att daglig verksamhet inte skall uppfattas som en
anställningsform. Det är inte frågan om ett avlönat arbete och syftet är
inte heller att producera varor eller tjänster. Däremot kan verksamheten
med fördel utformas så att den bidrar till att öka personens förutsätt-
ningar att senare få en anställning i arbetslivet. Det är också angeläget

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

90

att möjligheten till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller Prop. 1992/93:159
inom Samhall prövas regelbundet.                                      Bilaga 1

3.2.11 Omvårdnad

Mitt forslag: I insatser i form av daglig verksamhet, korttidstill-
syn för skolungdom över 12 år, korttidsvistelse, avlösarservice
och boende i familjhem eller bostad med särskild service för
barn, ungdomar och vuxna skall omvårdnad ingå.

I insatserna bostad med särskild service för barn, ungdomar och
vuxna skall också fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter ingå.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag.

Skälen för mitt förslag: I omvårdnaden bör ligga en skyldighet att ge
stöd och hjälp till enskilda med de dagliga behov som de inte klarar
själva. Exempel på sådana behov kan vara hjälp att sköta hygienen, att
klä på sig, att förflytta sig, att kommunicera med andra, att komma ut
bland andra människor och att hjälpa till med t.ex. inköp av olika slag.
Om den enskilde har personlig assistent, bör det företrädesvis vara han
eller hon som ger omvårdnaden.

Det har i undantagsfall skett att svårt funktionshindrade personer kom-
mit till skada i samband med verksamhet med vård och omsorg.

Inom hälso- och sjukvården gäller i sådana situationer den s.k. lex-
Maria-förordningen (SFS 1982:772) om skyldighet för landstingskom-
muner att anmäla till Socialstyrelsen vissa skador och sjukdomar som
inträffat i hälso- och sjukvården. Denna förordning har av Socialstyrel-
sen kompletterats med föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1982:79,
ändrade genom SOSFS 1988:16) om fullgörande av landstingskommu-
nernas anmälningsskyldighet till Socialstyrelsen i fråga om vissa skador
och sjukdomar som inträffat i hälso- och sjukvården. Har en utveck-
lingsstörd person skadats i omsorgsverksamheten utan att skadan upp-
kommit i samband med någon hälso- och sjukvårdande åtgärd, skall
anmälan också inges till Socialstyrelsen enligt styrelsens föreskrifter
(SOSFS 1983:74) om anmälan om personskador i verksamheten med
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. I detta fall åvilar anmälnings-
skyldigheten vederbörande omsorgsnämnd eller motsvarande.

Jag finner det angeläget att Socialstyrelsen utarbetar föreskrifter enligt
den nya lagen som beaktar betydelsen av den enskildes säkerhet i verk-
samhet som kan vara förenad med viss medicinsk vård och liknande
omvårdnadsinsatser t.ex. korttidsvård och bostad med särskild service.

Övergrepp och andra brott som begås mot personer med funktions-
hinder är ett relativt outforskat område. Det finns inga säkra uppgifter
om i vilken utsträckning sådana brott förekommer. Jag har emellertid
erfarit att det finns exempel på att svårt funktionshindrade utsatts för
brott av olika slag, t.ex. sexual- och våldsbrott. I sådana situationer kan

91

personalen inom verksamheten ställas inför svåra frågor om en polisan-
mälan skall göras eller inte.

Om en person som är under 18 år utsätts för brott finns regler om
skyldighet att anmäla detta till socialtjänsten i socialtjänstlagen. Om
uppgiften bedöms ha tillräcklig styrka anmäler socialtjänsten nästan alla
sexual- eller våldsbrott mot barn till polis eller åklagare. Detsamma bör
enligt min mening anses ligga i omvårdnaden enligt den nu aktuella nya
lagen, att tillse att brott mot den enskilde anmäls till polis eller åk-
lagare.

Beträffande personer som är över 18 år finns ingen motsvarande
reglering. I många fall kan den enskilde själv göra anmälan till polis-
myndigheten eller begära att få hjälp att göra sådan anmälan. I andra
situationer bör huvudmannen ha en skyldighet att tillse att brott mot den
enskilde anmäls. En prövning måste dock göras enligt sekretesslagen
om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider men.
Allmänt sett torde det dock inte vara till men för den enskilde att brott
mot honom eller henne anmäls.

De särskilda insatserna enligt den nya lagen syftar bl.a. till att den
enskildes hela tillvaro skall fungera som för andra i samhället. I verk-
samhet med bostad med särskild service bör det ingå att den enskilde i
samma utsträckning som andra människor ges möjlighet att delta i fri-
tidsverksamheter och i kulturella aktiviteter. Jag anser att varje huvud-
man måste beakta vad detta innebär i det enskilda fallet.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

3.3 Huvudmannaskapet för verksamhet enligt den nya lagen

Mitt förslag: Varje landsting skall, om inte annat överenskoms,
svara för rådgivning och stöd enligt den nya lagen.

Varje kommun skall, om inte annat överenskoms, svara för
övriga insatser med särskilt stöd och särskild service enligt den
nya lagen.

En särskild bestämmelse tas in i lagen som klargör att ett lands-
ting eller en kommun med bibehållet ansvar kan sluta avtal med
annan om tillhandahållande av insatser enligt lagen.

Möjlighet ges att genom avtal överflytta verksamhet från lands-
ting till kommun eller från kommun till landsting.

Ansvaret enligt lagen skall gälla gentemot dem som är bosatta i
landstingsområdet respektive kommunen.

Den som ämnar bosätta sig i ett annat landstingsområde respek-
tive en annan kommun, skall från det landstinget resp, den kom-
munen kunna få förhandsbesked om rätt till särskilt stöd och sär-
skild service.

Den som tillfälligt vistas i landstingsområdet eller kommunen en
skall få det särskilda stöd och den särskilda service som han
omedelbart behöver.

92

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt
förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag om
kommunernas ansvar för merparten av insatserna enligt den nya lagen.
Likaså godtar flertalet av remissinstanserna utredningens förslag om att
landstingen skall vara huvudmän för insatsen rådgivning och annat per-
sonligt stöd. Vissa remissinstanser anför emellertid att kommunerna bör
vara huvudmän även för denna insats. Bland de senare överväger kom-
munerna och de kommunala länsförbunden. Också Landstingsförbundet
och flera landsting anser att kommunerna bör vara huvudmän för denna
insats. Svenska kommunförbundet förordar en lösning inom ramen för
en förändrad socialtjänstlag.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör människor som av
särskilda skäl behöver få viss samhällsservice, så långt möjligt få denna
genom de samhällsorgan som normalt svarar för service av motsvarande
eller likartat slag till alla människor.

Vissa av de insatser som jag har föreslagit skall ingå i den nya lagen,
är insatser av samma slag som kan ges av kommunerna inom ramen för
deras verksamhet enligt socialtjänstlagen. Jag finner det därför naturligt
att kommunerna ges ett grundläggande ansvar även för insatserna enligt
den nya lagen, bortsett från insatsen rådgivning och annat personligt
stöd, som jag anser att landstingen skall ha det grundläggande ansvaret
för. Jag återkommer strax till mina skäl för det sistnämnda.

Gränsen mellan socialtjänstlagen och den nya lagen kommer inte alltid
att vara skarp. Genom att kommunerna enligt mitt förslag ges ansvaret
för verksamhet enligt både socialtjänstlagen och merparten av den nya
lagen, undviks att enskilda kommer i kläm i samband med ansvars-
diskussioner, som skulle kunna uppstå om det var skilda huvudmän som
ansvarade för verksamheterna. Eftersom kommunerna redan bedriver
verksamhet som syftar till att ge enskilda stöd och service, är det också
kommunerna som har de största förutsättningarna att skapa en organisa-
tion för att ge stöd och service enligt den nya lagen. Likaså är det enligt
min mening kommunerna som har störst möjlighet att planera och att
hålla samman det samlade stödet som ges till enskilda utifrån olika lagar
och verksamheter.

Det som också talar för ett kommunalt huvudmannaskap för merparten
av den nya lagens verksamhet, är den allmänna utveckling som innebär
att kommunerna ges ett allt tydligare och allt mer samlat ansvar för att
tillgodose enskildas behov av boende, service och vård. Genom den s.k.
Ädel-reformen har kommunerna givits ytterligare uppgifter genom att
ansvaret för bl.a. sjukhem fr.o.m. den 1 januari 1992 förts över från
landstingen till kommunerna.

Riksdagen har också med anledning av propositionen om ändrat
huvudmannaskap för särskolan och särvux m.m. (prop. 1991/92:94,
bet. 1991/92:UbU21 och bet. 1991/92:UbU28, rskr. 1991/92:285)
beslutat att ansvaret för särskolan och vuxenutbildningen för psykiskt
utvecklingsstörda (särvux) skall föras över från landstingen till kom-
munerna. Beslutet innebär bl.a. att överförandet skall kunna ske succes-
sivt och vara genomfört före utgången av år 1995.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

93

Enligt omsorgslagen får ett landsting efter regeringens godkännande
överlåta uppgifter enligt lagen till en kommun. Regeringen har under
åren 1990, 1991 och 1992 medgivit att ett antal kommuner får ta över
ansvaret för särskilda omsorger. Inom flera landsting pågår också för-
beredelser att ändra huvudmannaskapet för särskilda omsorger enligt
omsorgslagen. Genom riksdagens ställningstagande till propositionen (prop.
1989/90:132, bet. 1989/90:SoU25, rskr. 1989/90:315) om vissa änd-
ringar i omsorgslagstiftningenm.m., fick kommuner möjlighet att läm-
na kostnadsutjämningsbidrag till andra kommuner inom samma lands-
tingsområdet, om samtliga kommuner inom landstingsområdet övertagit
en eller flera särskilda omsorger. Landstingen fick också möjlighet att
lämna bidrag till kommunen som övertagit ansvaret för särskilda om-
sorger. Vidare gavs det möjlighet för en kommun, som övertagit verk-
samhet med särskilda omsorger, att också tillhandahålla omsorger vid
och planera för avveckling av vårdhem.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att kommunalt huvud-
mannaskap för verksamhet enligt den nya lagen, på vissa håll kan med-
föra att det saknas specialiserade kunskaper och specifika resurser som
personer med ovanliga eller komplicerade funktionshinder behöver ha
tillgång till. I många fall kan sådana problem lösas genom att kommu-
ner samverkar med varandra om viss verksamhet. För vissa personer
kommer det även fortsättningsvis att finnas behov av såväl regionala
som andra lösningar. Jag återkommer strax med förslag som syftar till
att underlätta uppbyggnaden av sådan specialiserad verksamhet.

Som jag redan nämnt anser jag att landstingen bör ha det grundläggan-
de ansvaret för insatsen rådgivning och annat personligt stöd. Denna
insats har ofta en nära anknytning till insatser som ges av landstingen
enligt hälso- och sjukvårdslagen. Det är också frågan om en specialise-
rad verksamhet som ofta förutsätter ett större upptagningsområde än en
kommun. Därtill kommer att det i flera landstingsområden finns sam-
ordnad habiliteringsverksamhet. Det är enligt min mening angeläget att
denna organisation inte splittras på grund av att råd- och stödinsatser
enligt den nya lagen och landstingens habiliteringsverksamhet delas upp
mellan två huvudmän.

Flera remissinstanser anser, som jag påpekat, att det bör vara kommu-
nerna som ansvarar även för råd- och stödinsatser enligt den nya lagen.
För egen del kan jag instämma i att det kan finnas skäl för att en
huvudman har hela ansvaret för verksamheten enligt den nya lagen. Det
kan vara en fördel om en och samma huvudman ansvarar för planering
och verkställighet av samtliga insatser och att den huvudmannen har
tillgång till sådan kompetens som krävs för att bedöma och tillgodose
alla slags behov av stöd och service. Jag anser därför att kommunerna
och landstingen bör ges möjlighet att själva komma överens om annan
uppgiftsfördelning än den som jag har föreslagit, i de fall de anser att
fördelarna med kommunalt huvudmannaskap för verksamheten över-
väger. Jag kommer i det följande att föreslå former för överenskommel-
ser mellan kommuner och landsting om åtaganden att svara för upp-
gifter enligt den nya lagen.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

94

Enligt min mening bör det vara möjligt för en kommun respektive ett
landsting att sluta avtal med annan vårdgivare om att tillhandahålla en
eller flera insatser enligt den nya lagen. Det kan t.ex. vara fråga om en
enskild, en stiftelse eller ett företag som önskar att åta sig sådan upp-
gift. Det kan också vara fråga om en kommun eller ett landsting som
önskar driva viss verksamhet enligt den nya lagen utan att överta
huvudmannaskapet för denna. I sådana situationer är det den ansvarige
huvudmannen som har behörighet och skyldighet att fatta beslut om
insatsen och som har ansvaret för tillhandahållandet av denna.

Ett åtagande av en kommun eller ett landsting att svara för verksamhet
enligt den nya lagen, som enligt lagen har ålagts annan huvudman, bör
också kunna ske genom att kommunen eller landstinget övertar huvud-
mannaskapet för sådan verksamhet.

Om samtliga kommuner i ett landstingsområde åtar sig uppgiften med
rådgivning och annat personligt stöd, anser jag att kommunerna efter
skatteväxling bör ges befogenhet att själva handha eventuella frågor om
kostnadsutjämning mellan kommunerna. Jag finner det emellertid ange-
läget att kostnadsutjämning mellan kommunerna bara kommer att an-
vändas övergångsvis och att varje kommun på sikt svarar för sina kost-
nader.

Om ett landsting träffar överenskommelse med en eller flera kommu-
ner inom landstingsområdet, men inte samtliga, bör landstinget ges
möjlighet att lämna bidrag till en kommun för kostnaden. Denna form
bör enligt min mening i första hand utnyttjas när inte samtliga kommu-
ner i samma landsting träffat avtal med landstinget om övertagande av
huvudmannaskapet för en eller flera insatser enligt lagen. Jag ser
emellertid inga hinder mot att bidrag övergångsvis lämnas från lands-
tinget även i de fall då samtliga kommuner övertar ansvaret för verk-
samheten. I detta fall torde dock skatteväxling vara att föredra. Under
alla förhållanden bör - som jag återkommer till senare - skatteväxling
ha genomförts i samtliga län år 1996.

Kommunernas och landstingens ansvar bör omfatta dem som är bo-
satta i kommunen respektive landtingsområdet. Likaså bör kommunerna
och landstingen ha ett ansvar för att ge tillfälliga stöd- och serviceinsat-
ser till personer som tillhör lagens personkrets och som vistas i kom-
munen eller landstingsområdet under en kortare tid. Detta motsvarar
vad som nu gäller enligt omsorgslagen.

En avgörande förutsättning för att en person med omfattande funk-
tionshinder skall kunna bosätta sig i en annan kommun och i förekom-
mande fall i ett annat landstingsområde, är ofta att personen omedelbart
är tillförsäkrad stöd- och serviceinsatser på den nya orten. Det gäller
särskilt för personer som behöver bo i en bostad med särskild service,
men det kan också vara fråga om behov av andra insatser t.ex. sådan
personlig assistans som kommunen svarar för och daglig verksamhet.
Handikapputredningen föreslår därför att en person, som inte bor i ett
landstingsområde respektive en kommun, skall ges en lagfäst rätt att få
sin ansökan om särskilda insatser enligt den nya lagen behandlad på
samma villkor som en ansökan från en person som bor där. Jag anser

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

95

emellertid att det är olämpligt att utvidga kommunernas och landsting-
ens ansvarsområde på det sätt som utredningen föreslagit. Däremot bör
den enskilde på förhand av inflyttningskommunen kunna få ett besked
om sin rätt till insatser enligt lagen. Den enskildes avsikt att flytta till
en annan kommun bör vara helt klar. Den enskilde bör alltså inte kunna
begära besked på förhand från flera kommuner för samma tid. En an-
sökan om förhandsbesked bör behandlas på samma villkor som om han
var bosatt i landstingsområdet respektive kommunen. Om rätt till en
viss insats bedöms att föreligga, bör landstinget respektive kommunen
ges en skyldighet att utan dröjsmål planera och förbereda för att tillgo-
dose den enskildes behov av stöd och service. Skyldigheten att faktiskt
tillhandahålla en insats bör inträda då personen flyttat till kommunen
respektive landstingsområdet.

Ett förhandsbesked bör, i enlighet med vad lagrådet förordat, vara
giltigt sex månader räknat från den dag då den eller de insatser som
beskedet omfattar blir tillgängliga för den enskilde.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

3.4 Vissa inflytandefrågor

Mitt förslag: Verksamheten enligt den nya lagen skall vara grun-
dad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet.
Den enskilde skall ges största möjliga inflytande och medbestäm-
mande över det stöd som ges.

Särskilda insatser skall ges på den enskildes egen begäran. Om
han eller hon är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att
på egen hand ta ställning i frågan skall insatserna ges på begäran
av vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare.

Landstingen och kommunerna skall på den enskildes begäran
upprätta individuella planer vari beslutade och planerade insatser
redovisas.

Kommunerna skall samverka med organisationer som företräder
funktionshindrade.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att de indivi-
duella planerna skall tillställas försäkringskassan. I övrigt överensstäm-
mer mitt förslag med utredningens.

Remissinstanserna: Av de instanser som yttrat sig om de individuella
planerna är flertalet kritiska mot utredningens förslag att de skall till-
ställas försäkringskassan. I övriga delar godtar remissinstanserna utred-
ningens förslag.

Skälen för mitt förslag: Syftet med de särskilda insatserna enligt den
nya lagen är att främja svårt funktionshindrades utveckling till ett så
självständigt och oberoende liv som möjligt. De särskilda insatserna
skall vara grundade på respekt för den enskildes rätt att bestämma över
sig själv och över sina egna angelägenheter. Beträffande den särskilda
insatsen personlig assistans faller det sig helt naturligt att den enskilde

96

ges ett mycket stort inflytande över det stöd som ges. I fråga om andra
insatser enligt lagen behöver den enskildes inflytande och självbestäm-
mande enligt min uppfattning uppmärksammas särskilt.

Jag anser att insatserna enligt lagen enbart skall ges på begäran av den
enskilde själv. Undantag skall bara kunna göras i fråga om den som på
grund av sin ungdom har vårdnadshavare som har rätt och skyldighet att
bestämma i barnets angelägenheter samt i fråga om personer som
uppenbart saknar förmåga att ta ställning i frågan. Insatserna skall då
kunna ges på begäran av den enskildes vårdnadshavare, god man, för-
myndare eller förvaltare. Jag vill understryka att det i de senare fallen
krävs en mycket stor lyhördhet och respekt för de önskemål som den
enskilde ger uttryck för.

Handikapputrednigen föreslår att den enskilde skall ha rätt att få en
individuell plan för insatserna enligt lagen. Enligt utredningens förslag
skall planen kunna tillställas försäkringskassan. Syftet är att försäkrings-
kassan skall verka för att insatser görs enligt planen.

För egen del anser jag att den enskilde skall ha rätt att få en individu-
ell plan som beskriver beslutade och planerade insatser. Därigenom kan
den enskilde ges ett inflytande över de åtgärder som planeras och få en
överblick över när olika insatser skall komma i fråga. Planen bör utgå
från den enskildes egna mål, intressen och önskemål. Den bör omfatta
olika behov som kan tillgodoses genom insatser från flera kompetens-
områden. Jag anser vidare att planen bör utformas så att den ger möj-
lighet till uppföljning och förändringar och att den skall omprövas fort-
löpande.

En viktig fråga i samband med planeringen av de särskilda insatserna
är den samverkan som kan komma i fråga mellan olika instanser och
verksamheter. Jag anser att den enskildes uppfattning om samverkan
mellan olika verksamheter med fördel bör redovisas i planen. Planen
bör också på begäran av den enskilde eller hans företrädare, t.ex. vård-
nadshavare eller god man, kunna utväxlas mellan olika verksamheter
som ger stöd för den enskilde. I likhet med flertalet remissinstanser som
yttrat sig i frågan finner jag däremot inte skäl att försäkringskassan skall
ha en samordnande roll i sammanhanget. En sådan uppgift är inte natur-
lig för försäkringskassorna med hänsyn till deras resurser och kompe-
tens och förfarandet skulle enligt min uppfattning medföra en oklarhet i
ansvarförhållandena.

Tillsynsmyndigheterna har enligt min uppfattning en viktig uppgift i
att följa upp och utvärdera hur arbetet med de individuella planerna
utvecklas.

Jag ser det som en självklarhet att handikapporganisationerna fort-
löpande ges möjlighet att lämna förslag och att ge synpunkter på hur
verksamheten enligt lagen läggs upp och bedrivs. Därigenom tillförs
också huvudmannen viktiga kunskaper och åsikter som funktionshindra-
de har.

Det är kommunerna som skall ha ansvaret för merparten av insatserna
enligt lagen. En skyldighet att samverka med handikapporganisationerna
bör därför åvila dessa. Samarbetet bör kunna organiseras på olika sätt.

7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

97

Närmare former bör bestämmas av huvudmannen och organisationerna Prop. 1992/93:159
tillsammans. Det är enligt min mening naturligt att också landstingen Bilaga 1
samverkar med handikapporganisationerna kring framför allt råd- och
stödinsatser som de svarar för. Detta behöver emellertid inte regleras i
lagen.

3.5 Avgifter för stöd och service

Mitt förslag: Avgifter skall bara i vissa fall kunna tas ut för insat-
ser enligt den nya lagen. Av dem som enligt beslut av allmän
försäkringskassa är berättigade att få assistansersättning får avgift
för biträde av personlig assistent tas ut inom ramen för sådan
ersättning. I vissa fall får avgifter tas ut för bostad, fritidsverk-
samhet och kulturella aktiviteter.

Föräldrar till barn och ungdomar som får omvårdnad i familje-
hem eller bostad med särskild service skall i skälig utsträckning
bidra till kostnader för omvårdnad. Kommunen får i sådana fall
uppbära underhållsbidrag för barnet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt.

Remissinstanserna: Statens handikappråd anser att tjänster och hjälp-
medel som är relaterade till funktionsnedsättningen skall vara avgifts-
fria. RFV liksom HCK, DHR, FUB m.fl. handikapporganisationer
instämmer i utgångspunkten att ingen skall behöva betala för sitt funk-
tionshinder utan kostnaderna skall delas av alla. Några remissinstanser
påtalar behovet av ett integrerat högkostnadsskydd och förändrade regler
för handikappersättningen. FUB anser att en spärrregel motsvarande den
nuvarande - att avgifterna får för kalendermånad uppgå till högst 10
procent av basbeloppet - är ofrånkomlig. FUB anser att den bör utfor-
mas så att den endast omfattar bostadskostnaderna, vilka inte bör utgöra
mer än 5 % av basbeloppet per kalendermånad.

Landstingen i Södermanland, Kristianstad och Älvsborgs län, Älvs-
borgs kommunförbund och Stockholms kommun menar att den enskil-
des problem med kostnader bör lösas på andra sätt än genom avgifts-
begränsningar. De möjligheter som tas upp är bl.a. högkostnadsskydd,
utveckling av socialförsäkringssystemet och bistånd enligt 6 § social-
tjänstlagen. Man pekar bl.a. på avgifternas roll att förmedla korrrekt
information till konsumenten om vad varan/tjänsten kostar att produce-
ra. I övrigt godtas utredningens förslag i huvudsak av de landsting och
kommuner som har berört frågan.

Skälen för mitt förslag: Handikapputredningen redovisar i sitt slut-
betänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla flera undersökningar
om funktionshindrades ekonomiska situation. Utredningen konstaterar
därvid att förekomsten av omfattande funktionshinder ofta innebär att
inkomsten är lägre än hos en genomsnittlig person och att utgiftsbehovet
är högre.

98

Riksdagen har nyligen fattat beslut med anledning av förslagen i pro-
positionen 1992/93:129 om avgifter inom äldre och handikappomsorgen
(bet. 1992/93:SoU12, rskr. 1992/93:119). Bakgrunden till förslagen i
propositionen är Ädel-reformen, som bl.a. innebär att kommunerna
fr.o.m. den 1 januari 1992 har övertagit 30 000 platser vid sjukhem
från landstingen. Riksdagens beslut innebär att de kommunala avgifterna
för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt boende skall bestäm-
mas så att enskilda får kvar tillräckliga medel för sina personliga behov.
Avgifterna skall vidare vara skäliga och får inte överstiga kommunens
självkostnad. Genom beslutet kommer den nuvarande särskilda bestäm-
melsen i socialtjänstlagen om avgift för helinackordering i en särskild
boendeform att upphävas. De nya avgiftsreglerna träder i kraft den 1
mars 1993. Som jag anmälde i prop. 1992/93:129 avser regeringen att
uppdra åt Socialstyrelsen och Riksrevisionsverket att noga följa utveck-
lingen och utformningen av kommunernas avgiftssystem inom äldre-
och handikappomsorgen.

Jag vill i sammanhanget också påminna om att riksdagen, med anled-
ning av förslagen i proposition 1992/93:134 om förändringar i de kom-
munala bostadstilläggen för år 1993 m.m., beslutat om förbättringar av
villkoren för det kommunala bostadstillägget (KBT). Beslutet innebär att
kommunerna får statsbidrag för bostadstillägg som täcker bostadskostna-
der som överstiger 150 kronor per månad men som ej överstiger 3 000
kronor per månad. Dessutom skall KBT utges med lägst 85 % men
högst 95 % av pensionärernas bidragsberättigade bostadskostnad. Även
dessa förändringar träder i kraft den 1 mars 1993.

Vidare har Merkostnadkommittén (S 1990:04) i december 1992 av-
slutat sitt arbete och avlämnat betänkandet (SOU 1992:129) Merkostna-
der vid sjukdom och handikapp. Kommittén föreslår bl.a. att en lägre
nivå, som understiger den nu lägsta, skall införas inom handikappersätt-
ningen och benämnas merkostnadsersättning. Kommittén föreslår också
införande av ett skydd mot höga kostnader vid sjukresor. I betänkandet
lämnas även vissa förslag om förändrade regler vid inköp av speciallivs-
medel. Kommittén har vidare fört diskussioner om bl.a. principerna om
kostnadsfria läkemedel och förbrukningsartiklar. Betänkandet bereds för
närvarande i Socialdepartementet.

En viktig handikappolitisk princip är att människor inte skall ha mer-
kostnader på grund av funktionshinder. Det är enligt min mening ange-
läget att omfattande stödbehov på grund av funktionshinder inte medför
en lägre levnadsstandard än den som gäller för personer som inte har
motsvarande behov. Utgångspunkten bör därför vara att stöd och ser-
vice som ges enligt den nya lagen skall vara avgiftsfri. Avgift för t.ex.
måltid som serveras i anslutning till en insats bör däremot kunna tas ut.
Den bör vara skälig och inte överstiga kommunens självkostnad.

Avgifter bör också kunna tas ut av huvudmannen för personlig assis-
tans i den mån assistansersättning ges från försäkringskassan. Även för
bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter bör avgifter i vissa
fall få tas ut. Avgifter bör då få tas ut av dem som uppbär folkpension
i form av hel förtidspension eller hel ålderspension och av dem som har

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

99

inkomst av eget arbete eller annan inkomst som i storlek kan jämföras
med hel förtidspension och hel ålderspension, exempelvis sjukpenning,
betydande kapitalinkomster eller en kombination av inkomster som
uppgår till belopp som ligger i närheten av eller överstiger de nämnda
pensionerna. De avgifter som tas ut måste vara skäliga och de får inte
överstiga kommunens självkostnader.

Enligt omsorgslagen får landstinget ta ut en skälig avgift för bostad
och matkostnader om den utvecklingsstörde bor på elevhem eller i
gruppbostad och har inkomst av eget arbete eller förtidspension eller
ålderspension. I förordningen (1986:565) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m.fl. anges att denna avgift per kalender-
månad får uppgå till sammanlagt högst 10% av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. En sådan regel kan enligt min me-
ning knappast tillämpas för den som har bostad med särskild service
enligt den nya lagen. Jag anser att den enskilde själv bör ansvara för
sina matkostnader. Däremot bör en avgift kunna tas ut av huvudmannen
för bostad. Avgiften bör avse den enskildes privata bostad. Den en-
skilde bör däremot inte ha kostnader för gemensamma utrymmen och
personalutrymmen. De senare bör betraktas som del av den särskilda
service och omvårdnad som skall ges i anslutning till bostaden.

Vid deltagande i fritids- och kulturella aktiviteter bör den enskilde
svara för sina egna kostnader men inte ha kostnader för den eventuella
följeslagare som behövs för att kunna genomföra aktiviteten.

Föräldrar till barn och ungdomar under 18 år som får omvårdnad i
familjehem eller i bostad med särskild service bör, på motsvarande sätt
som gäller enligt socialtjänstlagen, i skälig utsträckning betala för t.ex.
barnets kläder, mat och fritidsverksamhet. Kommunen bör i sådant fall
också få uppbära underhållsbidrag som avser barnet.

Jag har tidigare vid behandlingen av rätten till insatser föreslagit en
bestämmelse om att den enskilde genom insatserna skall tillförsäkras
goda levnadsvillkor. Därav följer att avgiften inte får sättas så att den
blir för betungande. Härvid måste huvudmannen även ta hänsyn till att
den enskilde har tillräckliga medel för t.ex. erforderlig tandvård, till-
gång till fritidsmöjligheter och semester. En föreskrift om att kom-
munen måste tillse att den enskilde förbehålls tillräckliga medel för sina
personliga behov bör enligt min mening därför införas.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

100

3.6 Enskild verksamhet

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt forslag: En enskild som yrkesmässigt vill bedriva verksam-
het enligt den nya lagen i form av daglig verksamhet, korttids-
tillsyn, korttidsvistelse, boende i familjehem eller bostad med
särskild service skall söka tillstånd hos länsstyrelsen. Länsstyrel-
sen har därvid möjlighet att inspektera verksamheten.

Kommunen eller, efter överlåtelse av uppgiften från en kommun
till ett landsting, landstinget skall utöva tillsyn över enskild verk-
samhet. Ifrågavarande nämnd har rätt att inspektera verksam-
heten.

Om det inom enskild verksamhet råder något allvarligt missför-
hållande, och rättelse efter föreläggande inte sker, kan länsstyrel-
sen återkalla tillståndet.

Den som driver enskild verksamhet utan tillstånd kan dömas till
böter.

Sekretess skall gälla inom yrkesmässigt bedriven enskild verk-
samhet som avser insatser enligt den nya lagen för uppgifter om
enskilds personliga förhållanden.

Handikapputredningens forslag: Överensstämmer i princip med mitt
förslag. Utredningens förslag till sekretessbestämmelse avseende enskild
verksamhet inskränker sig dock till tillståndspliktig verksamhet. Utred-
ningen har inte heller föreslagit någon straffbestämmelse. Jag föreslår
även ett förtydligande i förhållande till utredningens förslag som innebär
att även ett landsting i vissa fall skall kunna utöva tillsynen.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inget att invända mot för-
slaget. Kammarrätten i Göteborg påpekar dock att även landsting ska
kunna vara kostnadsansvariga för här aktuella verksamheter och därför
kunna vara den som utövar tillsyn.

Skälen for mitt förslag: Om en enskild idag yrkesmässigt vill driva
verksamhet enligt omsorgslagen, en normalt landstingskommunal ange-
lägenhet, skall tillstånd sökas hos Socialstyrelsen. Omsorgsnämnden
måste också ha tillstyrkt tillståndet. Verksamheten står sedan under
tillsyn av omsorgsnämnden, som också har inspektionsrätt.

Enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen skall ha tillstånd av läns-
styrelsen. Socialnämnden i kommunen utövar tillsyn över verksamheten
och har inspektionsrätt.

En förutsättning för yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet enligt
den nya lagen i form av daglig verksamhet, korttidstillsyn, korttids-
vistelse, familjehem eller bostad med särskild service bör enligt min
mening vara att tillstånd lämnas för verksamheten.

Med hänsyn till att länsstyrelsen har det regionala tillsynsansvaret för
de ifrågavarande verksamheterna anser jag att tillstånd till enskild verk-
samhet bör ges av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör också få möjlighet
att inspektera den enskilda verksamheten. Att verksamheten sedan faller
under länsstyrelsens tillsynsansvar följer av länsstyrelsens ansvar för

101

den regionala tillsynen över verksamhet enligt den nya lagen.

Verksamheten förutsätter avtal med kostnadsansvarig kommun eller,
efter överlåtelse av ifråganvarande uppgift från en kommun till ett
landsting, kostnadsansvarigt landsting. Jag finner med hänsyn härtill, till
att kommunerna ytterst är ansvariga för ifrågavarande verksamhet och
till den ordning som gäller enligt socialtjänstlagen att den kommun eller
det landsting där verksamheten är belägen bör ha ett tillsynsansvar och
en inspektionsrätt. Enskild verksamhet bör därför stå under tillsyn av
den eller de nämnder som leder verksamhet enligt den nya lagen. Sådan
nämnd bör också få rätt att inspektera verksamheten. Motsvarande ord-
ning gäller som jag nyss antytt enligt socialtjänstlagen.

Den huvudman som är ansvarig för stöd och service enligt den nya
lagen har naturligtvis ett intresse av att verksamheten är av god kvalitet.
Jag förutsätter att kvalitetsaspekten är avgörande för huvudmännens
benägenhet att anlita enskild verksamhet. Om allvarliga missförhållan-
den föreligger inom enskild verksamhet som erhållit tillstånd av läns-
styrelsen måste länsstyrelsen kunna återkalla tillståndet. En sådan möj-
lighet bör därför, såsom utredningen föreslagit, införas i den nya lagen.
Det bör dock föreligga allvarliga missförhållanden, som inte rättats till
efter ett föreläggande av länsstyrelsen, innan återkallelse kan tillgripas.
Det skall således vara fråga om sådana missförhållanden som idag kan
föranleda förbud av länsstyrelsen enligt socialtjänstlagen.

En möjlighet att döma ut böter bör finnas i likhet med vad som gäller
enligt socialtjänstlagen, för den som utan tillstånd yrkesmässigt bedriver
enskild verksamhet där sådant tillstånd krävs.

Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven en-
skild verksamhet som avser insatser enligt den nya lagen bör inte få
röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållanden. En be-
stämmelse om detta bör införas i den nya lagen. Dess närmare innebörd
berörs i specialmotiveringen.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

3.7 Överklagande av beslut m.m.

Mitt förslag: Beslut om särskilda insatser och andra därmed sam-
manhängande beslut liksom beslut om att vägra tillstånd att be-
driva enskild verksamhet, beslut om föreläggande och beslut om
återkallelse av tillstånd får överklagas hos länsrätten.

Besluten gäller omedelbart. Domstolen får dock förordna att
dess beslut skall gälla först sedan det vunnit laga kraft.

Min bedömning: Formerna för att framtvinga verkställighet bör
behandlas av Lokaldemokratikommittén (1992:01).

Handikapputredningens förslag och bedömning: Överensstämmer vad
gäller frågan om möjlighet att överklaga i huvudsak med mitt förslag.
Utredningen föreslår dock inte att beslut att vägra tillstånd att bedriva
enskild verksamhet skall gå att överklaga. Vidare föreslår utredningen

102

att de överklaganden som avser tillstånd skall överklagas till kammar- Prop. 1992/93:159
rätten som första instans.                                                 Bilaga 1

Handikapputredningen bedömer att utsökningsbalken i sin nuvarande
utformning ger möjlighet för kronofogdemyndigheten att genom vite
mot landsting eller kommun framtvinga verkställighet av dom som
meddelats av förvaltningsdomstol. Om vitesföreläggande inte är en
framkomlig väg bör det enligt utredningen övervägas att genom lagänd-
ring skapa möjlighet att rikta vitespåföljd mot landsting och kommuner.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Göteborg anser att rätten att över-
klaga till kammarrätten bör omfatta även beslut att vägra tillstånd att
bedriva enskild verksamhet. I övrigt godtar remissinstanserna utred-
ningens förslag om möjligheter att överklaga beslut.

Vad gäller möjligheten att framtvinga verkställighet hos en kommun
eller ett landsting så anser de kommuner, landsting och kommunförbund
som har berört frågan, med något enstaka undantag, att vitesföreläggan-
de eller dylikt inte är någon framkomlig väg att framtvinga de olika
rättigheterna. Man menar att varje kommuns respektive landstings eko-
nomiska och personella resurser är avgörande och att en förutsättning
därför är att kommuner och landsting ges ekonomiskt utrymme. Om-
sorgsnämnden i Malmö kommun anser att formerna för att framtvinga
ett besluts verkställighet bör klarläggas i en särskild utredning. Kom-
munförbundet Västernorrland menar att det är viktigare att skapa system
och modeller som klarlägger orsakerna till varför lagen inte efterlevs än
att tillgripa bestraffningar.

Socialstyrelsen föreslår att ett offentligrättsligt vite tillskapas. JO
ställer sig tveksam till om förvaltningdomstolarnas domar om den en-
skildes rätt till bistånd kan verkställas enligt reglerna i utsökningsbalk-
en. Länsstyrelsen i Malmöhus län liksom handikapporganisationer,
fackliga organisationer och yrkesföringar understryker vikten av ett
sanktionssystem. HCK, FUB m.fl. handikapporganisationer anser att
Socialstyrelsen borde få möjligheter att utkräva verkställighet och få
sanktionsmöjligheter.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Beslut om särskilda insat-
ser enligt LSS bör, på samma sätt som beslut om särskilda omsorger
enligt omsorgslagen, kunna överklagas till länsrätten. Detta råder det
stor enighet om. Svårt funktionshindrade måste med lagens hjälp kunna
kräva bestämda insatser. Då spelar möjligheten att överklaga en stor
roll.

Därutöver har domstolarna en viktig roll som uttolkare av hur lagstift-
ningen skall tillämpas i de enskilda, ofta mycket varierande fallen.
Gränsdragningsproblem m.fl. tolkningsfrågor är omöjliga att helt kom-
ma ifrån i en lag av ifrågavarande slag där det inte går att ha några
exakta regler beroende på att det finns många olika typer av funktions-
hinder och dessutom olika behov inom samma handikappgrupp. Beslut
om insatser och därmed sammanhängande frågor bör överklagas till
länsrätten i första instans.

Enligt min mening bör, förutom beslut om föreläggande eller åter-
kallelse av tillstånd att bedriva enskild verksamhet, beslut att vägra

103

sådant tillstånd gå att överklaga. Även tillståndsmålen bör, i linje med
vad Domstolsutredningen förordat i sitt betänkande (SOU 1991:106)
Domstolarna inför 2000-talet, prövas av länsrätten som första instans.

Frågan om möjligheten att av ett landsting eller en kommun fram-
tvinga verkställighet av ett beslut fattat av förvaltningsdomstol har
tidigare varit föremål för utredning.

Kommunalansvarsutredningen hade under slutet av 1980-talet att förut-
sättningslöst överväga bl.a. behovet av åtgärder med syfte att motverka
att kommuner och landsting sätter sig över förvaltningsdomstolarnas
beslut. Utredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1989:64) Kommu-
nalbot ett ekonomiskt sanktionssystem kallat kommunalbot som direkt
skulle riktas mot vederbörande kommun eller landsting. Förslaget ledde
aldrig till någon lagstiftning.

Riksdagen beslutade i juni 1991 att anta en ny kommunallag
(1991:900), som trädde i kraft den 1 januari 1992. Vid behandlingen av
lagförslaget (prop. 1990/91:117) uttalade sig riksdagen för att ett fort-
satt arbete borde komma till stånd i vissa frågor (bet. 1990/991 :KU38,
rskr. 1990/91:360). Bl.a. borde frågor om de förtroendevaldas person-
liga ansvar för kommunala beslut m.m. utredas ytterligare.

Med anledning härav beslutade regeringen i februari 1992 att tillkalla
en parlamentarisk kommitté (C 1992:01), med uppgift att överväga
olika åtgärder för att stärka den lokala demokratin. Kommittén fick
också till uppgift att slutföra arbetet med frågan om hur ett sanktions-
system bör utformas som gör det möjligt att komma till rätta med olika
överträdelser. Kommittén antog namnet Lokaldemokratikommittén.

I direktiven (dir. 1992:12) till Lokaldemokratikommittén tas bl.a. upp
att det finns exempel på att huvudmän underlåtit att verkställa domar
avseende särskilda omsorger enligt omsorgslagen m.m.

Som jag redan nämnt har Handikapputredningen bedömt att utsök-
ningsbalken i sin nuvarande utformning ger möjlighet för kronofogde-
myndigheten att genom vite mot landsting eller kommun framtvinga
verkställighet av dom som meddelats av förvaltningsdomstol. Jag känner
till att den möjligheten också för närvarande prövas på några ställen i
landet.

Om vitesföreläggande inte är en framkomlig väg bör det enligt utred-
ningen övervägas att genom lagändring skapa möjlighet att rikta vitespå-
följd mot landsting och kommun.

Med anledning av Lokaldemokratikommitténs uppdrag och med be-
aktande av vad remissinstanserna anfört anser jag att det är lämpligast
att frågan om formerna för att framtvinga verkställighet övervägs av
Lokaldemokratikommittén.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

104

3.8 Tillsyn

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt forslag: Socialstyrelsen skall ha den centrala tillsynen över
den nya lagens tillämpning. Styrelsen skall därvid följa, stödja
och utvärdera verksamheterna, ta initiativ till förändringar och
vara kunskapsförmedlare.

Länsstyrelsen skall inom länet ha tillsyn över verksamhet med
anledning av den nya lagen och därutöver informera och ge råd
till allmänheten i frågor som rör verksamheten, biträda kommu-
nerna med råd samt främja samverkan i planering mellan kommu-
nerna, landstingen och andra samhällsorgan.

Länsstyrelsen skall ha rätt att inspektera sådan verksamhet.

Länsstyrelsen bör tillföras vissa utökade resurser för att kunna
fullgöra tillsynen.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att respektive
central myndighet (Socialstyrelsen, Boverket och Riksförsäkringsverket)
skall ha tillsyn inom sitt ansvarsområde och att en central myndighet
skall ha det övergripande tillsynsansvaret.

Utredningen föreslår vidare att länsstyrelsens tillsynsuppgift skall in-
skränkas till tillsyn av verksamheter som bedrivs i enskild regi.

Remissinstanserna: Nämnden för vårdartjänst och HCK, FUB m.fl.
handikapporganisationer anser att Socialstyrelsen skall vara den centrala
tillsynsmyndigheten. Flera remissinstanser, framför allt handikapporga-
nisationerna, betonar att tillsynsfunktionen måste förstärkas och ges
ökade befogenheter. Även synpunkter om att tillsynsmyndigheten bör
ges möjlighet att tillgripa sanktioner tas upp. Remissinstanserna i övrigt
godtar utredningens förslag i den mån de kommenterar frågan.

Nämnden för vårdartjänst, Riksrevisionsverket, länsstyrelserna och två
av fyra landsting som berör frågan anser att länsstyrelsens tillsynsansvar
bör gälla all verksamhet enligt den nya lagen. Länsstyrelsen i Östergöt-
land säger exempelvis att länsstyrelsens skyldighet, enligt utredningens
förslag, att följa tillämpningen av lagen bäst utförs genom reguljär till-
syn. Det är ologiskt att länsstyrelsens tillsynsuppgifter inskränks till
verksamheter som bedrivs i enskild regi. Enligt länsstyrelsen riskerar
förslaget att skapa gränsdragningsproblem.

Flera remissinstanser pekar också på länsstyrelsernas kännedom om
lokala förhållanden och att det är mest logiskt att samma regler gäller
som för tillsynen enligt socialtjänstlagen.

Socialstyrelsen menar att den direkta tillsynen skulle kunna utövas av
styrelsens regionala enheter eller av länsstyrelsernas sociala funktion.
Fördelarna med att förlägga den direkta tillsynen till de regionala en-
heterna är att dessa har större upptagningsområden och har naturliga
kontakter med centrala verk, vilket borgar för en enhetligt utövad till-
syn.

JO menar att betänkandet från Socialtjänstkommmittén måste avvaktas
innan några avgörande ändringar görs i förhållande till vad som gäller
enligt socialtjänstlagen.

105

De kommuner, handikapporganisationer och övriga som yttrat sig i
frågan godtar mer eller mindre utredningens förslag i denna del med
undantag av en kommun som förordar länsstyrelsen som tillsynsmyndig-
het.

Skälen for mitt förslag: Utvecklingen i många kommuner går mot mer
decentralisering och att man skiljer mellan offentlig kontroll och finan-
siering å ena sidan och produktion med enskilda, kooperativa och
offentliga producenter å den andra. Denna utveckling ställer ökade krav
på tillsyn och uppföljning av att statsmakternas intentioner på det sociala
området efterlevs. Det är också enligt min uppfattning överhuvudtaget
viktigt med en aktiv tillsyn på handikappområdet.

Förslaget innebär ingen ändring i förhållande till vad som gäller idag
enligt socialtjänstlagen och HSL. Min mening är att eftersom sambandet
med framför allt socialtjänstlagen är så starkt bör samma regler om
central tillsyn gälla.

I Socialstyrelsens tillsynsansvar ligger bl.a. att styrelsen skall följa och
utvärdera verksamheterna, göra kunskapssammanställningar, företa
inspektioner, utarbeta allmänna råd, ta initiativ till förändringar och
vara kunskapsförmedlare. Detta är viktiga funktioner inte minst när en
verksamhet som den nu aktuella är under uppbyggnad.

Jag kommer längre fram att beröra frågan om samlade uppföljnings-
och utvärderingsinsatser med anledning av handikappreformen.

Beträffande länsstyrelsernas roll gör jag följande bedömning.

Länsstyrelserna har det lokala tillsynsansvaret över kommunernas
socialtjänst enligt socialtjänstlagen. För verksamhet enligt omsorgslagen,
för vilken landstinget är huvudman, utövar istället Socialstyrelsen den
direkta tillsynen.

Utredningen anför som grund för att länsstyrelsen inte ska ha något
direkt tillsynsansvar över kommuner och landsting enligt den nya lagen
dels att den enskilde får möjlighet att överklaga beslut som avser de
särskilda insatserna, dels att en utvidgad möjlighet till rättshjälp föreslås
bli införd i rättshjälplagen och dels att bestämmelser om planer och rätt
till biträde av kontaktperson införs. Man har, samtidigt som man genom
dessa förslag velat stärka den enskildes ställning, avsett att markera
kommunernas respektive landstingens fulla ansvar - organisatoriskt och
finansiellt - för de insatser lagen föreskriver.

Av fjolårets budgetproposition (prop. 1991/1992:100 bil. 14) framgår
att ett av de områden som bör ges ökad tyngd inom länsstyrelserna är
den sociala tillsynen. Enligt chefen för Civildepartementet är länsstyrel-
serna väl skickade att vara en opartisk instans för tillsyn och upp-
följning av att statsmakternas intentioner på det sociala området efter-
levs. Jag har i min anmälan till bilaga 6 i samma proposition uttalat att
länsstyrelsernas tillsyns- och uppföljningsarbete blir allt viktigare mot
bakgrund av kommunernas organisationsförändringar samt ett ökande
inslag av privata alternativ inom vård och omsorg. Även de föränd-
ringar som riksdagen har beslutat om avseende statsbidragen till kom-
munerna talar för en sådan utveckling, vilket också påpekas i den ba-
komliggande propositionen (prop. 1991/92:150 del II).

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

106

Vid tillämpningen av den nya lagen blir det fråga om viktig myndig-
hetsutövning. Kommunerna kommer att vara huvudmän för huvuddelen
av insatserna enligt den nya lagen. Som jag nyss påpekat har insatserna
enligt den nya lagen ett starkt samband med socialtjänsten enligt social-
tjänstlagen. Jag finner inga skäl för att tillsynen i den nya lagen skall
reduceras i förhållande till vad som gäller i fråga om socialtjänsten.
Länsstyrelsen, med närheten till länets kommuner och med den regio-
nala kunskapen, bör därför vara tillsynsmyndighet på länsnivå för hela
den verksamhet som regleras i den nya lagen. Jag vill särskilt
understryka betydelsen av att tillsynsmyndigheten med aktiva insatser
följer den nya lagens tillämpning.

Hur tillsynen i framtiden ska vara ordnad beträffande socialtjänstlagen
utreds för närvarande av Socialtjänstkommittén (S 1991:07). I samband
med de ändringar som därmed eventuellt kan bli aktuella finns anled-
ning att återkomma till frågan om tillsyn enligt lagen om stöd och ser-
vice till vissa funktionshindrade.

Länsstyrelsen bör ha rätt att inspektera verksamhet som bedrivs enligt
den nya lagen.

Länsstyrelsen bör också enligt min mening ha vissa servicefunktioner
gentemot kommuner, landsting och allmänhet såsom att biträda med råd
och information samt främja samverkan i planering mellan kommuner-
na, landstingen och andra samhällsorgan. Även denna funktion bör
regleras i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

För att länsstyrelsen skall kunna bedriva en aktiv tillsynsverksamhet
inom området fordras att de tillförs vissa utökade personella resurser.
Jag bedömer att länsstyrelserna för ändamålet bör tillföras medel mot-
svarande totalt 20 nya tjänster.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

4 Vissa övergångsfrågor

4.1 Överföring av huvudmannaskap

Mitt förslag: Omsorgslagen, införandelagen till omsorgslagen
samt elevhemslagen upphör att gälla den 1 januari 1994.

Landstingens verksamhet enligt omsorgslagen i form av kontakt-
person, daglig verksamhet, korttidstillsyn, korttidsvistelse, boende
i familjehem och bostad med särskild service samt verksamhet
enligt elevhemslagen överförs successivt till kommunernas huvud-
mannaskap.

Överföringen av huvudmannaskapet skall vara genomförd senast
den 31 december 1995.

Frågor om överföring av huvudmannaskapet samt vissa kvar-
varande bestämmelser om specialsjukhus och vårdhem regleras i
en lag om införande av lagen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade.

107

Handikapputredningens förslag: Den nuvarande regleringen i omsorgs-
lagen skall gälla fram till det datum då landstinget och samtliga kom-
muner i berört län kommit överens om att föra över huvudmannaskapet
för omsorgsverksamheten, dock längst till den 31 december 1995.
Därefter skall kommunernas ansvar enligt den nya lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade gälla för denna lags hela person-
krets.

Remissinstanserna: Dalarnas kommunförbund anser att det är bra med
en övergångsperiod för överförande till kommunerna av omsorgsverk-
samheten och boende enligt elevhemslagen. Östergötlands kommun-
förbund och Kommunförbundet Malmöhus konstaterar att det redan
finns planer för tidigare överförande än vad utredningen föreslagit.
Hallstahammars kommun bedömer att ett övertagande bör kunna ske då
den nya lagen träder i kraft. Stockholms, Marks och Ängeholms kom-
muner anser däremot att tidsplanen för genomförandet är för kort.
Flera remissinstanser, framför allt kommuner och landsting, förordar
frivilliga överenskommelser om huvudmannaskapsförändring.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare sagt är landstingen huvudmän
för verksamheterna enligt nuvarande omsorgslagen och elevhemslagen.
Som framhölls i propositionen (prop. 1984/85:176) angående omsorgs-
lagen, är omsorgerna till stor del egentligen till sitt innehåll en social
service av sådant slag som i och för sig skulle kunna vara en del av
socialtjänsten. Vissa av de uppgifter som lagts på landstingen är alltså
nära besläktade med de uppgifter som kommunerna har enligt främst
socialtjänstlagen. Enligt omsorgslagen får ett landsting efter regeringens
godkännande överlåta uppgifter till en kommun. I flera landsting har
också sådant överlåtande genomförts. I tre landsting har samtliga kom-
muner övertagit all verksamhet med särskilda omsorger. I ett par lands-
ting har enstaka kommuner övertagit ansvaret för särskilda omsorger.
Det förekommer också att landsting med bibehållande av huvudmanna-
skapet för omsorgsverksamheten överlåtit till en kommun att ha driftan-
svar för verksamhet med särskilda omsorger. Vidare pågår i ett flertal
landsting planering för att överföra omsorgsverksamheten till kommu-
nema.

Under den tid som förflutit sedan den nuvarande omsorgslagen antogs
av riksdagen har landstingens verksamhet för utvecklingsstörda personer
till stor del förändrats. Flertalet av de stora institutionerna har avveck-
lats eller minskat i platsantal. Kvarvarande vårdhem planeras att på
kortare eller längre tid avvecklas. Målet är att vårdhemmen skall er-
sättas av bostäder och daglig verksamhet med det personalstöd som var
och en behöver. Den pågående decentraliseringen av landstingens om-
sorgsverksamhet innebär också att särskilda omsorger numera ofta ges
där den utvecklingsstörde bor. Parallellt med omsorgsverksamhetens
förändring har också samhällets övriga serviceorgan ökat engagemanget
för utvecklingsstörda personer. Ansvaret för barnomsorg för utveck-
lingsstörda barn ligger sedan den nuvarande omsorgslagens ikraftträdan-
de hos kommunerna. Särskolan är numera ofta förlagd i direkt anslut-
ning till den reguljära grundskolan och gymnasieskolan. Antalet sär-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

108

skoleelever som undervisas i vanlig klass har vidare ökat under de
senaste åren. Riksdagen har också beslutat att särskolan skall föras över
från landstingen till kommunerna. Överföringen skall ske successivt och
vara avslutad senast den 31 december 1995.

Jag har i avsnittet 3.3 (Frågor om huvudmannaskapet) föreslagit att
kommunerna skall svara för insatser med särskilt stöd och särskild ser-
vice enligt den nya lagen, med undantag för rådgivning och personligt
stöd, som jag föreslagit att landstingen skall handha.

Överförande av landstingens nuvarande omsorgsverksamhet till kom-
munerna är frågan om en omfattande förändring som avser verksamhet
för ca 37 000 personer, kostnader för ca 10 miljarder kronor och med
mer än 30 000 personer anställda. I likhet med utredningen anser jag
därför att det är rimligt att förändringen sker successivt under en över-
gångsperiod, i den takt som huvudmännen finner lämplig.

Utredningen föreslår att förändringen av huvudmannaskapet av den
nuvarande omsorgsverksamheten, med undantag för rådgivning och
annat personligt stöd, skall vara genomförd senast den 31 december
1995. Kommer landsting och kommuner överens om ett tidigare över-
förande skall den nya lagen därefter gälla för hela personkretsen. I
annat fall föreslås den nuvarande omsorgslagen att gälla för omsorgs-
lagens personkrets till den 1 januari 1996.

För egen del anser jag emellertid att den nya lagen från dagen för
ikraftträdandet, den 1 januari 1994, skall gälla hela dess personkrets och
samtliga insatser. Vidare bör omsorgslagen, införandelagen till om-
sorgslagen (med vissa undantag) samt elevhemslagen upphöra vid sam-
ma tidpunkt.

Under en övergångsperiod från den nya lagens ikraftträdande den
1 januari 1994 och fram till den 31 december 1995, bör emellertid viss
verksamhet som föreslås att vara reglerad i den nya lagen kvarstå under
landstingens huvudmannaskap, dvs. landstingen bör under övergångs-
perioden ansvara för dessa i stället för kommunerna. Den särskilda
insatsen rådgivning och annat personligt stöd berörs inte, eftersom an-
svaret för denna insats enligt den nya lagen föreslås åvila landstingen.

Landstingen bör för omsorgslagens personkrets under övergångsperio-
den ansvara för insatserna kontaktperson, daglig verksamhet, korttids-
tillsyn, korttidsvistelse samt de olika boendeformerna, som har mot-
svarigheter i omsorgslagen. Kommunerna bör däremot redan från den
nya lagens ikraftträdande ha ansvar även gentemot omsorgslagens per-
sonkrets för de särskilda insatserna personlig assistans, ledsagarservice
och avlösarservice i hemmet. De senare är insatser som motsvarar vad
som redan tidigare har kunnat lämnas av kommunerna inom ramen för
socialtjänstens verksamhet.

Vidare bör landstingen under övergångsperioden ansvara för den verk-
samhet som för närvarande regleras i elevhemslagen.

Ett landsting Ovh en kommun bör kunna träffa avtal om att överföra
uppgifter enligt omsorgslagen och elevhemslagen tidigare än den
1 januari 1996. Om ett landsting träffar överenskommelse med en eller
flera kommuner i ett landstingsområde om överförande av uppgifter,

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

109

anser jag att landstinget skall lämna bidrag till en kommun för kost-
naden. Om landstinget överlåter uppgifterna till samtliga kommuner i
landstinget, bör i första hand skatteväxling genomföras. Vidare bör
kommunerna ges möjlighet att lämna ekonomiskt bidrag till varandra,
om det behövs för kostnadsutjämning mellan dem. Jag anser emellertid
att sådan mellankommunal kostnadsutjämning bara bör tillämpas över-
gångsvis.

Jag anser att riksdagen och regeringen självklart skall ha ett ansvar för
huvudmannaskap förändringens genomförande. Enligt min mening finns
det emellertid inte skäl att nu föreslå former för en central reglering för
överförandet av huvudmannaskapet. Huvudmännen bör enligt min upp-
fattning ges möjlighet att själva komma överens om tidpunkt och villkor
för överförandet. Fr.o.m. den 1 januari 1996 bör dock det huvud-
mannaskap som framgår av den nya lagen inträda. Det bör enligt min
mening ankomma på regeringen att senare återkomma till riksdagen
med förslag om ekonomisk reglering i de fall överenskommelser om
överförande av huvudmannskap inte kunnat träffas.

På grund av den relativt omfattande övergångsreglering som blir följ-
den av de huvudmannaskapsförändringar som den nya lagen ger upphov
till, och vissa kvarvarande bestämmelser om specialsjukhus och vård-
hem, är det lämpligt att ha en särskild lag om införande av lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade.

4.2 Vård oberoende av samtycke

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Mitt förslag: Nuvarande bestämmelser om vård oberoende av
samtycke för utvecklingsstörda personer skall finnas kvar under
ytterligare en tid.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att möjligheten
till tvångsomhändertagande avskaffas.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för-
slag. Kammarrätten i Göteborg anser att utredningens förslag inte bör
genomföras. 1 propositionen (prop. 1990/91:58) om psykiatrisk tvångs-
vård m.m. har det dragits upp riktlinjer för hur dessa problem fortsätt-
ningsvis bör lösas. Enligt kammarrätten saknas det anledning att nu gå
ifrån dessa riktlinjer.

Skälen för mitt förslag: Enligt den föreslagna lagen om stöd och ser-
vice till vissa funktionshindrade skall stöd och service endast ges på
begäran av den enskilde. Om han är under 15 år eller ur stånd att avge
en bindande viljeförklaring skall insatser ges på begäran av vårdnads-
havare, förvaltare eller god man. En liknande regel gäller enligt den
nuvarande omsorgslagen.

I omsorgslagen upptas alltå inte några regler om vård oberoende av
samtycke motsvarande vad som gällde enligt 35 § i 1967 års omsorgs-
lag. Att helt släppa möjligheten till tvångsmässiga ingripanden ansågs

110

dock inte vara möjligt i anslutning till att den nya omsorgslagen in-
fördes. I propositionen (prop. 1984/85:176) om den nuvarande om-
sorgslagen uttalade föredragande statsrådet att den enda framkomliga
vägen var att övergångsvis, i avvaktan på en samlad bedömning, behålla
35 § och därtill anslutande regler i 1967 års omsorgslag vid sidan av
den nuvarande omsorgslagen. Därigenom finns möjligheter att vårda
utvecklingsstörda personer oberoende av eget samtycke. Reglerna åter-
finns i den s.k. införandelagen till omsorgslagen.

§ 35 i 1967 års omsorgslag, som alltså genom övergångsbestämmel-
serna till den nuvarande omsorgslagen alltjämt är i kraft, har följande
lydelse:

"Psykiskt utvecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av sam-
tycke som avses i 34 § första stycket beredas vård i vårdhem eller
specialsjukhus, om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till
utvecklingsstörningens grad och till att han till följd av utvecklings-
störningen

a) är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psy-
kiska hälsa eller för eget liv

b) är ur stånd att taga vård om sig själv

c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad
eller

d) har ett för närboende eller andra grovt störande levandssätt.

Vård i specialsjukhus oberoende av samtycke får beredas även när
vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till, förutom utveck-
lingsstörningens grad, att den utvecklingsstörde till följd av utveck-
lingsstörningen är farlig för annans egendom eller annat av lagstift-
ningen skyddat intresse som icke avses i första stycket under a).
Vården får dock beredas endast med stöd av domstols förordnande
enligt 31 kap. 3 § brottsbalken."

I propositionen (prop. 1990/91:58) om psykiatrisk tvångsvård m.m.
bedömde föredragande statsrådet att övergångsreglerna om tvångsvård i
införandelagen till omsorgslagen inte heller till följd av den föreslagna
nya psykiatriska vårdlagstiftningen kunde avskaffas. Den tidigare inrikt-
ningen mot att upphäva tvångsbestämmelserna angavs emellertid ligga
fast. Vidare angavs att Socialstyrelsen borde ges i uppdrag att följa
tillämpningen av övergångsreglerna om tvångsvård av utvecklingsstörda
och att senast inom två år redovisa gjorda erfarenheter. Riksdagen be-
slutade i enlighet härmed (bet. 1990/91 :SoU13, rskr. 1990/91:329).

Genom lagen (SFS 1991:1138) om ändring i brottsbalken avskaffades
däremot fr.o.m. den 1 januari 1992 möjligheten att enligt 1967 års om-
sorgslag överlämna en utvecklingsstörd lagöverträdare till vård i
specialsjukhus. Den nya regleringen i brottsbalken innebär bl.a. att
påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan tillämpas på lag-
överträdare som är utvecklingsstörda, om de har en psykisk störning
som är allvarlig och kriterierna i övrigt för rättspsykiatrisk vård före-
ligger. Överlämnande kan dock inte ske om den psykiska störningen
enbart består av utvecklingsstörning.

Med anledning av uttalandet i propositionen (prop. 1990/91:58) att
Socialstyrelsen borde ges i uppdrag att följa tillämpningen av över-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

111

gångsreglema om tvångsvård av utvecklingsstörda och mot bakgrund av
Handikapputredningens förslag om att tvångsomhändertagande på grund
av utvecklingsstörning skall avskaffas, uppdrog regeringen i februari
1992 till Socialstyrelsen att bl.a. kartlägga omfattningen av nuvarande
tvångsvård på vårdhem och specialsjukhus av utvecklingsstörda perso-
ner. Socialstyrelsen uppdrogs också att belysa på vilket sätt de verksam-
hetsansvariga huvudmännen bör anordna alternativa verksamheter för
personer som tvångsvårdas på vårdhem eller i specialsjukhus.

Av Socialstyrelsens redovisning i denna del av uppdraget framgår att
antalet tvångsvårdade utvecklingsstörda sjunkit kraftigt under senare år;
från 1 144 personer år 1986 till 45 personer år 1992. Socialstyrelsen
uppger att det finns en konkret planering att skriva ut ytterligare 17
personer. Av utredningen framgår också att cirka hälften av den kvar-
varande gruppen bedöms ha ett boendebehov liknande det som i dag
redan planeras för andra, t.ex. gruppbostad eller annat boende med
särskilt stöd. Under de senaste åren uppges bara ett fåtal personer ha
skrivits in för vård oberoende av samtycke. Socialstyrelsen driver eller
stödjer olika projekt med inriktning på alternativa omsorgsformer för
utvecklingsstörda personer som bedömts ha behov av frihetsinskränkan-
de insatser.

Socialstyrelsen framhåller att utvecklingen varit mycket god avseende
möjligheten att finna alternativa vårdformer för utvecklingsstörda som
varit tvångsinskrivna. Enligt Socialstyrelsens bedömning är det därför
möjligt att bestämmelserna om vård oberoende av samtycke helt kan tas
bort i framtiden.

Socialstyrelsen anser att övergångsbestämmelserna till omsorgslagen
avseende vård oberoende av samtycke bör finnas kvar ytterligare en tid.
Skälet är att det för en mindre grupp utvecklingsstörda kan behövas
tvångsinsatser för att förhindra att de själva eller andra far illa.

Av stor betydelse för den framtida bedömningen är enligt Socialstyrel-
sen dels utvecklingen inom omsorgsverksamheten, dels möjligheterna
för kriminalvård och rättspsykiatri att svara för ett adekvat omhänder-
tagande. Socialstyrelsen anser att ytterligare analyser bör göras av er-
farenheterna av den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård innan
något definitivt ställningstagande kan tas. Socialstyrelsen bedömer att
den i propositionen om psykiatrisk tvångsvård m.m. (prop. 1990/91:58)
angivna tiden, två år, bör vara tillräcklig för att kunna bedöma om det
behövs särskild lagstiftning för reglering av tvång för personer med
utvecklingsstörning eller om behovet av tvång tillfredsställande kan
täckas av annan lagstiftning.

För egen del gör jag samma bedömning i frågan och är därför inte
beredd att nu föreslå att möjligheten till vård oberoende av samtycke
skall upphöra. Jag anser emellertid att den tidigare inriktningen mot att
upphäva bestämmelser om tvångsvård av utvecklingsstörda personer
skall ligga fast.

Jag anser att det är synnerligen angeläget att alternativa individuellt
anpassade åtgärder för utvecklingsstörda personer med sociala, psykiska
eller beteendemässiga problem vidtas inom ramen för verksamheten

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

112

med den nya lagen och, då det bedöms som lämpligt, i samverkan med
t.ex. psykiatrin och socialtjänsten. Jag förutsätter att Socialstyrelsen
såsom nationell tillsynsmyndighet för verksamhet enligt den nya lagen
ingående följer utvecklingen på detta område och medverkar i diskus-
sioner om konstruktiva alternativa lösningar. Jag avser att på grundval
av Socialstyrelsens tillsyn noggrant följa frågan och återkomma till
regeringen med förslag om åtgärder vid lämplig tidpunkt.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

4.3 Vårdhem och specialsjukhus

Mitt förslag: Landstingen och kommunerna skall gemensamt
planera för avveckling av befintliga vårdhem och specialsjukhus.
Avvecklingsplaner skall vara upprättade senast den 31 december
1994.

Nyintagning till vårdhem och specialsjukhus får bara ske av
vuxna med anledning av beslut om vård oberoende av samtycke.

Kommunerna skall i samråd med landstingen regelbundet och
minst en gång om året överväga om boendet i vårdhem eller
specialsjukhus för en person kan ersättas av någon boendeform
enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshin-
der.

Personer som bor på vårdhem och specialsjukhus skall få del av
vissa insatser enligt den nya lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade.

Frågor om vårdhem och specialsjukhus regleras i införandelagen
till den nya lagen.

Handikapputredningens förslag: Utredningen föreslår att avvecklings-
planer, som skall utarbetas av kommuner och landsting tillsammans,
skall vara upprättade senast den 31 december 1993. Från samma datum
föreslås definitivt intagningsstopp på vårdhemmen. Vårdhemmen före-
slås vara avvecklade senast den 1 januari 1998.

Remissinstanserna: Fletalet remissinstanser godtar utredningens för-
slag. Kammarrätten i Göteborg anser emellertid inte att det bör läggas
fast en tidpunkt för när vårdhem och specialsjukhus skall vara avveckla-
de. Stockholms läns landsting bedömer att den föreslagna tidpunkten för
vårdhemsavvecklingen är orealistisk. Riksförbundet för utvecklings-
störda barn, ungdomar och vuxna (FUB) framför att verksamheten vid
specialsjukhus och vårdhem bör regleras i övergångsbestämmelser till
den nya lagen.

Skälen för mitt förslag: Vårdhem och specialsjukhus är inte former av
särskilda omsorger enligt omsorgslagen, utan regleras i införandelagen
till omsorgslagen. Enligt denna skall landstingen planera för vårdhem-
mens och specialsjukhusens avveckling. I lagmotiven betonas att det är
väsentligt att utflyttningen från vårdhemmen sker med varsamhet och
med hänsynstagande till och efter samråd med varje enskild individ.

8 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

113

Avvecklingen skall också ske med beaktande av personella och ekono-
miska resurser.

Nyintagning på vårdhem av barn och ungdomar får enligt införande-
lagen till omsorgslagen inte ske. Däremot får nyintaging ske till vård-
hem eller specialsjukhus för vuxna om det finns synnerliga skäl därtill.
Ett synnerligt skäl kan vara att behov av omhändertagande uppstår på
grund av ändrad hemsituation. Det kan gälla en svårt utvecklingsstörd
vuxen person som vårdas av föräldrar som inte längre klarar uppgiften
och lämplig gruppbostad inte går att finna omedelbart. Ett annat synner-
ligt skäl kan vara att den utvecklingsstörde är misstänkt för brott.

Enligt införandelagen till omsorgslagen skall omsorgsnämnden regel-
bundet och minst en gång om året pröva om boendet kan fortsätta i
någon annan boendeform. Prövningen skall göras för varje person indi-
viduellt.

Under en tioårsperiod har omkring 90 vårdhem lagts ned. I dag finns
det 110 vårdhem som omfattas av införandelagen till omsorgslagen.
Antalet boende på vårdhem har under perioden minskat med ca 5 200
personer. Enligt Socialstyrelsens statistik bodde fortfarande omkring
4 000 personer på vårdhem år 1993. Omkring 20 vuxna personer bodde
på specialsjukhus.

Avvecklingen av vårdhemmen och specialsjukhusen har nu pågått
under flera år. Likväl finns det fortfarande flera tusen personer som bor
på vårdhem och specialsjukhus. Med hänsyn till de kunskaper som finns
om institutioners negativa inverkan på dem som bor där samt till posi-
tiva erfarenheter av de bostäder och verksamheter som kommit att er-
sätta bl.a. vårdhemmen, anser jag att avvecklingen bör påskyndas ytter-
ligare.

Huvudmännens planer för avveckling av vårdhem och specialsjukhus
samt för alternativa boende- och sysselsättningsformer bör enligt min
mening vara upprättade i och med utgången av kalenderåret 1994. I
planerna bör både generella utgångspunkter för avvecklingen och enskil-
da personers behov av alternativa boende- och sysselsättningsformer
klargöras. Socialstyrelsen har i allmänna råd (1990:11) om institutions-
avveckling givit vägledning i denna fråga. Eftersom det är kommunerna
som slutligen skall vara ansvariga för flertalet av insatserna enligt den
nya lagen, som bl.a. skall ersätta vård i vårdhem och specialsjukhus, är
det viktigt att landstingen och kommunerna tar ett gemensamt ansvar för
planeringen. Planeringen avseende enskilda personers utflyttning från
vårdhem och specialsjukhus bör avse både de personer som bor på
vårdhem eller specialsjukhus som drivs av landsting eller kommun och
de personer som bor på enskilda vårdhem som Socialstyrelsen godkänt
som vårdhem för utvecklingsstörda. Jag anser att det är befogat att
planerna tillställs Socialstyrelsen.

Jag anser vidare att huvudmannen, i likhet med vad som nu gäller
enligt införandelagen till omsorgslagen, regelbundet och minst en gång
varje år skall göra en individuell prövning om boendet kan ersättas av
någon boendeform enligt den nya lagen.

Jag har nyss föreslagit att möjligheten att ge vård i vårdhem och
specialsjukhus oberoende av samtycke skall finnas kvar ytterligare en

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

114

tid. Ny intagningar av andra skäl bör emellertid inte kunna göras. Ut-
vecklingsstörda barn och ungdomar växer numera upp under samma
livsvillkor som barn i allmänhet. De bör också senare i livet ges möjlig-
het att fortsätta att leva under samma förhållanden som människor i
allmänhet gör; med egen bostad, arbete eller daglig sysselsättning och
fritid utifrån egna intressen. Enligt min mening kan därför inte huvud-
mannen fullgöra sin skyldighet enligt lagen genom att erbjuda utveck-
lingsstörda personer boende under institutionella former. Det bör
emellertid inte hindra att rent tillfälliga placeringar görs i akuta situatio-
ner i avvaktan på en permanent lösning.

Jag anser inte heller att omplaceringar från ett vårdhem till ett annat
bör göras, såvida det inte sker på den enskildes uttryckliga önskan.

Handikapputredningen föreslår att alla vårdhem och specialsjukhus
skall vara avvecklade senast den 1 januari 1998. Mot bakgrund av vad
jag nyss föreslagit om vård på vårdhem eller specialsjukhus oberoende
av samtycke, är jag inte beredd att nu föreslå en definitiv tidpunkt för
när vårdhem och specialsjukhus skall vara helt avvecklade. Omfatt-
ningen av vård oberoende av samtycke är emellertid relativt liten. Jag
anser därför inte att planeringen för avveckling av vårdhem och special-
sjukhus behöver försenas med anledning av att platser för vård oberoen-
de av samtycke behövs övergångsvis.

Jag finner det synnerligen angeläget att personer som bor på vårdhem
och specialsjukhus skall kunna få del av insatser enligt den nya lagen.
Att t.ex. ha en kontaktperson kan vara lika viktigt för dessa personer
som för andra som tillhör den nya lagens personkrets.

Jag anser att det bör vara Socialstyrelsen som är tillsynsmyndighet
över vårdhem och specialsjukhus. Det innebär ingen ändring i förhållan-
de till vad som gäller enligt den nuvarande införandelagen till omsorgs-
lagen. Skälet är att socialstyrelsen har en överblick som gör det möjligt
att följa verksamheten på nationell nivå under avvecklingsperioden.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

5 Habilitering och rehabilitering

5.1 Ansvaret för habilitering och rehabilitering

Mitt förslag: Sjukvårdshuvudmännen åläggs genom ändring i
hälso- och sjukvårdslagen (HSL) att ansvara för habilitering och
rehabilitering.

Sjukvårdhuvudmannen skall tillgodose behovet av habilitering
och rehabilitering eller anlita andra anordnare av habilitering och
rehabilitering eller samverka med andra sjukvårdshuvudmän för
att tillgodose detta behov.

Sjukvårdshuvudmannen skall i samråd med den enskilde eller i
förekommande fall med dennes ställföreträdare upprätta en indivi-
duell plan över den enskildes behov av habilitering och rehabilite-
ring. Bestämmelser om detta förs in i hälso- och sjukvårdslagen.

115

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt Prop. 1992/93:159
förslag. Utredningen föreslår att den individuella planen skall tillställas Bilaga 1
försäkringskassan om den enskilde så vill och försäkringskassan begär
det. Syftet är att uppnå samordning mellan olika huvudmän och att för-
säkringskassan skall göra vissa uppföljningar.

Remissinstanserna: Landstingen m.fl. stödjer utredningens förslag om
att sjukvårdshuvudmännen genom ändring i HSL åläggs att organisera
och finansiera habilitering och rehabilitering, medan framför allt handi-
kapporganisationerna anser att habilitering och rehabilitering skall regle-
ras i en rättighetslag. Många remissinstanser riktar kritik mot utred-
ningens förslag att försäkringskassan skall åläggas ett uppföljningsan-
svar för de individuella planerna.

Skälen for mitt förslag: Habilitering och rehabilitering är i vid be-
märkelse verksamheter som syftar till att ge funktionshindrade bästa
möjliga funktionsförmåga och bästa möjliga förutsättningar för delaktig-
het i samhället. För att nå detta behövs samverkande medicinska, psy-
kologiska, pedagogiska och sociala åtgärder samt åtgärder för arbete
eller sysselsättning.

Samhällets skyldighet att erbjuda habilitering och rehabilitering är för
närvarande inte reglerad i lag. Uppgiften att erbjuda habilitering och
rehabilitering har emellertid ansetts följa av det allmänna ansvar som
sjukvårdshuvudmännen enligt 1 § HSL har att medicinskt förebygga,
utreda och behandla sjukdomar och skador.

Habiliteringsbegreppet har kommit att beteckna verksamheter med in-
rikting på framför allt barn och ungdomar. Vanligen omfattar habilite-
ringen medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter på
funktionshindret. Arbetssättet är i regel tvärfackligt lagarbete. I många
landsting har habiliteringsverksamheten samordnats för flera grupper av
funktionshindrade barn och ungdomar.

Barn- och ungdomshabiliteringen är organiserad på flera nivåer. På
det lokala planet finns ofta lokala team eller distriktsarbetslag som
svarar för behandling och stöd i olika former till funktionshindrade
barn, ungdomar och deras familjer. På länsplanet svarar barnklinik eller
habiliteringscentral för diagnostik, behandlingsplanering, behandling och
utvecklingsfrågor.

Därutöver finns regionala habiliteringsverksamheter med varierande
omfattning och profilering inom varje sjukvårdsregion och som fungerar
som viktiga komplement till länsplanets habiliteringar. I regel är den
regionala habiliteringen integrerad med länshabiliteringen. Folke Bema-
dottehemmet i Uppsala, Ekhaga i Linköping och Bräcke Östergård i
Göteborg är emellertid enbart inriktade på regional verksamhet. De
förenar habilitering med undervisning och drivs i samarbete mellan
kommuner och landsting.

På riksplanet finns specialpedagogiska resurscentrer knutna till några
av de statliga specialskolorna. Dessa har oftast hela riket som upptag-
ningsområde. Staten har också tagit på sig kostnadsansvaret för verk-
samheten med habilitering och boende i anslutning till gymnasieskolor
med specialanpassad utbildning för svårt rörelsehindrade elever.

116

Vuxenhabilitering har blivit ett begrepp för fortsatta insatser för
främst unga vuxna som tidigare erhållit stöd, service och behandling
genom landstingens barn- och ungdomshabilitering. Habiliterings-
begreppet används även för verksamhet för unga vuxna som under
barndomsåren inte fått tillgång till kvalificerade stödinsatser och därför
i vuxen ålder kompenseras genom riktade behandlings- och stödinsatser.

Habilitering används också som begrepp inom landstingens omsorgs-
verksamhet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna. Vanligen
avses då verksamhet som bedrivs av tvärfackliga team eller av distrikts-
arbetslag med företrädare för olika yrkeskategorier och som svarar för
den direkta behandlingen och det nära stödet till den utvecklingsstörde
personer. Som jag nyss nämnt är habiliteringsverksamheten för barn
och ungdomar i flera landsting samordnad i en gemensam organisation
för flera grupper av funktionshindrade barn och ungdomar, bl.a. de som
omfattas av omsorgslagen.

För vuxna personer med funktionshinder finns det inom landstingens
ansvar många verksamheter som svarar för särskilt kunnande och sär-
skilda insatser för att hindra eller minska följder av skada eller sjuk-
dom. Jag har nyss nämnt omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda
personer och vuxenhabiliteringen för fortsatta insatser till unga vuxna.
Därutöver har nästan varje medicinsk specialitet i vid bemärkelse reha-
biliterande inslag. Utvecklingen inom rehabiliteringsmedicinen och
närliggande delar av sjukvården har under senare år utökats och blivit
alltmer specialiserad. Andra medicinska specialiteter med omfattande
rehabiliteringsinslag är exempelvis psykiatri, reumatologi och geriatrik.
Vid flertalet ögon- och öronkliniker har syn- och hörselcentraler byggts
upp. Personer med vissa funktionshinder som t.ex. mag- och tarmsjuk-
domar, diabetes, psoriasis och astma och allergi får ofta helt eller delvis
behandling och socialt stöd inom den klinik som vederbörande fått
kontakt med i samband med utredning och diagnos. Rehabilitering har
också alltmer tagits upp inom den öppna vården. Även inom akutsjuk-
vården förekommer det att särskilda kunskaper och resurser för habilite-
ring och rehabilitering ställs till förfogande.

Även stat, kommuner och enskilda svarar för insatser som kan ingå i
en allsidig habilitering och rehabilitering. Som exempel kan nämnas
yrkesinriktad rehabilitering inom Arbetsmarknadsverket, rehabiliterings-
verksamhet inom Riksförsäkringsverkets sjukhus, habilitering och reha-
bilitering inom hälso- och sjukvård med kommuner som huvudmän,
habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet som drivs av stiftelser och
organisationer samt verksamhet med habiliterings- och rehabiliterings-
inslag vid folkhögskolor och annan vuxenpedagogisk verksamhet. Lika-
så driver vissa handikapporganisationer angelägen verksamhet för att
stödja enskildas habiliterings- och rehabiliteringsprocess.

År 1978 utfärdade Socialstyrelsen ett principprogram för medicinsk
rehabilitering. Programmet syftar till att anpassa medicinsk rehabilite-
ring till den allmänna hälso- och sjukvårdsplanen. Jag har erfarit att
Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
beslutat att gemensamt revidera detta program. Det reviderade program-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

117

met skall beskriva hur mångfacetterad rehabiliteringsverksamheten är
och utgöra ett policydokument för vägledning till hälso- och sjuk-
vårdshuvudmännen och berörda yrkesgrupper. Revideringsarbetet avser
all rehabilitering inom hälso- och sjukvården och inte enbart den verk-
samhet som bedrivs vid rehabiliteringskliniker. Revideringen beräknas
vara slutförd under våren 1993.

Jag anser att funktionshindrade barn, ungdomar och vuxna samt deras
anhöriga skall kunna ställa stora krav på att få kvalificerat stöd genom
en habiliterings- eller rehabiliteringsorganisation med särskilt utbildad
personal. Jag avser främst sådan behandling och sådant stöd som kan
ges samlat av olika yrkeskategorier som t.ex. läkare, kurator, psykolog,
sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped, specialpedagog samt personal för
fritids-, lekotek- och hjälpmedelsfrågor. Därutöver bör en habiliterings-
eller rehabiliteringsverksamhet kunna omfatta nätverk av sådana specia-
lister som behövs i vissa situationer, men som inte ingår i den ordinarie
organisationen. Till detta kommer att habiliterings- och rehabiliterings-
verksamheten ofta bör ha ett nära samarbete med annan verksamhet
som i vid mening har habiliterings- eller rehabiliteringsansvar, t.ex. för-
skolor, skolor och pedagogisk konsulentverksamhet, försäkringskassor,
region- och rikssjukvård, arbetsmarknadsorgan och socialtjänst samt
med verksamheter som har ansvar för insatser enligt den nyss föreslag-
na lagen. Handikapporganisationernas kunskaper och erfarenheter är
enligt min mening naturliga och viktiga komplement i all habiliterings-
och rehabiliteringsverksamhet.

Basen för all habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet bör enligt
min mening vara det tvärfackliga stödet. Varje teammedlem bör ha en
god uppfattning om de övriga medlemmarnas generella kunskapsom-
råden och behandlingsprinciper. Därigenom skapas förutsättningar för
de enskilda teammedlemmama att samordna sina insatser till en kons-
truktiv helhet för den enskilde. Teamarbetet får emellertid inte hindra
att enskilda med vissa funktionshinder helt eller delvis får sin habilite-
ring eller rehabilitering genom annan verksamhet. Jag avser exempelvis
syn-och hörselcentraler, psykiatriska verksamheter, särskilda kunskaps-
och resurscentrer och andra som i sin verksamhet har habiliterings- eller
rehabiliteringsansvar. Insatser som ges genom habiliterings- eller reha-
biliteringsverksamhet skall inte heller ersätta sådana insatser som kan
ges genom andra organ till alla människor, t.ex. barnhälsovården,
skolan eller arbetsmarknadsorganen. Också inom dessa och flera andra
områden är det angeläget att grundläggande kunskaper om funktions-
hinder byggs upp och att åtgärder vidtas för att minska följderna av
funktionshinder.

Bl.a. Handikapputredningen har emellertid konstaterat att tillgången
till habilitering och rehabilitering är ojämnt fördelad över landet och att
det råder stora skillnader beträffande vissa gruppers tillgång till kvalifi-
cerad habilitering eller rehabilitering. Utredningen har t.ex. konstaterat
att det endast finns medicinska rehabiliteringskliniker inom 14 lands-
tingsområden och att ett betydande antal yngre personer erbjuds rehabi-
literingsinsatser eller långtidsvårdas inom långvårds- och geriatriska

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

118

kliniker. Utredningen har också uppmärksammat att vissa grupper med
s.k. medicinska handikapp - t.ex. mag- och tarmsjukdomar, diabetes,
astma och hudsjukdomar - ofta får otillräckligt stöd från andra kompe-
tensområden än det medicinska. Enligt utredningen har ofta grupper
med s.k. mindre kända handikapp särskilda svårigheter att få allsidigt
kvalificerat stöd. Utredningen anger också att personer med mindre
ovanliga funktionshinder på grund av oklara ansvarsförhållanden upp-
lever svårigheter att få tillgång till särskilt kunnande.

Jag anser att åtgärder behöver vidtas för att säkra enskildas tillgång till
habilitering och rehabilitering och för att utjämna skillnaderna mellan
habiliterings- och rehabiliteringsverksamhetema över landet och mellan
tillgången till kvalificerat stöd för olika grupper av funktionshindrade.
Åtgärder behöver också vidtas för att påskynda utvecklingen av efter-
satta områden. Enligt min mening faller det sig naturligt att detta ansvar
skall åvila hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Där finns redan särskild
habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet uppbyggd eller som håller
på att byggas upp, bl.a. de särskilda verksamheterna för barn- och ung-
domshabilitering och för rehabiliteringsmedicin.

Bl.a. flertalet handikapporganisationer förespråkar att enskilda skall
ges lagstadgad rätt till habilitering och rehabilitering. Även om jag har
sympati för en rättighetslagstiftning på habiliterings- och rehabiliterings-
området anser jag att en sådan av flera skäl för närvarande inte är en
framkomlig väg. För att en rättighetslag skall kunna uppnå sitt syfte bör
den enligt min mening vara så utformad att den klargör vilka specifice-
rade insatser som den enskilde är berättigad till. De särskilda habilite-
rings- och rehabiliteringsverksamhetema är emellertid ännu inte så av-
gränsade från vissa andra verksamheter, att det går att urskilja under
vilka former eller av vilken huvudman en viss föreskriven insats bör
ges. Så länge habilitering och rehabilitering inte är klart urskiljbara
områden, finner jag det inte lämpligt att reglera verksamheterna i annan
ordning än den som gäller för hälso- och sjukvården.

Jag anser det inte heller för närvarande möjligt att i alla situationer
avgöra när en viss insats är habilitering eller rehabilitering och när den
är en hälso- och sjukvårdsåtgärd. Frågan om en rättighetslagstiftning på
habiliterings- och rehabiliteringsområdet är inte heller beredd av Handi-
kapputredningen eller i något annat sammanhang. Enligt min mening
bör en rättighetslagstiftning på habiliterings- och rehabiliteringsområdet
övervägas först då det går att överblicka vad en sådan skulle innebära
för enskilda personers och skilda gruppers faktiska möjligheter att få del
av specificerade insatser utifrån sina särskilda behov.

Enligt min mening är de mest angelägna åtgärderna för närvarande att
klargöra sjukvårdshuvudmannens ansvar för habilitering och rehabilite-
ring och att skapa reella möjligheter för huvudmännen att utveckla och
bygga upp habiliterings- och rehabiliteringsverksamheter, inte minst
inom områden som ännu är outvecklade. Syftet bör vara att säkra en-
skildas tillgång till fullgod habilitering och rehabilitering och att utjämna
skillnader över landet och i fråga om tillgången till habiliterings- och
rehabiliteringsinsatser för olika grupper av funktionshindrade.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

119

Jag anser att sjukvårdshuvudmannens skyldighet att tillhandahålla habi-
litering och rehabilitering bör regleras genom ett tillägg i HSL. Genom
Adel-reformen regleras i HSL såväl landstingens som kommunernas
ansvar för hälso- och sjukvård. Ansvaret för habilitering och rehabilite-
ring bör fördelas mellan landsting och kommuner efter samma grunder.

Sjukvårdshuvudmannens ansvar för tillhandahållande och finansiering
av habilitering och rehabilitering innebär inte att denne i alla situationer
behöver vara anordnaren av verksamheten. Framför allt i ett skede när
många verksamheter med stöd och service ges inom ramen för en de-
centraliserad organisation, är det angeläget att finna olika former för att
tillgodose allsidiga behov som enskilda funktionshindrade och grupper
med vissa funktionshinder har. Vissa verksamheter kan också vara av så
specialiserad art att de bara kan etableras på ett mindre antal orter. Jag
tänker t.ex. på regional habiliteringsverksamhet och på andra verksam-
heter som ännu är dåligt utvecklade, bl.a. rehabilitering vid hjärnskada,
vid progredierande sjukdomar och vid allvarlig psykisk störning eller
sjukdom. I situationer där enskildas allsidiga behov av insatser inte kan
erbjudas inom ramen för huvudmannens verksamhet, bör det vara den-
nes ansvar att se till att behoven tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom
samverkan med annan sjukvårdshuvudman eller annan anordnare av viss
habiliterings- eller rehabiliteringsverksamhet.

Jag kommer dessutom att längre fram föreslå åtgärder som syftar till
att särskilda kunskapscentrer för vissa grupper av funktionshindrade
skall kunna inrättas. Med kunskapscenter avser jag högspecialiserad
verksamhet med tvärfacklig kompetens, i regel på region- eller riksnivå.
Jag förutsätter att huvudmännen sinsemellan kommer att samverka kring
dessa kunskapcentrer.

Enligt 1967 års omsorgslag skulle det finnas vissa bestämda tjänster
hos en omsorgsstyrelse, bl.a. överläkare. Vid vissa inrättningar skulle
läkare vara ansvarig för den medicinska vården.

I den nuvarande omsorgslagen finns inga motsvarande bestämmelser.
Däremot ingår i den omvårdnad som skall ges i anslutning till vissa
särskilda omsorger, t.ex. gruppbostad och daglig verksamhet, att se till
att den utvecklingsstörde personen får den hälso- och sjukvård som han
behöver. Inom omsorgsverksamheten finns också i viss utsträckning
medicinska resurser. Därutöver finns några väl utvecklade centrer som
är specialinriktade på omsorgslagens personkrets eller ägnar stor del av
sin verksamhet åt denna. De har ofta sin huvudsakliga inriktning mot
barn, men kunskaperna kommer även vuxna till del.

Tillsammans med utvecklingsstörning föreligger ofta såväl tillkomman-
de funktionshinder som en betydande översjuklighet. Därtill kommer att
många tillstånd är ovanliga. Kontakten med sjukvårdens personal kan
ofta vara speciell för personer som ingår i omsorgslagens personkrets,
bl.a. därför att många har svårigheter att uppfatta och redogöra för sina
symtom.

Det är enligt min mening angeläget att huvudmännen finner former för
att underlätta att medicinska insatser når personer som nu tillhör om-
sorgslagens personkrets och att kunskaper om metoder och rutiner för
hälsoundersökningar, diagnostik samt behandling för dessa personer kan

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

120

bibehållas och utvecklas. Jag anser också att medicinsk kompetens bör
kunna ställas till kommunernas förfogande, för att bedömningar i sam-
band med begäran om insatser enligt den nya lagen om särskilt stöd och
särskild service till vissa funktionshindrade skall kunna göras utifrån
såväl sociala, psykologiska och pedagogiska som medicinska faktorer.

Jag skall strax återkomma med förslag om statligt finansiellt stöd för
att bygga upp och utveckla habiliterings- och rehabiliteringsverksam-
hetema. I kombination härmed och med ett fastlagt ansvar för habilite-
ring och rehabilitering anser jag att förutsättningarna är goda för sjuk-
vårdshuvudmännen att inom egen verksamhet eller genom samverkan
sinsemellan och med andra anordnare av habilitering och rehabilitering
tillgodose olika behov av sådan verksamhet.

Den enskilde bör enligt min mening ges rätt att få en individuell plan
för sin habilitering eller rehabilitering. Planen bör utgå från den enskil-
des egna mål, behov och intressen. Den bör omfatta olika behov som
kan tillgodses genom insatser från flera kompetensområden och genom
flera verksamheter. Då insatserna ges genom flera verksamheter bör det
inom var och en av verksamheterna upprättas en plan över olika åtgär-
der, som med den enskildes eller vårdnadshavarens medgivande kan
utväxlas mellan de verksamheter som ger habilitering eller rehabilite-
ring. Under förutsättning att den enskilde eller vårdnadshavaren begär
det, bör en plan också kunna överlämnas till kommunen som bas för
kommunens sociala, psykologiska och pedagogiska stödåtgärder. Planer-
na bör vara så utformade att de ger möjlighet till uppföljning, utvärde-
ring och förändringar.

Handikapputredningen föreslår att huvudmännen skall ges skyldighet
att upprätta en organisationsplan över habiliterings- och rehabiliterings-
möjligheter. Enligt 7 § HSL har landstinget en skyldighet att planera
hälso- och sjukvården med utgångspunkt i befolkningens hälso- och
sjukvård. Enligt 8 § i samma lag skall landstinget samverka med sam-
hällsorgan, organisationer och enskilda. Jag anser att huvudmännen i sin
planering bör se som sin uppgift att redovisa tillgängliga resurser inom
och utanför den egna verksamheten avseende det stöd som kan ges för
olika behov och genom olika kompetenser. En sådan redovisning bör
vara lätt tillgänglig både för enskilda och för företrädare för olika verk-
samheter. Någon särskild lagbestämmelse om plan avseende habilitering
och rehabilitering anser jag inte nödvändig.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

5.2 Statligt stöd till utvecklingsinsatser inom habiliteringen
och rehabiliteringen

Mitt förslag: Ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag om
425 miljoner kronor per år lämnas fr.o.m. den 1 januari 1994 för
att påskynda utvecklingen av habilitering och rehabilitering och
minska ojämnheterna mellan länen. Bidraget bör lämnas under
fyra år vilket innebär att sammanlagt 1 700 miljoner kronor
avsätts för detta ändamål.

121

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt
förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar utredningens förslag.
Flera landsting liksom Landstingsförbundet understryker att stimulans-
bidrag är en förutsättning för utveckling inom området.

Skälen för mitt förslag: Det förslag som jag nyss presenterat syftar
bl.a. till att påskynda utvecklingen av habiliterings- och rehabiliterings-
verksamhetema och att minska ojämnheterna i landet och mellan olika
grupper av funktionshindrade beträffande tillgången till kvalificerad
habilitering och rehabilitering. Det gäller både generellt och inom om-
råden som ännu är outvecklade. Det innebär också att sjukvårdshuvud-
männen ges ansvar att organisera och finansiera verksamhet som be-
drivs regionalt eller av andra vårdgivare, t.ex. av stiftelser eller koope-
rativ. Vidare kommer jag i det följande att klargöra sjukvårdshuvud-
männens ansvar att organisera habiliterings- och rehabiliteringsverksam-
het med högspecialiserad tvärfacklig kompetens på region- och riksnivå
för s.k. små och mindre kända handikappgrupper.

I syfte att påskynda utvecklingen inom habiliterings- och rehabilite-
ringsområdet anser jag att ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag bör
inrättas. Bidraget bör användas för att bygga upp eller vidareutveckla
verksamhet som långsiktigt kan finansieras av huvudmännen själva eller
i samverkan med varandra. Under senare år har omfattande satsningar
gjorts för att förbättra den yrkesinriktade rehabiliteringen. Jag anser att
det av mig föreslagna stimulansbidraget bör ha ett vidare syfte och in-
riktas på att mer allmänt förbättra människors livskvalitet. Det statliga
bidraget bör uppgå till 425 miljoner kronor per år och utgå fr.o.m. den
1 januari 1994 t.o.m. den 31 december 1997. Det innebär att samman-
lagt 1 700 miljoner kronor bör avsättas för detta ändamål. Bidraget bör
fördelas både generellt och för specifika ändamål.

Fördelning efter generell princip

Jag bedömer att 300 miljoner kronor av det årliga bidraget bör fördelas
generellt till landstingen och de landstingsfria kommunerna. Utgångs-
punkten för fördelningen bör vara antalet i landstingsområdet resp,
kommunen bosatta personer. Avsikten är att bidraget skall användas för
att bygga upp och utveckla habiliterings- och rehabiliteringsverksam-
heter inom eller i nära anknytning till hälso- och sjukvården. Det bör i
första hand vara fråga om verksamheter som kan tillgodose behov av
tidigt insatta åtgärder i habiliterings- eller rehabiliteringsprocessen. Som
jag tidigare sagt är möjligheten till habilitering och rehabilitering ojämnt
fördelad över riket och det finns skillnader huvudmännen emellan be-
träffande olika gruppers tillgång till habilitering och rehabilitering. I
vissa landsting är medicinsk rehabiliteringsverksamhet eller klinikan-
knuten habiliteringsverksamhet särskilt eftersatta områden. I andra
landsting är det främst inom andra medicinska specialiteter som habilite-
rings- och rehabiliteringsresurserna behöver förstärkas. Stimulans-
bidraget skall också kunna användas för att utveckla verksamheter vid

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

122

exempelvis syn- och hörselcentraler och för att bygga upp annan verk-
samhet med inriktning på särskilda grupper, t.ex. expertteam eller
annan särskild behandlingsresurs. Den närmare användningen av bi-
draget bör bestämmas utifrån lokala behov hos resp, landsting eller
landstingsfri kommun.

Fördelning för specifika ändamål

Jag anser att återstoden av det årliga stimulansbidraget - 125 miljoner
kronor - bör satsas för att utveckla specifik habiliterings- och rehabilite-
ringsverksamhet, framför allt på regional nivå men också i vissa fall på
nationell nivå. Bidraget bör användas för att bygga upp ny verksamhet
på områden som är eftersatta och för att förbättra och utveckla befintlig
verksamhet.

Jag kommer strax att lämna förslag om att bygga ut, utveckla och
samordna stödet till personer som ingår i små och mindre kända handi-
kappgrupper, bl.a. med stöd av dessa medel. Det behövs ofta särskilt
kunnande och särskild kompetens i habiliteringen och rehabiliteringen
för dessa grupper, som bara kan etableras på någon eller några orter i
landet. Ofta finns kunskaper om grupperna och deras behov samlade
hos några få verksamheter eller personer i landet. Som jag senare åter-
kommer till, behöver habiliterings- och rehabiliteringsverksamhetema
för personer som ingår i små och mindre kända handikappgrupper att
byggas upp och samordnas på regional eller nationell nivå. Likaså
behöver forskningen och metodutvecklingen kring gruppernas behov
samordnas.

Även för andra grupper av funktionshindrade än dem som definitions-
mässigt ingår i små och mindre kända handikappgrupper behövs sats-
ningar för att bygga upp eller utveckla kvalificerade resuser för t.ex.
diagnostik, träning och kurativ verksamhet. Det är främst frågan om
eftersatta områden och områden inom vilka det först under senare år
utvecklats kunskaper om metoder för habilitering och rehabilitering.
Ofta räcker inte underlaget till för att i varje enskilt landsting bygga upp
habiliterings- och rehabiliteringsresurser. Jag anser därför att stimulans-
bidraget bör användas även för att initiera verksamhet för dessa
grupper, framför allt på regional och nationell nivå. Det kan röra sig
om många olika funktions- och diagnosgrupper. Det finns ingen anled-
ning att särskilt peka ut någon eller några av dem.

Den del av stimulansbidraget som är avsett att fördelas för specifika
ändamål bör kunna utbetalas efter ansökan från både sjukvårdshuvud-
männen och andra huvudmän för habiliterings- och rehabiliteringsverk-
samhet. Det bör syfta till att väsentligt öka livskvaliteten och åstadkom-
ma förbättrad funktionsförmåga för enskilda personer och att ge stöd åt
deras anhöriga. Som jag tidigare sagt bör det däremot inte användas för
yrkesinriktad rehabilitering eller liknande. Det hindrar naturligtvis inte
att verksamheten kan ha inträde eller återgång till arbete som ett fram-
trädande syfte.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

123

Jag har i det föregående nämnt att landstinget enligt HSL är skyldigt
att planera hälso- och sjukvården. Jag anser att denna planering kan
vara en viktig utgångspunkt i bedömningen av vilka satsningar som
behöver göras. Bidraget bör emellertid också kunna lämnas för att
bygga upp och utveckla verksamheter som inte har direkt anknytning till
hälso- och sjukvården. Jag tänker t.ex. på verksamheter som handikapp-
organisationerna bedriver för sina grupper och på verksamheter som
drivs i enskild eller liknande regi med inriktning på personer med olika
funktionshinder och deras familjer.

Närmare regler för fördelning av såväl det generellt fördelade bidraget
som det bidrag som avses att fördelas för specifika utvecklingsbehov
bör utformas av regeringen och läggas fast i en förordning.

Jag finner det naturligt att Socialstyrelsen såsom expertorgan inom de
aktuella områdena är den myndighet som fördelar bidragen.

Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om att uppdra åt
Socialstyrelsen att ingående följa bidragens användning och att årligen
rapportera till regeringen om bidragen ger avsedd effekt.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

6 Hjälpmedelsförsörjningen

Mitt förslag: Genom ett tillägg till hälso- och sjukvårdslagen
(HSL) klargörs att sjukvårdshuvudmännen har en skyldighet att
tillhandahålla hjälpmedel för funktionshindrade i deras dagliga
livsföring och hjälpmedel för vård och behandling. Den ansvars-
fördelning som följde av Ädel-reformen ligger fast. Det åligger
därmed kommunerna att, inom det område som de har ett hälso-
och sjukvårdsansvar för, svara för att den enskilde får sina hjälp-
medelsbehov tillgodosedda.

Ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag införs, med syfte att
påskynda utvecklingen av hjälpmedelsförsörjningen för grupper
med mer omfattande och komplicerade hjälpmedelsbehov. Stimu-
lansbidraget bör administreras och fördelas av Handikappinstitu-
tet.

Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att - i samråd
med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Handi-
kappinstitutet - utreda förutsättningarna att införa en hjälpmedels-
garanti, enligt vilken den enskilde inte skall behöva vänta mer än
en viss angiven tid för ett få ett hjälpmedel.

Utredningarnas förslag: Handikapputredningen föreslår att landstingen,
genom ett tillägg till 1 § HSL åläggs ett yttersta ansvar att tillhandahålla
och finansiera hjälpmedel. Enligt utredningen skall dock ett landsting
kunna komma överens med en kommun eller annan att tillhandahålla
och finansiera vissa hjälpmedel. Handikapputredningen anser att de
överenskommelser som träffats mellan landsting och kommuner med
anledning av Ädel-reformen är exempel på detta.

124

Hjälpmedelsutredningen har i betänkandet (SOU 1989:39) Hjälp-
medelsverksamhetens utveckling - kartläggning och bedömning, lyft
fram vissa hjälpmedelsbehov som inte är tillgodosedda och som bör
uppmärksammas.

Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna anser att hjälp-
medelsförsörjningen bör regleras i HSL. Enligt Landstingsförbundet ger
det föreslagna tillägget i HSL ökad tyngd åt hälso- och sjukvårdens
ansvar för hjälpmedel.

Ett stort antal remissinstanser, främst kommuner och landsting, ifråga-
sätter dock utredningens bedömning och förslag att ansvaret för hjälp-
medelsförsörjningen genom regleringen skall ligga hos landstingen.
Svenska kommunförbundet framhåller att den av utredningen föreslagna
ansvarsfördelningen inte är förenlig med den ansvarsfördelning som
följer av Ädel-reformen. Landstingsförbundet anser att den verksam-
hetsansvarige huvudmannen även skall ha kostnadsansvaret för hjälp-
medel, i enlighet med den princip som lades fast vid riksdagens beslut
om Ädel-reformen. Även Socialstyrelsen bedömer att utredningen inte
har beaktat det kommunala ansvar för hjälpmedel som följer av Ädel-
reformen. Liknande synpunkter framförs av Förbundet Sveriges arbets-
terapeuter (FSA) och Svenska kommunalarbetarförbundet.

Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), De handikappades
riksförbund (DHR) och ytterligare 19 handikapporganisationer anser att
hjälpmedel bör regleras i en rättighetslag som ger möjlighet att över-
klaga besluten. Även Statens handikappråd (SHR) och Länsrätten i
Stockholm anser att hjälpmedel bör regleras i en rättighetslag. Försäk-
ringsöverdomstolen tillstyrker utredningens förslag om tillägg i HSL,
men framhåller att det ur den enskildes synpunkt möjligen hade varit
bättre med en lagreglering som innehöll möjligheter att överklaga.

Nämnden för vårdartjänst (NV) uttalar sympati för en rättighetslag,
men bedömer det föreslagna tillägget i HSL - i kombination med en
särskild hjälpmedelsgaranti - som en mer framkomlig väg att tillgodose
hjälpmedelsbehov.

Flera handikapporganisationer och Handikappinstitutetm.fi. framhåller
betydelsen av att det finns en kompetens och beredskap att tillgodose
mer kvalificerade och omfattande hjälpmedelsbehov. SHR erinrar om
behovet av hjälpmedel för flerhandikappade.

Skälen för mitt förslag: En god tillgång till väl fungerande hjälpmedel
är en grundläggande förutsättning för att personer med funktionshinder
skall kunna leva ett så aktivt och självständigt liv som möjligt. Väl fun-
gerande hjälpmedel kan innebära en väsentligt ökad livskvalitet för en-
skilda människor. Därutöver kan väl fungerande hjälpmedel medföra
besparingar inom andra sektorer av samhället genom att insatser inom
andra områden inte behöver sättas in.

Den totala kostnaden för inköp av hjälpmedel för den dagliga livs-
föringen och för vård och behandling har för år 1990 av Handikapp-
institutet uppskattats till drygt 1,6 miljarder kronor. Kringkostnadema
för hjälpmedelsförsörjningen - dvs. huvudmännens kostnader för bl.a.
information, utprovning och administration - bedömdes av Hjälp-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

125

medelsutredningen vara ungefär lika stora som inköpskostnaderna. Där-
med kan de totala kostnaderna för hjälpmedelsförsörjningen för år 1990
beräknas uppgå till drygt 3,2 miljarder kronor.

Hjälpmedelsutredningen konstaterade i sitt betänkande (SOU 1989:39)
att kostnadsökningen för hjälpmedel varit betydande. Enligt utredningen
ökade huvudmännens kostnader för hjälpmedel under perioden 1978-
1987 med i genomsnitt 4 % per år i fasta priser. Framträdande orsaker
till kostnadsökningen är, enligt vad utredningen framhöll, ökningen av
antalet äldre samt vissa strukturella förändringar som genomförts inom
vård- och omsorgssektorn.

Samhällets skyldighet att tillhandahålla hjälpmedel är för närvarande
inte reglerad i lag. Uppgiften att tillhandahålla hjälpmedel har emellertid
ansetts följa av det allmänna ansvar som sjukvårdshuvudmännen enligt
1 § HSL har att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar
och skador.

Som jag påpekat är väl fungerande hjälpmedel av grundläggande be-
tydelse för att personer med funktionshinder skall kunna leva ett aktivt
och oberoende liv. Med hänsyn till den stora betydelse som hjälpmedel
har för personer med funktionshinder, såväl yngre som äldre, anser jag
att samhällets skyldighet att tillhandahålla hjälpmedel bör regleras i lag.
I enlighet med vad Handikapputredningen föreslagit bör samhällets an-
svar för hjälpmedel tydliggöras genom ett tillägg i HSL. Som framgått
har en majoritet av remissinstanserna tillstyrkt en sådan reglering. Jag
skall alldeles strax återkomma till frågan om ansvarsfördelningen mellan
kommuner och landsting när det gäller detta hjälpmedelsansvar.

Handikapputredningen har prövat om en reglering av hjälpmedels-
försörjningen bör utformas som en skyldighet för huvudmännen att till-
handahålla hjälpmedel eller som en rättighet för enskilda att erhålla
hjälpmedel. Med hänvisning till olika omständigheter har utredningen
valt att föreslå en reglering i form av en skyldighetsbestämmelse i HSL.
Utredningen har bl.a. pekat på de svårigheter som skulle uppstå att
avgränsa vilka hjälpmedel som skulle omfattas av en rättighetslag.
Enligt utredningens bedömning skulle en rättighetslagstiftning inom
området kräva en förteckning över alla de hjälpmedel som skulle om-
fattas av rättigheten, vilket skulle riskera att leda till en omfattande
byråkrati och att ett snabbt nyttjande av nya produkter hämmades.
Handikapputredningen har av etiska skäl ej heller funnit det rimligt att
tillskapa en särskild rättighet till hjälpmedel för den krets svårt funk-
tionshindrade som föreslås omfattas av lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade (LSS). Utredningen har i sammanhanget noterat
att omkring 70 % av hjälpmedelsbrukarna är personer över 65 år.

För egen del gör jag följande bedömning i frågan.

Som jag tidigare framhållit är det väsentligt att svårt funktionshindra-
des ställlning stärks och att de garanteras tillgång till grundläggande
stöd och service. Detta är huvudmotivet för mitt förslag om en utvidgad
rättighetslagstiftning. Jag har vidare alldeles nyss understrukit den be-
tydelse som hjälpmedel har för många personer med funktionshinder.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

126

Med hänsyn till detta vore det logiskt att hjälpmedel - i likhet med
t.ex. personlig assistans och andra service- och stödinsatser av grund-
läggande betydelse - kom att omfattas av en rättighetslagstiftning. Som
jag nyss redovisat har Handikapputredningen emellertid, med hänvis-
ning till bl.a. vissa gränsdragningsproblem, avvisat tanken på att låta
hjälpmedel ingå i en rättighetslagstiftning. Jag kan inse att en rättighets-
lag för hjälpmedel är förknippad med vissa gränsdragningsproblem. Mot
den bakgrunden är jag inte beredd att nu föreslå att hjälpmedel skall
omfattas av rättighetslagstiftningen. Enligt min bedömning bör en be-
stämmelse i HSL som slår fast huvudmännens skyldighet att tillhanda-
hålla hjälpmedel, i kombination med vissa andra åtgärder som jag före-
slår i det följande, skapa förutsättningar för en framtida väl fungerande
hjälpmedelsförsörjning.

Jag kommer senare att föreslå att handikappreformen blir föremål för
en ingående uppföljning och utvärdering. En central uppgift bör härvid
vara att följa utvecklingen inom hjälpmedelsområdet. Uppföljningen får
utvisa om de av mig föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att per-
soner med funktionshinder skall tillförsäkras hjälpmedel eller om ytter-
ligare insatser är nödvändiga. På motsvarande vis bör de åtgärder som
jag alldeles nyss föreslagit i fråga om habilitering och rehabilitering bli
föremål för särskild uppföljning och utvärdering.

Hjälpmedelsbegreppet

Hjälpmedelsförsörjningen är en omfattande och mångfacetterad verk-
samhet, vilket gör det svårt att i detalj klargöra och avgränsa olika par-
ters ansvarsområden. Det ansvar att tillhandahålla hjälpmedel som följer
av det av mig föreslagna tillägget i HSL bör omfatta hjälpmedel för den
dagliga livsföringen samt hjälpmedel för vård och behandling. Med
hjälpmedel för den dagliga livsföringen avser jag främst de hjälpmedel
som fordras för att den enskilde själv eller med hjälp av någon annan
skall kunna:

- tillgodose grundläggande personliga behov (att klä sig, äta, sköta sin
hygien m.m.),

- förflytta sig,

- kommunicera med omvärlden,

- fungera i hemmet och i närmiljön,

- orientera sig,

- sköta vardagslivets rutiner i hemmet,

- gå i skolan samt

- delta i normala fritids- och rekreationsaktiviter.

Med skolhjälpmedel avses sådan personlig utrustning eller anpassning
som elever med funktionshinder behöver för att fungera i skolan och för
att kunna använda och tillgodogöra sig läromedel.

Hjälpmedelsutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1989:39) att
sådana hjälpmedel som behövs för att en person med funktionshinder
skall kunna ha en normal fritid kan anses ingå i huvudmännens nuvaran-
de hjälpmedelsansvar. Med normal fritid bör, enligt vad Hjälpmedelsut-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

127

redningen framhöll, avses sådana vardagliga fritidssysselsättningar som
utförs i hemmet och i närmiljön. Handikapputredningen har i sitt be-
tänkande redovisat en liknande uppfattning.

Jag är för min del beredd att instämma i dessa bedömningar. Detta
innebär naturligtvis inte att det inte i en del fall kan vara angeläget och
motiverat att en funktionshindrad person kan få även ett mer specifikt
sport- eller hobby hjälpmedel förskrivet. Detta kan t.ex. gälla om fritids-
eller hobbyverksamheten i fråga bedöms vara särskilt väsentlig för per-
sonens livskvalitet eller för hans möjligheter att genomgå en rehabili-
tering.

Handikapputredningen har i sitt betänkande förordat en särskild sats-
ning på fritidshjälpmedel för grupper med särskilda behov. Jag har upp-
fattat att utredningen genom en sådan satsning bl.a. avsett att ge huvud-
männen ett utökat ansvar för fritidshjälpmedel. Handikapputredningen
har emellertid inte gjort några mer ingående bedömningar vare sig
i fråga om omfattningen av ett sådant utökat ansvar för fritidshjälpmedel
eller vilken inriktning en sådan särskild satsning i övrigt skulle ha.
Landstingsförbundet och några av landstingen har särskilt kommenterat
frågan om fritidshjälpmedel och därvid ansett att ett utökat ansvar för
sådana hjälpmedel måste preciseras, för att inte bli för omfattande och
kostsamt.

Det är enligt min uppfattning viktigt att personer med funktionshinder
kan ges förbättrade möjligheter att delta i olika fritids- och rekreations-
aktiviteter, och i det sammanhanget är självfallet tillgången till goda
hjälpmedel av central betydelse. Som jag redan framhållit, får det anses
ingå i huvudmännens nuvarande hjälpmedelsansvar att tillhandahålla
hjälpmedel för sådana fritidssysselsättningar som utförs i hemmet eller
i närmiljön.

När det gäller hjälpmedel för motions-, sport- och hobbyaktiviteter har
under senare år flera intressanta projekt- och försöksverksamheter initie-
rats, finansierade bl.a. med stöd ur Allmänna arvsfonden. Enligt min
mening är det väsentligt att denna utveckling kan fortgå. Jag avser mot
den bakgrunden att föreslå regeringen att uppdra åt Handikappinstitutet
att göra en särskild utredning om fritidshjälpmedel. En sådan utredning
bör ha som inriktning att dels klargöra i vilken omfattning hjälpmedel
för motions-, sport- och hobbyaktiviteter i nuläget förskrivs av huvud-
männen, dels pröva förutsättningarna för att öka möjligheterna för funk-
tionshindrade att få tillgång till sådana fritidshjälpmedel.

Till hjälpmedel för vård och behandling bör räknas bl.a. dels vissa
medicintekniska produkter, dels hjälpmedel som kompenserar förlust av
en kroppsdel eller en kroppsfunktion eller som kan behövas efter en
medicinsk behandlingsinsats. Som exempel på hjälpmedel av det senare
slaget kan nämnas proteser och ortoser.

Det finns anledning att återigen understryka att det inte är möjligt att
i detalj definiera och avgränsa olika hjälpmedelsgrupper och ansvarsom-
råden. Av naturliga skäl är gränserna mellan dessa i många fall flytan-
de.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

128

Jag vill i detta sammanhang påpeka att den skyldighet att tillhanda-
hålla hjälpmedel som följer av det föreslagna tillägget i HSL inte gäller
sådana hjälpmedel som kan erhållas med ekonomiskt stöd från annan
huvudman enligt särskild reglering. Jag tänker härvid bl.a. på arbetstek-
niska hjälpmedel samt vissa hjälpmedel som särskilt kan behövas för att
genomgå en yrkesinriktad rehabilitering. Jag återkommer senare till
denna fråga i specialmotiveringen.

Hjälpmedels garanti

Det är givetvis av stor betydelse att personer med funktionshinder kan
få sina hjälpmedelsbehov tillgodosedda inom rimliga tider. Inom vissa
delar av hjälpmedelsverksamheten förekommer i dag väntetider, som
enligt min uppfattning inte kan bedömas vara rimliga. Problemet med
långa väntetider inom vissa delar av hjälpmedelsförsörjningen uppmärk-
sammades inte minst genom det kartläggningsarbete som genomfördes
av Hjälpmedelsutredningen.

Mot bakgrund av vad jag nu sagt bedömer jag att de tankar om en
särskild hjälpmedelsgaranti som Handikapputredningen redovisat är
intressanta. Enligt vad utredningen framhållit skulle en garanti utformas
på så vis att den enskilde inte skall behöva vänta längre än en viss an-
given tid för att få tillgång till ett hjälpmedel via den ansvariga huvud-
mannen. Om denna tid överskrids skulle den enskilde, på den ansvarige
huvudmannens bekostnad, kunna vända sig till någon annan för att få
sitt hjälpmedelsbehov tillgodosett. Handikapputredningen har inte gjort
några mer ingående bedömningar om hur en garanti av detta slag skulle
utformas, men som jag redan påpekat finner jag tanken intressant och
väl värd att pröva. Jag avser därför föreslå regeringen att uppdra åt
Socialstyrelsen att - i nära samråd med Landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet och Handikappinstitutet - göra en utredning om de
praktiska och ekonomiska förutsättningarna för en sådan hjälpmedels-
garanti.

Jag kommer i det följande att behandla frågan om ansvarsfördelningen
mellan kommuner och landsting för att tillhandahålla hjälpmedel enligt
det föreslagna tillägget i HSL.

Ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting

Genom Ädel-reformen har kommunerna fått ett samlat ansvar för lång-
varig service och vård till äldre och handikappade (prop. 1990/91:14,
bet. 1990/91 :SoU9, rskr. 1990/91:97). Reformen innebär bl.a. att kom-
munerna fått en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för service
och omvårdnad, bostäder med särskild service samt dagverksamheter.
Vidare har kommunerna genom reformen fått en skyldighet att bedriva
sjukvård i de särskilda boendeformerna, i bostäderna med särskild ser-
vice och i samband med dagcenterverksamheter samt en befogenhet att
bedriva hemsjukvård i ordinärt boende. Kommunernas ansvar omfattar
dock inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

9 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 159

129

I propositionen (prop. 1990/91:14) behandlades bl.a. frågan om an-
svaret för att tillhandahålla hjälpmedel för personer med funktionshin-
der. Enligt föredragande statsrådet bör ansvaret för att uppmärksamma
behov av hjälpmedel och att se till att behov av hjälpmedel tillgodoses
ligga på den arbetsorganisation som har huvudansvaret för den enskildes
service, vård och rehabilitering. Enligt vad som framhålls i propositio-
nen innebär detta att kommunerna bör ha ett ansvar att tillgodose hjälp-
medelsbehov hos personer som får service, vård och rehabilitering i
särskilda boendeformer, i bostäder med särskild service samt i dagverk-
samheter. I den mån kommunen övertar ansvaret att bedriva hemsjuk-
vård i ordinärt boende bör kommunerna enligt propositionen även till-
handahålla de hjälpmedel som behövs åt personer i det vanliga bostads-
beståndet. I propositionen förutsattes att huvudmännen skulle träffa
överenskommelser om den närmare uppdelningen av uppgifterna dem
emellan.

Enligt vad som framhålls i propositionen bör kommunernas hjälp-
medelsansvar i första hand gälla hjälpmedel i den dagliga livsföringen.
Vidare förutsätts kommunerna svara för de hjälpmedel som helt eller
delvis är motiverade av de anställdas situation inom de särskilda boen-
deformerna och i bostäder med särskild service samt inom hemtjänsten
i ordinärt boende.

Enligt föredragande statsråd bör landstingen även fortsättningsvis an-
svara för mera avancerade hjälpmedel som kräver specialiserad kompe-
tens för att prova ut, anpassa och förskriva. Enligt vad som framhålls är
det viktigt att de föreslagna förändringarna inte får försämra möjlig-
heterna att utveckla hjälpmedelsverksamheten i dess olika delar. Inrikt-
ningen bör enligt propositionen vara att hålla samman de funktioner
som kräver en specialiserad kompetens och sprida ut ett brett kunnande
till de anställda om de hjälpmedel som förskrivs ofta.

För att skapa goda förutsättningar för utveckling av kompetensen inom
hjälpmedelsverksamheten bör, enligt vad föredragande statsråd fram-
håller, hjälpmedelscentralerna hållas samman. Hjälpmedelscentralernas
ansvar bör enligt propositionen vara oförändrat. Enligt propositionen
talar mycket för att kommunerna tillgodoser sitt behov av hjälpmedel
och specialiserat kunnande på området genom tjänsteköp hos de befint-
liga hjälpmedelscentralerna.

I propositionen framhålls slutligen att det kan anses vara ändamålsen-
ligt att det förskrivningsansvar som kommunens sjukvårdspersonal er-
håller förenas med ett ekonomiskt ansvar för de hjälpmedel som för-
skrivs. Det ekonomiska ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen blir däri-
genom delat mellan kommuner och landsting.

I socialutskottets betänkande (bet. 1990/91 :SoU9) Ändrad ansvars-
fördelning inom äldreomsorgen m.m. uttalade utskottet följande i
frågan:

”1 propositionen föreslås att kommunerna skall ha ansvaret för enk-
lare hjälpmedel medan landstingen bör ansvara för mera avancerade
hjälpmedel som kräver specialiserad kompetens för att prova ut, an-
passa och förskriva. Enligt utskottet är detta i och för sig en praktisk

Prop. 1992/93:159

Bilaga l

130

lösning när det gäller tillhandahållandet av åtminstone enklare tek-
niska hjälpmedel inom de särskilda boendeformerna och bostäderna
med särskild service. Samtidigt finns det enligt utskottet befogad
anledning att varna för den uppsplittring av ansvaret som följer av att
både landstingen och kommunerna får en skyldighet att tillhandahålla
handikapphjälpmedel. Enligt utskottet talar mycket för att en översyn
av ansvarsfrågorna när det gäller handikapphjälpmedel kan behöva
göras. Enligt utskottet måste det vara en strävan att så långt möjligt
hålla samman ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen. Den lösning
som nu föreslås bör därför inte ses som en slutlig lösning av frågan.
En parlamentarisk utredning bör enligt utskottet få i uppdrag att
överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas på hjälpmedelsom-
rådet i och med att ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar införs.
Det finns i detta sammanhang skäl att överväga även vilket ansvar
staten bör ha för hjälpmedelsförsörjningen, en fråga som behandlas i
flera motioner."

Riksdagen beslutade i enlighet med vad socialutskottet uttalat.

I 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 7) anförde jag
att de önskemål som legat bakom riksdagens begäran om en parlamen-
tarisk utredning i hjälpmedelsfrågan genom redan vidtagna åtgärder
torde vara uppfyllda, och att en utredning därför inte borde tillkallas.
Som skäl för min ståndpunkt hänvisade jag till det utredningsarbete i
frågan som Handikapputredningen gjort (SOU 1991:46) efter det att
riksdagen begärt en särskild utredning. Vidare pekade jag på två upp-
drag som regeringen under hösten 1991 beslutat att avlämna. Det första
av dessa gällde det större uppdrag som lämnats till Socialstyrelsen att
följa upp och utvärdera äldrereformen. I detta uppdrag ingår, som jag
påpekade, att beskriva hur den kommunala hjälpmedelsverksamheten
utformas med avseende på bl.a. organisation, tillgänglighet för den
enskilde samt hur samordning sker mellan den primärkommunala och
landstingskommunala hjälpmedelsverksamheten. Det senare uppdraget
lämnades till Handikappinstitutet. Detta uppdrag avser att, inom ramen
för ett samlat projekt, utveckla och sprida information om kommuner-
nas hjälpmedelsverksamhet utifrån Ädel-reformen. Projektet skall base-
ras på lokala behov och erfarenheter.

Socialutskottet uttalar i sitt betänkande (bet. 1991/92:SoU15) Social-
politik - inriktning och anslag, att man inte har något att erinra mot vad
regeringen anfört i frågan.

Den skatteväxling som är genomförd mellan kommuner och landsting
med anledning av Ädel-reformen visar stora variationer vad gäller hur
stor andel av hjälpmedelsbudgeten som förts över till kommunerna. I
flertalet fall rör det sig endast om enklare hjälpmedel och hjälpmedel
som kan betraktas som arbetshjälpmedel, medan landstingen behållit
ansvaret för mera komplicerade hjälpmedel. Hjälpmedel som tillhör
syncentralemas, hörcentralernas och de ortopedtekniska avdelningarnas
ansvarsområden har hittills knappast alls berörts av reformen. Kommu-
nerna har vidare i regel valt att genom avtal initialt använda sig av
landstingens kompetens. Att pröva sig fram till en lämplig ansvars- och
kompetensfördelning utifrån lokala förutsättningar är enligt min upp-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

131

fattning positivt och i linje med Ädel-reformens intentioner. Den ord-
ning som utvecklats minskar riskerna för att landstingens kompetens
urholkas och erbjuder kommunerna ett aktivt stöd i hjälpmedelsverk-
samheten.

Handikapputredningen har som framgått föreslagit ett tillägg i
1 § HSL, enligt vilket det skulle klargöras att hjälpmedelsförsörjning
för personer med funktionshinder utgör en del av hälso- och sjukvården.
Eftersom 1 § HSL anger innehållet i såväl landstingskommunal hälso-
och sjukvård som primärkommunal, skulle det av utredningen föreslag-
na tillägget i rättslig mening få till följd att ansvaret för hjälpmedel
skulle bli ett ansvar för både landsting och kommuner. Samtidigt har
utredningen emellertid i sina allmänna skrivningar avsett att ge lands-
tingen ett yttersta ansvar för att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel.

Som jag redan framhållit har ett stort antal remissinstanser, med hän-
visning till Ädel-reformen, ifrågasatt Handikapputredningens bedömning
och förslag att ansvaret för att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel
skall åvila landstingen. Utredningens förslag avstyrks på denna grund av
bl.a. Svenska kommunförbundet och merparten av dess länsförbund
samt Landstingsförbundet liksom av huvuddelen av de enskilda kommu-
ner och landsting som yttrat sig i frågan. Andra instanser, däribland
Socialstyrelsen, anser att utredningen inte beaktat det kommunala ansvar
för hjälpmedel som följer av Ädel-reformen.

För egen del anser jag att det vore mindre lämpligt att nu, ett år efter
det att Ädel-reformen genomfördes, ändra förutsättningarna och an-
svarsförhållandena när det gäller hjälpmedelsverksamheten. Den korta
tid som förflutit sedan Ädel-reformens genomförande gör att det i dag
inte är möjligt att dra några bestämda slutsatser om effekterna av den
nu gällande ansvarsfördelningen. Jag vill på denna punkt påminna om
de båda uppdrag som regeringen lämnat till Socialstyrelsen och Handi-
kappinstitutet angående hjälpmedelsverksamheten. Vidare kommer jag
senare att föreslå att handikappreformen blir föremål för en ingående
uppföljning och utvärdering. Dessa uppdrag ger goda möjligheter att
följa utvecklingen inom hjälpmedelsområdet.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt bedömer jag att den inriktning
för hjälpmedelsverksamheten som är en följd av riksdagens beslut om
Ädel-reformen bör ligga fast.

Kompetensutveckling inom hjälpmedelsförsörjningen

Som jag redan påpekat är hjälpmedelsförsörjningen av grundläggande
betydelse för funktionshindrades levnadsförhållanden. Tillgång till väl
fungerande hjälpmedel är ofta av särskilt stor betydelse för personer
med omfattande funktionshinder.

Det är mot denna bakgrund angeläget att samhället förfogar över en
organisation som kan tillgodose även stora och komplicerade hjälpme-
delsbehov. Det finns anledning att härvid påminna om de möjligheter
som datatekniken ger för att utveckla nya och bättre hjälpmedel.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

132

I propositionen (prop. 1990/91:14) Ansvaret för service och vård till
äldre och handikappade m.m. uttalades vikten av att specialistkompetens
upprätthålls inom hjälpmedelsförsörjningen. Som jag redan nämnt an-
förde föredragande statsrådet att hjälpmedelscentralerna inte får splittras
och att den nya ansvarsfördelningen inte får försämra möjligheterna att
utveckla hjälpmedelsverksamheten i dess olika delar. Jag vill för egen
del med kraft understryka vikten av att ansvariga huvudmän upprätt-
håller och utvecklar system, som även kan tillgodose omfattande och
komplicerade hjälpmedelsbehov.

Såväl Hjälpmedelsutredningen som Handikapputredningen har i sitt
arbete identifierat vissa bristområden inom hjälpmedelsförsörjningen
som just avser grupper med mera komplicerade hjälpmedelsbehov.
Även Handikappinstitutet har i olika sammanhang lyft fram viktiga och
ej tillgodosedda hjälpmedelsbehov för svårt funktionshindrade, där
utvecklingsinsatser bedömts nödvändiga. Exmpel på sådana områden är
hjälpmedel för utvecklingsstörda, för flerhandikappade samt hjälpmedel
för personer som tillhör de små och mindre kända handikappgrupperna.
Ett ytterligare exempel på ett viktigt område som det finns särskild an-
ledning att uppmärksamma gäller den nya informationsteknologin och
möjligheterna att använda denna på ett mer systematiskt sätt i hjälp-
medelssammanhang. Det bör i sammanhanget framhållas att det inom
dessa områden visserligen inletts ett värdefullt utvecklingsarbete - bl.a.
initierat genom särskilda satsningar ur Allmänna arvsfonden - men att
det ändå finns ett påtagligt behov av att få till stånd ytterligare utveck-
lingsinsatser.

Hjälpmedelsutredningen pekade också på behovet av hjälpmedel för
personer som bor på institution. Ett viktigt mål för handikappolitiken är
att dessa personer skall kunna flytta ut till ett mer självständigt boende.
Det är angeläget att hjälpmedel används för att underlätta boendet och
detta gäller både i fråga om personliga hjälpmedel och arbetstekniska
hjälpmedel för personal inom hemtjänsten. Som en följd av Ädel-refor-
men sker nu en betydande nybyggnation av gruppbostäder och andra
boendeformer. Det är angeläget att kunskapen om hur bostäder bör
utformas och utrustas för att fungera för personer med funktionshinder
förstärks.

I sitt yttrande över Handikapputredningens huvudbetänkande har
Handikappinstitutet också pekat på de svårigheter som utvecklingen mot
decentralisering kan få när det gäller att upprätthålla kompetens och
utveckla insatser för grupper med kvalificerade hjälpmedelsbehov. Lik-
nande synpunkter har framförts av vissa handikapporganisationer. Enligt
min uppfattning är även denna aspekt relevant när det gäller frågan om
möjligheterna att utveckla specialistkompetens inom hjälpmedelsförsörj-
ningen.

Med hänvisning till vad jag nu sagt bedömer jag att ett tidsbegränsat
stimulansbidrag bör inrättas för att påskynda utvecklingen av olika insat-
ser med huvudsaklig inriktning på grupper med avancerade hjälpmedels-
behov och små handikappgrupper med specifika hjälpmedelsbehov.
Medlens huvudsyfte bör enligt min uppfattning vara att skapa förutsätt-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

133

ningar för att utveckla specialistkompetens, t.ex. genom verksamhet vid
särskilda resurscentrer. Ett annat syfte bör vara att utveckla nya organi-
sations- och samverkansformer mellan ansvariga huvudmän. Ytterligare
angelägna områden kan avse utbildnings- och informationsinsatser samt
former för förbättrad brukarinformation om hjälpmedel och utökad
brukarmedverkan i hjälpmedelssammanhang. Verksamheter som erhåller
stöd skall syfta till en utveckling av långsiktig betydelse. Stöd bör inte
ges till utveckling av hjälpmedel. Enligt min bedömning bör samman-
lagt 100 miljoner kronor avsättas för ändamålet under en fyraårsperiod,
dvs. 25 miljoner kronor per år.

Det är naturligt att medlen administreras av Handikappinstitutet, som
bör fördela dem till olika ändamål efter ansökan. Jag anser att stimu-
lansbidraget bör utges fr.o.m. den 1 januari 1994.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

7 Små och mindre kända handikappgrupper

Mitt förslag: Stödet till personer som ingår i små och mindre
kända handikappgrupper bör byggas ut, utvecklas och samordnas.
Inriktningen bör vara att tillskapa ett flexibelt och dynamiskt sys-
tem av olika kunskapscentrer, nätverk och resurspersoner på riks-
och regionnivå som skall svara för att dessa grupper får tillgång
till kvalificerade stöd- och specialistresurser. Medel för att stimu-
lera utvecklingen av detta utökade samhällsstöd till små och mind-
re kända handikappgrupper bör lämnas ur det särskilda tids-
begränsade statliga stimulansbidrag som inrättas för utvecklings-
insatser inom habiliteringen och rehabiliteringen.

Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att bygga upp, utveckla och
administrera en särskild kunskapsbank för små och mindre kända
handikappgrupper. Socialstyrelsen bör vidare åläggas ett ansvar
för uppföljnings- och informationsinsatser för små och mindre
kända handikappgrupper. Särskilda medel anvisas Socialstyrelsen
för dessa uppgifter.

Handikapputredningens forslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Det är framför allt handikapporganisationerna som
berört förslaget. De remissinstanser som yttrat sig delar utredningens
bedömning att insatserna för små och mindre kända handikappgrupper
måste byggas ut, kompletteras, samordnas och göras tillgängliga. Åsik-
terna om hur detta bör ske varierar något. Sveriges Läkarförbund anser
att ytterligare inventeringar måste göras. Några remissinstanser, där-
ibland De handikappades riksförbund (DHR) och Synskadades riksför-
bund (SRF), tar upp finansieringsfrågan och förordar en total statlig
finansiering av stödet till dessa grupper.

Skälen for mitt forslag: Under de senaste tio åren har små och mindre
kända handikappgruppers behov uppmärksammats både i Sverige och i

134

Norden i övrigt. Den projektverksamhet som bedrivits av bl.a. Nordiska
nämnden för handikappfrågor och Handikappförbundens centralkom-
mitté (HCK) har i hög grad bidragit till detta. I sin beskrivning av
gruppernas problem och behov anknyter Handikapputredningen till
dessa projekt. Utgångspunkten för utredningens överväganden och
förslag är de ovanliga sjukdomar/skador som leder till omfattande funk-
tionshinder och som finns hos 100 personer eller färre på 1 miljon in-
vånare. Det innebär att en mängd olika diagnosgrupper omfattas av
utredningens förslag. Som exempel nämns att mer än 80 handikapp-
grupper av varierande storlek kommit att omfattas av HCK:s små-
gruppsprojekt. Nya grupper tillkommer.

Jag delar utredningens uppfattning att personer som tillhör små och
mindre kända handikappgrupper ofta hamnar mellan olika stödsystem.
Orsaken till detta kan vara att företrädare för socialtjänst, habilitering
och rehabilitering - av naturliga skäl - sällan möter personer med den
här typen av sjukdomar och skador. Det kan också vara så, att en del
av de insatser som dessa personer behöver är högt specialiserade medi-
cinska åtgärder. Kunskaperna om respektive grupp finns då samlad på
ett eller ett par ställen i landet. Det är svårt att få till stånd en samord-
ning av insatser från olika kompetensområden och verksamheter. Därför
blir stödet inte alltid anpassat till den enskildes behov och livssituation.
Utredningen pekar också på att personer med dessa funktionshinder i
många fall inte informerats om vart de kan vända sig i olika frågor. De
har också begränsade möjligheter att träffa andra i samma situation.

Handikapputredningen har gjort en översiktlig beskrivning av grupper-
nas behov och föreslagit en modell för hur insatserna bör organiseras,
samordnas och byggas ut. Regeringen har därefter uppdragit åt Social-
styrelsen att utveckla och konkretisera denna modell samt att föreslå en
plan för hur detta bör ske.

I regeringsuppdraget har också ingått att undersöka hur behovet av in-
formation och kunskapsspridning kan tillgodoses på ett bättre sätt för
ifrågavarande grupper samt att överväga hur enskilda, familjer och
närstående kan få bättre möjligheter till kunskaps- och erfarenhetsut-
byte, rekreation m.m. I uppdraget ingick slutligen att redovisa en plan
för uppföljning och utvärdering av stödet till små och mindre kända
handikappgrupper. Jag återkommer strax till dessa frågor.

Socialstyrelsen har i en rapport, som överlämnades till Socialdeparte-
mentet i oktober 1992, redovisat sina bedömningar och förslag.

Utveckling och samordning av stödet

Socialstyrelsen föreslår att kvalificerade resurser för små och mindre
kända handikappgrupper koncentreras till ett fåtal s.k. kunskapscentrer
på i första hand riksnivå. Dessa skall uppfylla vissa minimikrav för att
få kallas kunskapscentrer. Enligt Socialstyrelsen bör ett kunskapscenter
bestå av en permanent, högspecialiserad, tvärvetenskaplig verksamhet
för diagnostisering, behandling och träning,

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

135

- ansvara för flera grupper med likartade behov av insatser,

- kunna ha landsting, stiftelse eller annan som huvudman,

- verka för att förbättra individens möjligheter till ett gott liv i hem-
miljön,

- erbjuda vistelser endast under korta väl avgränsad perioder,

- svara för forskning och utvecklingsarbete,

- svara för information bl.a. genom att anordna egen utbildning eller
delta i sådan som anordnas av andra samt

- ha klara ansvarsgränser i förhållande till andra verksamheter, t.ex.
kommunernas socialtjänst och landstingens rehabiliterings- och habili-
teringsverksamhet .

Socialstyrelsen menar att uppbyggnaden av kunskapscentrer bör ske
med utgångspunkt i de regioninstitutioner som nu har viss verksamhet
för små och mindre kända handikappgrupper.

I många fall finns kunskapen om olika grupper samlad på några få
personer i landet. För att få en samordning av insatserna och för att på
sikt bygga upp ett kunskapscenter föreslår Socialstyrelsen att dessa
personer bildar ett nätverk med en samordnare som den enskilde kan
vända sig till i olika frågor och som har ett ansvar för kunskapsin-
hämtning och informationsspridning.

Några få grupper med mycket ovanliga diagnoser har tillgång till en-
dast en resursperson, ofta en läkare, som själv samlat kunskap om en
eller flera sådana sällsynta sjukdomstillstånd. Socialstyrelsen föreslår att
kompetensen på dessa områden byggs upp i anslutning till resursperso-
nens ordinarie verksamhet med målsättningen att skapa ett kunskapscen-
ter också för dessa grupper.

På grundval av Handikapputredningens förslag och Socialstyrelsens
utredning gör jag följande bedömningar av det framtida stödet till små
och mindre kända handikappgrupper.

Som jag tidigare nämnt är det en genomgående uppfattning, från
brukarnas liksom från övriga remissinstansers sida, att det grundläggan-
de stödet till personer som ingår i små och mindre kända handikapp-
grupper måste kompletteras med en specialiserad och ofta centralt orga-
niserad verksamhet. Det gäller t.ex. resurser för kvalificerat utrednings-
och behandlingsarbete, expertstöd och särskilt kunnande i specifika
frågor för respektive diagnosgrupp. Det finns också behov av ett mer
utvecklat samarbete mellan olika specialiteter på region- och riksnivå
och av samverkan mellan de medicinska, pedagogiska, sociala och tek-
niska verksamhetsområdena.

Det ligger i sakens natur att bedömningar av den enskildes behov så
långt det är möjligt görs på eller så nära hemorten som möjligt. I
många fall kan sedan behovet av specialistkompetens och kompletteran-
de insatser tillgodoses på region- eller riksnivå. Det gäller särskilt inom
det medicinska området där högspecialiserade utrednings- och specialist-
resurser har vuxit fram på region- och riksnivå. Regional habiliterings-
verksamhet med varierande omfattning och profilering finns inom varje
sjukvårdsregion. Genom enstaka forskares eller forskargruppers särskil-
da intresse för olika problemställningar för någon eller några små-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

136

grupper har verksamheten på vissa håll profilerats och blivit väl känd
inom de kretsar som berörs. Specialistkunnande inom det pedagogiska
området finns bl.a. vid de statliga specialskolorna och vid pedagogiska
resurscentrer som Tomtebodaskolan, Ekeskolan, Åsbackaskolan och
Hällsboskolan. På arbetsmarknadsområdet kan nämnas de statliga ar-
betsmarknadsinstituten och den yrkesinriktade rehabiliteringen. Under
senare år har också andra koncentrationer av samlad kunskap vuxit
fram, t.ex. på Mo Gård för stöd och utvecklingsinsatser för döva och
dövblinda med ytterligare funktionshinder och vid vissa folkhögskolor.

Som jag redan påpekat är antalet smågrupper som kan ha behov av
olika kompletterande stöd och specialistinsatser många. Av Socialstyrel-
sens material framgår att det för närvarande rör sig om ett 100-tal
grupper men antalet ökar. Flera av dem har redan i dag någon form av
anknytning till en eller flera befintliga institutioner eller liknande där en
del av det kompletterande stödet ges, men det finns ett antal grupper
som helt saknar sådan anknytning.

Enligt min uppfattning måste stödet till personer som ingår i små och
mindre kända handikappgrupper utvecklas och samordnas. Socialstyrel-
sens förslag om att utse och inrätta kunskapscentrer på riksnivå är enligt
min mening ett bra sätt att åstadkomma en sådan samordning av kun-
skap och resurser. Centren bör således ha kompetens och specialistverk-
samhet som komplement till det som erbjuds lokalt och regionalt. Jag
vill understryka vikten av att centren arbetar utifrån en helhetssyn och
kan erbjuda kompetens på såväl det medicinska som på de psykolo-
giska, sociala, pedagogiska och tekniska områdena.

Socialstyrelsens beskrivning av vilka krav som bör ställas på ett kun-
skapscenter kan därvid vara en utgångspunkt för vilka verksamheter
som kan betraktas som sådant. Enligt min bedömning kan denna kon-
centration av resurser komma i fråga endast på några orter i landet.

Som jag tidigare nämnt finns också andra centrumbildningar och verk-
samheter som har specialistkunnande på olika områden som berör små-
grupperna. Jag vill dessutom peka på de insatser som görs för att per-
soner som tillhör dessa grupper skall få möjligheter att träffa andra i
liknande situationer. Jag tänker därvid på handikapporganisationernas
kurs- och rekreationsverksamhet samt på familj everksamheten vid
Agrenska Stiftelsen i Göteborg. Jag anser att utvecklingen av stödet till
små och mindre kända handikappgrupper bör ske i olika former och av
olika anordnare. Det är således av stor betydelse att ett flexibelt och
dynamiskt system av kunskapscentrer, nätverk och resurspersoner kan
utvecklas för att förbättra förhållandena för dessa grupper. Jag vill i det
sammanhanget understryka betydelsen av att handikapporganisationernas
erfarenheter tas tillvara i detta utvecklingsarbete.

Det är angeläget att få till stånd en snabb utveckling av stödet till små
och mindre kända handikappgrupper. För att påskynda utvecklingen
inom området anser jag att vissa statliga stimulansmedel bör utges under
en begränsad period. Jag har tidigare föreslagit att statliga stimulans-
medel om 125 miljoner kronor per år under fyra år skall utges för att
utveckla specifika insatser inom habilitering och rehabilitering. En del

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

137

av dessa medel bör inriktas på utvecklingsinsatser för små och mindre
kända handikappgrupper. Preliminärt gör jag den bedömningen att om-
kring 25 miljoner kronor per år behöver användas för detta ändamål.
Medlen bör fördelas av Socialstyrelsen efter ansökan.

Information och kunskapsspridning

Handikapputredningen har visat på behov av kunskapsspridning i flera
avseenden. Jag delar utredningens bedömning att det behövs information
och kunskap om ovanliga funktionshinder och om det stöd och den ser-
vice dessa grupper behöver. Det behöver också utarbetas metoder för
att samla in och lagra sådan information, göra den tillgänglig och sprida
den enkelt och snabbt.

Redan idag finns - mycket tack vare handikapporganisationerna -
lättillgängligt material i form av broschyrer och skrifter om olika små-
gruppers situation och behov. Fortfarande saknas emellertid sådan infor-
mation om många små och mindre kända grupper. Det finns heller inte
någon samlad organisation för att få fram och sprida informationen.

Från flera håll har förslag framställts om inrättande av en central kun-
skapsbank. En sådan kunskapsbank skulle innehålla information om vad
som finns av resurser för små och mindre kända handikappgrupper,
t.ex. behandlingsmöjligheter, tillgång till kunskapscentrer, informa-
tionsmaterial och arrangemang för individ/familjestöd samt uppgifter om
handikapporganisationer.

Socialstyrelsen har låtit utreda möjligheterna att bygga upp en central
kunskapsbank i form av en databas samt lämnat förslag på vem som bör
ha ansvaret för en sådan kunskapsbank. Det finns också förslag om hur
basen bör byggas upp, vad den bör innehålla samt hur innehållet kan
hållas aktuellt och spridas.

Socialstyrelsen föreslår att det skall finnas möjlighet för användare att
själva göra sökningar direkt i kunskapsbanken. Detta gäller framför allt
stora användargrupper som t.ex. landsting och kommuner. Socialstyrel-
sen utgår från att även handikapporganisationerna centralt kan vara
intresserade av att ha direkt tillgång till databasen. Kunskapscentren bör
ha direkt tillgång till kunskapsbanken för att inhämta information och
hålla den aktuell.

Jag anser, att det är viktigt att finna en form för hur enskilda, an-
höriga och yrkesföreträdare skall kunna få tillgång till en fortlöpande
information, både när det gäller själva funktionshindret och resurser för
stöd och service på olika områden. Förslaget om att skapa en data-
baserad kunskapsbank som innehåller information om små och mindre
kända handikappgrupper är därför intressant och bör genomföras. Ur
kunskapsbanken bör, enligt min mening, underlag för flera typer av
informationsmaterial kunna tas fram t.ex. broschyrer och kataloger.

Jag anser att Socialstyrelsen är den myndighet som bör bygga upp, ut-
veckla och administrera en sådan kunskapsbank och att särskilda medel
bör anvisas för detta åtagande.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

138

Socialstyrelsens uppföljnings-och informationsansvar                   Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Socialstyrelsens viktigaste uppgifter är tillsyn och kunskapsutveckling
inom områdena socialtjänst och hälso- och sjukvård. I tillsynsuppgiften
ligger dels kontroll av en viss verksamhet när det gäller kvalitet, säker-
het och den enskildes rättigheter, dels uppföljning och utvärdering av
verksamheten gentemot av statsmakterna uppställda mål. I kunskaps-
utvecklingen ligger att samla in och utvärdera kunskap samt förmedla
denna kunskap så att den bl.a. kan utgöra en grund för utveckling, för-
nyelse och omstrukturering. Mot den bakgrunden är det naturligt att
Socialstyrelsen får ett nationellt ansvar för att följa upp och utvärdera
insatserna för små och mindre kända handikappgrupper.

I sin rapport pekar Socialstyrelsen på fyra viktiga områden för upp-
följning och utvärdering. Det gäller nytillkomna grupper och deras
behov av insatser, innehållet och kvalitén i kunskapscentrens verksam-
het, resurser på landstings- och kommunnivå samt informationsinsatser.
Jag instämmer i att det är kring dessa områden som Socialstyrelsens
uppföljningsinsatser bör koncentreras.

Jag vill därvid särskilt understryka betydelsen av att informationsläget
på detta område förbättras. Kunskapsbanken utgör därvid en viktig re-
surs.

Jag beräknar att kostnaderna för kunskapsbanken och för övriga infor-
mations- och uppföljningsinsatser med inriktning på små och mindre
kända handikappgrupper uppgår till 8 miljoner kronor räknat per helår.
Medlen bör ställas till Socialstyrelsens förfogande.

8 Vissa socialtjänstfrågor

Mitt förslag: Kommunens skyldighet att göra sig väl förtrogen
med levnadsförhållandena för människor med funktionshinder och
att bedriva uppsökande verksamhet klargörs genom ett tillägg till
socialtjänstlagen (SFS 1980:620). Ett motsvarande tillägg till
lagen görs i fråga om äldre människor.

Kommunen skall planera sina insatser för människor med funk-
tionshinder. Planeringen skall utformas i samverkan med lands-
tinget samt andra samhällsorgan och organisationer. En bestäm-
melse om detta förs in i socialtjänstlagen.

Sekretess skall gälla inom yrkesmässigt bedriven enskild verk-
samhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen för uppgifter
om enskilds personliga förhållanden.

Handikapputredningens förslag: Utredningens förslag till tillägg i
socialtjänstlagen har i princip samma materiella innehåll som mitt.
Handikapputredningen föreslår dock att kommunens skyldighet att göra
sig väl förtrogen med funktionshindrades levnadsförhållanden och att

139

bedriva uppsökande verksamhet regleras i socialtjänstlagens inledande
bestämmelser om socialtjänstens innehåll (5 och 8 §§).

Remissinstanserna: De föreslagna förändringarna kommenteras endast
av några få remissinstanser. Riksrevisionsverket (RRV), Riksdagens
ombudsmän/Justitieombudsmannen (JO), Kammarrätten i Göteborg och
Länsrätten i Stockholms län avstyrker de föreslagna ändringarna i 5 och
8 §§ socialtjänstlagen med hänvisning till att dessa inte hör hemma i
socialtjänstlagens allmänna bestämmelser. Enligt RRV innebär den före-
slagna ändringen av 5 § socialtjänstlagen att personer med funktions-
hinder särskilt pekas ut som grupper vilkas levnadsförhållanden kommu-
nen skall göra sig väl förtrogen med. Enligt vad RRV framhåller ges
därmed intryck av att kommunens ansvar för andra grupper blir mindre.
Kammarrätten i Göteborg anser att den föreslagna ändringen av 5 §
socialtjänstlagen bryter systematiken i lagen och därför bör utgå. Läns-
rätten i Stockholms län framhåller att de föreslagna tilläggen till 5 och
8 §§ socialtjänstlagen inte hör hemma bland de föreskrifter av allmän
karaktär som finns i dessa paragrafer.

Några invändningar mot de föreslagna tilläggen i innehållsmässig me-
ning framförs inte.

Skälen för mitt förslag: Socialtjänstens verksamhet är av stor betydelse
för levnadsförhållandena för personer med funktionshinder. Såväl de
strukturinriktade som de allmänt och individuellt inriktade insatserna är
av grundläggande betydelse för möjligheterna att förverkliga handi-
kappolitikens mål om full delaktighet och jämlikhet. Handikapputred-
ningen har i sitt arbete betonat den betydelse som kommunernas upp-
sökande verksamhet har för att tillförsäkra personer med funktions-
hinder ett fullgott individuellt stöd och full delaktighet i samhällslivet.

Till socialtjänstens uppgifter hör redan i dag att göra sig väl förtrogen
med kommunmedborgamas levnadsförhållanden och att genom upp-
sökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda
levnadsförhållanden.

Det kartläggningsarbete som Handikapputredningen utfört - och som
redovisades i betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd? -
visade emellertid att den uppsökande verksamheten fungerar bristfälligt
i flertalet kommuner. Enligt de uppgifter som utredningen redovisar har
endast 30 % av de undersökta kommunerna gjort en fullständig invente-
ring för att få kunskap om levnadsförhållandena för personer med svåra
funktionshinder. Enligt utredningen har merparten av de kommuner som
inte genomfört någon inventering uppgivit att man heller inte planerar
att påbörja ett sådant arbete.

Det är mot bakgrund av bl.a. dessa förhållanden som Handikapputred-
ningen i sitt huvudbetänkande ansett att kommunernas ansvar för upp-
sökande verksamhet och för att skaffa sig kunskap om funktionshindra-
des levnadsförhållanden bör tydliggöras i socialtjänstlagen. Som fram-
gått, har utredningen föreslagit att bestämmelser om kommunens skyl-
dighet att göra sig väl förtrogen med funktionshindrades levnadsför-
hållanden och om uppsökande verksamhet med inriktning på funktions-
hindrade borde läggas fast i 5 och 8 §§ socialtjänslagen. Som jag redan

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

140

påpekat har några invändningar mot de föreslagna förändringarna av
socialtjänstlagen i materiell mening inte förts fram av remissinstanserna.
Däremot har några instanser avstyrkt förslaget att lägga in bestämmel-
serna i fråga bland socialtjänstlagens allmänna föreskrifter.

Jag vill för egen del understryka vikten av att kommunerna bedriver
uppsökande verksamhet och skaffar sig kunskap om livsvillkoren för
personer med funktionshinder. En aktiv uppsökande verksamhet är av
grundläggande betydelse för att kommunen skall få kännedom om en-
skilda människors behov av stöd och service och om livsvillkoren i
övrigt. Den uppsökande verksamheten ger också kommunerna möjlig-
heter att på ett bra sätt nå ut med information om socialtjänstens insat-
ser till personer med funktionshinder. En aktiv uppsökande verksamhet
är dessutom en viktig förutsättning för att kommunerna skall kunna
bedriva en effektiv och systematisk planering inom handikappområdet.
Jag skall alldeles strax återkomma till denna senare fråga.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt anser jag att det finns skäl att
tydliggöra kommunernas skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet
och att göra sig väl förtrogna med funktionshindrades levnadsförhållan-
den genom ett tillägg till socialtjänstlagen. I enlighet med vad RRV, JO,
Kammarrätten i Göteborg och Länsrätten i Stockholms län anfört finner
jag det dock mindre lämpligt att skyldigheterna i fråga regleras i 5 och
8 §§ socialtjänstlagen. Jag delar dessa myndigheters uppfattning att en
sådan ordning skulle bryta systematiken i socialtjänstlagen. En bättre
ordning är enligt min mening att föreskrifterna i fråga inarbetas i en ny
paragraf i anslutning till 21 § socialtjänstlagen, som reglerar socialtjäns-
tens ansvar när det gäller omsorger om människor med funktionshinder.

Jag finner det lämpligt att ett motsvarande klarläggande i fråga om
kommunens skyldighet för äldre personer görs genom ett tillägg till

20 a § socialtjänstlagen.

Planeringsskyldighet

Enligt 7 § hälso- och sjukvårdslagen (HSL) har landstinget en skyldig-
het att planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i befolkningens
behov av hälso-och sjukvård. Enligt 8 § hälso- och sjukvårdslagen skall
landstinget samverka med samhällsorgan, organisationer och enskilda.
Som jag redan framhållit (avsnitt 5.1) bör landstingen i denna planering
även se som sin uppgift att planera för insatser inom habiliterings- och
rehabiliteringsområdet för personer med funktionshinder.

Socialtjänstlagen ger kommunerna ett omfattande ansvar för att de
som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Enligt

21 § socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för att människor som
av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin
livsföring får möjligheter att delta i samhällets gemenskap och att leva
som andra. För kommunerna finns för närvarande emellertid ingen
skyldighet att planera socialtjänstens insatser för människor med funkt-
ionshinder. Det bör dock påpekas att ett inte obetydligt antal av landets
kommuner ändå utarbetat och lagt fast specifika handikappolitiska plan-
er och program.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

141

Det finns anledning att i sammanhanget påminna om att kommunerna Prop. 1992/93:159
sedan den 1 januari 1989 har en skyldighet att enligt 20 a § socialtjänst- Bilaga 1
lagen planera sina insatser för äldre människor.

I linje med vad Handikapputredningen anfört anser jag att det är ange-
läget att kommunerna intensifierar sin planering av insatser för personer
med funktionshinder. Som jag nyss nämnt finns sådana planer i flera
kommuner. Enligt de erfarenheter jag gjort är det inte ovanligt att kom-
muner som utarbetat och lagt fast specifika handikappolitiska planer och
program också har uppnått en relativt hög grad av tillgänglighet i sin
verksamhet och förhållandevis väl utbyggda stöd- och serviceinsatser.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt föreslår jag att kommunerna
åläggs en skyldighet att planera sina insatser för människor med funk-
tionshinder. En bestämmelse om detta bör tas in i socialtjänstlagen.
Med hänsyn till de viktiga uppgifter som landstingen har för människor
med funktionshinder bör markeras att kommunerna i sin planering skall
samverka med landstinget. Samverkan skall även ske med andra berörda
samhällsorgan och organisationer. Jag vill härvid särskilt framhålla
vikten av att kommunerna vid utarbetande av sina planer samverkar
med handikapporganisationerna.

Det är vidare givetvis väsentligt att planerna får en utformning som
innebär att de så allsidigt som möjligt belyser de olika aspekter som är
avgörande för delaktigheten för personer med funktionshinder. De bör
således innefatta såväl frågor om tillgängligheten i vidaste mening inom
kommunen som frågor om utformningen av olika individuella stöd- och
serviceinsatser. Inte minst bör härvid utvecklingen av individuella insat-
ser enligt den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktions-
hindrade uppmärksammas.

Det finns enligt min mening ingen anledning att i övrigt lägga fast
några föreskrifter om planeringsskyldigheten. Med hänsyn till de skilda
lokala förutsättningar som gäller bör kommunerna själva kunna bestäm-
ma formen för och uppläggningen av sin planering. Tillsynsmyndig-
heterna bör följa upp och utöva tillsyn över denna del av kommunernas
skyldigheter på samma sätt som över verksamheten enligt socialtjänst-
lagen i övrigt.

Sekretess

Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild
verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen bör inte få röja
vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållanden. I dag gäller
detta endast för personer som är eller har varit verksamma i hem för
vård eller boende. En mer generell bestämmelse bör införas i social-
tjänstlagen. Se närmare om bakgrunden till förslaget m.m. i special-
motiveringen till den föreslagna 71 a § i socialtjänstlagen, avsnitt 14.4.

142

9 Stöd till föräldrar med funktionshindrade barn

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

9.1 Allmänt om föräldraförsäkringen

Föräldraförsäkringen, som regleras i 4 kap. lagen (1962:381) om
allmän försäkring (AFL), består av två huvudförmåner: föräldrapenning
och tillfällig föräldrapenning.

Föräldrapenning med anledning av barns födelse eller ett adoptivbarns
ankomst utges under högst 450 dagar sammanlagt för föräldrarna. Vid
flerbamsbörd ökas antalet föräldrapenningdagar med 180 för varje barn
utöver det första. Om föräldrarna gemensamt har vårdnaden om barnet,
har vardera föräldern rätt till föräldrapenning under minst 90 av de 450
dagarna. En förälder har dock rätt att avstå från att uppbära föräldra-
penning till förmån för den andre föräldern.

För 360 av de 450 dagarna betalas föräldrapenning ut med belopp
motsvarande förälderns sjukpenning (90 % av den sjukpenninggrundan-
de inkomsten) dock lägst 60 kr per dag, den s.k. garantinivån. För
återstående 90 dagar utges föräldrapenning med belopp enligt garanti-
nivån. Föräldrapenning får tas ut längst till dess barnet fyllt åtta år eller
till den senare tidpunkt då barnet avslutat det första skolåret.

Föräldrapenning kan utges även i samband med föräldrautbildning
eller besök i förskoleverksamhet inom samhällets barnomsorg, i vilken
barnet deltar.

Tillfällig föräldrapenning utges till en förälder som behöver avstå från
förvärvsarbete för att vårda barn som inte har fyllt 12 år i samband
med:

1.    sjukdom eller smitta hos barnet,

2.    sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdare,

3.    besök i samhällets förebyggande barnhälsovård,

4.    vårdbehov som uppkommer till följd av att barnets andra förälder
besöker läkare med ett annat barn till någon av föräldrarna, under
förutsättning att också det barnet omfattas av bestämmelserna om
tillfällig föräldrapenning.

Är barnet yngre än 240 dagar utges tillfällig föräldrapenning endast
om tillsynen av barnet är stadigvarande ordnad eller barnet vårdas på
sjukhus.

Tillfällig föräldrapenning utges under högst 60 dagar för varje barn
och år. Om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete av skäl som
nyss nämnts under punkterna 1, 3 och 4 utges tillfällig föräldrapenning
under ytterligare högst 60 dagar per barn och år.

Tillfällig föräldrapenning utges också till förälder till ett barn som fyllt
4 år och under kalenderåret fyller högst 12 år när föräldern avstår från
förvärvsarbete i samband med föräldrautbildning, besök i barnets skola
eller besök i förskole- eller fritidshemsverksamhet inom samhällets
barnomsorg i vilken barnet deltar. Dessa s.k. kontaktdagar är två per
barn och år.

Tillfällig föräldrapenning kan även utges för vård av ett barn som fyllt
12 men inte 16 år om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklings-

143

störning eller annat handikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård.
Även sådan tillfällig föräldrapenning utges under högst 120 dagar per
barn och år.

Tillfällig föräldrapenning utges också till fadern i samband med barns
födelse eller adoption under högst tio dagar för varje nyfött eller adop-
terat barn.

Tillfällig föräldrapenning utges under de första 14 dagarna under ett år
med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) och därefter
med 90 % av SGI.

Såväl föräldrapenning som tillfällig föräldrapenning kan utges i form
av hel, halv eller fjärdedels förmån.

Fr.o.m. den 1 juli 1992 gäller vissa begränsningar i rätten att byta
föräldrapenning mot tillfällig föräldrapenning respektive sjukpenning
(prop. 1991/92:106, bet. 1991/92:SfU8, rskr. 1991/92:232). Vid vård
av barn som är 240 dagar eller äldre får föräldrapenning bytas mot
tillfällig föräldrapenning endast om barnet vårdas på sjukhus. När det
gäller rätten att byta föräldrapenning mot sjukpenning får detta ske
endast om föräldern är ur stånd att vårda barnet.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

9.2 Utökning av antalet kontaktdagar

Mitt forslag: Föräldrar till barn under 16 år som omfattas av
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade skall ha rätt
till tio kontaktdagar per barn och år.

Handikapputredningens förslag: Antalet kontaktdagar inom föräldra-
försäkringen utökas till tio per barn och år för föräldrar till barn mellan
2-16 år som omfattas av förslaget till lag om stöd och service till vissa
funktionshindrade.

För barn under 2 års ålder bör föräldrapenning i samband med barns
födelse användas, men föräldrautbildningsbegreppet bör utvidgas till att
omfatta samma situationer som kontaktdagama.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för-
slag. Flera instanser, däribland ett flertal handikapporganisationer, anser
dock att antalet kontaktdagar kunde utökats ytterligare. Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB), Riksförbundet
för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU), Svenska Diabetesför-
bundet (DS) och Sveriges dövas riksförbund (SDR) menar att den före-
slagna åldersgränsen 16 år bör höjas ytterligare.

Riksförsäkringsverket (RFV) menar att rätten till vårdbidrag kan kom-
ma att påverkas, eftersom det i många fall är fråga om samma tillsyns-
behov för både kontaktdagar och vårdbidraget. Verket beräknar också
kostnaderna för förslagen som gäller föräldraförsäkringen något högre
än vad utredningen gör.

Skälen för mitt förslag: Rätten till föräldrapenning resp, tillfällig
föräldrapenning regleras främst i 4 kap. 4 och 10 §§ AFL. Enligt 10 §

144

tredje stycket kan tillfällig föräldrapenning i form av kontaktdagar utges
bl.a. vid föräldrautbildning. Ersättningen kan användas för deltagande
t.ex. i av handikapporganisationer anordnade kurser som vänder sig till
föräldrar med barn med handikapp. Tillfällig föräldrapenning i form av
kontaktdagar kan tas ut av båda föräldrarna och barnet behöver inte
vara med vid utbildningen.

Som tidigare nämnts kan tillfällig föräldrapenning även utges i sam-
band med sjukdom eller smitta hos barnet. RFV har i Allmänna Råd
1989:4 rekommenderat att tillfällig föräldrapenning betalas ut bl.a. när
en förälder som har ett sjukt/handikappat barn tillsammans med barnet
besöker en institution, deltar i kurser som anordnas av sjukvårdshuvud-
man eller besöker en specialskola för att få ökad kunskap om barnets
funktionshinder. En förutsättning är att kursen huvudsakligen är inriktad
på utbildning och information om barnets sjukdom eller handikapp.
Tillfällig föräldrapenning i nu nämnda situationer kan inte utges till
båda föräldrarna samtidigt och det krävs att föräldern vårdar barnet.

Rätten till föräldrapenning vid föräldrautbildning till blivande eller
nyblivna föräldrar regleras i 4 kap. 4 § AFL. Föräldrapenning kan i
detta fall tas ut av båda föräldrarna. Såvitt framgår av ett uttalande i
regeringens prop. 1978/79:168 s. 59 om föräldrautbildning och för-
bättringar av föräldraförsäkringen m.m. fordras inte att föräldrarna
samtidigt vårdar barnet.

Handikapputredningen har framhållit att det är angeläget för föräldrar
till barn med funktionshinder att få ökad kunskap om hur barnets ut-
veckling kan främjas, hur stöd i hemmet kan läggas upp och hur den
egna föräldrarollen kan stärkas. Det finns behov av att förbättra för
föräldrar att enskilt eller tillsammans delta i föräldrautbildning. Det
gäller bl.a. deltagande i kurser som anordnas vid s.k. kunskapscentra
(resurscentra). Enligt utredningen är det också viktigt att framhålla att
det finns stora behov för föräldrar till barn med funktionshinder att i
större utsträckning än i dag med ersättning för förlust av arbetsinkomst
kunna besöka förskola och skola, bl.a. i inskolningssituationer.

Handikapputredningen har föreslagit att föräldrar till barn som om-
fattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade skall få
rätt till tio kontaktdagar per barn och år från det att barnet fyllt 2 år till
dess att det fyller 16 år. Enligt utredningens förslag bör kontaktdagama
få användas för samma ändamål som i dag, dvs. för föräldrautbildning,
besök i barnets skola eller besök i förskole- eller fritidshemsverksamhet
inom samhällets barnomsorg, i vilken barnet deltar. Som skäl för den
nedre gränsen på 2 år har angetts att föräldrapenning kan tas ut för
föräldrautbildning upp till denna ålder. För att klara behovet av ersätt-
ning för deltagande i föräldrautbildning när barnet är mellan 0-2 år har
utredningen därför föreslagit att föräldrautbildningsbegreppet ges en
utvidgad tolkning.

Jag delar utredningens uppfattning att det föreligger behov av en utök-
ning av antalet kontaktdagar för den nu aktuella gruppen. Jag föreslår
emellertid att även föräldrar till barn mellan 0-2 år får rätt till ett ökat
antal kontaktdagar. Vårdbehovet när det gäller de minsta barnen är

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

145

givetvis mycket stort även om de är friska. Behovet av att föräldrar till
svårt funktionshindrade och sjuka barn i den åldern deltar i utbildning
o.d. torde dock vara betydande. Jag föreslår därför att antalet kontakt-
dagar för nu nämnda grupp utökas till tio per barn och år och att detta
får gälla barn i åldern 0-16 år.

Den krets barn för vilken det utökade antalet kontaktdagar föreslås är
barn som omfattas av förslaget till lag om stöd och service till vissa
funktionshindrade. Vid bedömningen av om ett barn omfattas av de
villkor som uppställs i denna lag bör försäkringskassan kunna grunda
sitt ställningstagande på den bedömning som kommunen eller landstinget
har gjort i frågan. I regel torde föräldrarna ha sökt någon insats enligt
lagen innan det blivit aktuellt att söka ersättning från försäkringskassan.
Om så inte skulle vara fallet bör försäkringskassan kunna göra sin
bedömning efter samråd med kommunen eller landstinget.

Mitt förslag föranleder ändringar i 4 kap. 10 och 12 §§ AFL.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

9.3 Rätten till tillfällig föräldrapenning när barnet inte är
närvarande

Mitt förslag: När en förälder besöker en institution för att med-
verka i behandling av ett sjukt/funktionshindrat barn eller för att
lära sig mer om barnets funktionshinder eller deltar i en kurs som
anordnas av sjukvårdshuvudman i samma syfte, skall föräldern ha
rätt till tillfällig föräldrapenning även om barnet inte är närvaran-
de.

Detsamma skall gälla när föräldern deltar i sådan föräldrautbild-
ning som avses i 4 kap. 4 § eller i de situationer som anges i
4 kap. 16 § andra stycket AFL.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för-
slag.

Skälen för mitt förslag: Av RFV:s Allmänna Råd 1989:4 framgår att
tillfällig föräldrapenning kan utges med stöd av 4 kap. 10 § AFL bl.a.
när en förälder som har ett sjukt/handikappat barn tillsammans med
barnet besöker en institution (exempelvis habiliteringsklinik, special-
skola m.m.) eller på annat sätt medverkar i den behandling av barnet
som barnets sjukdom eller handikapp kräver. Vidare kan, som redo-
visats i det föregående, tillfällig föräldrapenning utges till förälder som
tillsammans med barnet besöker en institution eller deltar i kurser som
anordnas av sjukvårdshuvudman eller besöker en specialskola för att
lära sig mer om barnets funktionshinder. En förutsättning är då att
kursen huvudsakligen är inriktad på utbildning och information om
barnets sjukdom eller handikapp. Rätten till tillfällig föräldrapenning i
dessa situationer förutsätter att barnet är närvarande vid behandlingen
eller kursen.

146

Enligt 4 kap. 16 § andra stycket AFL får tillfällig föräldrapenning
utges till båda föräldrarna för samma barn och tid, om båda följer med
ett barn till läkare när barnet lider av allvarlig sjukdom. Detsamma
gäller om båda föräldrarna, som en del av behandlingen av barnet,
behöver delta i ett läkarbesök eller i någon av läkare ordinerad behand-
ling. Även i dessa fall förutsätts att barnet är närvarande vid läkar-
besöket eller behandlingen.

Handikapputredningen har framhållit att det kan vara av stort värde
om föräldern kan delta i flera sammanhang utan att barnet är med. Det
kan gälla vid kurser som syftar till att ge föräldrarna psykosocialt stöd i
sin svåra föräldraroll. Vid t.ex. ett läkarbesök kan barnet också uppleva
att man talar negativt om det trots att det rör sig om en redogörelse för
faktiska förhållanden. Utredningen föreslår därför att kravet på barnets
närvaro tas bort i de situationer där föräldrar i dag har rätt till vanlig
tillfällig föräldrapenning vid besök för att medverka i behandling av
barnet eller för att lära sig barnets funktionshinder/sjukdom. Detta bör
enligt utredningen också gälla när båda föräldrarna deltar samtidigt i
besöket.

Jag instämmer i utredningens bedömning att det är värdefullt om för-
äldrar i de ovan angivna situationerna har möjlighet att delta även när
barnet inte är med. Jag föreslår därför, i likhet med utredningen, att
kravet på att barnet skall vara närvarande för att föräldern skall få rätt
till tillfällig föräldrapenning slopas i dessa fall.

Förslaget om att slopa kravet på barnets närvaro i nu aktuella fall bör
tas in i en ny paragraf benämnd 4 kap. 10 a § AFL.

Som tidigare nämnts kan en förälder i enlighet med uttalanden i pro-
position 1978/79:168 uppbära föräldrapenning vid föräldrautbildning
utan att samtidigt vårda barnet. För klarhetens skull anser jag att detta
bör komma till uttryck i lagen. Jag föreslår därför ett tillägg i 4 kap.
4 § AFL av innebörd att en förälder som deltar i föräldrautbildning utan
att samtidigt vårda barnet har rätt till föräldrapenning.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

9.4 Höjd åldersgräns för tillfällig föräldrapenning

Mitt förslag: Förälder till barn som fyllt 16 men inte 21 år och
som omfattas av den föreslagna lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade skall ha rätt till tillfällig föräldrapenning
om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete i samband med
sjukdom hos barnet.

Om barnet fyllt 21 år och går i sådan skola som avses i 5 kap.
28 § eller 6 kap. 7 § skollagen (1985:1100) skall tillfällig för-
äldrapenning kunna lämnas till utgången av vårterminen det
kalenderår då barnet fyller 23 år.

Tillfällig föräldrapenning lämnas för högst 120 dagar per barn
och år.

147

Handikapputredningens forslag: Den nuvarande 16-årsgränsen för rätt
till tillfällig föräldrapenning höjs till 21 år. För vissa barn skall möjlig-
heten till tillfällig föräldrapenning finnas till utgången av vårterminen
det år de fyller 23 år. Det gäller barn med utvecklingsstörning och barn
som är svårt rörelsehindrade som efter 21 års ålder fortsätter sin gym-
nasiala utbildning.

Remissinstanserna: Förslaget är inte remissbehandlat.

Skälen for mitt forslag: En i olika sammanhang uppmärksammad fråga
när det gäller föräldraförsäkringen är den övre åldersgränsen - 16 år -
för rätt till tillfällig föräldrapenning. I vissa fall kvarstår behovet av att
en förälder skall ha möjlighet att avstå från förvärvsarbete för vård av
ett sjukt barn och därvid uppbära ersättning för inkomstbortfall också
sedan barnet uppnått 16 års ålder. Detta gäller i synnerhet svårt sjuka
och funktionshindrade barn och ungdomar.

Den dåvarande regeringen uttalade i prop. 1989/90:117 med förslag
till lag om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av
sjukt eller handikappat barn bl.a. att det finns föräldrar som under en
följd av år har lagt ner en mycket stor arbetsinsats i vården av sina
sjuka eller handikappade barn också efter det att barnet uppnått vuxen
ålder utan att de fått tillräckligt ekonomiskt stöd från samhället för
denna insats. Sådana insatser har haft och har fortfarande stor betydel-
se. Utan detta arbete skulle avsevärt större resurser ha behövt sättas in
från samhällets sida. Föräldrarnas arbetsinsats har i många fall inneburit
att de tvingats avstå från förvärvsarbete för att kunna vårda sitt barn.
Lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för lång-
varig vård av sjukt eller handikappat barn trädde i kraft den 1 januari
1991 (bet. 1989/90:SfU20, rskr. 1989/90:347).

Handikapputredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1991:46)
översiktligt berört frågan om den övre åldersgränsen för rätt till tillfällig
föräldrapenning och därvid konstaterat att behovet av ersättning i många
fall kvarstår även efter det att ett funktionshindrat barn fyllt 16 år. I sitt
slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla har utredningen
redovisat ett konkret förslag i frågan. Slutbetänkandet remissbehandlas
för närvarande.

I princip bör remissinstansernas yttranden över ett utredningsförslag
avvaktas innan förslag från regeringen lämnas till riksdagen. I undan-
tagsfall kan det dock finnas skäl att föregripa remissförfarandet. Detta
gäller enligt min bedömning Handikapputredningens förslag om höjd
åldersgräns för den tillfälliga föräldrapenningen, som jag anser bör
behandlas i anslutning till övriga nu aktuella förslag till ändringar i
socialförsäkringssystemet.

Föräldrar till svårt sjuka och funktionshindrade barn som fyllt 16 år
har i dag ingen möjlighet att erhålla ersättning från socialförsäkringen i
de situationer föräldern tillfälligt behöver stanna hemma från arbetet för
att ta hand om barnet. Införandet av det särskilda pensionstillägget har
enligt min bedömning endast till viss del avhjälpt de problem som för-
äldrar till svårt sjuka och funktionshindrade barn ställs inför. Enligt min
uppfattning är det angeläget att dessa föräldrar bereds möjlighet att

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

148

tillfälligt stanna hemma för vård av barnet med ersättning från socialför-
säkringen.

Det handlar här om svårt sjuka och funktionshindrade barn och ung-
domar, vars utveckling i många fall försenats på grund av funktions-
hindret. Åldersgränsen för den tillfälliga föräldrapenningen är därför
ingen naturlig gräns för när vårdbehovet upphör. För de ungdomar som
här avses kvarstår ofta behovet av insatser från föräldrarnas sida även
efter 16 års ålder. Under hela utbildningstiden, som i många fall sträck-
er sig upp till 21 och i vissa fall t.o.m. till 23 års ålder, kvarstår ofta
ett betydande stödbehov.

Samtidigt har 16-årsgränsen generellt en stor betydelse inom socialför-
säkringen. Enligt 1 kap. 4 § AFL gäller att en försäkrad fr.o.m. den
månad varunder han uppnår 16 års ålder skall, om han är bosatt i riket,
vara inskriven hos allmän försäkringskassa. Vidare förutsätter rätten till
förtidspension (7 kap. 1 § AFL) och handikappersättning (9 kap. 2 §
AFL) att den försäkrade uppnått 16 års ålder. Samtidigt har det i olika
sammanhang ifrågasatts om det är lämpligt att redan vid 16 års ålder
förtidspensionera t.ex. funktionshindrade ungdomar, som efter genom-
gången specialutbildning bedöms ha goda utsikter att helt eller delvis gå
ut i förvärvslivet.

Behovet av stöd i form av en förlängd rätt till tillfällig föräldrapenning
är enligt min mening odiskutabelt och ett tillgodoseende av detta behov
bör inte anstå i avvaktan på t.ex. en mer generell översyn av ålders-
gränser i socialförsäkringen. Jag förslår därför att föräldrar i vissa fall
ges rätt till tillfällig föräldrapenning även sedan barnet fyllt 16 år.

När det gäller den övre åldersgränsen för rätt till tillfällig föräldrapen-
ning bör ledning sökas i den tidpunkt som normalt sett kan anses mot-
svara gymnasieskolans avslutning för de ifrågavarande ungdomarna.

Från och med den 1 juli 1993 införs för särskolans elever nioårig
skolplikt och med rätt för eleven till ett frivilligt tionde skolår. Över-
gångsvis gäller dock tioårig skolplikt för de elever som läsåret 1993/94
börjar i årskurs 8 eller högre årskurs. Efter avslutad nioårig resp, tio-
årig skolgång har eleverna rätt till fortsatt fyraårig utbildning i den
frivilliga särskolan. Utbildning i den frivilliga särskolan får påbörjas
t.o.m. det första kalenderhalvåret det år eleven fyller 20 år. Ett läsår
skall enligt olika skolförfattningar börja i augusti och sluta senast i juni.
En elev som påbörjar fyraårig utbildning den hösttermin det år han
fyller 19 år avslutar således utbildningen vårterminen det år han fyller
23 år (6 kap. 7 § skollagen).

Rätten till gymnasial utbildning för svårt rörelsehindrade elever som
går i specialanpassad utbildning gäller t.o.m. vårterminen det år eleven
fyller 21 år. Om det behövs har dock eleven rätt att fortsätta sin skol-
gång t.o.m. vårterminen det år eleven fyller 23 år (5 kap. 28 § skol-
lagen).

Många svårt sjuka och funktionshindrade går i den vanliga gymnasie-
skolan. Utbildningen upphör då i regel före 21 års ålder. För många
kan dock inte utbildningen slutföras på avsedd tid på grund av sjuk-
domsperioder, sjukhusvistelser eller andra omständigheter som beror på
sjukdomen eller funktionshindret.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

149

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att rätt till tillfällig
föräldrapenning skall föreligga till dess barnet fyller 21 år.

Om barnet fyllt 21 år men går i särskola eller i specialutbildning för
svårt rörelsehindrade elever bör tillfällig föräldrapenning kunna utges
till utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller 23 år.

Beträffande personkretsen har Handikapputredningen föreslagit att den
höjda åldersgränsen för tillfällig föräldrapenning skall omfatta barn som
på grund av sjukdom, utvecklingsstörning eller annat handikapp är i
behov av särskild tillsyn eller vård, dvs. barn som avses i 4 kap. 11 §
första stycket AFL. Enligt denna paragraf kan tillfällig föräldrapenning
utges för dessa barn även om de fyllt 12 men inte 16 år. Det gäller om
barnet har ett särskilt behov av vård eller tillsyn utöver vad som i all-
mänhet är fallet beträffande barn i motsvarande ålder.

I prop. 1984/85:78 s. 67 med förslag bl.a. om rätt till tillfällig för-
äldrapenning för barn mellan 12 och 16 år anges att de barn för vilka
den utvidgade rätten till föräldrapenning bör gälla kan indelas i två
grupper.

1.    Barn med tidigare kända långvariga sjukdomar eller handikapp
som kontinuerligt eller mera tillfälligt behöver hjälp eller tillsyn i
sin dagliga tillvaro. För dessa barn kan det också vara fråga om
att de vid tillkommande sjukdomstillstånd behöver ytterligare
hjälp.

2.    Barn som i vanliga fall klarar sig själva men som när de drabbas
av en allvarlig sjukdom eller ett handikapp oundgängligen be-
höver föräldrarnas stöd, hjälp och omsorg under en begränsad
sjukperiod eller vid läkarbesök.

Enligt propositionen ingår i gruppen under 1. bl.a utvecklingsstörda
barn, barn med t.ex. allergier, diabetes, epilepsi och barn med rörelse-
handikapp. För barn som normalt klarar sig utan särskild tillsyn bör
enligt vad som uttalas i propositionen kravet vara att det är fråga om en
skada eller en sjukdom av den karaktären att barnet inte bör vistas en-
samt hemma på grund av hälsoproblemets allvarliga art.

Försäkringsöverdomstolen har i ett mål (FÖD 1988:40) prövat frågan
om rätten till tillfällig föräldrapenning för ett tolvårigt barn som insjuk-
nat i influensa och öroninflammation. Av utredningen i målet framgick
att barnet i fråga hade sökt läkare och att denne hade bedömt att det
krävde tillsyn utöver vad som i allmänhet är fallet beträffande barn i
motsvarande ålder så länge barnet hade feber. Domstolen farm att bar-
net på grund av sjukdom var i behov av särskild tillsyn och vård under
den i målet aktuella tiden och att föräldern av denna anledning behövt
avstå från förvärvsarbete. Föräldern förklarades berättigad till tillfällig
föräldrapenning för denna tid.

Den av Handikapputredningen förordade personkretsen leder enligt
min uppfattning för långt. För egen del gör jag bedömningen att ett i
övrigt friskt barn som fyllt 16 år som regel inte har större behov av
tillsyn och vård än en vuxen i t.ex. en sådan situation som var under
prövning i det ovan refererade rättsfallet. Förslaget om höjd åldersgräns
bör därför avse mer begränsade situationer. Mot bakgrund av befarade

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

150

avgränsningssvårigheter anser jag att den höjda åldersgränsen bör gälla
föräldrar till barn som omfattas av den föreslagna lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade och som tillfälligt behöver stanna
hemma för att ta hand om barnet.

Det förlängda stödet skall kunna utges i samband med sjukdom hos
barnet. Övriga i 4 kap. 10 § första stycket AFL angivna skäl - dvs.
smitta hos barnet, sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdare,
när förälder besöker samhällets förebyggande barnhälsovård samt när
den ene föräldern behöver stanna hemma för att vårda ett barn då den
andre föräldern besöker läkare med ett annat barn - bör således inte
medföra rätt till tillfällig föräldrapenning.

Detta får bl.a. till följd att om barnet har en personlig assistent som
blir sjuk, så kan en förälder inte erhålla tillfällig föräldrapenning för att
överta dennes uppgifter. Enligt min mening skulle en sådan möjlighet
kunna medföra en icke önskvärd övervältring av kostnader på socialför-
säkringen. Däremot torde det inte finnas något som hindrar att t.ex. en
kommun anlitar föräldern som tillfällig ersättare för en personlig assi-
stent som insjuknat.

Med sjukdom hos barnet avses i dessa fall ett tillkommande sjukdoms-
tillstånd, varmed menas såväl att en ny sjukdom tillstöter som att grund-
tillståndet försämras. Med denna avgränsning bör man i regel uppnå att
vårdbehov som beaktats vid bedömningen av rätt till handikappersätt-
ning inte ersätts genom den tillfälliga föräldrapenningen. Inte heller
vårdbehov som medfört rätt till assistansersättning ersätts genom föräld-
raförsäkringen.

För rätt till det förlängda stödet bör krävas att barnet bor tillsammans
med en förälder. Det är således inte meningen att en förälder, vars barn
uppnått sådan självständighet att det flyttat hemifrån skall kunna upp-
bära sådant stöd. Om barnet på grund av funktionshindret inte kan bo
kvar hemma torde det inte heller vara aktuellt med stödet.

Ersättningstidens längd bör vara densamma som gäller för den till-
fälliga föräldrapenningen vid sjukdom hos barnet, dvs. högst 120 dagar
per barn och år.

Enligt 4 § första stycket lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård
av barn, m.m. har arbetstagare rätt till hel ledighet under tid då arbets-
tagaren uppbär hel föräldrapenningförmån enligt 4 kap. AFL och till
förkortning av arbetstiden till hälften eller till tre fjärdedelar under tid
då arbetstagaren uppbär halv eller fjärdedels föräldrapenningförmån.
Härav följer att mitt förslag om höjning av åldersgränsen för den till-
fälliga föräldrapenningen inte medför behov av ändring i ledighetslagen.

9.5 Ikraftträdande och kostnadsberäkningar

De nya reglerna i föräldraförsäkringen bör träda i kraft den 1 januari
1994.

Förslaget om utökning av antalet kontaktdagar beräknas beröra ca
25 000 barn. Med en medelsersättning på ca 476 kr per dag och med
utgångspunkt från att ca sju dagar per barn och år kommer att tas ut
kan kostnadsökningen beräknas till ca 83 miljoner kronor per år.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

151

Förslaget om ökade möjligheter till tillfällig föräldrapenning när bar-
net inte följer med beräknas medföra en kostnadsökning på ca
20 miljoner kronor per år. Beräkningarna har skett med utgångspunkt
från att ca 14 000 barn berörs och att ca tre dagar tas ut för besök eller
utbildning under ett år.

Förslaget om höjd åldersgräns för den tillfälliga föräldrapenningen
beräknas beröra ca 8 000 barn. Med ett uppskattat årligt uttag av till-
fällig föräldrapenning om sex dagar per år kan kostnaden därmed beräk-
nas till ca 23 miljoner kronor per år.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

10 Tolktjänst

10.1 Ansvar för tolktjänst

Mitt förslag: Genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) klargörs att landstingen har en skyldighet att organise-
ra, finansiera och tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning till
döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Handikapputredningens forslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, däribland
Landstingsförbundet och alla landsting med undantag av landstinget i
Göteborgs och Bohus län, är positiva till utredningens förslag om att
landstingens skyldigheter beträffande tolktjänsten regleras genom ett
tillägg i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) under förutsättning att staten
betalar merkostnaderna. Göteborgs och Bohus läns landsting anser att
förutsättningarna för ett kommunalt huvudmannaskap bör utredas när-
mare. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Statens institut för handikapp-
frågor i skolan (SIH) och Statens handikappråd (SHR) samt handikapp-
organisationerna anser att tolktjänst bör omfattas av en rättighetslagstift-
ning och regleras i den föreslagna lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade, LSS. AMS föreslår dock att LSS kompletteras med
en övergångsbestämmelse, som innebär att denna del av lagen träder i
kraft senare med hänsyn till tolkbristen.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redogjort för de grundläggan-
de principer som bör prägla den framtida handikappolitiken. Jag tänker
då på principerna om tillgänglighet, inflytande och självbestämmande,
delaktighet, helhetssyn och kontinuitet. Detta synsätt måste, enligt min
uppfattning, också styra den framtida tolktjänstens innehåll och utveck-
ling. Det är självfallet så att döva, dövblinda, vuxendöva och hörsel-
skadade skall kunna vara delaktiga, utöva inflytande och ha tillgång till
det hörande samhället. En väl fungerande tolktjänst kan härvidlag vara
skillnaden mellan att ha eller inte ha ett handikapp. Jag vill inlednings-
vis göra några viktiga principiella markeringar när det gäller synen på
kommunikationshandikapp och tolktjänst.

152

Med tolktjänst menar jag den verksamhet inom landstinget eller inom
landstingsfri kommun som tillhandahåller tolkar för bamdomsdöva,
dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Integrationsutredningen överlämnade i juni 1979 sitt delbetänkande
(SOU 1979:50) Huvudmannaskapet för specialskolan. Där utvecklade
utredningen bl.a. sin syn på dövas tvåspråkighet. Utredningen framhöll
att bamdomsdöva för att kunna fungera sinsemellan och ute i samhället
måste vara tvåspråkiga, vilket enligt utredningen för deras del innebär
att de måste behärska dels sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det
omgivande samhällets språk - svenskan.

Genom riksdagens ställningstagande till 1981 års budgetproposition
(prop. 1980/81:100 bil. 12, bet. 1980/81 :UbU25, rskr. 1980/81:332)-
där utredningens förslag togs upp - befästes teckenspråkets status som
dövas första språk och som undervisningsspråk i dövundervisningen.

Detta ställningstagande har utan tvekan haft stor betydelse för tecken-
språkets utveckling och tolktjänstens uppbyggnad. Det pågår t.ex forsk-
ning kring teckenspråket och hur detta skall översättas till det svenska
språket. Forskarutbildning finns vid Stockholms universitet, där för
övrigt också världens första professur i teckenspråk finns inrättad sedan
år 1990.

Parallellt med teckenspråkets utveckling har olika tolkmetoder utveck-
lats som bygger på det svenska språket som basspråk. Det gäller t.ex.
tolktjänst för vuxendöva, vuxenhörselskadade och i vissa fall dövblinda.
Ofta används en kombination av olika metoder beroende på vilka behov
tolkanvändaren har. Motsvarande utbyggnad och metodutveckling för
taltjänsten för personer med röst-, tal- och språksvårigheter är ange-
lägen, men har inte hunnit lika långt. Jag återkommer till detta.

Handikapputredningen räknar med att ungefär 10 000 bamdomsdöva
och 20 000 bamdomshörselskadade har behov av teckenspråket. Det är
ett språk med en egen grammatik och som utförs med händerna och
uppfattas med synen. En växande grupp vuxendöva föredrar också
teckenspråket. Dövblinda, vuxendöva och vuxenhörselskadade använder
sig av olika kommunikationsmetoder beroende på vilken typ av kommu-
nikationshinder de har. Dövblinda kan t.ex. inte utan vidare tillgodo-
göra sig åtgärder för synskadade, döva eller hörselskadade. Olika tolk-
metoder behövs beroende på när dövheten/synskadan uppstått. Många
av landets ca 1 300 dövblinda kan teckenspråk, men ofta används hand-
alfabetet som innebär att bokstäverna i alfabetet tecknas i den dövblin-
des hand. Dövblinda med synrester kan vara hjälpta med handskriftstol-
kning, dvs. tolken sitter bredvid och antecknar vad som sägs. Skriv-
tolkning, ibland via punktskrift, förekommer också. Skrivtolkning är
också den vanligaste tolkmetoden för vuxendöva och vuxenhörselskada-
de - ca 4 000 resp. 30 000 personer - som har sin språkförståelse kvar,
men som har svårt att uppfatta tal. Andra tolkmetoder som Mun-Hand-
Systemet och Tecken som stöd för tal används också av dessa grupper.

För att kunna ge brukarna en kvalificerad tolkservice behövs således
tolkar som behärskar olika tolkmetoder beroende på om tolkanvändaren
använder teckenspråk eller svenska. Tolkningen måste också anpassas

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

153

till varje enskild persons behov och till en mängd olika situationer.
Olika tolkmetoder måste kunna kombineras. Därför är behovet av tolkar
med olika kompetens och inriktning stort.

Handikapputredningen visar att bristen på tolkar är stor i dag. Rekry-
teringen till tolkyrket går trögt. Utredningen har gjort bedömningen att
ungefär 10 000 vuxna personer behöver tolk. Utredningen utgår i sina
beräkningar från ett tolkbehov på 3 tim/vecka och användare. Det mot-
svarar 1 000 tolkar, dvs. en tolk per 12 användare när det gäller bam-
domsdöva, bamdomshörselskadade och vuxendöva. I dag finns fast
anställda tolkar och arvodestolkar som motsvarar ca 175 heltidstjänster.
Utredningen uppskattar att det behövs ungefär 825 tolkar utöver de 175
som finns i dag. Det skulle innebära ett totalt behov av 750 tolkar för
bamdomsdöva och bamdomshörselskadade, 50 för vuxendöva och 200
för dövblinda.

Tillgången till tolktjänst av hög kvalitet är viktig inte enbart för dövas
m.fl. möjligheter till information och delaktighet, utan också för att
hörande skall kunna få del av dövas och andras kunskaper och erfaren-
heter. Det finns här således en ömsesidighet som är viktig att framhålla.

Samhällets skyldigheter att tillhandahålla tolktjänst för döva, dövblinda
m.fl. är för närvarande inte reglerad i lag. Tolkservice i offentlig regi
tillkom år 1968, då riksdagen beslutade att ställa medel till förfogande
för en försöksverksamhet med tolktjänst för teckenspråkiga döva. Innan
dess hade främst anhöriga till döva fungerat som tolkar. Utöver den
kretsen var kyrkan genom sina teckenspråkskunniga präster och arbets-
marknadsmyndigheterna genom dess konsulenter för döva de som mest
verkade inom tolkområdet. Den s.k. rättstolkningen - dvs. rätten till
tolk vid domstolsförhandlingar m.m. - hade dock sin upprinnelse redan
1947, då den första kungörelsen om tolk för döva och stumma i domstol
m.m. kom till. I 8 § förvaltningslagen (SFS 1986:223) regleras myndig-
heternas ansvar att anlita tolk.

Riksdagsbeslutet år 1968 innebar att en lång försöksverksamhet med
tolktjänst för "språklig kommunikation mellan döva och hörande" inled-
des med anknytning till landstingens hjälpmedelsverksamhet. Under
många år bedrevs försöksverksamhet i olika former. Detta ledde till att
en organiserad tolkverksamhet successivt växte fram i landstingens regi.
Genom en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om
vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m. (prop. 1980/81:187
bil. 2) åtog sig sjukvårdshuvudmännen att, inom ramen för ersättningen
till sjukvårdshuvudmännen för tillhandahållande av hjälpmedel för
handikappade (hjälpmedelsersättningen), successivt bygga upp en sam-
ordnad tolktjänst för döva, dövblinda m.fl. samt svara för kostnaderna
för denna. Fr.o.m år 1991 ingår denna ersättning i den allmämnna
sjukvårdsersättningen. Vägledande för uppbyggnaden har varit Handi-
kappinstitutets rekommendationer från 1981 om samordnad tolktjänst för
döva, dövblinda m.fl. Sådan service finns i dag i samtliga landsting
samt i de landstingsfria kommunerna Malmö, Gotland och Göteborg.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

154

Reglering av tolktjänsten

Jag har tidigare framhållit att tillgången till tolk i många sammanhang
kan utgöra skillnaden mellan att ha eller inte ha ett handikapp. Med
hänsyn till den stora betydelse tolktjänsten har för dövas och andras
möjligheter att ge och ta emot information, påverka, kunna förmedla
sina synpunkter och därmed själva få inflytande över sina liv, anser jag
att tolktjänsten bör regleras i lag.

Jag har i likhet med utredningen övervägt om en reglering bör utfor-
mas som en skyldighet för huvudmännen att tillhandahålla tolktjänst
eller som en rättighet för den enskilde att erhålla tolktjänst. Utredningen
har valt att föreslå en reglering i form av ett tillägg i HSL. Enligt utred-
ningens bedömning har bristen på tolkar varit det avgörande motivet för
ett sådant ställningstagande.

Jag delar den bedömningen. Jag är alltså i nuläget inte beredd att före-
slå att tolktjänsten omfattas av lagen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade (LSS). Landstingens ansvar för tolktjänsten bör regleras
genom en ändring i HSL, som innebär att landstingens skyldighet att
organisera, finansiera och tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning
till döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade slås fast. Enligt min
bedömning bör detta skapa förutsättningar för en fortsatt utveckling av
tolktjänsten och en bättre anpassning av servicen till olika tolkanvända-
res behov.

Det finns anledning att i detta sammanhang ta upp frågan om taltjänst
för talskadade. Landstingen har genom en överenskommelse mellan
staten och Landstingsförbundet om hjälpmedelsersättningen för år 1990
åtagit sig att successivt bygga upp en taltjänst för personer med röst-,
tal- och språksvårigheter. Överenskommelsen i fråga träffades utifrån en
modell för taltjänst som utvecklats inom Uppsala läns landsting.

Det är alltså först på senare tid som utvecklingen av taltjänsten på-
börjats, och verksamheten finns i dag endast i några få landsting. Upp-
byggnaden av verksamheten går enligt min mening inte i den takt som
är önskvärt. Behovet av en fungerande taltjänst är stort bland personer
med röst-, tal- och språkstörningar. Jag anser att det är av stor betydel-
se att också dessa gruppers rätt till delaktighet och inflytande säker-
ställs. Jag avser därför att senare återkomma till regeringen med förslag
om ett uppdrag till Socialstyrelsen att göra en samlad uppföljning av
taltjänstens utveckling i landet.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

10.2 Vardagstolkning

Mitt förslag: Begreppet vardagstolkning utvidgas till att även om-
fatta vissa tolktjänster i arbetslivet samt i fritids-, rekreations- och
föreningsverksamhet.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i fråga om vardags-
tolkning med mitt. Utredningen anser dock att landstingen utan statligt
stöd bör finansiera den utökade vardagstolkningen.

155

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för-
slaget, men anser att merkostnaderna bör finansieras med särskilda stat-
liga medel. AMS tar särskilt upp förslaget om att arbetsplatstolkning
bör ingå i vardagstolkning och tillstyrker detta under förutsättning att
det klart framgår att landstingets ansvar omfattar all tolkning som be-
hövs på arbetsplatsen för att döva inte skall diskrimineras. Värmlands
läns landsting m.fl. anser att tolk i arbetslivet inte skall ingå i vardags-
tolkning. Flera handikapporganisationer samt Arbetarnas Bildningsför-
bund (ABF) menar att döva och hörselskadade skall ha rätt till tolk i
alla situationer där tolk behövs, t.ex. i allt folkbildningsarbete och att
detta skall finansieras med statliga medel.

Skälen for mitt forslag: Begreppet vardagstolkning har successivt vuxit
fram och kommit att omfatta tolktjänst i en rad olika situationer i var-
dagslivet. Socialstyrelsen gav redan 1969 exempel på situationer i det
dagliga livet, där det kan finnas behov av s.k. vardagstolkning (Social-
styrelsens cirkulär 21 april 1969 angående tolkhjälp åt döva.) Socialsty-
relsen nämner t.ex. tolk vid läkar- och tandläkarbesök, vid kontakter
med myndigheter, vid olika ärenden till affär, apotek, bibliotek osv.,
vid fackliga möten och information på arbetsplatsen m.m. Viss verk-
samhet inom kyrkan, t.ex. dop, konfirmation, vigsel och begravning,
innefattas också i vardagstolkningen.

Handikapputredningens förslag innebär en vidgning av begreppet var-
dagstolkning. I vardagstolkningen bör, utöver vad som redan nu inne-
fattas, också ingå tolktjänst vid fritidsaktiviteter, rekreation och i före-
ningslivet. Därutöver föreslår utredningen att viss grundläggande tolk-
tjänst i arbetslivet motsvarande upp till 20 tim/mån skall ingå i vardags-
tolkning samt tolktjänst vid nyanställning, introduktion och utbildning
inom företag eller på annan plats. Utöver detta bör som vardagstolkning
också räknas tolkinsatser som kan behövas för de personer som kommer
att omfattas av rätten till daglig verksamhet.

Handikapputredningen motiverar sina förslag med att det dels fordras
en markering av landstingens ansvar för tolk i fritids- och rekreations-
sammanhang, dels att det behövs en bättre samordning av ansvaret för
tolkning i arbetslivet. Kostnadsansvaret för arbetsplatstolkning är i nu-
läget delat mellan Arbetsmarknadsverket (AMV) och landstingen. För
närvarande bekostar AMV tolktjänst vid nyanställning, introduktion på
arbetsplatsen och utbildning inom ett företag. Behov av tolk som arbets-
hjälpmedel i det löpande arbetet jämställs med arbetsbiträde och ersätts
av arbetsförmedlingen enligt reglerna i förordningen (SFS 1987:409)
om bidrag till arbetshjälpmedel. Landstingen bekostar tolk vid t.ex.
personalsammankomster och fackliga möten på arbetsplatsen. Detta
senare gäller som regel också vid anställningsintervjuer eller för samtal
med arbetsgivaren. Förhållandena kompliceras ytterligare genom att
kostnadsansvaret är beroende av vem som beställer tolk.

Det finns enligt min uppfattning anledning att precisera, förenkla och
samordna hanteringen av den tolkservice i arbetslivet och på arbetsplat-
sen som ges av AMV i vissa fall och av landstingen i andra fall. Jag
anser vidare att dövas m.fl. möjligheter att få tolk vid fritids- och rek-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

156

reationsverksamhet och i föreningslivet bör läggas fast. Jag delar mot
den bakgrunden utredningens uppfattning att begreppet vardagstolkning
- utöver nuvarande innebörd - också skall omfatta tolk i arbetslivet, vid
nyanställning, introduktion och utbildning inom företag samt i samband
med fritidsaktiviteter, rekreation och i föreningslivet. Vidare bör tolk-
tjänst som personer erhåller vid daglig verksamhet enligt den nya LSS
betraktas som vardagstolkning.

Jag beräknar merkostnaderna för den utökade vardagstolkningen till
15 miljoner kronor per år under en uppbyggnadsperiod om fem år. Den
sammanlagda kostnaden under femårsperioden uppgår därmed till
75 miljoner kronor. Enligt min uppfattning bör de ökade kostnaderna
som följer av mina förslag regleras gentemot landstingen.

Genom mitt förslag får sjukvårdshuvudmännen möjligheter att fortsätta
att utveckla tolktjänsten, så att den bättre svarar mot brukarnas behov.
Jag vill understryka vikten av att Socialstyrelsen noga följer upp och
utvärderar effekterna av de av mig föreslagna åtgärderna och bedömer
i vad mån döva m.fl. får den avsedda tillgången till tolk.

Jag vill avslutningsvis framhålla, att det inte är möjligt att i detalj
avgränsa begreppet vardagstolkning och i varje enskilt fall lägga fast
vem som är ansvarig för att tolktjänst ges. Jag förutsätter att landstingen
i sin praktiska verksamhet ger begreppet vardagstolkning en sådan inne-
börd att döva m.fl. grupper verkligen kan få sina grundläggande behov
av tolktjänst tillgodosedda.

Auktorisation

Tolkar och översättare av främmande språk får auktoriseras enligt be-
stämmelser i förordningen (SFS 1986:613) om auktorisation av tolkar
och översättare. Enligt samma förordning kan, efter särskild prövning,
en auktoriserad tolk eller translator få bevis om speciell kompetens för
tolkning eller översättning inom ett visst verksamhetsområde. Frågor
om auktorisation av tolkar och översättare prövas av Kommerskolle-
gium.

Någon motsvarande auktorisation finns inte för teckenspråkstolkar.
Handikapputredningen föreslår att nämnda förordning ändras, så att
auktorisation får avse även det svenska teckenspråket.

Jag delar utredningens uppfattning att det bör finnas någon form av
bevis eller garanti för den kompetens som teckentolkyrket kräver. För
både döva, dövblinda m.fl. och för tolkarna - liksom för myndigheter
och andra tolkanvändare - är det viktigt att tolkarnas kompetens kan
säkras och dokumenteras. Med hänsyn till vissa oklarheter i förslaget,
bl.a. vad gäller formerna för auktorisation, behöver dock frågan be-
redas ytterligare.

Handikapputredningen har inte behandlat frågan om auktorisation för
skrivtolkar. Flera remissinstanser, däribland handikapporganisationerna,
har ansett att auktorisation bör gälla även för denna typ av tolkning.
Även denna fråga bör enligt min mening belysas ytterligare innan något
ställningstagande kan tas.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

157

En viktig förutsättning för att döva, dövblinda m.fl. skall få tillgång
till tolktjänst i tillräcklig omfattning är att kapaciteten vad gäller utbild-
ning av tolkar och tolklärare utökas. Det är vidare väsentligt att intres-
set för tolkyrket kan stärkas så att fler personer är beredda att utbilda
sig till tolk. I syfte att öka intresset för tolkyrket avser jag att ta initiativ
till att särskilda informationsprojekt i frågan, finansierade med stöd ur
Allmänna arvsfonden, kommer till stånd. Min avsikt är att ta upp
diskussioner i ärendet med företrädare för hörsel-, döv- och tolkorgani-
sationema samt med berörda myndigheter och organ.

Statsrådet Ask kommer senare idag att lägga fram förslag som bl.a.
syftar till att väsentligt öka antalet platser inom utbildningen för tolkar
och tolklärare och att utveckla kvaliteten inom utbildningarna. I det
sammanhanget kommer statsrådet Ask också att ta upp frågan om ett
särskilt resurscenter för tolkutbildningama.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

11 Kostnadsfrågor och uppföljning

Min bedömning: Den totala merkostnaden för reformförslagen
beräknas uppgå till 1 600 miljoner kronor.

Mitt förslag: I enlighet med den s.k. finansieringsprincipen bör
en reglering gentemot kommunerna och landstingen göras, som
motsvarar de ekonomiska konsekvenserna av reformförslagen.

En särskild uppföljning bör göras när det gäller reformens eko-
nomiska konsekvenser. Även i övrigt bör en samlad uppföljning
och utvärdering av reformen genomföras. Särskilda medel bör
avsättas för ändamålet.

Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt.

Remissinstanserna: Många remissinstanser anser att de av Handikapp-
utredningen redovisade kostnadsberäkningarna är osäkra. Osäkerheten
uppges främst bero på svårigheterna att uppskatta personkretsen för den
nya lagen samt bedöma vilken efterfrågeökning som rättighetslagen ger
upphov till. Socialstyrelsen understryker att ekonomiska förutsättningar
måste ges, som säkerställer att den nya lagens intentioner fullföljs.
Såväl Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet som ett stort
antal enskilda kommuner och landsting poängterar vikten av att staten
tillför huvudmännen medel för finansiering av reformen. Ett stort antal
kommuner och landsting framhåller att staten måste garantera finan-
siering av de merkostnader som följer av reformen.

Skälen for mitt förslag: Jag kommer i det följande att redovisa min
bedömningar när det gäller kostnaderna för de av mig framlagda för-
slagen. Jag skall strax återkomma med förslag om medelsanvisningar
med anledning av förslagen.

Jag har tidigare i olika sammanhang framhållit att personer med funk-
tionshinder är eftersatta i olika avseenden. Till följd av otillräckliga

158

stöd- och serviceinsatser ställs i dag många funktionshindrade utanför Prop. 1992/93:159
samhällsgemenskapen. En av de viktigaste uppgifterna för välfärdspoli- Bilaga 1
tiken är enligt min uppfattning därför att utveckla och förbättra sam-
hällsstödet till personer med funktionshinder.

De reformförslag som jag lagt fram i det föregående skall ses i ljuset
av detta. Sammantaget innebär reforminsatsema väsentligt ökade kost-
nader. Enligt min bedömning kommer den föreslagna nya rättighets-
lagen och de övriga reforminsatsema emellertid att på ett påtagligt sätt
kunna förbättra livsvillkoren för svårt funktionshindrade personer.
Reformen innebär att viktiga steg kan tas i strävandena att förverkliga
målet om full delaktighet och jämlikhet. Därmed är reformen enligt min
mening ett uttryck för en aktiv och riktig fördelningspolitik.

En viktig faktor i beräkningen av kostnaderna för reformen är stor-
leken på personkretsen för den nya lagen. Handikapputredningen har i
sina kostnadsberäkningar uppskattat att drygt 100 000 personer kommer
att vara berättigade att erhålla stöd och service enligt förslaget till lagen
om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Som jag redan
nämnt har många remissinstanser pekat på svårigheten att bedöma per-
sonkretsens storlek. Från primär- och landstingskommunalt håll har
uttryckts oro för att storleken av personkretsen kan vara underskattad
och att kostnaderna till följd av detta i verkligheten kommer att bli
högre än vad som antagits.

Jag kan för egen del instämma i att det är förenat med betydande
svårigheter att i detta skede bedöma omfattningen av den nya lagens
personkrets. Samtidigt ser jag ingen anledning att nu göra andra an-
taganden än vad Handikapputredningen gjort på denna punkt. Det har
inte under remissbehandlingen framkommit uppgifter som gör att det
finns anledning att revidera Handikapputredningens uppskattningar. I de
bedömningar om reformens kostnader som jag redovisar i det följande
har jag därför utgått från de antaganden som Handikapputredningen
gjort i fråga om personkretsens storlek.

Ekonomiska effekter av assistansreformen

Den modell som jag föreslagit i fråga om personlig assistans innebär att
staten, genom den särskilda assistansersättningen, övertar betydande
kostnader för insatser som i dag finansieras av kommunerna. Ur finan-
siell synvinkel är assistansreformen därmed i hög grad en omfördel-
ningsreform. De personer som kommer att omfattas av rätten till assi-
stansersättning får redan i dag stöd och hjälp, främst via den kom-
munala hemtjänsten. Införandet av en assistansersättning innebär således
att de ökade statliga kostnaderna i betydande grad vägs upp av minskade
kommunala kostnader. Jag har dock i mina kostnadsberäkningar utgått
ifrån att införandet av en rätt till personlig assistans i LSS och en sär-
skild assistansersättning kommer att leda till en viss total efterfråge-
ökning. Denna efterfrågeökning motsvarar i huvudsak den totalt sett
ökade samhällskostnaden för assistansreformen.

Jag bedömer att omkring 7 000 personer kommer att kunna erhålla

159

assistansersättning under de första åren efter reformens ikraftträdande.
Jag bedömer vidare att det genomsnittliga behovet av assistans per per-
son och vecka inom denna krets uppgår till ca 40 timmar. Som jag
tidigare nämnt beräknar jag att assistansersättningen vid reformens
ikraftträdande som högst skall kunna uppgå till 170 kr/tim. Med stöd av
dessa antaganden beräknar jag att den totala bruttokostnaden för assi-
stansersättning kommer att uppgå till 2 400 miljoner kronor räknat på
helår. Den efterfrågeökning som uppkommer genom reformen upp-
skattar jag till ca 700 miljoner kronor. Jag bedömer att kommunerna
genom assistansreformen kommer att avlastas uppgifter som motsvarar
1 730 miljoner kronor.

Till följd av att statens kostnader för handikappersättning och vård-
bidrag för handikappat barn liksom för arbetsbiträde och vårdartjänst (se
avsnitt 3.2.2) genom reformen kan antas minska till viss del, bedömer
jag att den totala samhälleliga kostnadsökningen för assistansreformen
uppgår till 600 miljoner kronor.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

Den sammanlagda reformkostnaden

Jag sammanfattar i det följande mina bedömningar när det gäller re-
formförslagens merkostnader totalt sett räknat på helår.

Insats

Kostnad mkr

Personlig assistans inkl, ökade

administrativa kostnader                            600

Rådgivning och stöd enligt

9 § LSS                                       200

Övriga insatser enligt 9 § LSS                        86

Stimulansbidrag för att utveckla

habiliteringen och rehabiliteringen

(inkl, utvecklingsinsatser för små

och mindre kända handikappgrupper)               425

Stimulansbidrag inom hjälpmedels-

verksamheten                                      25

Förbättringar av föräldraförsäkringen (inkl.

ökade administrativa kostnader)                     134

Utökad tolktjänst (år 1) (år 5=75 mkr)               15

Informationsinsatser m.m. för små och mindre

kända handikappgrupper                             8

Uppföljnings- och utvärderingsinsatser                 3

*Utökade personella resurser vid

länsstyrelserna                                         10

*Ökade kostnader för förvaltningsdomstolarna till

följd av LSS                                         14

* Regeringen bör återkomma med förslag om medelsanvisning för budgetåret
1993/94 i senare sammanhang.

160

Statsrådet Ask kommer senare att redovisa vissa ytterligare reform- Prop. 1992/93:159
förslag, som främst syftar till att förbättra tillgången på tolkar för döva Bilaga 1
och dövblinda m.fl. Den sammanlagda kostnaden för reformförslagen
beräknas uppgå till ca 1 600 miljoner kronor.

Finansieringsprincipen

I regeringens förslag om den kommunala ekonomin (prop. 1991/92:150
del II) uttalades att kommuner och landsting inte bör åläggas nya upp-
gifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa på annat
sätt än genom höjda skatter. Om statsmakterna fattar beslut som gör att
den kommunala verksamheten kan bedrivas billigare bör statsmakterna
enligt samma princip minska de statliga bidragen. Enligt min mening
bör denna s.k. finansieringsprincip tillämpas i fråga om de nu aktuella
reformförslagen. Innebörden av detta är att en ekonomisk reglering
gentemot kommuner och landsting bör göras enligt följande.

När det gäller kommunsektorn innebär mina förslag om personlig
assistans att kommunerna befrias från uppgifter motsvarande
1 730 miljoner kronor. Genom övriga delar av reformen åläggs dock
kommunerna vissa nya skyldigheter, vilka jag har kostnadsberäknat till
86 miljoner kronor. Sammanfattningsvis avlastas kommunerna därmed
verksamhet motsvarande 1 650 miljoner kronor per år fr.o.m. år 1994.
Regeringen avser att återkomma senare med förslag till reglering av
detta belopp.

Landstingen åläggs genom reformförslagen nya skyldigheter som mot-
svarar 215 miljoner kronor. Beloppet bör, i enlighet med finansierings-
principen, regleras gentemot landstingen.

Den överföring av omsorgsverksamheten från landstingen till kommu-
nerna som jag föreslagit i det föregående förutsätts regleras genom
skatteväxling eller - övergångsvis - bidrag från landstingen till kommu-
nerna.

De av mig föreslagna stimulansbidragen till habilitering och rehabilite-
ring samt hjälpmedelsverksamheten bör, som jag tidigare framhållit,
fördelas i särskild ordning. Jag skall strax återkomma till detta.

Uppföljning och utvärdering

Som jag tidigare framhållit är det förenat med vissa svårigheter att nu
bedöma kostnaderna för handikappreformen, bl.a. beroende på den
osäkerhet som finns beträffande omfattningen av personkretsen för LSS.
Med hänsyn till detta bör en särskild uppföljning göras när det gäller de
ekonomiska konsekvenserna av reformen. Mot bakgrund av omfatt-
ningen av reformen personlig assistans finns det enligt min uppfattning
anledning att särskilt uppmärksamma den stödformen vid en kostnads-
uppföljning. I det sammanhanget ges möjligheter att överväga ett even-
tuellt behov av förändringar inom systemet med hänsyn till kostnadsut-
vecklingen.

11 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

161

Jag bedömer att uppföljningen bör göras under år 1995. Det är natur-
ligt att Socialstyrelsen åläggs ansvaret för denna kostnadsuppföljning.
Uppföljningen bör göras i samverkan med Riksförsäkringsverket (RFV),
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet samt med andra
berörda organ.

Även i övriga delar är det angeläget att handikappreformen noga följs
upp och utvärderas. Jag vill här i punktform ge några exempel på
frågor som jag bedömer att det kan finnas särskild anledning att upp-
märksamma och försöka besvara i en samlad uppföljning och utvärde-
ring:

- Hur utvecklas tillämpningen av LSS när det gäller att bedöma vilka
som ingår i lagens personkrets?

- I vilken utsträckning innebär assistansreformen att svårt funktions-
hindrade tillförsäkras valfrihet och självbestämmande? Vilka konsek-
venser får assistansreformen för andra näraliggande stödinsatser?

- Hur utvecklas samverkan mellan kommuner och landsting samt andra
berörda myndigheter och organisationer som en följd av den nya
lagen?

- Vilka effekter får LSS när det gäller servicenivåer för funktions-
hindrade personer som inte omfattas av den nya lagen?

- Hur fullföljs överföringen av de nuvarande särskilda omsorgerna för
personer med utvecklingsstörning m.fl. till kommunerna?

- Vilka effekter får de föreslagna åtgärderna beträffande habilitering,
rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrades möjligheter att
få del av dessa verksamheter?

- I vilken utsträckning kan uppsatta mål i fråga om uppbyggnad av
landstingens tolktjänst fullföljas?

I detta sammanhang bör givetvis även effekterna av de föreslagna
särskilda stimulansbidragen noga följas och utvärderas.

Det är naturligt att Socialstyrelsen ges huvudansvaret även för denna
del av uppföljningen och utvärderingen. Även i dessa delar bör själv-
fallet samverkan ske med berörda myndigheter och organisationer. Mot
bakgrund av den föreslagna modellen för personlig assistans är själv-
fallet RFV viktigt i sammanhanget. Jag avser att senare återkomma till
regeringen med ett förslag om uppdrag till Socialstyrelsen på denna
punkt.

Som framgått finns det anledning att anta att uppföljnings- och ut-
värderingsinsatserna till följd av handikappreformen kommer att bli
omfattande. För att skapa förutsättningar för en kvalitativt sett god
uppföljning och utvärdering bör särskilda medel anvisas för ändamålet.
Jag bedömer att 3 miljoner kronor per år under en treårsperiod bör
anvisas för ändamålet.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

12 Anslagsfrågor

Jag redovisar i det följande mina förslag när det gäller de anslags-
mässiga konsekvenserna av handikappreformen.

162

Femte huvudtiteln

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

B. Familjer och barn

B 3. Bidrag till föräldraförsäkringen

Från anslaget bekostas statsbidrag till kostnaderna för föräldrapenning,
tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning. Regeringen har i
budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 6) föreslagit att
2 723 000 000 kr anvisas för budgetåret 1993/94 såsom bidrag till för-
äldraförsäkringen.

Jag har i det föregående (avsnitt 9) lagt fram förslag om ändringar
inom föräldraförsäkringen, som syftar till att förbättra det ekonomiska
stödet till föräldrar med funktionshindrade barn. Den sammanlagda
kostnaden för reformerna i fråga beräknas för helår till 126 miljoner
kronor. Med hänsyn till att kostnaderna för föräldraförsäkringen till
15 % finansieras genom statsbidrag och till 85 % genom lagstadgade
socialavgifter, bör för budgetåret 1993/94 under detta anslag anvisas 9,5
miljoner kronor (kostnaden för halvår) utöver vad som föreslagits i
budgetpropositionen.

E. Omsorg om äldre och handikappade

Kostnader for statlig assistansersättning

Jag har i det föregående (avsnitt 11) redovisat mina bedömningar när
det gäller kostnaden för statlig assistansersättning. Som framgått utgår
mina beräkningar från att omkring 7 000 personer kommer att kunna
erhålla assistansersättningen. Kostnaden för den statliga assistansersätt-
ningen beräknar jag för helår uppgå till 2 400 miljoner kronor. Efter-
som assistansersättningen föreslås börja gälla den 1 januari 1994 bör för
budgetåret 1993/94 ett nytt anslag, Kostnader för statlig assistansersätt-
ning, föras upp på statsbudgeten under femte huvudtiteln, littera E. Jag
beräknar 1 200 miljoner kronor under detta anslag.

Vissa statsbidrag inom handikappområdet

Jag har tidigare lämnat förslag till särskilda tidsbegränsade statliga sti-
mulansbidrag för utvecklingsinsatser inom habiliteringen och rehabilite-
ringen samt inom hjälpmedelsområdet. Som framgått bör ett stimulans-
bidrag om 425 miljoner kronor per år utges fr.o.m. den 1 januari 1994
för att påskynda utvecklingen inom habiliterings- och rehabiliteringsom-
rådet. Bidraget bör lämnas under fyra år, vilket innebär att sammanlagt
1 700 miljoner kronor bör anvisas. Av beloppet bör 300 miljoner
kronor fördelas efter generella principer, på grundval av antalet invåna-
re i resp, landstingsområde. 125 miljoner kronor bör utges efter särskild

163

ansökan för att stimulera till specifika utvecklingsinsatser inom habilite-
rings- och rehabiliteringsområdet på främst regional- och riksnivå. Från
denna del av stimulansbidraget bör, som jag nämnt, även utvecklingsin-
satser för små och mindre kända handikappgrupper finansieras. Stimu-
lansbidragen bör fördelas av Socialstyrelsen efter ansökan.

Stimulansbidraget till hjälpmedelsverksamheten bör uppgå till 25
miljoner kronor per år och utges fr.o.m. den 1 januari 1994. Avsikten
är att sammanlagt 100 miljoner kronor skall anvisas för ändamålet
under fyra år. Stimulansbidraget bör fördelas av Handikappinstitutet till
anordnaren av en viss verksamhet.

Jag har vidare redovisat mina bedömningar när det gäller tillkomman-
de kostnader för landstingen till följd av LSS (rådgivning och annat
personligt stöd) och det utökade ansvaret för tolktjänst. Räknat på helår
uppskattar jag kostnaderna för nämnda verksamheter till 200 miljoner
kronor resp. 15 miljoner kronor. I enlighet med den finansieringsprincip
som gäller bör staten svara för finansieringen av dessa kostnader.

Medel för nu nämnda verksamheter bör under femte huvudtiteln an-
visas under ett nytt anslag, benämnt Vissa statsbidrag inom handikapp-
området. Medlen bör anvisas under olika anslagsposter enligt följande.

1. Bidrag till landstingen för vissa handikappinsatser. Bidraget om-
fattar följande delposter:

- Stimulansbidrag till habilitering/rehabilitering, den generella delen
(300 miljoner kronor för helår).

- Tillkommande kostnad för rådgivning och annat stöd (200 miljoner
kronor för helår).

- Kostnader för utbyggd tolktjänst (15 miljoner kronor för helår).

Medlen bör fördelas till landstingen efter antalet invånare i resp,
landstingsområde. För budgetåret 1993/94 bör 257,5 miljoner kronor
(beräknat för halvår) anvisas under anslagsposten.

2. Bidrag till specifika utvecklingsinsatser inom habiliterings- och
rehabiliteringsområdet inkl, bidrag till utvecklat stöd till små och mind-
re kända handikappgrupper (125 miljoner kronor för helår). Medlen bör
fördelas efter ansökan till huvudmannen för verksamheten. För budget-
året 1993/94 bör 62,5 miljoner kronor (beräknat för halvår) anvisas
under anslagsposten.

3. Bidrag till utvecklingsinsatser inom hjälpmedelsområdet (25 miljo-
ner kronor för helår). Medlen bör fördelas efter ansökan till huvudman-
nen för verksamheten. För budgetåret 1993/94 bör 12,5 miljoner kronor
(beräknat för halvår) anvisas under anslagsposten.

Sammantaget bör under anslaget 332,5 miljoner kronor anvisas för
budgetåret 1993/94.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

164

G. Myndigheter under Socialdepartementet

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

G 1. Riksförsäkringsverket

Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1992/93:100 bil. 6) före-
slagit att 604 806 000 kr skall anvisas under detta anslag.

Som framgått av det föregående bör de allmänna försäkringskassorna
vara huvudmän för den statliga assistansersättningen och Riksförsäk-
ringsverket tillsynsmyndighet för verksamheten. För vissa informations-
insatser och andra insatser i anslutning till genomförandet av assistans-
reformen beräknar jag ett tillfälligt medelsbehov på 10 miljoner kronor.
Till anslaget Riksförsäkringsverket bör mot denna bakgrund anvisas 10
miljoner kronor utöver vad som föreslagits i budgetpropositionen.

Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att anslaget G 2. All-
männa försäkringskassor skall tillföras särskilda medel för att täcka
ökade administrativa kostnader för försäkringskassorna till följd av olika
reformförslag. Regeringen har i detta sammanhang bl.a. beaktat de
administrativa konsekvenserna av assistansreformen liksom av de före-
slagna förbättringarna inom föräldraförsäkringen.

G 3. Socialstyrelsen

Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att 316 395 000 kr skall
anvisas under detta anslag.

Jag har tidigare lämnat flera förslag som syftar till att förbättra sam-
hällsstödet till personer som ingår i små och mindre kända handikapp-
grupper. Jag har därvid föreslagit att Socialstyrelsen skall ges ansvaret
för särskilda uppföljnings- och informationsinsatser när det gäller små
och mindre kända handikappgrupper. En viktig uppgift i detta samman-
hang är, som jag påpekat, att bygga upp och administrera en särskild
kunskapsbank inom området. Jag beräknar det tillkommande medelsbe-
hovet för Socialstyrelsen med anledning av dessa nya åtaganden till
8 miljoner kronor. För budgetåret 1993/94 bör 4 miljoner kronor an-
visas Socialstyrelsen för ändamålet.

Som jag framhållit är det av stor betydelse att handikappreformen blir
föremål för en fortlöpande uppföljning och utvärdering. Jag har i det
föregående pekat på olika aspekter av reformen som enligt min mening
bör följas upp och utvärderas. För att skapa förutsättningar för en kvali-
tativt sett god uppföljning och utvärdering bör Socialstyrelsen anvisas
särskilda medel - 3 miljoner kronor per år under en treårsperiod - för
insatser på området. För budgetåret 1993/94 bör 1,5 miljoner kronor
anvisas för uppföljnings- och utvärderingsinsatser.

Med hänvisning till vad jag nu har sagt bör under anslaget G 3.
Socialstyrelsen 5,5 miljoner kronor anvisas utöver vad som föreslagits i
budgetpropositionen.

165

13 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Socialdepartementet upp-
rättats förslag till

1. lag om stöd och service till vissa funktionshindrade,

2. lag om införande av lagen om stöd och service till vissa funktions-
hindrade,

3. lag om assistansersättning,

4. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

5. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

6. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

7. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

9. lag om ändring i rättegångsbalken,

10. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

11. lag om ändring i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m.,

12. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar,

13. lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av
barn, m.m.,

14. lag om ändring i lagen (1988:1419) om försöksverksamhet inom
socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens
område

15. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

16. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Förslagen under 5, 11, 14 och 16 har upprättats i samråd med statsrådet
Könberg.

Förslaget under 7 har upprättats i samråd med statsrådet Laurén.

Förslaget under 8 har upprättats i samråd med statsrådet Lundgren.

Förslagen under 9 och 12 har upprättats i samråd med statsrådet
Hellsvik.

Förslaget under 13 har upprättats i samråd med statsrådet Hörnlund.

Förslaget under 15 har upprättats i samråd med statsrådet Friggebo.

Förslagen 1-7 har granskats av Lagrådet.

Förslagen 8, 9, 11 - 13, 15 och 16 gäller lagstiftning som faller inom
Lagrådets granskningsområde men är av sådan beskaffenhet att lag-
rådets hörande skulle sakna betydelse.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

166

14 Specialmotivering

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

14.1 Förslaget till lag om stöd och service till vissa
funktionshindrade

1 §

I bestämmelsen anges att lagen handlar om insatser för särskilt stöd och
särskild service åt personer som ingår i den personkrets som närmare
beskrivs i tre punkter.

Första och andra punkterna avser att täcka in samma personkrets som
ingår i den nu gällande lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen). Den bygger på medi-
cinska diagnoser. Dessa grupper bör, på grund av sina utsatta
situationer och sina svårigheter att tillvarata sina intressen, tillhöra
lagens personkrets utan att kriterierna enligt punkt 3 behöver prövas i
varje enskilt fall. Även lindrigt utvecklingsstörda kan ha omfattande
funktionshinder. Behovet av insatser enligt lagen prövas dock enligt 7 §.
Tredje punkten, som bygger på vilka svårigheter i livsföringen och
stödbehov som den enskilde har, är en utökning av personkretsen i
förhållande till omsorgslagen.

Första punkten. I första punkten anges att personer med utvecklings-
störning, autism eller autismliknande tillstånd omfattas av lagens be-
stämmelser. I omsorgslagen talas i stället om psykisk utvecklingsstör-
ning och barndomspsykos.

I vanligt språkbruk används numera "utvecklingsstörd" i stället för
"psykiskt utvecklingsstörd". Med anledning därav har "psykiskt" tagits
bort i den föreslagna lagtexten. Någon skillnad i sak är inte avsedd.
Med utvecklingstöming avses, enligt specialmotiveringen till omsorgs-
lagen, en intellektuell funktionsnedsättning som beroende på grad och
miljö utgör ett handikapp. Den sammanhänger med en under individens
utvecklingsperiod inträffad brist eller skada som i många fall är så
betydande att personen behöver stöd och hjälp i sin livsföring genom
olika insatser för att kunna delta i samhällslivet. Med utvecklingsperio-
den avses i allmänhet åren före 16 års ålder. Orsaken till bristen eller
skadan saknar betydelse. Vid bedömningen av den intellektuella för-
mågan skall psykologiska, sociala och pedagogiska faktorer vägas
samman.

Autism är ett modernare ord för barndomspsykos, dock något snävare.
Därför har till autism lagts autismliknande tillstånd. Inte heller här är
någon skillnad i sak avsedd. Med autism och autismliknande tillstånd
avses sådana djupgående störningar i fråga om social förmåga, kommu-
nikation och beteende som medför allvarligt funktionshinder i fråga om
psykosocial och/eller pedagogisk anpassning. Störningarna debuterar
under barndomen, oftast men inte alltid före 3 års ålder, och ger nästan
alltid allvarliga psykiska funktionshinder under hela livet.

Andra punkten. Andra punkten beskriver vilka personer som erhållit
ett begåvningshandikapp i vuxen ålder som omfattas av lagen. Det är
fråga om personer som efter utvecklingsåren har fått en hjärnskada och

167

till följd härav ett betydande och bestående begåvningsmässigt funk-
tionshinder. Med begåvningsmässigt funktionshinder avses detsamma
som begåvningshandikapp i omsorgslagen. Det nya uttrycket har valts
efter påpekade av Lagrådet. Lagrådet framhöll att det uttrycket är mer
följdriktigt med hänsyn till att det i övrigt i lagförslagen, i enlighet med
den miljörelaterade handikappsynen, talas om funktionshinder i stället
för handikapp när man syftar på en egenskap hos den enskilde. Utlösan-
de faktorer skall vara sjukdomar av kroppslig art - tumörer, hjärnblöd-
ningar, inflammationer osv. - eller skador som har föranletts av yttre
våld, t.ex. trafikskador. Däremot avses inte personer med olika psy-
kiska sjukdomstillstånd, som också kan medföra begåvningshandikapp,
t.ex. demenser, och inte heller personer med sjukdomar som är en följd
av missbruk av beroendeframkallande medel. Dessa personer kan endast
omfattas av lagen om de uppfyller kriterierna i tredje punkten.

Tredje punkten. I tredje punkten har en vidgning av personkretsen
gjorts i förhållande till omsorgslagen. Enligt denna punkt omfattar lagen
också personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktions-
hinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora
och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och
därmed ett omfattande behov av stöd eller service. Häri inbegrips barn,
ungdomar och vuxna med långvariga habiliterings- och rehabiliterings-
behov. Det gäller personer som på grund av sitt funktionshinder har ett
i flera avseenden likartat behov som de som omfattas av första och
andra punkterna. Alla angivna rekvisit skall vara uppfyllda för att lagen
skall vara tillämplig. Rekvisiten går dock inte att helt självständigt
bedöma var för sig, eftersom de påverkar varandra. Texten i denna
punkt har jämkats redaktionellt med anledning av lagrådsgranskningen.

Med funktionshinder menas den begränsning eller det hinder som gör
att en människa till följd av skada eller sjukdom inte kan utföra en
aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses normalt.

Orsaken till eller arten av funktionshinder är inte avgörande, inte
heller den medicinska diagnosen. Inom kretsen finns personer med
fysiska, psykiska och begåvningsmässiga funktionshinder.

Funktionshindren skall dock vara stora. Personkretsen enligt tredje
punkten omfattar t.ex. människor med uttalade förlamningar eller
svårartade och invalidiserande effekter av sjukdomar som diabetes eller
hjärt- och lungsjukdomar samt människor med grava syn- och hörsel-
skador. Under denna punkt faller bl.a. barn som berörs av lagen
(1965:136) om elevhem för rörelsehindrade barn m.fl.

En till synes mindre allvarlig sjukdom eller mindre skada kan också
innebära ett stort funktionshinder som förorsakar betydande svårigheter
i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller
service. Som exempel på detta kan nämnas vissa medicinska funktions-
hinder, såsom tarmåkommor med täta tömningsträngningar, och vissa
typer av hjärnskador som kan innebära obetydliga intellektuella stör-
ningar i vissa avseenden men uttalade störningar i andra. Även psykiska
störningar kan förorsaka betydande svårigheter i den dagliga livsfö-
ringen.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

168

Funktionshindren skall också vara varaktiga, dvs. inte vara av tillfällig
eller mer övergående natur.

Med betydande svårigheter i den dagliga livsföringen menas bl.a. att
den enskilde inte på egen hand kan klara vardagsrutiner som toalett-
bestyr och hygien, påklädning, mathållning, kommunikation (t.ex.
direkt samtal med andra och telefonering), förflyttning inomhus eller
utomhus, sysselsättning och nödvändig träning och/eller behandling. Det
kan också handla om att kunna göra sig förstådd eller förstå sin ekono-
mi.

Ett omfattande behov av stöd eller service kan vara behov av hjälp
med toalettbesök, påklädning, matlagning, skrivning och läsning, kom-
munikation, förflyttning, sysselsättning och rekreation m.m. Behovet
skall bedömas med beaktande av insatser från hela samhället, inte bara
av insatser enligt denna lag.

I begreppet omfattande behov av stöd eller service kan ligga både
kvantitativa och kvalitativa aspekter. Detta innebär att den enskilde i
allmänhet har ett dagligt behov av långvarigt eller upprepat stöd. Ibland
kan det dock behövas återkommande insatser av så speciell art att de
trots mindre tidsåtgång är att betrakta som omfattande. En bedömning
av en persons behov av stöd eller service måste alltid ske utifrån en
sammanvägning av medicinska, sociala och psykologiska faktorer.

Om en person med missbruksproblem erhåller ett stort och varaktigt
funktionshinder som förorsakar betydande svårigheter i den dagliga
livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service, vare
sig det beror på missbruket eller inte, omfattas denne av lagen. Detsam-
ma gäller personer med långvariga psykiska störningar/psykisk sjukdom
där symtomen leder till nedsättningar i de psykiska och sociala funktio-
nerna i sådan grad att kriterierna i tredje punkten är uppfyllda. Det är
alltså fråga om allvarliga och varaktiga funktionshinder.

För människor med flera funktionshinder måste den samlade effekten
bedömas. Små men flera funktionshinder kan i samverkan verka multi-
plicerande och därför sammantaget förorsaka betydande svårigheter.

Hos små barn med funktionshinder har, på grund av barnets ålder,
kanske ännu inte klart utkristalliserats några på grund av funktions-
hindret betydande svårigheter i den dagliga livsföringen, eftersom alla
barn i den åldern har dessa svårigheter mer eller mindre (att tala, äta
själv, gå etc.). I dessa fall får man göra en bedömning av om barnet
med stigande ålder kan antas komma att få onormalt stora svårigheter i
den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och
service.

För att en person skall omfattas av lagen krävs också att det är uppen-
bart att hans funktionshinder inte beror på normalt åldrande. En natur-
lig med åldern sammanhängande funktionsförlust av den omfattning som
lagen förutsätter inträder i realiteten enbart hos äldre. Som äldre be-
traktas enligt vanligt språkbruk personer över den allmänna pensions-
åldern 65 år. De funktionshinder som är relaterade till normalt åldrande
har ofta ett progredierande förlopp som leder till ökade behov av stöd
och service. De vanligaste sjukdomsgrupperna är hjärt- och kärlsjuk-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

169

domar och sjukdomar inom skelett och rörelseorgan samt inom centrala Prop. 1992/93:159
nervsystemet. Andra funktionshinder av geriatrisk karaktär kan t.ex. Bilaga 1
vara en utsliten höftled eller senildemens hos en äldre person, alltså
sjukdomar som inte är helt oväntade beträffande en åldrad människa,
men som betraktas som en katastrof om en yngre människa drabbas.
Sjukdomsbilden omfattar ofta flera organ samtidigt. På grund av åldran-
deprocessen får dessutom "vanliga" sjukdomar och skador ofta större
följder för äldre än för yngre människor. Äldre människor hos vilka
åldrandet accentuerar svårigheter till följd av ett funktionshinder som
debuterat vid en sådan ålder att det uppenbart inte är åldersrelaterat,
kan dock ingå i personkretsen. Likaledes kan äldre personer som drab-
bats av ett omfattande funktionshinder utan samband med åldrandet,
exempelvis genom skada vid en trafikolycka inkluderas.

Även i de situationer där funktionshindret uppenbart inte är ålders-
relaterat kan bedömningen av en äldre människas behov av hjälp i sin
livsföring för att leva på en med jämnåriga likvärdig nivå, dvs. rätt till
olika insatser, påverkas av stigande ålder. Det kan dock ofta vara
rimligt att den åldrige får bo kvar i en gruppbostad så länge det är
möjligt. Av 9 § andra stycket framgår att den som fyllt 65 år inte har
rätt till insatsen personlig assistans.

Beslut om personkretstillhörighet fattas inte särskilt, utan skall vara en
del av beslut om insatser.

2 §

Paragrafen fastställer att landstingen är huvudmän för insatsen råd-
givning och annat personligt stöd och att kommunerna är huvudmän för
övriga insatser, i den mån landsting och kommuner inte kommit överens
om annat enligt 17 §.

3 §

Vissa kommuner ingår inte i något landsting utan har själva hand om de
uppgifter som annars ligger på landstinget. Det är i dag fråga om
Gotlands, Göteborgs och Malmö kommuner. Denna bestämmelse
innebär att vad som är föreskrivet för landsting även gäller dessa kom-
muner.

I denna paragraf påpekas att lagen inte innebär någon inskränkning i de
rättigheter som kan tillkomma den enskilde enligt någon annan lag. Den
är avsedd att vara ett komplement till andra lagar. Därmed menas att
lagen ger de personer som ingår i lagens personkrets rätt till särskilda
insatser som betingas av deras speciella behov utan att inskränka de
rättigheter som kan gälla enligt mera generellt verkande lagar, framför
allt socialtjänstlagen (1980:620). Exempelvis har Regeringsrätten i dom
den 12 mars 1991 (se RÅ 1991 ref 25), som gäller socialtjänstlagens
förhållande till omsorgslagen, slagit fast att om den enskilde inte vill ha

170

en insats som regleras i omsorgslagen utan en som ligger inom social-
tjänstlagens vanliga verksamhetsområde, skall 6 § socialtjänstlagen
tillämpas utan hinder av att den funktionshindrade kunde ha fått viss typ
av bistånd enligt omsorgslagen.

En framställan om stöd eller service av en person som tillhör lagens
personkrets bör i första hand prövas enligt denna lag om det gäller en
insats som regleras i lagen, eftersom detta i allmänhet får antas vara till
fördel för den enskilde. I andra hand kan framställan prövas enligt
socialtjänstlagen.

När en prövning av behovet av insatser enligt denna lag görs är det
ofta nödvändigt att samtidigt pröva om det därutöver behövs insatser
enligt socialtjänstlagen.

5 §

I denna paragraf läggs fast att det övergripande målet för verksamhet
enligt lagen är att den enskilde får möjlighet att leva som andra, trots
sitt funktionshinder. Verksamheten skall syfta till att personer som
omfattas av lagen uppnår jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet
i samhällslivet. Detta avser att ge uttryck för de bärande principerna i
svensk handikappolitik, dvs. tillgänglighet, inflytande, delaktighet,
självbestämmande, helhetssyn och kontinuitet.

Första stycket redogör för den allmänna inriktning som verksamheten
enligt lagen skall ha, varvid samarbete, självbestämmande och integritet
betonas. Verksamheten skall bedrivas i samarbete med andra berörda
samhällsorgan och myndigheter. Syftet att främja den enskildes fulla
delaktighet i samhällslivet kräver att inga insatser ses isolerade från
varandra och inte heller från annan samhällsverksamhet. Insatser enligt
lagen skall harmonisera med och komplettera insatser som görs av
andra samhällsorgan. Ett kontinuerligt samarbete måste därför ske
mellan insatsgivaren och andra samhällsorgan, t.ex. sådana som hand-
lägger frågor om socialtjänst, socialförsäkring, hälso- och sjukvård,
arbetsmarknadsfrågor och bostadsfrågor. Krav på att insatserna enligt
lagen skall vara samordnade finns i 7 §.

Bestämmelsen markerar vidare respekten för individens egna önsk-
ningar och behov. Det betyder att stöd skall ges och utformas i sam-
verkan med den berörde och, såvitt gäller underåriga, med vårdnads-
havare. Om den enskilde exempelvis begär att en viss person skall
anlitas för personlig assistans eller som kontaktperson bör detta önske-
mål om möjligt tillgodoses. Styckets lydelse har ändrats redaktionellt
med anledning av lagrådsgranskningen.

Andra stycket innehåller en allmän regel om skyldighet att ha den
personal som behövs för att meddela god omsorg. Detta innebär att
personalen skall ha den utbildning och erfarenhet som kan krävas för
varje specifik uppgift. Bestämmelsen avser inte endast personal som
utför arbetsuppgifter som direkt gäller insatser enligt 9 § - t.ex. perso-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

171

nal vid gruppbostäder, sjukgymnaster, kuratorer, specialpedagoger och
dagcenterpersonal - utan all personal som behövs för att bedriva en
rationell och ändamålsenlig verksamhet. Något krav på att anställa
personal av det ena eller andra slaget ställs dock inte upp. Det får
ankommma på huvudmännen själva att organisera verksamheten på ett
ändamålsenligt sätt. Bestämmelsen har sin motsvarighet i den nuvarande
omsorgslagen.

7 §

Personer som tillhör lagens personkrets enligt någon av punkterna i 1 §
tillförsäkras genom första stycket första meningen rätt till de insatser
som anges i 9 § första stycket 1-9, dvs. samtliga insatser utom daglig
verksamhet, som de har behov av. De förutsättningar som skall före-
ligga är att den enskilde behöver sådan insats i sin livsföring samt att
behovet inte tillgodoses på annat sätt.

Enligt andra meningen har - under samma förutsättningar som i första
meningen - den som omfattas av första eller andra punkten i 1 § även
rätt till insatsen daglig verksamhet i 9 § första stycket 10.

Vid bedömningen av om den enskilde har behov av insatsen i sin
livsföring måste jämförelser göras med den livsföring som kan anses
normal för personer i samma ålder.

För att viss insats enligt 9 § skall kunna nekas den funktionshindrade
på grund av att behovet tillgodoses på annat sätt, skall behovet också
faktiskt tillgodoses på annat sätt. Det räcker således inte att, som i
socialtjänstlagens 6 §, behovet kan tillgodoses på annat sätt. Behovet
tillgodoses på annat sätt t.ex. när en nära anhörig frivilligt svarar för
insatsen som ett led i familjerelationen. Ett behov kan också, helt eller
till viss del, tillgodoses genom en förälders ansvar enligt föräldrabalken
för den normala vårdnaden av ett barn.

Även om behovet i viss mån tillgodoses på annat sätt kan rätt före-
ligga till kompletterande insatser enligt denna lag.

Andra stycket, som handlar om de allmänna krav som ställs på insat-
ser enligt lagen, anger som en kvalitetsnivå på insatserna att den enskil-
de genom insatserna skall tillförsäkras goda levnadsvillkor. I enlighet
med vad Lagrådet förordat har även vad som står i lagrådsremissens
lydelse av 6 § om att insatserna skall vara varaktiga och samordnade
flyttats till detta stycke. Den enskilde måste kunna lita på att insatser
ges så länge behov föreligger. Kontinuiteten skall garanteras. Insatserna
skall vidare vara samordnade, dvs. inte ses isolerade från varandra. Av
6 § framgår att samarbete även skall ske med andra samhällsorgan och
myndigheter.

Till kvalitetsaspekterna hör också att insatserna enligt samma stycke
skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas enligt
närhetsprincipen, dvs. så att de är lätt tillgängliga för de människor som
behöver dem.

Insatserna skall utformas så att de ökar den enskildes möjligheter att
leva ett självständigt liv. Insatserna får inte ges formen av ett beskyd-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

172

dande omhändertagande där den enskilde själv spelar en passiv roll. Det
bör eftersträvas att den enskilde själv tar aktiv del i beslut om olika
insatser. Såsom framhållits i motiven till 6 § skall sålunda den enskildes
eller den enskildes familjs önskemål om t.ex. vem som skall utses till
kontaktperson eller hur korttidsvård skall utformas, tillgodoses i största
möjliga utsträckning. Alla insatser bör i övrigt ha en aktiverande prägel
med yttersta syfte att även den som har omfattande funktionshinder i
största möjliga utsträckning skall kunna bo självständigt och arbeta som
andra.

Paragrafen utgör närmast ett påpekande om att lagen saknar tvångs-
bestämmelser. Liksom i omsorgslagen anges 15 år som den åldersgräns
vid vilken en minderårig person kan anses vara tillräckligt mogen för att
hans viljeyttring skall ha självständig betydelse. En 15-åring som själv
förstår vad saken gäller och kan uttrycka en vilja kan inte beredas
särskilda insatser enligt lagen enbart på vårdnadshavarens eller annan
legal ställföreträdares begäran. I vårdnadsbegreppet enligt föräldra-
balken ligger dock att, beträffande den som är under 18 år, vårdnads-
havaren har rätt och skyldighet att i viss utsträckning bestämma i
barnets angelägenheter. En begäran av en person mellan 15 och 18 år
att t.ex. få flytta till bostad med särskild service för barn och ungdomar
kan därför inte bifallas mot vårdnadshavarens vilja. Skulle detta i något
fall innebära fara för den unges utveckling kan fråga uppkomma om
tillämpning av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU).

Vuxna och ungdomar över 15 år som uppenbart saknar förmåga att på
egen hand ta ställning i frågan skall kunna ges insatserna på begäran av
vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare. Paragrafens
andra mening har jämkats redaktionellt i enlighet med Lagrådets för-
slag.

9 §

Första stycket redogör i 10 punkter för vilka de särskilda insatserna
enligt lagen är.

Första punkten. Enligt första punkten skall till de särskilda insatserna
höra rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild
kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och
varaktiga funktionshinder. Av 2 § första stycket framgår att det är
landstingen som primärt är ansvariga för denna insats. Det är här fråga
om stödinsatser av övergripande natur som till viss del ligger hälso- och
sjukvården nära. Rådgivning och annat personligt stöd finns i dag som
en särskild omsorg enligt omsorgslagen. Det rör sig om expertstöd där
såväl medicinska, psykologiska och sociala som pedagogiska aspekter
av funktionshindret beaktas.

Insatserna kan vara av rådgivande och allmänt stödjande art och ges
av bl.a. kurator, psykolog, dietist, sjukgymnast, talpedagog, logoped,

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

173

arbetsterapeut, förskolekonsulent m.fl. yrkeskategorier som kan behövas
för att erbjuda ett fullgott stöd. För att kunna bedöma insatsernas karak-
tär kan det också vara lämpligt att ha tillgång till konsultläkare. Avsik-
ten är inte att ge sjukvårdande behandling/rehabilitering eller andra
insatser som klart faller inom tillämpningsområdet för hälso- och sjuk-
vårdslagen, och inte heller att ge den typ av social service som social-
tjänsten skall erbjuda eller pedagogiska insatser som hör till under-
visning.

Insatsen ges, som alla insatser enligt denna paragraf, till den funk-
tionshindrade, men kan och bör ofta utformas som rådgivning och
personligt stöd till hela familjen. Det kan också vara fråga om stöd till
exempelvis familjehemsföräldrar. Sådant stöd är ju indirekt till nytta
även för den funktionshindrade. Ett tidigt och kvalificerat psykologiskt
och praktiskt stöd kan vara avgörande för föräldrarnas eller familje-
hemsföräldrarnas möjlighet att reda upp sin situation och för deras
möjlighet att ge barnet god omvårdnad och trygghet.

För dem som i dag omfattas av omsorgslagen tillhör ovan nämnda
experter vanligtvis särskilda omsorgsteam. Det ankommer dock på resp,
landsting att bestämma hur man organiserar sin verksamhet.

Andra punkten. Rätten till biträde av personlig assistent eller ekono-
miskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans är avsedd att omfatta
svårt funktionshindrade som behöver hjälp med den personliga hygie-
nen, med intagande av måltider och med annan personlig service. Det
personligt utformade stödet skall ge den funktionshindrade möjlighet att
som andra i samhället kunna studera, delta i fritidsverksamhet, få
möjlighet till eget boende m.m. Av andra stycket framgår att den som
är över 65 år inte har rätt till insatsen personlig assistans.

I begreppet personlig assistans ligger att det skall vara fråga om ett
personligt stöd, som ger den funktionshindrade ökade möjligheter till ett
självständigt liv. Det skall alltså vara fråga om hjälp och stöd som knyts
till den enskilde och finns tillgängligt för honom eller henne i olika
verksamheter och under olika tider på dygnet. Den personliga assisten-
ten skall i möjligaste mån garantera en kontinuitet i stödet och därmed
trygghet för den enskilde och hans närstående. Den enskildes behov av
stöd och hjälp skall kunna tillgodoses av ett begränsat antal personer -
personliga assistenter. De är knutna till den enskilde funktionshindrade
och inte till någon viss verksamhet. En personlig assistent ersätter inte
den personal som behöver finnas för att bedriva en verksamhet, t.ex.
inom barnomsorgen och skolan, på fritiden, en PRAO-period osv. Den
enskilde bör ha ett avgörande eller mycket stort inflytande på vem som
anställs som assistent. Den enskilde skall också ha ett stort inflytande
över när och hur hjälpen skall ges, dvs. kunna bestämma över sin
livssituation.

Av denna punkt jämförd med 7 § första stycket framgår att den enskil-
de skall ha ett klart behov av personlig assistans i de situationer det är
fråga om. Den funktionshindrade skall ha behov av assistans för att
kunna klara sådana mycket personliga angelägenheter som den person-
liga hygienen, att inta måltider, att kommunicera med andra. Insatsen

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

174

bör alltså vara förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicera-
de fall. Den bör dock alltid övervägas som alternativ för barn och
ungdomar till att bo utanför föräldrahemmet och för vuxna personer till
att bo på institution. Något krav på att stödbehovet skall ha en viss
tidsmässig omfattning föreligger inte. Dock har tidsfaktorn självfallet
betydelse. Ju större stödbehov i tid som föreligger desto mer talar
omständigheterna för att rätt till biträde av assistent föreligger. I en
gruppbostad finns en fast personal som bas. Med hänsyn härtill bör
personlig assistans normalt inte lämnas i en gruppbostad. De boende
skall ha inflytande och medbestämmande över vilken personal som skall
hjälpa dem i bostaden. Behov av personlig assistans kan dock föreligga
vid fritidsaktiviteter och andra aktiviteter utanför bostaden.

Biträde av personlig assistent kan ges genom personligt vårdbiträde
som är anställt hos kommunen, kooperativ, organisation eller företag.
En personlig assistent kan också vara anställd av den funktionshindrade
personen själv.

Om den enskilde själv önskar vara arbetsgivare för den personliga
assistenten eller själv anlita annat organ än kommunen kan han av
kommunen få ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig
assistans, till den del som inte täcks av allmän försäkringskassa enligt
ett förslag till lag om assistansersättning som jag strax återkommer till.
Den enskilde personen får då själv ordna sin personliga assistans på det
sätt som han anser är bäst.

Med skäliga kostnader avses samma slags kostnader som i lagen om
assistansersättning, dvs. normala lönekostnader och vissa administrativa
kostnader. Det belopp som regeringen varje år bestämmer såsom den
högsta ersättningen per assistanstimme med stöd av den lagen bör vara
vägledande även i frågan om det ekonomiska stödet från kommunen
enligt denna punkt.

Om den enskilde inte själv önskar ordna sin personliga assistans är
kommunen skyldig att i samråd med den enskilde anordna assistans i
kommunens egen regi eller genom uppdrag till kooperativ, företag eller
arman, i förekommande fall mot avgifter motsvarande vad den enskilde
kan erhålla i assistansersättning enligt den föreslagna lagen om assis-
tansersättning.

Den grundläggande principen är att rätten till bidraget från kommunen
följer samma villkor som rätten till biträde av personlig assistent.

Om kommunen beviljar personlig assistans bör stödet beviljas i sådan
omfattning att den enskildes hela behov av personliga stödinsatser kan
tillgodoses, även sådant stödbehov som sett för sig kanske inte skulle ge
rätt till personlig assistans. Den personliga assistenten ökar då möjlig-
heterna att samordna samhällets insatser för den svårt funktions-
hindrade. Assistenten skall då bl.a. kunna hjälpa den enskilde i arbetet,
med att göra sig förstådd och själv ta emot information, med den per-
sonliga omsorg som behövs samt som ledsagare vid förflyttningar och
deltagande i olika aktiviteter. Assistenten skall vidare, i vissa fall efter
att ha fått särskilda instruktioner, kunna utföra enklare insatser som
uppehåller och förstärker funktionsförmågan. Den personliga assistenten

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

175

skall också kunna utföra arbetsuppgifter som idag utförs av den sociala
hemtjänsten enligt socialtjänstlagen. Meningen är dock inte att assisten-
ten för dessa personer till alla delar skall ersätta denna hemtjänst.
Städning, inköp och liknande uppgifter som inte görs tillsammans med
den enskilde som ett led i det personliga stödet till honom, skall inte tas
med vid beräkningen av behovet av personlig assistans.

En särskild fråga som har uppkommit efter lagrådsgranskningen är hur
funktionshindrade föräldrar till små barn skall få behövlig hjälp med
omvårdnaden av barnen. Ett barns behov av omvårdnad är principiellt
inte en uppgift för förälderns personliga assistent. Under den allra första
tiden i ett barns liv är dock barnet känslomässigt och praktiskt totalt
beroende av någon vuxen, oftast en förälder. Har föräldern då biträde
av en personlig assistent är det därför naturligt att assistenten, om det är
en därtill lämpad person, också hjälper den funktionshindrade föräldern
att klara den praktiska omvårdnaden om barnet, t.ex. vid amning och
blöjbyten. Barnets behov kan självfallet motivera andra eller ytterligare
stödinsatser. Ansvaret härför åvilar kommunens socialtjänst. Enligt
bestämmelser i socialtjänstlagen är kommunen skyldig att i nära sam-
arbete med hemmen sörja för att barn som riskerar att utvecklas ogynn-
samt får det skydd och det stöd som de behöver. Detta gäller naturligt-
vis också även efter det att barnet lämnat spädbamstiden. I fråga om
barn till funktionshindrade föräldrar som inte har biträde av personlig
assistent måste socialtjänsten också gå in med erforderlig hjälp på
samma sätt som när föräldrar av andra skäl inte förmår ge barnen den
vård som dessa behöver.

När den enskilde har personlig assistans för att kunna utföra arbets-
uppgifter som lönearbete motsvarar assistansfunktionen dels insatser
som ett arbetsbiträde enligt förordningen (1987:409) om bidrag till
arbetshjälpmedel gör, dels ytterligare personliga stödinsatser som den
enskilde har behov av i denna situation. På samma sätt minskar behovet
av vårdartjänst, enligt förordningen (1988:1126) med instruktion för
Nämnden för vårdartjänst (NV), i den utsträckning eleverna i fråga
erhåller personlig assistans för hjälp vid eftergymnasiala studier. Per-
sonliga vårdare inom omsorgsverksamheten och elevassistenter inom
skolväsendet är andra stödformer som för vissa personer kan komma att
ersättas av personliga assistenter. Behov av de olika nuvarande former-
na av assistans finns dock fortfarande, också för personer som tillhör
denna lags personkrets. Personlig assistans bör, som jag tidigare sagt,
vara förbehållen dem som behöver hjälp med mycket krävande och
personliga angelägenheter som att sköta sin hygien, att äta m.m.

Vårdnadshavare till barn med funktionshinder har, liksom andra
vårdnadshavare, ansvar enligt föräldrabalken för sina barns omvårdnad
och trygghet. Föräldraansvaret och samhällets insatser i form av exem-
pelvis barnomsorg och avlösarservice kan dock i vissa fall behöva
kompletteras med insatsen personlig assistans. I den allmänna motive-
ringen (avsnitt 3.2.2) har detta utvecklats närmare. Även en vårdnads-
havare kan vara personlig assistent, om insatsen kan anses gå utöver
vad föräldraansvaret omfattar och det är fråga om situationer där
förutsättningarna för insatsen personlig assistans föreligger.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

176

Som jag nyss nämnt omfattar kommunens skyldighet att ge ekono-
miskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans den del som inte
täcks av allmän försäkringskassa enligt den föreslagna lagen om assis-
tansersättning. Vidare har kommunen, om den själv har anställt den
personliga assistenten, enligt 18 § detta lagförslag rätt att ta ut avgifter
motsvarande assistansersättningen av dem som enligt beslut av allmän
försäkringskassa är berättigade till sådan ersättning. Enligt förslaget till
lag om assistansersättning, som jag strax kommer att behandla närmare,
har försäkringskassorna till uppgift att pröva och betala ut assistanser-
sättning. Den skall ges till funktionshindrade med ett behov av personlig
assistans överstigande 20 timmar i veckan. Ersättningen skall omfatta
kostnader från första timmen för assistansen. Som jag redan nämnt har
kommunen rätt att ta ut avgift av dem som enligt beslut av allmän
försäkringskassa är berättigade till assistansersättning. Detta innebär att
den som av kommunen begär biträde av personlig assistent under mer
än 20 timmar i veckan också bör vända sig till försäkringskassan för att
få sin rätt till assistansersättning prövad. Det är dock inte nödvändigt att
den enskilde själv ansöker om assistansersättning eftersom kommunen
enligt förslaget till lag om assistansersättning, om den enskilde kan
antas ha rätt till assistansersättning, skall göra en anmälan hos försäk-
ringskassan som då har att självmant ta upp frågan till prövning. Den
som vill ordna sin personliga assistans på annat sätt än genom kom-
munen behöver endast vända sig till försäkringskassan.

Lagen om assistansersättning undantar inte kommunen från ansvar för
de ersättningsberättigade i några andra avseenden än vad jag nyss sagt
om ekonomiskt stöd och avgifter. Det betyder dels att kommunen är
skyldig att på den enskildes begäran rent faktiskt tillhandahålla biträde
av en personlig assistent, dels att kommunen har ett subsidiärt finansiellt
ansvar i förhållande till försäkringskassan. Om kommunen bedömer att
den enskildes behov av assistans är större än vad försäkringskassan
beslutat ge assistansersättning för, vilket i praktiken kan inträffa t.ex.
därför att den enskildes behov av stöd ökar vid vissa tidpunkter, kvar-
står kommunens skyldighet enligt denna punkt att ge den enskilde
assistans för överskjutande timmar. För den överskjutande delen får
kommunen enligt 21 § då inte ta ut någon avgift. Detsamma gäller
självfallet om försäkringskassan i första instans avslagit en ansökan om
assistansersättning. Skulle beslutet senare ändras av högre instans kan
kommunen få ersättning retroaktivt från försäkringskassan. Kommunen
har alltså ett yttersta ansvar för insatsen personlig assistans.

För de olika situationer som assistansersättning inte kan utges men där
behov ändå föreligger av personlig assistans har kommunen ansvar för
såväl att faktiskt tillhandahålla assistansen som att finansiera denna. Det
gäller i första hand de fall när behovet av personlig assistans inte över-
stiger 20 timmar i veckan. Det kan som ovan framgått också gälla vid
tillfälliga utökningar av insatsen, t.ex. under semesterresor eller när den
ordinarie personliga assistenten är sjuk. Det kan också gälla personlig
assistans för personer som bor på institution eller i gruppbostad, om den
enskilde önskar sådan och behov av assistans bedöms föreligga.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

12 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

177

Tredje punkten. Insatsen ledsagarservice lämnas som ett led i strävan-
dena att underlätta för den enskilde att ha kontakter med andra. För
personkretsen i denna lag skall ledsagarservice ges enligt denna be-
stämmelse om han begär det och inte enligt socialtjänstlagen. Avsikten
är att den enskilde skall få hjälp med att komma ut bland andra männi-
skor, exempelvis ledsagning för besök hos vänner eller vid deltagande i
kulturlivet. Ledsagarservicen syftar till att bryta den isolering som ofta
blir följden av ett omfattande funktionshinder. Insatsen bör ha karak-
tären av personlig service och anpassas efter de individuella behoven.

Fjärde punkten. Biträde av en kontaktperson är en insats som kan
komma i fråga både enligt den nuvarande omsorgslagen och socialtjänst-
lagen. Någon förändring av begreppet kontaktperson i förhållande till
vad som menas därmed i omsorgslagen är här inte avsedd. En kontakt-
person skall vara en medmänniska. Såsom närmare utvecklats i den
allmänna motiveringen bör insatsen ses som ett icke professionellt stöd
som ges av en människa med stort engagemang och intresse för andra
människor. Något krav på särskild yrkeskompetens bör inte ställas.

En viktig uppgift för kontaktpersonen skall vara att bryta den funk-
tionshindrades isolering genom samvaro och genom hjälp till fritids-
verksamhet. Kontaktpersonen kan också ge råd till eller vara före-
språkare för den funktionshindrade i olika situationer som inte är av så
komplicerad natur att t.ex. god man eller juridisk expertis bör anlitas.

Någon särskild form för uppdraget bör inte finnas, såsom t.ex. rap-
porteringsskyldighet till huvudmannen. Kommunens roll är på grund av
uppdragets natur huvudsakligen att vara en förmedlare av kontaktperso-
ner och att aktivt arbeta för att få människor att engagera sig som
kontaktpersoner.

Femte punkten. Insatsen avlösarservice i hemmet avser att göra det
möjligt för anhöriga, eller familjehemsföräldrar, att få avkoppling och
uträtta sysslor utanför hemmet. Avlösarservice bör kunna erbjudas såväl
som en regelbunden insats som en lösning vid akuta behov.

Sjätte punkten. Syftet med korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
som är en insats enligt omsorgslagen, är dels att den funktionshindrade
personen skall erbjudas miljöombyte och rekreation, dels att anhöriga
därigenom kan beredas avlösning i omvårdnadsarbetet. Insatsen kan
därför delvis ses som ett alternativ till insatsen avlösarservice i femte
punkten. Korttidsvistelsen kan förläggas i korttidshem eller i annan
familj - stödfamilj. Sommarläger och kortkurser kan också utgöra en
form av korttidsvistelse. Korttidsvistelse bör kunna erbjudas både som
en regelbunden insats och som en lösning vid akuta behov. Insatsen bör
också kunna ses som ett led i att bryta ett ensidigt beroende mellan barn
och föräldrar.

Sjunde punkten. I kommunens skyldigheter enligt socialtjänstlagen
ingår att bedriva fritidshemsverksamhet för skolpliktiga barn t.o.m. 12
års ålder. Det nu aktuella lagrummet ger barn över 12 år med funk-
tionshinder rätt till korttidstillsyn utanför det egna hemmet före och efter
skolans slut, under lovdagar, studiedagar och längre lov såsom sommar-
lov. Denna rätt gäller i dag för psykiskt utvecklingsstörda enligt om-
sorgslagen.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

178

Åttonde punkten. Barn som trots olika stödåtgärder inte kan bo hos
föräldrar har enligt denna punkt rätt till boende i familjehem eller i
bostad med särskild service för barn och ungdomar.

Familjehem innebär att barnet bor hos en annan familj än den egna.
Det är här fråga om en plusinsats i förhållande till socialtjänstlagen med
samma syfte som den särskilda omsorgen familjehem enligt omsorgs-
lagen. Självfallet bör det ställas minst lika stora krav på de familjehem
där barn placeras som en insats enligt denna lag som de som ställs av
socialtjänsten i fråga om andra familjehem. Jag erinrar också om att vid
rent privata placeringar gäller de allmänna regler om socialnämndens
godkännande som finns i socialtjänstlagen.

Det går inte i alla situationer att dra en skarp gräns mellan vad som är
korttidsvistelse i form av boende i en stödfamilj och vad som är boende
i familjehem. Detta torde dock inte behöva innebära några praktiska
svårigheter.

För en del barn är dock en bostad med särskild service för barn och
ungdomar mer lämplig. Det är här fråga om bostäder med mångsidiga
användningsmöjligheter där olika inslag av förstärkta resurser kan
erbjudas. Det är ofta fråga om att tillgodose komplicerade omvårdnads-
behov. I omsorgslagen och elevhemslagen talas i stället om elevhem.
Denna beteckning har, som framgår av den allmänna motiveringen, med
tiden dock blivit irrelevant för de former av boende som kan komma
i fråga för barn och ungdomar utanför det egna hemmet och familje-
hem. Bostad med särskild service för barn och ungdomar innebär en
bostad för en grupp med behov av speciellt stöd. Det är i första hand
omvårdnadsbehovet som föranleder valet av denna boendeform. Det är
viktigt att de boende får det stöd och den stimulans som de behöver för
att leva ett värdigt liv. Det bör därför vara ett litet antal barn eller
ungdomar som bor i en och samma lägenhet eller villa. För vissa
funktionshindrade är detta särskilt viktigt, exempelvis för många barn
med utvecklingsstörning och autism.

Ingenting hindrar dock att "elevhem" med utpräglat habiliteringssyfte
behålls som en behandlingsresurs för barn med stort resavstånd (jfr
förslaget till ändring i hälso- och sjukvårdslagen, kap. 5).

Boendeformerna familjehem och bostad med särskild service för barn
och ungdomar är frivilligt valda och skall i förhållande till barnets hem
vara en kompletterande varaktig uppväxtmiljö. Gränsen mellan olika
boendeformer bör vara mjuk och utgångspunkten bör vara att med
föräldrahemmet som bas hitta den bästa lösningen för barnet eller den
unge.

Inriktningen och utformningen av bostäderna samt vikten av att exem-
pelvis medicinska behov tillgodoses behandlas närmare i den allmänna
motiveringen.

Nionde punkten. Denna punkt reglerar vuxnas rätt till bostad med
särskild service eller annan särskilt anpassad bostad.

En bostad enligt denna punkt kan utformas på olika sätt. Tre huvud-
former kan dock urskiljas. Det kan vara fråga om en av kommunen
anvisad särskilt anpassad bostad utan fast bemanning eller en service-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

179

bostad med visst fast basstöd genom anställd personal för anläggningen
eller slutligen en gruppbostad med erforderlig fast kollektiv bemanning
som i huvudsak skall täcka de boendes hela stödbehov.

Om den enskilde, med hjälp av övriga insatser enligt detta lagförslag
och en viss grundanpassning av bostaden, klarar ett boende i en särskilt
anpassad bostad utan fast bemanning, kan detta vara att föredra framför
servicebostad eller gruppbostad.

Med servicebostad avses en fullvärdig bostad med god tillgänglighet
där omfattande service och vård kan ges dygnet runt. Bostaden upplåts
på sedvanligt sätt. Servicehus är beteckning för en anläggning med flera
servicebostäder, visst fast basstöd genom anställd personal för anlägg-
ningen och gemensamma utrymmen för service och gemenskap. Ser-
vicebostäder kan också vara förlagda i ett vanligt bostadshus.

Gruppbostad finns som en särskild omsorg enligt omsorgslagen. I en
sådan skall finnas erforderlig fast kollektiv bemanning som i huvudsak
skall täcka de boendes hela stödbehov. Syftet med denna boendeform är
att vuxna funktionshindrade som inte klarar eget boende eller boende i
servicebostad ändå skall ha möjlighet att lämna föräldrahemmet och
skapa sig ett eget hem. Gruppbostaden skall också ersätta bl.a. vård-
hemsboende. Den är tänkt att vara ett bostadsalternativ för den som har
ett så omfattande tillsyns- och omvårdnadsbehov att mer eller mindre
kontinuerlig närvaro av personal är nödvändig.

Vårdhemmen och specialsjukhusen är under avveckling. De är inte att
betrakta som lämpliga boendeformer. Vårdhemsboende och de som
vistas på specialsjukhus har rätt att av kommunen få en bostad av här
beskrivet slag. Det gäller också personer som befinner sig på sjukhem
eller i annan långtidssjukvård, men som med fördel skulle kunna bo i
någon annan här beskriven boendeform med större möjlighet att leva ett
självständigt liv.

Såväl lägenheter som friliggande villor eller radhus kan tas i anspråk
för gruppboende. Personalbehovet kan vara varierande. Gruppbostaden
kan med fördel arrangeras som en grupp friliggande bostäder (bostads-
grupp) där varje boende disponerar sin egen lägenhet, som utgör den
enskildes permanenta bostad samt har tillgång till gemensamt utrymme
som också kan vara samlingsplats för personalen och ge möjlighet till
samvaro för de boende. Hur bostädernas utformning och förläggning
bör vara har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.2.9).

Gruppens sammansättning har stor betydelse för möjligheten att ge
innehåll och förutsättningar till en gemenskap som är betydelsefull för
de boende.

Antalet boende i gruppbostad bör vara litet. För vissa svårt funktions-
hindrade är det särskilt viktigt att antalet kontakter i den närmaste
miljön är begränsade.

Det bör framhållas att vad som regleras i denna punkt är rätten att
från kommunen erhålla en för ändamålet anpassad bostad och beträffan-
de servicebostad och gruppbostad därtill hörande personellt stöd. Kost-
nader för exempelvis mat ingår inte i insatsen utan är sådant som den

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

180

enskilde själv ansvarar för. Den som ordnat sitt boende själv har,
liksom alla som ingår i lagens personkrets, möjlighet att få erforderligt
personellt stöd genom att åberopa någon eller några av de andra punk-
terna i detta stycke.

Tionde punkten. Genom denna punkt tillförsäkras personer som är i
yrkesverksam ålder, saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig rätt till
daglig verksamhet. Av 7 § framgår att denna insats är förbehållen
personer som avses i 1 § 1 och 2, dvs. samma grupper som omsorgs-
lagen omfattar. Rätt till daglig verksamhet finns redan i dag för dessa
grupper enligt omsorgslagen. Det kommunala ansvaret för att anordna
meningsfull sysselsättning för den enskilde kan förverkligas genom
dagcenterverksamhet eller på annat sätt, exempelvis genom stöd till
organisationer, kooperativ m.fl. som anordnar olika sysselsättningsakti-
viteter. Det skall dock inte vara fråga om några anställningsförhållan-
den.

Vid utformningen av dagcenterverksamheten, precis som vid beslut
om övriga insatser enligt den nya lagen, måste bestämmelserna i 7 § om
hänsyn till individuella behov m.m. beaktas. Utformningen av dag-
centerverksamheten skall ske med beaktande av de berörda personernas
funktionshinder. Verksamheten skall erbjuda den enskilde stimulans,
utveckling, meningsfullhet och gemenskap efter hans önskemål. Verk-
samheten bör generellt sett ha som mål att utveckla den enskildes
möjligheter till förvärvsarbete även om detta mål för vissa endast kan
uppnås på längre sikt eller vara orealistiskt. En allmän utgångspunkt är
att staten har ansvar för arbetsmarknadsåtgärder och kommunerna för
annan sysselsättning. Enligt 15 § 4 hör det dock till kommunens uppgif-
ter att medverka till att människor som tillhör personkretsen får tillgång
till arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller hos Samhall. Det är
därför viktigt att verksamheten bedrivs i nära samarbete med t.ex.
arbetsförmedling, försäkringskassa och handikapporganisationer.

Beträffande innehållet i de olika verksamheterna kan samma typ av
arbetsuppgifter förekomma såväl inom dagcenter och andra sysselsätt-
ningsformer som hos Samhall och arbetsgivare på den reguljära arbets-
marknaden. Skillnaden ligger snarare i utformningen av verksamheten,
förekomsten av andra stöd- och träningsinsatser än arbete, anställnings-
och löneformer, nivån på kraven att delta i en arbetsorganisation och i
en produktionsprocess m.m.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.10) har närmare utvecklats
hur verksamheten bör vara upplagd.

Andra stycket innebär att den som fyllt 65 år inte har rätt till personlig
assistans enligt detta lagförslag.

I tredje stycket fastslås att omvårdnad ingår i insatserna avlösarser-
vice, korttidsvistelse, korttidstillsyn, familjehem, bostad med särskild
service för barn och ungdomar, bostad med särskild service för vuxna
samt daglig verksamhet.

Begreppet omvårdnad finns också i omsorgslagen. Precis som det
beskrivs i dess förarbeten ligger i omvårdnaden en skyldighet att stödja
och hjälpa funktionshindrade med dagliga personliga behov som de kan

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

181

ha svårigheter att själva klara. Exempel på sådana behov kan vara hjälp
att sköta hygienen, att äta, att klä sig, att gå och förflytta sig liksom
hjälp att klara t.ex. personliga inköp. Omvårdnaden skall ges utifrån
den enskildes behov. Om den enskilde har personlig assistent bör det
företrädesvis vara denne som ger omvårdnaden. I ansvaret för omvård-
naden ligger också att hjälpa den enskilde så att han kan få den hälso-
och sjukvård, tandvård samt de hjälpmedel han behöver.

De enskilda personernas individuella, psykiska och fysiska behov skall
kunna tillgodoses genom omvårdnaden.

Enligt 18 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall varje kommun
erbjuda en god hälso- och sjukvård, bl.a. åt dem som bor i en sådan
bostad med särskild service som avses i 21 § tredje stycket socialtjänst-
lagen. Varje kommun skall även i samband med dag verksamhet, som
omfattas av 10 § socialtjänstlagen, erbjuda en god hälso- och sjukvård
åt dem som vistas där. Kommunens ansvar omfattar dock inte sådan
hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.

Insatserna bostad med särskild service för barn och ungdomar, bostad
med särskild service för vuxna samt daglig verksamhet är också sådana
bostäder resp, sådan verksamhet som avses i 21 och 10 §§ socialtjänst-
lagen. Kommunerna har därför ett hälso- och sjukvårdsansvar (exkl.
läkarinsatser) enligt hälso- och sjukvårdslagen för personer som bor i
bostad med särskild service resp, vistas i dagverksamhet.

Vad gäller medicinska omvårdnadsinsatser i övriga boende- eller
vistelseformer (t.ex. familjehem eller korttidsvistelse i form av sommar-
läger) samt läkarinsatser och olika expertstöd som landstinget förfogar
över, så kan det vara nödvändigt för kommunen att samverka med
landstinget. Det kan exempelvis även för ett barn som bor i familjehem
finnas ett stort behov av medicinsk vård med snabb tillgång till livsnöd-
vändig behandling.

I omvårdnadsbegreppet får också anses ligga att se till att misstankar
om övergrepp och andra brott mot funktionshindrade polisanmäls, så att
brotten i vederbörlig ordning blir utredda och föremål för åtgärd.

I insatserna bostad med särskild service för barn och ungdomar samt
bostad med särskild service för vuxna ingår också fritidsverksamhet och
kulturella aktiviteter.

10 §

Enligt bestämmelsens första stycke skall kommuner och landsting, om
den enskilde så önskar, i samband med att en insats enligt lagen beviljas
upprätta en plan i vilken beslutade och planerade insatser redovisas. I
planen skall även redovisas åtgärder som vidtas av andra än kommunen
eller landstinget som man känner till. Planen skall fortlöpande och minst
en gång om året omprövas.

Enligt andra stycket skall berört landsting och berörd kommun under-
rätta varandra om upprättade planer.

Planen är till för att klargöra den enskildes behov av insatser samt
underlätta samordning mellan de olika organ som individen får stöd av.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

182

Samordningen underlättas av att utbyte av planer sker mellan landsting Prop. 1992/93:159
och kommun och av att även andra organs åtgärder skall redovisas i Bilaga 1
planen vid kännedom om sådana. Ett särskilt ansvar för samordning av
insatser som skall tas upp i planer åvilar kommunen enligt 14 §.

Vid kommunikation mellan olika myndigheter måste sekretesslagens
bestämmelser iakttas. Det innebär vanligtvis att den enskildes samtycke
krävs för att en uppgift skall kunna lämnas vidare.

Alla planer skall upprättas och verkställas i samråd med den enskilde.

Planernas upprättande förutsätts kunna ske i administrativt enkla former.

U §

Paragrafen handlar om utbetalning av ekonomiskt stöd enligt 9 § första
stycket 2 till någon annan än den stödberättigade i vissa fall. Bestäm-
melsen är formulerad med 16 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring som förebild och avser att omfatta samma situationer. En
motsvarande bestämmelse finns också i 12 § förslaget till lag om
assistansersättning.

12 §

Bestämmelsen om återbetalningsskyldighet i denna paragraf har som
förebild 20 kap. 4 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring. I 16 § förslaget till lag om assistansersättning finns en liknande
bestämmelse.

13 §

I paragrafen ges ett bemyndigande enligt 8 kap. 7 § 1 regeringsformen
för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
meddela föreskrifter för verksamhet enligt 9 § första stycket 6-10 till
skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa.

Regeringens befogenhet att utfärda verkställighetsföreskrifter följer
direkt av 8 kap. 13 § regeringsformen.

14 §

Bestämmelsen ålägger kommunen ett särskilt samordningsansvar för alla
insatser till den enskilde, även sådana som lämnas av andra organ (jfr
10 §). Kommunen skall verka för att insatserna samordnas på ett för
den enskilde så fördelaktigt sätt som möjligt. Det innebär att kommunen
aktivt bör verka för att få kunskap om andra organs åtgärder som skall
redovisas i planen.

15 §

Paragrafen redogör i sju punkter för de uppgifter som ligger på kommu-
nen utöver de insatser enligt 9 § som den ansvarar för. Uppgifterna kan
i stor utsträckning sägas vara preciseringar, med inriktning på lagens
personkrets, av socialtjänstlagens mer allmänna bestämmelser. Mot-
svarande uppgifter finns i den nuvarande omsorgslagen.

183

Första punkten. Till socialnämndens uppgifter enligt socialtjänstlagen
hör att genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förut-
sättningarna för goda levnadsförhållanden. Jag har i den allmänna
motiveringen förespråkat vissa tillägg i socialtjänstlagen under rubriken
"omsorger om människor med handikapp". Enligt detta tillägg skall
socialnämnden göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i
kommunen för människor med funktionshinder samt i sin uppsökande
verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på detta område.

Denna punkt preciserar kommunens ansvar ytterligare vad gäller den
här lagens personkrets. Kommunen skall fortlöpande följa upp vilka
som omfattas av lagen och vilka deras behov av stöd och service är.

Andra punkten. De som tillhör personkretsen i denna lag har ofta ett
sammansatt behov av stöd som kräver insatser av flera olika samhälls-
organ. Kommunen har till uppgift att verka för att de personer som
tillhör personkretsen får sina olika behov tillgodosedda.

Tredje punkten. Skyldigheten att informera om mål och medel tar sikte
främst på behovet av information till personer som tillhör lagens per-
sonkrets, deras anhöriga samt personer som är i allmän tjänst. Infor-
mation till allmänheten i syfte att öka kännedomen om behoven hos
personer med omfattande funktionshinder kan också behöva lämnas.

Fjärde punkten. I kommunens uppgift att verka för att personer får ett
arbete ingår dels förberedelse för arbete genom dagcenter för den som
har nytta av sådan verksamhet, dels att verka för att personer som vill
få möjlighet till arbete anmäls till arbetsförmedlingen. Här ingår också
medverkan till att inskolningsplatser eller möjligheter till praktik skapas.
Alternativt skall kommunen verka för att den enskilde får tillgång till
studier.

Femte punkten. Skyldigheten att verka för att det allmänna fritids- och
kulturutbudet blir tillgängligt avser dels sådana aktiviteter som anordnas
av kommunen, dels verksamhet som anordnas av andra huvudmän. I
kontakter med privata arrangörer av fritids- och kulturverksamhet
åligger det kommunen att verka för att verksamheten blir tillgänglig för
personer med omfattande funktionshinder.

Sjätte punkten. Beslut om förordnande av förmyndare, förvaltare eller
god man - eller om upphävande av sådant förordnande - kan ha stor
betydelse för den enskilde. Därför har kommunen här ålagts att vid
behov ta initiativ i sådana frågor. Kommunerna har enligt socialtjänst-
förordningen (1981:750) visserligen redan en skyldighet att ta initiativ i
dessa frågor. Detta ansvar för kommunen har här lagfästs när det gäller
lagens personkrets. Sådan skyldighet föreligger i dag för landstingen
enligt omsorgslagen.

I föräldrabalken finns bestämmelser om förmyndare, förvaltare och
god man.

Förmyndarskap avser personer under 18 år. Föräldrarna är förmyn-
dare. Om föräldrarna avlider skall tingsrätten förordna ny förmyndare.
I vissa fall kan förmyndare som av någon anledning inte längre är
lämplig entledigas av tingsrätten.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

184

Förvaltare kan av tingsrätten utses för person som "på grund av
sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller
liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin
egendom eller sörja för sin person". Förvaltarskapet kan begränsas till
vissa typer av rättshandlingar. Förvaltaren har inom ramen för sitt
uppdrag rätt att företräda den person för vilken han är förordnad.

Om det är tillräckligt skall i stället för förvaltare förordnas en god
man. En god man har till skillnad mot en förvaltare inte möjlighet att
besluta mot vad den person önskar, för vilken han är förordnad. Gode
mannen är mer att betrakta som en rådgivare, men med möjlighet att i
viss utsträckning företräda den person för vilken han är förordnad i
olika rättsliga angelägenheter. Bl.a. kan gode mannen ta initiativ till att
den funktionshindrade personen får stöd enligt denna eller annan lag.

Sjunde punkten. Genom samverkan med handikapporganisationer kan
de erfarenheter som personer med funktionshinder själva besitter till-
föras verksamheten. Formerna för samarbetet bör bestämmas av kom-
munerna och organisationerna själva utifrån lokala förutsättningar.

16 §

Landstingens och kommunernas ansvar enligt denna lag gäller enligt
första stycket jämfört med fjärde stycket gentemot dem som är bosatta
inom landstinget resp, i kommunen.

Vid bedömning av frågan om var en person skall anses bosatt kan
ledning hämtas från folkbokföringens bestämmelser om rätt folkbok-
föringsort. En person kan alltså i regel anses bosatt på den ort där han
är folkbokförd.

Andra stycket innebär en nyhet i förhållande till omsorgslagen. Be-
stämmelsen har till syfte att underlätta för funktionshindrade att flytta
mellan olika kommuner. Särskilt för den som är beroende av bostad
med särskild service kan detta annars vara ett problem. Genom denna
bestämmelse har den enskilde, om han vill flytta från en kommun till en
annan, rätt att i förväg få besked av inflyttningskommunen om rätt till
insatser i den kommunen. Avsikten att flytta till kommunen måste dock
vara klar och bestämd. Den enskilde kan exempelvis inte kräva för-
handsbesked av flera kommuner för samma tid. En ansökan om för-
handsbesked från en person som tänker bosätta sig i kommunen skall
behandlas på samma villkor som om han var bosatt där. Skyldigheten
att tillhandahålla insatser inträder dock först sedan sökanden flyttat till
kommunen.

Inflyttningskommunen skall utan dröjsmål planera och förbereda för
att ta emot den funktionshindrade personen med de insatser som för-
handsbeskedet ger honom rätt till om han bosätter sig i kommunen. Det
måste dock accepteras att det kan ta viss tid för inflyttningskommunen
att ordna t.ex. en gruppbostad.

Lagrådet har förordat att förhandsbeskedets giltighetstid begränsas till
sex månader, räknat från den dag då den eller de insatser som för-
handsbeskedet omfattar blir tillgängliga för den enskilde. Bestämmelsen
har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

185

Bestämmelsen i tredje stycket handlar om landstingets och kommunens
ansvar för insatser åt den som mera tillfälligt vistas i landstinget eller
kommunen. En tillfällig vistelse kan vara såväl en tillfällig genomresa
som några månaders boende i en sommarbostad. Om behov av insatser
uppkommer under den tillfälliga vistelsen förutsätts landstinget eller
kommun kunna tillhandahålla de tillfälliga stödinsatser som den enskilde
behöver omedelbart. Det bör närmast vara fråga om tillfälliga bostads-
erbjudanden och de insatser som avses under 9 § första stycket 1-4. Det
ansvar som avses här är ansvaret för att resurser ställs till förfogande
vid akuta situationer. Bestämmelsen har jämkats redaktionellt med
anledning av lagrådsgranskningen.

Enligt fjärde stycket skall såvitt avser landstingets förpliktelser vad
som sägs i denna paragraf om kommunen i stället gälla landstinget.

17 §

Lagen ger landstinget resp, kommunen organisatoriskt och kostnads-
mässigt ansvar för ifrågavarande insatser till den enskilde. Enligt första
stycket i denna paragraf kan landstinget eller kommunen uppdra till
annan (enskild, stiftelse, företag, annan kommun etc.) att tillhandahålla
dessa insatser genom avtal med landstinget/kommunen. Det skall vara
fråga om själva utförandet av stödet eller servicen. Myndighetsutövning,
t.ex. beslut om insatser, innefattas därför inte i de uppgifter som kan
överlåtas på någon annan.

Andra stycket tillåter ändring av huvudmannaskap på så sätt att an-
svaret för en uppgift enligt lagen genom avtal kan överflyttas från
landsting till kommun eller från kommun till landsting. Vad som i lagen
sägs om landstinget resp, kommunen gäller då den nya huvudmannen.
Detta underlättar en lokal anpassning av verksamheten.

Tredje stycket. Om en överlåtelse av huvudmannaskap skett får överlå-
taren enligt detta stycke lämna sådant ekonomiskt bidrag till mottagaren
som motiveras av överenskommelsen. Har en överlåtelse skett från
landsting till samtliga kommuner inom landstinget ges också kommuner-
na befogenhet att lämna ekonomiskt bidrag till varandra, om det behövs
för att jämna ut kostnaderna mellan kommunerna.

Motsvarande möjligheter finns idag i omsorgslagen liksom i flera
andra lagar. Bestämmelsen är till för att de huvudmannaskapsföränd-
ringar som är motiverade av lokala förhållanden skall kunna regleras
ekonomiskt mellan parterna och därmed underlättas.

I de fall samtliga kommuner inom ett landsting övertar ansvaret för
samma särskilda insats eller insatser kan landstinget sänka sin skattesats
så mycket som motsvarar de minskade kostnaderna. Utrymme finns då
för kommunerna att höja sin skatt med högst lika mycket. I vissa kom-
muner kan dock de ökade kostnaderna motsvara en större höjning av
skatten än som motsvarar sänkningen av landstingsskatten. I andra
kommuner är då förhållandet det motsatta. I sådana fall kan en förut-
sättning för kommunalisering vara att kommunerna kan utjämna kost-
naderna sig emellan. Den föreslagna bestämmelsen ger kommunerna

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

186

befogenhet att lämna bidrag till varandra om det behövs för att jämna ut
kostnaderna mellan dem.

Systemet med kostnadsutjämning mellan kommunerna eller med bi-
drag mellan landsting och kommuner bör endast användas övergångsvis.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

18 §

Av dem som enligt beslut av allmän försäkringskassa är berättigade att
erhålla assistansersättning får kommunen ta ut avgift för biträde av
personlig assistent inom ramen för sådan ersättning. Även om den
enskilde inte har ansökt om assistansersättning, trots att han kan antas
ha rätt till sådan ersättning, så skall kommunen enligt förslaget till lag
om assistansersättning göra en anmälan till försäkringskassan. Försäk-
ringskassan har då att självmant pröva frågan om assistansersättning. En
redaktionell ändring har gjorts i bestämmelsen i förhållande till förslaget
i lagrådsremissen.

19 §

Även i vissa andra fall får avgifter tas ut av dem som har folkpension i
form av hel förtidspension eller hel ålderspension eller som har annan
inkomst av motsvarande storlek. Det senare betyder att exempelvis även
den som har arbetsinkomst, sjukpenning eller kapitalinkomster som i
storlek kan jämföras med, dvs. som ligger i närheten av, eller som
överstiger de i bestämmelsen särskilt nämnda inkomsterna omfattas av
bestämmelsen. Den som har en kombination av olika slags inkomster,
som sammantaget kan sägas motsvara de särskilt nämnda inkomsterna
omfattas också av bestämmelsen.

För bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter får sålunda i
dessa fall skäliga avgifter tas ut enligt de grunder som kommunen be-
stämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader.
Hänsyn måste dock tas till att den enskilde skall tillförsäkras tillräckliga
medel för sina personliga behov, t.ex. mat, kläder, tandvård, fritid och
semester. Även 7 § måste beaktas där det sägs att den enskilde genom
insatser enligt lagen skall tillförsäkras goda levnadsvillkor.

Med anledning av ett uttalande av JO den 30 december 1992 vill jag
framhålla att reglerna i många fall möjliggör att boendet organiseras
som vanliga hyresförhållanden, och att reglerna om kommunalt bostads-
tillägg tillämpas. Boendets rättsliga grund, i form av en rättighet i denna
lag, och de begränsningarna i avgiftshänseende som finns innebär dock
vissa rättsliga skillnader gentemot vanliga hyresförhållanden.

20 §

Denna bestämmelse har 34 § andra stycket socialtjänstlagen som mo-
dell. Den innebär att föräldrar till ett barn under 18 år som erhåller en
insats - exempelvis i form av familjehem eller korttidshem - vilken
innebär att barnet får omvårdnad m.m. i ett annat hem än det egna, på

187

motsvarande sätt som andra föräldrar skall stå för sitt barns kläder,   Prop. 1992/93:159

mat, fritidsverksamhet, o.d. Det skall ske genom att de i skälig ut- Bilaga 1
sträckning bidrar till kommunens kostnader för omvårdnaden. Kom-
munen får också i sådant fall uppbära underhållsbidrag som avser bar-
net.

Regeringen har enligt 8 kap. 12 § första stycket 1 regeringsformen
möjlighet att meddela verkställighetsföreskrifter om avgifter och ersätt-
ning för kostnader. Såsom Lagrådet påpekat bör dock inte någon
erinran om denna befogenhet göras i lagen. Lagrådsremissens förslag
till sådan erinran har därför utgått.

21 §

I andra fall än som anges i 18-20 §§ är insatser som ges enligt denna
lag avgiftsfria.

22 §

Ledningen av landstingets och kommunens verksamhet enligt denna lag
skall utövas av en eller flera nämnder. Om huvudmannen väljer att
fördela uppgifterna på flera nämnder är detta således möjligt. Paragra-
fen har ändrats redaktionellt med anledning av lagrådsgranskningen.

Utformningen av bestämmelsen är i linje med den ökade organisato-
riska frihet för landstingen och kommunerna som följer av kommunal-
lagen (1991:900).

23 §

Bestämmelsen, vars lydelse har ändrats redaktionellt i förhållande till
lagrådsremissens förslag, innebär att enskild verksamhet som avser
korttidstillsyn och korttidsvistelse, boende i familjehem eller bostad med
särskild service och daglig verksamhet inte får bedrivas yrkesmässigt
med mindre än att länsstyrelsen givit tillstånd. Länsstyrelsen har enligt
bestämmelsen rätt att inspektera verksamheten. Att länsstyrelsen har
ansvar för den regionala tillsynen över verksamhet enligt denna lag
framgår av 26 §.

Eftersom tillhandahållande av insatser enligt lagen ytterst är ett ansvar
för kommmunen och förutsätter avtal med kostnadsansvarig kommun,
är det naturligt att den kommun där verksamheten är belägen har ett
tillsynsansvar och en inspektionsrätt. Om det, efter överlåtelse, är
landstinget som ansvarar för uppgiften i fråga så är det landstingets
motsvarande nämnd som har tillsynsansvaret.

Med enskild avses även juridisk person.

24 §

Enligt denna bestämmelse kan länsstyrelsen förelägga den som bedriver
enskild verksamhet enligt 23 §, att avhjälpa allvarligt missförhållande
som upptäckts inom verksamheten. Med allvarligt missförhållande
menas den grad av missförhållande som i dag ger länsstyrelsen möjlig-

188

het att förbjuda en enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen. Om Prop. 1992/93:159
föreläggandet inte följs kan länsstyrelsen återkalla tillståndet. Paragrafen Bilaga 1
har jämkats redaktionellt med anledning av lagrådsgranskningen.

25 §

Socialstyrelsen skall, enligt denna bestämmelse, ha det övergripande
tillsynsansvaret över verksamhet enligt denna lag. Meningen är att
Socialstyrelsen skall ha samma centrala tillsynsfunktion som över verk-
samhet enligt socialtjänstlagen. I bestämmelsen framhålls särskilt att till
tillsynen hör att följa, stödja och utvärdera verksamheten samt informe-
ra om den och stimulera till vidareutveckling.

26 §

Den mer regionalt förankrade tillsynen utövas enligt första stycket i
denna paragraf av länsstyrelserna. Däri ingår den direkta tillsynen, dvs.
tillsynen över enskilda ärenden och tillsynen över verksamheter i enskil-
da kommuner i länet. Detta är i överensstämmelse med vad som gäller
för socialtjänsten enligt socialtjänstlagen.

Utöver tillsynsfunktionen har länsstyrelserna enligt andra stycket vissa
servicefunktioner gentemot kommuner, landsting och allmänhet, såsom
att ge råd och information samt främja samverkan i planering mellan
kommunerna, landstingen och andra samhällsorgan.

27 §

Av första stycket framgår att talan mot vederbörande nämnds beslut
angående insats enligt 9 §, utbetalning till annan enligt 11 §, återbetal-
ning enligt 12 § och förhandsbesked enligt 16 § andra stycket samt
länsstyrelsens beslut om tillstånd till enskild verksamhet enligt 23 § och
föreläggande eller återkallelse enligt 24 § kan föras av den enskilde
genom förvaltningsbesvär med länsrätten som första instans. Domstolen
kan pröva ärendet i dess helhet och i förekommande fall sätta ett nytt
beslut i det överklagade beslutets ställe.

Har nämnden avslagit den enskildes begäran skall nämnden ange hur
man överklagar. Mål om tillstånd att driva enskild verksamhet enligt
omsorgslagen överklagas till kammarrätten. Enligt 11 § i den föreslagna
lagen om införande av lagen om stöd och service till vissa funktions-
hindrade skall ett tillstånd enligt omsorgslagen fortsätta att gälla som ett
tillstånd enligt den nya lagen. Detta innebär att den som överklagar ett
beslut om tillstånd den 1 januari 1994 eller senare skall överklaga till
länsrätten oavsett när beslutet fattats. Mål som anhängiggjorts hos
kammarrätten före den dagen avgörs dock av kammarrätten som första
instans.

Om den enskilde överklagar ett avslagsbeslut avseende rätt till insats
skall domstolen avgöra om rätt till den begärda insatsen föreligger. Om
sådan rätt föreligger kan domstolen förplikta den ansvarige huvudman-
nen att tillhandahålla insatsen eller visa målet åter till den ansvarige

189

huvudmannen. Det torde normalt inte finnas anledning för domstolen att
vid bifall till överklagandet gå närmare in på utformningen av den
avsedda stödinsatsen. Det ankommer i första hand i stället på veder-
börande nämnd att bestämma det närmare innehållet i stödinsatsen.

Lagrådet framhöll vid tillkomsten av nu gällande omsorgslag att det
emellertid kan tänkas fall då den enskilde visserligen kommer i åtnjutan-
de av viss omsorg, men gör gällande att innehållet i den lämnade
omsorgen inte fyller lagens krav på hur en sådan omsorg bör vara
beskaffad. Om t.ex. en person är missnöjd med en viss stödinsats som
erbjuds honom och önskar tillgång även till annan eller mer kvalificerad
hjälp måste han rimligen ha rätt att av domstolen få prövat om det han
erhåller uppfyller lagens krav eller om lagen förutsätter en högre nivå
på insatsen.

Domstolsprövningen kommer i dessa fall sålunda att avse just utform-
ningen av den särskilda insatsen, i vart fall på det sättet att domstolen
uttalar sig om den lämnade insatsen är tillräcklig med beaktande av
innehållet i 3 och 5 §§ omsorgslagen (motsvaras närmast av 5-7 §§ i
den nya lagen).

Jag gör samma bedömning när det gäller insatser enligt den nya lagen.
Jag vill tillägga att detta torde innebära att beslut om viss utformning av
en insats eller om ändring av en tidigare lämnad insats i regel måste
anses utgöra för den enskilde överklagbara beslut.

Andra stycket fastställer att beslut i frågor som avses i första stycket
skall gälla omedelbart, dvs. de skall omedelbart verkställas i enlighet
med sin lydelse. Detsamma gäller domstolarnas beslut i sådana frågor.
Domstolarna får dock i enskilda mål förordna att ett beslut skall gälla
först sedan det vunnit laga kraft. Det kan vara motiverat exempelvis av
sociala skäl när kammarrätten upphäver ett beslut om att bevilja särskil-
da insatser som har meddelats av länsrätten.

28 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet driver tillståndspliktig enskild
verksamhet utan att ha tillstånd (tillstånd har inte sökts, inte beviljats
eller återkallats) kan enligt denna bestämmelse dömas till böter. Para-
grafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

29 §

Bestämmelsen avser att skydda personliga uppgifter rörande de funk-
tionshindrade som genom en yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet
får särskilt stöd eller särskild service enligt denna lag. Enligt paragrafen
får den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag, inte obehörigen
röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållanden. Tyst-
nadsplikten omfattar alltså inte bara anställda inom verksamhet som
kräver tillstånd enligt lagen, utan även exempelvis någon som yrkes-
mässigt arbetar med att lämna personlig assistans utan att vara anställd
av kommunen.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

190

I och med att verksamheten skall vara yrkesmässigt bedriven omfattas Prop. 1992/93:159
i allmänhet exempelvis kontaktpersoner och familjehem inte av denna Bilaga 1
bestämmelse. Det kan dock föreligga ett sådant uppdragsförhållande
mellan kommunen och en person att denne i stället omfattas av sekre-
tesslagen (se prop. 1979/80:2 s. 127).

En motsvarande regel föreslås bli införd i socialtjänstlagen.

I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagens regler om handlings-
sekretess och tystnadsplikt.

14.2 Förslaget till lag om införande av lagen (1993:000)
om stöd och service till vissa funktionshindrade

1 §

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Samtidigt upp-
hör omsorgslagen, införandelagen till omsorgslagen (med vissa undan-
tag) och elevhemslagen att gälla, eftersom den nya lagen ersätter dessa
lagar och därutöver har ett utökat tillämpningsområde, både vad gäller
personkrets och insatser.

Införandelagen till omsorgslagen har bestämmelser om att vissa regler
om specialsjukhus och vårdhem i den i övrigt upphävda lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall
vara kvar under en övergångsperiod. Dessa äldre bestämmelser har
sedan kompletterats och ändrats i införandelagen till omsorgslagen. Av
skäl som framgår av den allmänna motiveringen behöver dessa bestäm-
melser i vissa delar vara kvar under ytterligare en tid.

I denna paragraf förklaras vad som i denna lag menas med omsorgs-
lagen, införandelagen till omsorgslagen, elevhemslagen och den nya
lagen.

3 §

Enligt första stycket första punkten skall landstingen t.o.m. den
31 december 1995 ansvara för insatser enligt 9 § första stycket 4 och 6-
10 i den nya lagen för personer som avses i 1 § 1 och 2 samma lag,
dvs. till utvecklingsstörda m.fl. som i dag omfattas av omsorgslagen.
De insatser som avses är kontaktperson, korttidsvistelse, korttidstillsyn,
de olika boendeformerna och daglig verksamhet, dvs. verksamheter som
landstingen har i dag enligt omsorgslagen.

Enligt andra punkten skall landstingen under samma tid i vissa fall
ansvara för särskilt boende, enligt 9 § första stycket 8 i den nya lagen,
för barn med fysiska funktionshinder som omfattas av 1 § 3 i den nya
lagen. Det är här fråga om situationer som i dag regleras i elevhems-
lagen.

191

Första stycket innebär endast att landstingen övergångsvis är huvud-
män i stället för kommunerna. Det är den nya lagen som skall tilläm-
pas. Verksamhet, tillsyn m.m. regleras således av den nya lagen och
inte av de upphävda lagarna.

Rådgivning och annat personligt stöd enligt 9 § första stycket 1 i den
nya lagen berörs inte av denna bestämmelse, eftersom dessa insatser
även enligt den nya lagen faller under landstingets ansvar.

Av bestämmelsen följer att kommunerna gentemot omsorgslagens
personkrets redan från ikraftträdandet av den nya lagen får ansvar för
insatserna personlig assistans, ledsagarservice och avlösarservice i
hemmet, dvs. insatser som i dag inte finns reglerade i omsorgslagen.
Likaså svarar kommunen för andra insatser än bostad i anslutning till
skola eller förskola för de barn som avses i andra punkten.

För andra personer än de som avses i första stycket svarar kommuner-
na från ikraftträdandet av den nya lagen för samtliga insatser utom råd-
givning och annat personligt stöd.

För de landsting och kommuner, som inte har utnyttjat möjligheten till
frivillig överföring av huvudmannaskap enligt 4 § före den 1 januari
1996, inträder huvudmannaskapsförändringama till följd av ansvars-
fördelningen i den nya lagen vid det datumet.

Eftersom enskild verksamhet i dessa fall förutsätter avtal med kost-
nadsansvarigt landsting har ifrågavarande landsting enligt andra stycket
rätt att utöva tillsyn över verksamheten.

Bestämmelsen ger de landsting och kommuner som så önskar möjlighet
att före den 1 januari 1996 till kommunerna överföra ansvaret för verk-
samhet som landstinget är huvudman för enligt 3 §. Det förutsätter att
landstingen med resp, kommun träffar avtal om överförandet.

Har en överenskommelse enligt denna paragraf träffats får, genom
hänvisningen i sista meningen till 17 § tredje stycket i den nya lagen,
landstinget lämna sådant ekonomiskt bidrag till kommunen som motive-
ras av överenskommelsen. Har överlåtelse skett till samtliga kommuner
inom landstinget får kommunerna lämna ekonomiskt bidrag till varan-
dra, om det behövs för kostnadsutjämning mellan kommunerna.

Denna bestämmelse är bara tillämplig på frivilliga överföringar, före
den 1 januari 1996, av uppgifter som avses i 3 §.

5 §

För den som vid den nya lagens ikraftträdande redan erhåller en insats
enligt någon av de upphävda lagarna gäller enligt denna paragraf att han
eller hon utan särskilt beslut skall anses ha blivit beviljad motsvarande
insats enligt den nya lagen. Om behovet av insatsen upphör, upphör
naturligtvis även rätten till insatsen. Bestämmelsen innebär t.ex. att de
som bor på elevhem enligt elevhemslagen skall ha fortsatt rätt till sådant
boende till dess behovet upphör.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

192

6 §

De nuvarande specialsjukhusen och vårdhemmen för utvecklingsstörda
skall avvecklas och ersättas med andra boendeformer. Detta var inrikt-
ningen också i införandelagen till omsorgslagen.

Liksom då har nu en planeringsskyldighet för avveckling införts.
Eftersom kommunerna är de som slutligen skall ta ansvar för insatserna
gentemot de utvecklingsstörda som idag bor på specialsjukhus och
vårdhem, har landsting och kommuner gemensamt att planera för denna
avveckling.

Avvecklingsplaner skall därvid vara upprättade och inlämnade till
Socialstyrelsen senast den 31 december 1994. Dessa bör innehålla dels
en allmän plan om hur avvecklingen skall ske, dels en förteckning över
personer som resp, kommun, med anledning av avvecklingen, har att
bereda bostad. Planeringen skall avse personer som bor på specialsjuk-
hus och vårdhem som drivs av landsting, kommun och enskilda vård-
givare. De enskilda vårdhem som avses är sådana som Socialstyrelsen
godkänt som vårdhem för utvecklingsstörda (jfr 10 § lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda).

Enligt första stycket får specialsjukhus och vårdhem användas för sitt
hittillsvarande ändamål under avvecklingstiden. Andra meningen, som
har sin motsvarighet i införandelagen till omsorgslagen, avser att ut-
trycka att vård i specialsjukhus och vårdhem under avvecklingstiden så
långt möjligt skall jämställas med särskilda insatser enligt den nya lag-
en. Möjligheten att få exempelvis kontaktperson samt fritids- och kultur-
utbud är lika viktig för dessa personer som för den nya lagens person-
krets i övrigt.

Beträffande avgifter gäller dock 4 § införandelagen till omsorgslagen
(som i sin tur hänvisar till 56 § i 1967 års omsorgslag) i stället för 19
och 20 §§ i den nya lagen. Sista meningen i stycket föreskriver, på
samma sätt som införandelagen till omsorgslagen, att vissa bestämmel-
ser i hälso- och sjukvårdslagen skall tillämpas vid specialsjukhusen. Det
gäller frågor om personal, överläkare och behörighet till tjänster.

I andra stycket förbjuds nyintagning i specialsjukhus och vårdhem i
andra fall än när det är fråga om vård oberoende av samtycke. Begrep-
pet nyintagning betyder här intagning för ett stadigvarande boende.
Förbudet mot nyintagning skall alltså inte hindra rent tillfälliga place-
ringar som görs i akutsituationer i avvaktan på mer permanenta lösning-
ar.

Ett ytterligare steg har i och med denna bestämmelse tagits i avveck-
lingen av specialsjukhus och vårdhem. Införandelagen till omsorgslagen
tillåter ny intagning för vuxna om det finns synnerliga skäl. Detta blir
nu, med det angivna undantaget, inte längre möjligt.

Av bestämmelsen framgår dock att nu gällande regler om vård obero-
ende av samtycke i införandelagen till omsorgslagen tills vidare skall

13 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

193

fortsätta gälla. Tillämpningsområdet är begränsat till den äldre lagens Prop. 1992/93:159
personkrets. Det är här fråga om ett mycket litet antal personer där Bilaga 1
svårigheter kan föreligga att anordna adekvat vård inom ramen för den
nya lagen. Denna fråga måste beredas ytterligare innan bestämmelserna
kan upphävas.

Av 6 § framgår att landstingen och kommunerna gemensamt skall
upprätta avvecklingsplaner för specialsjukhus och vårdhem senast den
31 december 1994. Avvecklingsplanema omfattar då också den vård
oberoende av samtycke som bereds där.

Första stycket klargör att det är landstinget som är huvudman för
specialsjukhus och vårdhem, i den mån huvudmannaskapet för vårdhem
inte övergått till en kommun enligt 10 §. Det inträder inte någon auto-
matisk huvudmannaskapsförändring den 1 januari 1996, som för insat-
serna enligt den nya lagen. Ledningen skall utövas av den nämnd som
utövar ledningen av landstingets eller, efter överlåtelse, kommunens
verksamhet enligt den nya lagen. Därmed framhålls vikten av samord-
ning mellan de olika boende- och omsorgsformerna.

Enligt andra stycket gäller fortfarande den gamla ordningen för tillsyn
över vårdhem och specialsjukhus.

Bestämmelsen har sin motsvarighet i införandelagen till omsorgslagen.
Den kommunala nämnd som har ansvar för insatserna enligt den nya
lagen har regelbundet och minst en gång om året, i samråd med lands-
tingets motsvarande nämnd, att överväga om boendet för dem som bor
på specialsjukhus och vårdhem kan försätta i någon boendeform enligt
den nya lagen. Eftersom landstingen är huvudmän för specialsjukhus
och vårdhem skall den kommunala nämnden vid övervägandet samråda
med landstingets motsvarande nämnd.

10 §

Ett landsting har enligt denna bestämmelse möjlighet att överlåta ansvar
för uppgifter på vårdhem till en kommun. Specialsjukhus bör, med
hänsyn till att dessa utgör sjukvårdsinrättningar, kvarstå i landstingets
regi till dess de läggs ned. Landstingen kan därför inte överlåta denna
verksamhet till kommuner.

H §

Precis som vid övergången till bestämmelserna i omsorgslagen skall ett
tillstånd till enskild verksamhet enligt äldre lagstiftning fortsätta att gälla
som ett tillstånd enligt den nya lagen.

I den mån de givna tillstånden är villkorade - tidsmässigt eller på
annat sätt - gäller även dessa villkor. Om ett tillstånd har tidsbegränsats
skall omprövningen för ett fortsatt tillstånd ske enligt bestämmelserna i

194

24 § nya lagen. Paragrafen har jämkats redaktionellt med anledning av Prop. 1992/93:159
lagrådsgranskningen.                                                   Bilaga 1

12 §

Bestämmelsen syftar till att underlätta övergången från det gamla regel-
systemet till det nya.

14.3 Förslaget till lag om assistansersättning

1 och 2 §§

Paragraferna anger att lagens föreskrifter gäller ersättning av allmänna
medel till vissa funktionshindrade för kostnader för personlig assistans,
s.k. assistansersättning, att det är Riksförsäkringsverket och de allmän-
na försäkringskassorna som handlägger dessa frågor och att beslut om
ersättning fattas av den försäkringskassa där sökanden är inskriven
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) eller skulle ha
varit inskriven om han fyllt 16 år.

3 §

Rätten till assistansersättning gäller enligt första stycket, med de undan-
tag som anges i 4 §, den som omfattas av den föreslagna lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS) om han inte har fyllt 65
år och har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under
i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan.

Med personlig assistans avses enligt andra stycket detsamma som i
LSS.

Rätt till biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga
kostnader för sådan assistans, till den del kostnaden inte täcks av assis-
tansersättning från försäkringskassan, finns reglerad som en särskild
insats enligt LSS. Kommunerna, som har ansvar för denna insats, har
således genom LSS ett grundläggande ansvar för att alla inom lagens
personkrets som behöver personlig assistans får sådan assistans.

Beträffande begreppet personlig assistans, när en person skall anses ha
behov av personlig assistans och omfattningen av den personliga assis-
tansen hänvisas i tillämpliga delar till specialmotiveringen till bestäm-
melsen om personlig assistans i 9 § första stycket 2 LSS (avsnitt 14.1).
Enligt 14 § skall kommunen höras i ärenden om assistansersättning.

Med daglig livsföring menas förutsebara, kontinuerliga eller ofta
återkommande aktiviteter eller situationer av vardagligt slag. Det är det
genomsnittliga stödbehovet per vecka som försäkringskassan skall be-
döma. Stödbehovet kan således variera från dag till dag, men sett över
veckan skall behovet överstiga 20 timmar.

Avsikten är, som framgår av 6 §, att denna grupp skall få assistanser-
sättning från första timmen och att kommunens ansvar enligt LSS för
kostnader för personlig assistans normalt inte skall behöva aktualiseras
gentemot dem som har ett vårdbehov överstigande 20 timmar i veckan.
Däremot är kommunen skyldig att mot avgifter faktiskt tillhandahålla

195

biträde av en personlig assistent om den enskilde så önskar. Kommunen Prop. 1992/93:159
kan också behöva gå in med eventuella kompletterande insatser, exem- Bilaga 1
pelvis vid tillfälliga ökningar av behovet av personlig assistans. Detta
har utvecklats närmare i specialmotiveringen till 9 § första styc-
ket 2 LSS (avsnitt 14.1).

Om den försäkrade bor på en institution eller i en gruppbostad utges
inte assistansersättning för assistansbehov under den tiden. I en grupp-
bostad, liksom på en institution, skall finnas erforderlig fast kollektiv
bemanning som i huvudsak skall täcka de boendes hela stödbehov. I den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.9) har närmare angetts vad som
avses med gruppbostad.

5 §

Av första stycket framgår att en ansökan skall ha skriftlig form. Om
sökanden är underårig eller av annan anledning inte själv kan göra
ansökan gäller de vanliga reglerna om legala ställföreträdare enligt
föräldrabalken.

Om en person som kan antas har rätt till assistansersättning, eller en
ställföreträdare för denne, hos en kommun begär biträde av personlig
assistent eller ekonomiskt stöd till sådan assistans enligt LSS skall kom-
munen enligt andra stycket anmäla det till försäkringskassan som då har
att ta upp frågan om assistansersättning även om den enskilde själv inte
skulle gör någon sådan ansökan. Kostnader för personlig assistans som
är tänkta att finansieras genom försäkringskassan bör inte kunna över-
vältras på kommunen genom att den enskilde underlåter att ansöka om
assistansersättning. Med denna lösning kan kommunen således genom
anmälan till försäkringskassan möjliggöra att assistansersättning utges
när den enskilde är berättigad till det även i fall då någon ansökan inte
gjorts. Med hänsyn till innehållet i 14 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100), liksom även 1 kap. 5 § samma lag, kan en sådan anmälan
göras utan hinder av eljest gällande sekretess. Bestämmelsen har ändrats
redaktionellt i förhållande till förslaget i lagrådsremissen.

Tredje stycket innehåller en regel om att ersättning inte kan utges
retroaktivt för längre tid än tre månader. Reglerna motsvarar i sak vad
som gäller för exempelvis vårdbidrag i 16 kap. 5 § AFL.

Bestämmelsen i denna paragraf innebär, som redan sagts under 3 §, att
assistansersättningen skall omfatta det stödbehov som den enskilde i
genomsnitt har i sin dagliga livsföring, från första timmen.

Bestämmelsen innebär att försäkringskassan i sitt beslut om assistans-
ersättning skall ange det antal timmar med personlig assistans per vecka
som den enskilde funktionshindrade har rätt att få ersättning för (be-
viljade assistanstimmar). Utbetalning sker sedan, i enlighet med 10 §,

196

för det antal timmar som assistans faktiskt lämnats och för de faktiska Prop. 1992/93:159
kostnaderna inom ramen för beviljade assistanstimmar och det av rege- Bilaga 1
ringen fastställda högsta beloppet per timme. Beslut om beviljade
assistanstimmar gäller tills ändring eventuellt sker enligt 7 §.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer förutsätts med-
dela närmare föreskrifter om beräkning av assistansersättningen.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafens första stycke innebär att ett beslut om assistansersättning
skall gälla oförändrat under två år, om inte väsentligt ändrade förhållan-
den inträffar dessförinnan. Avsikten är att den enskilde skall ha möjlig-
het att förutse sin ekonomiska situation, t.ex. om han själv vill anställa
en personlig assistent. Sedan två år förflutit, eller dessförinnan vid
väsentligt ändrade förhållanden, skall dock omprövning ske av om
förutsättningarna för assistansersättning föreligger och av det antal
assistanstimmar som ersättning skall kunna utges för (beviljade assis-
tanstimmar). Självfallet skall prövning också ske om den enskilde ger in
en ny ansökan därför att stödbehovet ökat.

Paragrafens andra stycke innehåller en regel om när ändring av assis-
tansersättning vid väsentligt ändrade förhållanden skall börja gälla.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt denna bestämmelse kan försäkringskassan i vissa fall fatta provi-
soriska beslut om assistansersättning. Motsvarande bestämmelser åter-
finns i 20 kap. 2 a § AFL. I lagrådsremissen finns en hänvisning till
20 kap. 2 a § AFL. Såsom Lagrådet påpekat underlättas dock läsningen
betydligt om frågan regleras självständigt i denna lag.

Paragrafen, som handlar om upplysningsskyldighet för den enskilde, har
utformats efter mönster från 16 kap. 8 § AFL. Om den enskilde har
legal ställföreträdare enligt föräldrabalken gäller upplysningsskyldig-
heten denne.

Jag förutsätter vidare att kommunen upplyser försäkringskasssan om
ändringar som den känner till, t.ex. att den enskilde har flyttat till en
gruppbostad.

10 §

Assistansersättning utges enligt denna paragraf månadsvis, inom ramen
för beviljade assistanstimmar ifrågavarande månad, med det belopp som
motsvarar kostnaderna för den assistans som faktiskt har lämnats dock
högst med det belopp per assistanstimme som regeringen fastställer för
varje år.

197

Med kostnader för assistansen avses lönekostnader, dvs. främst lön, Prop. 1992/93:159
semesterersättning och sociala avgifter. Även viss kostnad som kan Bilaga 1
anses skälig för att administrera insatsen av personlig assistans avses.
Anknytningen till lönekostnader innebär att storleken på den högsta
accepterade timkostnaden bör justeras med hänsyn till kostnadsutveck-
lingen. Därför skall regeringen för varje år bestämma detta belopps
storlek. Det är viktigt att utbetalningsrutinema administreras på så sätt
att den enskilde inte behöver ligga ute med pengar. Paragrafen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

11 §

Paragrafen tar i första hand sikte på de fall där den ersättningsberättiga-
de själv underlåtit att ansöka om assistansersättning och där således
kommunen ensam initierat ärendet. Den kan dock tillämpas även om det
t.ex. senare visar sig att kommunen har svårt att få in avgiften från den
enskilde.

12 §

Paragrafens innehåll motsvarar i sak reglerna om utbetalning i vissa fall
till annan än den ersättningsberättigade i 16 kap. 12 § AFL. Samma
situationer avses med denna bestämmelse. En motsvarande bestämmelse
finns i 11 § LSS.

13 §

Enligt paragrafen skall beslut om assistansersättning enligt 6 § och
omprövning och provisoriska beslut enligt 7 och 8 §§ fattas av social -
försäkringsnämnd.

14 §

Kommunens ansvar enligt LSS för personlig assistans gör att uppgifter
från kommunen nästan alltid måste inhämtas i ärenden om assistanser-
sättning. Detta kan dock vara uppenbart obehövligt t.ex. om den enskil-
de avvisat hjälp från kommunen och själv organiserar sin service på
annat sätt.

15 §

Enligt paragrafen skall beslut om assistansersättning och beslut om
utbetalning till annan än den ersättningsberättigade sändas till den
kommun inom vilken den enskilde bor.

16 §

Bestämmelsen om återbetalningsskyldighet i denna paragraf har sin
motsvarighet i 20 kap. 4 § första stycket AFL. En motsvarande bestäm-
melse finns i 12 § LSS.

198

17 §                                                               Prop. 1992/93:159

Enligt denna paragraf skall reglerna i AFL om omprövning, ändring Bilaga 1

och överklagande av beslut tillämpas i ärenden om assistansersättning. I
ärende där beslut om skyldighet att betala tillbaka assistansersättning har
fattats av en tjänsteman hos försäkringskassan och det belopp som har
betalats ut för mycket överstiger 10 % av basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
AFL, skall omprövningen beslutas av socialförsäkringsnämnd. Beslut i
ett ärende om assistansersättning skall vidare gälla omedelbart om inte
något annat anges i beslutet.

18 §

Paragrafen hänvisar till regler i AFL om Riksförsäkringsverkets tillsyn,
preskription, förbud mot utmätning, överlåtelse och uppgiftsskyldighet.
Vad gäller uppgiftsskyldigheten har Lagrådet påpekat att denna hänvis-
ning gör 9 § i det remitterade förslaget, som handlar om kommunens
uppgiftsskyldighet, överflödig. Den senare bestämmelsen har därför
utgått.

14.4 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)

20 a §

Genom den föreslagna ändringen i 20 a § betonas den uppsökande
verksamheten med inriktning på äldre människor. Det är fråga om en
precisering på detta område av 5 §. Med beaktande av den enskildes
rätt till integritet och iakttagande av sekretesslagens bestämmelser förut-
sätts samarbete kunna ske med andra samhällsorgan. En motsvarande
bestämmelse har föreslagits i en ny 21 a § vad gäller funktionshindrade.

21 a §

Paragrafens första stycke motsvarar det föreslagna tillägget i 20 a §, vad
gäller uppsökande och upplysande verksamhet på handikappområdet.

Sedan den 1 januari 1989 finns en bestämmelse i 20 a § som stadgar
att kommunerna skall planera sina insatser för äldre och att kommunen
i den planeringen skall samverka med landstinget samt med andra sam-
hällsorgan och med organisationer. Genom andra stycket i denna para-
graf kommer motsvarande regler att gälla på handikappområdet.

71 a §

69 § tredje stycket, i dess nuvarande lydelse, föreskriver att den som är
eller har varit verksam i hem för vård eller boende inte obehörigen får
röja vad han därvid erfarit om enskildas personliga förhållanden.

Lagrådet behandlade nyligen förslag till lagändringar för att främja
ökad konkurrens i kommunal verksamhet. 1 samband därmed uttalade
Lagrådet att åtskilligt talar för att det behövs effektivare regler om
sekretess och tystnadsplikt för anställda som faller utanför den i 1 kap.
6 § sekretesslagen angivna personkretsen.

199

Genom detta förslag till en ny, mer generellt gällande, sekretessbe-
stämmelse, som föreslås ersätta det nämnda stycket i 69 §, införs tyst-
nadsplikt för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt
bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag. Det
kan t.ex. vara fråga om ett privat företag, som enligt avtal med kommu-
nen ombesörjer viss hemtjänst. Tystnadsplikt kommer då att gälla för de
anställda hos företaget beträffande sådant som de genom sin verksamhet
får veta om olika hjälptagare. Att verksamheten skall bedrivas yrkes-
mässigt innebär exempelvis att familjehem och kontaktpersoner i all-
mänhet inte omfattas av bestämmelsen. I sådant fall kan dock föreligga
ett sådant uppdragsförhållande mellan kommunen och en person att
denne omfattas av 1 kap. 6 § sekretesslagen.

En motsvarande regel finns i den föreslagna lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade.

I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagens regler om handlings-
sekretess och tystnadsplikt.

14.5 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763)

3a§

Första stycket. Habilitering, rehabilitering och tillhandahållande av
hjälpmedel för funktionshindrade får redan nu anses höra samman med
hälso- och sjukvården på så sätt att sjukvårdshuvudmännen anses ha
ansvar även för dessa uppgifter (jfr prop. 1981/82:97 s. 40). För att
varje osäkerhet härom skall undanröjas har, genom denna nya paragraf,
fastslagits att landstinget skall erbjuda dem som är bosatta inom lands-
tinget habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade.
Av en annan föreslagen ny paragraf, 18 a §, framgår att kommunen har
motsvarande ansvar i den mån de har ett hälso- och sjukvårdsansvar.
Landstinget skall därutöver erbjuda tolktjänst för vardagstolkning för
bamdomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.

Med habilitering avses att, vid nedsättning eller förlust av någon
funktion efter medfödd eller tidigt förvärvad skada/sjukdom genom
planerade och från flera kompetensområden sammansatta åtgärder,
allsidigt främja utveckling av bästa möjliga funktionsförmåga samt
psykiskt och fysiskt välbefinnande hos den enskilde.

Med rehabilitering avses att, vid nedsättning eller förlust av någon
funktion efter skada/sjukdom genom planerade och från flera områden
sammansatta åtgärder, allsidigt främja att den enskilde återvinner bästa
möjliga funktionsförmåga samt psykiskt och fysiskt välbefinnande.

Såväl habilitering som rehabilitering är målinriktade processer som
förutsätter att den enskildes möjligheter till inflytande vid planering,
genomförande och uppföljning beaktas och säkras.

Funktionshindrad är den som till följd av skada/sjukdom är hindrad
eller har en begränsad möjlighet att utföra en aktivitet på det sätt eller
inom de gränser som kan anses normalt. Orsaken till funktionshindret
saknar betydelse.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

200

Ansvaret att erbjuda hjälpmedel till funktionshindrade innebär att Prop. 1992/93:159
landstingen dels skall tillhandahålla och finansiera hjälpmedel - i första Bilaga 1
hand för att underlätta den dagliga livsföringen för funktionshindrade
och deras egen vård och behandling, dels skall ha en organisation för
att informera om, utröna behov av och prova ut hjälpmedel. En sådan
organisation är ofta inte praktiskt möjlig eller lämplig att ha för varje
kommun. Kommunerna bör då kunna köpa dessa tjänster av landsting-
en. Landstingen kan därför behöva ha en organisation som även om-
fattar möjligheten att mot ersättning från kommuner (och även från
andra myndigheter och från arbetsgivare) kunna utröna behov av och
prova ut lämpliga hjälpmedel som landstinget självt inte har ansvar för
att tillhandahålla och finansiera. När det gäller ansvarsfördelningen
mellan kommuner och landsting i fråga om hjälpmedel hänvisas till vad
som anförts i den allmänna motiveringen (kap. 6.1)

Hjälpmedel för den dagliga livsföringen är sådana hjälpmedel som
fordras för att den enskilde själv eller med hjälp av någon annan skall
kunna tillgodose grundläggande personliga behov (att klä sig, äta, sköta
sin hygien m.m.), förflytta sig, kommunicera med omvärlden, fungera
i hemmet och i närmiljön, orientera sig, sköta vardagslivets rutiner i
hemmet, gå i skolan samt delta i sysselsättning och normala fritids- och
rekreationsaktiviteter.

Med normal fritid avses sådana vardagliga fritidssysselsättningar som
utförs i hemmet och i närmiljön.

Utanför begreppet hjälpmedel för den dagliga livsföringen faller ar-
betstekniska hjälpmedel, vissa hjälpmedel som kan behövas för att
genomgå en yrkesinriktad rehabilitering, särskilda pedagogiska hjälpme-
del inom barnomsorgen och skolan samt förbrukningsartiklar.

Vad som menas med hjälpmedel för vård och behandling har det
redogjorts för i den allmänna motiveringen (kap. 6).

Landstinget har också ansvar för att erbjuda dem som är bosatta inom
landstinget tolktjänst för vardagstolkning för bamdomsdöva, dövblinda,
vuxendöva och hörselskadade.

Syftet är att ge döva m.fl. grupper som är beroende av tolk i sin
vardag möjligheter att ge och ta emot information, påverka, kunna
förmedla sina synpunkter och därmed själva få inflytande över sina liv.

Tolktjänst är den verksamhet inom ett landsting eller inom en lands-
tingsfri kommun som tillhandahåller tolkar för bamdomsdöva, döv-
blinda, vuxendöva och hörselskadade.

För att kunna ge brukarna en kvalificerad tolktjänst behövs tolkar som
behärskar olika tolkmetoder beroende på tolkanvändarens speciella
behov.

Landstinget har genom bestämmelsen ansvar för att organisera, till-
handahålla och finansiera tolkar för vardagstolkning. I förhållande till
tidigare bruk av begreppet vardagstolkning avses här en utvidgning.
Utöver tolk för de situationer i vardagslivet som i dag brukar ingå i
begreppet omfattas vissa grundläggande tolktjänster i arbetslivet, för
fritidsaktiviteter och för rekreation. I begreppet vardagstolkning ingår
även tolkning för att underlätta den enskildes möjlighet att delta i före-
ningslivet.

201

Vardagstolkning berör en mängd situationer i vardagslivet som det inte
är möjligt eller önskvärt att noga precisera. Som en vägledning kan
ändå vissa områden anges, såsom tolk vid besök inom såväl privat som
offentlig sjukvård (med det förstås även distriktssköterska, arbetstera-
peut, sjukgymnast m.m.), vid besök hos tandläkare, försäkringskassa,
socialtjänstens organ samt olika myndigheter. Tolk kan vidare behövas
för att få rättshjälp eller för att göra viktigare inköp, uträtta bankären-
den, delta i information på arbetsplatsen, fackliga möten, föräldramöt-
en, körkortsutbildning, för att närvara vid vigsel, konfirmation, dop och
begravning m.fl. liknande situationer.

I begreppet vardagstolkning ligger också att bereda döva m.fl. med-
borgare motsvarande möjligheter som andra att få en meningsfull fritid
och rekreation. Här kan t.ex. ingå tolk vid rekreationsresa för en döv-
blind person och tolk vid föreningsverksamhet.

Vissa grundläggande tolktjänster i arbetslivet ingår också i begreppet
vardagstolkning. Med tanke på de varierande situationer som kan före-
ligga både efter enskildas behov och arbetslivets förändringar är det inte
lämpligt att närmare precisera de tillfällen när tolktjänst kan behövas,
utöver tillfällen som nyanställning, introduktion och utbildning inom ett
företag eller på annan arbetsplats.

Vardagstolkning skall också kunna tillhandahållas för personer som
sysselsätts inom daglig verksamhet enligt den föreslagna lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade.

Andra stycket. I första meningen undantas från landstingets ansvars-
område habilitering, rehabilitering och hjälpmedel som en kommun har
ansvar för enligt den föreslagna 18 a §.

Andra meningen har lagts till i avsikt att klargöra att sjukvårdshuvud-
männens ansvar för habilitering, rehabilitering och hjälpmedel inte på
något sätt undantar arbetgivare eller andra från det ansvar de kan ha på
dessa områden enligt annan lagstiftning. Bl.a. avses arbetsgivares och
de allmänna försäkringskassornas ökade ansvar för rehabilitering enligt
bestämmelser i lagen (1962:381) om allmän försäkring, vilka trädde i
kraft den 1 januari 1992.

Tredje stycket. Det tredje stycket fastlägger ett ansvar för landstingen
att planera habilitering, rehabilitering och tillhandahållande av hjälpme-
del. Enligt patientjournallagen (1985:562) skall en patientjournal bl.a.
innehålla väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder. Den
nu föreslagna planeringsskyldigheten tar emellertid sikte inte enbart på
planeringen av de medicinska insatser som kan vara aktuella. Syftet är
att få fram en samordning av de olika rehabiliterings-, habiliterings-
eller hjälpmedelsinsatser som den enskilde kan behöva. Därför ligger
också ansvaret på sjukvårdshuvudmannen som sådan och inte på de
enskilda yrkesutövarna inom hälso- och sjukvården.

All individuell planering skall självfallet ske i samråd med den enskil-
de. I förekommande fall, särskilt när det gäller yngre barn, måste
planeringen ske i samråd med det enskilda barnets ställföreträdare, dvs.
föräldrarna. Barnet får emellertid med stigande ålder en allt större
möjlighet att själv ta ställning till vilka insatser som det skall ta emot.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

202

När den unge nått en sådan mognad, att han själv kan ta ställning till Prop. 1992/93:159
om en viss erbjuden insats skall tas emot, skall planeringen självfallet Bilaga 1
ske i samråd med honom, i förekommande fall tillsammans med hans
vårdnadshavare.

18 a §

Första stycket innebär att kommunerna har ansvar för habilitering,
rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade i den utsträckning
de har ett hälso- och sjukvårdsansvar enligt 18 §.

Av andra stycket följer att landstinget till en kommun inom landstinget
kan överlåta ansvar för hjälpmedel inom visst område även om hälso-
och sjukvårdsansvaret inte överlåts i den delen.

Enligt tredje stycket gäller bestämmelsen i 3 a § tredje stycket om
individuella planer även i fråga om habilitering, rehabilitering och
hjälpmedel som kommunen har ansvar för.

14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring

2 kap.

6 §

Den föreslagna ändringen i sjätte punkten är en ren följdändring till att
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) föreslås
ersätta den nuvarande omsorgslagen. En redaktionell jämkning har
gjorts i förhållande till lagrådsremissens förslag.

4 kap.

I paragrafen har lagts till den föreslagna nya 10 a §. Med förälder bör
avses detsamma i den paragrafen som i 10 och 11 §§.

4 §

En förälder kan, enligt det föreslagna tillägget i tredje stycket, uppbära
föräldrapenning vid föräldrautbildning utan att samtidigt vårda barnet.
Enligt uttalanden i förarbetena till paragrafens nuvarande lydelse (prop.
1978/79:168 s. 59) gäller detta redan i dag. Den nuvarande lagtexten är
dock inte klar i det avseendet. Med anledning därav har detta tillägg
gjorts. Stycket har också jämkats redaktionellt i enlighet med Lagrådets
förslag.

10 §

För föräldrar till barn som omfattas av LSS tas den nedre gränsen för
rätt till kontaktdagar bort. Föräldrarna skall kunna ta ut kontaktdagar
redan från barnets första levnadsår. Samtidigt höjs den övre gränsen
från 12 till 16 år. Detta sker genom ett tillägg i paragrafens tredje
stycke.

203

Vid bedömningen av om ett barn tillhör personkretsen i lagen om stöd Prop. 1992/93:159
och service till vissa funktionshindrade, bör försäkringskassan i regel Bilaga 1
kunna grunda sitt beslut på den bedömning som kommunen eller lands-
tinget gjort i frågan. I regel torde föräldrarna ha sökt någon insats enligt
LSS innan det blivit aktuellt att söka ersättning från kassan enligt denna
lag. Om så inte skulle vara fallet bör försäkringskassan kunna göra sin
bedömning efter samråd med kommunen eller landstinget.

Vad beträffar motiven för den vidgade rätten till kontaktdagar hänvisas
till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2).

10 a §

Denna nya bestämmelse, som har utformats enlighet med Lagrådets
förslag, innebär att en förälder i vissa fall skall kunna besöka läkare,
medverka i behandlingen av barnet eller lära sig vårda barnet, och då
ha rätt till tillfällig föräldrapenning även om föräldern inte samtidigt
vårdar barnet. Det är här fråga om föräldrar till sjuka eller funktions-
hindrade barn som inte har fyllt 12 år. Genom ett tillägg i 11 § gäller
detta även föräldrar till de barn under 16 år som anges i den paragra-
fen.

Första punkten. Om föräldern besöker en institution - t.ex. en habili-
teringsklinik, specialskola m.m. - för att medverka i en behandling som
barnets sjukdom eller funktionshinder kräver eller för att lära sig vårda
barnet skall således tillfällig föräldrapenning kunna utges, även om
barnet inte deltar vid besöket.

Andra punkten. Detsamma gäller om föräldern i samma syfte som i
punkt 1 deltar i kurser som anordnas av sjukvårdshuvudman. De kurser
där det kan vara aktuellt att utge tillfällig föräldrapenning utan att barnet
behöver delta är sådana kurser som huvudsakligen är inriktade på
utbildning och information om barnets sjukdom eller funktionshinder
samt att ge föräldrarna psykosocialt stöd i deras svåra föräldraroll.

Det är inte möjligt att räkna upp de skolor eller kurser som en för-
älder kan besöka/delta i med rätt till tillfällig föräldrapenning. Det
måste göras en individuell prövning i varje enskilt ärende om förutsätt-
ningar för rätt till ersättning finns.

Tredje punkten. Rätt till tillfällig föräldrapenning kan också föreligga
vid läkarbesök, som är föranlett av att barnet lider av en allvarlig sjuk-
dom, även om barnet självt inte är närvarande. Motivet till detta är att
föräldrarna kan ha behov av att ensamma tala med läkaren. Barnet kan
också uppleva att man talar negativt om det, trots att det rör sig om en
redogörelse för faktiska förhållanden.

Fjärde och femte punkterna. Samma sak gäller om föräldern som en
del i behandlingen av barnet, deltar i ett läkarbesök eller i någon av
läkare ordinerad behandling.

De situationer som beskrivs i tredje, fjärde och femte punkterna är
samma som enligt 16 § ger möjlighet för båda föräldrarna att få till-
fällig föräldrapenning för samma barn och samma tid. Föräldrarna kan
således tillsammans delta i ett sådant läkarbesök eller i en sådan behand-
ling utan att barnet är med.

204

11 §

I första stycket har endast ordet "handikapp" bytts ut mot "funktions-
hinder".

Andra stycket innebär en höjning av åldersgränsen till 21 år för rätt till
tillfällig föräldrapenning för vård av barn som omfattas av personkret-
sen i den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshind-
rade. Försäkringskassan skall fatta ett självständigt beslut, men bör
därvid vara hjälpt av den bedömning som kommunen i regel tidigare
gjort i frågan (se special motiveringen till 10 §).

Tillfällig föräldrapenning kan dock även därefter utges för vissa barn.
Det är fråga om barn som går i särskolans gymnasieutbildning eller är
svårt rörelsehindrade och går i någon av de särskilt inrättade gymnasie-
skolor som finns för dessa elever. Så länge barnet går kvar i skolan kan
tillfällig föräldrapenning utges t.o.m. utgången av vårterminen det år
barnet fyller 23 år.

Tillfällig föräldrapenning enligt andra stycket kan, enligt ett tillägg i
tredje stycket, endast utges av skäl som anges i 10 § första stycket 1,
dvs. om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete i samband med
sjukdom hos barnet. Med sjukdom hos barnet avses i detta sammanhang
ett tillkommande sjukdomstillstånd, dvs. att en ny sjukdom tillstöter
eller att grundtillståndet försämras. Med denna avgränsning följer att
vårdbehov som beaktas vid exempelvis bedömningen av rätt till handi-
kappersättning eller assistansersättning inte ersätts genom den tillfälliga
föräldrapenningen.

Om barnet inte i vanliga fall bor hos föräldrarna eller någon av dem,
kan föräldern inte anses behöva avstå från förvärvsarbete på grund av
barnets sjukdom.

I övrigt, t.ex. beträffande antal dagar, gäller samma regler som vid
tillfällig föräldrapenning för vård av barn mellan 12 och 16 år.

Genom ett tillägg i tredje stycket har också föräldrar till de barn under
16 år som anges i första stycket möjlighet att få tillfällig föräldrapen-
ning enligt 10 a §, dvs. vid utbildning m.m., även om föräldern inte
samtidigt vårdar barnet. Stycket har ändrats redaktionellt i förhållande
till vad som föreslogs i lagsrådsremissen.

Av fjärde stycket framgår att försäkringskassan i förväg kan pröva om
förutsättningarna enligt första eller andra stycket föreligger.

12 §

I första stycket har den föreslagna 10 a § lagts till i texten. Samtidigt
har stycket ändrats redaktionellt. Det totala antalet dagar med tillfällig
föräldrapenning är oförändrat.

I 10 § har föreslagits en utvidgning, genom förändring av åldersgrän-
serna, av rätten till kontaktdagar för föräldrar till barn som omfattas av
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Kontaktdagar
skall kunna tas ut från barnets födelse till dess att det fyller 16 år.

I denna paragraf har genom ett tillägg i andra stycket antalet kontakt-
dagar i de nyss nämnda fallen bestämts till tio per barn och år.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

205

13 §

Den föreslagna nya 10 a § föranleder vissa kompletteringar i denna
paragraf. Försäkringskassan bör även kunna kräva in utlåtande som
styrker ett funktionshinder som avses i 10 a §, liksom intyg av den som
ordinerat en behandling som avses i samma paragraf. Samtidigt har en
redaktionellt ändring gjorts i tredje stycket.

10 kap

I paragrafen, som bl.a. handlar om kommunens rätt att i vissa fall
uppbära del av en persons folkpension, undantas personer som bor i
gruppbostad eller elevhem som avses i lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Denna undantagsbestämmelse
bör med anledning av den föreslagna nya lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade ändras till att gälla de boendeformer som regle-
ras i det lagförslaget. Samtidigt har ordet landstingskommun i första
stycket byts ut mot landsting.

14.7 Förslaget till ändring i sekretesslagen (1980:100)

7 Kap.

1 §

I första stycket, i dess nuvarande lydelse, talas om att sekretess gäller
bl.a. i verksamhet som avser särskilda omsorger om psykiskt utveck-
lingsstörda m.fl. Personkretsen och terminologin anknyter till den nu-
varande lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utveck-
lingsstörda (omsorgslagen). Med anledning av att omsorgslagen föreslås
bli upphävd och ersatt med lagen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade, som omfattar en vidare personkrets och har en något
annorlunda terminologi, bör en anpassning i dessa delar också ske i
sekretessbestämmelserna. Bestämmelsen med anknytning till omsorgs-
lagen i första stycket föreslås bli ersatt av en bestämmelse i 4 § som,
vad gäller sekretess, jämställer verksamhet enligt den föreslagna lag-
stiftningen om stöd och service till vissa funktionshindrade med social-
tjänst.

Paragrafen handlar om sekretess inom socialtjänsten och därmed jäm-
förbar verksamhet. Verksamhet enligt lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade står socialtjänsten nära. En bestämmelse före-
slås därför bli införd i denna paragraf som, vad gäller sekretess, jäm-
ställer verksamhet enligt den föreslagna lagstiftningen om stöd och
service till vissa funktionshindrade med socialtjänst. Till denna lagstift-
ning hör också verksamhet på vårdhem och specialsjukhus, inkl, vård
oberoende av samtycke, i enlighet med den föreslagna införandelagen
till LSS. Ansvaret för ifrågavarande verksamheter är uppdelat mellan
landsting och kommuner. Sekretess enligt denna bestämmelse gäller
således i såväl landstingskommunal som kommunal verksamhet.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

206

Övergångsbestämmelsen till lagen (1986:345) om ändring i
sekretesslagen (1980:100)

Dessa övergångsbestämmelser tillkom 1986 med anledning av att be-
stämmelser om tvångsvård inte hade införts i omsorgslagen, utan i dess
införandelag. Den regel som tidigare fanns i 7 kap. 2 § 2 sekretesslagen
om att sekretess enligt 1 § inte gäller beslut i ärende enligt lagstift-
ningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, om beslutet angår
frihetsberövande åtgärd, togs då bort. Enligt övergångsbestämmelsen
skall dock äldre bestämmelser gälla alltjämt ifråga om uppgifter som
hänför sig till sådana ärenden, dvs. gamla ärenden enligt 1967 års
omsorgslag eller ärenden enligt införandelagen till 1985 års omsorgslag.
Övergångsbestämmelsen behöver nu kompletteras på så sätt att äldre
sekretessbestämmelser även gäller för uppgifter som hänför sig till
ärenden enligt den föreslagna lagen om införande av lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade, dvs. som rör de i denna lag över-
gångsvisa reglerna om vård utan samtycke. Lagrådet har föreslagit att
förslaget om ändring i dessa övergångsbestämmelser skall brytas ut till
en särskild lag om ändring i lagen (1986:345) om ändring i sekretess-
lagen. Jag finner dock inte anledning att frångå förslaget i lagråds-
remissen i denna del.

14.8 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

I 19 § anges vilka ersättningar m.m. som inte skall räknas till skatte-
pliktig inkomst. Assisstansersättning som erhålles med stöd av den
föreslagna lagen om assistansersättning, liksom ekonomiskt stöd till
kostnader för sådan assistans som erhålles med stöd av den föreslagna
lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade är sådana kost-
nadsersättningar som inte bör vara skattepliktig inkomst. Ett tillägg
föreslås därför i 19 § så att den omfattar även dessa ersättningar.
Undantaget från skatteplikt omfattar givetvis inte den ersättning som
assistenten i sin tur får för utfört arbete.

14.9 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

I 20 kap. 7 § finns bestämmelser om när åklagare får besluta underlåta
åtal för brott. Under förutsättning att något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts har åklagare i dag möjlighet att underlåta
åtal för brott bl.a. om särskilda omsorger enligt omsorgslagen kommer
till stånd. Detsamma bör gälla om insatser enligt den nya lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd. Den nya
lagen har därför ersatt den föreslagna upphävda omsorgslagen i denna
bestämmelse.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

207

14.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:143) om ProP- 1992/93:159

bidragsförskott                                                   Bilaga 1

I 8 § fjärde stycket sägs bl.a. att om ett barn under hel månad bor i
elevhem eller gruppbostad som avses i omsorgslagen så utgår inte bi-
dragsförskott för den månaden. Eftersom omsorgslagen föreslås upp-
hävd och ersatt med en ny lag om stöd och service till vissa funktions-
hindrade ersätts boendebegreppen och angiven lag i detta stycke med
"bostad med särskild service för barn och ungdomar, som avses i lagen
om stöd och service till vissa funktionshindrade".

Eftersom omsorger på vårdhem och specialsjukhus föreslås bli fortsatt
tillåtet enligt regler i införandelagen till den nya lagen, har vidare före-
slagits att hänvisningen till den nuvarande införandelagen till omsorgs-
lagen i övergångsbestämmelserna till denna lag ersätts med hänvisning
till lagen om införande av den nya lagen.

14.11 Förslaget till lag om ändring i stadgan (1970:88) om
enskilda vårdhem m.m.

Den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som
föreslås ersätta omsorgslagen, föranleder en ändring i 2 §, som före-
skriver undantag från stadgans tillämplighet.

14.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1529) om
ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Länsrätt är enligt den nuvarande lydelsen av 14 § behörig att pröva
beslut om särskilda omsorger enligt omsorgslagen. Enligt förslaget till
lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, som föreslås ersätta
omsorgslagen, skall också beslut om insatser m.m. enligt den lagen
överklagas hos länsrätten. En ändring i bestämmelsen behöver göras
med anledning därav. Beträffande de mål som rör tvångsvård bör vidare
hänvisas till den nya införandelagen. Den lagliga grunden för tvångs-
vård är enligt förslaget införandelagen till den nya lagen. Den senaste
lydelsen av 14 § framgår av en av riksdagen beslutad ändring som inte
ännu i sin helhet trätt i kraft. Den här föreslagna ändringen skall därför
göras i nämnda ändringsförfattning.

14.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:410) om
rätt till ledighet för vård av barn, m.m.

Tilläggen är föranledda av de ökade möjligheter att få tillfällig föräldra-
penning som föreslagits i lagen (1962:381) om allmän försäkring
(AFL). Samma regler för rätt till ledighet bör gälla i de nya situationer-
na enligt den föreslagna 10 a § AFL som i situationer enligt 10 och

II §§ samma lag.

208

14.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1419) om
försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och
sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område

Den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade föran-
leder en ändring av beskrivningen i denna lag av vilka verksamheter
som kan bli föremål för ifrågavarande försöksverksamhet.

14.15 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529)

I 12 kap. 3 §, som handlar om hemsändande av utlänningar i vissa fall,
syftas på reglerna om tvångsvård av utvecklingsstörda i 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. De
lagar som gör att denna bestämmelse är tillämplig behöver inte anges.
Hänvisningen till omsorgslagens införandelag föreslås därför utgå i
stället för att kompletteras med anledning av förslaget till införandelag
till lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

14.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård

Med anledning av förslaget till lag om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade, som föreslås ersätta omsorgslagen, har ordet "psykiskt"
före "utvecklingsstörning" föreslagits utgå. Någon laghänvisning för att
förklara vad som menas med "utvecklingsstörning" behövs inte varför
också denna föreslås utgå.

15 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om stöd och service för vissa funktionshindrade,

2. lag om införande av lagen om stöd och service för vissa
funktionshindrade,

3. lag om assistansersättning,

4. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

5. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),

6. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

7. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

9. lag om ändring i rättegångsbalken,

10. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

11. lag om ändring i stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem
m.m.,

12. lag om ändring i lagen (1992:1529) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

14 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1

209

13. lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för Prop. 1992/93:159

vård av barn, m.m.,                                              Bilaga 1

14. lag om ändring i lagen (1988:1419) om försöksverksamhet
inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverk-
samhetens område,

15. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

16. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångs-
vård,

dels föreslår riksdagen att

17. under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till för-
äldraförsäkringen för budgetåret 1993/94 anvisa 9 500 000 kr
utöver vad som föreslagits i prop. 1992/93:100 bil. 6,

18. till Kostnader för statlig assistansersättning för budgetåret
1993/94 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på
1 200 000 000 kr,

19. till Vissa statsbidrag inom handikappområdet för budget-
året 1993/94 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
på 332 500 000 kr,

20. under femte huvudtitelns ramanslag Riksförsäkringsverket
anvisa 10 000 000 kr utöver vad som föreslagits i prop.
1992/93:100 bil. 6,

21. under femte huvudtitelns ramanslag Socialstyrelsen anvisa

5 500 000 kr utöver vad som föreslagits i prop. 1992/93:100
bil. 6,

dels låter riksdagen ta del av

22. vad jag anfört i fråga om habilitering och rehabilitering
(avsnitt 5),

23. hjälpmedelsförsörjning (avsnitt 6),

24. små och mindre kända handikappgrupper (avsnitt 7),

25. tolktjänst (avsnitt 10)

26. kostnadsfrågor och uppföljning (avsnitt 11).

210

Sammanfattning av Handikapputredningens
huvudbetänkande (SOU 1991:46) Handikapp
- Välfärd - Rättvisa

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

Uppdraget

1989 års handikapputredning har uppdraget att utreda vissa frågor om
samhällets stöd till människor med funktionshinder. Huvuduppgiften är
att kartlägga och analysera insatser som görs inom socialtjänsten samt
habiliteringen och rehabiliteringen. Utgångspunkten för utrednings-
arbetet är situationen för barn, ungdomar och vuxna med omfattande
funktionshinder samt de små och mindre kända handikappgrupperna.
Om det föreligger brister i socialtjänstens och habiliteringens/rehabilite-
ringens insatser bör utredningen lämna förslag som kan leda till förbätt-
ringar och tillförsäkra personer med omfattande funktionshinder ett väl
fungerande stöd. Skillnader i standard och avgiftssättning mellan enskil-
da och grupper liksom mellan olika delar av landet skall uppmärksam-
mas. Uppdraget omfattar vidare bl.a. tillgång till sysselsättning resp,
fritids- och rekreationsmöjligheter Den generella tillgängligheten till
miljöer och verksamheter samt behovet av en lag mot diskriminering är
ytterligare frågor som skall utredas.

Regeringens uppdrag till oss i dessa frågor har lämnats i direktiv (dir
1988:53) jämte tilläggsdirektiv (dir 1988:65 resp 1990:24). Därjämte
har till Handikapputredningen överlämnats vissa skrivelser och riksdags-
uttalanden.

Utredningen har tidigare avlämnat tre delbetänkanden och presenterat
ett antal rapporter De redovisas mera ingående i andra avsnitt av detta
betänkande.

Utredningen avser att fullfölja sitt uppdrag genom dels ett särskilt
betänkande om tolkservice m.m. till döva/dövblinda, hörselskadade och
talskadade, dels ett slutbetänkande under senare delen av 1991.

Grundläggande synsätt i vårt betänkande

Det är oomstritt att framväxten av det miljörelaterade handikapp-
begreppet haft och har stor betydelse för svensk handikappolitik. Handi-
kapporganisationernas intressepolitiska arbete har lett till en förankring
av begreppet som kommer till uttryck i många sammanhang. Att be-
skriva handikapp som ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och
personens omgivning (som i prop. 1979/80:1 till socialtjänstlagen) är
viktigt av två skäl. Det betonar att handikappet inte är den enskildes
egenskap och det ger möjligheter till förändring.

Vi har emellertid kunnat konstatera (i vår lägesrapport, SOU 1990:19)
att begreppets möjligheter inte tagits tillvara för många människor med
omfattande funktionsnedsättningar. Det är tvärtom så att vi kunnat se

211

hur vissa samhällsförändringar vidmakthåller och t.o.m. skapar nya och Prop. 1992/93:159
betydande hinder, dvs. ökar handikapp.                                 Bilaga 1.1

Vi har också kunnat se hur enskilda och grupper med stora funktions-
nedsättningar har levnadsvillkor som tydliggör kvarstående klyftor i
välfärdens utveckling. Väl kända mål om full delaktighet och jämlikhet
har inte uppnåtts.

Stora förväntningar knöts till det nationella handlingsprogrammet i
handikappfrågor (1982) med dess breda förankring hos då samtliga
riksdagspartier, de båda kommunförbunden och handikapprörelsen.
Genom den uppföljning som på regeringens uppdrag utförts av Statens
handikappråd och genom våra egna kartläggningar har det klargjorts att
det visserligen tillkommit reformer som i flera avseenden främjat situa-
tionen för människor med funktionsnedsättningar. Samtidigt har det
emellertid uppstått betydande olikheter i villkor, också mellan grupper
med skilda funktionsnedsättningar, mellan olika delar av landet och
inom olika samhällssektorer, t.ex. inom arbetslivet resp, inom fritids-,
rekreations- och kulturområdena. Förenklat kan det uttryckas så att de
som till följd av omfattande funktionsnedsättningar har mycket stora
svårigheter i sin dagliga livsföring lever med de största bristerna i till-
gången till bostäder, sysselsättning och arbete, fritid och rekreation,
hälso- och sjukvård, allmänna kommunikationer, information etc.
Därmed ställs de också utanför möjligheter att utöva inflytande. Brister-
na förblir många gånger osynliga, en undantagsställning etableras. I
denna cirkelgång befästs de attityder hos omgivningen som kan ta sig
uttryck i att enskildas självbestämmande i den privata situationen non-
chaleras och fråntas dem som är helt eller mycket beroende av stöd och
hjälp i sitt dagliga liv.

Detta är alarmerande och uppfordrande både med hänsyn till enskildas
villkor och samhällets utveckling. Det har lett oss till en fördjupad
analys av olika synsätt på situationen för människor med funktionsned-
sättningar och samhällets strukturförändringar. Sammantaget har detta
givit en grund för våra förslag och för de kvalitetskrav, bärande prin-
ciper, som vi uppställt.

För att häva den undantagssituation som vi påtalar och tillförsäkra
enskilda med omfattande funktionsnedsättningar trygga och goda lev-
nadsvillkor har vi en utgångspunkt i det synsätt som den samlade handi-
kapprörelsen formulerat i ett dokument till Handikapputredningen
(1991).

Vi delar handikapprörelsens uppfattning som innebär att funktionsned-
sättningar skall betraktas som en av flera naturliga och oundvikliga
variationer hos en befolkning. Människor med funktionsnedsättningar
och deras behov är inte ständigt nya "problem" som skall lösas i sär-
skild ordning. Mångfalden och människors funktionsnedsättningar -
finns alltid att räkna med. Denna vetskap skall vara utgångspunkt för
den generella välfärdspolitiken och samhällets utveckling. Alla männi-
skor skall ges lika rättigheter samt möjligheter att leva ett gott liv.

Vi menar att detta perspektiv ger en tydlig färdriktning för nödvändiga
och kraftfulla reformer. I det läge som råder menar vi att det finns

212

behov av både generella och individuellt inriktade åtgärder. I de förslag
som vi framlägger i detta betänkande och i det utredningsarbete som
fullföljs i ett slutbetänkande under senare delen av år 1991 ingår insat-
ser för

förändringar av personliga förutsättningar genom habilitering,
rehabilitering, hälso- och sjukvård, m.m.

förändringar av samhällets utformning genom åtgärder som i vid
mening skapar tillgänglighet

stöd och service med särskild inriktning för att tillgodose behov
hos enskilda med funktionsnedsättningar

Vi menar att grundläggande värderingar och samhällsekonomiska
överväganden kräver att förändringar av samhällets generella tillgänglig-
het blir en starkt hävdad strategi. Samtidigt vill vi betona att behov av
individuellt inriktade insatser måste tillgodoses. De särskilda och indivi-
duellt inriktade insatserna ersätter dock inte de stora och generella
förändringar som behövs för att göra skolor, bostadsmiljöer, arbetsplat-
ser, föreningsliv, media, kulturliv, kollektivtrafik etc. tillgängliga.

Enskilda inom vår personkrets konfronteras varje dag med ojämlikhet
och brister i såväl den generella tillgängligheten som i det särskilda stöd
som ställs till förfogande. Den otrygghet som uppstår för den enskilde
(och hans/hennes anhöriga) ger en psykisk och fysisk förslitning vars
kostnader i alla avseenden är svåra att beräkna. Vi har därför ansett det
nödvändigt att tillförsäkra enskilda goda levnadsvillkor och behövligt
stöd genom särskild lagstiftning. Det kan tyckas vara motsägelsefullt i
förhållande till vårt synsätt att människor med funktionsnedsättningar
inte skall ses som "problem" att lösa i särskild ordning. Det är enligt
vår uppfattning dock följdriktigt mot bakgrund av erfarenheter från våra
kartläggningar av den nuvarande situationen för vår personkrets.

Behoven förstärks av inslag i den aktuella samhällsutvecklingen. Vi
avser bl.a. den uttalade betoningen av individens självständighet, den
ökade användningen av målstyrning, decentraliseringen, det ökade
internationella beroendet och vissa förändringar av offentliga sektorn,
vilka ger en ökad konkurrens mellan olika insatsområden i ett läge där
gemensamma ekonomiska resurser är knappa.

Vi anser att lagstiftningen behövs som ett led i processen att hävda
den enskildes ställning i samhället och ge honom/henne (och anhöriga)
verktyg för att kunna påverka sin situation. Men också för att han/hon
skall kunna delta i samhällets utveckling och forma det samhälle där
barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionsnedsättningar
självklart ingår och respekteras i mångfalden.

På längre sikt - på 2000-talet - anser vi det dock vara ett givet mål att
behoven hos vår personkrets skall kunna tillgodoses genom reglering i
lagar som är bärkraftiga nog för alla medborgare.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

213

Strukturförändringar (Kap 3)

I kapitlet analyseras konsekvenserna av ökad internationell integration
och den nya förvaltningspolitiken med dess inriktning på decentralise-
ring och målstyrning. Utgångspunkten är möjligheter för enskilda med
omfattande funktionshinder att hävda sin medborgarrätt och ha inflytan-
de över bl.a. stöd och service. Vi diskuterar regelstyrning resp, mål-
styrning av olika verksamheter.

Kritiken av regelstyrning har ofta förbisett skillnader mellan externa
och interna regler.

Externa regler avser medborgaren i relation till myndigheter/staten. Ju
mer precisa dessa regler är, desto starkare står medborgaren, hans/hen-
nes medborgarrätt ökar.

Interna regler avser angelägenheter inom en förvaltningsorganisation
(budgetregler, personalfrågor etc.). För den enskilde medborgaren är
det, förutsatt att organisationen är effektiv, likgiltigt hur den interna
styrningen sker.

Regelstyrning förutsätter rättslig kontroll genom t.ex. möjligheter att
överklaga beslut till domstol. Det kan i vissa aspekter leda till ett pro-
blematiskt förhållande mellan politik och rättskipning. Samtidigt är dock
en domstolsinstans oberoende och kan värna om enskildas rättstrygghet
vid konflikt mellan medborgare och den myndighet som de är beroende
av.

En aktuell utveckling är att övergå till målstyrning för att åstadkomma
flexibilitet. För den enskilde är målbeskrivningar främst användbara
som en viss norm mot vilken en verksamhet kan bedömas offentligt.
Som internt stymingsmedel för t.ex. en förvaltning kan målstyrningen
fungera. Däremot är det oklart om den kan fungera i medborgarens
relation till förvaltningen, dvs. i den externa styrningen. Dessutom har
det visat sig svårt att genomföra den utvärderingsverksamhet som ligger
i målstyrningens idé. Vaga mål är ett av flera hinder.

Värden kan finnas i en kombination av regelstyrning och målstyrning
med innebörden att myndigheters/förvaltningars interna förhållanden ges
ökad målstyrning och relationen mellan medborgaren och förvaltningen
en mer preciserad regelstyrning.

Ytterligare en aktuell utvecklingslinje är privatisering, främst i be-
märkelsen privatisering av produktion av offentlig service. Det kon-
kurrensförhållande som därigenom kan skapas har för- och nackdelar
för människor med funktionsnedsättningar. En möjlig nackdel är t.ex.
risken för segregering, dvs. att det offentliga får ta hand om komplice-
rade delar av en verksamhet samtidigt som kvalificerad personal över-
går till andra producenter. En fördel för enskilda med funktionsnedsätt-
ningar kan vara att valfriheten och anpassningen till individuella service-
behov blir bättre.

Andra drag i aktuella strukturförändringar rör decentralisering. För
människor med funktionshinder innebär decentralisering i form av
kommunalisering en större närhet till beslutsfattare. Samtidigt blir det
större skillnader mellan kommuner över landet vilket ger olika villkor

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

214

för enskilda med behov av stöd och service. Enskilda kan bli helt ut- Prop. 1992/93:159
lämnade till lokala politiska majoriteters godtycke och har genom sin Bilaga 1.1
situation svårt att agera i den lokala politiska processen - något som
ytterligare kan accentueras vid decentralisering genom kommun- eller
stadsdelsnämnder.

Vi tar också upp vissa frågor om brukarinflytande som hittills är
tämligen outredda bl.a. avseende fördelningspolitiska konsekvenser. I
vårt utredningsarbete har vi i första hand beskrivit självbestämmande
och inflytande och prioriterat insatser för att stärka den enskildes möj-
ligheter genom bl.a. personlig assistans.

Mot bakgrund av denna analys av några strukturförändringar finner vi

att reformarbetet måste ha två inriktningar som kompletterar varandra

Den enskildes ställning i samhället, hans/hennes rättstrygghet och

politiska makt måste stärkas

En generell samhällsplanering måste inriktas på att medborgare med
funktionsnedsättningar inte skall uteslutas från grundläggande möj-
ligheter att utöva sin medborgarrätt.

Dessa inriktningar ger i utredningsarbetet en betoning på frågor om

o behovet och utformningen av en rättighetslag

o behovet av utvidgat stöd för enskilda via rättshjälpssystemet

o vitesföreläggande om inte lagen följs av en huvudman

o valfrihet genom olika producenter av verksamhet men med offentlig
finansiering och reglering

o insatser för att stärka självbestämmande och inflytande bl.a. genom
personlig assistans

o förhållandet mellan enskildas rättigheter och samhällets skyldig-
heter, dvs. möjligheter att dels stärka enskildas ställning genom
precisa centralt utformade regler (externa regler), dels lämna
huvudmännen frihet vid utformningen av den lokala verksamhet
som skall tillgodose enskildas behov (interna regler).

Välfärd i ett samhälle för alla - ett etiskt perspektiv (Kap 4)

I detta kapitel beskrivs de grundläggande värderingar som konkretiseras

i våra kvalitetskrav och bärande principer. De skall leda till att målen
om full delaktighet och jämlikhet nås.

Vi redovisar vårt medvetna val av den humanistiska människosynen

som grund för våra förslag och avvisar därmed tanken på människan
som objekt och föremål för åtgärder.

Alla människors värde är lika, alla har samma mänskliga rättigheter

och samma rätt att få dem respekterade. Oavsett förlust av eller tillgång

till den ena eller andra individuella förmågan.

Självbestämmande (autonomi) är att försvara rätten till integritet.

Vissa enskilda är beroende av att rätten kan försvaras av ställföreträda-

re, det gäller bl.a. svårt utvecklingsstörda personer. Vi pekar på att
sådana situationer kräver stor vaksamhet för att inte missbrukas. Ju mer
nedsatt självbestämmandet är hos en person desto mer utsatt är

215

hans/hennes integritet. Därmed är hans/hennes beroende av andras
solidaritet också större.

Vi har konstaterat klyftor i välfärden mellan människor med och utan
funktionsnedsättningar och sett att dessa klyftor ger betydande svårig-
heter i den dagliga livsföringen för enskilda inom vår personkrets. Vi
har vidare ställt frågan vilka värderingar som leder till att välfärdsut-
vecklingen i mindre grad når dem som har svåra funktionshinder.

"Lagom-för-funktionshindrade"-tänkandet (W Ekensteen 1989) är en
barlast som uttrycker negativa värderingar om en undantagsställning i
samhället. Den leder till att t.ex. tillgänglighet i generell bemärkelse är
ett eftersatt område i samhällsplaneringen.

Vi konstaterar att ett samhälle för alla inte kan avgränsa vissa om-
råden som tillgängliga eller "tillåtna" för människor med funktions-
hinder. Samhällsgemenskapen måste i sin helhet räkna med barn, ung-
domar och vuxna med funktionshinder. Ett krav på solidaritet som
måste omsättas i handling.

Insatser skall enligt vår mening utformas med dessa kvalitetskrav som
skall hävda:

o Självbestämmande och inflytande

o Tillgänglighet

o Delaktighet

o Kontinuitet och helhetssyn

Dessa begrepp är våra bärande principer.

Våra förslag handlar inte om förmåner eller välgörenhet. De beskriver
i stället nödvändiga och självklara verktyg för att göra målen om full
delaktighet och jämlikhet möjliga att förverkliga.

Personkretsen (Kap 5)

Handikapputredningen har ett uppdrag som avser barn, ungdomar och
vuxna med funktionshinder

Inom uppdraget finns olika problemområden som berör ett mindre
resp, ett större antal personer. Det har också lett till att våra förslag
riktas till en målgrupp som varierar i storlek efter inriktningen på resp,
förslag och dess hemortsrätt inom ett visst område.

Efter en kort genomgång av handikappbegreppet och ett synsätt som vi
delar med handikapprörelsen redovisar vi överväganden om personkret-
sen.

Vi utgår ifrån det synsätt som handikapprörelsen formulerat med
innebörden att välfärd och samhällsutveckling måste grundas på kunskap
om den mångfald variationer som naturligt och oundvikligt finns inom
en befolkning.

Detta synsätt leder till att kraftfulla satsningar måste ske för att öka
samhällets generella tillgänglighet, något som avser en mycket vid
personkrets. Det finns emellertid också behov av individuellt inriktade
särskilda insatser Också dessa måste kunna tillgodoses med kvalifice-
rade åtgärder efter enskildas behov.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

216

Vi beskriver personkretsen för
individinriktade åtgärder enligt LSS
andra individinriktade åtgärder

I enlighet med vårt uppdrag behandlar vi också begreppen "små och
mindre kända handikappgrupper", samt "invandrarbakgrund". För
insatser med anknytning till dessa begrepp redogör vi i särskilda kapitel
i detta betänkande resp, i vårt slutbetänkande.

Vi gör vidare vissa avgränsningar som bl.a. relaterar till uppdrag och
ansvar hos andra utredningar resp, inom vissa samhällssektorer, exem-
pelvis äldreomsorgens uppgifter. Kortfattat menar vi att generella frågor
om äldres villkor ligger utanför vårt uppdrag liksom frågor som avser
enskilda och grupper med missbruksproblematik. Avgränsning sker
även i vissa avseenden i förhållande till den s.k. psykiatriutredningens
uppdrag och målgrupp.

Personkretsen för individinriktade åtgärder enligt vårt förslag till ny
lag, lagen (1992:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS), är människor som till följd av

1. stora funktionshinder har

2. betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed

3. ett omfattande stödbehov.

Dessa kriterier innebär att insatser skall koncentreras till människor
med bestående eller tilltagande funktionsnedsättningar. Orsaken till eller
arten av funktionshinder är däremot inte avgörande, inte heller den
medicinska diagnosen.

Funktionshindrets omfattning måste sammanvägas med svårigheter i
den dagliga livsföringen och behovet av särskilt stöd.

Någon statisk avgränsning av vår personkrets till ett visst antal perso-
ner är ej möjlig.

Sammantaget räknar vi med en personkrets om ca 100 000 personer
(barn och vuxna) för individinriktade insatser enligt LSS.

Inom flera andra individinriktade insatser föreslår vi nödvändiga för-
stärkningar. Det gäller exempelvis habilitering/rehabilitering, hjälp-
medel och färdtjänst. Inom dessa områden kan personkretsen inte av-
gränsas på samma sätt. Verksamhet t ex för habilitering, rehabilitering
och hjälpmedel bedrivs för vår personkrets i samma former som för
andra med funktionshinder resp, i vissa hänseenden för äldre personer
inom äldreomsorg. Vi anser också att habilitering och rehabilitering
samt hjälpmedel med en generös bedömning kan minska behov av
särskilda individinriktade insatser På motsvarande sätt för vi en dis-
kussion om färdtjänsten i kapitel 11. Denna vidare personkrets har vi
beaktat i våra ekonomiska bedömningar (kap. 18).

Särskilt stöd och service till barn och familj (Kap 6 - 6. 1)

Målet för de insatser som vi föreslår är, att barn och ungdomar med
omfattande funktionshinder som andra skall få tillgång till en barn- och
ungdomstid med goda uppväxtvillkor, som samtidigt ger en individuellt
formad förberedelse till ett gott liv som vuxen medborgare.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

217

De särskilda insatser som vi föreslår är inte mål i sig utan nödvändiga
verktyg för välbefinnande och delaktighet i andra barns och ungdomars
livsinnehåll, aktiviteter, miljöer osv. I detta ligger också, att insatsernas
innehåll och kvalitet fortlöpande måste kunna granskas och förändras.
Möjligheterna för barn och ungdomar (och deras närmaste) att delta och
ha inflytande i detta utvecklingsarbete, konkretisera sina kvalitetskrav
och få sina synpunkter beaktade måste stärkas.

Inom vår personkrets finns också barn och ungdomar med en särskilt
utsatt situation. Deras skador/sjukdomar/funktionsnedsättningar upp-
ställer hinder som idag inte kan avhjälpas i alla sammanhang genom att
miljön anpassas och kompletteras med hjälpmedel, personligt stöd osv.

Vi menar att det i sådana situationer är mycket angeläget med kraft-
fulla satsningar för att finna medel och vägar som tillför enskilda barn
och ungdomar en positiv livskvalitet. Det kan kräva kompenserande
åtgärder.

Vi beskriver vidare ett familjeperspektiv i vårt utredningsarbete: För-
äldrars ansvar och inflytande betonas, hela familjens välbefinnande
beaktas liksom de olika roller som varje familjemedlem har eller vill ha
också utanför familjen.

Grunden är att barn och ungdomar med omfattande funktionshinder
skall ha tillgång till en stabil familjesamhörighet. Det kräver att det
samhällsstöd som riktas till alla barn och barnfamiljer kompletteras på
ett sätt som svarar mot individuella behov och önskemål.

Ett "riktmärke" för att beräkna antalet barn och ungdomar som i
åldrarna upp till 20 år kan vara i behov av expertinsatser i form av
habilitering (samverkande medicinska, psykologiska, pedagogiska och
sociala resurser) har ofta satts till ca 1,5 % av det totala antalet
barn/ungdomar i dessa åldrar.

Trots en i olika sammanhang manifesterad uppslutning om att behoven
hos det enskilda barnet, den unge och familjen skall vara utgångspunkt
för att få stöd och service har lagstiftning, organisationsmodeller,
resursutbyggnad osv. kommit att präglas av hänsyn till diagnoser eller
gruppbeteckningar. Det har i vissa sammanhang givit en nödvändig
kraftsamling och bearbetning av mycket påtagliga brister. Samtidigt har
det skapat olikheter i förutsättningarna att få stöd och service i situa-
tioner där enskilda med likartade stora svårigheter beskrivits genom
olika diagnos- eller gruppbeteckningar.

Vi anser, att krafttag nu måste tas för att i detta hänseende skapa
jämlika och goda förutsättningar för barn och ungdom inom vår per-
sonkrets. Förändringsarbetet måste ske på ett sätt som samtidigt tar
tillvara det positiva som redan uppnåtts och ökar möjligheterna att
utveckla nya kunskaper och former för insatser.

Enskilda barn och ungdomar (och deras familjer) måste få tillgång till
allsidig kvalificerad utredning, diagnostik, funktionsbedömning, behand-
ling, hjälpmedel och rådgivning m.fl. stödjande insatser. Flera kom-
petensområden måste engageras. Insatsernas tyngdpunkt i medicinska,
pedagogiska, psykologiska och sociala åtgärder växlar, men behovet av
samverkan mellan olika kompetensområden består. Landstingen är idag

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

218

huvudmän för merparten av de insatser, som avses och har för vissa
grupper etablerat verksamheten i en särskild organisation för barn- och
ungdomshabilitering. Dessa habiliterande insatser ersätter inte för barn
och familj väsentligt och kvalificerat kunnande och nödvändiga insatser
som förmedlas av andra t.ex. inom barnomsorg, skola, socialtjänst,
barnhälsovård. Också inom dessa och flera andra verksamheter måste
det finnas grundläggande kunskap om handikappande situationer och
åtgärder som kan vidtas för att minska följderna av en funktionsned-
sättning.

Elevhemslagen (1965:136) och omsorgslagen (1985:568) utgör en
utgångspunkt för utformningen av våra förslag. Båda lagarna komplette-
rar insatser som ges enligt socialtjänstlagen (SoL) och hälso- och sjuk-
vårdslagen (HSL).

Vi har funnit att det fortsättningsvis finns behov av en lagreglering
som för vår personkrets kompletterar det lagstöd som i övrigt finns. Vi
menar att det starkaste skälet för detta är dels personkretsens utsatthet,
dels de ojämna villkoren för olika grupper, inom olika insatsområden
och i olika delar av landet.

Vi föreslår genom tillägg till HSL att sjukvårdshuvudmännen skall ha
skyldighet att organisera och finansiera habilitering för barn och ung-
dom med funktionsnedsättningar oavsett funktionsnedsättningens art.
Var resurserna ställs till förfogande skall framgå av en särskild av
huvudmannen upprättad organisationsplan. Den skall omfatta verksam-
het inom det egna landstingsområdet men också de insatser som finns
vid t.ex. kunskapscenter för små och mindre kända handikappgrupper.

Habiliteringens uppläggning skall framgå av en individuell plan. Också
den föreskrivs genom tillägg till HSL. Vissa kompletterande expertinsat-
ser skall enligt vårt förslag ställas till förfogande genom en föreskrift i
LSS. Barn och familj behöver vidare tillförsäkras en rad olika andra
insatser, som vi finner naturligt att knyta till ett kommunalt huvud-
mannaskap.

Vi beskriver i vårt förslag till en ny lag, LSS, insatser som barn och
familj skall ha rätt till och som syftar till att skapa förutsättningar för ett
gott liv.

Vi avser bl.a. biträde av en kontaktperson, rätten till en samordnad
individuell plan över olika stödinsatser, olika former av avlösningsser-
vice, dels i hemmet, dels i korttidshem. Vidare föreslår vi rättigheter
som avser kompletterande uppväxtmiljöer som elevhem och familjehem
jämte rätt till särskild tillsyn för barn över 12 år före och efter skol-
dagens början, vid lov etc. Särskild uppmärksamhet ägnas barn och
ungdomar vilkas funktionsnedsättningar är mycket komplicerade.

Vi har också i förslaget till den nya lagen, LSS, genom särskilda
föreskrifter ökat möjligheterna att erhålla en assistans som är knuten till
bamet/den unge och som kan biträda honom/henne i olika verksam-
heter. Vi menar att dessa olika åtgärder kan främja barnets tillgång till
bl.a. fritidsverksamhet.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

219

Föräldrars deltagande i behandling och utbildning underlättas

(Kap 6.2)

För att förbättra insatserna för barn och ungdomar med omfattande
funktionshinder krävs också ett familjeperspektiv. Det handlar bl.a. om
ekonomiska möjligheter för föräldrar att kunna medverka i behandling
av barnet samt utbildning om barnets funktionshinder och om insatser
för att allsidigt främja barnets utveckling. För att möjliggöra detta
föreslår vi för föräldrar som omfattas av vårt förslag till lag (1992:000)
om stöd och service till vissa funktionshindrade en utvidgning av syste-
met med kontaktdagar inom föräldraförsäkringen.

Vi föreslår att föräldern får rätt att ta ut kontaktdagar från det att
barnet fyllt två år till dess att det fyller 16 år. 10 dagar föreslås kunna
tas ut per år och barn. Det innebär för föräldrar till barn i ålders-
gruppen 4 - 12 år en utökning med åtta dagar från två till tio dagar per
barn och år. För föräldrar till barn i åldersgrupperna 2-4 och 12-16
år innebär förslaget att tio nya dagar per år tillkommer.

Genom detta förslag ökar möjligheterna för båda föräldrarna att en-
skilt eller tillsammans kunna delta i föräldrautbildning som anordnas av
t.ex. handikapporganisationer. Detta bör också innebära viss förbättring
av möjligheterna för båda föräldrarna att kunna få ersättning vid med-
verkan i behandling av barnet när de samtidigt gör besök på en vårdin-
rättning etc.

Vi föreslår också att föräldrapenning i samband med barns födelse
skall kunna användas för samma slags föräldrautbildning som tillfällig
föräldrapenning, inklusive kontaktdagama, kan användas för, dvs. även
för t.ex. föräldrautbildning som en handikapporganisation anordnar.

Vi föreslår vidare bl.a. en utökning av möjligheterna att få tillfällig
föräldrapenning när en förälder medverkar i behandling av barnet.
Nuvarande regler innebär att barnet vanligtvis måste följa med föräldern
för att föräldrapenningen skall kunna betalas ut. Förslaget innebär att
kravet på barnets närvaro inte längre skall gälla som ett villkor för att
få ersättningen.

Kostnaderna för föräldraförsäkringen av våra förslag beräknar vi till
totalt ca 85 milj, kr/år.

Vi har vid vår genomgång konstaterat ojämnheter mellan olika delar
av föräldraförsäkringen vad gäller målgrupper och ersättningsformer.
Skillnaderna påverkar möjligheterna att med påbyggnad på de nuvaran-
de reglerna skapa övergripande och enhetliga lösningar. En viktig fråga
när det gäller föräldraförsäkringens förmåner i förhållande till funk-
tionshindrade och sjuka barn är vidare den övre gränsen, 16 år, för rätt
till tillfällig föräldrapenning. Vi anser det angeläget att våra förslag till
förbättringar inom föräldraförsäkringen genomförs som en del i vårt
reformpaket. I ett andra steg anser vi att föräldraförsäkringens regler
vad avser barn med funktionshinder behöver ses över och få en mer
enhetlig utformning. Vi är beredda att pröva detta i vårt fortsatta arbete.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

220

Särskilt stöd och service till vuxna och deras närstående
(Kap 7 - 7.2)

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

Inledningsvis beskriver vi allmänna utgångspunkter för habilitering,
rehabilitering och fortlöpande stöd och service till vuxna. Vi anger med
stöd av remissynpunkter vikten av att vuxna med omfattande funktions-
nedsättningar får tillgång till stöd och service som möjliggör att de kan
etablera sig i och behålla olika roller i vuxenlivet.

I den del av kapitlet som belyser habilitering och rehabilitering defini-
eras begreppen som processer som kräver allsidiga och i tid samordnade
insatser till stöd för enskildas utveckling, träning m m. Vi betonar den
enskildes inflytande och slår fast att han/hon inte skall vara "ett föremål
för habilitering och rehabilitering".

Vi ger exempel på brister i nuvarande tillgång till insatser och ger
riktlinjer för en kraftfullt utbyggd verksamhet. Vi menar att aktiva
insatser måste nå också dem som hittills stått utanför arbetslivet. Det
konstateras att kunskap och erfarenheter finns - t ex om rehabilitering
vid hjärnskador - men att resursutbyggnaden inte är i takt med dessa
rön. Utbyggnaden måste ske allsidigt inom flera områden, som berör
rehabiliteringsmedicin, syn- och hörselrehabilitering m.fl. Också formen
för utbyggnad behöver präglas av mångfald (ex. kunskapscentra, enskil-
da anläggningar för rehabilitering).

För att göra denna utbyggnad av såväl habilitering som rehabilitering
möjlig föreslår vi en försäkringsersättning från socialförsäkringen till
landstingen motsvarande 400 milj, kronor.

Vi anger utvecklingslinjer för vuxenhabilitering och pekar på behovet
av en tidig planering för ungdomars övergång till vuxenliv.

Vi föreslår att en huvudman, sjukvårdshuvudmannen, skall ha skyldig-
het att organisera och finansiera allsidig habilitering och rehabilitering
för vuxna. Verksamheten kan bedrivas av andra eller i vissa fall genom
samverkan mellan flera sjukvårdshuvudmän. Sjukvårdshuvudmannen i
enskildas hemlandsting skall genom sitt ansvar för en särskild orga-
nisationsplan kunna anvisa vägar för habilitering och rehabilitering vid
olika funktionsnedsättningar. Skyldigheten framgår genom tillägg till
HSL.

Vi föreslår att den enskilde skall ha rätt till en individuell habilite-
rings- och rehabiliteringsplan av vilken framgår behov, insatser, ansvar
m.m. Också detta uttrycks genom en kompletterande föreskrift i HSL.

Därutöver kan den enskilde också i dessa sammanhang ha nytta av en
särskild kontaktperson, ett biträde, som kan ges enligt vårt förslag till
LSS (§ 6).

Bostad, boende och service (Kap 7.3)

Det övergripande målet för bostadspolitiken är att alla skall ha tillgång
till en god bostad.

221

I detta kapitel redovisas generella krav på utformningen av en god  Prop. 1992/93:159

bostad och det personliga stöd samt den service som människor med Bilaga 1.1
funktionsnedsättningar har behov av i bostadssituationen.

Vi har valt att beskriva bostads- och boendeformer med följande
indelning: egen friliggande bostad, servicebostad, kollektiva bostadsfor-
mer samt institutionella boendeformer.

På olika sätt har dessa olika bostads- och serviceformer varit föremål
för utredningar, projekt, lagstiftning m.m. under senare år. Flera initia-
tiv har haft inriktningen att förbättra situationen för människor med
funktionsnedsättningar.

Trots olika positiva ansatser har vi funnit att människor med omfattan-
de funktionsnedsättningar har svårt att få sina bostads- och servicebehov
tillgodosedda. Fortfarande vistas många på institutioner och har inte
någon egen bostad. Andra bor som vuxna kvar i föräldrahemmet trots
önskemål om egna bostäder. Återigen andra har inte av flera skäl den
bostads- eller serviceform som de önskar; brister kan finnas i tillgäng-
lighet i behövliga utrymmen, personalstöd etc. Många kan inte flytta till
önskad ort på grund av osäkerhet om servicebehoven skall kunna till-
godoses i nödvändig omfattning.

Vi har därför - trots befintlig lagstiftning inom området - funnit
behov av ett starkare och utvidgat lagskydd för vår personkrets. Vi
föreslår en rättighet för enskilda att genom hemkommunen få tillgång
till lämplig bostad med särskild service. Rättigheten skall enligt vår
mening komma till uttryck genom en föreskrift i den nya lagen, LSS.
Det kommunala ansvaret för att tillgodose enskilda i detta hänseende
ligger i linje med den skyldighet som kommunen har efter den s.k.
Ädel reformen.

Vi finner inte anledning att skilja ut utvecklingsstörda som grupp i
vårt förslag utan anser att den kommunala skyldigheten skall omfatta
alla med svåra funktionshinder. Vi beskriver vidare hur enskildas behov
av stöd och service i bostaden skall kunna tillgodoses och pekar på
möjligheter till ökat självbestämmande och bättre kontinuitet genom vårt
förslag om biträde av personlig assistent, (se bl.a. kap 9). Institutions-
avvecklingen ägnas uppmärksamhet liksom bostadsformer som måste
ställas till förfogande bl.a. för dem som länge vistats på institutionerna.
Vi slår fast att vårdhem för utvecklingsstörda skall avvecklas med en
bestämd tidpunkt när detta skall ha fullföljts i hela landet. Enligt vårt
förslag bör denna tidpunkt vara den 1 januari 1998.

Avvecklingen kräver en gemensam planering av landsting och kom-
mun. Vi finner det motiverat att införa betalningsansvar för kommuner-
na för boende på vårdhem så länge vårdhemmen finns kvar.

Särskilt stöd och service for små och mindre kända
handikappgrupper (Kap 8)

Uppmärksamheten har under senare år riktats på de försvårande om-
ständigheter som kan uppstå när enskilda har en ovanlig sjukdom/skada/
funktionsnedsättning. Svårigheterna rör i korthet dels tillgången till

222

specialistkunnande, dels möjligheter att utbyta erfarenheter med andra i
samma belägenhet. Utgångspunkten för våra överväganden och förslag
är de ovanliga sjukdomar/skador som leder till omfattande funktions-
hinder och finns hos 100 personer (barn och vuxna) eller färre på 1
milj, invånare. Detta är dock inte någon fast gräns.

För att komplettera de insatser som vi i övrigt föreslår för vår per-
sonkrets anser vi att de små handikappgruppernas situation skall bli
föremål för en nationell, fortlöpande uppföljning för vilken Socialstyrel-
sen föreslås svara. Med detta underlag föreslås inrättande av vissa
kunskapscentra på region- och riksnivå som en utveckling av sjukvårds-
huvudmännens skyldighet att organisera och finansiera habilitering och
rehabilitering. Kunskapscentra skall erbjuda allsidigt specialistkunnande,
träning och i övrigt svara för olika uppgifter som leder till förbättrade
villkor för små handikappgrupper. Arbetssättet skall karaktäriseras av
nära samverkan med stöd, service och kompetens som finns att tillgå
inom en kommun eller ett landsting/län.

Mot bakgrund av huvudmännens ökade kostnader genom detta förslag
föreslår vi en försäkringsersättning efter överenskommelse för varje
kunskapscenter mellan Riksförsäkringsverket och landstingen genom
Landstingsförbundet.

Kunskapsspridning om små gruppers behov bör göras mera effektiv.
Vi föreslår statliga medel dels till stöd för handikapporganisationernas
informationsverksamhet genom skrifter om små och mindre kända
handikappgrupper, dels till inrättande av en databank. Denna samordnas
med den av oss föreslagna databanken för hjälpmedel.

För att underlätta erfarenhetsutbyte mellan enskilda föreslås att upp-
följningen genom Socialstyrelsen också omfattar tillgången för olika
grupper till aktiviteter som ger möjligheter att träffa andra, få infor-
mation osv. En årlig förteckning över utbudet skall upprättas av Lands-
tingsförbundet i samverkan med handikapporganisationerna m.fl. Vid
behov skall utbudet kompletteras så att olika grupper tillgodoses.

Föräldrars möjligheter att delta i aktiviteteter vid bl.a. kunskapscentra
underlättas genom vårt förslag om ändringar rörande tillfällig föräldra-
penning (kap. 6.2).

Personlig assistent - ekonomiskt stöd (Kap 9)

Personlig assistans har inom många kommuner vuxit fram som en insats
inom socialtjänsten. Denna form av personligt utformat stöd finns
emellertid inte att tillgå överallt. Detta skapar olikheter över landet i
stöd till personer med likvärdiga behov till följd av omfattande funk-
tionshinder. Vi anser att möjligheten till sådan assistans måste stärkas.
Därigenom kan valfriheten, självbestämmandet och kontinuiteten i den
personliga livssituationen förbättras.

Vi föreslår därför att en rättighet till personlig assistent införs i LSS
för alla som kan anses ha behov av insatsen och som ingår i personkret-
sen för LSS. Den enskilde skall hos kommunen kunna få sådant stöd.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

223

Vi föreslår vidare att den enskilde själv skall kunna vara arbetsgivare
eller kunna anlita t.ex. ett kooperativ som arbetsgivare.

Kommunen bör ha ett grundläggande ansvar för att tillhandahålla och
finansiera insatsen personlig assistent. I finansieringen ingår en skyldig-
het att alternativt ge ett ekonomiskt bidrag direkt till den enskilde.

Med insats av personlig assistent avses att den enskildes behov av stöd
och hjälp i alla situationer tillgodoses av ett begränsat antal personer.
De är knutna till personen och inte till någon viss verksamhet.

I den personliga assistentinsatsen ligger också att den enskilde har ett
avgörande eller mycket stort inflytande på vem som anställs som assis-
tent och att den enskilde skall ha ett stort inflytande över när hjälpen
skall ges. Genom att förbättra möjligheterna till personlig assistent ökar
också möjligheterna att samordna personligt stöd som i dag ges inom
hem, arbete och skola. Vi anser också att införandet av en rätt till
personlig assistent kommer att underlätta utflyttningen från institution
för bl.a. utvecklingsstörda och psykiskt långtidssjuka.

Vi anser också att det finansiella stödet för personlig assistans måste
stärkas. Det bör ske genom socialförsäkringen. Därigenom kan skapas
en solidarisk finansiering av kostnader för stora stödbehov inom kom-
munerna. Socialförsäkringen har också redan i dag ett stort finansiellt
ansvar för funktionshindrade genom olika stöd som t.ex. förtidspension
och handikappersättning.

Ett basansvar skall dock alltid finnas kvar hos kommunerna. Dvs.
även om stödbehovet i det enskilda fallet är stort skall inte hela stödet
finansieras genom socialförsäkringen utan en viss del ligger kvar på
kommunen. Försäkringskassans ansvar bör träda in först när hjälpbe-
hovet överstiger 20 timmar per vecka.

Stödet från försäkringskassan kallas assistansersättning. Denna ersätt-
ning utgör en merkostnadsersättning i likhet med bl.a. handikappersätt-
ningen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Ersättningen är
avsedd främst för dem som ingår i LSS personkrets och fyllt 16 år samt
bor i eget boende servicehus eller hos familj/anhörig. Assistansersätt-
ningen utges inte för dygnsvila.

Om försäkringskassan inte beviljar assistansersättning kan den enskilde
begära att kommunen beviljar ersättningen. Kommunen har således ett
subsidiärt finansieringsansvar i de fall där assistansersättning kan ges
men kassan anser att rätt till ersättning inte föreligger.

Merkostnaderna vid bestämmandet av assistansersättning utgörs i
huvudsak av lönekostnader för assistenten eller av de avgifter - motsva-
rande i princip lönekostnaderna - kommunen eller någon annan som
svarar för insatsen debiterar. Ersättningen utges per veckotimme och
kan i dagsläget beräknas till ca 6.240 kr.

Om den enskilde vill ordna assistentinsatsen på annat sätt än genom
personlig assistent från kommunen bör han/hon ändå först vända sig till
kommunen för att få bidrag därifrån, ett bidrag som i regel uppgår till
högst 20 timmar per vecka. Därefter vänder sig vederbörande med eller
utan administrativ hjälp från kommunen till försäkringskassan för ersätt-
ning för insatser som tillgodoser överskjutande stödbehov.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

224

Vi beräknar att rätten till personlig assistent med assistansersättning   Prop. 1992/93:159

från försäkringskassan initialt kommer att beröra ca 8 000 personer. Vi  Bilaga 1.1

beräknar vidare att det uppkommer merkostnader netto för kommunerna
med ca 500 milj. kr./år. Samtidigt övertar socialförsäkringen kostnader
för ca 1,1 miljarder kr, varför kommunerna avlastas ca 600 milj,
kr./år. Genom utflyttning från institutioner tillkommer på sikt
3 000-4 000 personer som blir berättigade till assistansersättning.

Sysselsättning och arbete (Kap 10)

Den kartläggning som vi redovisade i ett tidigare betänkande (SOU
1990:19) visade att bristen på arbete och sysselsättning är ett av de
svåraste problemområdena för vår personkrets. Vägarna till sysselsätt-
ning och arbete måste förstärkas betydligt. Insatserna för arbete och
sysselsättning måste samverka och ha en klar målsättning att stärka
arbetsmöjligheterna för personer med omfattande funktionshinder.

Vi föreslår att det kommunala ansvaret för sysselsättning för vår
personkrets förtydligas genom införande av en kommunal sysselsätt-
ningsgaranti i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade
(LSS 6 §). För närvarande har 17 000 vuxna utvecklingsstörda sådan
verksamhet vid landstingens dagcentra. Vi föreslår att dessa dagcentra
överförs till kommunerna. En utbyggnad för andra svårt funktionshind-
rade behövs i lika stor omfattning vilket betyder ett successivt utbygg-
nadsbehov för 17 000 personer. Vi pekar på att det kommunala ansvaret
för att anordna sysselsättning kan förverkligas på olika vägar.

Kommunerna bör också ha ansvar för att individuella planer upprättas
där bl.a vägar till sysselsättning och arbete behandlas. Härvid föreslås
att det bör åligga försäkringskassorna att följa upp dessa planer och vid
behov kalla till överläggningar med berörda samhällsorgan, inkl, arbets-
marknadsorgan.

För att ytterligare stärka vägarna till sysselsättning och arbete föreslår
vi att arbetsförmedlingen har särskilda kontaktpersoner i förhållande till
habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet. Vidare, att funktioner som
kommunal arbetsanpassare inrättas.

Det är angeläget att undvika förtidspensionering av unga handikappa-
de. Vi ansluter oss i stort till Rehabiliteringsberedningens förslag om
ersättning till unga handikappade. Vi gör bedömningen att en absolut
lägsta åldersgräns för rätt till förtidspension/sjukbidrag bör sättas till 25
år.

Det finns nu en klar hotbild i arbetslivets utveckling, trots mycket
positiva insatser t.ex. inom arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdena.
Riskerna är uppenbara för att ett ökat arbetsgivaransvar för rehabilite-
ringsinsatser för de anställda, eventuella system med differentierade
arbetsgivareavgifter, införande av sjuklöneperioder m.m. leder till nya
utestängningseffekter för svårt handikappade utanför arbetslivet. Samti-
digt sker betydande strukturella förändringar i arbetslivet vilka bl.a.
innebär att arbetsuppgifter rationaliseras bort. Därför krävs fortsatta

15 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 159

225

stora ansträngningar för att utveckla och öppna nya vägar till arbetslivet
för handikappade.

Vi framhåller vikten av att vissa arbetsmarknadspolitiska resur-
ser/medel måste förbehållas personer med svårare funktionshinder.
Detta gäller framför allt insatser som lönebidrag, AMI-S, Samhall och
särskilda inskolningsplatser (jämte insatser som motsvarar sådana in-
skolningsplatser).

Vi föreslår en utbyggnad av antalet arbetstillfällen för vår personkrets
inom Samhall med ca 600 per år under en dryg 1 O-årsperiod. En viss
andel av Samhalls arbetstillfällen bör efter avtal härvid stå till direkt
förfogande för den kommunala huvudmannen för dem i den berörda
personkretsen som är beredda att gå från sysselsättning till arbete.

Utredningen konstateterar att de särskilda inskolningsplatsema visat
sig vara en bra introduktion till arbetslivet för utredningens personkrets.
Därför föreslås en vidgning av möjligheterna för hela personkretsen till
motsvarande insats som särskilda inskolningsplatser.

Vi avser att i vårt slutbetänkande återkomma till frågor om vägar till
arbete och förutsättningar för att öronmärka arbetsmöjligheter för vår
personkrets.

Färdtjänst (Kap 11)

Kollektivtrafiken är enligt vårt synsätt basen i trafikförsörjningen för
alla människor. Behoven av förändringar för att öka tillgänglighet är be-
tydande trots vissa insatser under senare år. Vi menar att ansvars- och
finansieringsprincipen är en utgångspunkt för ett sådant förändringsarbe-
te. Vi återkommer i vårt slutbetänkande till detta.

Här berör vi främst dels den särskilt anpassade kollektivtrafiken (ser-
vicelinjer), dels färdtjänsten som ett komplement till den anpassade
kollektivtrafiken.

Enskilda som har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand
eller att använda allmänna kommunikationer måste enligt vår mening
kunna känna ett större oberoende än vad som är fallet inom nuvarande
färdtjänst. Vi har i detta syfte uppställt mål för färdtjänstens utveckling.
Bland målen är att

färdtjänsten som trafikform skall komplettera bl.a. kollektiva trafik-
medel

länsfärdtjänst skall införas i alla län genom kommunal samverkan
något högsta tak i antalet resor skall i princip inte förekomma
begränsningar för resors tidpunkt under dygnet skall i princip inte
förekomma

- egenavgiften skall inte överstiga kollektivtrafiktaxan i lokal- och
länstrafiken. Avgifter skall inte tas ut för ledsagare eller för med-
åkande barn till färdtjänstberättigad.

För att förverkliga målen föreslår vi ändringar i socialtjänstlagen (10
och 35 §§).

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

226

Vi föreslår dessutom att ett stimulansbidrag på 50- 100 miljoner kr./år
(nya pengar) fördelas till kommuner och trafikhuvudmän under en
period av 4-5 år för att påskynda utbyggnad av främst servicelinjer.

Vi föreslår vidare uppföljning av reformen genom forskningsinsatser.

Hjälpmedel (Kap 12)

I kapitlet kartlägger och definierar vi ansvarsförhållanden samt lägger
förslag som stärker den enskildes trygghet i tillgången till hjälpmedel.

Genom tillägg i HSL blir det en skyldighet för landstingen att till-
handahålla och finansiera hjälpmedel för den dagliga livsföringen och
för egen vård och behandling för alla funktionshindrade. Det skall ske
på ett individuellt samt likvärdigt sätt. Detta kan sedan kompletteras
med åtagande från landstingen om en "garanti" för att den enskilde inte
skall behöva vänta mer än en viss minsta tid på rätt hjälpmedel.

Landstingen blir också skyldiga att ha en organisation för kartläggning
och utprovning av hjälpmedel för daglig livsföring och för egen vård
och behandling men även för hjälpmedel av annat slag.

Landstingen får använda olika producenter för utprovning m.m. Vilka
producenterna är och var de finns att nå skall för den enskilde brukaren
och i övrigt enligt kravet på tillgänglighet framgå av en organisations-
plan. Tillsammans med den individuella habiliterings- och rehabilite-
ringsplanen och möjligheten att få biträde av en kontaktperson stärker
också detta den enskildes trygghet.

Vi föreslår vidare en särskild satsning (100 milj. kr./år) på hjälpmedel
för fritid och rekreation samt på hjälpmedel för grupper med särskilda
behov av kompetens vid utprovning, anpassning och träning av hjälp-
medel. Handikappinstitutet skall vara ett centralt kunskaps- och utveck-
lingscentrum för hjälpmedel.

Vidare läggs förslag om kompetensutveckling och informationssprid-
ning.

Enskilda med funktionsnedsättningar skall inte betala för de hjälp-
medel och den service som behövs på grund av funktionsnedsättningar.

Vi kommer i vårt slutbetänkande att behandla ytterligare frågor om
hjälpmedel. Här avses bl.a. hjälpmedel i arbetet och en prövning av
behovet av ett eventuellt ändrat finansiellt ansvar inom den totala hjälp-
medel sförsörj ningen.

Fritid och rekreation efter eget val (Kap 13)

Kapitlet redovisar den mycket stora bristsituation som råder beträffande
olika aspekter på tillgänglighet inom fritids-, rekreations- och kultur-
livet.

Vi visar att denna situation trots betydande kunskaper och erfarenheter
om förändringsbehov och möjligheter inte utvecklats nämnvärt för vår
personkrets. Flera förhållanden understryker en ojämlik situation. Bl.a.
omnämns enskildas bräckliga socioekonomiska ställning som ofta inte
ger utrymme för fritidsaktiviteter varken "till vardags" eller under se-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

227

mestertid. Vidare många hinder genom begränsningar i tillgång t.ex. till
färdtjänst, ledsagarservice m.m.

Vi menar att åtgärder för att förbättra generell tillgänglighet i sam-
hället måste vara en starkt hävdad strategi. Framförallt i förening med
en mera konsekvent tillämpning av den s.k. ansvars- och finansierings-
principen. Denna fråga har en mycket stor räckvidd. Vi avser därför att
återkomma till den i vårt slutbetänkande.

Vi redovisar här våra förslag med inriktning på individuella insatser
som kan stärka enskildas möjligheter att delta i fritids- och rekreations-
verksamhet. Bl.a. avses stöd genom biträde av personlig assistent,
bättre tillgång till hjälpmedel, biträde av kontaktperson, avgiftsfri led-
sagarservice och riktade insatser. Vi föreslår också förändringar inom
färdtjänsten för att öka oberoende och valfrihet (t.ex. möjligheter till
resor utanför den egna kommunen och avgifter motsvarande kollek-
tivtrafikens taxor). I ett kommande delbetänkande läggs förslag om
tolkservice för fritid för döva m.fl.

De nu föreliggande förslagen innebär en resursförstärkning motsvaran-
de 2-300 miljoner kronor för fritidsområdet.

Rättshjälp (Kap 14)

I kapitlet redovisas olika vägar till stöd för bevakning av enskildas
intressen:

förvaltningslagen (1986:223)
förvaltningsprocesslagen (1971:293)
stöd enligt omsorgslagen (1985:568)
stöd enligt socialtjänstlagen (1980:620)

Socialstyrelsens tillsyn över verksamhet enligt socialtjänstlagen och
omsorgslagen

allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) med de änd-
ringar som vidtogs den 1 juli 1988
handikapporganisationernas insatser

Vi beskriver vidare vårt förslag om biträde av kontaktperson
(LSS 6 §).

Utredningen anser att rättshjälpslagen bör ändras så att det blir lättare
för människor med funktionshinder att få rättshjälp hos förvaltnings-
domstol i angelägenhet som rör socialförsäkringsförmåner, bistånd
enligt socialtjänstlagen eller särskilt stöd och service enligt den föreslag-
na lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Förändringarna anser vi kan ske genom tillägg i 8 a § rättshjälpslagen.

Vägar att utkräva sociala rättigheter (Kap 15)

Under senare år och med ett kärvare ekonomiskt klimat har diskussio-
nen accentuerats om enskildas möjligheter att utkräva sociala rättigheter.
Publicitet har ägnats överklagningsärenden om bl.a. bistånd enligt 6 §
SoL och särskilda omsorger enligt 4 § OL.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

228

I kapitlet redovisas de möjligheter till utkrävbarhet som inryms i
förvaltningsbesvär

Vidare beskrivs de nya reglerna för brotten tjänstefel och grovt
tjänstefel och det straffrättsliga ansvar som kan utkrävas. Det framgår
att ledamöter av t.ex. kommunal socialnämnd och landstingskommunal
omsorgsnämnd inte är undantagna från ansvar.

För offentlig verksamhet som avser myndighetsutövning regleras
skadeståndsansvar i 2 § skadeståndslagen. Ersättningsskyldigheten för
det allmänna är dock så begränsad att det för den enskilde sällan är
möjligt att grunda någon skadeståndsrätt på t.ex. uteblivna bistånds-
eller omsorgsinsatser (enligt SoL resp. OL).

Ytterligare en väg kan vara att bruka bestämmelser om vite. Enligt
utsökningsbalken skall verkställighet av dom ske genom att kronofogde-
myndighet förelägger svaranden att fullgöra vad som åligger honom
enligt domen. Föreläggandet kan förenas med vite.

Efter denna genomgång gör vi bedömningen att utsökningsbalken ger
möjlighet för kronofogdemyndighet att genom vite mot landstingskom-
mun eller kommun framtvinga verkställighet av dom som meddelats av
förvaltningsdomstol. Frågan har dock ej prövats. Om detta inte är en
framkomlig väg anser vi att det bör övervägas att genom lagändring
skapa möjlighet att rikta vitespåföljd mot landstingskommuner och
kommuner.

Uppföljning, utvärdering och tillsyn (Kap 16)

Mot bakgrund av aktuella utvecklingstendenser (målstyrning, decentra-
lisering, förändrad offentlig sektor) beskriver vi hur utvärdering och
uppföljning ersätter andra former av tillsyn (inkl, inspektionsverksam-
het).

Som vi anfört i kap. 3 har detta för- och nackdelar för vår person-
krets.

Vi redovisar vidare hur tillsynsverksamhet regleras i olika författ-
ningar som OL och HSL med Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet
samt den tillsyn av yrkesutövning bland hälso- och sjukvårdspersonal
som regleras av den s.k. tillsynslagen (1980:11).

I vår diskussion om framtida former för utvärdering, uppföljning och
tillsyn tar vi vår utgångspunkt i förslaget till den nya lagen, LSS.

Vi konstaterar att förslaget till LSS innebär en rättighetslag med möj-
ligheter för enskilda att överklaga beslut som går honom/henne emot.
För att underlätta för enskilda att bruka sin överklagningsrätt föreslår vi
en ökad rättighet till rättshjälp genom ett förslag till förändring av rätts-
hjälpslagen (kap. 14). Vi menar också att vårt förslag med innebörden
att enskilda får rätt till en individuell habiliterings-/rehabiliteringsplan
där insatser, ansvar, uppföljning etc. framgår ger en ökad trygghet och
säkerhet. Detsamma gäller vårt förslag om biträde av en kontaktperson.
Samtidigt som den nya lagen (LSS) enligt vårt förslag stärker enskildas
ställning markerar den kommuners och landstings ansvar (i organisato-
riskt och finansiellt avseende) för insatser som lagen föreskriver.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

229

Vi anser att det bör åligga en central myndighet att samlat följa om
och hur lagstiftarens intentioner följs i praktisk verklighet. Vid brister
bör dessa redovisas till regeringen med förslag till behövliga föränd-
ringar.

Inom ramen för sitt ansvarsområde skall resp, statlig fackmyndighet
följa de verksamheter som har uppgifter att tillgodose enskilda i de
avseenden som lagförslaget föreskriver. Myndigheterna skall även
förmedla kunskap. De centrala myndigheterna har vid fullgörande av
dessa uppgifter rätt till full insyn i all verksamhet som offentliga och
privata organ bedriver inom lagens område.

Länsstyrelsens tillsynsuppgifter skall enligt vår mening enbart avse
tillsyn av verksamhet som bedrivs i enskild regi. Länsstyrelsens uppgift
kvarstår som samordnare av regionalt planeringsarbete inom ramen för
samhällsplaneringen. Den är väsentlig också i frågor som rör människor
med handikapp.

Vi menar därutöver att det redan nu finns skäl som talar för inrättande
av en handikappombudsman som bl.a. skulle ha funktionen att följa
tillämpningen av lagstiftningen. Vi avser att pröva denna fråga i särskild
ordning och återkommer till den i vårt slutbetänkande.

Den rättsliga regleringen (Kap 17)

Våra förslag till nya lagar resp, förändringar av och tillägg till olika
nuvarande föreskrifter framgår (jämte specialmotiveringar) i andra delar
av betänkandet.

I detta kapitel om den rättsliga regleringen beskriver vi dels nu gällan-
de lagstiftning och erfarenheter av den, dels olika överväganden som
lett fram till de förslag som vi nu lägger.

De lagar som här ges en beskrivning är socialtjänstlagen (1980:620),
omsorgslagen (1985:568), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt
elevhemslagen (1965:136).

Våra principiella ställningstaganden grundar sig på de uppenbara
brister och den ojämlikhet som enskilda inom vår personkrets konfron-
teras med och som framstod bl.a. i svar på våra olika enkäter till en-
skilda och huvudmän. Några mycket tydliga exempel är sysselsättnings-
resp. fritidsfrågor.

Brister undanröjs inte enbart genom lagstiftning men den kan vara
ägnad att styra samhällets resurser till eftersatta områden. Lagstiftning
kan också betona samhällets viljeinriktning att förbättra förhållanden för
utsatta grupper. Vi har sett att enbart HSL, SoL och OL i nuvarande
utformning inte varit tillräckliga för att undanröja brister. Dessutom har
lagstiftningen bl.a. lett till ojämlikheter mellan handikappgrupper även
om stödbehovet är likvärdigt.

Vi har funnit att många enskilda med svåra funktionshinder lever
under högst otrygga förhållanden.

Vi har därför funnit att grundläggande stödinsatser måste kunna tillför-
säkras dem genom lagreglering.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

230

Den skall avse barn, ungdomar och vuxna och bl.a. kunna utjämna
skillnader som finns i tillgång till stöd över landet.

Vi har också sett det som mycket väsentligt att stärka enskildas möj-
ligheter till självbestämmande och inflytande över insatser till personligt
stöd och service. Flera förslag till föreskrifter ägnas inflytandesitua-
tionen. Bl.a. rätten att själv få anställa eller påverka vem som är per-
sonlig assistent liksom rätten till biträde av kontaktperson.

En utgångspunkt har varit att behov hos enskilda med funktionsned-
sättningar i första hand skall kunna bli tillgodosedda genom befintliga
lagar och föreskrifter. I vissa hänseenden har detta krävt förstärkningar
av gällande lagar för att de på ett tydligt sätt skall ange insatser som är
av stor betydelse för vår personkrets som helhet och enskildas trygghet
i en utsatt situation.

Genom tillägg till HSL tydliggörs att i landstingskommunens skyldig-
heter också ingår habilitering, rehabilitering och tillhandahållande av
hjälpmedel för daglig livsföring och egen vård och behandling. Dessa
insatser är likvärda med övriga insatser enligt HSL. Enligt vår mening
skall denna markering i lagen medverka till att enskilda får tillgång till
tidigt insatta kvalificerade resurser.

Vi har i vår kartläggning konstaterat betydande svårigheter och ojämn-
heter för personer med omfattande funktionshinder vad gäller möjlig-
heter att utnyttja allmänna kommunikationer. Genom en ändring i SoL
föreslår vi vissa förstärkningar av färdtjänsten. (Ytterligare övervägan-
den om tillgänglighet till kollektiva färdmedel sker i kommande slut-
betänkande).

Personkretsen kan i dessa sammanhang inte avgränsas strikt efter
funktionsnedsättningens omfattning, eftersom den bl.a. kan vara svår att
fastställa i början av en habiliterings- resp, rehabiliteringsprocess.

Vi har funnit att vår personkrets utöver stöd genom befintliga lagar
(och de kompletteringar som vi föreslår i dessa) även behöver en för-
stärkt rättslig reglering för att kunna hävda sin rätt och få det stöd som
kan undanröja svårigheter i den dagliga livsföringen. Denna rättsliga
reglering har vi i våra förslag låtit ta formen av en särskild lag, LSS.
Vårt förslag till en ny lag skall betraktas som den pluslag till SoL och
HSL som skall ge ett förstärkt skydd genom rättigheter i komplicerade
livssituationer. Den innebär inte någon inskränkning i de rättigheter som
kan tillkomma den enskilde enligt SoL, HSL och andra lagar.

Vi har i utredningsarbetet analyserat för- och nackdelar med en rättig-
hetslag (se även kap. 3). Vi har funnit att behovet att stärka enskildas
rättsskydd är betydande, inte minst genom att personer med svåra funk-
tionsnedsättningar är i minoritet och av flera skäl lätt kan komma att bli
underkastade starkare majoritetsgruppers godtycke. Genom omsorgs-
lagen finns exempel på att vissa grupper ansetts vara i behov av detta
förstärkta rättsskydd som enligt vår mening också måste omfatta andra
grupper med likvärdiga stora hinder och svårigheter.

För att en rättighetslag skall få avsedd verkan är det nödvändigt att
dels precisera kretsen av berättigade personer, dels precisera de presta-
tioner som de skall vara berättigade till.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

231

Detta har genomsyrat våra överväganden om förslag till ny lagstift-
ning.

Den lag som vi föreslår och som bl.a. skall ersätta nuvarande om-
sorgslag har en personkrets i vilken ingår omsorgslagens nuvarande
personkrets. 1 ett särskilt kapitel (kap. 5) redovisar vi överväganden om
personkretsen och konstaterar att den för förslag till generella åtgärder
är vid. För individinriktade insatser som habilitering, rehabilitering,
hjälpmedel och färdtjänst finns en personkrets som vi anser skall be-
dömas generöst. Insatser i dessa hänseenden ges för personer med om-
fattande funktionshinder i samma organisatoriska former som för andra
med funktionshinder resp, för personer inom äldreomsorg - en distinkt
avgränsning ter sig därför mindre lämplig.

Beträffande vårt förslag till ny lag, LSS, har vi utpekat preciserade
insatser som personer med omfattande funktionsnedsättningar kan ha
behov av, när de har stora svårigheter i sin dagliga livsföring och behov
av särskilt stöd. Med erfarenheter från SoL, där den enskildes rätt till
bistånd är allmänt formulerad och där det ej direkt kan utläsas hur långt
kommunens biståndsskyldighet sträcker sig, ser vi det ur rättvise- och
trygghetssynpunkt nödvändigt att precisera vissa grundläggande rättig-
heter för personer som är i en mycket utsatt situation genom svåra
funktionshinder. Rättigheterna skall finnas oavsett var man bor i landet.

LSS syftar till att i ett kortare perspektiv förstärka personkretsens
ställning. I ett längre perspektiv - in på 2000-talet bör en sådan om-
arbetning och förstärkning ske av lagar som gäller alla medborgare att
åtgärder som nu föreslås bli reglerade i LSS kan innefattas i dessa
lagar. Som vår kartläggning och analys visar är det skydd och det stöd
som erbjuds i dag ej tillräckligt.

Den föreslagna nya lagen LSS avses ersätta lagen om särskilda om-
sorger om psykisk utvecklingsstörda m.fl. (1985:568) samt lagen
(1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m.fl. Tvångsåt-
gärder som nu under vissa omständigheter kan riktas mot personer med
utvecklingsstörning avskaffas samtidigt. LSS föreslås träda i kraft den 1
januari 1993 liksom föreslagna ändringar i HSL och SoL.

Konsekvenser av våra forslag: Ekonomi, huvudmannaskap,
finansiering och genomforandetid (Kap 18)

I kapitlet konstateras att våra förslag sammantaget leder till en beräknad
merkostnad om 2 400 milj. kr. (+ 20 %). Den slås emellertid ut på
flera år från ikraftträdandet den 1 januari 1993.

Riksdagen har uttalat att det är nödvändigt att handikappområdet
tillförs sådana resurser att nödvändiga åtgärder kan komma till stånd.
Regeringen har mot denna bakgrund genom tilläggsdirektiv undantagit
Handikapputredningen från de s.k. nolldirektiven från 1984.

Vi fördelar ett yttersta huvudmannaansvar för olika stöd och servicein-
satser till svårt funktionshindrade mellan landsting och kommuner, men
anger samtidigt att huvudmännen har möjlighet att sinsemellan avtala
om annan reglering efter lokala förhållanden. Staten ansvarar för arbets-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

232

marknadsåtgärder och ekonomiskt stöd, inklusive till vår reform person-
lig assistent. Vi möjliggör i våra lagförslag att huvudmannen kan ut-
nyttja kooperativ, företag, organisationer som producenter av skilda
insatser. I en organisationsplan skall huvudmannen visa hur och var
insatser anordnas och kan erbjudas enskilda med funktionsnedsättningar.

Våra förslag innebär vidare att huvudmannaskap enligt nu gällande
omsorgslag och elevhemslag förs över till kommunerna inom en treårs-
period. Detta berör närmare 40 000 personer med funktionsnedsättn-
ingar och ca 30 000 anställda. Det förutsätter en successiv skatteväxling
mellan de båda huvudmännen motsvarande dagens kostnader om
9 000 milj. kr. Finansieringen av våra förslag måste ske genom flera
alternativa tillvägagångssätt. Vi föreslår framför allt finansiering via
socialförsäkringen samt i viss mån även via statsbudget samt via kom-
muner och landsting. Beträffande kommuner och landsting avses finan-
sieringsbehov som uppkommer successivt. Vi förutsätter att de tas upp
i de årliga överläggningarna om kommunernas och landstingens ekono-
mi.

Enligt vår bedömning är det angeläget att följa upp konsekvenserna av
våra förslag. Vi föreslår därför bl.a. en organisation med databank för
att löpande följa upp bl.a. kostnaderna. En första utvärdering bör ske
efter tre år.

Frågor om avgifter och den enskildes ekonomi (Kap 19)

Merkostnader till följd av funktionsnedsättning kan vara utgifter för
tjänster som väsentligen tillhandahålls av offentlig verksamhet som
vård, service, läkemedel etc eller varor/tjänster som köps på marknaden
som frekventa frisörtjänster och speciell kost.

Merkostnaderna belastar enskilda med i övrigt olika privatekonomiska
situationer (inkomstsituation, försörjningsbörda, pensioner). Dessutom
föreligger skillnader i vissa kompenserande offentliga transfererings-
system (ex. varierade nivåer på kommunala bostadstillägg, KBT).

Det finns också skillnader i avgifter för samma tjänster som tillhanda-
hålls av kommuner resp, landsting.

Handikapputredningen visade i sin kartläggning att bl.a. detta kunde
ge som resultat betydande skillnader i disponibel inkomst beroende på
enskildas bostadsorter (kommuner).

I vårt slutbetänkande kommer vi att presentera en fördjupad analys
och lägga förslag i syfte att dels utjämna skillnader i avgifter för samma
tjänster för enskilda bosatta inom olika kommuner, dels påverka effek-
ten av att enskilda inom vår personkrets har höga kostnader för tjänster
över sektorsgränser i samhället. Sammantaget ger dessa betydande be-
lastningar. Möjligheten att relatera dessa kostnader till varandra och
skapa någon form av högkostnadsskydd kommer att prövas.

Vi redovisar i kapitlet också en sammanfattning av en studie som
gjorts för vår räkning av Linköpings Universitet (CMT, U. Hass,
1991). Den visar bl.a. att vissa hushåll har permanenta varaktiga under-
skott vilka kan hänföras till olika faktorer relaterade till funktionsned-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

233

sättningen. Som vi uppmärksammar i kap. 13 hade merparten hushåll i Prop. 1992/93:159
denna studie inte något som helst utrymme för hobbies, nöjen, Bilaga 1.1
semesteraktiviteter osv.

Slutligen gör vi en genomgång av tendenser i kommuners och lands-
tings avgiftssystem för servicetjänster till enskilda. Utredningen lägger
förslag som nu har förutsättningar att positivt påverka enskildas ekono-
miska situation.

Huvudregeln i den föreslagna lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) är att insatserna skall vara avgiftsfria.

Vårt förslag beträffande färdtjänsten innebär sänkning av nuvarande,
på flera håll, höga avgifter till nivåer som motsvarar taxor inom kollek-
tivtrafik.

Sammanfattningsvis redovisas att vi inför slutbetänkandet avser att
pröva följande vägar för att finna former att hindra att den enskilde
skall betala extra för sitt handikapp:
o påverkan på t.ex. avgiftsfinansieringsgrad och avgiftstak eller av-
giftsfrihet

o högkostnadsskydd samordnat över huvudmannagränser

o inkomstförstärkning exempelvis genom handikappersättning.

Förhållandet till EG (Kap 20)

Utvecklingen inom EG (oberoende av svenskt medlemskap eller ej) har
betydelse för svensk handikappolitik. Vi har därför i detta kapitel dels
gjort en kort beskrivning av förutsättningarna för samverkan i olika
avseenden av typ basfakta, dels beskrivit handikappfrågornas position
genom den sociala stadgan resp i EGs handikapprogram (bl.a. Helios 1
och 2).

Slutligen har vi helt kort mot bakgrund av detta gjort en översiktlig
analys av våra förslag i förhållande till EGs arbetssätt och regler. Slut-
satsen blir att utredningens förslag om vissa insatser enligt en ny lag
(LSS) reglerar interna förhållanden i Sverige och inte är att betrakta
som socialförsäkringsförmåner som faller in under EGs regelsystem om
social trygghet.

Utredningen avser att i sitt slutbetänkande återkomma till frågor som
rör olika former av internationell samverkan och därvid bl.a. handi-
kapporganisationernas roll.

Möjligheter för en framtida lagreglering av ansvars- och
finansieringsprincipen (Kap 21)

Principen innebär att miljöer och verksamheter skall utformas och be-
drivas så att de blir tillgängliga för alla människor. Kostnader för an-
passningsåtgärdema ses som en självklar del av de totala kostnaderna
för verksamheten och finansieras därmed som verksamheten i övrigt.
Principen formulerades i mitten av 1970-talet av den dåvarande handi-
kapputredningen.

234

För att bedöma förutsättningarna för en mer konsekvent tillämpning av
ansvars- och finansieringsprincipen har vi som underlag bl.a. en egen
enkät och internationellt material från främst USA. En ny lagstiftning
mot diskriminering (Americans with Disabilities Act, ADA) antogs där
år 1989. AD As diskrimineringsbegrepp innebär att hinder för tillgäng-
lighettill bl.a. vissa transportmedel, lokaler, telekommunikationer m.m.
ses som diskriminering.

Vi har vid vår analys av ansvars- och finansieringsprincipen (som i
princip avser all verksamhet som vänder sig till allmänheten) sett behov
av att stärka en tillämpning genom

information och opinionsbildning

kompensatoriska åtgärder från staten (i ett övergångsskede)
lagstiftning (kombinerad med påföljder och sanktioner)

I vårt fortsatta arbete avser vi att fördjupa vår analys och överväga
förslag om reglering inom vissa områden: plan- och byggområdet,
media, tele och kommunikation.

Ett konsekvent genomförande av ansvars- och finansieringsprincipen
torde på sikt kunna innebära kostnadsbesparingar för samhället utöver
värdet att vidga medborgarnas möjligheter till delaktighet i olika verk-
samheter.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.1

235

Sammanfattning av Handikapputredningens
betänkande (SOU 1991:97) En väg till
delaktighet och inflytande - tolk för döva,
dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och
talskadade

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.2

Uppdraget

1989 års handikapputredning har uppdraget att utreda vissa frågor om
samhällets stöd till människor med funktionshinder. Huvuduppgiften är
att kartlägga och analysera insatser som görs inom socialtjänsten samt
habiliteringen och rehabiliteringen. Om det föreligger brister i insatser-
na bör utredningen lämna förslag som kan leda till förbättringar och
tillförsäkra personer med funktionshinder ett väl fungerande stöd.

Regeringens uppdrag till utredningen har lämnats i direktiv (dir
1988:53) jämte tilläggsdirektiv (dir 1988:65 resp. 1990:24). Därjämte
har till Handikapputredningen överlämnats vissa skrivelser och riksdags-
uttal anden.

Utredningen har tidigare avlämnat tre delbetänkanden och ett huvud-
betänkandejämte ett antal rapporter. Genom föreliggande delbetänkande
om tolkfrågor för döva m.fl. samt genom ett slutbetänkande om olika
aspekter på generell tillgänglighet till verksamheter och miljöer avser
utredningen att fullfölja sitt uppdrag under 1992.

Innehållet i betänkandet om "En väg till delaktighet och inflytande -
tolk för döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade"
(SOU 1991:97) har nära samband med överväganden och förslag i vårt
huvudbetänkande (SOU 1991:46). Personer med olika kommunikations-
hinder kan ha behov av de insatser som där beskrivs. Handikapputred-
ningens bärande principer (se nedan) skall självfallet också vägleda
utformningen av tolktjänst m.m.

Den översyn av tolkfrågoma som redovisas här har delvis initierats
genom att regeringen i augusti 1990 överlämnade en skrivelse från
Sveriges Dövas Riksförbund m.fl. till Handikapputredningen (se bilaga
2). Av skrivelsen framkommer att den tilltagande bristen på tolkar för
döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade allvarligt
drabbar såväl enskilda som olika verksamheter i samhället. Krav ställs
på en utredning av samhällets tolkservice i vid bemärkelse.

Skrivelsen uppmärksammar vidare att detta krav redan återfinns i den
s.k. Hörselvårdsutredningen (HVU) som jämte remissyttranden även
överlämnats till Handikapputredningen.

Vår kartläggning (redovisad i SOU 1990:19) gav en bild av hur svår
situationen kan vara för människor med funktionsnedsättningar i dagens
Sverige. Vi fann i vår analys och i överläggningar med berörda organi-
sationer att flera frågor påkallade omedelbar uppmärksamhet. Vi kunde
notera avsevärda hinder i enskildas dagliga livsföring samt olikheter i
stöd och service mellan grupper, över landet och mellan samhällsom-

236

råden (utbildningar, arbetsliv etc.). Detta har också lett oss till att Prop. 1992/93:159
belysa dövas m.fl. levnadsvillkor.                                        Bilaga 1.2

Handikapputredningen framlägger nu i detta delbetänkande förslag
som på kort och lång sikt skall undanröja hinder för enskildas delaktig-
het och inflytande. Det handlar ytterst om att för döva, dövblinda,
vuxendöva, hörselskadade och talskadade bevaka förutsättningarna för
de grundläggande fri- och rättigheter som alla medborgare är tillförsäk-
rade enligt regeringsformen.

Grundläggande synnsätt

Med utgångspunkt i den humanistiska synen på alla människors lika
värde och de grundlagsfästa demokratiska fri- och rättigheterna för alla
medborgare har Handikapputredningen fastlagt kvalitetskrav på gener-
ella och individuella insatser som kan undanröja handikappande situatio-
ner. De bärande principerna för vårt arbete, också i detta betänkande
om tolktjänst, gäller tillgänglighet, självbestämmande och inflytande,
delaktighet, helhetssyn och kontinuitet. Det är inte svårt att inse hur
enskilda med kommunikationshinder (döva, dövblinda, vuxendöva,
hörselskadade och talskadade) möter problem och hinder för sin person-
liga utveckling och i den dagliga livsföringen om tolkar, tekniska
hjälpmedel, utbildningsinsatser etc. saknas eller är otillräckliga. Sam-
tidigt skall det betonas att samhället gör betydande förluster om inte
resurser hos personer med kommunikationshinder tas till vara. Därför
handlar vårt betänkande om frågor som präglas av denna ömsesidighet
och berör alla, inte enbart personer med funktionsnedsättningar.

Mellan 48 000-65 000 personer i vårt land har en så svår hörselned-
sättning att de kan vara i behov av tolk, tekniska hjälpmedel eller alter-
nativa kommunikationssätt. Till detta antal kommer de barn, ungdomar
och vuxna som delvis har motsvarande behov av insatser, främst till
följd av olika tal-, språk- och röststömingar.

Många personer med kommunikationshinder tvingas leva i en undan-
tagssituation präglad av att andra bestämmer vilken information de skall
få eller vid vilka tillfällen de skall få förmedla sina synpunkter.
Vi har i vårt utredningsarbete självfallet haft en utgångspunkt i det
vedertagna miljörelaterade och relativa handikappbegreppet. Tillgången
till tolk kan i många sammanhang utgöra skillnaden mellan att inte ha
eller att ha ett handikapp.

Att åstadkomma en kvalificerad och lätt tillgänglig tolktjänst för döva
m.fl. kräver att flera problem kan lösas. Framför allt avses bristen på
väl utbildade tolkar. Ett förändringsarbete ställer krav på många sinse-
mellan samverkande åtgärder och är en process som måste ses i ett
längre tidsperspektiv. Det har tett sig nödvändigt att nu prioritera vissa
grundläggande insatser för att förbättra tillgången till tolkar.

237

Tolktjänstens brukare - behov av olika kommunikationssätt             Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.2

En kvalificerad tolktjänst måste byggas upp med kunskap om innebör-
den av olika kommunikationshinder och de varierade sätten att genom
tolk undanröja hindren.

Vi redovisar här förenklat vissa basfakta som återfinns mera utförligt
beskrivna i olika delar av vårt betänkande.

Brukarsituation

Barndomsdöv:

Döv från födseln eller
från barn- och ung-
domsåren, har tecken-
språket som första språk
(svenska som andra
språk).

Bamdomshörselskadad:
Hörselnedsättning
finns från födseln eller
från barn- och ung-
domsåren.

Dövblind:

En kombinerad syn-
och hörselskada, för
vissa med blindhet/
dövhet som följd.
Andra kan ha syn-
och/eller hörselrester.
Funktionsnedsättningen
kan finnas från födseln
eller uppstå senare med
förlust av antingen syn-
eller hörselförmåga
först (något som på-
verkar val av tolk-
metod).

Vuxendöv/vuxenhör-
selskadad:

Förlust eller nedsättning
av hörsel har inträffat i
vuxen ålder. Förmågan
att uppfatta tal påverkas,
förmåga till språkförstå-
else och talproduktion
finns kvar.

Antal personer

8- 10 000

Barn och vuxna

14 800-19 800
Barn och vuxna

1 230

Barn och vuxna

4 000 vuxendöva

20-30 000 vuxenhör-
selskadade

Tolkmetod

Teckenspråket

Teckenspråket

Olika tolkmetoder:

o Teckenspråket

o Handalfabetet

o Skrivtolkning, ibland
via punktskrift

o Handskriftstolkning

o Skrift i hand

Olika tolkmetoder:

o Skrivtolkning

o Mun-Hand-Systemet

o Tecken som stöd för
tal

o Teckenspråket

238

Bland dem som behöver tolktjänst finns döva, hörselskadade eller döv- Prop. 1992/93:159
blinda utvecklingsstörda. Erfarenheter under senare är har visat betydel- Bilaga 1.2
sen av teckenspråket för personlighetsutveckling och samspel med om-
givningen.

Även döva, hörselskadade och dövblinda invandrare uppmärksammas
som brukare av tolktjänst. Deras situation kompliceras av att de även
måste lära sig det svenska teckenspråket - teckenspråket är inte inter-
nationellt.

Enligt våra beräkningar är ca 10 000 vuxna personer (främst barn-
domsdöva) i behov av tolk.

Personer med tal-, språk- och röststömingar kan behöva tolktjänst som
s.k. taltjänst, ett komplement till det stöd som kan ges genom olika
tekniska hjälpmedel. Hur detta behov skall tillgodoses i framtiden bör
bli föremål för ytterligare utvecklingsinsatser och ingår alltså inte i be-
räkningen här.

Tolkverksamheten

Tolkservice har utvecklats från att ha varit insatser som främst utförts
av anhöriga eller genom ideella organisationer till att bli en tolktjänst i
samhällets regi. Den har emellertid inte någon lång historia i vårt land
utan daterar sig i huvudsak från 1960-talet.

Trots påtagliga kvarstående brister är den svenska organiserade tolk-
verksamheten framträdande i ett internationellt perspektiv. Några an-
ledningar kan noteras inför olika initiativ som ökar samverkan bl.a.
inom Europa:

i varje landsting/landstingsfri kommun finns tolkcentraler som till-
handahåller och finansierar merparten av tolktjänsten, dvs. det finns
en strävan att sprida tolkservice över hela landet
tolktjänsten är i huvudsak kostnadsfri för den enskilde
den svenska riksdagen har (1981) uttalat sitt erkännande av tecken-
språket som dövas första språk

- världens första professur i teckenspråk finns sedan år 1990 inrättad
vid Stockholms Universitet.

Bristerna

Det finns dock påtagliga brister om jämförelsemåttet är de kommunika-
tionsmöjligheter som står till buds för andra medborgare i vårt land.

Förenklat kan bristera uttryckas som att dövas, dövblindas,
vuxendövas, hörselskadades och talskadades livsföring hindras av

bristfällig tillgång till väl utbildade tolkar (i dag finns en tolk per ca

55 tolkbehövande enligt vår bedömning att ca 10 000 vuxna be-
höver tolktjänst)

otillräckliga åtgärder för att öka intresset för tolkyrket, dvs. rekry-

teringen

oklarheter i tolkverksamhetens organisation och i betalningsansvaret
för skilda tolkuppdrag.

239

En bild av tolkbehovet

Vi anför att det behövs ett tillskott av ca 825 tolkar med utgångspunkt i
nuvarande situation. (Fast anställda tolkar och arvodestolkar motsvarar
idag ca 175 heltidsarbetande tolkar.) Beräkningsgrunden är uttryckt som
en tolk per 12 tolkanvändare (3 tim/vecka och person) när det gäller
bamdomsdöva, bamdomshörselskadade och vuxendöva samt, enligt en
annan beräkning för dövblinda, tolk för vardagstolkning 8 timmar per
vecka. Det innebär ett behov av ca 750 teckenspråkstolkar (för bam-
domsdöva och bamdomshörselskadade), ca 50 tolkar för vuxendöva och
ca 200 tolkar för dövblinda. Sammantaget ställer detta stora krav på
kraftfulla utbildnings- och rekryteringsfrämjande satsningar. Vi har ock-
så ansett att sådana åtgärder bör vidtas i första hand.

Förslag om utbildningsinsatser och rekryteringsfrämjande åtgärder

En förändring av utbildningsinsatserna i form av kvalitetshöjning och
ökat antal utbildningstillfällen har ett egenvärde. Enligt vår mening är
en sådan utveckling även av avgörande betydelse för intresset för och
rekryteringen till tolkyrket. De förslag vi lägger kan i sina huvuddrag
sammanfattas enligt följande.

Studietiden vid teckenspråkslinjen förlängs från 34 till 40 veckor
samtidigt som antalet platser på teckenspråkslinjen utökas från 60
till 90.

Möjlighet ges till påbyggnadsutbildning i teckenspråk (20 veckor).
Utbildningen föreslås ha 45 platser

Antalet platser på teckenspråks/dövblindtolkutbildningen ökas från
45 till 75 platser.

Gymnasiekompetens bör krävas för antagning till tolkutbildning.
Tolkutbildningen föreslås bli högskoleanknuten och därmed jäm-
ställd med annan språkutbildning samtidigt som detta också ökar
forsknings- och utvecklingsmöjligheterna.

För att garantera en god utbildningsnivå, som skall vara lika oavsett
utbildningsort, skall studieplaner utformas för teckenspråkslinjen
och tolkutbildningarna.

Lärarnas kompetens skall öka genom fortbildningsinsatser och
genom att UHÄ ges i uppdrag att utforma en grundutbildning för
lärare i tolkämnet.

Teckenspråksläramas kompetens ökas genom att utbildning på hög-
skolenivå etableras.

Våra förslag om utökad utbildningskapacitet innebär ett tillskott på
220 tolkar fram till våren 1996 - 185 teckenspråks/dövblindtolkar och
35 tolkar för vuxendöva. Antalet nya tolkar blir 440 efter 10 år. Vi har
beräknat att nuvarande antal fast anställda tolkar och arvodestolkar mot-
svarar ca 175 heltidsarbetande tolkar.

Med detta som utgångspunkt innebär det teoretiskt att ca 400 tolkar
finns om fem år (en tolk per ca 25 tolkanvändare) och 615 tolkar om 10
år (en tolk per ca 17 tolkanvändare).

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.2

240

Det uppsatta målet om en tolk per 12 tolkanvändare innebär som Prop. 1992/93:159
tidigare nämnts ett tillskott i jämförelse med dagens situation av 825 Bilaga 1.2
tolkar.

Kunskaperna om tolkyrket måste ges större spridning än vad som är
fallet. Vi menar att AMS och SYO-verksamheten inom grundskolan här
spelar en viktig roll liksom Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms
Universitet.

Möjligheten att studera teckenspråk som C-språk i gymnasieskolan bör
uppmärksammas liksom möjligheten att anordna teckenspråksutbildning
som vuxenutbildning inom gymnasieskolans ram och även i form av
arbetsmarknadsutbildning.

Förslag om ökade insatser för dövblinda - aktiveringskurser

Aktiveringskursema riktar sig till alla dövblinda personer och har som
målsättning att ge kunskaper för ett så självständigt liv som möjligt. I
kurserna ingår ADL-träning, inlärning av olika kommunikationsmetod-
er, användning av hjälpmedel m.m. Vi föreslår en utökning av verk-
samheten och uppmärksammar särskilt nödvändigheten av att tolkbe-
hovet kan tillgodoses under kurserna.

Taltjänst - behov av utvecklingsarbete

Taltjänst för talskadade finns endast inom ett landstingsområde. Er-
farenheten av denna service är alltså begränsad. Verksamheten behöver
därför bli föremål för ytterligare utvecklingsarbete. Enligt vår mening
bör Handikappinstitutet tillsammans med Socialstyrelsen svara för en
särskilt riktad utvecklingsinsats inom området och även belysa den nya
teknikens betydelse för framtida planering av taltjänst och annan service
till personer med tal-, språk- och röststömingar.

Huvudman för tolktjänst

Enligt ansvars- och finansieringsprincipen bör det åligga varje verksam-
hetsanordnare att svara för och finansiera åtgärder för att öka tillgäng-
ligheten till verksamheten för människor med handikapp.

Detta gäller i princip enligt vår mening även åtgärder som rör tolk-
service och bör vara en självklarhet t.ex. vid utbildningsaktiviteter eller
vid enskildas kontakter med olika myndigheter.

Med rådande brist på tolkar har vi dock funnit anledning att skapa
förutsättningar för lättillgänglighet och trygghet genom förslaget att
enskilda skall ha en instans att vända sig till beträffande grundläggande
behov av tolktjänst, s.k. vardagstolkning. Landstingen föreslås bli ålag-
da en reglerad skyldighet att organisera, finansiera och tillhandahålla
sådan viss tolktjänst. I våra överväganden har vi beaktat att utbyggnad
av tolktjänst redan skett som ett frivilligt åtagande av landstingen. Vi
har också funnit att ett landstingsområde utgör en av flera skäl lämplig
bas för utveckling av tolkverksamhet för personer med olika kommu-
nikationshinder.

16 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

241

Landstingens skyldighet skall enligt vårt förslag framgå av ett tillägg Prop. 1992/93:159
till 1 § hälso- och sjukvårdslagen. Behov av tolk i andra situationer Bilaga 1.2
förutsätts bli tillgodosedda och finansierade av resp, anordnare av verk-
samheten enligt ansvars- och finansieringsprincipen. Landstingen skall
dock kunna förmedla tolkar även i dessa situationer.

Kostnader och finansiering

Merkostnaderna för våra förslag om förbättrad tolkutbildning uppgår till
ca 16 milj.kr , varav 14,3 milj.kr avser utbildningsinsatser vid folkhög-
skola och 1,2 milj.kr utbildning inom högskolan.

För att tillgodose behovet av aktiveringskurser för dövblinda, där tolk-
kostnaderna utgör en större del, har vi beräknat att anslaget som dis-
poneras av Nämnden för vårdartjänst behöver ökas med 3 milj.kr.

Fram t.o.m. våren 1996 kommer ytterligare 220 tolkar att ha utbil-
dats. Dessa behövs i landstingens tolktjänst för att de skall kunna er-
bjuda en god tolkservice. Vi beräknar att landstingens kostnader för
denna kapacitetsökning uppgår till i genomsnitt 15 milj.kr. per år under
en femårsperiod, dvs. totalt 75 milj.kr (fast penningvärde).

Sammanfattningsvis innebär våra förslag merkostnader för staten på
19 milj.kr. per år (utbildningskostnader och aktiveringskurser) och för
landstingen på i genomsnitt ca 15 milj.kr. per år under en femårsperiod.
Vi har inte räknat med utökat statligt stöd för landstingens kostnader då
det endast till mindre del rör sig om någon utökad landstingsuppgift.
Landstingen har redan i dag ett åtagande beträffande tolkning. Våra
förslag innebär framför allt att landstingen skall kunna infria detta med
en bättre tillgång på tolkar. Förslagen innebär vidare en precisering av
vad som ingår i åtagandet. Eventuella framtida finansieringsdiskussioner
kan tas upp i de årliga överläggningarna om kommunernas och lands-
tingens ekonomi.

Fortsatta utvecklingsinsatser

I fråga om uppföljning och aktiv tillsyn avser vi att återkomma i vårt
slutbetänkande 1992.

Vi vill emellertid redan nu betona värdet av en systematisk uppfölj-
ning. Vi föreslår därför en utvärdering fem år efter det att beslut om
våra förslag trätt i kraft. Då bör belysas om de beskrivna bristerna
undanröjts enligt intentioner i våra föreliggande förslag. Om så inte är
fallet bör nya överväganden ske.

Slutligen vill vi markera att vi ser en fortsatt kommunikationsforsk-
ning på hög nivå som mycket angelägen och förutsätter att UHÄ vid sin
prövning av tolkutbildningens anknytning, helt eller delvis, till högskola
även beaktar denna aspekt.

242

Sammanfattning av Hjälpmedelsutredningens        Pr°P 1992/93:159

betänkande (SOU 1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens B1Iaga 13
utveckling - kartläggning och bedömning

Vår uppgift har varit att kartlägga och analysera den nuvarande situatio-
nen på hjälpmedelsområdet. Om vi finner att förändringar är motiverade
skall vi föreslå olika åtgärder för att få till stånd en bättre fungerande
och mer effektiv hjälpmedelsverksamhet sett såväl ur den enskilde
hjälpmedelsanvändarens som ur samhällets perspektiv. Förslagen skall
kunna genomföras inom ramen för oförändrade samhällsekonomiska
resurser.

I detta betänkande redovisar vi den kartläggning av hälso- och sjuk-
vårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet som vi genomfört och som
belyser hjälpmedelsverksamhetens utveckling under en tioårsperiod fram
till åren 1987- 1988. På denna grund gör vi en bedömning av den
nuvarande verksamheten samt redovisar överväganden och förslag till
de åtgärder vi finner motiverade.

Hjälpmedelsverksamheten - en viktig samällsservice

Hälso- och sjukvårdens hjälpmedelsverksamhet utgör en av grundförut-
sättningarna för att människor med skador, sjukdomar och funktions-
hinder skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

Hjälpmedel som är omsorgsfullt utprovade och fungerar väl innebär
ökad livskvalitet för en person med funktionshinder. Brist på hjälpmedel
liksom dålig funktion hos dem ökar behovet av andra vård- och service-
insatser. Således kan utökade insatser inom hjälpmedelsverksamheten
medföra besparingar för samhället genom att insatser inom andra områ-
den inte behöver sättas in.

En expanderande verksamhet

Hjälpmedelsverksamheten har förändrats i betydande omfattning under
den senaste tioårsperioden. Den har utvecklats till att omfatta allt fler
behovsgrupper och allt fler hjälpmedel.

Andelen personer med funktionshinder i befolkningen har ett starkt
samband med ålder. De beräkningar vi har gjort pekar mot att ca 70
procent av hjälpmedelsanvändama är över 65 år. Det ökande antalet
äldre i befolkningen har därmed också ökat efterfrågan på hjälpmedel.
Vidare har strukturomvandlingen inom vård- och omvårdnadssektom
inneburit att allt fler personer med funktionshinder bor i eget boende
och allt fler sjuka får vård, behandling och omvårdnad i hemmet.

Samtidigt har volymutvecklingen varit betydande för de personal-
grupper inom hälso- och sjukvården som bland sina arbetsuppgifter har
att utföra utprovning, förskrivning och uppföljning av olika slags hjälp-
medel.

243

Primärvårdens utbyggnad har inneburit att fler behov kunnat fångas
upp för att åtgärdas eller remitteras vidare t.ex. till hör- och syn-
centraler eller andra specialinstanser. Även vid dessa specialenheter har
personalresurserna ökat. Den medicinska och tekniska utvecklingen har
medfört nya behandlingsmetoder och tekniker, kontinuerlig produkt-
utveckling liksom helt nya produkter.

Dessa förhållanden har medverkat till att hjälpmedelsverksamheten har
utvecklats kraftigt beträffande både inköpsvolymer och produktsorti-
ment. Vår bedömning är att hjälpmedelsverksamheten till stora delar
fungerar förhållandevis väl. Den konstaterade utvecklingen får också
anses ligga i linje med den överenskommelse om hjälpmedelsverksam-
heten som träffades mellan hälso- och sjukvårdshuvudmännen och staten
år 1976.

Trots den konstaterade positiva utvecklingen finns det allvarliga pro-
blem och brister inom hjälpmedelsverksamheten. Dessa problem har ett
starkt samband med den stora efterfrågeökningen inom verksamheten.
Det gäller dock inte i första hand brister i tillgången på hjälpmedel utan
främst brist på resurser inom den organisation som skall svara för ut-
provning och tillhandahållande. Det är framför allt uppföljningen av
hjälpmedelsbehov som påverkas av den allmänna knappheten på resur-
ser. Det innebär bl.a. att det ofta inte görs någon uppföljning av hur
utlämnade hjälpmedel används och fungerar.

Man kan förutsäga en fortsatt ökning av efterfrågan på hjälpmedel.
Detta beror bl.a. på ökningen av antalet personer i hög ålder, fortsatt
satsning på eget boende och utvecklingen inom sjukvården mot vård och
behandling utanför sjukhus. Kraven ökar genom att fler blir medvetna
om sina behov och möjligheterna att få hjälpmedel. Även utvecklingen
inom medicinen och av tekniken kommer att verka i denna riktning.

Kostnadsutveckling

År 1987 uppgick de totala kostnaderna för inköp av hjälpmedel till
ca 1,2 miljarder kronor. Hjälpmedelskostnademas andel av hälso- och
sjukvårdens driftkostnader utgjorde ca 1,5 procent. Personalkostnader
för utprovning, service samt kostnader för lokaler, lagerhållning m.m.
torde vara minst lika stora som inköpskostnaderna, vilket innebär att de
totala kostnaderna var omkring 2,5 miljarder kronor eller runt 3 procent
av hälso- och sjukvårdens driftkostnader.

Kostnadsökningen för hjälpmedel har varit kraftig. Under perioden
1978- 1987 ökade hälso- och sjukvårdshuvudmännens utgifter för hjälp-
medel med i genomsnitt 4 procent per år i fasta priser. Driftkostnaden
för hela hälso- och sjukvården ökade under samma period med i genom-
snitt 2 procent per år.

Framträdande orsaker till kostnadsutvecklingen är som nämnts ök-
ningen av antalet äldre samt de strukturella förändringarna inom vård-
och omsorgssektom som genomförts under perioden. Allt fler får vård
och omvårdnad i hemmet. De ökade insatserna inom primärvård samt
vård och omsorg i hemmet gör dessutom att fler behov uppmärksam-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.3

244

mas. Det kan mot denna bakgrund konstateras att kostnadsutvecklingen Prop. 1992/93:159
inom hjälpmedelsområdet är såväl förklarlig som försvarlig.             Bilaga 1.3

Vi bedömer att de faktorer som påverkat behov och efterfrågan även
framdeles kommer att göra sig gällande. Produkt- och metodutveckling-
en kommer att fortsätta. Det finns därför anledning för huvudmännen
att i sin resursplanering utgå från en fortsatt betydande efterfråge- och
kostnadsutveckling för hjälpmedel.

Handikapp- och hjälpmedelsbegrepp

Handikappbegreppet har under åren utvecklats från att definiera en
egenskap hos en individ till att beteckna de svårigheter som uppstår i
mötet mellan individen som har ett funktionshinder och dennes omgiv-
ning. Begreppet handikapp har även utvidgats till att omfatta alla funk-
tionshinder.

Hjälpmedelsbegreppet har på motsvarande sätt utvidgats till att omfatta
allt fler produkter vid allt fler behov. Detta medför att varken sjuk-
domsdiagnos, skada eller den förväntade varaktigheten av ett funktions-
hinder kan vara avgörande för om ett hjälpmedelsbehov skall tillgodoses
eller inte. Det är inte heller särskilt meningsfullt att genom uppräkning
av produkter eller produktgrupper definiera hjälpmedelsområdet.

Enligt vår uppfattning bör hjälpmedel tillhandahållas om sådana be-
hövs för vård, behandling, rehabilitering eller för att bidra till ett så
normalt liv som möjligt oberoende av sjukdomens, skadans eller funk-
tionshindrets art och varaktighet.

Ansvar för hjälpmedelsverksamheten

1 utredningsdirektiven anges att huvudansvaret för att tillhandahålla
hjälpmedel även fortsättningsvis skall åvila hälso- och sjukvårdshuvud-
männen. Vi utgår också i våra överväganden från detta. Vi anser dock
att om huvudmannaskapet för vård och omsorg om äldre och om lång-
varigt sjuka m.fl. förändras, bör frågan om motsvarande förändring av
ansvaret för att tillgodose hjälpmedelsbehov tas upp till prövning.
Flertalet av hjälpmedelsbrukama är personer över 65 år. Utifrån den
grundläggande principen om en helhetssyn på individens situation anser
vi därför att det finns starka skäl för att överväga att lägga ansvaret på
primärkommunen att uppmärksamma och tillgodose behov av framför
allt bostadsanknutna hjälpmedel och hjälpmedel för det dagliga livets
aktiviteter.

I hälso- och sjukvårdshuvudmannens ansvar ingår enligt vår mening
att sörja för att individer med sjukdom, skada och funktionshinder får
sådana individuellt utprovade hjälpmedel som erfordras vid medicinsk
vård och behandling, i rehabilitering och habilitering och för det
dagliga livets aktiviteter och som inte tillgodoses i annan ordning. Vår
uppfattning av hur långt huvudmannens ansvar för tillhandahållande av
hjälpmedel bör anses sträcka sig redovisas närmare i betänkandet. Bl.a.
bör sådana individuellt utprovade hjälpmedel som behövs för att en

245

person med funktionshinder skall kunna ha en normal fritid ingå i
ansvaret. Hjälpmedel för motions-, sport- och hobbyverksamhet ingår
dock enligt vår uppfattning inte generellt i ansvaret. Vidare är det enligt
vår mening rimligt att den enskilde själv står för inköp av sådana
konsumentvaror som kan anses ingå i en normal hemutrustning.

Det minskade realvärdet av glasögonbidraget till barn och ungdom
kunde ha motiverat en översyn av bidraget i syfte att det skall täcka en
större andel av den verkliga kostnaden för glasögon. Vi har dock inte
funnit några möjligheter att inom ramen för direktiven föreslå en sådan
förändring. Vi avvisar även tanken på ett allmänt samhällsstöd för glas-
ögon till vuxna personer.

Den enskildes rätt till hjälpmedel

Vi har övervägt en särskild lagreglering av den enskildes rätt till hjälp-
medel, antingen som en utvidgning av hälso- och sjukvårdslagen eller i
en speciallag. Rent principiellt föreligger dock svårigheter att särskilja
rätten till hjälpmedel från rätten till andra hälso- och sjukvårdsinsatser.

Bilden kompliceras ytterligare av de huvudmannaskapsförändringar
som nu utreds för äldreomsorgen och som behöver följas upp när det
gäller ansvaret för hjälpmedelsverksamheten. Detta kan komma att för-
ändra såväl behovet av som möjligheterna att lagreglera rätten till hjälp-
medel.

Vidare har den under hösten 1988 tillsatta Handikapputredningen i
uppdrag att bl.a. kartlägga och analysera insatserna för personer med
omfattande funktionshinder samt föreslå åtgärder som tillförsäkrar dessa
grupper ett väl fungerande stöd.

Vi anser att frågan om en eventuell lagreglering av den enskildes rätt
till hjälpmedel m.m. får övervägas vidare i samband med dessa fortsatta
utredningar.

Organisation av hjälpmedelsverksamheten

Hjälpmedelsverksamheten är ingen sammanhållen och enhetlig verk-
samhet. Vissa delar utgör dock ett eget verksamhetsområde. Detta
gäller främst hjälpmedelscentralerna samt även tolkcentralerna. Andra
delar av verksamheten t.ex. syn- och hörcentraler är vanligen knutna till
ögon- resp, öronklinik. Den ortopedtekniska verksamheten drivs hos
flertalet huvudmän av entreprenör och är vanligen knuten till en orto-
pedklinik.

Enligt vår uppfattning bör behovsbedömning, utprovning och upp-
följning ske utifrån en helhetssyn på individens situation. Ansvaret för
att uppmärksamma hjälpmedelsbehov bör därför ligga på den enhet som
har huvudansvaret för individens vård, behandling, rehabilitering,
habilitering eller omsorg i det aktuella fallet. I stort sett alla enheter
inom hälso- och sjukvården har således ansvar för att hjälpmedelsbehov
uppmärksammas och blir tillgodosedda. Även enheter inom omsorgs-
verksamheten och socialtjänsten har en viktig uppgift att uppmärksamma
behov och ta kontakter så att dessa åtgärdas.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.3

246

När så behövs skall patienten remitteras vidare till hjälpmedelsverk- Prop. 1992/93:159
samhetens olika specialresurser.                                          Bilaga 1.3

Vår uppfattning är även att hälso- och sjukvårdshuvudmannen bör
ange tydliga mål och riktlinjer för sin verksamhet med tillhandahållande
av hjälpmedel. Information om dessa riktlinjer bör ges både till berörd
personal och till allmänheten.

Hjälpmedelsbehov som behöver uppmärksammas

Enligt vår uppfattning är det angeläget att personer med omfattande
funktionshinder och komplicerade hjälpmedelsbehov får sina behov be-
dömda och åtgärdade av specialister på området. I dag finns det brister
inom detta område. Vår bedömning är att det behövs såväl komplette-
rande resurser som metodutveckling liksom ökad kompetens för att
tillgodose dessa personers behov av hjälpmedel.

Många utvecklingsstörda har en kombination av flera funktionshinder.
De hjälpmedelsbehov detta medför har hittills inte uppmärksammats
tillräckligt och dessa utvecklingsstörda får inte hjälpmedel i den ut-
sträckning de behöver. Enligt vår mening behövs särskild kompetens för
behovsbedömning och utprovning av hjälpmedel för personer med
psykisk utvecklingsstörning i kombination med andra funktionshinder
såsom rörelsehinder, hörsel- och synskador.

Personer som permanent vistas i institutionsliknande boendeformer får
i många fall inte sina behov av individuellt utprovade hjälpmedel till-
godosedda. Vår uppfattning är att behoven av hjälpmedel för personer i
sådana boendeformer måste uppmärksammas i ökad utsträckning.

Ny teknik t.ex. avancerad elektronik som datorer, styrsystem m.m.
används i allt större utsträckning som hjälpmedel vid rörelsehinder, syn-
skada, talskada och utvecklingsstörning. En snabb teknisk utveckling
kan förväntas under de kommande åren och det är angeläget att ny tek-
nik kan komma personer med funktionshinder till godo.

Vi anser det lämpligt att mer kvalificerad teknisk kompetens byggs
upp i form av regionala enheter där erfarenhet och ny kunskap kan
samlas och återföras till den lokala verksamheten. De centra för dator-
baserade hjälpmedel som för närvarande byggs upp på försök i vissa
regioner borde kunna vidareutvecklas till sådana regionala organ.

Köer och väntetider på hjälpmedel

Inom alla delar av hjälpmedelsverksamheten förekommer det att man
får vänta på att få ett hjälpmedel eller att få hjälpmedel reparerade. En-
ligt vår uppfattning förekommer på många håll väntetider som över-
stiger vad som är acceptabelt. Åtgärder bör vidtas för att eliminera
sådana väntetider.

De längsta väntetiderna finns inom hörselvården. Ca 20 000 personer
står i kö för att få hörselhjälpmedel. I vissa fall kan väntetiden vara
över två år för att få hörseln testad och hörselhjälpmedel utprovade.
Köerna beror framför allt på bristande personalresurser inom hörsel-

247

vården. Vi ser det som angeläget att situationen inom hörselvården Prop. 1992/93:159
åtgärdas. Enligt vår bedömning erfordras såväl utökade personalresurser Bilaga 1.3
som översyn av organisation och rutiner.

Även inom synvården finns problem med väntetider och köer,
beroende framför allt på personalbrist vid syncentralema. Det är ange-
läget att huvudmännen fortsätter utbyggnaden av syncentralema för att
komma till rätta med resursproblemen.

Tolktjänsten är ett relativt nytt område som är under utveckling. Bris-
ten på utbildade tolkar är ett stort problem. Det är angeläget att huvud-
männen fortsätter utbyggnaden av tolktjänsten. För detta behövs en ut-
byggnad av tolkutbildningen.

Tillgång till enkla hjälpmedel

Det är angeläget att information om enkla hjälpmedel för det dagliga
livet når ut till allmänheten. Detta gäller i särskild hög grad för den
stora gruppen äldre, som enkelt och utan att anlita vårdorganisationen
bör kunna skaffa sig hjälpmedel allteftersom funktionsförmågan för-
ändras.

Vi anser det angeläget att den som har behov av enkla hjälpmedel
skall kunna få sådana utan onödig omväg och att samhället skall ansvara
för att även sådana hjälpmedel finns att tillgå, som det är rimligt att den
enskilde själv betalar.

Enligt vår uppfattning är det angeläget att nya former för distribution
och tillhandahållande av enkla hjälpmedel prövas. De försök som under
våren 1989 startar i två landsting med distribution via apotek bör följas
upp och ytterligare åtgärder vidtas för att göra sådana hjälpmedel till-
gängliga för allmänheten.

Ändrat huvudmannaskap för vissa hjälpmedel

Vår uppfattning är att ansvaret för texttelefoner och telefoner för döv-
blinda i sin helhet bör övergå från staten till hälso- och sjukvårdshuvud-
männen. Ett delat huvudmannaskap för telefoner och andra kommuni-
kationshjälpmedel försvårar för den enskilde brukaren att få det bästa
hjälpmedlet.

Ansvaret för individuellt utprovade hjälpmedel i kommunal barnom-
sorg bör ligga hos samma huvudman som har ansvaret för barnens
hjälpmedel i hemmet och skolan. Skälen för detta är framför allt att
barnets behov av hjälpmedel skall kunna bedömas utifrån en samlad bild
av barnets situation och att hjälpmedel som introduceras under förskole-
tiden skall kunna tas med till skolan.

Av i princip samma skäl bör ansvaret för individuellt utprovade hjälp-
medel vid de statliga specialskolorna liksom vid folkkhögskolorna över-
föras till hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Vårt förslag är att kost-
nadsansvaret förläggs till hemlandstinget medan ansvaret för tillhanda-
hållande, service etc. - i den mån skolan inte själv svarar för detta -
lämpligen bör åvila den huvudman i vars sjukvårdsområde skolan i
fråga ligger.

248

Kostnadsfria förbrukningsartiklar

Enligt vår mening är det nuvarande systemet med kostnadsfria förbruk-
ningsartiklar otillfredsställande på grund av de stora ekonomiska skill-
naderna mellan olika behovsgrupper. 1 1989 års budgetproposition (bil.
7 avsnitt D) aviseras ett nytt rabatteringssystem i syfte att tillskapa ett
enhetligare och rättvisare regelsystem för att begränsa den enskildes
läkemedelskostnader inkl, förbrukningsartiklar.

I anslutning härtill pekar vi på att det ekonomiska ansvaret för de
kostnadsfria förbrukningsartiklarna bör överföras från Riksförsäkrings-
verket och sjukförsäkringen till hälso- och sjukvårdshuvudmännen i
likhet med det förslag beträffande läkemedlen som lagts av Riksförsäk-
ringsverket. En sådan förändring skulle innebära att hela ansvaret för att
tillhandahålla dessa artiklar på ett naturligt sätt införlivades i hälso- och
sj ukvårds verksamheten.

Den enskildes kostnader for hjälpmedel

I princip bör individuellt utprovade hjälpmedel utgöra lån och vara kost-
nadsfria för den enskilde. Enligt vår mening utesluter detta inte att vissa
begränsade avgifter kan tas ut vid tillhandahållandet av hjälpmedlen på
motsvarande sätt som vid besök i öppen sjukvård och vid läkemedelsin-
köp.

Den som behöver hjälpmedel bör dock enligt vår mening totalt sett
inte drabbas av högre vårdkostnad än andra medborgare. Det lagfästa
skyddet mot höga sjukvårds- och läkemedelskostnader bör därför kom-
pletteras så att det innefattar även avgifter för hjälpmedel.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.3

Kompetens och utbildningsfrågor

Olika hjälpmedel ställer varierande krav på kompetens hos den personal
som har ansvar för behovsbedömning, utprovning och uppföljning lik-
som för anpassning och teknisk service. Den kontinuerliga utvecklingen
av ny teknik och nya behandlingsmetoder där hjälpmedel ingår ställer
stora krav på kompetensutveckling för personalen.

Den personal som har arbetsuppgifter inom hjälpmedelsområdet måste
fortlöpande få kunskaper om ny teknik, metoder och möjligheter. Spe-
cialenhetema inom området bör enligt vår uppfattning ha ett särskilt
ansvar att följa utvecklingen och medverka till att kunskaper förs vidare
till personal inom andra vårdenheter.

Universitets- och högskoleämbetet samt skolöverstyrelsen bör i sam-
verkan med berörda myndigheter och organisationer göra en översyn av
innehållet i de grundutbildningar som på olika sätt berörs av hjälpme-
delsfrågoma. Handikappinstitutet bör medverka till att utbildningsma-
terial om hjälpmedel tas fram för olika yrkeskategorier och utbild-
ningar.

249

Samhällets centrala stöd till hjälpmedelsverksamheten

Det är av avgörande betydelse för utvecklingen att det finns ett centralt
organ för hjälpmedelsfrågor. Handikappinstitutet bör även i fortsätt-
ningen vara detta centrala organ. Institutet bör som huvuduppgift ha att
generellt bevaka hjälpmedelsområdet i syfte att uppmärksamma behov
av hjälpmedel och att verka för att behoven blir tillgodosedda med bra
och säkra produkter.

För att genomföra detta bör Handikappinstitutet stödja och stimulera
utveckling av nya hjälpmedel, se till att ny teknik tas tillvara i hjälpme-
delssammanhang och prova att hjälpmedlen är säkra och funktionella.
Information om effektiva hjälpmedelslösningar, ny teknik, nya produk-
ter och annat angeläget material bör kontinuerligt ges ut. En annan
viktig uppgift för Handikappinstitutet är att vara kunskapsinsamlare och
-förmedlare mellan huvudmännen.

Handikappinstitutets huvudområde bör vara hjälpmedel för det dagliga
livets behov, för rehabilitering och habilitering samt hjälpmedel för vård
och behandling. Det bör dock inte göras någon skarp avgränsning mot
hjälpmedelsfrågor som faller utanför dessa områden. Institutet bör ha en
helhetsbild över hjälpmedelsområdet som även inbegriper bl.a. hjälpme-
del i arbetslivet för personer med funktionshinder.

Institutet bör även följa utvecklingen av ny teknik i samhället och
bevaka att inte nya hinder uppstår för människor med funktionshinder.
Likaså bör institutet utifrån sina kunskaper om funktionshinder och
hjälpmedel bevaka frågor rörande den yttre och inre miljöns tillgänglig-
het.

Handikappinstitutet bör även bidra till att den personal som berörs av
hjälpmedelsfrågoma får adekvat utbildning genom att i samarbete med
olika utbildningsorgan ta fram utbildnings- och informationsmaterial om
funktionshinder och hjälpmedel. Tillsammans med berörda huvudmän
bör institutet även verka för att personal och brukare får god informa-
tion om hjälpmedel.

En väl fungerande provningsverksamhet bör även framdeles vara en
central del av Handikappinstitutets verksamhet.

Handikappinstitutets uppgift att rekommendera hjälpmedel, ordinatörer
och ordinationsanvisningar bör upphöra. Institutet bör i stället kontinu-
erligt publicera information om godkända produkter, deras egenskaper,
användningsområden, om de är centralt upphandlade m.m. Denna infor-
mation bör ges ut oberoende av om produkterna tillhandahålls kostnads-
fritt eller inte. Varje huvudman bör liksom i dag bestämma vilka pro-
dukter som skall tillhandahållas som kostnadsfria hjälpmedel.

Enligt utredningens mening bör Handikappinstitutet förfoga över
medel som kan fördelas till angelägna forsknings- och utveck-
lingsprojekt inom hjälpmedelsområdet. Desssutom bör stödet för utveck-
ling och produktion av nya hjälpmedel förstärkas. En ökning från nu-
varande 1,5 milj.kr. till 3-4 milj.kr. per år bör därför genomföras.
Även institutets möjligheter att ge avsättningsstöd och andra garantier
bör förstärkas och ges en sådan form att utlösta garantier inte inskrän-
ker på utrymmet för institutets verksamhet i övrigt.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.3

250

Enligt utredningens uppfattning kommer det även att behövas insatser
för att stödja utvecklingen av datorbaserade hjälpmedel och annan infor-
mationsteknologi inom hjälpmedelsområdet.

Tillsyn

Socialstyrelsen har som central förvaltningsmyndighet för hälso- och
sjukvårds- samt socialtjänstområdet ansvar för tillsynen över hjälpme-
delsområdet. Enligt utredningens uppfattning bör Socialstyrelsen, med
utgångspunkt i de allmänna principer som statsmakterna lagt fast för
verksamheten, bedriva en förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvårdens
verksamhet med hjälpmedel. Väl fungerande hjälpmedel har stor bety-
delse för livskvaliteten för personer med funktionshinder. Vårt förslag
om att slopa Handikappinstitutets centrala rekommendationer ökar be-
tydelsen av att Socialstyrelsen bedriver en kontinuerlig och effektiv till-
syn.

Regeringen har nyligen i prop. 1988/89:130 angett riktlinjerna för en
förändring av Socialstyrelsens framtida roll, inriktning och huvudsakliga
arbetsuppgifter. Enligt propositionen skall styrelsen i första hand rikta
in sitt arbete på tillsyn i form av uppföljning och utvärdering av den
verksamhet som kommuner, landsting och andra organ bedriver inom
hälsooch sjukvårds- och socialsektorn.

Vi anser det angeläget att den fortsatta utvecklingen inom olika delar
av hjälpmedelsområdet följs upp genom att Socialstyrelsen på ett aktiva-
re sätt än hittills följer hur olika grupper funktionshindrade får sina be-
hov av hjälpmedel tillgodosedda och hur verksamheten utvecklas inom
olika delar av landet.

Enligt vår uppfattning bör Socialstyrelsens och Handikappinstitutets
insatser kunna komplettera varandra och det är av stor betydelse att
styrelsen och institutet finner väl fungerande samarbetsformer.

Vi anser det naturligt att statistik- och informationsinsamlandet kring
hjälpmedel vid funktionshinder sker inom ramen för gängse insamling
inom hälso- och sjukvårdsområdet. Frågan om ett framtida statistik-
försörjningssystem inom hjälpmedelsområdet bör därför tas upp av den
redan arbetande utredningen om informationsstrukturen för hälso- och
sjukvården.

Kostnader och finansiering

Allt fler får vård och omvårdnad i hemmet, vårdinsatserna i öppen vård
ökar även i övrigt, andelen äldre brukare av hjälpmedel har ökat, nya
hjälpmedel har kommit ut på marknaden och ny teknik har medverkat
till att befintliga hjälpmedel blivit bättre men också dyrare. Allt talar för
en fortsatt kraftig utveckling av hjälpmedelsverksamheten.

Vi har konstaterat brister inom flera av de områden som ingår i hälso-
och sjukvårdshuvudmännens ansvar för hjälpmedel. Utöver dessa brister
har vi också pekat på några områden där det är angeläget att huvud-
männen utvidgar sina insatser. Överslagsmässigt kan det beräknas gälla

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.3

251

kostnadsökningar på några års sikt av storleken 20-30 milj.kr. per år
inberäknat 2-3 milj.kr. för ökat stöd till utveckling och produktion av
hjälpmedel.

Vi har inte redovisat något särskilt förslag för att finansiera de här
nämnda kostnadsökningarna. Som vi framhållit kan brist på hjälpmedel
orsaka ökat behov av andra samhällsinsatser och därmed ökade kostna-
der. Hjälpmedelsinsatser kan ur detta perspektiv därför vara ekonomiskt
lönsamma åtgärder. Vi ser i övrigt inga andra finansieringsmöjligheter
inom detta område än ökad användning av avgifter inom ramen för ett
högkostnadsskydd.

Den överföring av kostnadsansvaret som föreslås för individuella
hjälpmedel inom den kommunala barnomsorgen uppskattas gälla en
kostnad av ca 3,5 milj.kr. per år. Kostnaderna för individuella hjälpme-
del till barn och ungdomar vid statens specialskolor och folkhögskolor
kan överslagsmässigt beräknas till ca 1 milj.kr. per år. Statens kost-
nader för tillhandahållande av texttelefoner har budgeterats till 8,3
milj.kr. för budgetåret 1988/89.

Beräknat utifrån 1988 års förhållanden innebär detta sammantaget en
ökning av hälso- och sjukvårdshuvudmännens kostnader med närmare
13 milj.kr. per år och en minskning för staten med drygt ca 9 milj.kr.
och för kommunerna med ca 3,5 milj.kr. Vid förändrat huvudmanna-
skap aktualiseras således en reglering av dessa belopp mellan huvud-
männen.

Det kan ifrågasättas om det finns några bärande motiv att behålla den
nuvarande särskilda hjälpmedelsersättningen. Vi finner det lämpligt att
överväga att inordna den i den allmänna sjukvårdsersättningen från
sjukförsäkringen till huvudmännen.

Handikappinstitutet bör enligt vår uppfattning till största delen finan-
sieras med en fast treårig budgetram. Med hänsyn till statens ansvar för
bl.a. forskning och utveckling inom hjälpmedelsområdet är det enligt
vår mening motiverat att staten direkt deltar i finansieringen genom ett
anslag över statsbudgeten. I övrigt bör institutet liksom nu finansieras
av hälso- och sjukvårdshuvudmännen inom ramen för ersättningen från
sjukförsäkringen.

Möjligheterna bör även prövas att i högre grad avgiftsbelägga vissa av
Handikappinstitutets produkter och tjänster.

Om även primärkommunema blir huvudmän för delar av hjälpmedels-
verksamheten bör de delta i institutets finansiering. Denna fråga bör
därför prövas i anslutning till beredningen av dessa huvudmannaskaps-
frågor. 1 detta sammanhang bör även frågan om institutets formella
status klarläggas.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.3

252

Sammanställning av remissyttranden över
Handikapputredningens huvudbetänkande
(SOU 1991:46) Handikapp - Välfärd -
Rättvisa

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

Remissinstanserna

Handikapputredningens huvudbetänkande (SOU 1991:46) Handikapp -
Välfärd - Rättvisa har tillställts totalt 177 remissinstanser. Efter remiss
har svar inkommit från följande myndigheter:

Försäkringsöverdomstolen, Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket
(RFV), Statens handikappråd (SHR), Nämnden för vårdartjänst (NV),
Trafiksäkerhetsverket (TSV), Riksskatteverket (RSV), Universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ), Statens skolverk, Statens institut för handi-
kappfrågor i skolan (SIH), Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetar-
skyddsstyrelsen, Boverket, Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV),
Statens arbetsgivarverk (SAV), Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i
Stockholm, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Örebro och
Jämtlands län, Riksdagens justitieombudsmän (JO) och Handikapp-
institutet.

Landstingsförbundet och samtliga landsting har avgett yttranden.
Dessa är landstingen i följande län: Stockholms, Uppsala, Söderman-
lands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävle-
borgs, Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens.

Svenska kommunförbundet samt 18 av 24 länsförbund har yttrat sig.
Dessa länsförbund är Kommunförbundet Stockholms län, Kommun-
förbundet Uppsala län, Östergötlands Kommunförbund, Kommunför-
bundet Blekinge, Kommunförbundet Kristianstads län, Kommunför-
bundet Malmöhus, Kommunförbundet Halland, Kommunförbundet
Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs Kommunförbund, Kommunför-
bundet Skaraborg, Kommunförbundet Värmland, Kommunförbundet
Örebro län, Västmanlands Kommunförbund, Dalarnas Kommunförbund,
Kommunförbundet Västernorrland, Kommunförbundet Jämtland, Kom-
munförbundet Västerbotten och Kommunförbundet Norrbotten.

30 av 40 tillfrågade kommuner har avlämnat yttranden. Dessa kom-
muner är: Stockholm, Askersund, Bollnäs, Eksjö, Enköping,
Eskilstuna, Gotland (kommunstyrelsen), Göteborg, Hallstahammar,
Härnösand, Jönköping, Landskrona, Linköping, Ljusdal, Luleå, Malmö,
Mark, Mjölby, Mölndal, Nordmaling, Oxelösund, Sollentuna, Upplands
Väsby, Vara, Varberg, Västerås, Växjö, Älmhult och Örebro. Dess-
utom har svar inkommit från Omsorgsnämnden i Gotlands kommun
samt kommunerna Lindesberg och Tibro.

30 av 37 tillfrågade handikapporganisationer har avlämnat yttranden.
De är Handikappförbundens centralkommitté (HCK), De handikappades

253

riksförbund (DHR), Afasiförbundet i Sverige, Bröstcancerföreningamas
riksorganisation (BRO), Förbundet blödarsjuka i Sverige (FBIS),
Föreningen för de neurosedynskadade (FfdN), Hörselskadades riksför-
bund (HRF), ILCO - Svenskt förbund för stomiopererade, Neurologiskt
handikappades riksförbund (NHR), Riksföreningen för cystisk fibros
(RfCf), Riksförbundet för dementas rättigheter (Demensförbundet),
Riksförbundet döva, hörselskadade och språkstörda barn (DHB), Riks-
förbundet för hjärt- och lungsjuka (RHL), Riksförbundet för mag- och
tarmsjuka (RMT), Riksförbundet för njursjuka (RNj), Riksförbundet för
rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU), Riksförbundet för social
och mental hälsa (RSMH), Riksförbundet för trafik- och polioskadade
(RTP), Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna
(FUB), Riksförbundet mot astma och allergi (RmA), Riksförbundet mot
reumatism (RMR), Riksföreningen autism (RFA), Svenska celiakiför-
bundet (SCF), Svenska diabetesförbundet (SD), Svenska epilepsiförbun-
det (SEF), Svenska psoriasisförbundet (PSO), Sveriges dövas riksför-
bund (SDR), Sveriges stamningsföreningars riksförbund, Synskadades
riksförbund (SRF) och Tandvårdsskadeförbundet. Elva av de handikapp-
organisationer som inkommit med yttranden har som medlemsförbund i
samarbetsorganet HCK hänvisat till HCK:s yttrande.

Tio fackliga organisationer/yrkesföreningar och tre arbetsgivarorgani-
sationer har avgett yttranden. De är Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Landsorgani-
sationen i Sverige (LO), Svenska kommunalarbetarförbundet (SKAF),
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), Föreningen Sveriges
socialchefer, Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, För-
bundet Sveriges arbetsterapeuter, Legitimerade sjukgymnasters riksför-
bund, Sveriges psykologförbund samt Företagarnas riksorganisation,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Arbetsgivareföreningen
SFO.

Övriga remissinstanser som beretts tillfälle och inkommit med yttran-
den är Svenska taxiförbundet, Samhall, Pensionärernas riksorganisation
(PRO) och Sveriges pensionärsförbund (SPF).

Därutöver har ytterligare 54 yttranden inkommit från instanser som
själva tagit initiativ till att lämna synpunkter. Yttrandena kommer
framför allt från kyrkliga organisationer och yrkesföreningar. De är
Länshandikapprådet Kronobergs län, Länshandikapprådet i Jönköpings
län, Föräldraföreningen för hjärt- och lungsjuka barn, Riksföreningen
för ben- och armamputerade (RBA), Unga hörselskadade, Läns-FUB i
Älvsborg, HCK i Östergötlands län, Föräldrarna Ann-Marie Wender-
holt, Maj-Britt Fallgren, Birgitta Nyman, Birgitta Hollander och Gerd
Andén, Brukarkooperativ för personlig assistans i Göteborg och Stock-
holm samt personer i Stockholm med registrerade firmor för personlig
assistans, Barnläkarföreningens sektion för habilitering och bamneuro-
logi, Svensk Läkarförening för mental retardation, Habiliteringsläkare
med regionansvar (SLMR), Tvärsektionsgruppen för yrkesföreträdare
inom barn- och ungdomshabilitering, Hörselkuratoremas förening,
Föreningen psykologer inom omsorgsverksamheten (POMS), Före-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

254

ningen för fritidstjänstemän inom omsorg och handikapp (FOMS), Prop. 1992/93:159
Omsorgens verksamhetsansvarigas riksförening (OVAR), Föreningen Bilaga 1.4
kuratorer inom omsorgsverksamheten (KOMS), Bräcke Östergård,
Furuboda kursgård och rehabiliteringscentrum, Åsbackaskolan, Vie-
bäcks folkhögskola, Studieförbundet Vuxenskolan, Arbetarnas Bild-
ningsförbund (ABF), Ågrenska hälsocentret för barn, Jur. dr Sten
Holmberg, Leg. psykolog Margareta Schang, Helene Ohlsson/Stig
Ohlsson/Thure Pehrson/Svea Pehrson, Riksförbundet för enskild handi-
kappomsorg, Svenska sjukvårdsleverantörers förening (SLF), Svenska
lokaltrafikföreningen (SLTF), medlemmar i KDS Kvinnoförbund i
Stockholms stad och län, Sveriges Frikyrkoråd, Sionförsamlingen i
Linköping, Sionförsamlingen Stöpen och Filadelfiaförsamlingen Skövde,
Filadelfiaförsamlingen Ånäset, Filadelfiaförsamligen i Stockholm,
Filadelfiaförsamlingen i Avesta, Filadelfiaförsamlingen i Örnsköldsvik,
Filadelfiaförsamlingen Stigsjö, Filadelfiaförsamlingen Västra Frölunda,
Uppsala Filadelfiaförsamling, Filadelfiaförsamlingen Nässjö, Filadel-
fiaförsamlingen i Landsbro, Julita Filadelfiaförsamling, Filadelfiaför-
samlingen Överum, Filadelfiaförsamlingen Vetlanda, Filadelfiaförsam-
lingen Sundsvall samt Filadelfiaförsamlingens i Kalmar handikappråd,
gemensamt yttrande från pingsförsamlingama i Åsele, Dorotea,
Vilhelmina, Malgomaj, Dikanäs, Nästansjö, Långsjöby, Gunnam,
Storuman och Tärnaby, Pingstförsamligen Hjo, Umeå Pingstförsamling,
Pingstförsamlingen i Huskvarna, Pingstförsamlingen i Boden, Salemför-
samlingen i Husum samt Grindtorpskyrkan i Täby.

1 Reformens bakgrund och inriktning

Handikapputredningens bedömning

Handikapputredningens kartläggning visar att de som till följd av om-
fattande funktionshinder har mycket stora svårigheter i sin dagliga
livsföring lever med de största bristerna i tillgången till bostäder, syssel-
sättning och arbete, fritid och rekreation, hälso- och sjukvård, allmänna
kommunikationer, information etc. Därmed ställs de också utanför
möjligheterna att utöva inflytande. Utredningen anser att behövligt stöd
måste tillförsäkras barn, ungdomar och vuxna med omfattande funk-
tionshinder genom särskild lagstiftning. Denna uppfattning förstärks
genom inslag i den aktuella samhällsutvecklingen i form av t.ex. mål-
styrning, decentralisering, internationalisering samtidigt som de ekono-
miska resurserna är knappa.

Remissinstansernas svar

Statens handikappråd (SHR) anser att ramlagar och decentralisering har
förstärkt utvecklingen av kunskaps- och kompetensbrist.

255

Kammarrätten i Göteborg och Länsrätten i Stockholm anser att målet
för den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS) leder för långt. Länsrätten i Stockholm föreslår att texten får ett
tillägg "att den enskildes hela tillvaro skall fungera som för andra i
samhället så långt möjligt”.

Länsrätten i Stockholm tillråder stor försiktighet i fråga om de före-
slagna bestämmelserna i 17 § LSS för att inte lagen skall komma i
konflikt med den kommunala rätten till självstyre.

Svenska kommunförbundet anser att 13 § LSS om den politiska led-
ningen för verksamheten inte är synkroniserad med kommunernas frihet
enligt den nya kommunallagen (1991:900).

Flertalet församlingar instämmer i utredningens syn på människan
samt målen delaktighet och jämlikhet. Sveriges Frikyrkoråd anser att det
krävs en tydlig lagtext för lika tolkning och full delaktighet. Enligt rådet
behövs en plan för information och medvetandegörande om den männi-
skosyn som reformen grundas på. Filadelfiaförsamlingen i Örnsköldsvik
bedömer att utredningen skapar möjligheter till en större mångfald i
stödet till berörda grupper. Församlingen förutsätter att organisationer
eller enskilda församlingar och privatpersoner bereds möjlighet att
erbjuda stöd och service. Umeå pingstförsamling hoppas att den decen-
tralisering som de anser blir följden av kommunaliseringen skall ge
människor med funktionshinder kortare avstånd till de politiska besluts-
fattarna. Filadelfiaförsamlingen Vetlanda anser att församlingar och
ideella organisationer kan vara en resurs i arbetet för att stärka olika
handikappgruppers möjligheter till delaktighet i samhällslivet. Pingst-
församlingen Hjo anser att texten i 11 § LSS, punkterna 4 och 5, bör
kompletteras så att kyrkor och frikyrkor får ökat ekonomiskt stöd för att
handikappanpassa sina lokaler och på så sätt bereda möjlighet att främja
delaktigheten i samhället för personer med funktionshinder.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

2 Lag om stöd och service till vissa
funktionshindrade

Handikapputredningens forslag

Erfarenheter har visat att det är nödvändigt att tillförsäkra den enskilde
goda levnadsvillkor och behövligt stöd genom särskild lagstiftning.
Därför föreslås införande av lagen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade, LSS. Lagen är en pluslag med särskilda rättigheter till
dem som ingår i lagens personkrets på grund av deras speciella behov.
På längre sikt bedömer Handikapputredningen att behoven hos den
föreslagna lagens personkrets skall kunna tillgodoses genom reglering i
lagar som omfattar alla medborgare.

256

Remissinstansernas svar

Svaren skiljer sig åt mellan olika kategorier av remissinstanser i fråga
om inställningen till en särskild rättighetslag. En majoritet av handi-
kapporganisationerna uttalar sig för en rättighetslag och ingen avfärdar
förslaget. Två tredjedelar av landstingen tillstyrker en rättighetslag.
Endast 2 av 18 av Svenska kommunförbundets länsförbund stödjer
förslaget till LSS, medan en tredjedel av de 33 svarande kommunerna
gör det. Fyra kommuner tar ej ställning. Knappt hälften av de statliga
myndigheterna tillstyrker förslaget om en rättighetslag.

2.1 Instanser som tillstyrker förslaget om lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade

11 statliga myndigheter - däribland Försäkringsöverdomstolen, Social-
styrelsen, Riksförsäkringsverket (RFV) och Länsrätten i Stockholm - är
positiva till LSS. SHR anser att lagen måste kompletteras med en allmän
attitydförändring.

Landstingsförbundet och 16 landsting instämmer i Handikapputred-
ningens förslag om en rättighetslag.

Kommunförbunden i Malmöhus och Dalarna tillstyrker utredningens
förslag om LSS.

Kommunerna Askersund, Eksjö, Enköping, Härnösand, Landskrona,
Linköping, Mjölby, Mölndal, Upplands Väsby och Ängelholm samt Om-
sorgsnämnden i Gotlands kommun instämmer i Handikapputredningens
förslag.

20 handikapporganisationer uttalar stöd för en särskild lagstiftning.
Ingen organisation framför invändningar. De handikappades riksförbund
(DHR) anser att förslaget om en lagstiftning borde ha kompletterats med
en analys av behovet av särskilda statsbidrag för viktig service och
andra former för att styra samhällets resurser.

Samtliga församlingar som avgett yttranden har tillstyrkt utredningens
förslag om en särskild lag, LSS.

Landstingsförbundet och FUB framhåller sina positiva erfarenheter av
omsorgslagen som ett skäl att stödja förslaget till LSS.

2.2 Instanser som hänvisar till socialtjänstlagen (1980:620)
och annan lagstiftning

Riksrevisionsverket (RRV) och Kammarrätten i Göteborg hänvisar till
möjligheten att förändra socialtjänstlagen (SoL).

Svenska kommunförbundet menar att LSS inte är förenlig med kommu-
nalt självstyre och förordar preciserade rättigheter för handikappade och
en individuell biståndsprövning i SoL.

11 länsförbund - däribland Stockholm, Halland och Jämtland -
hänvisar till SoL.

11 kommuner - däribland Stockholm, Göteborg och Malmö - föredrar
en förändring av SoL.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

17 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 159

257

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Svenska kommunal-
tjänstemannaförbundet (SKTF) föreslår att SoL görs om till en rättig-
hetslag.

Västerbottens läns landsting, Kommunförbunden i Göteborgs och
Bohus län, Värmland och Norrbotten samt kommunerna Göteborg,
Hallstahammar, Jönköping, Ljusdal, Luleå, Oxelösund och Vara
anser att delar av förslagen skall inordnas i SoL, medan andra insatser
bör föras till hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL och lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl,
omsorgslagen.

2.3 Övrigt

Tolv remissinstanser - däribland Riksdagens justitieombudsmän (JO)
och länsstyrelserna i Malmö och Örebro län - avstyrker Handikapp-
utredningens förslag till LSS utan att föreslå någon alternativ lösning.

Statskontoret anser att problemen med nuvarande lagstiftning mer
beror på bristande tillsyn än oklar lagstiftning. Generella statsbidrag och
en ökad privatisering måste kombineras med en väl fungerande tillsyn
och möjligheter till sanktioner genom en förändring av befintlig lagstift-
ning.

Bl.a. Kammarrätten i Göteborg och JO lyfter fram gränsdragningspro-
blem som kan uppstå i förhållandet mellan SoL och LSS. Liknande
problem kan uppstå genom att två huvudmän skulle bli ansvariga för
den föreslagna LSS.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

3 Personkretsen

Handikapputredningens förslag

Insatser för särskilt stöd och särskild service skall tillhandahållas åt
personer med:

utvecklingsstörning, autism eller med bestående begåvnings-
handikapp efter hjärnskada i vuxen ålder eller

andra stora och varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder,
som inte beror på normalt åldrande, men som förorsakar be-
tydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett
omfattande stödbehov.

Orsaken till och den medicinska diagnosen av ett funktionshinder skall
inte vara avgörande i det senare fallet.

258

Remissinstansernas svar

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

3.1 Allmänna synpunkter

Så gott som samtliga remissinstanser kommenterar på något sätt per-
sonkretsen. Kommentarerna avser frågor om möjligheterna att definiera
och avgränsa personkretsen. Några instanser framhåller att mängden
beslutsfattare i en decentraliserad organisation förstärker risken för indi-
viduella tolkningar och olika beslut. Många instanser bedömer att per-
sonkretsen med Handikapputredningens definition kan växa och bli
större än vad som avses.

Föräldraföreningen för hjärtsjuka barn och ungdomar, Riksförbundet
för mag- och tarmsjuka (RMT) och Bräcke Östergård uttrycker oro för
att kriterierna skall tolkas för snävt. RMT anser att Handikapputred-
ningen i alltför hög grad riktar in sig på de traditionella handikappgrup-
perna.

Jämtlands läns landsting, Sociala nämnden i Stockholms stad, Om-
sorgsnämnden i Gotlands kommun, SACO/SR, Legitimerade sjukgym-
nasters riksförbund, Hörselkuratorernas förening samt Tvärsek-
tionsgruppen för yrkesföreträdare inom barn- och ungdomshabilitering
undrar vem som skall besluta om tillhörighet.

Landstingen i Uppsala och Älvsborgs län, Förbundet blödarsjuka i
Sverige (FBIS), Riksföreningen autism (RFA), Föreningen omsorgspyko-
loger inom omsorgsverksamheten (POMS) och Omsorgens verksamhets-
ansvarigas riksförening (OVAR) framhåller betydelsen av utbildning och
kompetens för att få till stånd en fungerande tillämpning av den nya
lagen.

Försäkringsöverdomstolen bedömer att man sannolikt kan falla tillbaka
på tolkningen av liknande begrepp som utvecklats vid tillämpningen av
reglerna om handikappersättning i 9 kap. lagen om allmän försäkring.
RFV menar att tolkningssvårighetema kan lösas genom att praxis
successivt utvecklas, men att det kan vara en problemfylld och irrita-
tionsskapande process. Därför anser verket det angeläget att lagens
tillämpningsområde får en mera entydig utformning. Länsrätten i Stock-
holm anser att utmej slingen i enskildheter torde få överlämnas till rätts-
tillämpningen.

Älvsborgs läns landsting konstaterar att utvecklandet av praxis kom-
mer att ställa stora krav på bl.a. de rättsvårdande myndigheterna och
särskilt de som står för prejudikatsbildningen. Västernorrlands läns
landsting föreslår att bedömningarna sker i vårdplaneringsgrupper eller
liknande organ för att skapa förutsättningar för enhetlig bedömningar.

Örebro läns landsting samt kommunförbunden i Halland och
Norrbotten menar att förvaltningsdomstolarna får stor betydelse.

Försäkringskassan i Gävleborg konstaterar genom Försäkringskasse-
förbundet att omfattande medicinska och sociala utredningar blir nöd-
vändiga med stora administrativa kostnader som följd.

259

3.2 Omsorgslagens nuvarande personkrets

Landstingsförbundet, landstingen i Kronobergs, Kristianstads, Hallands
och Älvsborgs län samt Kommunförbundet Jämtlands län anser att be-
skrivningen av den nuvarande omsorgslagens personkrets i form av
diagnoser skall slopas.

Jönköpings läns landsting anser det rimligt att omsorgslagens person-
krets automatiskt omfattas av LSS.

Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR) förutsätter att om-
sorgslagens personkrets skall omfattas av LSS, men är tveksam till en
särbehandling i 1 § LSS. Riksförbundet för rörelsehindrade barn och
ungdomar (RBU) anser att grupp ställs mot grupp genom utvecklings-
stördas rätt till insatser oberoende av handikappets grad. Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB) välkomnar att
termen "psykiskt utvecklingsstörd" ersätts med "utvecklingsstörd" vari-
genom man undviker förväxling med "psykisk störning". FUB och RF A
anser det självklart att personkretsen i nuvarande omsorgslag automa-
tiskt också skall ingå i den nya lagens personkrets.

Länsrätten i Stockholm anser att det bör framgå av lagtexten att i
begreppet "autism" avses ingå även autismliknande tillstånd.

Kammarrätten i Göteborg anser att om avsikten är att begåvnings-
handikapp efter en hjärnskada liksom i nu gällande omsorgslag skall
vara betydande bör detta framgå av lagtexten.

3.3 Den tillkommande personkretsen

13 statliga myndigheter framför kritiska synpunkter när det gäller be-
skrivningen av den tillkommande personkretsen. Socialstyrelsen, SHR,
Nämnden för vårdartjänst (NV), Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten
i Stockholm, Länsstyrelsen i Malmöhus län och JO anser att det tredje
rekvisitet, "ett omfattande stödbehov", bör slopas. Försäkringsöver-
domstolen anser detta vara det viktigaste rekvisitet. Socialstyrelsen
föreslår att man slopar både det andra och det tredje rekvisitet. Ett
motiv som flera remissinstanser anger för att slopa det tredje rekvisitet
är att det omfattande stödbehovet kan sägas ingå i det andra rekvisitet
"betydande svårigheter".

17 landsting anser att Handikapputredningens beskrivning av person-
kretsen är oklar och svår att avgränsa. Den kräver stor kunskap om
funktionshinder och ger utrymme för subjektiva bedömningar hos hand-
läggare och andra beslutsfattare. Hallands läns landsting anser att det
tredje rekvisitet bör utgå.

Svenska kommunförbundet och 14 kommunförbund anser att man över-
lämnar åt enskilda att fatta svåra avgöranden.

20 kommuner bedömer att personkretsen är svår att definiera och
avgränsa.

HCK, DHR och ytterligare 23 handikapporganisationer framför syn-
punkter på beskrivningen av personkretsen. 10 organisationer anser att
man bör stryka det tredje rekvisitet "ett omfattande stödbehov". DHR,

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

260

NHR, RBU och Tandvårdsskadeförbundet vill stryka begreppet "stora"
i första rekvisitet "stora och varaktiga fysiska eller psykiska funktions-
hinder".

POMS är tveksam till Handikapputredningens tolkning av begreppen
"stora", "omfattande" och "betydande".

Pensionärernas riksorganisation (PRO) och Sveriges Frikyrkoråd anser
att rekvisitet "ett omfattande stödbehov" kan strykas.

Uppsala läns landsting, DHR, TCO och Bräcke Östergård tar upp
svårigheten att applicera Handikapputredningens definition av person-
kretsen på de små barnen. RBU anser att Handikapputredningen inte
uppfyller riksdagsbeslutet från år 1985 att alla handikappade barn skall
komma i åtnjutande av omsorgslagens rättigheter.

Kammarrätten i Göteborg, Länsstyrelsen i Örebro län och JO tar lik-
som Jönköpings läns landsting upp svårigheterna att bedöma vad som är
normalt åldrande. JO konstaterar att detta är en fråga för medicinskt
sakkunniga, men anser att ett sätt att komma ifrån problemet kan vara
att införa en bestämd övre åldersgräns som då borde vara definitiv för
alla.

Svenska kommunförbundet samt kommunerna Malmö, Mölndal,
Upplands Väsby och Örebro belyser svårigheterna att göra åldersav-
gränsningar.

HCK, Riksförbundet för dementas rättigheter, Svenska diabetesförbun-
det (SD), Sveriges dövas riksförbund (SDR) och Synskadades riksför-
bund (SRF) anser att samhällets insatser bör gälla alla med svåra funk-
tionshinder oavsett ålder.

PRO, Sveriges Pensionärsförbund (SPF), Furuboda kursgård och
rehabiliteringscentrum samt Sveriges Frikyrkkoråd anser att man hade
vunnit på att inte göra en åldersavgränsning.

Länsrätten i Stockholm framhåller att enligt utredningens förslag till
specialmotivering skall demenser och sjukdomar som är en följd av
missbruk av beroendeframkallande medel inte medföra att LSS blir
tillämplig. I omsorgslagen uttrycks detta så att hjärnskada skall vara
föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom. Motsvarande begräns-
ning saknas i den föreslagna lagtexten till LSS.

Svenska läkaresällskapet framhåller särskilt personer med små och
mindre kända handikapp som inte behöver ha etablerat stora funktions-
hinder eller betydande svårigheter i den dagliga livsföringen, men där
ett uteblivet samhällstöd kan medföra en snabb invalidisering. Sveriges
läkarförbund konstaterar att kronisk svår lungsjukdom, svåra hjärtfel,
diabetes och svår njursjukdom är de vanligare handikappen hos barn.

Många remissinstanser, framför allt handikapporganisationer, har
namngivit grupper som de anser bör ingå i LSS personkrets. Exempel
på sådana grupper är tal- och språkhandikappade, hjärtsjuka barn och
ungdomar, barn med MBD (minimal brain dysfunction) samt döva.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

261

4 Rådgivning och annat personligt stöd

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

Handikapputredningens förslag

LSS personkrets skall enligt förslaget ges rätt till rådgivning och annat
personligt stöd. Det skall inte vara fråga om sjukvårdande behand-
ling/rehabilitering eller andra insatser som klart faller inom HSL:s ram
eller social service som socialtjänsten skall erbjuda enligt SoL. Insatser-
na kan vara rådgivande och allmänt stödjande där såväl medicinska,
psykologiska, sociala och pedagogiska aspekter skall beaktas. Lands-
tingen skall, om inte annat överenskommits, svara för insatserna.

Remissinstansernas svar

Ett antal remissinstanser anser att kommunen bör vara huvudman för
insatsen rådgivning och annat personligt stöd. Av dessa överväger kom-
munerna (8 st) och de kommunala länsförbunden (8 st). Landstings-
förbundet och 4 av landstingen anser att kommunen borde vara huvud-
man för 6.1 § LSS. Svenska kommunförbundet anser att detta stöd borde
ingå i SoL:s insatser.

Försäkringsöverdomstolen, Socialstyrelsen och SHR tillstyrker Handi-
kapputredningens förslag. NV och Länsstyrelsen i Jämtlands län anser
att verksamheten bör ha kommunalt huvudmannaskap, så att man får
gemensam huvudman för samtliga särskilda insatser enligt LSS. Läns-
styrelsen i Jämtlands län anser att landstinget endast skall svara för
konsultinsatser.

Landstingsförbundet samt landstingen i Göteborgs och Bohus, Värm-
lands, Jämtlands och Norrbottens län anser att kommunerna bör svara
för verksamheten. Stockholms läns landsting anser att kommunerna bör
ha det ekonomiska ansvaret för verksamheten, men att den kan bedrivas
i landstingets regi.

Landstingen i Sörmlands, Kalmar, Kristianstads, Hallands, Koppar-
bergs och Västernorrlands län framhåller på olika sätt svårigheter att
särskilja rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS från habilite-
ring enligt HSL. Landstingen i Kristianstads, Hallands och Västernorr-
lands län anser därför att även rådgivning och annat personligt stöd
enligt LSS borde regleras i HSL.

Landstingen i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs,
Örebro, Västmanlands och Kopparbergs läns landsting uttalar ett klart
stöd för ett landstingskommunalt huvudmannaskap, eftersom insatserna
kräver ett större upptagningsområde än vad de flesta kommuner har.
Stockholms, Örebro och Kopparbergs läns landsting hänvisar till posi-
tiva erfarenheter av den samordnade bamhabiliteringen. Västerbottens
läns landsting föreslår en uppdelning så att den rådgivande servicedelen
regleras i SoL, medan den behandlande delen regleras i HSL.

Svenska kommunförbundet anser att - eftersom innehållet i verksam-
heten enligt LSS till stor del är identiskt med socialtjänstens innehåll -
en gråzon uppstår som kan skapa problem, varför man istället förordar

262

förändringar av SoL. Kommunernas vidgade ansvar för personer med
funktionshinder förutsätter att de har tillgång till det expertstöd som
behövs för rådgivning och personligt stöd.

Östergötlands och Älvsborgs kommunförbund samt kommunförbunden
i Malmöhus, Hallands, Göteborgs- och Bohus, Skaraborgs, Örebro och
Jämtlands län anser att insatserna enligt LSS skall ha kommunalt
huvudmannaskap, medan landstinget bör svara för kompletterande
expertstöd enligt HSL.

Kommunerna Eksjö, Linköping, Malmö, Mark, Mölndal, Upplands
Väsby, Vara och Varberg anser att råd och personligt stöd skall vara ett
kommunalt ansvar. Jönköpings kommun bedömer att det finns risk för
att den huvudman som tillhandahåller expertstöd enligt LSS genom sina
beslut kan binda upp den huvudman som svarar för övriga insatser
enligt samma lag. Örebro kommun anser att problem med kompetens-
brist och brist på underlag kan lösas genom avtal mellan kommun och
landsting samt kommuner emellan.

FUB beklagar att Handikapputredningen inte har använt begreppen
habilitering och rehabilitering i stället för rådgivning och annat person-
ligt stöd. Begreppen skulle kunna ges samma innebörd som i special-
motiveringen till förslaget om ändring i HSL. Ett alternativ är, enligt
FUB, att ge LSS personkrets rätt till habilitering/rehabilitering enligt
HSL och rätt att överklaga beslut som går dem emot. Läns-FUB Älvs-
borg förordar ett kommunalt huvudmannaskap för råd och personligt
stöd.

Svenska läkaresällskapet anser det ologiskt att legitimerade sjukgym-
naster, logopeder och arbetsterapeuter endast skall ge råd och stöd men
inte behandling enligt LSS. Sveriges läkarförbund anser att obalansen
mellan de hälso- och sjukvårdande insatserna och insatser enligt LSS till
stor del kan undanröjas om bestämmelsen om rådgivning och personligt
stöd enligt LSS kompletteras med ett tydligt föreskrivet ansvar för
sjukvårdshuvudmännen att organisera habilitering/rehabilitering enligt
HSL med expertinsatser av medicinsk, psykologisk, pedagogisk och
teknisk art.

Barnläkarföreningens sektion för habilitering och barnneurologi lik-
som Svensk läkarförening för mental retardation föreslår att insatsen
blir ett ansvar för landstinget inom ramen för habiliterings- och rehabi-
literingsverksamheten. POMS och OVAR bedömer det nödvändigt att
kommunen har tillgång till expertfunktioner motsvarande dem i LSS.
Föreningen kuratorer inom omsorgsverksamheten (KOMS) anser att
expertstödet skall ligga kvar hos landstingen med möjlighet till annan
lösning genom avtal.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

263

5 Biträde av kontaktperson

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

Handikapputredningens förslag

LSS ger rätt till kontaktperson. Kontaktpersonen skall vara en med-
människa som kan ersätta eller komplettera kontakten med anhöriga,
vara en hjälp i fritidsaktiviteter samt kunna ge råd till den funktions-
hindrade i olika situationer. Kontaktpersonen skall också ha till uppgift
att informera den enskilde om vart han/hon skall vända sig i olika
frågor och hjälpa till med kontakten. Uppgifterna kan vara så varierande
att de kan behöva fördelas på två personer.

Remissinstansernas svar

Ett fåtal remissinstanser har yttrat sig rörande insatsen kontaktperson.
Av dessa anser flertalet att funktionen kontaktperson bör begränsas till
att omfatta de uppgifter av vänkaraktär som en kontaktperson har enligt
dagens omsorgslag.

Socialstyrelsen bekräftar behovet av en kontaktperson i kontakten med
olika samhällsorgan, men anser att detta behov i första hand bör tillgo-
doses av personalen i form av personligt stöd enligt LSS.

Jönköpings och Västmanlands läns landsting stödjer i princip Handi-
kapputredningens förslag. Örebro läns landsting anser kontaktpersonen
vara en positiv relation, men ifrågasätter möjligheten att i en rättighets-
lag reglera en insats som bygger på ideellt engagemang. Kopparbergs
läns landsting tillstyrker att rätt till kontaktperson i form av vänskaps-
relation införs i LSS, men avstyrker förslaget om att kontaktpersonen
skall svara för kontakter med samhället för den handikappades räkning.

Kommunerna Askersund, Härnösand, Mjölby, Mölndal och Vara
instämmer i Handikapputredningens förslag. Stockholms stad, Malmö
kommun och Omsorgsnämnden inom Gotlands kommun anser att rätten
till kontaktperson i samma form som nuvarande omsorgslag reglerar,
bör föras över till LSS men avstyrker utredningens förslag om att kon-
taktpersonen skall vara samordnare gentemot samhället. Örebro kom-
mun anser det tveksamt om man kan lagstifta om en rättighet som
bygger på insatser från privatpersoner.

Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka (RHL) och Riksförbundet för
trafik- och polioskadade (RTP) tillstyrker Handikapputredningens för-
slag om kontaktperson. HCK, RBU och FUB anser att kontaktpersonens
uppgifter enligt omsorgslagen är viktiga och bör föras över till LSS,
men avvisar förslaget att kontaktpersonen skall åläggas uppgifter av
samordningskaraktär. Sådana uppgifter bör enligt organisationerna lösas
genom t.ex. kuratorsinsatser.

Föreningen Sveriges socialchefer menar att om nuvarande regler
tillämpades i praktiken skulle kontaktpersonen redan idag kunna fungera
så fantasifullt som Handikapputredningen beskriver. POMS och KOMS
anser att kontaktpersonen skall kvarstå som det lekmannauppdrag det är

264

i dag, medan kuratorer skall bistå med att hitta rätt i omsorgerna samt Prop. 1992/93:159
god man och förvaltare bistå vid juridiska kontakter.                     Bilaga 1.4

6 Boende i familjehem eller elevhem

Handikapputredningens forslag

Elevhem som kompletterande bostad bör finnas att tillgå för den grupp
barn och ungdom med speciella behov som inte kan bo hos föräldrar
eller i familjehem. De boende skall på elevhemmet få det stöd och den
omvårdnad och stimulans som de behöver för att leva ett värdigt liv.

Remissinstansernas svar

Svaren gällande elevhem rör hemmens kvalitet och utformning. Ingen
remissinstans ifrågasätter behovet av elevhem. Endast Föreningen
Sveriges socialchefer tar upp frågan om regleringen av familjevård och
anser att denna som hittills bör regleras i SoL.

Uppsala läns landsting anser att man bör överväga om inte vissa
elevhem och korttidshem bör förbli ett landstingsansvar, eftersom en-
heter med specialinrikting kräver ett större upptagningsområde och
samarbete med barnhabiliteringen. Landstinget anser vidare att be-
greppet elevhem bör avskaffas. Jönköpings läns landsting bedömer det
nödvändigt att skapa små boendeenheter som är kombinerade elevhem
och korttidshem. Landstinget anser att det bör finnas sådana enheter
med kvalificerad, särskilt utbildad personal och teknisk utrustning.
Hallands läns landsting anser att det inte framgår av betänkandet om
kostnadsansvaret för elevhemsboende vid regioninstitution skall tas över
av kommunerna.

FUB anser att antalet boende på elevhem måste maximeras till högst
tre. Ordet "elevhem" föreslås bytas ut mot "bostad med särskild service
för barn och ungdom”. Det måste enligt FUB finnas elevhem/korttids-
hem för dem som har behov av kvalificerad, särskilt utbildad personal
och teknisk utrustning. Dessa elevhem måste samverka med landstingets
habiliteringsorganisation. ÄF4 efterlyser mellanformer där gränsen
mellan hemmaboende och elevhemsboende är flytande. RBU anser att
utredningen i sin specialmotivering inte beaktar behoven hos elever med
rörelsehinder. Boende i annan familj är, enligt RBU, inte alltid den
boendeform som skall komma i första hand, i synnerhet inte när det
gäller elever i de högre grundskoleåldrarna. Intentionerna bakom elev-
hemslagen måste enligt RBU integreras i LSS, så att det medicinska
vårdbehovet tillgodoses jämsides med att eleverna får undervisning.
RBU anser att staten skall ha kostnadsansvar för elevhemsboende för
den lilla gruppen grundskoleelever med stora rörelsehinder

Sveriges läkareförbund, Barnläkarföreningens sektion för habilitering
och barnneurologi och Bräcke Östergård anser att det måste finnas

265

tillgång till elevhemsplatser på hemorten för rörelsehindrade elever,
vilka inte bör vara på elevhem tillsammans med gravt utvecklingsstörda
barn. Instanserna anser att staten bör stå för kostnaderna för svårt funk-
tionshindrades elevhemsboende på grundskolenivå, i analogi med statens
kostnadsansvar vid de s.k. riksgymnasiema. Föreningen Sveriges social-
chefer menar att familjevård bör regleras i SoL, medan elevhem kanske
behöver regleras särskilt. Malmö försäkringskassa saknar i betänkandet
ett klargörande huruvida rätt till kommunalt bostadstillägg (KBT) skall
gälla även vid boende i elevhem.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

7 Bostad med särskild service för vuxna

Handikapputredningens förslag

Enskilda bör genom hemkommunen få tillgång till lämplig bostad med
särskild service. Enskildas behov av stöd och service skall kunna till-
godoses t.ex. genom personlig assistans, servicebostäder och grupp-
bostad. Vårdhemmen föreslås vara ersatta av andra boendeformer senast
den 1 januari 1998.

Remissinstansernas svar

Flera remissinstanser tar upp rätten till en god bostad och konstaterar att
valfrihet saknas på grund av att bostadsbeståndet inte är tillgängligt.
SHR, Handikappinstitutet, Nordmalings kommun, HCK, DHR, RBU,
RTP, HCK i Östergötland och Filadelfiaförsamlingens i Kalmar handi-
kappråd föreslår en skärpning av kraven i plan- och bygglagen
(1987:10), PBL. HCK anser att möjligheten till ett sanktionssystem i
anslutning till PBL bör utredas. Kammarrätten i Göteborg anser att det
inte bör läggas fast någon tidpunkt för när vårdhem och specialsjukhus
skall ha avvecklats.

Socialstyrelsen anser att riktmärket för gruppbostäder hellre bör vara
3-5 än 4-6 boende som utredningen föreslagit. SHR anser att den ser-
vice som funktionshindrade behöver inte skall kopplas ihop med rätten
till en god och tillgänglig bostad. Boverket instämmer i Handikapputred-
ningens definition av gruppbostad och framhåller att den låga kravnivå
som gäller för gruppbostäder för åldersdementa inte bör tillämpas för
andra grupper. Handikappinstitutet ser en risk för att det kan byggas
gruppbostäder med en oacceptabelt låg standard genom utredningens
förslag att lämna utrymme för lokala bedömningar i fråga om kraven.

Uppsala läns landsting anser att Handikapputredningen ej beaktat
betydelsen av gruppens sammansättning i sin definition av gruppbostad.
Södermanlands läns landsting anser att en egen bostad utan fast beman-
ning aldrig kan vara en bostad med särskild service enligt LSS. LSS bör
endast ge rätt till gruppbostad, medan SoL bör tillämpas i övrigt.
Landstinget har inget att erinra mot den föreslagna tidpunkten för av-

266

veckling av vårdhemmen, men anser att planen ej bör fastställas av
centrala myndigheter. Stockholms läns landsting bedömer att tidpunkten
för vårdhemsavvecklingen är orealistisk.

Enköpings kommun anser att utredningen dåligt har penetrerat för-
slaget om avveckling av specialsjukhusen. Fastighetsnämnden inom
Malmö kommun anser att utredningens förslag om maximalt sex per-
soner i en gruppbostad är en detaljbestämmelse som inte behövs. Kom-
muner och landsting bör fritt kunna finna lösningar för boendet utifrån
lokala förhållanden.

HCK och FUB anser att antalet boende i en gruppbostad inte bör över-
stiga fyra personer. För utvecklingsstörda bör gruppen ibland vara ännu
mindre. FUB framhåller att den som är måttligt eller svårt utvecklings-
störd har svårt att knyta och upprätthålla många kontakter. FUB kan
inte heller acceptera att utvecklingsstörda hänvisas till s.k. servicebo-
städer. Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) menar att
gruppboendet inte får bli ett "maskerat" institutionsboende där männi-
skor med relativt stora hjälpbehov föses samman. RF A anser att det bör
finnas gruppbostäder med speciell inriktning på vuxna med autism.
HCK, HCK i Östergötlands län och RTP anser att gruppbostäder bör
bestå av ett litet antal fullvärdiga lägenheter som fungerar som privata
lägenheter med möjlighet till omfattande service och vård under alla
tider på dygnet.

Föreningen Sveriges socialchefer tillstyrker förslaget att gruppboende
med dygnet-runt-service lagregleras som särskild rättighet men, hän-
visar i övrigt till att socialtjänsten redan har ansvaret för bostad med
särskild service för vuxna genom bestämmelser i SoL. KOMS anser att
antalet platser i gruppbostad skall följa principen fyra boende. Åsbacka-
skolan föreslår regionvist gruppboende över kommun- och landstings-
gränser för att erhålla större flexibilitet vid sammansättningen av bo-
ende.

PRO föreslår att avvecklingen av vårdhem och specialsjukhus sker
successivt.

7.1 Bostadsanpassningsbidrag

Fem remissinstanser behandlar frågan om bostadsanpassningsbidrag.
Malmö kommun antar att behovet av bostadsanpassning kommer att öka
med tanke på bl.a. institutionsavveckling samt medicinsk och teknisk ut-
veckling. Kommunen anser det angeläget med en högre grad av statlig
delfinansiering.

Socialstyrelsen anser att riktmärket för gruppbostäder hellre bör vara
3-5 än 4-6 boende som utredningen föreslagit. SHR anser att den ser-
vice som funktionshindrade behöver inte skall kopplas ihop med rätten
till en god och tillgänglig bostad. Boverket instämmer i Handikapputred-
ningens definition av gruppbostad och framhåller att den låga kravnivå
som gäller för gruppbostäder för åldersdementa inte bör tillämpas för
andra grupper. Handikappinstitutet ser en risk för att det kan byggas

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

267

gruppbostäder med en oacceptabelt låg standard genom utredningens Prop. 1992/93:159
förslag att lämna utrymme för lokala bedömningar i fråga om kraven. Bilaga 1.4

RBU efterlyser en skärpning av tillämpningen av reglerna för bostads-
anpassningsbidrag eftersom de tillämpas mycket olika. Sveriges läkar-
förbund föreslår att råd och information om bostadsanpassning skall
vara helt gratis.

Pingstförsamlingen i Boden anser att det statliga stödet för bostadsan-
passningar bör ökas.

8 Individuell plan

Handikapputredningens förslag

En individuell plan skall upprättas om den enskilde begär det. Planen
skall klargöra den enskildes behov av insatser från olika stödorgan och
underlätta samordning. Planen skall översändas till försäkringskassan,
medan landsting och kommun skall underrätta varandra om upprättade
planer.

Remissinstansernas svar

Många remissinstanser riktar kritik mot Handikapputredningens förslag
beträffande hanteringen av planerna. Några remissinstanser anser att
förslaget leder till en tungrodd administration och oklara roller. Social-
tjänsten har redan i dag ett yttersta ansvar enligt 3 § SoL. Sammanställ-
ningen nedan gäller planer enligt såväl SoL och HSL som LSS där inte
annat anges.

Nio statliga myndigheter är positiva till upprättande av individuella
planer, men avstyrker utredningens förslag om att planerna skall till-
ställas försäkringskassan. Endast Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) uttalar
stöd för förslaget om försäkringskassans samordnande roll med motivet
att kassan redan har en samordnande funktion för rehabilitering. Social-
styrelsen föreslår att kommunen får ansvar för den samordning som
fordras. För de barn som har kontakt med barnhabiliteringen bör denna
ha det samordnande ansvaret. RFV anser att frågan om försäkrings-
kassans roll bör övervägas ytterligare. Verket anser att den tillsynsfunk-
tion som försäkringskassan tilldelas genom förslaget bör vara förbehållet
de statliga myndigheter som redan har tillsynsfunktioner gentemot kom-
munerna. NV, Statskontoret och JO avstyrker förslaget om att lagfästa
om individuella planer och försäkringskassans samordnande roll.

Landstingsförbundet framhåller värdet av individuella planer, men
anser att en detalj föreskrift om sådana ej bör införas i HSL. Östergöt-
lands, Jönköpings, Kalmar, Ålvsborgs, Örebro, Västmanlands, Koppar-
bergs och Gävleborgs läns landsting tillstyrker förslaget om planer
enligt HSL. Av dem tillstyrker dock endast Kalmar och Gävleborgs
läns landsting förslaget att försäkringskassan skall ha en samordnande

268

roll. Landstingen i Göteborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands,
och Norrbottens län anser att planer inte skall regleras i HSL.
Stockholms, Södermanlands, Hallands, Älvsborgs, Örebro, Västman-
lands och Kopparbergs läns landsting stödjer förslaget om planer enligt
LSS, men avstyrker förslaget om försäkringskassans roll. Skaraborgs,
Västernorrlands och Jämtlands läns landsting anser inte att uppgiften att
planera skall regleras i LSS. Östergötlands, Kristianstads och Västman-
lands läns landsting samt Omsorgsnämnden i Stockholms läns landsting
uttalar stöd för förslaget om organisationsplaner. Västernorrlands läns
landsting anser att direktiv måste skapas för planernas utformning.
Endast Skaraborgs läns landsting avstyrker förslaget om organisations-
planer.

Svenska kommunförbundet anser att utredningens förslag om försäk-
ringskassans och kommunernas ansvar inte är förenliga. Kommunför-
bunden Halland, Göteborg- och Bohus län och Skaraborg tillstyrker
förslaget om planer i LSS, men anser att försäkringskassan inte skall ha
ansvar för samordningen. Kommunförbundet Jämtlands län anser att
kommunen skall vara samordningsansvarig. Älvsborgs Kommunförbund
och Kommunförbundet Västernorrland avstyrker förslaget om reglering
av planer.

15 kommuner tillstyrker förslaget om planer enligt LSS. Av dessa
anser Stockholms stad, Askersund, Hallstahammar, Malmö, Mark och
Upplands Väsby samt Omsorgsnämnden i Gotlands kommun att kom-
munen skall svara för att insatserna genomförs. Kommunerna Härnö-
sand, Jönköping, Luleå, Mölndal, Vara, Varberg och Örebro avfärdar
förslaget om en samordnande roll för försäkringskassan.

DHR, Afasiförbundet, Hörselskadades Riksförbund (HRF), RBU, FUB,
RF A och SRF uttrycker stöd för reglering av planer i LSS. DHR och
RBU anser att kommunen skall ha det yttersta ansvaret för planering
och genomförande. Tio handikapporganisationer stödjer utredningens
förslag till planer enligt 3 a § HSL. Av dessa anser RFA och RMT att
försäkringskassan ej bör ha någon samordnande roll. RBU och RTP
menar att kommunen bör ha det yttersta ansvaret. HCK anser att
ansvarsfördelningen måste göras tydligare. DHR stödjer inte utred-
ningens förslag till formulering av 3 a § HSL, utan anser att det klart
måste framgå att planen omfattar samhällets utfästelser vad gäller reha-
biliteringsinsatser.

Även i svaren från andra remissinstanser framhålls vikten av plane-
ring, men tveksamhet uttalas om förslaget att försäkringskassan skulle
vara samordnande myndighet. TCO tillstyrker att försäkringskassan
åläggs ett uppföljningsansvar för de individuella planerna. Försäkrings-
kasseförbundet bedömer att de föreslagna uppgifterna för försäkrings-
kassan ligger väl i linje med kassans nuvarande ansvar för att rehabilite-
ring genomförs. Kassans ansvar och uppgifter måste dock förtydligas.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

269

9 Avgifter

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

Handikapputredningens forslag

Huvudregeln enligt LSS är att de särskilda insatserna skall vara avgifts-
fria. Avgift får dock tas ut i anslutning till assistansersättning som
utbetalas av allmän försäkringskassa. Av dem som uppbär pension eller
har inkomst får skäliga avgifter tas ut för tidsbunden hemtjänst, bostad,
uppehälle samt fritidsverksamhet.

Remissinstansernas svar

Ett fåtal instanser har yttrat sig angående avgifter för insatser enligt
LSS. I inställningen finns en skillnad mellan kommunerna och övriga
remissinstanser. De handikapporganisationer som yttrat sig anser att
ingen skall behöva drabbas av extra kostnader på grund av sin funk-
tionsnedsättning. Kommuner och länsförbund anser att förslaget är ett
ingrepp i kommunernas rätt att själva besluta om avgifter.

RFV och SHR framhåller att ingen skall behöva betala för sitt handi-
kapp.

Kalmar och Skaraborgs läns landsting tillstyrker utredningens förslag
om avgifter. Södermanlands, Kristianstads och Älvsborgs läns landsting
anser att avgifter skall betalas, men kompletteras med en rätt till hög-
kostnadsskydd.

Kommunförbundet Kristianstads län och Ålvsborgs Kommunförbund
avvisar Handikapputredningens förslag, som de uppfattar som ett in-
grepp i kommunernas rätt att ta ut avgifter.

Stockholms stad samt kommunerna Mark och Oxelösund avvisar ut-
redningens förbud för kommunerna att ta ut avgifter utom i vissa
undantagsfall. Ett inkomstskydd bör tillgodoses genom handikappersätt-
ningen.

HCK, DHR, FUB, HRF, RTP, Riksförbundet mot astma och allergi
(RmA), Riksförbundet mot reumatism (RMR), Svenska epilepsiförbundet
(SEF) och SRF poängterar att ingen skall behöva kännas vid extra kost-
nader på grund av sin funktionsnedsättning. DHR föreslår en integration
av högkostnadsskydd mellan huvudmännen och en justering av handi-
kappersättningen. FUB efterlyser en spärregel motsvarande 10 procents-
regeln omfattande bostadskostnaderna samtidigt som den hjälp och
service man behöver, inkl, tandvård, skall tillhandahållas utan kostnad.
Svenska psoriasisförbundet (PSO) anser att högkostnadsskyddets regler
inte är anpassade till de grupper som har oregelbundna vårdkostnader.
Förbundet konstaterar vidare att handikappersättningens nuvarande
regler lett till godtyckliga bedömningar hos försäkringskassorna.

Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF) anser att egenavgifts-
systemet leder till orättvisor.

SPF anser att ett väl genomtänkt högskostnadsskydd är den viktigaste
faktorn för att värna om den enskildes ekonomi.

270

10 Uppföljning, utvärdering och tillsyn

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

Handikapputredningens förslag

Statliga fackmyndigheter skall följa de verksamheter inom sina respek-
tive områden som har uppgifter att tillgodose enskilda i de avseenden
som lagförslaget föreskriver samt förmedla kunskap. Myndigheterna
skall ha rätt till full insyn i all verksamhet som offentliga och privata
organ bedriver inom ramen för LSS. Länsstyrelsernas tillsyn skall
enbart avse verksamhet som bedrivs i enskild regi. Utredningen avser
att återkomma till frågan om handikappombudsman i sitt slutbetänkande.

Remissinstansernas svar

Få remissinstanser har yttrat sig i fråga om utvärdering, uppföljning och
tillsyn. De som yttrat sig föreslår framför allt att länsstyrelsen bör få
samma tillsynsfunktion i förhållande till LSS som den idag har i fråga
om SoL.

Socialstyrelsen och NV anser att den centrala tillsynsmyndigheten bör
vara Socialstyrelsen. Statskontoret och Länsstyrelsen i Jämtlands län
framhåller behovet av en stark central tillsynsfunktion utan att ange var
ansvaret skall ligga. NV, Statskontoret, RRV, länsstyrelserna i Östergöt-
lands, Malmöhus, Örebro och Jämtlands län samt JO framhåller be-
hovet av att länsstyrelsen ges ett regionalt tillsynsansvar. Jämförelser
görs härvid med tillsynen för socialtjänsten. Socialstyrelsen nämner för-
söksverksamhet med tillsyn enligt omsorgslagen som är förlagd till
Länsstyrelsen i Jämtland. Enligt Socialstyrelsen bör denna utvärderas
innan man tar ställning till om tillsyn enligt LSS bör förläggas till läns-
styrelsen eller till Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter för hälso-
och sjukvård.

Kopparbergs och Västernorrlands läns landsting anser att länsstyrelsen
bör vara lokal tillsynsmyndighet. Västmanlands läns landsting tillstyrker
förslaget om en central statlig myndighet med uppgift att följa och ut-
värdera om den nya lagstiftningen får avsedd effekt samt följa kost-
nadsutveckling och finansiering. Uppsala läns landsting understryker
vikten av att en gedigen utvärdering görs av reformen.

Sociala nämnden i Stockholms stad konstaterar att Socialstyrelsens och
länsstyrelsens tillsynsansvar är fullt tillräckligt och att försäkrinskassans
föreslagna tillsynsroll blir onaturlig och byråkratisk. Askersunds kom-
mun anser att länsstyrelsen skall ha en rådgivande och samordnande
funktion, medan kommunerna bör ha tillsynen över enskild verksamhet.
Ängelholms kommun tillstyrker utredningens förslag om en central
myndighet som svarar för uppföljning av LSS, medan länsstyrelsens
tillsyn skall avse enskild verksamhet. Kommunen ifrågasätter behovet
av en handikappombudsman och hänvisar till HCK som bör kunna fylla
denna funktion. Omsorgsnämnden i Gotlands kommun framhåller det
ökade behovet av uppföljnings- och utvärderingsinsatser. Kommunerna

271

Upplands Väsby och Örebro anser att metoder för uppföljning och
utvärdering bör utarbetas.

HCK, Bröstcancerföreningarnas riksorganisation (BRO), Förbundet
blödarsjuka i Sverige (FBIS), Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka
(RHL), FUB, RMR, RF A och HCK i Östergötlands län menar att
Socialstyrelsen bör få ett förstärkt ansvar för den centrala tillsynen.
HCK, BRO, FBIS och RMR föreslår att tillsynen kombineras med sank-
tionsmöjligheter. RMR, RFA och HCK i Östergötlands län anser att
tillsynen kan utövas av Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter. SDR
anser att länsstyrelsen bör ha tillsynsansvaret. SRF skriver att tillsyns-
myndigheten bör finnas så nära verksamheten som möjligt. FUB och
HCK i Östergötlands län menar att den direkta tillsynen kan utövas av
antingen Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter eller länsstyrelsen.
RHL och RMT lyfter fram behovet av uppföljning och utvärdering som
komplement till tillsynen. Afasiförbundet och RTP stödjer utredningens
förslag om en handikappombudsman. RFA anser att en handikappom-
budsman inte är den bästa lösningen, men kan behövas när rättssäker-
heten är svår att hävda. NHR anser att frågan om en handikapp-
omsbudsman kräver ytterligare belysning och menar att en sådan funk-
tion inte får ersätta annan myndighetsutövning.

POMS anser att om man skall kunna undvika detaljreglering av verk-
samheten krävs utökade kontroll- och inspektionsmöjligheter samt kon-
tinuerligauppföljningar. Sveriges Sjukvårdsleverantörers förening fram-
håller att tillsynsfunktionen är väsentlig. LO/Försäkringsanställdas
förbund anser att förutsättningar redan finns för en handikappom-
budsman och att man därför inte skall avvakta med beslut om att inrätta
en sådan.

Sveriges Frikyrkoråd menar att man redan nu bör fastställa kriterier
för den utvärdering som föreslås ske efter tre år. Till denna utvärdering
bör finnas metoder för att utvärdera även de etiska principerna. Fri-
kyrkorådet bedömer att en handikappombudsman kan stärka självkänslan
hos många handikappade.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

11 Personlig assistans

Handikapputredningens forslag

LSS ger rätt till personlig assistans för den som tillhör personkretsen
och kan anses ha behov av insatsen. Den enskilde skall kunna få sådan
insats hos kommunen, själv vara arbetsgivare för assistenten eller anlita
annan, t.ex. ett kooperativ. Om kommunen är arbetsgivare skall den
enskilde ha ett stort inflytande över vem som anställs och när hjälpen
skall ges.

För den som fyllt 16 år och bor i eget boende, servicehus eller hos
familj/anhörig träder försäkringskassan in med assistansersättning via
socialförsäkringssystemet för assistans utöver 20 tim per vecka. Assis-

272

tansersättning utbetalas inte till boende i gruppbostad, för tid mot- Prop. 1992/93:159
svarande dygnsvila eller till hjälp i samband med kommunal sysselsätt- Bilaga 1.4
ning.

Om den enskilde själv vill ordna personlig assistans på annat sätt än
genom kommunen vänder han/hon sig till kommunen för ekonomiskt
bidrag för assistensbehov upp till 20 tim per vecka och därefter till för-
säkringskassan för överstigande behov.

För LSS:s personkrets ges den tidsbundna hemtjänsten enligt den
lagen och inte enligt SoL.

Remissinstansernas svar

Flertalet remissinstanser anser att endast en huvudman bör vara an-
svarig för beslut om och administration av personlig assistans, i första
hand kommunen. Ett stort antal instanser framhåller betydelsen av
statlig medfinansiering i någon form. Några, framför allt kommuner,
avfärdar förslaget om tidsbunden hemtjänst.

11.1 Administration och finansiering

NV, Försäkringsöverdomstolen, AMS, Kammarrätten i Göteborg, Läns-
rätten i Stockholm och länsstyrelsen i Malmöhus län anser att kommu-
nen bör svara för den totala bedömningen av behovet av assistans.
Socialstyrelsen, RRV samt länsstyrelserna i Östergötlands och Jämtlands
län är tveksamma till den föreslagna administrationen och föreslår att en
huvudman skall ansvara för bedömningen utan att ange vilken som vore
lämplig.

AMS, Försäkringsöverdomstolen, Socialstyrelsen och SHR anser att
finansieringen bör ske via socialförsäkringssystemet. Länsstyrelsen i
Malmöhus län, Statskontoret och RRV menar att kommunen bör erhålla
ett statsbidrag. Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholm samt
länsstyrelserna i Östergötlands och Jämtlands län anser att finansie-
ringen inte är tillfredställande löst, men lämnar inga egna förslag till
lösningar.

RFV föreslår att kommunen får ett lagstadgat ansvar att tillgodose den
enskildes stödbehov. Kommunen bör enligt RFV ha ett sammanhållet
ansvar för både bedömningen av den enskildes hela stödbehov och för
att detta behov tillgodoses. För att kompensera den ekonomiska belast-
ningen för omfattande insatser föreslår RFV att kommunerna erhåller
ett statsbidrag för viss del av kostnaderna, t.ex. 60 % av stöd över-
stigande 15 veckotimmar. Även om Handikapputredningens förslag om
delat ekonomisk ansvar genomförs anser RFV att kommunen bör svara
för en samlad handläggning. RFV har inget att invända mot den före-
slagna nivån på assistansersättningen.

Södermanlands, Ålvsborgs, Västernorrlands och Västerbottens läns
landsting samt Länshandikapprådet i Stockholms läns landsting anser att
kommunen ensam skall svara för prövningen av behovet av personlig
assistans. Kronobergs, Kristianstads och Örebro läns landsting invänder

18 Riksdagen 1992/93. 1 samt. Nr 159

2T3

mot det delade ansvaret utan att föreslå något alternativ. Södermanlands
och Västerbottens läns landsting föreslår en delfinansiering via stats-
bidrag till kommunerna. Älvsborgs läns landsting anser att de extra
kostnaderna skall finansieras via socialförsäkringen.

Kommunförbunden Halland, Göteborgs och Bohus län, Älvsborg,
Örebro län, Jämtlands län och Norrbotten anser att kommunerna en-
samma bör fatta beslut om assistans. Kommunförbundet Skaraborg anser
att försäkringskassan bör ta hela det ekonomiska och administrativa an-
svaret, medan kommunförbunden i Värmland och Norrbotten ser detta
som ett alternativ. Kommunförbunden i Jämtland samt Göteborg och
Bohus län föreslår en finansiering via statsbidrag.

13 kommuner anser att kommunerna bör fatta beslut om det totala
behovet av assistans. Luleå kommun anser att försäkringskassan bör
vara primärt ansvarig för både ekonomi och administration. Linköpings,
Malmö, Oxelösunds och Ängelholms kommuner efterlyser en tydligare
ansvarsfördelning än den som utredningen har föreslagit. Sociala nämn-
den i Stockolms stad, Härnösands kommun, Omsorgsnämnden i Malmö
kommun samt kommunerna Mjölby, Nordmaling och Västerås bedömer
att en finansiering via socialförsäkringen är bra. Göteborgs kommun
föreslår finansiering direkt via statsbidrag.

HCK, DHR, NHR, RHL, FUB och SRF föreslår att kommunen ensam
skall svara för utredning och beslut, men att insatsen skall finansieras
via socialförsäkringen. RFA anser att kommunen bör svara för insatsen
och tillföras statliga medel för detta. RSMH förordar att försäkrings-
kassan ensam svarar för insatsen. RTP menar att den föreslagna an-
svarsfördelningen är oklar. HCK, DHR, NHR och RFA bedömer att
ersättningsnivån är för låg. Nivån förutsätter enligt dem att assistans
aldrig erhålls under obekväm arbetstid som nätter och helger.

LO/Försäkringsanställdas förbund anser att assistansersättningen i sin
helhet bör utbetalas av försäkringskassan. Försäkringskasseförbundet
varnar för att utredningens förslag kan leda till dubbeladministration.
TCO anser att kommunen bör pröva det sammanlagda stödbehovet.

Brukarkooperativ för personlig assistans i Göteborg och Stockholm
samt personer i Stockholm med registrerade firmor för personlig assis-
tans menar att två beslutsvägar kan medföra dubbla samhälleliga kostna-
der, längre väntetider för brukarna och två besvärsvägar. De bedömer
vidare att den föreslagna assistansersättningen är för låg.

11.2 Begränsningar i rätten till assistansersättning

Socialstyrelsen, SHR och NV anser att ersättning bör utgå för dygnsvila.
Socialstyrelsen menar att ersättningen bör gälla även assistans i anslut-
ning till kommunal sysselsättning samt framhåller att åldersgränsen 16
år ej får tolkas som en gräns för behovet av assistans. SHR anser att 16-
årsgränsen för rätt till ersättning är olämplig. SHR och NV menar att
boendeformen inte skall påverka rätten till ersättning.

Södermanlands och Västerbottens läns landsting anser att statliga
medel skall utgå till personlig assistans oavsett boendeform.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

274

Kommunförbundet Uppsala län bedömer att stöd till personlig assistans
skall utgå även till barn under 16 år.

Eskilstuna kommun anser att utredningens förslag om att ersättning ej
skall utgå för dygnsvila skapar ett beroende av den kommunala organi-
sationen på udda tider genom att kommunen då blir skyldig att gå in
med hjälp. Kommunen har redan idag svårigheter att organisera ett bra
arbetsflöde med god kontinuitet för den enskilde. Härnösands kommun
anser att ersättning även bör utgå vid boende i gruppbostad samt till
personer under 16 år. Kommunerna Nordmaling och Sollentuna anser
också att 16-årsgränsen är olämplig. Eskilstuna kommun anser att
åldersavgränsningen är oklar.

HCK, DHR, FUB och ytterligare åtta handikapporganisationer fram-
håller att ersättning bör utgå under dygnsvila. HCK, FUB och RFA
menar att assistansersättning skall utgå för personer i kommunal syssel-
sättning alternativt daglig verksamhet. DHR och RBU anser att rätten
bör gälla arbete resp, sysselsättning mer allmänt. HCK, DHR, FUB,
NHR, RBU, RSMH, RFA och SDR hävdar att ersättning skall utgå
oavsett boendeform. HCK, DHR, FUB, RHL, Föräldraföreningen för
hjärt- och lungsjuka barn, RBU och SEF menar att ersättningen bör
omfatta även personer under 16 år. Demensförbundet anser att den som
är dement skall ha rätt till assistans. RBU, RTP och RMR framhåller att
rätten till personlig assistans måste garanteras oavsett ålder.

Tvärsektionsgruppen för yrkesföreträdare inom barn- och ungdoms-
habiliteringen bedömer att den föreslagna 20-timmarsgränsen kan med-
föra ödesdigra gränsdragningstvister när det gäller barn.

SPF anser att rätten till personlig assistans skall vara oberoende av
ålder. Brukarkooperativ för personlig assistans i Göteborg och
Stockholm samt personer i Stockholm med registrerade firmor för per-
sonlig assistans anser att assistansersättning bör utgå under dygnsvila
och i boendeservice.

11.3 Utbildning, inflytande och arbetsgivaransvar

RFV vill inte inskränka det fria valet av assistent, men påpekar det
komplicerade i ett arbetsgivaransvar för den enskilde. SHR framhåller
att den enskildes inflytande inte får inskränkas.

Jönköpings läns landsting anser att enskilda eller kooperativ skall ges
inflytande i anställningsprocessen, men att detta inte får frånta samhället
ansvaret för kvaliteten i verksamheten. Västerbottens läns landsting
menar att kommunen måste stödja den enskilde i arbetsgivaransvaret.

Linköpings kommun bedömer att de arbetsrättsliga reglerna kan hindra
ett förverkligande av Handikapputredningens intentioner för personlig
assistans.

Arbetsgivareföreningen SFO, TCO och Sveriges Psykologförbund är
tveksamma till förslaget att den enskilde skall ha ett arbetsgivaransvar.
Statens arbetsgivarverk (SAV) menar att den som väljer att vara arbets-
givare bör ingå i något organisatoriskt samarbete. Försäkringskasseför-
bundet befarar att arbetsgivaransvaret kan skapa svårigheter. Det är,

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

enligt förbundet, viktigt att försäkringskassan inte i praktiken får rollen Prop. 1992/93:159
som arbetsgivare. SKAF, SACO/Sveriges socionomers personal- och Bilaga 1.4
förvaltningstjänstemäns riksförbund, Tvärsektionsgruppen för yrkesföre-
trädare inom barn- och ungdomshabilitering, Föreningen psykologer
inom omsorgerna (POMS) samt Furuboda kursgård och rehabiliterings-
centrum lyfter fram behovet av utbildning och handledning för assisten-

terna, som har ett ensamarbete.

11.4 Tidsbunden hemtjänst och ledsagarservice

Örebro läns landsting föreslår att rätten till ledsagarservice preciseras i
LSS.

Kommunförbundet Skaraborg uttrycker förvåning över det nya be-
greppet tidsbunden hemtjänst.

Sociala nämnden i Stockholms stad anser att förslaget att särskilja
tidsbunden hemtjänst och personlig assistans försvårar individuella
lösningar. Omsorgsnämnden i Gotlands kommun och Varbergs kommun
anser att det är oklart enligt vilken lag den enskilde kan ansöka om
tidsbunden hemtjänst. Sollentuna kommun avstyrker utredningens förslag
om tidsbunden hemtjänst.

FUB anser att ordet "tidsbunden" bör utgå i anslutning till hemtjänst.
Ledsagarservice och handledarservice bör ingå i lagtexten i stället för i
specialmotiveringen.

12 Habilitering och rehabilitering

Handikapputredningens förslag

Genom tillägg till HSL får sjukvårdshuvudmännen en skyldighet att
organisera och finansiera habilitering och rehabilitering för barn, ung-
domar och vuxna med funktionshinder oavsett funktionshindrets art. In-
satsernas tyngdpunkt i medicinska, pedagogiska, psykologiska och
sociala åtgärder kan växla, men behovet av samverkan mellan olika
kompetensområden består. Dessa insatser ersätter dock inte väsentligt
och kvalificerat kunnande och nödvändiga insatser som förmedlas av
t.ex. barnomsorg, skola, socialtjänst och barnhälsovård. Var resurserna
ställs till förfogande skall framgå av en särskilt upprättad organisations-
plan. Insatsernas uppläggning och utformning skall framgå av en indivi-
duell plan.

En försäkringsersättning skall utgå från socialförsäkringen till lands-
tingen med 400 mkr för att möjliggöra en utbyggnad av habilitering och
rehabilitering.

276

Remissinstansernas svar

Framför allt handikapporganisationerna kräver att habilitering och reha-
bilitering skall regleras i en rättighetslag, medan landstingen stödjer
utredningens förslag om ett tillägg till HSL.

Socialstyrelsen och Länsstyrelsen i Östergötland stödjer Handikapp-
utredningens förslag om tillägg i HSL. Socialstyrelsen framhåller den
särskilda kunskap om problem och livsbetingelser för människor med
funktionsnedsättningar i form av tvärfacklig kompetens som vuxit fram
i de arbetslag som finns inom dagens omsorgsverksamhet och habilite-
ring. Styrelsen menar att denna helhetssyn är nödvändig vid behovsbe-
dömningar och utformning av stöd. SHR föreslår att habiliteringen
regleras i en rättighetslag för att tvinga sjukvårdshuvudmännen att av-
sätta resurser för verksamheten.

Landstingsförbundet anser att landstingets insatser som konsulter i
frågor som rör medicinsk behandling/rehabilitering renodlat bör ges
enligt HSL. Tolv landsting tillstyrker utredningens förslag. Inget lands-
ting avfärdar förslaget. Jämtlands läns landsting framhåller särskilt att
medicinskt och tvärfackligt specialistkunnande måste vara landstingets
angelägenhet. Södermanlands, Kalmar, Kristianstads, Hallands,
Kopparbergs och Västernorrlands läns landsting anser att det är oklart
vad som är habilitering enligt HSL och vad som är specialistinsatser
enligt LSS. Västernorrlands läns landsting konstaterar att habiliteringens
elevhem är en habiliteringsresurs som utnyttjas av barn både från värd-
kommunen och andra kommuner. Därför bör elevhemmet även fort-
sättningsvis ha landstinget som huvudman.

Kommunförbunden Värmland och Dalarna har yttrat sig i frågan och
tillstyrker utredningens förslag.

Kommunerna Bollnäs, Landskrona, Mjölby och Mölndal tillstyrker
Handikapputredningens förslag. Eksjö kommun förordar en kommunal
huvudman för habiliteringen. Härnösands kommun anser att habilite-
ringen skall regleras i LSS, men ha en landstingskommunal huvudman.

DHR, NHR, RBU och FUB anser att rätten till habilitering och reha-
bilitering bör föras in i LSS. DHR föreslår att det skall finnas ett reha-
biliteringscentrum i varje län. HCK och ytterligare 13 handikapp-
organisationer förespråkar en särskild rättighetslag för habilitering och
rehabilitering. HCK menar att en rättighetslag är nödvändig, eftersom
sjukvårdshuvudmännen inte uppfyller sina skyldigheter enligt HSL.
HCK framhåller vidare att habilitering och rehabilitering skall ses som
egna verksamhetsområden. SRF anser att rehabilitering är en social
process som bör skiljas från sjukhusvärlden. BRO, FBIS och HRF
föreslår att en vårdgaranti med en högsta väntetid till habiliterings- och
rehabiliteringsinsatser införs.

Svenska läkaresällskapet framhåller att en rehabiliteringsklinik bör
finnas i varje landstingsområde. Kliniken bör ha ansvar, inte bara för
rehabilitering av vissa patientgrupper, utan även för planering och
utveckling av rehabiliteringsverksamheten i ett bredare perspektiv.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

277

Sveriges psykologförbund anser att man genom tillägget till HSL riske-
rar att skapa en innehållskatalog som kan uppfattas som uttömmande.
Förbundet menar också att tillägget kan definiera habilitering/rehabi-
litering som medicinska verksamheter varigenom behovet av det psyko-
logiska och sociala stödet riskerar att tappas bort. Habiliteringsläkarna
med regionansvar noterar att habiliteringsbegreppet genom tillägget i
HSL bör betraktas som en sjukvårdsangelägenhet. De anser att utveck-
lingen inom habiliteringen förutsätter ett till regioninstitutionema an-
slutet elevhemsboende.

Områden som några remissinstanser för fram som tillhörande habilite-
ring och rehabilitering är bl.a. föräldrautbildning, möjligheter att träffa
andra i samma situation, anhöriggrupper och utveckling av psykosociala
insatser.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

13 Särskilt stöd till barn och familjer

Handikapputredningens förslag

Föräldrapenning i samband med barns födelse skall kunna användas för
samma slags föräldrautbildning som kontaktdagama kan användas för,
t.ex. föräldrautbildning som anordnas av handikapporganisation. Kravet
på barnets närvaro skall inte längre gälla som villkor för att få tillfällig
föräldrapenning när en förälder medverkar i behandling av barnet eller
information och utbildning om barnets sjukdom.

Föräldrar till barn och ungdomar som omfattas av LSS får rätt till tio
kontaktdagar per barn och år när barnet är mellan 2 och 16 år.

Genom ett tillägg till SoL skapas en möjlighet att genom förvaltnings-
besvär överklaga beslut angående rätt till plats i förskola före sex års
ålder och rätt att med förtur anvisas plats i fritidshem.

Remissinstansernas svar

Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag till förändringar
i föräldraförsäkringen, men lämnar synpunkter på hur den skulle behöva
förändras ytterligare. Bl.a. kritiseras åldersgränsen 16 år för rätt till till-
fällig föräldrapenning i samband med barnets sjukdom av både kommu-
ner och handikapporganisationer. Framför allt handikapporganisationer-
na anser att antalet kontaktdagar bör utökas ytterligare och gälla en
vidare personkrets än vad utredningen föreslagit. Ingen kommun eller
handikapporganisation avfärdar förslaget om möjlighet att överklaga
beslut enligt 15 § SoL. Kammarrätten i Göteborg anser att frågan bör
prövas av Socialtjänstkommittén.

278

13.1 Föräldraförsäkringen och rätten till föräldrautbildning
Försäkringsöverdomstolen, Socialstyrelsen, RFV, Statskontoret, Kam-
marrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholm samt länsstyrelserna i
Östergötland och Örebro berör frågan om föräldrapenningen och är
övervägande positiva till utredningens förslag. Socialstyrelsen
ifrågasätter den övre åldersgränsen 16 år för rätt till tillfällig föräldra-
penning. Styrelsen anser att den tillfälliga föräldrapenningen bör kunna
utbetalas för deltagande i föräldrautbildning inkluderat sådan som anord-
nas av en handikapporganisation. Kammarrätten i Göteborg avstyrker
ändringen i 4 kap. 4 § AFL, eftersom de menar att föräldrapenning
redan idag utges i samband med föräldrautbildning även om barnet inte
är närvarande.

Stockholms och Örebro läns landsting ser positivt på Handikapputred-
ningens förslag rörande en utvidgning av rätten till föräldrapenning.
Stockholms läns landsting anser dock att den föreslagna utvidgningen
bör gälla alla barn och ungdomar med funktionshinder. Örebro läns
landsting anser att en utredning av socialförsäkringens allmänna ålders-
gräns 16 år är nödvändig och föreslår en ändring till 20 år.

Kommunförbundet Uppsala län anser att föräldraförsäkringen bör
omfatta alla utvecklingsstörda som bor kvar hos sina föräldrar. Kom-
munförbundet Värmland tillstyrker utredningens förslag.

Tio kommuner uppger sig vara positiva till Handikapputredningens
förslag. Av dessa anser Stockholms, Härnösand, Linköping, Sollentuna,
Örebro samt Omsorgsnämnden i Gotlands kommun att åldersgränsen 16
år för rätt till tillfällig föräldrapenning bör omprövas. Stockholms kom-
mun menar att föräldraförsäkringen bör vara utan övre åldersgräns,
eftersom de flesta kommuner numera saknar resurser för bamvårdare
för sjuka barn. Kommunerna Gotland och Härnösand konstaterar att be-
hovet att vara hemma med handikappade barn kvarstår så länge barnet
eller ungdomen bor kvar hos sina föräldrar oavsett barnets ålder. Ångel-
holms kommun avstyrker utredningens förslag, eftersom man anser att
föräldraförsäkringen är tillräckligt utbyggd i förhållande till vad dagens
samhällsekonomi klarar.

Elva handikapporganisationer uttalar sig positivt om Handikapputred-
ningens förslag till förändringar av föräldraförsäkringen. RBU, FUB,
RmA, SD, SDR och SRF anser dock att den övre åldersgränsen 16 år
bör omprövas. RBU och SDR hänvisar till myndighetsåldern 18 år. FUB
och RFA anser att ingen övre åldersgräns bör finnas. HCK, HRF, Riks-
föreningen för cystisk fibros (RfCf), RBU och RTP menar att föräldraut-
bildning som anordnas av handikapporganisationerna måste berättiga till
tillfällig föräldrapenning.

Försäkringskasseförbundet anser att föräldraförsäkringens regler i sin
helhet bör ses över i syfte att skapa en tydligare och mer enhetlig ut-
formning. Förbundet Sveriges arbetsterapeuter anser att föräldrar till
utvecklingsstörda vuxna bör kunna vara lediga från arbetet för att följa
med till läkare m.fl. utan att behöva ta ut semester, kompensationsledigt
e.d. Föreningen kuratorer inom omsorgsverksamheten (KOMS) önskar

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

279

att rätten att delta i barnets behandling eller information om barnets   Prop. 1992/93:159

handikapp utan att barnet är med bör gälla för båda föräldrarna.          Bilaga 1.4

13.2 Kontaktdagar inom föräldraförsäkringens ram

Socialstyrelsen, RFV, Statskontoret, SAV, Länsrätten i Stockholm samt
länsstyrelserna i Östergötlands och Örebro län tillstyrker utredningens
förslag om utökat antal kontaktdagar. RFV bedömer att rätten till vård-
bidrag kan komma att påverkas, eftersom det i många fall är fråga om
samma tillsynsbehov. SHR menar att behovet av kontaktdagar kan fin-
nas hos betydligt fler familjer än inom den föreslagna personkretsen och
att det för vissa grupper kan behövas fler än de föreslagna tio dagarna.
Kammarrätten i Göteborg påpekar i fråga om förslaget till ändring i 4
kap 10 § att rätten gäller tillfällig föräldrapenning och inte kontaktdagar
och menar att lagtexten måste utformas i enlighet med detta.

Stockholms läns landsting anser att den föreslagna vidgningen bör
gälla alla handikappade barn och ungdomar upp till 20-årsåldem.
Västerbottens läns landsting bedömer att tio kontaktdagar per år inte är
tillräckligt och anser att möjlighet därför bör finnas att utifrån barnets
behov utöka antalet dagar.

Kommunförbunden i Uppsala län och Värmland tillstyrker utred-
ningens förslag.

Kommunerna Askersund, Göteborg, Linköping, Malmö, Mjölby och
Upplands Väsby instämmer i utredningens förslag. Upplands Väsby
kommun bedömer att den föreslagna ökningen och åldersgränsen kan
vara otillräcklig och föreslår därför möjlighet till dispens. Ångelholms
kommun avstyrker förslaget om ett utökat antal kontaktdagar, eftersom
man anser att föräldraförsäkringen redan idag ger goda möjligheter till
ledighet och en utbyggnad knappast är förenlig med det samhällsekono-
miska läget.

17 handikapporganisationer har lämnat positiva synpunkter på Handi-
kapputredningens förslag rörande kontaktdagama. DHR, NHR, Riks-
förbundet döva, hörselskadade och språkstörda barn (DHB), RBU, SDR
och Föräldraföreningen för hjärt- och lungsjuka barn anser dock att
antalet kontaktdagar kunde ha utökats ytterligare. HRF framhåller sär-
skilt ett behov för barn som inte går i skola på hemorten. FUB, RBU,
SD och SDR menar att den föreslagna åldersgränsen 16 år bör höjas
ytterligare. Elva organisationer, däribland HCK och DHR, föreslår att
personkretsen för rätt till kontaktdagar bör utökas till att gälla alla barn
med funktionshinder. SEF anser att rätten till kontaktdagar bör knytas
till barnet för att även kunna utnyttjas av annan närstående än föräldrar.

Försäkringskasseförbundet anser att ett utökat antal kontaktdagar bör
gälla för alla barn med funktionshinder. Åsbackaskolan anser att för-
äldrar till barn i specialskolan behöver tjugo kontaktdagar. Förslaget om
tio dagar skulle innebära att föräldrarna endast kan besöka skolan en
vecka per läsår. Företagarnas riksorganisation konstaterar att semester-
lönegrundande frånvaro i företagen är en betydande utgiftspost och

280

menar att företagen måste kompenseras fullt ut för den frånvaro som
följer av förslaget med utökade kontaktdagar.

13.3 Möjlighet att överklaga beslut enligt 15 §
socialtjänstlagen

Socialstyrelsen, SHR och Länsstyrelsen i Östergötland tillstyrker utred-
ningens förslag att vidga möjligheterna till överklagning av beslut om
förtur till barnomsorgen. Kammarrätten i Göteborg anser att förslaget
bör prövas av Socialtjänstkommittén i samband med översynen av SoL.

Kommunförbundet Värmland menar att ansökan om förtur bör behand-
las enligt 6 § SoL, varmed beslutet blir överklagningsbart.

Kommunerna Linköping, Malmö, Mjölby, Mölndal och Sollentuna till-
styrker förslaget. Mölndals kommun anser att Handikapputredningen i
anslutning till den föreslagna förändringen av 15 § även borde ha över-
vägt barnets rätt till mer än tre timmars vistelse per dag så att platsen
kunde utgöra ett stöd i avlösningen för familjen.

Av handikapporganisationerna uttrycker Riksförbundet för mag- och
tarmsjuka (RMT), RBU och RFA stöd för utredningens förslag. Ingen
organisation avstyrker förslaget. RBU tolkar förslaget så att överklag-
ningsmöjligheten även gäller vid beslut om heldagsomsorg. RFA anser
att det måste framgå att rätten skall gälla en plats anpassad till de behov
handikappet ställer.

13.4 Övrigt

Andra frågor som tas upp av remissinstanserna i avsnittet om särskilt
stöd och service till barn och familjer är t.ex. tillgång till och kvalitet
på avlösarservice, utbildning i teckenspråk för föräldrar och syskon, bil-
stöd till familjehemsföräldrar samt stöd till funktionshindrade föräldrar.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

14 Stöd och service till små och mindre kända
handikappgrupper

Handikapputredningens förslag

Kunskapscentrer inrättas på region- och riksnivå som en utveckling av
sjukvårdshuvudmännens skyldighet att organisera och finansiera habilite-
ring och rehabilitering. Dessa stöds finansiellt genom en försäkrings-
ersättning som utges efter överenskommelse mellan RFV och Lands-
tingsförbundet. Statliga medel skall utgå till handikapporganisationernas
informationsverksamhet samt till inrättandet av en databank. Landstings-
förbundet bör upprätta en årlig förteckning över utbudet av aktiviteter
som ger möjlighet att träffa andra personer med samma funktionshinder,
få information m.m. Socialstyrelsen bör ges ansvar för en nationell,
fortlöpande uppföljning av de små handikappgruppernas situation.

281

Remissinstansernas svar

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

14.1 Allmänt

Det är framför allt handikapporganisationerna som berör förslagen om
insatser för små och mindre kända handikappgrupper. SHR, HCK och
RMT anser att kunskapscentrer och övrigt stöd till små och mindre
kända handikappgrupper bör startas som en sammanhållen försöksverk-
samhet med centrala medel.

14.2 Begreppet

SRF är tveksam till en fortsatt användning av begreppet "små och mind-
re kända handikappgrupper". Sveriges stamningsföreningars riksförbund
anser att Handikapputredningens framställning av begreppet inte skapar
klarhet i definitionen. Förbundet menar att en grupp kan vara både
mindre känd och liten som organisation på grund av den enskildes
rädsla att avslöja sitt funktionshinder. HCK konstaterar utifrån erfaren-
heter av sitt smågruppsprojekt att behovet hos vuxna måste uppmärk-
sammas särskilt, då stödet till barn med funktionshinder och deras
familjer för närvarande är bättre utbyggt. RTP anser att de som i dag
har polio bör betraktas som en liten och mindre känd grupp. Riksföre-
ningen för cystisk fibros (RfCf) bedömer att det bör tillskapas 4-5 cent-
rer med inriktning på cystisk fibros.

Föreningen psykologer inom omsorgerna (POMS) bedömer att be-
greppet kan bli svårtolkat.

Agrenska hälsocentret för barn beräknar att mellan 50-70 grupper kan
bli tänkbara för centraliserad verksamhet under de närmaste åren.

14.3 Befintlig verksamhet

Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) anser att kompeten-
sen vid befintliga kunskaps- och resurscentrer måste tas till vara.

Uppsala läns landsting menar att man bör bygga vidare på den hög-
specialiserade verksamhet som bedrivs inom region- och rikssjukvården
samt vid befintliga specialskolor och regionala habiliteringscentrer.

Legitimerade sjukgymnasters riksförbund anser att redan befintliga
regioninstitutioner är lämpliga att bygga ut till kunskapscentrer, men att
en komplettering är nödvändig i de delar av landet där regioninstitu-
tioner saknas.

Bräcke Östergård anser att den kunskap som finns idag vid region-
institutionerna även kan komma små och mindre kända handikapp-
grupper tillgodo.

14.4 Kunskapscentrer

Socialstyrelsen, RFV, SHR, Länsstyrelsen i Östergötlands län, SIH och
Handikappinstitutet stödjer förslaget om att inrätta kunskapscentrer.

282

Statskontoret anser att kunskapen bör samlas hos landstingen. Socialsty-
relsen framhåller att det till ett center inte skall vara knutet annat bo-
ende än vad som erfordras för sådana väl avgränsade utrednings- eller
behandlingsperioder som kräver centrets kompetens. RFV menar att den
föreslagna fördelningen av det statliga stödet mellan sjukvårdshuvud-
männen inte innebär några praktiska problem. Socialstyrelsen, SHR och
Handikappinstitutet bedömer att nordiskt och europeiskt samarbete
skulle underlätta ett genomförande.

Tolv landsting tillstyrker utredningens förslag. Kristianstad läns lands-
ting bedömer att förslaget förutsätter en länsövergripande organisation.
Landstinget anser att kostnadsökningen kan bli större än vad Handikapp-
utredningen beräknat, men framhåller de ekonomiska och humanitära
vinster som kan göras genom tidiga och adekvata insatser. Skaraborgs
läns landsting anser att en placering av kunskapscentrer kan ske utanför
universitetsorterna och tar Rehabiliteringscentrum i Skövde som exem-
pel. Lokala resurser bör enligt landstinget finnas för att följa upp re-
kommendationer och vidtagna åtgärder.

Kommunerna Eskilstuna, Göteborg, Linköping, Ljusdal, Mjölby,
Sollentuna, Varberg och Ängelholm tillstyrker förslaget om inrättande
av kunskapscentrer. Göteborgs kommun konstaterar att det i dag inom
regionsjukvården finns kunskapscentrer som är alltför kostsamma för
huvudmannen och därför riskerar att försvinna. Ljusdals kommun före-
slår att ett kunskapscenter inrättas i Norrland.

Tio handikapporganisationer uttalar stöd för förslaget om kunskap-
centrer. DHR uppfattar finansieringsformen som tidsödande och krång-
lig och föreslår istället direkta statliga medel för verksamheten. RBU
och RFA menar att kunskapscentrer behövs - inte bara för små och
mindre kända grupper, utan även för ett specialiserat omhändertagande
av kända handikappgrupper vars behov inte blir tillgodosedda på hem-
maplan på grund av decentralisering. RFA bedömer att något rikscenter
bör ha speciellt ansvar för forsknings- och utvecklingsarbete. DHR
anser att det krävs en övergripande instans för att genomföra utred-
ningens intentioner. SRF anser att staten måste ta ansvar för att garan-
tera stöd och service med hög kvalitet över hela landet.

Sveriges psykologförbund framhåller att flera yrkeskategorier måste
vara företrädda vid kunskapscentrer som bör byggas upp inte bara kring
en handikappgrupp, utan även för forskning och metodutveckling. För-
bundet anser att centrerna bör lokaliseras i närheten av universitets-
orterna. Sveriges läkarförbund menar att kunskapscentrema kan för-
läggas till regionsjukhusens habiliterings- och rehabiliteringsorganisa-
tioner eller andra kliniker. Habiliteringsläkarna med regionansvar anser
att ordet "kunskapscenter" lätt sammanblandas med pedagogisk utveck-
ling, varför man istället föreslår begreppet "regionalt habiliterings-
centrum” eller "regional habiliteringsresurs".

Försäkringskasseförbundet stödjer förslaget om kunskapscentrer, vilka
enligt förbundet kan tillföra kassorna viktiga kunskaper. Förbundet
stödjer också förslaget om överförande av medel från socialförsäkringen
som ett sätt att finansiera verksamheten.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

283

Sveriges Frikyrkoråd anser att man bör samordna tillgänglig kunskap Prop. 1992/93:159
om både små och stora handikappgrupper i kunskapscentrer som bör Bilaga 1.4
vara gemensamma för hela Norden.

14.5 Kunskapsspridning och databas

SHR understryker handikapporganisationernas betydelse för kunskaps-
spridning. Statskontoret anser att Socialstyrelsen bör handha den databas
som föreslås.

Norrbottens läns landsting menar att den föreslagna databanken under-
lättar både för enskilda och yrkesföreträdare att söka information.
Landstinget föreslår att en sådan placeras vid Spriline Arjeplog.

HCK och DHR anser att handikapporganisationerna kan medverka vid
framställningen av informationsmaterial. Organisationerna kan även
möjliggöra för personer med funktionsnedsättningar att träffa andra i
samma situation. Det förutsätter dock en säkrad finansiering. NHR tar
gärna fram informationsmaterial, men anser att uppgiften är ett sam-
hällsansvar. RMT anser att handikapprörelsens möjligheter till insatser,
bl.a. för arrangemang för att träffa andra i samma situation, behöver
förstärkas.

Agrenska hälsocentret för barn ger en rad exempel på aktiviteter som
centret självt genomför för små och mindre kända handikappgrupper,
t.ex. familjeverksamhet, kartläggning, nätverksarbete och bildande av
handikapporganisationer.

14.6 Uppföljning och utvärdering

Uppsala läns landsting anser att Socialstyrelsen bör följa upp verksam-
heten vid befintliga regionala habiliteringsenheter på samma sätt som
utredningen föreslår beträffande små och mindre kända handikapp-
grupper.

DHR bedömer att - utan ytterligare medel från kommuner, landsting
och stat till kurser, läger och andra arrangemang - uppdraget till Social-
styrelsen om uppföljning m.m. inte medför någon förbättring för den
enskilde. Föräldraföreningen för hjärtsjuka barn saknar en finansiering
av Socialstyrelsens uppföljningsansvar. RFA anser att Socialstyrelsen
måste ha helt andra maktbefogenheter än i dag för att resurser skall tas
i anspråk.

Sveriges läkarförbund anser att ytterligare inventering av de små och
mindre kända handikappgrupperna är nödvändig. Habiliteringsläkarna
med regionansvar menar att Socialstyrelsens uppföljningsuppdrag bör
vidgas till att gälla regionala habiliteringscentrer i landet.

284

17 Sysselsättning och arbete

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

Handikapputredningens forslag

För personer som omfattas av LSS tillskapas en kommunal sysselsätt-
ningsgaranti. Arbetsförmedlingarna skall ha särskilda kontaktpersoner
gentemot landstingens habiliterings- och rehabiliteringsverksamhet.
Kommunerna bör inrätta tjänster som arbetsanpassare. Samhall bör
byggas ut med ca 600 arbetstillfällen per år under en tioårsperiod. En
viss del av Samhalls arbetstillfällen skall stå till kommunernas förfogan-
de och kunna nyttjas direkt för personer inom LSS:s personkrets som
kan gå från kommunal sysselsättning till arbete. Utredningen anser att
en absolut lägsta åldersgräns för förtidspension och sjukbidrag bör vara
25 år.

Remissinstansernas svar

Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot Handikapputred-
ningens förslag om en kommunal sysselsättningsgaranti. Många remiss-
instanser avstyrker förslaget om att ge kommunerna möjlighet att direkt -
anvisa personer till Samhall. Även förslaget om en utbyggnad av Sam-
hall avstyrks.

15.1 Kommunal sysselsättning

Socialstyrelsen, SHR, NV, AMS, Statskontoret och Länsstyrelsen i
Östergötlands län tillstyrker Handikapputredningens förslag om en kom-
munal sysselsättningsgaranti. SHR anser att den öppna marknadens
möjligheter alltid först måste prövas. Statskontoret anser att finansie-
ringen är oklar och föreslår ett generellt eller sektorsvist öronmärkt
statsbidrag som åtföljs av en generell tillsyn från staten.

Kalmar, Gävleborgs, Kopparbergs och Västernorrlands läns landsting
tillstyrker utredningens förslag om kommunal sysselsättningsgaranti.
Jönköpings läns landsting hänvisar till en egen kartläggning som be-
kräftar att åtskilliga unga handikappade i länet befinner sig utan daglig
verksamhet av något slag. Västernorrlands läns landsting framför en
oro för att dagcentrer efter ett kommunalt övertagande kommer att
erbjuda plats åt personer med grava funktionsnedsättningar utan att
hänsyn tas till deras skilda behov. Ålvsborgs läns landsting avstyrker
förslaget.

Kommunförbunden Malmöhus och Örebro län tillstyrker utredningens
förslag om kommunal sysselsättningsgaranti. Östergötlands Kommun-
förbund menar att ansvaret för arbete och sysselsättning skall åvila
arbetsmarknadsmyndigheterna. Kommunförbundet Värmland anser att
den kommunala sysselsättningsgarantin ofta kommer i konflikt med den
kommunala ekonomin. Förbundet menar att förslaget om kommunala
arbetsanpassare ej är förenligt med kommunernas rätt att själva bestäm-
ma hur de skall arbeta.

285

Tio kommuner tillstyrker förslaget om kommunal sysselsättnings- Prop. 1992/93:159
garanti. Av dessa anser Bollnäs kommun att garantin skall regleras i Bilaga 1.4
SoL. Jönköpings kommun menar att staten bör ta ett större ansvar för
sysselsättningen. Kommunerna Linköping, Malmö och Örebro anser att
ett ensidigt kommunalt ansvar riskerar att leda till att handikappade
definieras ut från arbetslivet.

Tretton handikapporganisationer tillstyrker Handikapputredningens
förslag om kommunal sysselsättningsgaranti. NHR tycker att det är svårt
att se om det är kommunen eller försäkringskassan som har det över-
gripande ansvaret för ett slutresultat i sysselsättningskedjan. FUB under-
stryker att verksamheten skall avse heldag för den som önskar detta och
vid behov kunna kompletteras med annan verksamhet och tillsyn. RFA
pekar på ett stort behov av utveckling av alternativa dagcenterverksam-
heter med inriktning på personer med autism.

TCO tillstyrker förslaget om kommunal sysselsättningsgaranti. Före-
ningen Sveriges socialchefer anser att staten bör behålla ansvaret för
arbetsmarknadspolitiken, medan kommunen endast skall ha ansvar för
personer med svårare funktionshinder. Omsorgens verksamhetsansva-
rigas riksförening (OVAR) konstaterar att daglig verksamhet inte får
bygga på produktion och arbete, utan måste präglas av variationsrike-
dom och flexibilitet.

Bräcke Östergård anser att ungdomar i personkretsen lätt riskerar att
fastna i dagcentrer eller i olika sysselsättningsgrupper.

Pingstförsamligen i Boden anser att LSS bör vara så tydlig att det
framgår att den dagliga verksamheten skall bedrivas utanför bostaden.

15.2 Arbetsanpassare

Stockholms och Kopparbergs läns landsting stödjer förslaget att inrätta
arbetsanpassartjänster i kommunerna. Ålvsborgs läns landsting anser att
särskilda handläggare vid arbetsförmedlingarna bör ansvara för dessa
frågor.

Östergötlands Kommunförbund och Kommunförbundet Malmöhus
stödjer utredningens förslag om speciella kontaktpersoner vid arbetsför-
medlingarna.

Sollentuna kommun anser att Handikapputredningen tilldelar kom-
munen en oklar uppgift och att arbetsanpassarens roll är oklar.

15.3 Samhall

Socialstyrelsen, NV och AMS anser att det är arbetsförmedlingen som
skall svara för anvisning av arbete inom Samhall, varför inga platser
där bör ställas direkt till kommunernas förfogande. Statskontoret menar
att öronmärkta platser inom Samhall kan resultera i ett ineffektivt
resursutnyttjande.

Kristianstad läns landsting tillstyrker en utbyggnad av platsantalet
inom Samhall och att en del av Samhalls platser står till kommunernas
förfogande. Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads och Väster-

286

bottens län landsting anser att det behövs en förändrad inriktning av
Samhalls verksamhet. Kopparbergs läns landsting är ytterst tveksamt till
förslaget att en viss del av Samhalls platser skulle stå direkt till kom-
munernas förfogande. Gävleborgs läns landsting menar att en utbygg-
nad av Samhall bör prövas noga i förhållande till platser inom reguljär
arbetsmarknad.

Östergötlands Kommunförbund och Kommunförbundet Malmöhus
tillstyrker en utbyggnad av Samhall. Kommunförbundet Värmland anser
att en del av platserna inom Samhall bör stå till kommunernas för-
fogande.

Landskrona kommun stödjer förslaget om en utbyggnad av Samhall
och att en viss andel av platserna öronmärks för kommunen. Nordma-
lings kommun anser att satsningar på Samhall bör göras inom sektorer
där lönsamhet och produktionstänkande inte är lika utpräglat som inom
Samhalls nuvarande verksamhet.

DHR, HCK, RBU, RMR, RTP, SRF och HCK i Östergötlands län
anser det vara fel att slå fast en ökning av antalet platser inom Samhall.
Förändringar skall vara beroende av det arbetsmarknadspolitiska läget.
HCK anser att alla platser inom Samhall skall förmedlas via arbetsför-
medlingen. NHR föreslår en allmän kvoteringslag. RMT ifrågasätter om
Samhall, med de krav som satts upp ifråga om arbetstider, är något för
förbundets medlemmar.

LO och TCO avvisar utredningens förslag att kommunerna skall kunna
direktanvisa personer till Samhall. SKAF är tveksam till utökningen av
Samhall och förordar istället en vidare satsning på och ett flexiblare
lönebidragssystem. Företagarnas riksorganisation och Arbetsgivar-
organisationen SFO anser det riktigt att Samhall byggs ut.

Samhall bedömer att om en viss del av Samhalls arbetstillfällen skall
stå till kommunernas förfogande kan det möjliggöra en mjukare över-
gång från t.ex. dagcenter till arbete. Det kan också innebära en resurs-
besparing att arbetsförmedlingen inte behöver engageras i uppsökande
verksamhet.

15.4 25-årsgräns för sjukbidrag och förtidspension

RFV understryker det angelägna i att undvika förtidspensionering av
unga handikappade. Verket anser att det ekonomiska stödet bör anknyta
till det stöd som ges till motsvarande åldersgrupper i allmänhet förutom
kompensation för merkostnader föranledda av funktionsnedsättningen.

Stockholms och Kopparbergs läns landsting tillstyrker en höjning av
åldersgränsen för förtidspension till 25 år.

Stockholms stad och Sollentuna kommun anser att man inte får glöm-
ma det ekonomiska stödet till det mindre antal människor under 25 år
med mycket omfattande funktionshinder som inte kan erhålla arbete.
Upplands Väsby kommun menar att utredningen kunde ha prövat en
högre gräns än 25 år för förtidspension.

HCK, FUB och RMR framhåller att om man ändrar åldersgränsen för
sjukbidrag/förtidspension måste man också utreda vilka stödformer som

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

287

skall införas istället. FUB påminner om de personer som har så svåra
skador att förvärvsarbete är ett orealistiskt krav. RHL stödjer förslaget
om en lägsta åldersgräns på 25 år för förtidspension.

Svenska läkaresällskapet tillstyrker förslaget om en lägsta åldersgräns
för förtidspension vid 25 år under förutsättning att arbetsmarknadspoli-
tiska resurser och studiebidrag ger möjlighet till försörjning.

Försäkringskassorna i Stockholms och Södermanlands län anser att
gränsen för sjukbidrag/förtidspension bör sättas vid 25 år. Försäkrings-
kassan i Södermanlands län tillägger, i enlighet med Rehabiliterings-
beredningens förslag, att möjlighet bör ges att vid "synnerliga skäl"
bevilja även personer under 25 år sjukbidrag/förtidspension. Försäk-
ringskassan i Östergötlands län föreslår en åldersgräns om 18 år.
Malmö allmänna försäkringskassa bedömer att en absolut lägsta ålders-
gräns vid 25 år kan få förödande konsekvenser ur försörjningssynpunkt
för vissa grupper unga handikappade.

15.5 Inskolningsplatser

AMS avvisar förslaget om särskilda inskolningsplatser, eftersom löne-
bidraget enligt styrelsen fyller samma funktion.

TCO är tveksam till förslaget om särskilda inskolningsplatser och
menar att det flexibla lönebidraget fyller samma funktion.

15.6 Övrigt

Andra frågor som tas upp av remissinstanserna är bl.a. boendeservice
vid AM1-S (arbetsmarknadsinstitut med särskilda insatser) utanför hem-
orten, arbetsbiträde i kombination med lönebidragsanställning, personlig
assistans på arbetsplatsen samt behovet av flera nivåer av förtidspension
och sjukpenning.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

16 Hjälpmedel

Handikapputredningens förslag

Landstingen får genom ett tillägg till 1 § HSL en skyldighet att till-
handahålla och finansiera hjälpmedel för den dagliga livsföringen och
för egen vård och behandling. De blir därmed skyldiga att ha en organi-
sation för kartläggning och utprovning. Organisationen skall redovisas i
en organisationsplan. En särskild satsning görs på hjälpmedel för fritid
och rekreation.

Remissinstansernas svar

Det föreslagna tillägget i HSL stöds främst av statliga myndigheter och
av landstingen. Ingen handikapporganisation stödjer utredningens förslag

288

om tillägg till HSL. Mer än hälften av organisationerna kräver en rättig- Prop. 1992/93:159
hetslag även på detta område. Många remissinstanser anser att utred- Bilaga 1.4
ningens förslag om landstingets ansvar inte är förenligt med Ädel-refor-
men.

Socialstyrelsen, NV, Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Länsstyrelsen i
Östergötlands län, SIH och Handikappinstitutet tillstyrker förslaget om
ett tillägg till HSL. Socialstyrelsen bedömer att Handikapputredningen
inte har beaktat det kommunala ansvar för hjälpmedel som följer av
Ädel-reformen. Styrelsen framhåller vidare att landstingen skall ha en
organisation för kartläggning och utprovning av hjälpmedel oavsett vem
som har kostnadsansvar. Socialstyrelsen menar att det är orealistiskt att
samla alla typer av hjälpmedel under samma "tak” och att varje huvud-
man själv bör få avgöra hur organisationen skall utformas. NV anser att
en ändring av HSL är en mer realistisk lösning än en rättighetslag, men
ändringen bör kompletteras med en garanti rörande väntetiden för hjälp-
medel. Försäkringsöverdomstolen tillstyrker utredningens förslag om
tillägg i HSL, men framhåller att det ur den enskildes synpunkt möj-
ligen hade varit bättre med en lagreglering som innehöll möjlighet att
överklaga. SHR föreslår en särskild rättighetslag. Länsrätten i Stock-
holm föredrar ett tillägg i LSS. Rättighetslagen resp. LSS bör enligt
länsrätten innehålla en överklagningsmöjlighet. SHR anser att hjälp-
medel skall vara kostnadsfria. Arbetarskyddsstyrelsen anser att man i
varje enskilt fall får bedöma om arbetsgivaren, socialförsäkringen eller
Arbetsmarknadsverket bör ta det ekonomiska ansvaret för hjälpmedlen.

Landstingsförbundet samt Stockholms, Södermanlands, Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och
Västerbottens läns landsting tillstyrker utredningens förslag. Koppar-
bergs läns landsting anser att det skall vara den huvudman som bedriver
hälso- och sjukvård som skall ha skyldigheten att tillhandahålla och
finansiera hjälpmedlen. Västmanlands och Blekinge läns landsting före-
språkar en rättighetslag för hjälpmedel. Företrädare för vuxenomsorg
och habilitering inom Västerbottens läns landsting anser att hjälpmedlen
bör regleras i LSS.

Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Kopparbergs, Gävleborgs och
Jämtlands läns landsting tar upp konflikter rörande ansvarsfördelningen
i förhållande till Ädel-reformen. Uppsala och Örebro läns landsting
avvisar utredningens förslag med hänvisning till Ädel-reformen.
Stockholms, Södermanlands, Västmanlands och Jämtlands läns landsting
anser att staten skall ta kostnadsansvaret för hjälpmedelsverksamheten.

Landstingsförbundet menar att landstingens skyldigheter beträffande
fritidshjälpmedel måste preciseras för att inte bli för omfattande och
kostsamt. Staten måste tillföra medel i proportion till landstingens nya
åtaganden. Kronobergs, Kristiandstads, Hallands, Göteborgs och Bo-
hus, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands läns lands-
ting efterlyser tydligare förslag gällande avgränsningen och finansie-
ringen av hjälpmedel för fritid och rekreation.

Svenska kommunförbundet samt Kommunförbunden Uppsala, Väster-
norrland och Norrbotten avvisar Handikapputredningens förslag om

19 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

289

tillägg i HSL med hänvisning till Ädel-reformen. Östergötlands kom-
munförbund samt Kommunförbunden Blekinge, Malmöhus och Jämtlands
län hänvisar till problem i förhållande till Ädel-reformen, men tar inte
direkt ställning för eller emot någon modell.

Kommunförbunden Skaraborg och Örebro samt Dalarnas Kommun-
förbund tillstyrker utredningens förslag om ändring i HSL trots problem
i förhållande till Ädel-reformen.

Kommunerna Enköping, Göteborg, Hallstahammar, Linköping, Mjölby
och Mölndal tillstyrker utredningens förslag om komplettering av HSL.
Härnösands kommun föreslår att hjälpmedel skall regleras i en rättig-
hetslag. Upplands Väsby kommun föreslår en reglering i LSS. Kommu-
nerna Enköping, Landskrona, Ljusdal, Sollentuna, Varberg och
Lindesberg hänvisar till den ordning som lades i samband med Ädel-
reformen och anser att denna och Handikapputredningens förslag bör
samordnas. Varbergs kommun anser att man bör avvakta med beslut till
dess erfarenheter av Ädel-reformen vunnits.

HCK, DHR och ytterligare 19 handikapporganisationer avfärdar utred-
ningens förslag. De anser att hjälpmedel skall regleras i en rättighetslag
med överprövningsmöjligheter. HCK, RBU, RMT, RTP, SDR och SRF
anser att staten skall ha det ekonomiska ansvaret för hjälpmedel. RMT,
RTP och SRF föreslår finansiering via socialförsäkringssystemet.

HCK, NHR, RBU, RTP, RMR och SRF framhåller att hjälpmedel skall
ordineras avgiftsfritt. HCK i Östergötlands län och RTP anser att
Arbetsmarknadsverket skall ansvara för arbetstekniska hjälpmedel. NHR
önskar ett samlat ansvar som måste vara tydligt. DHR bedömer att
landstingets ansvar för fritidshjälpmedel måste kompletteras med öron-
märkta pengar. HRF anser att hörselskadade måste ha tillgång till fri-
tidstekniska hjälpmedel för att kunna ta del av hörandes kultur och sam-
hällsliv. ILCO anser att utredningen negligerat frågan om förbruknings-
artiklar. Förbundet framhåller att man slår vakt om nuvarande hantering
med finanisering av förbrukningsartiklar via socialförsäkringssystemet.
NHR och RBU anser att reglerna om bilstöd bör ses över.

SKAF anser att utredningens förslag om landstingens ansvar måste
koordineras med kommunernas motsvarande uppgifter. Förbundet
Sveriges arbetsterapeuter menar att utredningens förslag inte överens-
stämmer med Ädel-överenskommelsen. Förbundet anser att avgifterna
bör följa framtida avgiftssystem inom hälso- och sjukvården och ingå i
högkostnadsskyddet. Förbundet framhåller vidare att förslaget att utöka
samhällets ansvar till att omfatta även hjälpmedel för fritid och rek-
reation är av stor betydelse.

Svenska läkaresällskapet anser att hjälpmedelscentralerna bör ha en
stark koppling till regionala centrer. Sveriges läkarförbund anser att
hjälpmedelscentralerna tillsammans med hör- och syncentraler bör vara
resurs- och kunskapscentrer inom sina områden. Läkarförbundet efter-
lyser också klarare regler för fritids- och rekreationshjälpmedel.

Svenska sjukvårdsleverantörers förening anser det angeläget att klar-
göra att skyldigheten i HSL rörande hjälpmedel avser samtliga personer

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

290

med funktionshinder. Föreningen föreslår en rättighetslag och en direkt
statlig styrning via medelstilldelningen.

Sveriges Frikyrkoråd och Pingstförsamlingen i Boden anser att rätten
till hjälpmedel bör regleras i LSS och ligga under landstingens ansvars-
område.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

17 Färdtjänst

Handikapputredningens förslag

Ändringar görs i 10 § och 35 § SoL med syfte att klargöra och förverk-
liga följande mål:

färdtjänsten skall utgöra ett komplement till kollektivtrafiken,
länsfärdtjänst införs,

ingen begränsning av antalet resor eller tidpunkt för resande
skall förekomma,

egenavgiften vid färdtjänstresa skall ej överstiga kollektivtrafik-
taxan samt inga avgifter skall tas ut för ledsagare eller med-
åkande barn.

De kvalitativa förbättringarna finansieras i huvudsak genom ökade
satsningar på servicelinjer och förbättrad tillgänglighet i kollek-
tivtrafiken samt genom att ett system med partiell färdtjänstlegitimation
införs. Under 4-5 år utges ett stimulansbidrag på 50-100 mkr till kom-
muner och trafikhuvudmän för att påskynda utbyggnaden av fler ser-
vicelinjer m.m.

Remissinstansernas svar

Många av remissinstanserna anser att färdtjänsten bör utredas inom
ramen för en övergripande trafikutredning. Målen för färdtjänsten på-
verkas av beslut om t.ex. handikappanpassning av kollektivtrafiken.

17.1 Färdtjänsten i förhållande till kollektivtrafiken

SHR, NV, TSV, Boverket, Statskontoret och Länsstyrelsen i Örebro län
berör utredningens förslag angående färdtjänsten. SHR anser att nu
gällande lag om handikappanpassad kollektivtrafik måste kompletteras
med tvingande föreskrifter för att efterlevas. NV, Boverket och Stats-
kontoret framhåller vikten av att servicelinjema byggs ut.

Stockholms läns landsting anser att de som endast kan använda färd-
tjänst bör få utökad tillgång till sådan, medan de som kan utnyttja den
vanliga kollektivtrafiken bör få minskad tillgång till färdtjänst.

Svenska kommunförbundet och tolv länsförbund har yttrat sig i fråga
om färdtjänsten. Svenska kommunförbundet, Kommunförbunden i
Uppsala län, Blekinge, Kristianstads län, Ålvsborgs Kommunförbund,
Kommunförbunden Skaraborg, Värmland, Jämtlands län, Västerbotten

291

och Norrbotten avstyrker utredningens förslag. Kommunförbundet
Västernorrland instämmer i utredningens målsättning, men anser att
förslaget är för detaljrikt för att överensstämma med kommunalt själv-
bestämmande.

23 kommuner har yttrat sig rörande färdtjänsten och kollektivtrafiken.
Kommunerna Enköping, Göteborg, Landskrona, Linköping, Mjölby,
Mölndal och Västerås är positiva till utredningens förslag. Sociala
nämnden i Stockholms stad anser att de generella satsningar som före-
slås är mycket angelägna för att minska det individuella stödet. Kom-
munerna Gotland, Jönköping, Luleå, Malmö, Vara, Varberg,
Ängelholm, Örebro och Lindesberg avstyrker utredningens förslag.
Kommunerna Eskilstuna och Härnösand anser att lagen om handikapp-
anpassad kollektivtrafik bör tillämpas.

15 handikapporganisationer har yttrat sig och stödjer i huvudsak ut-
redningens målsättning och förslag. HCK och RTP erinrar om lagen om
handikappanpassad kollektivtrafik, som de anser måste förses med
tvingande föreskrifter. Den yttre miljön, hållplatser och terminaler
måste anpassas. Även RHL och RMR framhåller trafikmiljöns betydelse.
RBU påpekar att färdtjänsten inte bara skall komplettera kollektivtra-
fiken utan också fungera som ersättning när man inte kan förflytta sig
som andra, t.ex. åka egen bil, cykla eller gå. RBU och SRF föreslår att
färdtjänsten blir en obligatorisk uppgift för kommunen.

Svenska lokaltrafikföreningen menar att det inte kan vara rimligt att
anpassa alla kollektiva färdmedel så länge inte miljön i övrigt tillåter
förflyttning.

17.2 Servicelinjer och partiell färdtjänstlegitimation

NV anser att servicelinjerna bör byggas ut och bli tillgängliga i hela
landet. Boverket, SHR och Statskontoret stödjer också utredningens
förslag. Boverket och SHR avstyrker förslaget om hel och partiell färd-
tjänstlegitimation.

Kommunförbunden Västerbotten och Norrbotten menar att servicelinjer
bara har marginell effekt men medför stora kostnader i glesbygdslän.

Hallstahammars kommun är positiv till en utbyggnad av servicelinjer-
na genom stimulansbidrag. Sollentuna kommun framhåller att linjerna i
vissa fall har kunnat ersätta korta färdtjänstresor. Ljusdals kommun
antar att differentierad färdtjänstlegitimering medför ökad administra-
tion.

HCK anser att servicelinjer inte tillgodoser funktionshindrades behov
av anpassad kollektivtrafik. DHR bedömer att linjerna minskar resandet
med färdtjänst. Båda anser dock att utredningen dragit för optimistiska
slutsatser beträffande differentierad färdtjänstlegitimation. NHR påpekar
att en utbyggnad av servicelinjer inte får leda till minskade krav på
anpassning av kollektivtrafiken. RMT avstyrker förslaget om differentie-
rad färdtjänstlegitimation. RSMH framhåller att servicelinjer och an-
passad kollektivtrafik inte är något alternativ för den relativt stora grup-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

292

pen människor med fobier. RTP anser att differentierad färdtjänstlegi-
timation är krångligt och orättvist.

Svenska lokaltrafikföreningen anser att besparingar inom färdtjänsten
måste kunna komma huvudmannen för servicelinjema till godo. Svenska
taxiförbundet bedömer att servicelinjer kan bli en resurskrävande särlös-
ning.

Pingstkyrkan Huskvarna menar att servicelinjesystemet noga bör
prövas och utvecklas innan det sker en utbyggnad i full skala.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

17.3 Länsfärdtjänst

Göteborgs och Bohus läns landsting och Kopparbergs läns landsting är
positiva till förslaget om att införa länsfärdtjänst.

Kommunförbundet Malmöhus och Ålvsborgs Kommunförbund till-
styrker förslaget om länsfärdtjänst. Kommunförbundet Norrbotten av-
visar förslaget och menar att behovet kan tillgodoses inom ramen för
riksfärdtjänst.

Ljusdals kommun antar att länsfärdtjänst kan medföra enklare admi-
nistration.

NHR anser att färdtjänsten skall organiseras länsvis. RMT och SRF
instämmer i utredningens förslag om länsfärdtjänst. RBU bedömer att
länsfärdtjänst minskar behovet av riksfärdtjänst. RTP föreslår färdtjänst
på lokal-, regional och riksnivå liksom inom Norden och Europa.

Svenska lokaltrafikföreningen bedömer att förslaget om länsfärdtjänst
skulle medföra att 25 % av riksfärdtjänstresoma skulle belasta lokala
och regionala huvudmän. Svenska taxiförbundet kräver att taxinäringen
får samma möjligheter till samordning som kommunerna har idag vid
länsvis upphandling av transporter så att systemmässiga transportlös-
ningar kan åstadkommas.

17.4 Regler gällande antal resor, restider och taxor

Kopparbergs läns landsting anser att det inte skall finnas något högsta
tak för antal resor och att egenavgiften inte skall överstiga kollektivtra-
fiktaxan.

Svenska kommunförbundet konstaterar att utredningens förslag om
taxor kan medföra att trafikhuvudmannens beslut påverkar kommuner-
nas kostnader för färdtjänsten medan de senares möjligheter till på-
verkan begränsas. Kommunförbundet i Uppsala län menar att om egen-
avgifterna i färdtjänsten binds i SoL blir det ett hinder i samutnyttjan-
det. Kommunförbunden Malmöhus och Västerbotten anser att avgiften
och begränsningen för resors tidpunkt under dygnet skall motsvara resor
med kollektivtrafik. Kommunförbunden Jämtlands län och Norrbotten
anser att resp, kommun skall besluta om både omfattning av resande
och om avgifter.

Stockholms stad och Örebro kommun anser att staten inte skall styra
kommunernas avgiftssättning. Kommunerna Jönköping, Vara och
Örebro bedömer att utredningens förslag i vissa delar överstiger rese-

293

servicen för övriga medborgare. Ångelholms kommun anser att en be- Prop. 1992/93:159
gränsning av framför allt nöjesresor måste behållas, medan taxorna kan Bilaga 1.4
motsvara kollektivtaxa.

RBU anser att man bör lagstifta för att minimera begränsningar i
resornas längd, antal, tidpunkt på dygnet och förbeställningskrav. RBU
och RTP framhåller särskilt att avgift inte skall få tas ut för ledsagare.
SDR avvisar varje form av begränsning av färdtjänsten.

Svenska lokaltrafikföreningen avvisar förslaget om att inte ha några
begränsningar i fråga om tidpunkt för resa på dygnet. Om förslaget ge-
nomförs måste taxorna motsvara kostnaderna för taxiresor eller privatbil
på tider när kollektivtrafiken inte går.

17.5 Finansiering

Länsstyrelsen i Örebro län anser att utredningens kostnadsberäkningar
är så bristfälliga att de inte kan utgöra underlag för en finan-
sieringsgaranti.

Svenska kommunförbundet menar att kostnadsberäkningarna bygger på
osäkra antaganden och innehåller direkta felaktigheter som t.ex. i fråga
om priselasticiteten.

Härnösands kommun anser att kostnadsökningarna för färdtjänst inte
är finansierade i utredningens förslag. Ljusdals kommun bedömer att
kostnadsökningarna för föreslagna förändringar inte kan kompenseras av
servicelinjer och förbättrad kollektivtrafik.

HCK menar att stimulansbidraget endast kommer att täcka en liten del
av kostnaderna och föreslår ett riktat stöd till färdtjänsten. Även RTP
bedömer att stimulansbidraget är för litet och menar att ansvars- och
finansieringsprincipen bör tillämpas.

SKAF ifrågasätter utredningens kostnadsberäkningar och antaganden
om resandefrekvens. SPF bedömer att det under en övergångstid behövs
ett behovsrelaterat statsbidrag. Förbundet ifrågasätter också om brutto-
kostnaden för färdtjänst minskar med 5 % om kostnaderna för en kraf-
tigt utvecklad kollektivtrafik räknas in.

Svenska lokaltrafikföreningen menar att stimulansbidragen inte är ett
tillräckligt incitament för utbyggnad av servicelinjer och anser att finan-
siering av föreslagna åtgärder måste anges.

18 Fritid och rekreation

Handikapputredningens förslag

Enligt utredningen innebär förslagen om ökad satsning på uppsökande
verksamhet, individuella planer, förbättrad färdtjänst, utökad tillgång till
hjälpmedel och personlig assistans att funktionshindrades möjligheter att
medverka i olika fritidsaktiviteter förbättras. Därutöver bör medel av-
sättas till vissa riktade fritidsinsatser. Kraftfulla satsningar behöver

294

vidare göras på generella åtgärder som möjliggör delaktighet i fritids-, Prop. 1992/93:159
kultur- och rekreationsliv. Ansvars- och finansieringsprincipen bör Bilaga 1.4
tillämpas mer konsekvent.

Remissinstansernas svar

SHR anser att möjligheterna till deltagande i kulturlivet måste vidgas
och påminner om målen i "Kultur åt alla".

Örebro läns landsting anser att rätten till fritid, rekreation och kultur
bör lagstadgas för LSS:s personkrets. Västernorrlands läns landsting
pekar på betydelsen av att ansvar för fritiden och behov av särskilda
fritidsinsatser beaktas tydligare än vad som gjorts i utredningens för-
slag.

Askersunds kommun framhåller betydelsen av integrerad verksamhet,
men anser att vårdorganisationen bör ansvara för speciellt anpassade
fritidsaktiviteter. Härnösands kommun framhåller att ansvars- och finan-
sieringsprincipen skall vara vägledande och att fritidsnämnden skall
ansvara för riktade fritidsinsatser.

FUB, RBU, RSMH och RTP anser att fritid, kultur och rekreation
måste bli en rättighet även för dem som inte bor i elevhem eller grupp-
bostad. NHR anser att den befintliga lagstiftningen är för svag och
efterlyser ett samlat ansvarstagande för fritidsfrågoma. DHR kräver ett
för arrangörerna tydligt uttalat ansvar samt resurser för att kunna ut-
nyttja projekterfarenheter i permanent verksamhet.

HRF och SDR kräver utökat samhällsstöd till föreningslivet. NHR
anser att frågan om bostadsanpassning i fritidshus bör behandlas i nästa
betänkande. Förbundet föreslår att fritidsservice inrättas i varje kommun
för praktisk hjälp under fritid och semester. RTP föreslår stöd till
resurscentrer för fritidsaktiviteter som utrustas med hjälpmedel. SDR
framhåller dövföreningarnas och olika specialförbunds stora betydelse
för döva bl.a. därför att det saknas teckenspråkiga ledare inom många
av de fritidsaktiviteter som finns i samhället. Föreningarna behöver
dock ekonomiskt stöd för sin verksamhet.

Föreningen för fritidstjänstemän inom omsorg och handikapp anser att
insatser rörande fritid, kultur och rekreation bör kunna begäras enligt
LSS för att sätta press på utveckling och verkställighet. Samtidigt bör
kommuner eller landsting ta på sig det organisatoriska ansvaret för
tillgängligheten och en myndighet/förvaltning ansvara för insatserna.
SACO/DIK-förbundet (Dokumentation, information, kultur) bedömer att
det krävs förbättrad information om tillgängligt fritidsutbud. Förbundet
Sveriges arbetsterapeuter samt Furuboda kursgård och rehabiliterings-
centrum anser att förslaget om att fritids- och rekreationshjälpmedel
skall ingå i samhällets hjälpmedelsansvar är av stor betydelse. Furuboda
kursgård framhåller vidare forskningens betydelse inom området. Stu-
dieförbundet Vuxenskolan anser att studieförbunden har ökat handi-
kappades möjligheter till delaktighet inom fritids-, rekreations- och
kulturområdet och att de har en betydelsefull roll för möjligheterna till
personlig utveckling.

295

19 Rättshjälp

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

Handikapputredningens förslag

Rättshjälpslagen bör ändras så att det blir lättare att få rättshjälp hos
förvaltningsdomstol i angelägenheter som rör socialförsäkringsförmåner,
bistånd enligt SoL eller särskilt stöd och service enligt LSS.

Remissinstansernas svar

Länsstyrelsen i Östergötland tillstyrker utredningens förslag och pekar
på erfarenheter av att kommunala handläggare snarare hänvisar till
lokala riktlinjer och ekonomiska ramar än lagregler. Försäkringsöver-
domstolen anser att förslaget om utbyggd rättshjälp måste övervägas i
ett större sammanhang. Kammarrätten i Göteborg och JO konstaterar
att den rättssökandes personliga förhållanden redan med dagens regler
skall beaktas vid beslut om rättshjälp. Statskontoret anser att det rätts-
liga stödet bättre kan ges av handikapporganisationerna.

Kopparbergs läns landsting anser att den enskildes rätt till rättshjälp
måste beaktas.

Sollentuna kommun tillstyrker utredningens förslag. Sociala nämnden
i Stockholms stad stödjer förslaget, men anser att kommunerna måste
ges rimliga ekonomiska och tidsmässiga förutsättningar att kunna upp-
fylla de uppgifter som lagfästs.

Elva handikapporganisationer tillstyrker i huvudsak utredningens
förslag. HCK, RTP och HCK i Östergötlands län efterlyser fler exempel
på när rättshjälp kan utgå. RMT är tveksam till om utredningens förslag
räcker för att förbättra möjligheterna till rättshjälp. RBU tillstyrker
förslaget under förutsättning att personkretsen i LSS utvidgas.

20 Utkrävande av sociala rättigheter

Handikapputredningens bedömning

Utsökningsbalken ger i sin nuvarande form möjlighet för kronofogden
att genom vite mot landsting eller kommun framtvinga verkställighet av
dom som meddelats av förvaltningsdomstol. Om vitesföreläggande inte
är en framkomlig väg bör en lagändring övervägas som skapar möj-
lighet att rikta vitespåföljd mot landsting och kommuner.

Remissinstansernas svar

Socialstyrelsen anser att det fordras precisa, överklagbara rättigheter
kombinerade med offentligrättsligt vite som kan utdömas av och över-
klagas hos länsrätten. Riksskatteverket (RSV) bedömer att kronofogde-
myndigheten bör kunna göra utmätning hos kommunen eller överlämna

296

till kommunen att efter anvisning vidta behövlig åtgärd. Ett alternativ är
att länsrätten föreskrivs möjlighet eller skyldighet att vid vite förelägga
en kommun att uppfylla en dom. RRV menar att vitesföreläggande kan
nyttjas utan regeländringar. Verket anser att det straffrättsliga ansvaret
vid försummelser bör aktualiseras och menar att när staten genom
speciallagstiftning ålägger kommunen att bedriva viss verksamhet, måste
detta ses som delegation från stat till kommun. Det finns inget rättsligt
utrymme för kommunen att undandra sig uppgiften.

Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att en lagändring är viktig om
det visar sig att vitesföreläggande inte är en framkomlig väg med nu-
varande utsökningsbalk. Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker
behovet av sanktionsmöjligheter. JO är tveksam till om förvaltnings-
domstolarnas domar om den enskildes rätt till bistånd kan verkställas
enligt reglerna i utsökningsbalken. En sådan verkställan fordrar att
domen innefattar åläggande av en prestation som betalningsskyldighet
eller annan förpliktelse.

Ålvsborgs läns landsting anser att de ekonomiska och personella resur-
serna, snarare än juridiska aspekter och vite, påverkar möjligheterna att
erhålla sociala rättigheter.

Kommunförbunden Stockholms län och Kristianstads län, Ålvsborgs
Kommunförbund samt Kommunförbunden Skaraborg, Västernorrland
och Västerbotten framhåller att möjligheterna att erhålla insatser är
beroende av kommunernas ekonomiska och personella resurser snarare
än juridiska aspekter.

Kommunerna Gotland, Göteborg och Mark samt Omsorgsnämnden i
Malmö kommun avvisar förslaget om vitespåföljd. De menar att kom-
munerna måste tillföras sådana ekonomiska resurser att behoven kan
tillgodoses. Malmö kommun anser att formerna för framtvingande av
verkställighet bör utredas särskilt. Ångelholms kommun avstyrker utred-
ningens förslag med hänvisning till att kommunerna lojalt följer de
rättsliga myndigheternas beslut i individärenden. Upplands Väsby kom-
mun bedömer att sanktioner och vite kan vara en åtgärd.

HCK, DHR, FUB, NHR, RTP, SDR och HCK i Östergötlands län
anser att ett sanktionssystem måste tillskapas. DHR menar att påföljden
måste bli så kännbar att det ej lönar sig att inte följa lagen. RTP före-
drar vitesföreläggande framför kommunal bot och anser att den enskilde
skall ha rätt till skadestånd vid felaktig handläggning. Afasiförbundet är
positiv till en diskrimineringslag. SDR framhåller att en handikappom-
budsman behövs.

LO/Försäkringsanställdas förbund tillstyrker att kronofogdemyndig-
heten ges möjlighet att genom vite framtvinga verkställighet, men tror
inte att förslaget får någon reell betydelse för svaga grupper som kanske
varken har ork eller kraft att kräva sin rätt. Sveriges psykologförbund
och KOMS stödjer tankarna om ett sanktionssystem med vite.
SACO/Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riks-
förbund (SSR) tillstyrker ett förslag om sanktionsmöjligheter utan att
ange hur detta skall utformas. Föreningen Sveriges socialchefer anser
det angeläget att 6 § SoL förses med sanktionsmöjligheter.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

297

21 Tidplan för genomförandet

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

Handikapputredningens förslag

LSS träder i kraft den 1 januari 1993. Huvudmannaskapet enligt nu
gällande omsorgslag och elevhemslag förs successivt över till kommu-
nerna under en treårsperiod fram till den 1 januari 1996. I övergångs-
bestämmelserna till LSS fastslås att vårdhem och special sjukhus skall
vara avvecklade den 1 januari 1998. En särskild organisation byggs upp
för att följa upp och utvärdera konsekvenserna av handikappreformen,
bl.a. de kostnadsmässiga. En första utvärdering görs efter tre år.

Remissinstansernas svar

Kammarrätten i Göteborg anser att förslaget att avskaffa tvångsomhän-
dertagande på grund av utvecklingsstörning inte bör genomföras och
hänvisar till propositionen (prop. 1990/91:58) om den nya psykiatriska
vårdlagstiftningen.

Örebro, Västmanlands och Västernorrlands läns landsting bedömer att
tiden för ett genomförande är för knapp. Blekinge läns landsting anser
att lagarna bör träda i kraft samtidigt med kommunernas resursöver-
tagande och den ekonomiska regleringen. Kalmar läns landsting anser
att tidpunkten för kommunalisering av omsorgerna om psykiskt utveck-
lingsstörda och vårdhemsavvecklingen bör överensstämma. Kronobergs
läns landsting anser att den frivilliga kommunaliseringsprocess som
redan nu pågår bör få fortsätta. Södermanlands läns landsting har inget
att erinra mot den föreslagna tidplanen för avvecklingen av vårdhem
samt överförande av omsorgsverksamhet och resurser enligt elevhems-
lagen till kommunerna. Landstinget anser dock att tidpunkten inte bör
fastställas av centrala myndigheter.

Östergötlands Kommunförbund och Kommunförbundet Malmöhus
konstaterar att man i resp, län redan har planerat för ett tidigare över-
förande av omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda än vad utred-
ningen föreslår. Dalarnas Kommunförbund anser att förslaget om en
övergångsperiod för förändring av omsorgsverksamhet och boende
enligt elevhemslagen är bra. Kommunförbundet Västerbotten föredrar
frivilliga överenskommelser framför en tvångsmässig huvudmanna-
skapsförändring.

Hallstahammars kommun bedömer att ett totalt övertagande av om-
sorgs- och elevhemsverksamhet bör kunna ske fr.o.m. den 1 januari
1993. Sollentuna kommun förordar frivilliga överenskommelser. Sociala
nämnden i Stockholms kommun samt Marks och Ångelholms kommuner
anser att tidplanen för genomförandet är för kort. Jönköpings kommun
föreslår att landstingets ansvar enligt omsorgslagen övergår till kom-
munerna senast i januari 1998 när institutionerna är avvecklade.
Upplands Väsby kommun rekommenderar en genomförandetid på tre år
med inledning ett år efter riksdagsbeslutet.

298

22 Ekonomiska konsekvenser

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.4

Handikapputredningens forslag

Finansieringen sker främst via socialförsäkringssystemet. Därutöver
sker finansiering i viss mån via statsbudgeten samt via kommuner och
landsting. Den totala kostnaden för Handikapputredningens förslag
beräknas uppgå till 2,4 miljarder kronor.

Remissinstansernas svar

Ett flertal remissinstanser anser att utredningens kostnadsberäkningar är
osäkra. Osäkerheten uppges framför allt bero på svårigheterna att upp-
skatta personkretsens storlek samt den efterfrågeökning som följer av de
föreslagna insatserna. Ungefär hälften av kommunerna och landstingen
tar upp svårigheterna att finansiera de föreslagna reformerna utan ytter-
ligare medel.

Socialstyrelsen jämför med erfarenheter av nuvarande omsorgslag och
understryker att ekonomiska förutsättningar måste tillförsäkras från
början för att säkerställa att den nya lagens intentioner fullföljs. RFV
bedömer att beräkningarna för assistansersättning verkar rimliga, medan
kostnader för datorstöd, information och kompetensutveckling inte kan
beräknas förrän slutliga ställningstaganden har gjorts. Verket framhåller
att en finansiering via socialförsäkringssystemet kräver att arbetsgivar-
avgiften höjs i motsvarande mån. SHR bedömer att insatsernas kvalitet
riskerar att försämras om de special destinerade statsbidragen tas bort.

Landstingsförbundet bedömer att förslagen är för lågt beräknade.
Förbundet poängterar vikten av att staten tillför medel till kommuner
och landsting för finansiering av reformen och hänvisar till uttalanden
från den kommunalekonomiska utredningen att verksamheten måste stå
i proportion till kraven på ekonomin.

14 landsting bedömer att utredningens kostnadskalkyler är för lågt
beräknade. Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Västman-
lands, Gävleborgs och Jämtlands läns landsting framhåller att staten
måste svara för reformens merkostnader. Blekinge, Örebro, Ålvsborgs
och Örebro läns landsting menar att huvudmännen måste ges ekonomisk
kompensation utan att ange på vilket sätt. Västernorrlands läns lands-
ting anser att beslut om finansieringen måste ske via årliga överlägg-
ningar mellan stat och landsting/kommuner.

Svenska kommunförbundet tillstyrker förslaget om en finansiering av
kostnaderna för personlig assistans genom socialförsäkringssystemet.
Förbundet ifrågasätter samtidigt hur övriga kostnader skall finansieras
och erinrar om regeringens löfte att inga kostnadskrävande reformer
skall åläggas kommunerna utan att finansiering anvisas. Östergötlands
Kommunförbund samt Kommunförbunden Blekinge, Malmöhus, Väster-
norrland och Norrbotten efterlyser ytterligare analys av de ekonomiska
konsekvenserna av föreslagna reformer. Kommunförbundet Stockholms

299

län, Östergötlands Kommunförbund, Kommunförbunden Blekinge, Prop. 1992/93:159
Kristianstads län, Malmöhus, Göteborgs och Bohus län, Ålvsborgs Bilaga 1.4
Kommunförbund samt Kommunförbunden Skaraborg och Västernorrland
framhåller att staten måste garantera finansiering av eventuella merkost-
nader.

Stockholms stad samt kommunerna Malmö, Sollentuna, Västerås och
Örebro framför kritik mot de ekonomiska beräkningarna. Kommunerna
Askersund, Eksjö, Gotland, Landskrona, Mark, Malmö, Oxelösund,
Upplands Väsby och Örebro anser att staten måste garantera att huvud-
männen ersätts för sina merkostnader. Kommunerna Mölndal,
Sollentuna, Västerås, Växjö och Älmhult konstaterar att kommunerna
inte kan ta det ytterligare ekonomiska ansvar som föreslagna reformer
innebär. Stockholms stad konstaterar att statlig kompensation har en
benägenhet att minska med tiden från reformens ikraftträdande. Staden
anser att tidpunkten för flera reformer bör samordnas för att underlätta
en skatteväxling. Hallstahammars och Oxelösunds kommuner förordar
samma finansieringsmodell som för Ädel-reformen. Härnösands kom-
mun bedömer att en skatteväxling inte kommer att täcka kommunens
kostnader för övertagande av insatserna från landstinget. Marks kommun
framhåller av nivån för skatteväxling måste fastställas innan de nu
pågående nedskärningarna inom verksamheten genomförts.

HCK anser att flera övergripande samhällsekonomiska kalkyler borde
ha gjorts av utredningen. DHR, RFA och FUB menar att specialdestine-
rade statsbidrag är nödvändiga för ett genomförande av reformen. RHL,
SDR och SRF framhåller behovet av statliga medel för finansieringen av
reformen. Riksförbundet för njursjuka (RNj) anser att finansieringsmöj-
ligheter inte får skapas genom besparingar på områden som drabbar
andra sjuka och funktionshindrade.

SKAF, Sveriges läkarförbund och Svensk läkarförening för mental
retardation, Förbundet Sveriges arbetsterapeuter samt POMS bedömer
att utredningen har underskattat de verkliga behoven och kostnaderna.
SKAF avvisar en finansiering via socialförsäkringssystemet med hänsyn
till andra utsatta eller inkomstsvaga grupper. PRO förutsätter en finan-
siering via staten. SPF menar att utredningens beräkningar måste komp-
letteras.

Umeå Pingstförsamling, Filadelfiaförsamlingen i Nässjö och Pingst-
församlingen i Boden framhåller behovet av ekonomiska resurser för
genomförande av utredningens förslag.

23 EG

Handikapputredningens bedömning

LSS reglerar interna förhållanden i Sverige och faller inte in under
EG:s regelsystem om social trygghet. Utredningen kommer i slut-

300

betänkandet att behandla frågor om internationell samverkan och därvid Prop. 1992/93:159
bl.a. handikapporganisationernas roll.                                    Bilaga 1.4

Remissinstansernas svar

Socialstyrelsen anser att det måste klarläggas vilka konsekvenser EG:s
regler får för det ekonomiska stödet till personlig assistans, vårdbidrag,
handikappersättning, bilstöd och kommunalt bostadstillägg. RFV anser
att insatserna enligt LSS inte är att betrakta som socialförsäkringsför-
måner som faller under EG:s regelsystem. Handikappinstitutet menar att
Sverige bör verka för att generella EG-direktiv antas om handikapp-
tillgänglighet. Institutet anser också att Handikapputredningen i det
fortsatta arbetet bör överväga om en mer strikt tillämpning av ansvars-
och finansieringsprincipen och utvidgad lagstiftning är förenlig med EG-
harmoniseringen.

HCK anser att den EG-anpassning som för närvarande pågår i Sverige
saknar stöd i EG:s regler, men innebär indragning av medel som be-
kostar välfärdsinsatser för utsatta grupper. NHR, RMT, RBU, SDR och
Unga hörselskadade efterlyser stöd till handikapprörelsen för att bygga
upp EG-kompetens samt för bevakning och samarbete över gränserna.
RMT, RBU, RTP och SRF anser det viktigt att slå vakt om rätten till en
självständig socialpolitik.

Förbundet Sveriges arbetsterapeuter bedömer att ett närmande till EG
kommer att ge både positiva och negativa effekter på hjälpmedelsom-
rådet.

Svenska sjukvårdsleverantörers förening anser att EG-integrationen
accentuerar behovet av en generell rättighetslag rörande tillgången till
hjälpmedel, eftersom EG:s rättssystem är baserat på lagstiftning om
individens rätt och domstolsavgöranden.

24 Ansvars- och finansieringsprincipen

Handikapputredningens bedömning

Utredningen anmäler att den i det fortsatta arbetet avser att göra en
fördjupad analys i fråga om ansvars- och finansieringsprincipen och
överväga förslag om reglering inom plan- och byggområdet samt
medie-, tele- och kommunikationsområdet. Tillämpningen bör stärkas
genom information och opinionsbildning, kompensatoriska åtgärder från
staten samt lagstiftning kombinerad med påföljder och sanktioner.

Remissinstansernas svar

Socialstyrelsen anser att ansvars- och finansieringsprincipen måste
finnas tydligt uttryckt i viktiga lagbestämmelser till vilka sanktionsmöj-
ligheter skall vara kopplade. SHR bedömer att principen måste förank-

301

ras i den allmänna opinionen och få genomslag i såväl enskild som Prop. 1992/93:159
offentlig sektor.                                                               Bilaga 1.4

Malmöhus läns landsting anser att principen bör lagfästas. Gävleborgs
läns landsting anser att den bör gälla "så långt detta är möjligt".

Ångelholms kommun instämmer i ansvars- och finansieringsprincipen
om utbyggnaden av generell tillgänglighet planeras utifrån ekonomiska
och personella möjligheter.

HCK och RTP bedömer att principen på sikt leder till kostnads-
besparingar genom mindre efterfrågan på samhällsinsatser. HRF, NHR
och RMT stödjer utredningens inriktning i fråga om ansvars- och finan-
sieringsprincipen. RMT framhåller att tillämpningsanalysen inte får
begränsas till de traditionella handikappgrupperna. DHR förordar en
särskild lag som kompletteras med föreskrifter från regeringen samt
statsbidrag som kombineras med större krav. DHR tror att en handi-
kappombudsman kan ha betydelse för bevakningen av principen. SDR
anser att principen i praktiken kan bli ett hot mot döva och andra handi-
kappade genom att ett företag som anställer många döva kan få högre
kostnader i förhållande till andra företag.

25 Övrigt

Remissinstanserna

Remissinstanserna lyfter fram vissa ytterligare områden som de anser
att utredningen bör beakta i det fortsatta arbetet.

25.1 Kompetens/personalutbildning/handledning

En fråga som många remissinstanser - framför allt landsting, handi-
kapporganisationer samt fackliga organisationer och yrkesföreningar -
lyfter fram är behovet av kompetens, personalutbildning och handled-
ning för att genomföra reformen. Instanserna anser att handikapp-
organisationerna här kan utgöra en resurs i samarbete med t.ex. hög-
skolorna.

25.2 Teckenspråkstolkar

Tillgången till och betydelsen av teckenspråkstolkar för döva tas upp av
UHÄ, SDR och Hörselkuratorernas förening. Asbackaskolan framhåller
betydelsen av att få tillhöra en teckenspråksmiljö även efter skolan.

25.3 Tandvård

Jönköpings läns landsting, FUB, RFA och SACO/Sveriges tandläkarför-
bund framhåller behovet av kvalificerad tandvård. Tandläkarförbundet

302

efterfrågar utveckling och utvärdering av nya behandlings- och vård- Prop. 1992/93:159
metoder för handikappade och kroniskt sjuka.                           Bilaga 1.4

25.4 Terapi för utvecklingsstörda

POMS framhåller att frågan om utvecklingsstördas rätt att fritt välja
terapeut på samma villkor som andra liksom tillgången till terapeuter
med kunskap om handikappets konsekvenser bör hänskjutas till Psykia-
triutredningen.

25.5 Studier

Studieförbundet Vuxenskolan föreslår att NV skall fördela särskilda
bidrag till utvecklingsstörda. Förbundet framhåller vidare att utveck-
lingsstörda har samma behov som synskadade av tekniskt anpassat
studiematerial. ABF anser att minskningen av statliga medel till studie-
förbund och folkhögskolor medför att det blir omöjligt att fullt ut till-
godose handikappades behov av delaktighet i folkbildningsverksam-
heten. Därför är det viktigt att samhället kan tillhandahålla tillräckliga
medel.

Medlemmar i KDS Kvinnoförbund i Stockholms stad och län önskar att
kyrkor och samfund skall erbjudas bidrag till ökad utbildning av an-
ställda och medlemmar i handikappfrågor.

303

Sammanställning av remissyttranden över           ProP 1992/93:159

Handikapputredningens betänkande (SOU 1991:97) Bllaga 1,5
En väg till delaktighet och inflytande - tolk för
döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och
talskadade

Remissinstanserna

Handikapputredningens betänkande (SOU 1991:97) En väg till delaktig-
het och inflytande - tolk för döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade
och talskadade har tillställts totalt 68 remissinstanser. Efter remiss har
svar inkommit från följande myndigheter:

Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket (RFV),
Statens handikappråd (SHR), Nämnden för vårdartjänst (NV), Universi-
tets- och högskoleämbetet (UHÄ), Statens skolverk, Statens institut för
handikappfrågor i skolan (SIH), Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Konsumentverket, Tolk- och
översättarinstitutet (TÖI), Högskolan för lärarutbildning i Stockholm
och Stockholms universitet.

Landstingsförbundet och 21 av landstingen har avgett yttranden. Dessa
är landstingen i följande län: Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens.

Svenska kommunförbundet och de fyra kommuner som tillfrågats har
yttrat sig. Dessa är Gotlands, Malmö, Göteborgs och Örebro.

Samtliga tillfrågade handikapporganisationer har avlämnat yttranden.

Dessa är Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Sveriges dövas
riksförbund (SDR), Hörselskadades riksförbund (HRF), Föreningen
Sveriges dövblinda (FSDB), Riksförbundet för döva, hörselskadade och
språkstörda barn (DHB), Svenska laryngförbundet samt Afasiförbundet
i Sverige.

De tre fackliga organisationer som beretts tillfälle att yttra sig har
gjort detta. De är Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Lands-
organisationen i Sverige (LO) samt Sveriges akademikers central-
organisation (SACO/SR).

Därutöver har yttranden inkommit från Handikappinstitutet, Samhall,
Sveriges teckenspråkstolkars förening, Dövblind- och vuxentolkföre-
ningen, Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolomas intresseorgani-
sation (RIO), Nordiska folkhögskolan i Kungälv, Strömbäcks folkhög-
skola samt Göteborgs- och Bohus läns vårdskoleförbund.

De handikappades riksförbund (DHR), Arbetarnas bildningsförbund

(ABF), Svenska kyrkans församlingsnämnd samt Viebäcks folkhögskola
har på eget initiativ avlämnat yttranden.

304

1 Bakgrund och syfte med reformen                       Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.5

Syftet med Handikapputredningens delbetänkande En väg till delaktighet
och inflytande - tolk för döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade
och talskadade är att utreda samhällets tolktjänst och analysera tillgång-
en på tolkar.

Utredningen konstaterar att många personer med kommunikations-
handikapp ställs utanför möjligheterna till inflytande och delaktighet.
Brist på välutbildade tolkar, otillräckliga åtgärder för att öka intresset
för tolkyrket samt oklarheter i tolkverksamhetens organisation och i
betalningsansvaret för vissa uppdrag anges som de väsentligaste orsaker-
na till att döva m.fl. inte får den tolktjänst de behöver. Utredningen
lägger ett antal förslag till förbättringar i dessa hänseenden.

Remissinstanserna ställer sig genomgående bakom den beskrivning
utredningen gör.

2 Lagstiftning

Handikapputredningens förslag

Handikapputredningen konstaterar att tillhandahållandet av tolktjänsten
hittills varit oreglerad i lag och handlagts av landstingen genom en
frivillig överenskommelse med staten. Med hänsyn till den betydelse
tolktjänsten har för dövas och andras möjligheter att utöva inflytande
anser utredningen att tolktjänsten bör regleras i lag på sådant sätt att
landstingen genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
HSL, får skyldighet att organisera, finansiera och tillhandahålla tolk-
tjänst för s.k. vardagstolkning till döva, dövblinda, vuxendöva och
hörselskadade.

Remissinstansernas svar

Majoriteten av remissinstanserna är positiva till ett klargörande i HSL
av landstingens skyldighet att tillhandahålla tolktjänst under förutsättning
att de merkostnader som uppkommer med anledning av förslagen
finansieras av staten. Några instanser anser att en rätt till tolktjänst bör
införas i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget, men menar att frågan bör om-
prövas i ett senare skede då bättre tillgång till tolk gör det möjligt att
införa en lagstadgad rätt till tolktjänst. TÖI föreslår att den författnings-
mässiga regleringen av samhällets tolkservice bör utredas närmare och
ställas i relation till hur tolktjänsten finansieras. I det sammanhanget kan
det vara lämpligt att överväga om en kommande rättighetslagstiftning
också skulle omfatta en lagstadgad rätt till tolk. Statskontoret anser att
utredningen inte löst frågan om betalningsansvaret, varför principer för
reglering av denna fråga bör tas fram snarast. AMS, SIH och SHR anser
att tolktjänsten bör ingå i LSS. AMS föreslår dock att LSS kompletteras

20 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 159

305

med en övergångsbestämmelse som innebär att denna del av lagen Prop. 1992/93:159
träder i kraft senare med hänsyn till tolkbristen.                            Bilaga 1.5

Socialstyrelsen och Handikappinstitutet anser att samhällets ansvar för
tolktjänst också bör omfatta tolkning för talskadade och regleras i lag.
Samma uppfattning framförs av DHR och Afasiförbundet i Sverige. NV,
TÖI, Landstingsförbundet och Värmlands läns landsting anser att ytter-
ligare utvecklingsarbete behöver göras innan beslut om taltjänstens
reglering tas. Sveriges teckenspråkstolkars förening anser att landstinget
inte bör vara huvudman för taltjänsten utan att frågan bör utredas
ytterligare.

Linjenämnden för speciallärarutbildningen och linjenämnden för
grundskollärarutbildningen är båda kritiska till att landstingen föreslås
bli skyldiga att tillhandahålla tolkar även för uppdrag utanför landsting-
ens ansvarsområde. Nämnderna menar att arbetsgivaransvaret bör finnas
där tolkarna används.

Landstingsförbundet och 20 av de 21 landsting som yttrat sig ställer
sig bakom utredningsförslaget. En förutsättning är dock att staten står
för de merkostnader som följer av reformen. Landstinget i Göteborgs-
och Bohus län anser dock att förutsättningarna för ett kommunalt
huvudmannaskap bör prövas ytterligare, varför man bör avvakta med
beslut om reglering i HSL.

Svenska kommunförbundet samt tre av de fyra tillfrågade kommunerna

- Gotlands, Malmö och Göteborgs - biträder utredningens förslag.
Örebro kommun anser att rätten till tolktjänst bör regleras i lag. Alla
kommuner samt Svenska kommunförbundet anser att kostnaderna för
förslaget bör finansieras med statliga medel.

HCK och de tillfrågade handikapporganisationerna är kritiska till
utredningens förslag om reglering av tolktjänsten i HSL. Samtliga anser
att tolktjänsten bör vara en rättighet för tolkanvändama och därför ingå
i LSS. Beslut om tolktjänst skall kunna överklagas och verksamheten
finansieras med statliga medel.

Arbetarnas bildningsförbund, Dövblind- och vuxentolkföreningen samt
Strömbäcks folkhögskola förordar en rättighetslagstiftning. Sveriges
teckenspråkstolkars förening anser att utredningens förslag är det enda
alternativet i dagens läge, men vill ha en rättighetslagstiftning som mål.

3 Vardagstolkning

Handikapputredningens förslag

Begreppet vardagstolkning föreslås bli vidgat till att också omfatta
tolkning vid fritidsaktiviteter, rekreation och i föreningslivet. I tolktjäns-
ten bör även ingå grundläggande tolktjänst i arbetslivet upp till 20
tim/mån samt vid nyanställning, introduktion och utbildning inom
företag eller på annan arbetsplats.

306

Remissinstanserna

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget, men anser att
merkostnaderna bör finansieras med särskilda statliga medel.

AMS tar särskilt upp utredningens förslag om att arbetsplatstolkning
bör ingå i vardagstolkning och tillstyrker detta under förutsättning att
det klart framgår att landstingets ansvar omfattar all tolkning som
behövs på arbetsplatsen och att finansieringsfrågan löses.

Landstingsförbundet och majoriteten av landstingen biträder utred-
ningens förslag om utökad vardagstolkning under vissa förutsättningar,
bl.a. att de kompenseras ekonomiskt för de ökade utgifter förslaget
medför för landstingens del. Örebro, Värmlands, Kopparbergs, Skara-
borgs och Uppsala läns landsting anser att innebörden av begreppet
vardagstolkning bör konkretiseras. Liknande synpunkter framförs av
TCO och Dövblind- och vuxendövtolkföreningen. Landstingen i Värm-
lands, Örebro och Södermanlands län anser att tolkning i arbetslivet
inte bör föras över till landstingen och ingå i vardagstolkning. Lands-
tinget i Jönköpings län menar att förslaget innebär en väsentlig avvikel-
se från den praxis som nu råder och från ansvars- och finansieringsprin-
cipen och att landstingen måste kompenseras för de merutgifter för-
slaget innebär.

Några remissinstanser anser att begreppet vardagstolkning bör vidgas
mer än vad utredningen föreslår. NV, SHR, RIO och Folkbildnings-
förbundet tar särskilt upp behovet av tolk i folkbildningssammanhang.
Remissinstanserna befarar att döva och andra personer med kommunika-
tionshandikapp utestängs från studier på folkhögskola eller i studieför-
bund därför att medlen till tolk inte räcker. NV menar att utbildnings-
anordnamas kostnader för tolk bör täckas av statbidrag fullt ut. Liknan-
de tankegångar framförs av TCO, HRF, FSDB och ABF. Strömbäcks
folkhögskola framhåller att döva och hörselskadade skall ha rätt till tolk
i alla situationer där tolk behövs. Denna rätt skall gälla även då man
deltar i folkbildningsarbete. Kostnaderna skall samhället stå för. LO
påpekar att vardagstolkning bör få omfatta invandrare som ännu inte lärt
sig svenska.

Dövblind- och vuxendövtolkföreningen anser att vardagstolkning också
bör omfatta kurs- och cirkelverksamhet samt gudstjänster. Även ut-
landsresor för dövblinda bör ingå. Svenska kyrkans församlingsnämnd
efterlyser klarare regler och menar att alla religioner och samfund bör
behandlas lika när det gäller rätt till tolktjänst och betalningsansvaret för
denna.

4 Utbildning

Handikapputredningens förslag

Studietiden vid teckenspråkslinjen förlängs från 34 till 40 veckor
samtidigt som antalet platser på denna linje utökas från 60 till
90,

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.5

307

Möjlighet ges till påbyggnadsutbildning i teckenspråk (20 Prop. 1992/93:159
veckor). Utbildningen föreslås ha 45 platser,                      Bilaga 1.5

Antalet platser på teckenspråks/dövblindtolkutbildningen ökas
från 45 till 75 platser,
Gymnasiekompetens bör krävas för antagning till tolkutbildning,
Tolkutbildningen föreslås bli högskoleanknuten och därmed
jämställd med annan språkutbildning samtidigt som detta också
ökar forsknings- och utvecklingsmöjligheterna,
För att garantera en god utbildningsnivå, som skall vara lika
oavett utbildningsort, skall studieplaner utformas för tecken-
språkslinjen och tolkutbildningama,

Lärarnas kompetens skall öka genom fortbildningsinsatser och
genom att UHÄ ges i uppdrag att utforma en grundutbildning
för lärare i tolkämnet,

Teckenspråksläramas kompetens ökas genom att utbildning på
högskolenivå etableras,

Ökade insatser för dövblinda - aktiveringskurser vid folkhög-
skola,

För att möjliggöra samverkan och kunskapsöverföring mellan
olika skolor föreslås att TÖI får i uppdrag att tillskapa ett
resurscenter för utveckling och produktion av studiematerial
samt för utarbetande av studieplaner. Kostnad 1 miljon kr per
år.

Remissinstanserna

Remissinstanserna är överlag positiva till utredningens olika förslag
rörande utbildningsåtgärder.

AMS, Riksförbundet för döva, hörselskadade och spräkstörda barn,
Sveriges Teckenspråkstolkars förening och Institutionen för Lingsvistik
vid Stockholms universitet och Strömbäcks folkhögskola m.fl. ställer sig
tveksamma eller mycket tveksamma till om en förlängning av den
grundläggande teckenspråksutbildningen från 34 till 40 veckor är till-
räcklig.

Dövblind- och Vuxendövtolkföreningen påpekar att nuvarande ordning,
där dövblindtolkutbildning ingår i teckenspråkstolkutbildning, inte
fungerar. Om man inte kan ha en speciell dövblindtolkutbildning före-
slår föreningen att dövblindtolk-kompetensen läggs som en vidareutbild-
ning.

Flera remissinstanser däribland Landstinget i Uppsala län, Landstinget
i Halland, Sveriges Teckenspråkstolkars förening (STTF), Riksförbundet
för döva, hörselskadade och språkstörda barn tillstyrker förslaget om
att högskoleanknyta tolkutbildningen då detta kan höja yrkesstatusen och
därmed underlätta rekryteringen till utbildningen. Socialstyrelsen menar
att strävan bör vara så snart som möjligt förändra tolkutbildningama till
högskoleutbildningar. Hörselskadades Riksförbund ser det som ett steg i
rätt riktning med högskoleanknytning av tolkutbildningen och menar att
det är viktigt att det omfattar både teckenspråkstolkutbildningen och

308

vuxendövtolkutbildningen. Nordiska folkhögskolan i Kungälv anser att
en högskoleanknuten tolkutbildning kan förläggas till folkhögskola.
Sveriges Dövas Riksförbund anser att enbart högskoleanknutna tolkut-
bildningar inte är statushöj ande. Förbundet menar att detta endast är en
av många åtgärder som behövs för att öka rekryteringen.

Några andra remissinstanser ställer sig tveksamma till förslaget. Insti-
tutionen för Lingvistik vid Stockholms universitet ser inte någon vinst
med att grundutbildningen för tolkar eller den fördjupade dövblindtolk-
utbildningen knyts till högskolan samt motsätter sig förslaget om en
högskoleanpassning av tidigare folkhögskoleutbildning till högskolenivå.
Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet anser för-
slaget om att inrätta ytterligare utbildningsvägar inom grundskollärarut-
bildningen och ämneslärarutbildningen skulle innebära en splittring av
resusema för teckenspråkslärarutbildningen varför institutionen avstyrk-
er detta förslag. För att tillgodose behovet av teckenspråkslärare inom
olika slag av verksamheter bör man i enlighet med utredningens förslag
bibehålla den folkhögskoleförlagda teckenspråkslärarlinjen. Vad gäller
den grundläggande tolkutbildningen ställer sig Institutionen för nordiska
språk sig bakom utredningens förslag förutom det att man ställer sig
frågande till vad den föreslagna högskoleanknytningen av utbildningen
innebär. Institutionen motsätter sig bestämt utredningens förslag om att
genomgången högre tolkutbildning skall utgöra ett krav för tolklärare
och ingå i deras utbildning. Detta förslag innebär enligt institutionen att
döva tolklärare utesluts och därtill kommer att den utbildning som ges
vid Stockholms universitet har ett helt annat syfte. Den skall tillgodo-
göra behovet av tolkar för döva vid högskolestudier och har därför ett
annat innehåll än vad blivande tolklärare behöver i sin utbildning.

Nämnden för vårdartjänst (NV) menar att en styrning av tolkutbild-
ningama till högskolenivå kan ge ökad status åt tolkyrket men också
resultera i att allt för få tolkar med nödvändig kompetens utbildas. NV
förordar att tolkutbildningen fortsättningsvis får anordnas vid folkhög-
skolor och att samarbetet med brukarorganisationema förstärks. Nämn-
den menar vidare att ett ökat kursutbud för vidareutbildning bör anord-
nas på högskolenivå.

Flera remissinstanser betonar vikten av att information om utbildning
i teckenspråk främjas på olika sätt. Nämnden för Vårdartjänst betonar
den betydelse folkbildningen har haft och har för rekrytering av tolkar.
Det är genom studiecirklar och folkhögskolekurser som de flesta som
valt tolkyrket fått sin grund för fortsatt tolkutbildning. ABF påpekar att
studiecirkelverksamheten utgör basen i all utveckling av teckenspråket
och påtalar att antalet deltagare i teckenspråkscirklar och intresset för
teckenspråk är konstant och högt och t.o.m. ökar trots bristen på cirkel-
ledare. AMS påpekar bl.a. att det redan i dag finns information om
yrket teckenspråkstolk både i arbetsförmedlingarnas utbildningsregister
och i yrkesregistret. AMS är också berett att snabbt föra ut all den
information som kommande beslut kräver. Föreningen Sveriges Döv-
blinda anser att TÖI snarast och i samverkan med brukarorganisationer-
na, tolkorganisationema och tolkcentralerna bör uppdras att genomföra

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.5

309

en kampanj för att få fler sökande till utbildningarna. Sveriges Tecken-
språkstolkars förening (STTF) menar att det, med hänsyn till det bristan-
de underlaget samt tolkutbildamas behov av grundutbildning, är för
tidigt att nu öka antalet platser på tolkutbildningen från 45 till 70. STTF
anser att kompetensen i dövblindtolkning bör separeras från tecken-
språksutbildningen på grund av de utgör två helt skilda tolkmetoder.

Statens handikappråd (SHR) pekar dels på den betydelse komvux
skulle kunna ha som utbildningsanordnare av tolkutbildningar dels på att
man vid planering av innehållet bör beakta behovet av tolkar som kan
fungera i internationella sammanhang. Landstingsförbundet anser att
verksamheten med aktiveringskurser för dövblinda bör utökas för att
bättre svara mot befintliga behov.

Skolverket framhåller särskilt vikten av att den grundläggande tecken-
språksutbildningen får fortsatta möjligheter att spridas och utvecklas,
både inom gymnasieskolan och vuxenutbildningens ram. Verket nämner
särskilt den möjlighet till utbildningen i teckenspråk som ges i form av
distansutbildning vid Statens skola för vuxna i Härnösand.

Riksrevisionsverket (RRV) är tveksamt till inrättandet av ett resurscen-
ter. De uppgifter som planeras för detta center bör kunna lösas inom
ramen för nuvarande myndigheter och intresseorganisationer.

5 Övrigt

Utredningen tar upp frågan om auktorisation för teckenspråkstolkar och
föreslår att förordningen (1985:613) om auktorisation av tolkar och
översättare ändras så att auktorisation får avse också teckenspråkstolkar.

Flera remissinstanser har kommenterat frågan. Kommerskollegium -
som har att pröva frågor om auktorisation - ser inga principiella hinder
mot att en auktorisation av teckenspråkstolkar införs. Kommerskolle-
gium anser dock att frågan bör utredas ytterligare, bl.a. med hänsyn till
hur den framtida utbildningen av teckenspråkstolkar kommer att utfor-
mas samt oklarheten i fråga om finansieringen av auktorisations-
systemet. Övriga remissinstanser som yttrat sig stöder förslaget om
auktorisation.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.5

310

Sammanställning av remissyttranden över
Hjälpmedelsutredningens betänkande
(SOU 1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens
utveckling

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.6

Remissinstanserna

Över Hjälpmedelsutredningens betänkande har sammanlagt 83 organ
avlämnat yttranden.

Efter remiss har yttrande avgetts av följande myndigheter: Social-
styrelsen (SoS), Riksförsäkringsverket (RFV), Statens handikappråd
(SHR), Nämnden för vårdartjänst (NV), Universitets- och högskole-
ämbetet (UHÄ) med underremisser, Skolöverstyrelsen (SÖ), Statens
institut för läromedel (SIH), Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Boverket,
Styrelsen för teknisk utveckling (STU), Riksrevisionsverket (RRV),
Statskontoret, Konsumentverket, Forskningsrådsnämnden (FRN) och
Arbetarskyddsstyrelsen (ASS).

Efter remiss har yttrande avgetts av samtliga landsting.

Vidare har efter remiss yttrande avgetts av följande organ: Gotlands
kommun, Malmö kommun, Svenska kommunförbundet, Landstings-
förbundet, Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationalise-
ringsinstitut (Spri), Handikappinstitutet, Televerket, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Sveriges akademikernas centralorganisation (SACO-SR), Handikapp-
förbundens centralkommitté (HCK), De handikappades riksförbund
(DHR), Pensionärernas riksorganisation (PRO), Sveriges pensionärsför-
bund (SPF), Synskadades riksförbund (SRF), AB Sjukvårdshuvudmän-
nens upphandlingsbolag och Svenska sjukvårdsleverantörers förening.

Följande instanser har på eget initiativ inkommit med yttranden:
Talboks- och punktskriftsbiblioteket, Uppvidinge kommun, Alvesta
kommun, Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR), ILCO i
Stockholms län, Skåneföreningen av riksförbundet för trafik- och polio-
skadade, HCK i Malmöhus län, HCK i Kronobergs län, Hörselvårds-
assistentföreningen, Ortopedtekniska branschrådet, Riksförbundet för
njursjuka (RNj), Föreningen för de neurosedynskadade (FfdN), Apo-
teksbolaget, Riksförbundet för trafik- och polioskadade (RFP), Före-
ningen rekryteringsgruppen, Hörselkuratorenas förening, Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB), Handikapp-
rörelsens socialdemokratiska funktionärsförening, Riksförbundet för
döva, hörselskadade och språkstörda barn (DHB), Hörselskadades
riksförbund (HRF), Sveriges dövas riksförbund (SDR), Svenska psoria-
sisförbundet (PSO), Svensk teknisk audiologisk förening, Riksförbundet
för mag- och tarmsjuka (RMT), Bröstcancerföreningamas riksorganisa-
tion (BRO), Riksföreningen för ben- och armamputerade och Svenska
handikappidrottsförbundet (SHIF).

311

Allmänna synpunkter                                             Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.6

Flertalet remissorgan är positiva till den kartläggning av hjälpmedels-
verksamheten som utredningen gjort. Handikappinstitutet konstaterar att
utredningens beskrivande delar av hjälpmedelsverksamheten ger en bra
bild av dagens förhållanden. Några hälso- och sjukvårdshuvudmän
biträder utredningens bedömning om att hjälpmedelsverksamheten i
stora delar fungerar rätt väl. Bristerna får sökas inom organisationen för
utprovning, tillhandahållande och uppföljning. SHR menar att det varit
värdefullt att funktionshindrade själva fått ge sin syn på verksamheten i
bl.a. den brukarstudie som ingår som en del av utredningens arbete.
Även utredningens slutsatser ifråga om utveckling och kostnader m.m.
delas av flertalet remissinstanser. T.ex. Landstingsförbundet framhåller
att utredningens syn på kostnadsökningen under 1980-talets expansiva
period överensstämmer med förbundsstyrelsens.

Däremot är remissorganen inte lika odelat positiva till utredningens
olika förslag. Värmlands läns landsting menar att förslagen ofta är
inlindade i resonemang och i bedömningar som gör att de inte är
alldeles lätta att följa. Detta förhållande plus utredningens s.k. noll-
direktiv ger förslagsdelen ett något uddlöst intryck, anser landstinget.
Socialstyrelsen finner det vara olyckligt att handikapprörelsen och
utredningsmannen redovisat olika uppfattningar om den framtida verk-
samheten.

Flera huvudmän efterlyser klarare ställningstaganden från utredningens
sida. Göteborgs- och Bohus läns landsting framhåller bl.a. att utred-
ningen på ett mer entydigt sätt borde ha klargjort omfattningen av
sjukvårdshuvudmännens ansvar och gränser för vissa hjälpmedel.
Finansieringen av den framtida hjälpmedelverksamheten är ett annat
område som vissa huvudmän efterlyser förslag om. Stockholms läns
landsting finner det anmärkningsvärt att utredningen inte lämnat något
förslag om finansiering av den framtida verksamheten, särskilt mot
bakgrund av den mycket snabba kostnadsutvecklingen.

Handikapporganisationerna har en rad kritiska synpunkter på utred-
ningens förslag av både mer övergripande natur och i enskildheter.
HCK kan t.ex. inte se att de förslag som lagts fram i något väsentligt
avseende kommer att lösa de problem som redovisats i kartläggnings-
materialet. Liknande synpunkter framförs av SRF.

Ändrat huvudmannaskap för hjälpmedelsverksamheten

Utredningen framhåller att det inte varit dess uppgift att föreslå några
förändringar av huvudmannaskapet inom hjälpmedelsförsörjningen. Man
konstaterar dock - med hänvisning till pågående utredningsarbete om
förändrat huvudmannaskap för den framtida äldre- och handikapp-
omsorgen - att också frågan om det framtida ansvaret för hjälpmedels-
försörjningen bör tas upp till prövning i det sammanhanget.

Remissorganen ägnar denna fråga betydande uppmärksamhet. En
majoritet av remissorganen avstyrker tanken på att primärkommunema

312

också skulle få ett ansvar för hjälpmedelsverksamheten. Uppsala läns
landsting menar att det vore djupt olyckligt om hjälpmedelscentralernas
verksamhet splittrades upp på olika huvudmän och föreslår därför ett
leasingsystem, vilket skulle innebära att kommunerna skulle kunna
"hyra" utprovning, service och rådgivning samt de aktuella ordinerade
hjälpmedelen från landstinget. Östergötlands läns landsting kan inte
acceptera en ordning där ordinationsrätten finns inom kommunerna och
ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel ligger på landstinget, och
varnar samtidigt för att bygga upp dubbla hjälpmedelsorganisationer.
Landstingsförbundet menar att just hjälpmedelsverksamheten är en av de
svåraste delfrågorna inom den föreslagna huvudmannaskapsreformen,
varför man kräver en omsorgsfull utredning snarast. Handikapporgani-
sationerna avvisar också tanken på att huvudmannaskapet bör förändras.
Enligt organisationerna skall landstingen vara verksamhetsansvariga,
medan kommunerna bör ha ansvar för den uppsökande verksamheten.

En minoritet av remissorganen ställer sig dock bakom tanken på att
också primärkommunerna skulle få ett ansvar inom hjälpmedelsverk-
samheten. Svenska kommunförbundet anser att detta bör gälla framför
allt de bostadsanknutna hjälpmedlen, men också hjälpmedel för det
dagliga livets behov. Även Svenska kommunförbundet menar att frågan
om hjälpmedelsverksamheten måste bli föremål för ytterligare utred-
ning. Kopparbergs läns landsting finner det naturligt att den huvudman
som har ansvar för verksamheten också skall ha ansvar för att hjälp-
medel tillhandahålls och svara för kostnaderna för dessa hjälpmedel.
Även Kristianstads läns landsting framför liknande synpunkter och
framhåller samtidigt att ansvaret för samordning kan åvila landstinget
t.ex. när det gäller expertmedverkan, teknisk service och lagerhållning.

Vidgade handikapp- och hjälpmedelsbegrepp

Utredningen menar att det inte längre är meningsfullt att genom uppräk-
ning av produkter söka definiera hjälpmedelsområdet. Inte heller kan en
viss skada, sjukdom eller ett visst funktionshinder läggas till grund för
ett hjälpmedelsbehov. Uppstår ett behov skall det enligt utredningen
tillgodoses.

Flertalet remissorgan ställer sig mer eller mindre positiva till detta
synsätt. Vårdhögskolan i Göteborg menar att de traditionella handikapp-
och hjälpmedelsbegreppen inte längre fungerar som underlag för be-
dömningar av hjälpmedelsbehov. Östergötlands läns landsting fram-
håller att det avgörande måste vara om ett hjälpmedel kan minska eller
eliminera effekterna av en funktionsnedsättning. Denna produkt måste
ofta vägas mot andra medicinska eller andra åtgärder. Det hade därför
varit av värde att få den definitionen fastlagd av utredningen, framhåller
landstinget. AMS anser att den föreslagna definitionen också borde ha
innefattat hjälpmedel inom skolans och arbetslivets område.

Vissa remissinstanser vänder sig mot förslaget att slopa definitionerna.
Stockholms läns landsting anser förslaget vara olyckligt, eftersom man
utan rimliga gränsdragningar försätter personalen i en besvärlig arbetssi-

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.6

313

tuation samtidigt som brukarna utlämnas till en subjektiv bedömning.
Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet är av liknande upp-
fattning och menar att det är nödvändigt med en klarare avgränsning av
hjälpmedelsbegreppet. Gränsdragningen och ansvaret för s.k. vårdar-
hjälpmedel i förhållande till handikapphjälpmedel berörs av flera remiss-
organ, vilka menar att det är otillfredsställande att utredningen inte
redovisat något förslag i denna del.

Ansvaret for hjälpmedel vid vård och behandling, det dagliga livet,
sport, motion och hobby

Utredningen tar upp frågan om vilka hjälpmedel som skall tillhanda-
hållas kostnadsfritt. Hjälpmedel och behandling bör även innefatta vissa
medicinska produkter som t.ex. insulinpumpar och ventilatorer. An-
svaret bör även innefatta hjälpmedel för en normal fritid, men däremot
inte hjälpmedel som ingår i motions-, sport- och hobbyverksamhet. Det
bör heller inte ingå i huvudmännens ansvar att svara för normal hemut-
rustning.

Remissopinionen har skilda meningar i dessa frågor. Socialstyrelsen
framhåller att gränsdragningen mellan handikapphjälpmedel och övriga
produkter som förekommer inom vård och behandling kan vara svår.
Med hänvisning till pågående beredningsarbete inom regeringskansliet i
fråga om kontroll av medicin-tekniska produkter och dentalmaterial bör
den av utredningen föreslagna uppdelningen anstå av patientsäkerhets-
skäl, men också på grund av behovet av kompletteringar och förtyd-
liganden. ASS berör frågan om s.k. vårdarhjälpmedel och menar att
dessa skall provas ut i samråd med brukaren och den personal som skall
använda hjälpmedlet.

Östergötlands läns landsting tar upp frågan om utredningens beskriv-
ning av begreppet "normal". Utredningens formuleringar blir inte till
någon hjälp t.ex. vid de ständigt återkommande diskussionerna om vad
som är normal resp, icke normal hemutrustning. Ytterligare ett antal
sjukvårdshuvudmän tar upp denna fråga. Kristianstads läns landsting
menar att gränsdragningen mellan hjälpmedel för s.k. normal fritid å
ena sida och annan hobby och fritidsverksamhet å den andra sidan, kan
vara svår att upprätthålla i praktiken. Bohus läns landsting tror att det
kommer att bli svårt - om man följer utredningens förslag - att i det
enskilda fallet avgöra vad som är sport, motion och hobbyverksamhet
resp. s.k. normal fritid. SHIF avvisar utredningens tankegångar vad
gäller begränsningen av hjälpmedel för sport och idrott. Tvärtom menar
förbundet, att hjälpmedel för idrott och fritid skall tillhandahållas handi-
kappade människor till rimliga kostnader. Hjälpmedlen behöver inte
delas ut gratis, men till ett subventionerat pris.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.6

314

Bidragsgivningen inom hjälpmedelsverksamheten

Utredningen anser att det för dem som står utanför det statliga bilstödet
är det angeläget att kunna få tillgång till landstingens s.k. mopedbidrag.
Reglerna för bidrag för glasögon till barn och ungdomar bör enligt
utredningen ses över.

Samtliga remissorgan som yttrat sig i de båda frågorna framför
kritiska synpunkter på nuvarande verksamheter. Vad gäller landstingens
mopedbidrag menar flertalet att bidragsformen är otidsenlig och bör
inordnas i det statliga bilstödet. Inte heller bidraget för inköp av glas-
ögon till barn och ungdomar bör i fortsättningen vara en uppgift för
landstingen. Även i detta fall kan - efter en eventuell utredning -
bidraget administreras av försäkringskassorna. Malmö kommun anser att
det nuvarande schablonbidraget till glasögon bör slopas och ersättas med
ett upphandlingsavtal med leverantörer av glasögon till barn och ung-
domar.

Den enskildes rätt till hjälpmedel

Med hänvisning till svårigheterna att särskilja rätten till hjälpmedel från
rätten till andra medicinska insatser föreslås att huvudmännen själva
skall få avgöra vilka hjälpmedel som skall tillhandahållas kostnadsfritt.

Många remissorgan delar inte utredningens förslag i denna del. Om
varje huvudman får möjlighet att själv avgöra vilka hjälpmedel som
skall tillhandahållas kostnadsfritt, är risken uppenbar att verksamheten
inte blir likvärdig över hela landet befarar Socialstyrelsen.

Frågan om att besvära sig över hjälpmedelsbeslut tas upp av flera
remissorgan. Konsumentverket menar att en möjlighet att överpröva
hjälpmedelsbeslut måste tillskapas. Handikapporganisationerna avvisar
tanken på att den framtida hjälpmedelsverksamheten skall utgöra en del
av sjukvården. Med denna utgångspunkt menar man att rätten till hjälp-
medel skall garanteras i lag och att brukaren skall ges rätt att överklaga
hjälpmedelsbeslut.

Några remissorgan anser att frågan om en eventuell lagreglering av
hjälmedelsverksamheten måste utredas ytterligare. Bl.a. måste man
belysa eventuella konflikter med annan lagstiftning anser Svenska kom-
munförbundet. Även Landstingsförbundet framför liknande synpunkter.
Socialstyrelsen anser ått man bör pröva en lagreglering, inte minst mot
bakgrund av handikapprörelsens starka krav.

Ett antal sjukvårdshuvudmän ställer sig bakom utredningens bedöm-
ning att någon lagreglering av hjälpmedelsverksamheten inte bör ske.
Det vore, menar Kristianstads läns landsting, olyckligt att särbehandla
den gruppen handikappade jämfört med övriga grupper i samhället,
varför man ställer sig tveksam till en lagstiftning inom området. Öster-
götlands läns landsting menar att en lagstiftning inte kan ha annat än
negativa konsekvenser, eftersom hjälpmedel är en bland andra åtgärder
inom vården som kan övervägas och samma regler bör gälla för alla
åtgärder inom hela hälso- och sjukvårdsområdet.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.6

315

Hjälpmedelsförsörjningens framtida organisation                        Prop. 1992/93:159

. ,                                                                         Bilaga 1.6

Med hänvisning till en eventuell framtida decentralisering av hjälp-
medelsverksamheten på grund av äldreomsorgsreformen bör man väga
in behovet av specialistkompetens hos sjukvårdshuvudmännen, föreslår
utredningen.

Flertalet remissorgan ansluter sig till utredningens synpunkter i denna
fråga. Handikappinstitutet framhåller att de olika centralerna och de
ortopedtekniska avdelningarna inom hjälpmedelsförsörjningen bör få en
nyckelroll i den framtida decentraliserade verksamheten. Handikappor-
ganisationerna däremot avvisar tanken på att hjälpmedelsverksamheten
skall decentraliseras till primärkommunema.

Hjälpmedelsbehov som behöver särskild uppmärksamhet

Enligt utredningen behövs särskilda hjälpmedelsinsatser för personer
med psykisk utvecklingsstörning samt för handikappade som i praktiken
bor på institution.

Flertalet remissorgan ställer sig bakom utredningens bedömningar i
denna del. Svenska kommunförbundet menar att det är viktigt att an-
svarsfrågan blir tydlig och att rutinerna för att tillgodose behoven inte
försvårar handläggningen. SHR riktar uppmärksamheten på hjälpmedels-
behoven inom den slutna psykiatriska vården och framhåller att det
råder stor brist på hjälpmedel bland dessa patienter.

Ny teknik inom hjälpmedelsförsörjningen

För att säkra datatekniken inom hjälpmedelsområdet bör regionala
centrer byggas upp och Handikappinstitutet bör i detta sammanhang ges
en samordnande roll, föreslår utredningen.

Samtliga remissorgan ställer sig positiva till förslaget. Landstings-
förbundet ser positivt på att teknisk kompetens och ny kunskap samlas
in och kan återföras till det lokala planet. Handikappinstitutet fram-
håller att datatekniken har en mycket stor potential inom hjälpmedels-
området och att den påbörjade utvecklingen kommer att accelerera
under 1990-talet genom nya material, reglerteknik m.m. RTP menar att
i analogi med nu nämnda resurscentrer bör man kunna tillskapa mot-
svarande centrer inom det ortopedtekniska området.

Kortare väntetider för hjälpmedel

Utredningen framhåller att inom vissa delar av hjälpmedelsverksam-
heten bör resurser och organisation ses över. Därmed skulle väntetider-
na för vissa hjälpmedel, för vilka väntetiderna för närvarande är
oacceptabelt långa, kunna nedbringas.

Flera sjukvårdshuvudmän konstaterar att för att få vissa hjälpmedel är
väntetiderna mycket långa, vilket inte kan accepteras. I några sjuk-
vårdsområden har man därför vidtagit olika åtgärder för att reducera

316

väntetiderna. Förslaget att Socialstyrelsen skall utarbeta allmänna råd Prop. 1992/93:159
för hörselvården kan vara ett sätt att minska väntetiderna inom detta Bilaga 1.6
område anser Handikappinstitutet. Andra sätt att minska köer och
väntetider är ett utökat primärkommunalt inflytande inom hjälpmedels-
verksamheten och därmed också ordinationsrätt för kommunal personal.
Härigenom borde verksamheten effektiviseras och väntetiderna minska,
framhåller Konsumentverket.

Tillgången på enklare hjälpmedel

Enklare hjälpmedel skall kunna saluföras över disk direkt till brukarna.
Apoteksbolaget föreslås att i mindre skala via några apotek påbörja en
försöksverksamhet inom området. I anslutning härtill betonar utred-
ningen att informationen kring hjälpmedel för det dagliga livet måste bli
bättre och mer tillgänglig för allmänheten.

Remissorganen ställer sig över lag positiva till att de enklare hjälp-
medlen skall kunna tillhandahållas i smidigare former än för när-
varande. Vissa av de aktuella produkterna är i praktiken inte heller
tillgängliga på den öppna marknaden. Några sjukvårdshuvudmän marke-
rar att det inte kan vara en landstingsuppgift att saluföra enklare handi-
kapphjälpmedel. Däremot förklarar sig Apoteksbolaget - att i likhet med
vad som gäller för de kostnadsfria förbrukningsartiklarna - berett att via
några apotek ta på sig ett distributionsuppdrag även för andra hjälp-
medel.

Några remissinstanser framhåller vikten av att hitta nya distributions-
former för enklare hjälpmel för bl.a. äldre personer som inte behöver
sjukvårdens resurser. Socialstyrelsen anser att ett eventuellt framtida
nytt distributionssystem måste ses som ett komplement och inte som en
konkurrent till nuvarande system. Situationen för gruppen svårt handi-
kappade som behöver många olika slag av hjälpmedel får inte försäm-
ras.

Ändrat huvudmannaskap for vissa hjälpmedel

Utredningen föreslår att huvudmannaskapet för texttelefoner, hjälpmedel
inom den kommunala barnomsorgen samt vid statliga specialskolor och
vid folkhögskolor ändras så att sjukvårdshuvudmännen får det samlade
ansvaret.

Flertalet sjukvårdshuvudmän tillstyrker utredningsförslagen, allt under
förutsättning att ekonomiska resurser i motsvarande omfattning tillförs
dem för de olika verksamheterna. Några huvudmän menar dock att det
inte finns några motiv för en förändring och framhåller att dessa frågor
måste prövas i samband med en total huvudmannaskapsförändring.

Vad gäller förslaget om ändrat huvudmannaskap för texttelefoner
anser Handikappinstitutet att det inte är självklart att sjukvårdshuvud-
männen skall ta över detta. Ansvars- och kostnadsfrågorna måste enligt
institutet utredas mer grundligt. Även Landstingsförbundet är kritiskt
och ställer sig t.ex. tveksamt till om ett förändrat huvudmannskap skulle
resultera i en ökad återanvändning av textelefoner.

317

Vad gäller förslaget om en huvudmannaskapsförändring för kostnads- Prop. 1992/93:159
fria förbrukningsartiklar anser Socialstyrelsen att mycket talar för att Bilaga 1.6
sjukvårdshuvudmännen bör få ett ansvar för dessa. Även RFV framför
liknande tankegångar. De sjukvårdshuvudmän som ansluter sig till
förslaget framhåller samtidigt att ett absolut krav är att man får ekono-
misk kompensation. Handikapporganisationerna avvisar förslaget med
hänvisning till att det nuvarande systemet fungerar bra och att någon
förändring därför inte behövs. Andra synpunkter är att förslaget kräver
mer ingående analyser än de utredningen gjort.

Avgifter for hjälpmedel

En viktig princip är enligt utredningen att handikapphjälpmedel skall
vara kostnadsfria för den enskilde. Denna princip utesluter dock inte att
vissa avgifter bör kunna tas ut vid tillhandahållandet av hjälpmedel,
t.ex. vid utprovning.

Ett antal sjukvårdshuvudmän framhåller att man redan infört olika slag
av avgifter vid bl.a. tillhandahållande och lån av hjälpmedel. Vissa
remissorgan avvisar tanken på olika slag av avgifter. Bl.a. Socialstyrel-
sen och handikapporganisationerna anser att de som behöver hjälpmedel
skall få sådana kostnadsfritt.

Utbildnings- och kompetensfrågor

Vad gäller kompetens- och utbildningsfrågor kring handikapphjälpmedel
föreslår utredningen en översyn av innehållet i de utbildningar där
hjälpmedel ingår.

UHÅ liksom SÖ framhåller att man kommer att beakta hjälpmedels-
frågoma i de översyner av berörda utbildningar som kommer att göras.
Handikappinstitutet stryker under behovet av ökade utbildningsinsatser
och är berett att ta fram det utbildningsmaterial som behövs.

Handikappinstitutet och framtidens hjälmedelsförsöijning

Utredningen anser det vara av avgörande betydelse att Handikappinstitu-
tet även i fortsättningen förblir det centrala organet inom hjälpmedels-
verksamheten.

Flertalet remissorgan framhåller att institutet har viktiga funktioner att
fylla i framtiden. Förväntningarna och önskemålen är många: institutet
skall ha ett ansvar för att ny teknik tas till vara inom hjälpmedelsom-
rådet, tillgodose behovet av bra och säkra hjälpmedel, vara ett framtids-
inriktat konsumentinstitut för handikappades behov samt bedriva egen
informations- och utbildningsverksamhet.

En central funktion för Handikappinstitutet är att ge ut en rekommen-
derande förteckning över provade handikapphjälpmedel. Utredningen
föreslår att den rekommenderande funktionen upphör och att institutet
istället informerar om provade hjälpmedel. Flertalet sjukvårdshuvudmän
tillstyrker förslaget. Huvudmännen anser att om landstingen har kost-

318

nadsansvar för verksamheten bör den inte regleras från centralt håll Prop. 1992/93:159
genom anvisningar och riktlinjer. Andra remissorgan anser, å andra Bilaga 1.6
sidan, att den rekommenderande funktionen bör behållas, eftersom man
härigenom uppnår en större enhetlighet i landet.

Socialstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget och befarar att den
framtida tillsynsverksamheten kommer att bli betydligt svårare att
genomföra.

Utredningen bedömer att Handikappinstitutet har viktiga samord-
ningsuppgifter inom forsknings- och utredningsområdet. F/W ställer sig
bakom förslaget att institutet även i fortsättningen skall ha denna sam-
ordningsfunktion. STU ser positivt på institutets FoU-roll och framhåller
samtidigt att det finns en mycket stor produktpotential att ta till vara för
hjälpmedelsområdet bland de produkter som förekommer på den all-
männa marknaden. De korta serierna begränsar emellertid det ekono-
miska intresset och gör att de större företagen sällan kommer in på
området.

Vad gäller frågan om den framtida finansieringen av Handikappinstitu-
tets drift, föreslår utredningen att verksamheten bör ges en fast budget
med treåriga finansieringsramar. Staten föreslås bidra till finansieringen
med anslag över statsbudgeten. Landstingens bidrag till institutet bör
som hittills lämnas inom ramen för ersättningen från sjukförsäkringen.
I den mån kommunerna blir huvudmän för viss hjälpmedelsverksamhet
bör de också delta i finansieringen av institutet. De remissorgan som
tagit upp frågan ställer sig bakom utredningens förslag. Handikappinsti-
tutet framhåller att institutet också är beroende av externa projektanslag
för att kunna genomföra mer omfattande insatser.

Uppföljning och utvärdering av hjälpmedelsverksamheten

Enligt utredningen bör uppföljning och utvärdering av hjälpmedels-
försörjningen i framtiden ske på ett mer aktivt sätt. Socialstyrelsen och
Handikappinstitutet bör kunna komplettera varandra och ge goda förut-
sättningar för en aktiv tillsynsverksamhet. Socialstyrelsen förutser att
man inför framtiden kommer att följa upp hur olika handikappgrupper
får sina hjälpmedelsbehov tillgodosedda och hur hjälpmedelsverksam-
heten utvecklas i olika delar av landet. Handikappinstitutet ställer sig
bakom förslaget att Socialstyrelsens tillsynsfunktion bör förstärkas.
Flertalet remissorgan tillstyrker förslaget om en aktivare tillsyn inom
området. Vissa remissorgan framhåller härutöver att styrelsens och
institutets ansvarsområden måste preciseras ytterligare.

Den framtida kostnadsutvecklingen m.m.

Med hänvisning till en ökande andel äldre-äldre och utvecklingen av ny
teknik m.m. förutser utredningen en fortsatt kraftig volymtillväxt av
hjälpmedelsförsörjningen och därmed åtföljande kostnadsökningar.
Överslagsmässigt beräknas kostnadsökningarna till 20-30 mkr per år.
Ändras huvudmannaskapet inom äldre- och handikappomsorgen sker en
kostnadsmässig omfördelning mellan huvudmännen.

319

Ett antal remissorgan tar upp utredningens analys av den framtida
kostnadsutvecklingen av hjälpmedelsverksamheten. Bl.a. menar man att
utredningen borde ha försökt sig på att analysera effekterna av de
vårdpolitiska strävandena att minska antalet institutioner till förmån för
vård i hemmet. Några remissorgan saknar en diskussion om alternativa
lösningar och prioriteringar inom hjälpmedelsverksamheten i syfte att
dämpa den framtida kostnadsutvecklingen.

Det nuvarande systemet innebär att staten via en särskild hjälpme-
delsersättning inom ramen för den allmänna sjukvårdsersättningen
svarar för en viss del av finansieringen av hjälpmedelsförsörjningen.
Utredningen föreslår att hjälpmedelsersättningen slopas och inordnas i
den allmänna sjukvårdsersättningen.

Merparten av sjukvårdshuvudmännen tillstyrker förslaget. Enligt
handikapporganisationerna bör staten ha det övergripande ansvaret för
finansieringen av hjälpmedel.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.6

320

Förklaring av förkortningar

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.7

ABF
AFL
AMS
AMV
ASS
BoU
BRO
DHB
DHR
Dvtf
FA
FB
FBIS
FfdN
FiU
FRN
FSA
FSDB
FSF
FSS
FUB

GIL
HCK
HRF
HSL
HSL
ILCO
JO
KU
LO
LSR
LSS

LVU

NHR
NV
OVAR
PBL
POMS
PRO
prop.
PSO
RBA
RBU

Arbetarnas bildningsförbund

Lagen (1962:381) om allmän försäkring

Arbetsmarknadsstyrelsen

Arbetsmarknadsverket

Arbetarskyddsstyrelsen

Bostadsutskottet

Bröstcancerföreningamas riksorganisation

Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn
De handikappades riksförbund

Dövblind- och vuxendövtolkföreningen

Riksföreningen autism

Folkbildningsförbundet

Förbundet blödarsjuka i Sverige

Föreningen för de neurosedynskadade

Finansutskottet

Forskningsrådsnämnden

Förbundet Sveriges arbetsterapeuter

Föreningen Sveriges dövblinda

Föreningen svensk företagshälsovård

Föreningen Sveriges socialchefer

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och
vuxna

Göteborgsföreningen för Independent Living

Handikappförbundens centralkommitté

Hörselskadades riksförbund

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Högskolan för lärarutbildning i Stockholm

Svenskt förbund för stomiopererade

Riksdagens ombudsmän/Justitieombudsmannen

Konstitutionsutskottet

Landsorganisationen i Sverige

Legitimerade sjukgymnasters riksförbund

Lagen (1993:000) om stöd och service till vissa funktions-
hindrade

Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga

Neurologiskt handikappades riksförbund

Nämnden för vårdartjänst

Omsorgens verksamhetsansvarigas riksförening

Plan- och bygglagen

Föreningen psykologer inom omsorgsverksamheten

Pensionärernas riksorganisation

Proposition

Svenska psoriasisförbundet

Föreningen för ben- och armamputerade

Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar

21 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

321

Rekapp

Riksförbundet för enskild handkappomsorg

RfCF

Riksförbundet cystisk fibros

RTP

Riksförbundet för trafik- och polioskadade

RFV

Riksförsäkringsverket

RHL

Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka

RIO

Rörelsefolkhögskolomas intresseorganisation

RMT

Riksförbundet för mag- och tarmsjuka

RmA

Riksförbundet mot astma och allergi

RMR

Riksförbundet mot reumatism

RNj

Riksförbundet för njursjuka

RRV

Riksrevisionsverket

RSMH

Riksförbundet för social och mental hälsa

RSV

Riksskatteverket

rskr.

Riksdagsskrivelse

SAF

Svenska arbetsgivareföreningen

SAV

Statens arbetsgivarverk

SD

Svenska diabetesförbundet

SDR

Sveriges dövas riksförbund

SEF

Svenska epilepsiförbundet

SFR

Sveriges frikyrkoråd

SFS

Svensk författningssamling

SfU

Socialförsäkringsutskottet

SGI

Sjukpenninggrundande inkomst

SHIF

Svenska handikappidrottsförbundet

SHR

Statens handikappråd

SIH

Statens institut för handikappfrågor i skolan

SIV

Statens invandrarverk

SKAF

Svenska kommunalarbetareförbundet

SLMR

Svensk läkarförening för mental retardation

SLTF

Svenska lokaltrafikföreningen

SKTF

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

SLS

Svenska läkaresällskapet

SOSFS

Socialstyrelsens författningssamling

SoL

Socialtjänstlagen (1980:620)

SoU

Socialutskottet

SOU

Statens offentliga utredningar

SPF

Sveriges pensionärsförbund

STIL

Stockholms-kooperativet för Independent Living

STU

Styrelsen för teknisk utveckling

SFR

Sveriges frikyrkoråd

SRF

Synskadades riksförbund

SSR

Sveriges stamningsföreningars riksförbund

TCO

Tj änstemännens centralorganisation

TF

T andvårdsskadeförbundet

TSV

T rafiksäkerhetsverket

SACO

Sveriges akademikers centralorganisation

Skolöverstyrelsen

TÖI

Tolk- och översättarinstitutet

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.7

322

UbU     Utbildningsutskottet

US      Riksorganisationen unga synskadade

UHÄ    Universitets- och högskoleämbetet

WHO    Världshälsoorganisationen

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.7

323

Lagförslagen i lagrådsremissen

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.8

1 Förslag till

Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och
särskild service åt personer

1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,

2. med betydande och bestående begåvningshandikapp efter hjärnskada

1 vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller

3. med andra stora och varaktiga fysiska eller psykiska funktions-
hinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, men som för-
orsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett
omfattande stödbehov.

2 § Varje landsting skall, om inte annat överenskoms enligt 17 §, svara
för insatser enligt 9 § första stycket 1.

Varje kommun skall, om inte annat överenskoms enligt 17 §, svara
för insatser enligt 9 § första stycket 2-10.

3 § Vad som föreskrivs för landsting i denna lag gäller också kom-
muner som inte ingår i något landsting.

4 § Denna lag innebär ingen inskränkning i de rättigheter som den
enskilde kan ha enligt någon annan lag.

Verksamhetens mål

5 § Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor
och full delaktighet i samhällslivet för de personer som avses i 1 §.
Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

Allmänna krav på verksamheten

6 § Insatserna enligt denna lag skall vara varaktiga, samordnade och ges
i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter.

Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbe-
stämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga ut-
sträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges.

För verksamheten enligt denna lag skall det finnas den personal som
behövs för att ett gott stöd och en god service och omvårdnad skall
kunna ges.

Rätten till insatser

7 § Personer som avses i 1 § har rätt till insatser i form av särskilt stöd
och särskild service enligt 9 § 1-9, om de behöver sådan hjälp i sin
livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Personer

324

som avses i 1 § 1 och 2 har, under samma förutsättningar, även rätt till Prop. 1992/93:159
insatser enligt 9 § 10.                                                        Bilaga 1.8

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor.
Insatserna skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utfor-
mas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och
stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

8 § Insatser enligt denna lag skall ges den enskilde endast om han begär
det. Den som är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att på egen
hand ta ställning i frågan skall i stället få insatserna på begäran av
vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare.

Insatserna for särskilt stöd och särskild service

9 § Insatserna för särskilt stöd och särskild service är

1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild
kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och
varaktiga funktionshinder,

2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kost-
nader för sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd inte
täcks av assistansersättning enligt lagen (1992:000) om assistansersätt-
ning,

3. ledsagarservice,

4. biträde av kontaktperson,

5. avlösarservice i hemmet,

6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet,

7. korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet

i anslutning till skoldagen samt under lov,

8. boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn

och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,

9. bostad med särskild service för vuxna.

10. daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar
förvärvsarbete och inte utbildar sig,

I insatserna enligt första stycket 5-10 ingår också omvårdnad. I insat-
serna bostad med särskild service för barn och ungdomar samt bostad
med särskild service för vuxna ingår också fritidsverksamhet och kul-
turella aktiviteter.

10 § I samband med att insats enligt denna lag beviljas kan den enskilde
begära att en individuell plan med beslutade och planerade insatser
upprättas i samråd med honom eller henne. I planen skall även åtgärder
av andra organ redovisas. Planen skall fortlöpande och minst en gång
om året omprövas.

Landstinget och kommunen skall underrätta varandra om upprättade
planer.

11 § Om någon till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, långvarigt
missbruk av beroendeframkallande medel eller någon annan liknande
orsak är ur stånd att själv ta hand om sådant ekonomiskt stöd som avses
i 9 § 2, får kommunen besluta att ersättningen skall betalas ut till någon
annan person för att användas till kostnader för personlig assistans till
den stödberättigade.

12 § Kommunen får besluta om återbetalning av ekonomiskt stöd som
beviljats enligt 9 § 2, om den som beviljats stödet genom oriktiga

325

uppgifter eller på annat sätt har förorsakat att det ekonomiska stödet har Prop. 1992/93:159
lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om det  Bilaga 1.8

ekonomiska stödet i annat fall har lämnats felaktigt eller med för högt
belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta.

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
fråga om verksamhet enligt 9 § 6-10 meddela föreskrifter till skydd för
enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa.

Särskilda uppgifter för kommunen

14 § Kommunen skall verka för att insatser som skall tas upp i en plan
enligt 10 § samordnas.

15 § Till kommunens uppgifter hör att

1. hålla en fortlöpande kunskap om vilka invånare i kommunen som
har behov av stöd enligt lagen,

2. verka för att personer som avses i 1 § får sina behov tillgodosedda,

3. informera om mål och medel för verksamheten enligt denna lag,

4. medverka till att personer som avses i 1 § får tillgång till arbete
eller studier,

5. verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt
för personer som avses i 1 §,

6. anmäla till överförmyndaren när en person som avses i 1 § kan
antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man samt när ett för-
myndarskap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra, samt

7. samverka med organisationer som företräder människor med om-
fattande funktionshinder.

Gemensamma bestämmelser om landstingens och kommunernas
ansvar

16 § Ansvaret enligt denna lag gäller gentemot dem som är bosatta
inom landstinget respektive i kommunen.

Ett landsting eller en kommun skall efter ansökan ge den som tänker
bosätta sig inom landstinget respektive i kommunen förhandsbesked om
rätt till insatser enligt 9 §. Vid en sådan prövning skall bestämmelserna
i denna lag gälla. Landstinget eller kommunen skall utan dröjsmål
planera och förbereda insatser som förhandsbeskedet ger den enskilde
rätt till under förutsättning att han eller hon bosätter sig inom lands-
tinget respektive i kommunen.

Den som vistas inom landstinget eller i kommunen en kortare tid skall
ges det stöd och den hjälp som han eller hon omedelbart behöver.

17 § Ett landsting eller en kommun får med bibehållet ansvar sluta avtal
med någon annan om att tillhandahålla av insatser enligt denna lag.

Ett landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa avtal
om att ansvar för en eller flera uppgifter enligt denna lag överlåts från
landstinget till kommunen eller från kommunen till landstinget. Om en
sådan överlåtelse sker skall föreskrifterna i denna lag om landsting
respektive kommun i tillämpliga delar gälla för kommunen respektive
landstinget.

Om ett landsting och en kommun har träffat en överenskommelse
enligt andra stycket, får överlåtaren lämna sådant ekonomiskt bidrag till
mottagaren som motiveras av överenskommelsen. Har en överlåtelse

326

skett från ett landsting till samtliga kommuner som ingår i landstinget, Prop. 1992/93:159
får kommunerna lämna ekonomiska bidrag till varandra, om det behövs Bilaga 1.8
för kostnadsutjämning mellan kommunerna.

Avgifter m.m.

18 § Av dem som är berättigade att av allmän försäkringskassa få
assistansersättning enligt lagen (1992:000) om assistansersättning får
avgift för personlig assistans tas ut inom ramen för sådan ersättning.

19 § Av dem som har folkpension i form av hel förtidspension eller hel
ålderspension eller som har annan motsvarande inkomst, får skäliga
avgifter för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter tas ut
enligt de grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte
överstiga kommunens självkostnader. Kommunen skall se till att den
enskilde får tillräckliga medel för sina personliga behov.

20 § Om någon under 18 år får omvårdnad i ett annat hem än det egna
med stöd av denna lag, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning
bidra till kommunens kostnader för omvårdnaden. Kommunen får i
sådant fall uppbära underhållsbidrag som avser barnet.

21 § I andra fall än som anges i 18-20 §§ får avgifter eller erättning för
kostnader inte tas ut för insatser enligt denna lag.

22 § Föreskrifter om verkställighet av bestämmelserna om avgifter och
kostnadsansvar i 18-20 §§ får meddelas av regeringen.

Nämnder

23 § Ledningen av landstingets verksamhet enligt denna lag skall utövas
av en eller flera nämnder som landstinget utser.

Ledningen av kommunens verksamhet enligt denna lag skall utövas av

en eller flera nämnder som kommunfullmäktige utser.

För en sådan nämnd som avses i första och andra styckena gäller vad
som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).

Enskild verksamhet

24 § Om en enskild yrkesmässigt vill bedriva sådan verksamhet som
anges i 9 § första stycket 6-10 skall den enskilde söka tillstånd hos
länsstyrelsen i det län där verksamheten skall bedrivas. Länsstyrelsen
har rätt att inspektera verksamheten.

Enskild verksamhet skall stå under tillsyn av den eller de nämnder
som avses i 23 § andra stycket i den kommun där verksamheten be-
drivs. Om ansvaret för uppgiften överlåtits till landstinget enligt 17 §
andra stycket skall verksamheten i stället stå under tillsyn av lands-
tingets motsvarande nämnd. Nämnden har rätt att inspektera verksam-
heten.

25 § Om det råder något allvarligt missförhållande inom en enskild
verksamhet som avses i 24 §, skall länsstyrelsen förelägga den som har
ansvaret för verksamheten att avhjälpa missförhållandet.

Om länsstyrelsens föreläggande inte följs, får länsstyrelsen återkalla
tillståndet.

327

Uppföljning m.m.                                                   Prop. 1992/93:159

26 § Socialstyrelsen har den centrala tillsynen över verksamhet enligt Bilaga 1.8
denna lag. Styrelsen skall följa, stödja och utvärdera verksamheten samt
informera om den och stimulera till vidareutveckling.

27 § Länsstyrelsen har inom länet tillsyn över verksamhet enligt denna
lag och får då inspektera verksamheten.

Länsstyrelsen skall också inom länet

1. informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör verksam-
heten,

2. ge kommunerna råd i deras verksamhet samt

3. främja samverkan i planering mellan kommunerna, landstingen och
andra samhällsorgan.

Överklagande

28 § Beslut av en sådan nämd som avses i 23 § får överklagas hos
länsrätten om beslutet avser

1. insatser åt enskilda enligt 9 §,

2. utbetalning till någon annan enligt 11 §,

3. återbetalning enligt 12 §,

4. förhandsbesked om rätt till insatser enligt 16 § andra stycket,

5. tillstånd till enskild verksamhet enligt 24 §, eller

6. föreläggande eller återkallelse av tillstånd enligt 25 §.

De beslut som meddelats av en nämnd som avses i 23 §, länsstyrel-
sen, länsrätten eller kammarrätten i frågor som avses i första stycket
gäller omedelbart. Länsrätten eller kammarrätten får dock förordna att
dess beslut skall gälla först sedan det vunnit laga kraft.

Straff

29 § Den som utan tillstånd driver en sådan verksamhet som avses i 24
§ döms till böter.

Tystnadsplikt

30 § Den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven
enskild verksamhet som avser insatser enligt denna lag får inte obe-
hörigen röja vad han därvid erfarit om någons personliga förhållanden.

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen
(1992:000) om införande av lagen (1992:000) om stöd och service till
vissa funktionhindrade.

328

2 Förslag till

Lag om införande av lagen (1992:000) om stöd och service
till vissa fiinktionshindrade

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (1992:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade
träder i kraft den 1 januari 1994.

Vid ikraftträdandet skall lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen (1985:569) om införande av
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. och lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn
m.fl. upphöra att gälla med de undantag som framgår av denna lag.

2 § I denna lag avses med

omsorgslagen lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl.

införandelagen till omsorgslagen lagen (1985:569) om införande av
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl.

elevhemslagen lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade
barn m.fl.

den nya lagen lagen (1992:000) om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade

Befintlig verksamhet enligt omsorgslagen och elevhemslagen

3 § Under tiden fram till och med den 31 december 1995 skall, utan
hinder av bestämmelsen i 2 § andra stycket nya lagen, varje landsting
svara för insatser enligt

1. 9 § första stycket 4 och 6-10 nya lagen till personer som omfattas
av 1 § 1 och 2 samma lag, och

2. 9 § första stycket 8 nya lagen till barn med fysiska funktionshinder
som omfattas av 1 § 3 samma lag, i de fall barnen till följd av funk-
tionshindren eller av andra särskilda skäl är i behov av särskilt boende
för att kunna delta i undervisning i grundskola eller, beträffande barn
före skolåldern, för att kunna få vård och förskoleundervisning som
påkallas av funktionshindren.

Tillsyn enligt 24 § andra stycket nya lagen utövas i dessa fall av
landstingets motsvarande nämnd enligt 23 § första stycket samma lag.

4 § Ett landsting och en kommun inom landstinget får träffa avtal om
att en eller flera uppgifter enligt 3 § överflyttas från landstinget till
kommunen vid en tidigare tidpunkt än den 1 januari 1996. Vid sådan
överenskommelse gäller vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.

5 § Den som vid den nya lagens ikraftträdande får omsorger enligt
omsorgslagen eller inackordering enligt elevhemslagen skall utan sär-
skilt beslut anses ha fortsatt rätt till motsvarande insatser enligt den nya
lagen.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.8

329

Specialsjukhus och vårdhem

6 § Landstingen och kommunerna skall gemensamt planera för avveck-
ling av befintliga specialsjukhus och vårdhem. Avvecklingsplaner skall
upprättas och inlämnas till Socialstyrelsen senast den 1 juli 1994.

Specialsjukhus och vårdhem får användas för omsorg tills de har
avvecklats helt.

Landstingen är huvudmän för befintliga vårdhem, om inte annat öve-
renskoms enligt 10 §, samt för specialsjukhus. Ledningen av verksam-
heten vid specialsjukhus och vårdhem skall utövas av den eller de
nämnder som utövar ledningen av verksamheten enligt den nya lagen.

7 § För innehållet i verksamheten vid specialsjukhus och vårdhem och
för verksamhetens bedrivande i övrigt gäller bestämmelserna i den nya
lagen i tillämpliga delar. Beträffande avgifter gäller dock i stället för 19
och 20 §§ nya lagen 4 § införandelagen till omsorgslagen.

Socialstyrelsen har tillsyn över verksamheten vid specialsjukhus och
vårdhem. Styrelsen har rätt att inspektera verksamheten.

För specialsjukhusen tillämpas därutöver bestämmelserna i 13 och
14 §§ och 16 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

8 § Nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem får inte ske i annat fall
än som anges i 11 §.

9 § En sådan kommunal nämnd som avses i 23 § andra stycket nya
lagen skall regelbundet och minst en gång om året i samråd med lands-
tingets motsvarande nämnd överväga om boendet i specialsjukhus eller
vårdhem i stället kan fortsätta i någon boendeform enligt den nya lagen.

10 § Ett landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa
avtal om att kommunen i stället tillhandahåller omsorger vid vårdhem.
Därvid gäller vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.

11 § Beträffande vård oberoende av samtycke gäller fortfarande i
tillämpliga delar 6-7 §§ införandelagen till omsorgslagen.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.8

Övriga bestämmelser

12 § Den som har fått godkännande att driva enskild verksamhet enligt
17 § omsorgslagen, eller som anses ha sådant tillstånd enligt 9 § in-
förandelagen till omsorgslagen, skall anses ha tillstånd att på de villkor
som angivits i godkännandet bedriva verksamheten enligt 24 § nya
lagen.

13 § Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen eller i denna lag,
skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

330

3 Förslag till

Lag om assistansersättning

Härigenom föreskrivs följande.

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.8

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller föreskrifter om ersättning av allmänna medel
till vissa funktionshindrade för kostnader för personlig assistans (assis-
tansersättning).

2 § Frågor om assistansersättning handläggs av Riksförsäkringsverket
och de allmänna försäkringskassorna.

Beslut om assistansersättning fattas av den allmänna försäkringskassa
där sökanden är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han upp-
fyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Assistansersättning

3 § Den som omfattas av 1 § lagen (1992:000) om stöd och service till
vissa funktionshindrade har, utom i fall som anges i 6 §, rätt att få
assistansersättning enligt bestämmelserna i 4 - 5 §§ om han

- inte har fyllt 65 år och

- har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i
genomsnitt mer än 20 timmar i veckan.

Personlig assistans har i denna lag samma betydelse som i 9 § 2 lagen
(1992:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

4 § Till grund för beslut om assistansersättning skall läggas det genom-
snittliga antal timmar per vecka som den enskilde har behov av person-
lig assistans för sin dagliga livsföring (beviljade assistanstimmar).

5 § Assistansersättningen lämnas inom ramen för beviljade assistanstim-
mar med belopp som motsvarar kostnaderna för assistansen, dock högst
med det belopp per assistanstimme (maximibelopp) som regeringen
fastställer för varje år, efter förslag från Riksförsäkringsverket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om assistansersättning.

6 § Assistansersättning lämnas inte om den funktionshindrade

1. vårdas på en institution som tillhör staten, en kommun eller ett
landsting

2. vårdas på en institution som drivs med bidrag från staten, en kom-
mun eller ett landsting, eller

3. bor i en gruppbostad.

Ansökan och beslut om assistansersätlning m.m.

7 § Ansökan om assistansersättning skall göras skriftligen hos den all-
männa försäkringskassa som anges i 2 § andra stycket.

Försäkringskassan får uppdra åt en annan försäkringskassa att hand-
lägga ärendet.

Om någon som avses i 3 § hos en kommun har ansökt om biträde av
personlig assistent eller ekonomiskt stöd till sådan assistans enligt 9 § 2

331

lagen (1992:000) om stöd och service till vissa funktionshindrade, och Prop. 1992/93:159
om kommunen har anmält detta till behörig försäkringskassa, skall för- Bilaga 1.8
säkringskassan även utan ansökan pröva frågan om assistansersättning.

8 § Frågor om rätt till assistansersättning enligt 3 och 4 §§ avgörs av
socialförsäkringsnämnden.

Den kommun där den sökande bor skall, om det inte är uppenbart
obehövligt, höras i ärenden enligt denna lag.

9 § Kommunen skall, på begäran av försäkringskassan lämna de uppgif-
ter som behövs för att bedöma om assistansersättning skall lämnas.

10 § Assistansersättning får inte lämnas för längre tid tillbaka än tre
månader före ansökningsmånaden.

Ersättningen utbetalas månadsvis.

11 § Rätt till assistansersättning enligt föreskrifterna i 3-6 §§ skall om-
prövas vart annat år eller vid väsentligt ändrade förhållanden.

Ändring av assistansersättning vid väsentligt ändrade förhållanden
skall gälla från och med månaden näst efter den då förhållandena
förändrades.

12 § Den som erhåller assistansersättning skall, om förhållandena
ändras så att rätten till ersättningen påverkas, genast anmäla detta hos
försäkringskassan.

Om den som erhåller assistansersättning har legal ställföreträdare en-
ligt föräldrabalken gäller upplysningsskyldigheten i stället denne.

13 § Om den ersättningsberättigade genom kommunen fått biträde av
personlig assistent får försäkringskassan besluta att assistansersättningen
skall betalas ut till kommunen i den utsträckning den motsvarar kommu-
nens avgift för assistansen.

14 § Om en ersättningsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklig-
het, långvarigt missbruk av beroendeframkallande medel eller någon
annan liknande orsak är ur stånd att själv ta hand om assistansersätt-
ningen, får försäkringskassan besluta att ersättningen skall betalas ut till
en kommunal myndighet eller till någon annan person för att användas
till kostnader för personlig assistans till den ersättningsberättigade.

Aterbetalningsskyldighet

15 § Försäkringskassan skall besluta om återbetalning av assistansersätt-
ning, om den som beviljats ersättning genom att lämna oriktiga upp-
gifter eller genom att underlåta att fullgöra en uppgifts- eller anmäl-
ningsskyldighet eller på annat sätt har förorsakat att ersättning har
lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om
ersättning i annat fall har lämnats felaktigt eller med för högt belopp
och mottagaren skäligen borde ha insett detta. Om det finns särskilda
skäl får försäkringskassan efterskänka ersättningen, helt eller delvis.

Vid en senare utbetalning till någon som skall betala tillbaka ersättning
enligt första stycket får kassan hålla inne ett skäligt belopp i avräkning
på vad som har lämnats för mycket.

332

16 § Beslut om rätt till assistansersättning och beslut enligt 13 och Prop. 1992/93:159

14 §§ skall lämnas till den kommun där den funktionshindrade bor. Bilaga 1.8

Överklagande m.m.

17 § Föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt
överklagande av försäkringskassas och domstols beslut skall tillämpas i
ärenden om assistansersättning.

Omprövning av ett sådant beslut av en försäkringskassa som har
fattats av en tjänsteman i ett ärende om skyldighet att återbetala assi-
stansersättning skall göras av socialförsäkringsnämnden, om det belopp
som utbetalats för mycket överstiger 10 procent av basbeloppet enligt 1
kap. 6 § lagen om allmän försäkring.

Ett beslut i ett ärende om assistansersättning skall gälla omedelbart,
om inte något annat anges i beslutet.

Övriga bestämmelser

18 § I fråga om ersättning enligt denna lag tillämpas även följande före-
skrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring, nämligen

18 kap. 2 § om Riksförsäkringsverkets tillsyn,

20 kap. 2 a § om provisoriskt beslut,

20 kap. 5 § om preskription,

20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,

20 kap. 8 och 9 §§ om uppgiftsskyldighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

333

4 Förslag till                                                     Prop. 1992/93:159

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)               Bilaga 1.8

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)’

dels att ordet "handikapp" i rubriken närmast före 21 § skall bytas ut
mot "funktionshinder",

dels att 20 a och 69 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 21 a och 71 a §§,
samt närmast före 71 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

20 a §2
Socialnämnden skall göra sig
väl förtrogen med levnadsför-
hållandena i kommunen för äldre
människor samt i sin uppsökande
verksamhet upplysa om social-
tjänstens verksamhet på detta
område.

Kommunen skall planera sina insatser för äldre. I planeringen skall
kommunen samverka med landstinget samt andra samhällsorgan och
organisationer.

21 a § Socialnämnden skall göra
sig väl förtrogen med levnads-
förhållandena i kommunen för
människor med funktionshinder
samt i sin uppsökande verksamhet
upplysa om socialtjänstens verk-
samhet på detta område.

Kommunen skall planera sina
insatser för människor med funk-
tionshinder. 1 planeringen skall
kommunen samverka med lands-
tinget samt andra samhällsorgan
och organisationer.

69 §

Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård
eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står
under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är
beläget. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för
vård under en begränsad del av dygnet.

Den som är eller har varit verk-

sam i ett sådant hem som avses i

denna paragraf får inte obehö-
rigen röja vad han därvid har
erfarit om enskildas personliga
förhållanden.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

1 Lagen omtryckt 1988:871

2 Senaste lydelse 1991:1667

334

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse                 Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.8

Tystnadsplikt

71 a § Den som är eller har
varit verksam inom yrkesmässigt
bedriven enskild verksamhet som
avser insatser enligt denna lag får
inte obehörigen röja vad han där-
vid har erfarit om någons person-
liga förhållanden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

335

5 Förslag till

Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.8

Härigenom föreskrivs i fråga om hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a § och 18 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 a § Landstinget skall erbjuda
dem som är bosatta inom lands-
tinget

1.  habilitering och rehabilite-
ring,

2. hjälpmedel för funktionshind-
rade, och

3. tolktjänst för vardagstolkning
för bamdomsdöva, dövblinda,
vuxendöva och hörselskadade.

Landstingets ansvar omfattar
dock inte habilitering, rehabilite-
ring och hjälpmedel som en kom-
mun inom landstinget har ansvar
för enligt 18 a §. Landstingets
ansvar innebär inte någon in-
skränkning i de skyldigheter som
arbetsgivare eller andra kan ha
enligt annan lag.

Habilitering eller rehabilitering
samt tillhandahållande av hjälp-
medel skall planeras i samverkan
med den enskilde. Av planen skall
planerade och beslutade insatser
framgå.

18 a § Kommunen skall i sam-
band med sådan hälso- och sjuk-
vård som avses i 18 § första -
tredje styckena även erbjuda habi-
litering, rehabilitering och hjälp-
medel för funktionshindrade.

Landstinget får även utan sam-
band med överlåtelse av ansvar
för hälso- och sjukvård enligt 18
§ träffa överenskommelse med en
kommun inom landstinget om att
kommunen skall ha ansvar för
hjälpmedel för funktionshindrade.

Vad som sägs i 3 a § tredje
stycket gäller även i fråga om
habilitering, rehabilitering och
hjälpmedel för funktionshindrade
som ombesörjs av en kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

336

6 Förslag till                                                  Pr0P 1992/93:159

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring Bila§a 18

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk-

ring1

dels att 2 kap. 6 §, 4 kap. 4 och 10-12 §§ samt 10 kap. 3 § skall ha

följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 10 a §, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

2 kap

6

För resekostnader i samband
med läkarvård eller annan sjuk-
vårdande behandling, som avses i
2 eller 5 §, eller sjukhusvård
enligt 4 §, utges ersättning enligt
grunder som regeringen fast-
ställer. Detsamma gäller resekost-
nader i samband med

1.  tillhandahållande av hjälp-
medel åt handikappad,

2. tandvård som avses i 3 §,

3. besök med anledning av sjuk-
dom hos läkare eller sjukgymnast
inom företagshälsovård, för vilken
bidrag lämnas efter beslut av
yrkesinspektionen,

4. besök med anledning av sjuk-
dom hos läkare inom
studerandeorganisationernas hälso-
vård, för vilken statsbidrag utbe-
talas av högskolestyrelse,

5. konvalescentvård som lämnas

1 konvalescenthem som har tagits
upp på förteckning som fastställs
av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer,

6. vistelse vid en sådan vårdin-
rättning som enligt lagen
(1990:1402) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdin-
rättningar övertagits av kommu-
nen,

7. besök för sjukvårdande be-
handling som ges såsom särskild
omsorg enligt lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psyk-
iskt utvecklingsstörda m. fl.,

' Lagen omtryckt 1982:120

2 Senaste lydelse 1991:1975

För resekostnader i samband
med läkarvård eller annan sjuk-
vårdande behandling, som avses i
2 eller 5 §, eller sjukhusvård
enligt 4 §, utges ersättning enligt
grunder som regeringen fast-
ställer. Detsamma gäller resekost-
nader i samband med

1.  tillhandahållande av hjälp-
medel åt handikappad,

2. tandvård som avses i 3 §,

3. besök med anledning av sjuk-
dom hos läkare eller sjukgymnast
inom företagshälsovård, för vilken
bidrag lämnas efter beslut av
yrkesinspektionen,

4. besök med anledning av sjuk-
dom hos läkare inom studerande-
organisationernas hälsovård, för
vilken statsbidrag utbetalas av
högskolestyrelse,

5. konvalescentvård som lämnas
i konvalescenthem som har tagits
upp på förteckning som fastställs
av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer,

6. vistelse vid en sådan vårdin-
rättning som enligt lagen
(1990:1402) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdin-
rättningar övertagits av kommu-
nen,

7. besök för sjukvårdande be-
handling som ges såsom insats
enligt lagen (1992:000) om stöd
och service till vissa funktions-
hindrade,

22 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 159

337

Nuvarande lydelse

8. besök för sjukvårdande be-
handling som ges med stöd av
bestämmelserna om den kommu-
nala hälso- och sjukvården i häl-
so- och sjukvårdslagen
(1982:763), om resan går från
eller till bostaden och denna inte
är en sådan bostad som avses i 20
§ andra stycket eller 21 § tredje
stycket
socialtjänstlagen (1980:620),

9. besök för läkarvård eller
annan sjukvårdande behandling
som ges med stöd av lagen
(1991:1136) om försöksverksam-
het med kommunal primärvård.

Prop. 1992/93:159
Bilaga 1.8

8. besök för sjukvårdande be-
handling som ges med stöd av
bestämmelserna om den kommu-
nala hälso- och sjukvården i häl-
so- och sjukvårdslagen
(1982:763), om resan går från
eller till bostaden och denna inte
är en sådan bostad som avses i 20
§ andra stycket eller 21 § tredje
stycket

socialtjänstlagen (1980:620),

9.  besök för läkarvård eller
annan sjukvårdande behandling
som ges med stöd av lagen
(1991:1136) om försöksverksam-
het med kommunal primärvård.

Föreslagen lydelse

Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som regeringen
fastställer.

4 kap.

4 §5

Modern har rätt till föräldrapenning tidigast från och med den sextion-
de dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse. För tiden
efter barnets födelse är den av föräldrarna som till huvudsaklig del vår-
dar barnet berättigad till föräldrapenning.

Föräldrapenning utges även i samband med föräldrautbildning eller
besök i förskoleverksamhet inom samhällets barnomsorg, i vilken barnet
deltar. Föräldrapenning i samband med föräldrautbildning kan utges
före barnets födelse.

En förälder som inte har barnet
i sin vård har rätt till föräldrapen-
ning endast om särskilda skäl
föreligger. Modem har dock alltid
rätt till föräldrapenning till och
med den tjugonionde dagen efter
förlossningsdagen, även om hon
inte har barnet i sin vård.

10

En förälder har rätt till tillfällig föräldrapennning för vård av ett barn,
som inte har fyllt tolv år, om föräldern behöver avstå från förvärvs-
arbete i samband med

1. sjukdom eller smitta hos bamet,

2. sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdare,

3. besök i samhällets förebyggande barnhälsovård,

En förälder som inte har barnet
i sin vård har rätt till föräldrapen-
ning endast om särskilda skäl
föreligger. Modem har dock alltid
rätt till föräldrapenning till och
med den tjugonionde dagen efter
förlossningsdagen, även om hon
inte har barnet i sin vård. En
förälder som deltar i föräldraut-
bildning utan att samtidigt vårda
barnet har också rätt till föräldra-
penning.

§4

3 Senaste lydelse 1985:87

4 Senaste lydelse 1992:275

338

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1992/93:159

Bilaga 1.8

4. vårdbehov som uppkommer till följd av att barnets andra förälder
besöker läkare med ett annat barn till någon av föräldrarna, under förut-
sättning att sistnämnda barn omfattas av bestämmelserna om tillfällig
föräldrapenning.

För vård av ett barn vars levnadsålder understiger 240 dagar utges
tillfällig föräldrapenning enligt första stycket endast om tillsynen av
barnet är stadigvarande ordnad eller om barnet vårdas på sjukhus. För
vård av ett barn som är äldre än som nyss sagts utges tillfällig föräldra-
penning enligt första stycket inte för tid under vilken annars föräldra-
penning skulle ha uppburits; undantag gäller dock om barnet vårdas på
sjukhus.

En förälder till barn som fyllt
fyra år har, till och med det
kalenderår under vilket barnet
fyller tolv år, rätt till tillfällig
föräldrapenning även n