Regeringens proposition
1999/2000:30

Det nya försvaret

Prop.
1999/2000:30

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 november 1999

Ingela Thalén
Björn von Sydow
(Försvarsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen är en uppföljning av det inriktningsbeslut som riksdagen
fattade våren 1999 och innehåller förslag till genomgripande förändringar
av främst det militära försvaret. Regeringen beskriver huvuddragen i den
säkerhetspolitiska utvecklingen under år 1999 och bedömer att den
grundläggande positiva säkerhetspolitiska situationen i Sveriges
närområde kvarstår, även om också osäkerheten om Rysslands politiska
utveckling kvarstår. Det senaste årets utveckling på Balkan och särskilt i
Kosovo har enligt regeringen medfört konsekvenser för de
säkerhetspolitiska relationerna såväl i Europa som globalt. Den
internationella utvecklingen understryker att det finns behov av att snabbt
förstärka Sveriges förmåga till internationella insatser för hantering av
kriser.
Regeringen föreslår ändringar av kraven på operativ förmåga hos
Försvarsmakten.
Regeringen anser att Sverige behöver ett militärt försvar som är
betydligt mindre till sin volym än tidigare, men som har hög kvalitet och
som är allsidigt användbar till en mängd olika typer av insatser. I stället
för ett invasionsförsvar behövs ett insatsförsvar där möjligheten till
framtida anpassning är en viktig planeringsförutsättning. Regeringen
lägger i detta syfte fram förslag om inriktningen av Försvarsmaktens
framtida insatsorganisation med de viktigare krigsförband som
organisationen skall innehålla. För att insatsorganisationen skall få den
föreslagna inriktningen föreslår regeringen att ett stort antal
organisationsenheter inom Försvarsmaktens grundorganisation läggs ned.
Regeringen förslår vidare förändringar av totalförsvarets ledningsstruktur
med bl.a. nedläggning av myndigheter och organisationsenheter.
Regeringen lägger också fram förslag till inriktning av
Försvarsmaktens anskaffning av materiel och anslagsfinansierade
anläggningar samt inriktning av forskning och teknikutveckling.
Regeringen redovisar sin avsikt att införa en ny tjänstegrad för
yrkesofficerare samt att höja dagsersättningen för totalförsvarspliktiga.
Regeringen redovisar sina bedömningar när det gäller tillgång till
nödvändiga kompetensområden, NBC-frågor, ansvarsfördelningen inom
sjöövervakning och sjöinformation samt möjligheter att utnyttja militära
resurser i civil verksamhet.
Utöver frågor som rör totalförsvaret lämnar regeringen även en
redogörelse vad gäller beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället
i fred.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Ärendet och dess beredning 8
3 Inledning 10
3.1 Politiska utgångspunkter 10
3.2 Ekonomiska utgångspunkter 18
4 Internationell utveckling och svensk säkerhets- och
försvarspolitik 22
4.1 Den internationella utvecklingen under år 1999 22
4.2 Konsekvenser för svensk säkerhetspolitik 25
4.3 Konsekvenser för svensk försvarspolitik 31
5 Det militära försvaret 36
5.1 Modell för försvarsplanering 36
5.2 Behov av operativ förmåga och kompetenser 37
5.2.1 Bakgrund 37
5.2.2 Behov av operativ förmåga hos
Försvarsmakten 38
5.2.3 Försvar mot väpnat angrepp 41
5.2.4 Förmåga att hävda svensk territoriell
integritet 45
5.2.5 Bidra till fred och säkerhet i omvärlden 46
5.2.6 Stärka det svenska samhället vid svåra
påfrestningar i fred m.m. 48
5.2.7 Behov av kompetens 50
5.3 Inriktning av insatsorganisationen 53
5.4 Grundorganisationens utformning 60
5.4.1 Bakgrund 61
5.4.2 Styrande faktorer 64
5.4.3 Ledningsfrågor 72
5.4.4 Traditionsfrågor 73
5.4.5 Försvarsmaktens framtida utformning 73
5.4.6 Grundorganisationens omfattning och
lokalisering 92
5.5 Försörjning med materiel, anläggningar samt forskning
och teknikutveckling 94
5.5.1 Bakgrund 94
5.5.2 Inriktning av anskaffning av materiel,
anläggningar samt för forskning och
teknikutveckling 96
5.6 Avveckling av mark, anläggningar och lokaler 106
5.7 Miljöfrågor 107
6 Personal 109
6.1 Allmänt 109
6.2 Anställd personal 109
6.3 Översyn av Försvarsmaktens personalförsörjning 111
6.4 Brigadgeneraler och flottiljamiraler 111
6.5 Pliktutredningen 113
6.6 Totalförsvarspliktiga 114
6.6.1 Ekonomiska förmåner för
totalförsvarspliktiga 115
6.7 Frivillig försvarsverksamhet 115
7 Civila frågor 117
7.1 Det civila försvaret 117
7.2 Helhetssyn när det gäller det civila försvaret och
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred 117
7.3 Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i
fred 119
7.3.1 Allmänt 119
7.3.2 Vissa områden där det bör finnas en särskilt
god beredskap 122
7.4 Internationella uppgifter 127
7.4.1 Resurser för förtroendeskapande insatser samt
humanitärt bistånd 127
7.4.2 Bistånd vid humanitära katastrofer 128
7.4.3 Resurser inom det civila försvaret vid
internationella insatser 128
8 Ledningsfrågor 130
8.1 Inledning 130
8.2 Principiell utformning av den militära
ledningsorganisationen 132
8.3 Ledningsstruktur inom civilt försvar 134
8.4 Fortsatt arbete med utformningen av
ledningsorganisationen inom totalförsvarets olika delar 135
9 Övriga frågor 137
9.1 Forskning och utveckling inom totalförsvaret 137
9.2 Strategiska kompetenser 139
9.3 Hot från nukleära, biologiska och kemiska stridsmedel 140
9.3.1 Beredskapen inom NBC-området 141
9.3.2 Forskning inom NBC-området 143
9.4 Informationskrigföring och informationssäkring 145
9.5 Bättre samordning av informations- och
underrättelseverksamhet inom sjöövervakningen 148
9.6 Möjligheter för vissa myndigheter att utnyttja militära
resurser 150
Bilaga 1 Objektsramar 154
Bilaga 2 Möjligheter för vissa myndigheter att utnyttja militära
resurser 163
Bilaga 3 Insatsorganisationens närmare utformning 165
Bilaga 4 Remissinstanserna 168
Bilaga 5 Förkortningar och benämningar 169
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 november 1999 171

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen

1. godkänner regeringens förslag i fråga om Försvarsmaktens operativa
förmåga (avsnitt 5.2.3, 5.2.4, 5.2.5 och 5.2.6),

2. godkänner regeringens förslag till inriktning av Försvarsmaktens
framtida insatsorganisation (avsnitt 5.3)

3. godkänner regeringens förslag att lägga ned Livgardesbrigaden i
Upplands-Bro, Värmlandsbrigaden i Kristinehamn, Smålandsbrigaden i
Eksjö, Hallandsbrigaden i Halmstad, Dalabrigaden i Falun,
Ångermanlandsbrigaden i Sollefteå och Skånska dragonbrigaden i
Hässleholm (avsnitt 5.4),

4. godkänner regeringens förslag att lägga ned Wendes artilleriregemente
i Hässleholm, Gotlands artilleriregemente i Gotland och Norrlands
artilleriregemente i Boden (avsnitt 5.4),

5. godkänner regeringens förslag att lägga ned Gotlands luftvärnskår i
Gotland, Roslagens luftvärnskår i Norrtälje och Norrlands luftvärnskår i
Boden (avsnitt 5.4),

6. godkänner regeringens förslag att lägga ned Norrlands signalkår i
Boden (avsnitt 5.4),

7. godkänner regeringens förslag att lägga ned Norrlands ingenjörkår i
Boden (avsnitt 5.4),

8. godkänner regeringens förslag att lägga ned Norrlands trängkår i
Sollefteå (avsnitt 5.4),

9. godkänner regeringens förslag att lägga ned Livgardets dragoner i
Stockholm och Lapplands jägarregemente i Kiruna (avsnitt 5.4),

10. godkänner regeringens förslag att lägga ned Karlskrona
kustartilleriregemente med Andra kustartilleribrigaden i Karlskrona och
Gotlands kustartilleriregemente i Gotland (avsnitt 5.4),

11. godkänner regeringens förslag att lägga ned Norrlands
helikopterbataljon i Boden och Göta helikopterbataljon i Ronneby
(avsnitt 5.4),

12. godkänner regeringens förslag att lägga ned Skånska flygflottiljen i
Ängelholm (avsnitt 5.4),

13. godkänner regeringens förslag att lägga ned Armécentrum i
Enköping, Marincentrum i Haninge och Flygvapencentrum i Uppsala
(avsnitt 5.4),

14. godkänner regeringens förslag att lägga ned Södra
militärområdesstaben i Kristianstad, Mellersta militärområdesstaben i
Strängnäs, Norra militärområdesstaben i Boden, Södra arméfördelningen
i Kristianstad, Östra arméfördelningen i Strängnäs och Norra
arméfördelningen i Boden samt Gotlands militärkommando i Gotland
(avsnitt 5.4),

15. godkänner regeringens förslag att lägga ned försvarsområdesstaberna
i Hässleholm, Eksjö, Halmstad, Karlskrona, Göteborg, Strängnäs,
Upplands-Bro, Enköping, Örebro, Kristinehamn, Falun, Sollefteå, Umeå
och Boden (avsnitt 5.4),

16. godkänner regeringens förslag att lägga ned Västkustens
marinkommando i Göteborg, Sydkustens marinkommando i Karlskrona,
Ostkustens marinkommando i Haninge och Norrlandskustens
marinkommando i Härnösand samt Södra flygkommandot i Ängelholm,
Mellersta flygkommandot i Upplands-Bro och Norra flygkommandot i
Luleå (avsnitt 5.4),

17. godkänner regeringens förslag att omlokalisera Försvarets
internationella kommando från Södertälje till Upplands-Bro (avsnitt 5.4),

18. godkänner regeringens förslag att inrätta en operativ insatsledning i
Upplands-Bro samt militärdistriktsstaber i Göteborg, Gotland, Strängnäs
och Boden (avsnitt 5.4),

19. godkänner regeringens förslag till omfattning av Försvarsmaktens
grundorganisation och lokalisering av däri ingående organisationsenheter
(avsnitt 5.4),

20. godkänner regeringens förslag till inriktning av Försvarsmaktens
anskaffning av materiel och anslagsfinansierade anläggningar samt
inriktning av forskning och teknikutveckling (avsnitt 5.5.2),

21. bemyndigar regeringen att besluta att sälja mark, anläggningar och
lokaler som förvaltas av Fortifikationsverket och som skall avvecklas till
följd av riksdagens beslut om reduceringar av Försvarsmaktens krigs-
och grundorganisation även när värdet av egendomen överstiger 50
miljoner kronor (avsnitt 5.6),

22. bemyndigar regeringen att vid utgången av respektive upplåtelsetid
sätta ned statskapitalet med högst det bokförda värdet på sådan egendom
som skall avvecklas (avsnitt 5.6),

23. bemyndigar regeringen att besluta att Fortifikationsverket skall få
avräkna de kostnader som uppstår som en följd av avvecklingen från de
samlade intäkterna från försäljningen av den egendom som skall
avvecklas, med undantag av kostnader för den miljösanering som
Försvarsmakten enligt miljöskyddslagen (1969:387) skall genomföra
(avsnitt 5.6) och

24. godkänner regeringens förslag att Civilbefälhavaren i Södra
civilområdet, Civilbefälhavaren i Mellersta civilområdet och
Civilbefälhavaren i Norra civilområdet läggs ned den 31 december 2000
(avsnitt 8.2).

2 Ärendet och dess beredning
Enligt 1996 års försvarsbeslut, som omfattar åren 1997 - 2001, skulle
säkerhetspolitiska kontrollstationer genomföras under
försvarsbeslutsperioden.
En säkerhetspolitisk kontrollstation genomfördes våren 1999 (prop.
1998/99:74 Förändrad omvärld omdanat försvar, bet. 1998/99:FöU5,
rskr. 1998/99:224, bet. 1998/99:UFöU1, rskr. 1998/99:222). Riksdagen
beslutade därigenom om en ändrad inriktning av totalförsvaret och att
nästa försvarsbeslutsperiod skall omfatta åren 2002 - 2004. I samband
med kontrollstationspropositionen och den ekonomiska vårpropositionen
(prop. 1998/99:100, bet. 1998/99:FiU27, rskr. 1998/99:249) beslutade
riksdagen om de ekonomiska planeringsramarna t.o.m. år 2004.
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1)
lagt fram förslag som påverkar den ekonomiska ramen för utgiftsområde
6 Totalförsvar även efter år 2000, i huvudsak en teknisk justering av
utgiftsramen till följd av kompensationen för den premie som betalas för
de statliga avtalsförsäkringarna.
Den 29 april 1999 gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att, med
anledning av kontrollstationspropositionen, redovisa ett förslag till
planering för perioden 2000 - 2004 som innebär en utveckling mot en
struktur som består av en insatsorganisation av krigsförband och
kompetenser som tillgodoser förmågan att redan i grundberedskap lösa
försvarsuppgifterna. Den 19 maj 1999 redovisade Försvarsmakten ett
förslag till en framtida struktur och till följd av detta förslag redovisade
Försvarsmakten den 15 juni 1999 även ett förslag till materielplan som
var anpassad till den nya strukturen.
Vidare gav regeringen den 29 april 1999 Överstyrelsen för civil
beredskap i uppdrag att inkomma med reviderat förslag till
ramfördelning för år 2000. Överstyrelsen redovisade den 17 maj 1999 en
analys avseende konsekvenser vid en väsentlig reducering av
beredskapsförberedelserna för ett väpnat angrepp i form av invasionshot
samt förslag till fördelning av den civila ekonomiska planeringsramen.
Regeringen beslutade den 12 januari 1995 att Försvarsberedningen
skall svara för samråd mellan företrädare för regeringen och företrädare
för riksdagspartierna rörande det långsiktiga försvarsbeslutet. Den 12 maj
1999 beslutade regeringen att Försvarsberedningen även i fortsättningen
skall svara för samråd mellan regeringen och riksdagspartierna om den
långsiktiga inriktningen av försvars- och säkerhetspolitiken. I sin rapport
Europas säkerhet Sveriges försvar (Ds 1999:55) analyserade
Försvarsberedningen den säkerhetspolitiska utvecklingen under år 1999
och drog slutsatser därav för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik.
Försvarsberedningen redovisade också sin syn på viktigare frågor inför
denna proposition.
Regeringen bemyndigade den 29 april 1999 chefen för
Försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att
lämna förslag till organisation och verksamhetsformer för en ny
myndighet m.m. inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde (dir.
1999:33). Försvarsforskningsutredningen lämnade den 15 september
1999 sitt slutbetänkande Ledande forskning för säkerhets skull (SOU
1999:110). Utredningens betänkande har remissbehandlats.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Försvarsdepartementet (dnr
Fö1999/2028/MIL). En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 4.
Regeringen beslutade den 17 juni 1998 att en särskild utredare skulle
tillkallas för att analysera vilka anspråk den internationella utvecklingen
vad gäller nukleära, biologiska och kemiska vapen (N-, B- och C-vapen)
ställer på förmågan inom Regeringskansliet, Försvarsmakten och
samhället i övrigt. Utredaren lämnade den 1 mars 1999 sin promemoria
Sveriges förmåga till skydd mot massförstörelsevapen mot bakgrund av
den internationella utvecklingen (Ds 1999:13). Utredningens promemoria
har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Försvarsdepartementet (dnr Fö1999/612/MIL). En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 4.
Regeringen uppdrog den 22 april 1999 till Överstyrelsen för civil
beredskap att i samverkan med civilbefälhavarna att redovisa förslag till
utformning av en ledningsstruktur för övergripande områdesledning
inom det civila försvaret. Utgångspunkt för uppdraget var en reduktion
till en regional ledningsnivå. Uppdraget redovisades den 19 maj 1999.
Mot bakgrund av redovisningen uppdrog regeringen den 23 juni 1999 åt
nämnda myndigheter att vidareutveckla förslaget genom att belysa
organisatoriska konsekvenser. Uppdraget redovisades den 1 oktober
1999.
Regeringen uppdrog den 17 december 1996 åt Statens räddningsverk
att göra en översyn av informationssystem för att tillgodose den civila
havsövervakningens behov av underrättelser om sjöläget. Uppdraget
redovisades den 1 mars 1998 i rapporten Samordnad sjöinformation.
Rapporten har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Försvarsdepartementet (dnr Fo98/556/CIV). En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 4.
I maj 1999 bildades en arbetsgrupp (styrgruppen) med representanter
för Försvarsdepartementet och Försvarsmakten för att utarbeta ett
underlag om Försvarsmaktens grundorganisationsförändringar.
Styrgruppen redovisade sitt förslag den 20 oktober 1999.
Försvarsdepartementet har mottagit ett stort antal uppvaktningar från
företrädare för kommuner, länsstyrelser och organisationer. Samtliga
uppvaktande länsstyrelser hade före sina uppvaktningar tagit del av
styrgruppens förslag.
I propositionen redovisar regeringen sin värdering av 1999 års
säkerhetspolitiska utveckling i omvärlden samt lämnar förslag till
riksdagsbeslut om hur ominriktningen av totalförsvaret skall genomföras.
Regeringen återkommer i den ekonomiska vårpropositionen 2000 med
förslag till ekonomiska ramar för åren 2001 - 2003 för utgiftsområdet.

3 Inledning
3.1 Politiska utgångspunkter
Vårt försvar står inför en nödvändig förnyelse och modernisering.
Bakgrunden till behovet av en försvarsreform, som bär in i framtiden, är
den säkerhetspolitiska situationen i vår omvärld.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen beskrevs i propositionen
Förändrad omvärld omdanat försvar som riksdagen ställde sig bakom.
Under perioden efter riksdagsbeslutet har Försvarsberedningen följt den
säkerhetspolitiska utvecklingen och den 30 september 1999 lämnade den
rapporten Europas säkerhet Sveriges försvar (Ds 1999:55). Rapporten
stödjer den tidigare beslutade inriktningen.
Mot denna bakgrund är regeringens bedömning att vi nu kan skapa ett
modernt, flexibelt och rörligt försvar grundat på allmän
totalförsvarsplikt. De förband och system som behövs i framtiden skall
kunna användas såväl för att försvara det egna landet som för
internationella insatser.
Därför föreslår regeringen i denna proposition att våra försvarsresurser
förändras och utformas så att de motsvarar de nya kraven.
Försvarsmakten har efter ett omfattande utredningsarbete i olika underlag
lagt fram förslag till hur resurserna bör utformas för att svara mot de
uppgifter och ekonomiska villkor som beslutades i kontrollstationen
våren 1999. Det handlar om en genomgripande förändring av såväl
omfattning som struktur.
Som en följd härav föreslår regeringen avsevärda förändringar vad
gäller bl.a. krigsorganisationens utformning, grundorganisationens
storlek, personalbehov och utbildning av totalförsvarspliktiga. En
styrgrupp med deltagare från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten
har analyserat och föreslagit grundorganisatoriska förändringar.
Förbandschefer inom Försvarsmakten samt länsstyrelser, kommuner och
personalorganisationer har under utredningsarbetet framfört synpunkter. I
rapporten Ny grundorganisation för Försvarsmakten redogör styrgruppen
för hur den framtida grundorganisationen bör utformas.
Försvarsdepartementet har, efter inbjudan från försvarsministern,
mottagit ett stort antal uppvaktningar från företrädare från kommuner,
länsstyrelser och organisationer. Ett 30-tal delegationer, representerande
ett 70-tal olika instanser deltog. Samtliga uppvaktande länsstyrelser och
kommuner hade före uppvaktningarna tagit del av styrgruppens förslag.
Under uppvaktningarna redovisades bl.a. synpunkter och kommentarer
till styrgruppens förslag men även alternativa förslag till förändringar i
Försvarsmaktens organisatoriska struktur och verksamhet. Vad som
framkom vid uppvaktningarna finns sammanfattat i promemorian
Uppvaktningar inför propositionen , vilken finns i akten i detta ärende.
Det har skett stora säkerhetspolitiska förändringar under de senaste
åren. Förändringarna innebär att vi kan frigöra oss från det kalla kriget
och i större utsträckning bidra till den kollektiva säkerheten i Europa
både med diplomati och totalförsvarsresurser. Våra totalförsvarsresurser
kommer att successivt ställas om så att det blir bättre lämpat för
internationell krishantering.
Konflikten i Kosovo våren 1999, där Nato ingrep för att stoppa den
jugoslaviska statsledningens allt svårare förföljelse av kosovoalbanerna,
har visat på den typ av kriser och hantering av dem som kan aktualiseras
i dagens Europa. Stundtals har de senare årens säkerhetspolitiska
framsteg i Europa upplevts som hotade, t.ex. vad gäller Rysslands
relationer till Natoländerna. Vad som hänt har samtidigt illustrerat
betydelsen av att det internationella samfundet förmått att agera och hålla
ihop, något som även Ryssland till sist betydelsefullt bidragit till.
Den osäkerhet som är förknippad med det bräckliga ryska samhället
har under hösten gjort sig påmind genom den omfattande militära insats
och bekämpning av mål i Tjetjenien som den ryska statsledningen
initierat där. Att denna konflikt inte kunnat lösas med politiska medel går
ut över människors säkerhet och har skapat omfattande
flyktingströmmar. Den inrikespolitiska osäkerheten drabbar i första hand
Ryssland självt och dess befolkning men kan få konsekvenser också för
grannländer och det internationella säkerhetssystemet.
Det senaste årets internationella utveckling har visat att kriser kan
utvecklas snabbt och få långtgående konsekvenser. Därmed understryks
behovet av att kunna genomföra internationella insatser för krishantering.
FN:s generalsekreterare har initierat en debatt om intervention på
humanitära grunder för att värna om mänskliga rättigheter. Arbete pågår
med att utöka FN:s förmåga att förebygga konflikter och hantera kriser.
Nato håller på att utveckla sin förmåga att ingripa i kriser, ofta i
samverkan med partnerländer.
Amsterdamfördraget har under året trätt i kraft och inkluderat
krishantering i Europeiska unionens gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik. Vid Europeiska rådets möte i Köln i juni 1999 åtog sig
medlemsländerna att utveckla effektivare europeiska resurser och
mekanismer för krishantering. Utvecklingen under året har också
illustrerat att Sverige inte längre hotas av att dras in i ett krig mellan
stormakter. Däremot finns det risker förknippade med regionala och
lokala konflikter och med förekomsten av auktoritära regimer och
sönderfallande stater med bristande samhällskontroll.
De grundläggande förbättringarna av det säkerhetspolitiska läget gör
att vi efter en omställningsperiod kan minska försvarsutgifterna och
samtidigt upprätthålla en god försvarsförmåga. Det gör vi genom att vi
utformar totalförsvarsresurserna så att de effektivt kan användas både
nationellt och internationellt. Samtidigt som vi bibehåller förmågan att
möta hot mot Sverige kan vi bidra med resurser för internationell
krishantering.
Ländernas gemensamma förmåga att dämpa väpnade konflikter och
minska mänskligt lidande är en viktig del i den nya säkerhetspolitiska
situationen i Europa och världen. Detta kräver att respekten för
folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna, upprätthålls. För
Sveriges del är ett brett deltagande i det europeiska samarbetet och vårt
bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering
centrala medel för att trygga också vår egen säkerhet.
Det har varit regeringens strävan att söka nå en så hög grad av samsyn
som möjligt om försvars- och säkerhetspolitiken. Den säkerhetspolitiska
kontrollstationen våren 1999 förbereddes först av den parlamentariskt
sammansatta Försvarsberedningen och sedan genom de ingående
överläggningar som försvarsministern på uppdrag av statsministern i
början av året förde med Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna,
Kristdemokraterna och Moderata samlingspartiet. Trots den betydande
samsyn som då kom till uttryck i många frågor kunde till sist endast
Socialdemokraterna och Centerpartiet enas om den inriktning av
försvarspolitiken och den ekonomiska ramen för perioden 2002 2004
som låg till grund för kontrollstationpropositionen och som beslutades av
riksdagen.
Processen att förändra totalförsvarsresurserna efter det kalla kriget
påbörjades redan med den borgerliga moderatledda regeringens förslag i
1992 års försvarsbeslut och med preciseringar i budgetpropositionen år
1993. Totalförsvaret skulle ha en betryggande förmåga att möta ett så
kallat strategiskt överfall med kvantitativt begränsade styrkor av hög
kvalitet, men kraven på förmåga i övrigt att möta ett väpnat angrepp över
kust alternativt landgräns behövde fullt ut tillgodoses först efter något års
komplettering av utrustning och utbildning. I det försvarsbeslut som
fattades i två steg åren 1995 och 1996 vidgades synen på vad som kan
hota vår säkerhet. En helhetssyn anlades på hantering av hot och risker i
både krig och fred. Internationella fredsfrämjande och humanitära
insatser lyftes fram som en väsentlig del av svensk säkerhetspolitik.
Totalförsvarsresurserna skulle också kunna bidra till att hantera svåra
påfrestningar på samhället i fred. Förmågan till anpassning blev en
central fråga för försvarspolitiken.
Det är emellertid först genom 1999 års kontrollstation som
invasionshotet kan avskrivas som den dominerande grunden för
totalförsvarsresursernas utformning. Där slås fast att ett invasionsföretag
syftande till ockupation av Sverige inte ter sig möjligt att genomföra
under de närmaste tio åren, förutsatt att Sverige har en grundläggande
försvarsförmåga. Det betyder dock inte att alla hot försvunnit för de
närmaste tio åren och vad som kan hända på lång sikt går det givetvis
inte att göra några säkra uttalanden om. Väpnade angrepp främst genom
luften eller genom insatser mot begränsade mål i Sverige eller andra
typer av avsiktliga hot och påtryckningar bedöms möjliga att genomföra
även i nuvarande läge i omvärlden. Syftet skulle kunna vara att störa det
svenska samhällets funktion eller att påverka vårt agerande. Vår
försvarsförmåga måste också kunna anpassas till de hot som vi kan
komma att ställas inför i framtiden.
Denna proposition bygger på fortsatta överenskommelser mellan
Socialdemokraterna och Centerpartiet. Dessa partier tar därmed ansvar
för den omfattande omstrukturering och modernisering av
totalförsvarsresurserna som är nödvändig. De framtida
totalförsvarsresurserna skall svara mot vad det nya säkerhetspolitiska
läget i Europa kräver. Regeringens bedömning är därför att vi inte kan
vidmakthålla resurser som utformats för en annan tid och andra behov än
vad vi upplever i dag eller kan förutse för framtiden.
De omfattande förändringar av Försvarsmaktens krigsförband som nu
inleds får långtgående konsekvenser för den grundorganisation som skall
producera, underhålla och omsätta krigsförbanden samt svara för
utveckling och förnyelse. Åtgärder skall vidtas för att underlätta
omställningen för de många individer och orter som berörs. Landets
försvarspolitiska behov skall vara styrande för grundorganisationens
dimensionering och utformning.

Viktiga frågor

Den grundläggande utgångspunkten för de förslag som regeringen
framlägger i denna proposition är den säkerhetspolitiska situationen i
omvärlden och de förändringar som kan tänkas ske. Regeringen utgår
från kontrollstationens beslut om säkerhetspolitikens mål och
försvarspolitikens inriktning. Hänsyn har därutöver tagits till andra
faktorer såsom ekonomisk och praktisk realiserbarhet, bindningar i
befintlig organisation och beställningar av materiel samt personal- och
näringspolitiska faktorer.
Enligt riksdagens beslut i kontrollstationen skall
totalförsvarsresurserna kunna användas för att
- försvara Sverige mot väpnat angrepp,
- hävda vår territoriella integritet,
- bidra till fred och säkerhet i omvärlden och
- stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.
Vi behöver en försvarsmakt som är betydligt mindre till sin volym än
tidigare, men som har hög kvalitet och som är allsidigt användbar till en
mängd olika typer av insatser. Istället för ett invasionsförsvar behöver vi
ett insatsförsvar där möjlighet till framtida anpassning är en viktig
planeringsförutsättning.
Anpassningsförmågan skall förbättras genom utvecklad
försvarsunderrättelsetjänst, uppbyggnad av framåtblickande kunskap och
kompetens. Vi skall ha genomarbetade anpassningsplaner,
materielförsörjning i internationellt samarbete och en allmän beredskap
för förändringar.
Enligt riksdagens beslut i kontrollstationen utgör insatser med
massförstörelsevapen ett hot som i ökad utsträckning måste beaktas.
Vidare måste IT-relaterade hot uppmärksammas på stor bredd såväl inom
totalförsvaret som inom annan samhällsverksamhet.
Regeringen anser att förmåga att kunna bidra till fred och säkerhet i
omvärlden skall vara en högt prioriterad uppgift för Försvarsmakten.
Utgångspunkt för svenskt deltagande i internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser bör vara dels efterfrågan på svenska resurser, dels
vår förmåga att effektivt bidra samt i vilken utsträckning detta bidrar till
att öka den nationella försvarsförmågan. De erfarenheter som konflikten i
Kosovo givit visar att Sveriges förmåga att snabbt och med rätt resurser
medverka i en internationell insats måste bli bättre. En fortsatt
internationalisering krävs. Tiden från det att behovet uppstår till att en
insats kan ske måste förkortas.
Grunden för att Försvarsmakten skall kunna genomföra internationella
insatser är att myndigheten utvecklar kunskaper och färdigheter och
anpassar utrustning så att landets militära medel blir lämpade för att i
samverkan med andra bidra till fred och säkerhet i vår omvärld.
Samtidigt måste denna internationalisering och de erfarenheter som
skapas genom den utnyttjas för att stärka vår nationella försvarsförmåga.
Alla operativa insatsförband bör i princip kunna ges förmåga att kunna
användas för internationell verksamhet, men åtgärder för att utveckla den
operativa förmågan till sådana insatser kan vidtas först i den takt som
resurser kan avdelas eller omfördelas inom ram. Vår förmåga att
genomföra olika typer av internationella insatser är något som långsiktigt
byggs upp. Med en sådan förmåga som grund kan sedan statsmakterna,
när akuta behov föreligger, fatta beslut om att genomföra de insatser som
situationen kräver.
Ett grundläggande krav på Försvarsmakten är vidare att den skall
besitta en lämplig resursbas och erforderliga kompetenser för att kunna
anpassa sin operativa förmåga med hänsyn till förändringar i framtiden.
Försämringar i omvärldsläget kan medföra behov av större
försvarsförmåga än i dag och därför också en förmåga att tillväxa
resursmässigt. Förändringar i samhällenas struktur, i politiska, militära
och tekniska förhållanden kan också medföra nya typer av hot och
uppgifter som måste mötas på nya sätt. Hoten kan också reduceras så att
behovet av försvarsresurser minskar. Det går därför inte att låsa fast
försvaret mot endast en uppfattning om hur framtiden kan te sig. Istället
måste man sträva efter att bygga in en anpassningsförmåga där själva
osäkerheten om framtiden utgör en viktig utgångspunkt.
Det svenska försvarets övergång till en mindre men mer mångsidigt
användbar organisation som dessutom bygger på framtidsorienterade
satsningar för att underlätta framtida förändringar av försvarsförmågan
ansluter till en internationell utveckling. Det svenska reformarbetet är
omfattande och kommer att ta flera år att genomföra. Som ett led i detta
fortsätter regeringen att förstärka Regeringskansliets förmåga att
analysera och bereda frågor med anknytning till ledning av
totalförsvarsresursernas utnyttjande och deras anpassning till förändrade
behov på kort och lång sikt. Därvid är strävan att i ökad utsträckning
inrikta och utnyttja forskning och försvarsunderrättelsetjänst.
I föreliggande proposition bekräftas med smärre modifieringar och
preciseringar de anspråk som i kontrollstationen ställs på olika typer av
operativ förmåga hos Försvarsmakten. De innebär i sammandrag
följande.
Försvarsmakten skall ha förmåga att lösa uppgifter i samband med
begränsade väpnade angrepp mot Sverige främst med fjärrstridsmedel.
Försvarsmakten skall ha förmåga att minska verkningarna vid en insats
med NBC-stridsmedel. Beredskap skall finnas att inom högst ett år kunna
utveckla förmågan att motstå bekämpning och möta insatser av
fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga insatsstyrkor. Efter beslut om
anpassningsåtgärder skall förmågan inom fem år kunna utvecklas att
möta mer omfattande militära operationer. I ett perspektiv på tio år eller
mer skall den operativa förmågan kunna utvecklas mot flera olika typer
av angrepp.
Försvarsmakten skall kunna upptäcka och ingripa mot kränkningar av
territoriet samt kunna upptäcka och avvisa säkerhetshot i samverkan med
övriga myndigheter.
Förmågan att kunna bidra till fred och säkerhet i omvärlden skall
utvecklas.
Försvarsmakten skall ha förmåga att samverka med civila
myndigheter, och kunna ställa resurser till förfogande även i fredstid.
Försvarsmakten skall i framtiden kunna verka med en
insatsorganisation som skall uppfylla de krav på operativ förmåga och
beredskap som ställs i närtid. De krigsförband som ingår i denna
organisation bör också innehålla en stor del av de kompetenser som
efterfrågas för att kunna tillgodose kraven på långsiktig
anpassningsförmåga. Det finns därutöver ett antal kompetenser som
måste säkerställas i särskild ordning utanför insatsorganisationen bl.a.
inom grundorganisationen vid Försvarsmaktens skolor och centra.
Grunden för det militära försvarets utveckling skall även framgent vara
förmågan till väpnad strid. Med denna utgångspunkt bör målet för den
långsiktiga utvecklingen vara en flexibel försvarsmakt med
insatsförmåga samt anpassningsförmåga mot de nya hot och risker som
kan uppstå i framtiden.
Insatsorganisationens beredskap kommer, om nuvarande omvärldsläge
består, att styras främst av behov inom ramen för uppgifterna territoriell
integritet, internationella insatser och kraven på att kunna stödja
samhället. Insatsorganisationen skall innehålla krigsförband med hög
operativ rörlighet och kvalitet och kunna sättas samman i operativa
insatsstyrkor efter aktuella behov. Insatsstyrkorna skall kunna agera
integrerat nationellt och internationellt. Det antal förband som erfordras
är mycket mindre än tidigare, men anspråken på kvalitet och möjligheter
till mångsidig användning är höga.
En divisionstab med tillhörande förband bör organiseras. Bland
divisionsförbanden organiseras en NBC-insatsstyrka. Sex
armébrigadledningar organiseras. Vidare organiseras ett antal
markstridsbataljoner och stödjande förband t.ex. artilleri-, luftvärns- och
spaningsförband. Med dessa markförband skapas bl.a. nödvändig
förmåga att möta angrepp med begränsade luftrörliga insatsstyrkor mot
Sverige samtidigt som goda förutsättningar finns för att göra snabba
internationella insatser. Luftförsvaret är fortsatt viktigt på både kort och
lång sikt. Åtta JAS 39 Gripendivisioner organiseras. Två ytstridsflottiljer
med sammanlagt tolv ytstridsfartyg organiseras. En ubåtsflottilj med fem
ubåtar organiseras. Därmed skapas förmåga till uthållig marin närvaro i
omgivande farvatten i samband med kriser och konflikter. En
amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner organiseras. Två
helikopterbataljoner, varav en med markoperativ inriktning och en med
sjöoperativ inriktning, organiseras. Vissa nya typer av förband tillförs
efterhand bl.a. en luftburen bataljon.
Territorialförsvar, hemvärn och andra delar av dagens militära försvar
organiseras som nationella skyddsstyrkor och utgör en del av
insatsorganisationen. De nationella skyddsstyrkorna skall med varierande
beredskap ha förmåga att skydda befolkningen och infrastrukturen samt
att stödja de operativa insatsförbanden.
Ledningsfunktionen, som också utgör en del av insatsorganisationen,
bör utformas för att kunna hantera ett brett spektrum av händelser, såväl
nationellt som internationellt. Det är viktigare att ledningsfunktionen
innehåller en hög personell och teknisk kompetens än att den görs stor.
Genom en ny samlokaliserad operativ och taktisk ledning koncentreras
ledningsorganisationen till färre nivåer och enheter. Den nya
organisationen svarar på ett bättre sätt mot dagens och morgondagens
uppgifter.
Den territoriella ledningen kommer att bestå av fyra militärdistrikt och
därtill hörande militärdistriktsenheter. Den territoriella ledningstrukturen
kommer med denna utformning att få en god geografisk spridning.
Militärdistrikten kommer i krig att leda de nationella skyddsstyrkorna.
De kommer att vara ett viktigt instrument för Försvarsmaktens
samverkan med övriga delar av samhället, såväl i fred som i krig. Stödet
till de frivilliga försvarsorganisationerna kommer att ledas genom
militärdistriktsorganisationen. Nuvarande militärområdes-, fördelnings-,
gränsjägar- och försvarsområdesstaber avvecklas liksom marin- och
flygkommandostaberna. Därtill läggs Armécentrum, Marincentrum och
Flygvapencentrum ned.
Det förslag till ny grundorganisation för Försvarsmakten som
regeringen lämnar syftar till att skapa förutsättningar för den nya
organisationen att med god kvalitet och på ett kostnadseffektivt sätt lösa
uppgiften att producera, underhålla och omsätta insatsorganisationen
samt att svara för utveckling och förnyelse. För det krävs bl.a. goda
utbildningsbetingelser, möjligheter till rationell drift, goda
rekryteringsbetingelser och möjligheter att ge utbildning under
vinterförhållanden till de skilda förbandstyperna. Strävan har varit att
undvika nyskapande eller flyttning av förband och att koncentrera
verksamheten till de befintliga förband som befunnits bäst lämpade.
Personalförsörjningen skall även i framtiden ske så att totalförsvaret
blir en angelägenhet för hela befolkningen. Det är av stor betydelse att
medborgarna känner ansvar och efter förmåga medverkar till Sveriges
försvar. Detta tillgodoses bäst genom ett system med plikttjänstgöring.
Utbildningsvolymen skall dock inte vara större än vad som svarar mot
behoven.
Utbildningssystemet inom markstridskrafterna ändras så att
krigsförband motsvarande en fullständig brigad utbildas varje år, vilket
ger möjligheter till samövning i högre förband. Efter fyra år finns
personal till insatsorganisationen tillgänglig med en sådan kompetens att
den har förmåga till omedelbara insatser. När ytterligare en omgång
utbildats avvecklas den först utbildade och personalen överförs främst till
de nationella skyddsstyrkorna.
Behovet av anställd personal i Försvarsmakten, både civil och militär,
kommer att minska med totalt ca 7 000. Diskussion med arbetstagar-
organisationerna har inletts för att komma överens om ett åtgärdspaket
syftande till att stimulera stora grupper av personal att på eget initiativ
lämna Försvarsmakten.
Regeringen har funnit det befogat att tillsätta en utredning som skall
redovisa en samlad syn på Försvarsmaktens personalförsörjning. Den
skall lämna förslag till hur Försvarsmakten skall kunna rekrytera,
utveckla och avveckla personal på ett avvägt sätt och över tiden.
Pliktutredningen har vidare fått tilläggsdirektiv att föreslå ändringar i
nuvarande bestämmelser så att utbildningen kan anpassas till ökningen
av Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser samt så att
krigsplaceringssystemet kan bli mer flexibelt.
Det säkerhetspolitiska läget medger sänkta försvarskostnader. Detta
innebär att vi inte kommer att avdela lika stora resurser för att
upprätthålla en hög grad av självförsörjning vad gäller försvarsmateriel.
För att tillgodose behovet av försvarsmateriel av hög kvalitet och för att
underlätta materielanskaffning i ett läge med ökad rustning i omvärlden
krävs ett ökat internationellt försvarsmaterielsamarbete. Detta kan uppnås
bl.a. genom en framsynt materielförsörjnings- och forskningsprocess i
internationellt samarbete kombinerad med insatser för att säkra egna
strategiska kompetenser. De pågående sexnationsförhandlingarna mellan
Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Sverige är ett
viktigt led i detta arbete.
Försvarsmaktens tillgång till materiel lämpad för den traditionella
uppgiften invasionsförsvar är god. I framtiden kommer det att behövas en
materiell förnyelse. Det är bl.a. nödvändigt att följa med i den snabba
utvecklingen vad gäller informations- och ledningssystem. De nya
system som anskaffas skall också göra förbanden mer flexibla och
allsidigt användbara i flera olika operativa uppgifter såväl nationellt som
internationellt. Den materiella förnyelsen skall vidare inriktas mot en
ökad satsning på forskning och utvecklingsprojekt samt anskaffning av
demonstratorer och simulatorer. Med denna inriktning bör goda
möjligheter skapas för svensk försvarsindustri att inta en framträdande
roll och att samverka internationellt.
I samhället skall det finnas förmåga att hantera olika former av hot och
risker. För detta bör det bedrivas en systematisk planering som
tillgodoser detta behov och dessutom medger att Sverige kan bidra till
säkerhetsfrämjande samarbete och till internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser. Planeringen skall vara så utformad att den så långt
möjligt kan ses som ett sammanhängande beredskapssystem för olika
former av hot. Utgångspunkt för planeringen skall vara att den som har
ansvar för en verksamhet skall ha det också i kris och krig och att
beredskapen skall byggas underifrån, dvs. utgångspunkten skall vara
samhällets basförmåga och att åtgärder sedan vidtas utefter hela
hotskalan via svåra påfrestningar på samhället i fred till krig.
Regeringen har mot bakgrund av det som anges ovan i juni 1999
beslutat om direktiv för en särskild utredare som skall analysera och
lämna förslag till principer för en bättre helhetssyn vid planeringen för
civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred
(dir. 1999:63). Utredningen skall lämna en delrapport avseende frågor
som berör IT-säkerhet och skydd mot informationskrigföring. Uppdraget
skall slutredovisas den 1 februari 2001.
Vad gäller ledning och samverkan inom det civila försvaret anser
regeringen att nuvarande struktur skall ändras. De tre
civilbefälhavarmyndigheterna skall avvecklas och uppgifter överföras till
centrala myndigheter och länsstyrelser.
Massförstörelsevapen fortsätter att utvecklas. Spridningsrisker och
bristande kontroll ger anledning till oro. Ambitionen bör höjas och
kunskaperna förbättras när det gäller förberedelser inför eventuella
händelser relaterade till massförstörelsevapen. En ökad satsning på
förmåga att värdera hotet från massförstörelsevapen bör ske.
Hot mot informationssamhället har fått ökad betydelse i takt med att
samhällsviktig infrastruktur och viktiga funktioner blir beroende av
informationsteknik. Frågan om samhällets sårbarhet i detta hänseende
blir därmed av stor betydelse också säkerhetspolitiskt.
Informationskrigföring blir allt viktigare att beakta inom ramen för
säkerhetspolitiken såväl inom det militära området som vad gäller hela
samhällets funktion och sårbarhet. Sambandet med samhällets allmänna
informationssäkerhet är uppenbar. Regeringen anser det nödvändigt med
ett fortsatt och fördjupat arbete kring frågor som rör
informationsoperationer, informationskrigföring och
informationssäkerhet. Det är i detta sammanhang vidare angeläget att
förbättrade förutsättningar för skydd mot IT-relaterade hot skapas.
3.2 Ekonomiska utgångspunkter
Mot bakgrund av vad som ovan sagts har riksdagen i enlighet med
regeringens förslag i 1999 års ekonomiska vårproposition och den
säkerhetspolitiska kontrollstationen beslutat om inriktningen för de
ekonomiska ramarna för utgiftsområde 6 Totalförsvar för åren 2001 -
2004. Besluten innebär att den ekonomiska ramen för utgiftsområdet för
varje år under perioden 2002 - 2004 skall vara 4 miljarder kronor mindre
än den ram för år 2001 som riksdagen godkände våren 1998, exklusive
den materielförskjutning riksdagen beslutade om våren 1996. Vidare
beslutades att ett omställningsbidrag anslås med 3 miljarder kronor år
2002 och 1 miljard kronor år 2003 att användas för de kostnader som
hänger samman med sådana strukturförändringar inom Försvarsmaktens
krigs- och grundorganisation som presenteras i denna proposition samt
för de förskjutningar av materielleveranser som genomförs. Beslutet
innebär vidare att utrymme för teknisk förnyelse skall rymmas inom
fastställda ekonomiska ramar. (prop. 1998/99:74, bet. 1998/99:FöU5,
rskr. 1998/99:224, bet. 1998/99:UFöU1, rskr. 1998/99:222, prop.
1998/99:100, bet. 1998/99:FiU27, rskr. 1998/99:249).
Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 föreslagit ytterligare
förändringar som påverkar utgiftsområdets ram även efter år 2000. Det
avser i huvudsak en teknisk justering av utgiftsramen till följd av
kompensationen för den premie som betalas för de statliga
avtalsförsäkringarna (prop. 1999/2000:1). De nu beräknade ekonomiska
ramarna framgår av tabell 1.

Tabell 1 Ekonomiska ramar för utgiftsområde 6 Totalförsvar

Miljoner kronor

År
2001 1)
2002 2)
2003 2)
2004 2)
UO6 Totalförsvar
46,1
45,1
43,1
42,1
Förändringar:

Minskad ram

-4,0
-4,0
-4,0
Omställningsbidrag

3,0
1,0

Premiekompensation
1,4
1,4
1,4
1,4

1) Beloppen angivna i 2001 års priser
2) Beloppen angivna i 2002 års priser

För att hantera problemen under innevarande försvarsbeslutsperiod
bedömde regeringen i kontrollstationspropositionen att minst 1 miljard
kronor kan frigöras genom främst minskade värn- och civilpliktsvolymer
under åren 2000 och 2001 samt minskningar inom Försvarsmaktens
krigs- och grundorganisation. Regeringen framhöll vidare att
förhandlingar borde inledas med berörd industri om förskjutningar av
materielleveranser i syfte att kunna frigöra medel till angelägna
utvecklingsprojekt samt att även andra besparingsåtgärder borde prövas.
Det nu nämnda och statsmakternas beslut om ett omställningsbidrag om
sammanlagt 4 miljarder kronor har möjliggjort att ett utrymme för de
kostnader som hänger samman med ominriktningen kunnat planeras.
Försvarsmakten har med anledning härav för regeringen redovisat vilka
kostnader som hänger samman med avvecklingen av personal, materiel
samt mark, anläggningar och lokaler. Försvarsmakten har därvid också
redovisat vilket ekonomiskt utrymme som avsatts i planeringen för att
klara dessa utgifter. Vad gäller materiel har förhandlingarna med
försvarsindustrin, möjligheten att utnyttja omställningsbidraget åren 2002
och 2003 samt övriga omplaneringsåtgärder tillsammans resulterat i att
utrymme kunnat skapas i närtid i materielplanen för ett antal angelägna
materielprojekt. Från och med år 2001 är även resurser beräknade för
avvecklingsåtgärder när det gäller personal samt mark, anläggningar och
lokaler.
Också för tiden efter år 2003 kommer ekonomiskt utrymme för de
kostnader som hänger samman med ominriktningen att behövas. Det är
regeringens bedömning utifrån Försvarsmaktens underlag att även detta
utrymme kommer att finnas tillgängligt inom de beräknade ekonomiska
ramarna.
Regeringen konstaterar således att omställningsbidraget är en
nödvändig förutsättning för att klara ominriktningen under hela perioden
2000 - 2004 och därmed att bidraget kommer att behöva utnyttjas.
Regeringen gav våren 1999 Försvarsmakten i uppdrag att inom de
ekonomiska ramar som regeringen föreslog riksdagen i
kontrollstationspropositionen inkomma med ett förslag till förändrad
struktur på och inriktning av Försvarsmaktens framtida verksamhet.
Försvarsmakten redovisade sitt förslag för regeringen den 19 maj 1999.
Regeringen bedömer att det av Försvarsmaktens förslag ryms inom de nu
beslutade ekonomiska ramarna. Regeringen presenterar i denna
proposition förslag och åtgärder som i vissa avseenden avviker från
Försvarsmaktens förslag. Kostnadskonsekvenserna av förslagen och
åtgärderna i förhållande till Försvarsmaktens förslag redovisas nedan.
Regeringens förslag avseende grundorganisationen innebär i
förhållande till Försvarsmaktens förslag den 19 maj 1999 att ytterligare
en flygflottilj behålls långsiktigt, att avvecklingen av en flygflottilj
genomförs senare, att ytterligare en organisationsenhet för
kustartilleriutbildning behålls och att avvecklingen av
helikopterverksamheten på Säve senareläggs. Regeringen beräknar de
ökade kostnaderna till 70 miljoner kronor år 2000, 170 miljoner kronor år
2001, 240 miljoner kronor år 2002, 180 miljoner kronor år 2003 och 100
miljoner kronor år 2004. Från år 2005 och framåt beräknar regeringen att
förslaget innebär ökade kostnader om 230 miljoner kronor per år.
Regeringen har denna dag gett Försvarsmakten i uppdrag att senast den
1 mars 2000 redovisa de totala kostnaderna för den framtida strukturen
för Försvarsmaktens grundorganisation och lämna förslag till hur
finansiering kan ske avseende de delar av regeringens förslag som
avviker från Försvarsmaktens förslag den 19 maj 1999 och som innebär
kostnadsökningar.
Regeringen har vidare denna dag beslutat att Försvarsmakten skall
utreda behovet av totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt från och
med år 2002. Utgångspunkten skall vara att antalet senast år 2004 skall
uppgå till ca 18 000 värnpliktiga per år, vilket är 1 650 fler än vad
Försvarsmakten föreslog regeringen den 19 maj 1999. Regeringen
beräknar nu de ökade kostnaderna till 210 miljoner kronor per år.
Beloppet omfattar kostnader direkt förknippade med ett ökat antal
värnpliktiga såsom kostnader för förmåner, mat, logi och resor samt
övningsverksamhet. Vidare avser regeringen besluta att dagersättningen
till värnpliktiga skall höjas fr.o.m. halvårsskiftet år 2000. Försvarsmakten
har i sitt förslag till regeringen den 19 maj 1999 reserverat utrymme för
en höjning fr.o.m. år 2002. Kostnaderna till följd av regeringens
tidigareläggning av höjningen beräknas till 25 miljoner kronor år 2000
och 50 miljoner kronor år 2001. Regeringen avser vidare att införa ett
särskilt beklädnadsbidrag. I uppdraget ingår att redovisa de totala
kostnadsökningarna av dessa förslag samt att redovisa förslag till
motsvarande besparingar inom Försvarsmaktens verksamhet.
Slutligen avser regeringen att uppdra åt Försvarsmakten att pröva
möjligheterna till och beräkna kostnaderna för att tidigarelägga förmågan
att delta i internationella insatser redan fr.o.m. år 2001. Försvarsmakten
skall beräkna kostnaderna för åtgärderna, vilka konsekvenser de får samt
föreslå motsvarande besparingar inom andra områden. Avsikten är att
redovisningen skall lämnas senast den 1 februari 2000.
Sammantaget innebär regeringens förslag och åtgärder i förhållande till
Försvarsmaktens förslag beräknade ökade kostnader om 95 miljoner
kronor år 2000, 220 miljoner kronor år 2001, 450 miljoner kronor år
2002, 390 miljoner kronor år 2003 och 310 miljoner kronor år 2004 samt
440 miljoner kronor årligen från år 2005 och framåt. Till detta kommer
eventuella merkostnader vid en tidigareläggning av förmågan att delta i
internationella insatser.
Regeringen vill poängtera att fördelningen av den ekonomiska ramen
för utgiftsområdet på verksamheter inte är slutligt fastställd efter år 2000.
Inför nästa försvarsbeslutsperiod återstår således att fatta beslut inom
flera områden inom utgiftsområdet, t.ex. fördelningen av
totalförsvarspliktiga mellan det civila och det militära försvaret,
inriktningen av det civila försvaret samt konsekvenserna för de
totalförsvarsgemensamma myndigheternas verksamhet till följd av
ominriktningen av Försvarsmakten.
Regeringen återkommer i 2000 års ekonomiska vårproposition med
förslag till ekonomiska ramar för åren 2001 - 2003 för utgiftsområdet.
Regeringen avser vid samma tillfälle återkomma vad gäller
finansieringen av ålderspensionsavgifter för totalförsvarspliktiga.
Regeringen redovisade i kontrollstationspropositionen en jämförelse
mellan försvarsutgifternas utveckling under perioden 1970 1998 i ett
antal länder. Sedan dess har föga ytterligare statistiskt underlag för
sådana jämförelser tillkommit varför slutsatserna från kontrollstationen
kvarstår.

4 Internationell utveckling och svensk
säkerhets- och försvarspolitik
Regeringens bedömning: Sveriges säkerhetspolitik vävs alltmer in i
ett brett internationellt samarbete om säkerhet i Europa. Detta breda
samarbete är av grundläggande betydelse för de stora förbättringar
som skett i vårt säkerhetspolitiska läge sedan det kalla krigets slut.
Den grundläggande positiva säkerhetspolitiska situationen i
Sveriges närområde kvarstår, även om också osäkerheten om
Rysslands politiska utveckling består. När det gäller hot riktade direkt
mot Sverige har inga avgörande förändringar skett jämfört med läget
våren 1999. Det senaste årets utveckling på Balkan och särskilt i
Kosovo har dock konsekvenser för de säkerhetspolitiska relationerna
såväl i Europa som globalt.
Regeringen har inte funnit anledning att ompröva
säkerhetspolitikens mål eller inriktningen av försvarspolitiken så som
de senast beslutades av riksdagen i den säkerhetspolitiska
kontrollstationen våren 1999. Utvecklingen understryker dock att det
finns ett behov av att snabbt förstärka Sveriges förmåga till
internationella insatser för hantering av kriser.
Bedömningen kvarstår att resurserna för försvar av Sverige mot
väpnat angrepp och hävdande av vår territoriella integritet kan
reduceras i förhållande till 1996 års försvarsbeslut när det gäller antal
förband, beredskap m.m. Det krävs dock att Sverige har en sådan
beredskap som gör det möjligt att möta de väpnade hot som direkt kan
beröra Sverige vid en kris som utvecklas ur nuvarande omvärldsläge.
Det är också nödvändigt att Sverige kan hantera svåra situationer som
skulle kunna uppstå utan att vara väpnade angrepp från en annan stat.
Vår försvarsförmåga måste också kunna anpassas till hot som vi kan
komma att ställas inför i framtiden.
Regeringen bedömer att det finns anledning att återkomma till den
säkerhetspolitiska utvecklingen i världen i en samlad bedömning av
läget inför det slutliga ställningstagandet år 2001 angående nästa
försvarsbeslutsperiod.
4.1 Den internationella utvecklingen under år 1999
Beskrivningen av huvuddragen i den internationella utvecklingen under
år 1999 bygger i stor utsträckning på Försvarsberedningens rapport
Europas säkerhet Sveriges försvar (Ds 1999:55).
Den oroliga situationen på Balkan har dominerat den
säkerhetspolitiska scenen i Europa genom den eskalering av
Kosovokonflikten som skedde under våren 1999 och som resulterade i ett
militärt ingripande av Nato. Problemen i Kosovo var tidigare väl kända
men få hade förväntat att de skulle få så omfattande politiska, militära
och humanitära konsekvenser för situationen på Balkan. Därtill
påverkades internationella relationer och säkerhetspolitiskt samarbete
mellan många länder långt utanför det aktuella konfliktområdet.
Trots att Kosovokonfliktens händelseförlopp och enskilda
konsekvenser inte förutsetts kvarstår i allt väsentligt regeringens
bedömning av det säkerhetspolitiska läget som gjordes i propositionen
Förändrad omvärld omdanat försvar (prop. 1998/99:74). Konflikten i
Kosovo understryker behovet av förstärkta satsningar på
konfliktförebyggande verksamhet och en förbättrad förmåga till
gemensam krishantering. Regeringens bedömning är att såväl civila som
militära internationella insatser kommer att vara nödvändiga på Balkan
för lång tid framöver.
Konflikten utvecklades till en svår prövning av det internationella
samfundet och dess förmåga att agera. Nato-ländernas och inte minst
USA:s relationer till Ryssland och även Kina var tidvis mycket
ansträngda och det positiva samarbetsklimat som utvecklats det senaste
decenniet upplevdes som hotat. De hårdaste tongångarna från ryskt håll
har dock avklingat och Ryssland har i huvudsak övergått till att spela en
konstruktiv roll i den fortsatta hanteringen av konflikten. Även om den
ryska misstron mot Nato har stärkts synes landets regering ha kommit till
insikt om att Ryssland måste samarbeta med USA och Europa och aktivt
bidra till krishanteringen på Balkan. Det faktum att förutsättningarna för
samarbetet inte helt urholkades av Kosovokonfliktens påfrestningar har
visat att det ändå finns en grund för dess fortsatta utveckling.
Nato lyckades trots både inre och yttre spänningar att hålla samman
under hela flygoperationen. Efter det att Nato avslutat sin
flygbekämpning kunde denna följas upp med en stor insats med
marktrupp i enlighet med ett mandat från FN:s säkerhetsråd. I de
uppföljande insatserna deltar även andra länder. Nato har därmed befäst
sin roll som det centrala instrumentet för militär krishantering i Europa.
Vikten av att USA bibehåller sitt engagemang för Europas säkerhet har
bekräftats. Utan amerikanska resurser hade den omfattande
flygoperationen inte kunnat genomföras i Kosovo. Samtidigt är det
viktigt att konstatera att Europas länder har påtagit sig ett avsevärt ansvar
såväl politiskt som militärt i Kosovo. De europeiska ländernas
truppbidrag i den Nato-ledda fredsfrämjande insatsen under FN-mandat i
Kosovo (KFOR) är större än det amerikanska. EU kommer att stå för en
stor del av återuppbyggnaden och europeiska politiker har spelat en
viktig roll i hela processen.
Milosevic-regimens upprepade kränkningar av mänskliga rättigheter
under lång tid visar med skrämmande tydlighet att det internationella
samfundet behöver bättre förmåga och möjligheter att ingripa på ett tidigt
stadium i en konflikt. Om det internationella samfundet på ett tidigare
stadium kunnat enas om att ingripa i konflikten i Kosovo hade mycket
mänskligt lidande och materiell förstörelse kunnat undvikas.
I det nyligen framlagda handlingsprogrammet "Att förebygga väpnade
konflikter" (Ds 1999:24) presenteras metoder och instrument för att
hindra att konflikter trappas upp och leder till våld. I programmet betonas
bl.a. vikten av att klart definiera sambanden mellan olika politikområden
och att utforma en helhetssyn för att stärka den konfliktförebyggande
kapaciteten.
Samtidigt är det viktigt att understryka sambandet mellan
konfliktförebyggande insatser och möjligheten för det internationella
samfundet att vid behov kunna bruka vapenmakt. Det är viktigt att notera
den avskräckande effekt som en sådan möjlighet kan ha.
Kosovokonflikten och nu senast utvecklingen på Östtimor visar på vikten
av att ha trovärdig och snabbt tillgänglig militär förmåga.
Erfarenheterna från konflikten i Kosovo har förstärkt viljan bland
Europas länder att utveckla förmågan att delta i och genomföra
internationella insatser. De beslut som fattats inom EU, VEU och Nato
under våren är konkreta steg på vägen mot en stärkt europeisk
krishanteringsförmåga. Särskilt i de fall då USA väljer att inte agera i en
konflikt är en utvecklad europeisk förmåga en förutsättning för att
hantera konflikter i Europa och dess närområde.
Genom att Amsterdamfördraget trätt i kraft i år fördjupas den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU och krishantering,
som omfattar humanitära insatser och räddningsinsatser samt olika typer
av fredsfrämjande insatser, görs till en central uppgift för unionen.
För att EU skall kunna utföra sina uppgifter när det gäller
konfliktförebyggande och krishantering har medlemsländerna vid
Europeiska rådets möte i Köln åtagit sig att utveckla effektivare
europeiska resurser för krishantering. Behovet av underrättelsetjänst,
strategiska transporter och ledning lyfts särskilt fram.
Vidare pekar Europeiska rådet på behovet av att stärka den europeiska
försvarsindustrin. De pågående sexnations-förhandlingarna mellan
Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Sverige syftar
till att underlätta en omstrukturering av europeisk försvarsindustri, vilket
är nödvändigt för att bevara industrins internationella konkurrenskraft.
Läget i och omkring republiken Tjetjenien i södra Ryssland har stadigt
försämrats under de senaste åren. Till stor del beror detta på den svåra
ekonomiska och sociala situation som präglar hela norra Kaukasus, inte
minst efter konflikten i Tjetjenien åren 1994 - 1996. Oförmågan att lösa
konflikter på politisk väg har lett till en våldsupptrappning som hotar att
destabilisera hela norra Kaukasus.
I Tjetjenien har en allt hårdare maktkamp förts mellan olika
grupperingar. Den folkvalde presidenten Maschadov har mött allt större
svårigheter att upprätthålla kontrollen i republiken. Kriminaliteten i såväl
Tjetjenien som dess grannrepubliker är utbredd, med kidnappningar och
omfattande narkotika- och vapenhandel m.m. Konflikten åren 1994 -
1996 ledde i realiteten till att den ryska centralmakten förlorade greppet
över Tjetjenien.
I augusti och september 1999 genomförde tjetjenska grupperingar en
serie attacker mot byar i grannrepubliken Dagestan. I början av
september utfördes flera bombattentat mot bostadshus i Moskva och
södra Ryssland, med ca 300 civila dödsoffer. Attentaten sattes av ryska
myndigheter i samband med oroligheterna i gränsområdet mellan
Tjetjenien och Dagestan. Några bevis eller andra omständigheter som
tyder på ett sådant samband har dock ej presenterats. I mitten av
september inledde ryska federala förband flyg- och artilleribeskjutning
mot vad som uppgavs vara terroristbaser i Tjetjenien. Dessa följdes av
insatser med ryska federala markförband.
De ryska militära insatserna har drabbat civilbefolkningen i Tjetjenien
hårt och framkallat stora strömmar av internflyktingar. Situationen har
förvärrats av att de ryska myndigheterna tidvis har spärrat av
flyktvägarna från Tjetjenien. Det allvarliga säkerhetsläget har försvårat
de internationella hjälporganisationernas arbete i området.
Det finns få tecken på att den väpnade konflikten i och omkring
Tjetjenien skulle mattas av. Även om så skulle ske, står det klart att
Tjetjenien kommer att förbli en oroshärd - med effekter för läget i såväl
norra som södra Kaukasus - så länge en politisk lösning saknas om
republikens status. En sådan måste föregås av förhandlingar mellan de
ryska federala myndigheterna och företrädare för Tjetjenien. När sådana
förhandlingar kan komma till stånd är oklart.
Händelseutvecklingen i Östtimor utgör ett exempel där det
internationella samfundet kom att ingripa allt för sent för att förhindra
omfattande mänskligt lidande och materiell förödelse. Den av Australien
ledda FN-insatsen som nu genomförs är dock ett första steg mot att
återupprätta fred och ordning i Östtimor. Även om insatsen borde
kommit i ett tidigare skede så kan det konstateras att den inleddes relativt
snabbt efter det att Indonesien gett efter för det internationella
samfundets påtryckningar. Den är också ett exempel på en insats där en
tillfällig koalition av länder, under ett lands ledning, svarar för planering
och genomförande av insatsen.
Utvecklingen i andra delar av världen inger också oro. Detta gäller i
synnerhet flera av de konflikter Folkrepubliken Kina är inblandad i med
grannländer såsom det skärpta tonläget och de militära
maktdemonstrationerna gentemot Taiwan under sommaren 1999 och
ordkriget med Filippinerna rörande dispyten i Sydkinesiska sjön under
våren 1999. Därtill kommer det fortsatt spända läget på och omkring den
koreanska halvön. Militärkuppen i Pakistan innebär ett steg bakåt i
utvecklingen, vilket är särskilt oroande med tanke på Pakistans
kärnvapeninnehav samt inte minst intensifieringen av konflikten mellan
Indien och Pakistan om Kashmir. Konflikterna i det för
energiförsörjningen så viktiga Kaukasusområdet fortgår.
Det finns anledning att återkomma till den säkerhetspolitiska
utvecklingen i världen i en samlad bedömning av läget inför det slutliga
ställningstagandet år 2001 angående nästa försvarsbeslutsperiod.
I det följande redovisar regeringen sin bedömning av i vilken
utsträckning svensk säkerhets- och försvarspolitik bör påverkas av den
internationella utvecklingen under år 1999 och då särskilt av konflikten i
Kosovo och dess konsekvenser.
4.2 Konsekvenser för svensk säkerhetspolitik
Den grundläggande positiva säkerhetspolitiska situationen i Sveriges
närområde kvarstår, även om också osäkerheten om Rysslands politiska
utveckling består. Det senaste årets utveckling på Balkan och särskilt i
Kosovo har dock medfört konsekvenser för de säkerhetspolitiska
relationerna såväl i Europa som globalt.
I 2000-talets Europa tryggas säkerheten främst genom ett successivt
alltmer omfattande politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete.
Fördjupad demokrati, ökad respekt för mänskliga rättigheter, öppenhet
och ökad välfärd bidrar till stabilitet och trygghet. Solidariska
gemensamma insatser för att främja säkerheten och för att hantera
uppkommande kriser utgör nödvändiga komponenter i ett långsiktigt
hållbart euroatlantiskt säkerhetssystem.
För Sveriges del är vårt deltagande på stor bredd i det europeiska
samarbetet och vårt bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet
och krishantering centrala medel för att trygga också vår egen säkerhet.
Härvid bör såväl civila som militära medel kunna komma till
användning. Sverige bör främst inom ramen för sitt medlemskap i EU,
FN, OSSE, sitt observatörsskap i VEU och sitt samarbete med Nato inom
ramen för EAPR/PFF samt i faktiska krishanteringsinsatser utöka och
förstärka sitt bidrag till gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och
krishantering.
Regeringen har inte funnit anledning att ompröva säkerhetspolitikens
mål så som de senast kom till uttryck i den säkerhetspolitiska
kontrollstationen våren 1999. Ett utökat svenskt bidrag till gemensam
säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering är fullt förenligt med
Sveriges militära alliansfrihet eftersom samarbetet inte innefattar
försvarsgarantier i händelse av väpnat angrepp.
Kosovokrisen har tydligt visat att civila och militära insatser från det
internationella samfundet kommer att vara nödvändiga på Balkan för
lång tid framöver. Det är viktigt att dessa insatser sker integrerat i bred
och solidarisk internationell samverkan. Sverige bör aktivt medverka
med både civila och militära resurser för att skapa en fredlig och
demokratisk utveckling på hela Balkan.
Enligt Förenta nationernas stadga tilldelas organisationen en central
roll för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Det är av
grundläggande betydelse att FN kan spela denna roll och att
medlemsländernas ansvar för att följa dess stadga inte urholkas. Sverige
bör fortsatt aktivt verka för att hävda säkerhetsrådets roll och ställa krav
på särskilt de permanenta medlemmarna att leva upp till sitt ansvar. Det
går dock inte att utesluta att det kan uppkomma situationer där
säkerhetsrådet är låst på grund av ett veto eller hot om ett sådant. Grova
kränkningar av mänskliga rättigheter kan då leda till militära ingripanden
från det internationella samfundet. En humanitär intervention måste
prövas från fall till fall med hänsyn till om grundläggande värden står på
spel och huruvida alla andra vägar har prövats. Liksom i fallet Kosovo
kan det dock bli svårt att i en folkrättslig bedömning finna en entydig
grund för beslut om ett sådant ingripande. Om en intervention sker - utan
säkerhetsrådsbeslut - måste strävan alltid vara att snarast återföra frågan
till rådet.
Regeringen konstaterar liksom tidigare att EU är av grundläggande
betydelse för att varaktigt trygga stabilitet och säkerhet i Europa. EU:s
fortsatta utvidgning och utökade samarbete med länder i EU:s närområde
har stor betydelse på det säkerhetspolitiska planet. Medlemskap i EU
förutsätter bl.a. en institutionell stabilitet som garanterar demokrati,
rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av
minoriteter. Detta har redan haft avsevärda positiva effekter i kretsen av
kandidatländer. Utsikterna till medlemskap har inneburit att
kandidatländerna gjort stora ansträngningar för att lösa kvarvarande
konflikter med sina grannländer. Sverige bör fortsatt verka aktivt för att
knyta de länder som aspirerar på medlemskap närmare unionen. Även
samarbetet med länder utanför kretsen av medlemmar och kandidatländer
bör utvecklas.
Ett fortsatt engagemang från EU-ländernas sida i de sydöstra delarna
av Europa har stor betydelse för att långsiktigt uppnå stabilitet även här.
Europeiska unionens beslut i Köln att långsiktigt arbeta för stabilitet och
återuppbyggnad i regionen inom ramen för den s.k. stabilitetspakten
utgör ett första steg i denna riktning. Det är i sammanhanget väsentligt att
också ägna Turkiets relation till EU särskild uppmärksamhet. Genom
Turkiets medlemskap i Nato och geografiska närhet till EU är en god och
nära relation av stort intresse. En förutsättning för detta är dock att
Turkiet lever upp till kraven på bl.a. respekt för mänskliga rättigheter och
skydd av minoriteter.
Ett fortsatt fördjupat euroatlantiskt säkerhetssamarbete är av
grundläggande betydelse för att hantera konflikter i Europa och dess
närhet. Genom de beslut som fattats vid Natos toppmöte i Washington i
april 1999 och EU-toppmötet i Köln i juni samma år, har Europeiska
unionen fått en tydligare roll i europeisk krishantering. Sverige bör även
fortsättningsvis bidra till att utveckla EU:s förmåga inom detta område.
EU:s beslut i Köln att stärka den europeiska förmågan till krishantering
bör få konsekvenser för utformningen även av svenska
totalförsvarsresurser (se avsnitt 5.2.2).
Europeiska unionen besitter en rad instrument för att förebygga
konflikter och kriser. Dessa instrument har hittills varit enbart av politisk,
diplomatisk, ekonomisk och humanitär karaktär men kan nu också bli
militära. Den militära kapaciteten i EU syftar till att hantera hela
spektrumet av krishanteringsuppgifter (de s.k. Petersbergsuppgifterna),
inte till att skapa någon gemensam stående armé, något gemensamt
territorialförsvar eller utfästelser om säkerhetsgarantier. Europeiska
unionen behöver institutionella strukturer för att utveckla sin förmåga att
hantera kriser. De delar av VEU:s funktioner som på ett substantiellt sätt
bidrar till att stärka unionens förmåga till krishantering bör därför i
lämpliga delar överföras till EU.
En militär kapacitet i EU kan öka förmågan till gemensamma
krishanteringsinsatser. En förstärkt europeisk krishanteringsförmåga kan
dock inte ersätta den amerikanska politiska och militära närvarons
betydelse, som är stor inte minst för stabiliteten i norra Europa inklusive
Östersjöregionen.
Det försvarsrelaterade samarbete som bedrivs mellan de nordiska
länderna är en viktig utgångspunkt också för fördjupningen av den
europeiska krishanteringsförmågan. De nordiska länderna har
gemensamma värderingar och erfarenheter och kan gemensamt driva
frågor och nå ökat inflytande. Sveriges och Finlands likartade
säkerhetspolitiska förutsättningar, geografiska närhet och militära
alliansfrihet gör det särskilt naturligt för länderna att ytterligare utveckla
och fördjupa sitt inbördes samarbete och att agera gemensamt inom det
europeiska säkerhetssamarbetet.
Insatsen i Kosovo bekräftar Natos centrala roll som militär
krishanterare i Europa och behovet av ett brett samarbete om
krishantering. Ett aktivt svenskt deltagande i PFF bidrar till att stärka vår
förmåga att delta i internationella insatser. I syfte att ytterligare stärka vår

förmåga att samverka med alliansanslutna och icke alliansanslutna länder
bör Sverige ta aktiv del i utvecklingen av det fördjupade PFF. Det
svenska deltagandet i det fördjupade PFF bör ske i enlighet med de
rekommendationer som angivits i propositionen Förändrad omvärld
omdanat försvar (prop. 1998/99:74). Sammanfattningsvis innebär detta
en utveckling mot mer komplexa övningar, inte minst för att möjliggöra
att större och mer sammansatta förband övas. Det innebär också en
utveckling av datorstödda övningar och andra kostnadseffektiva former.
Det innebär vidare ett fortsatt aktivt deltagande i planerings- och
översynsprocessen (PARP), som även fortsättningsvis bör omfatta mark-,
sjö- och luftstridsförband. Det är också av vikt att övningsverksamheten
inom ramen för PFF blir en naturlig del i Försvarsmaktens verksamhet.
Det är angeläget att PFF-samarbetet även efter toppmötet i Washington
fortsätter att bedrivas på bred front och att självdifferentieringsprincipen,
d.v.s. att samtliga länder har möjlighet att välja i vilken grad man deltar i
olika aktiviteter, fortsatt är styrande. Den uppdelning av PFF-samarbetet
som kan skönjas efter Natos toppmöte i Washington mellan länder som
aspirerar på medlemskap i Nato och länder som inte gör det är inte helt
oproblematiskt ur svensk synvinkel.
Det är viktigt att fortsatt utveckla det breda praktiska samarbetet i
Östersjöområdet. De nordiska ländernas tilltagande samarbete
sinsemellan och med främst de baltiska länderna ger ett väsentligt bidrag
till säkerheten i regionen. Som en del av de säkerhetsfrämjande
insatserna är det av stor vikt att Sverige bidrar till den långsiktiga
utvecklingen av grundläggande totalförsvarsfunktioner under
demokratisk kontroll i de baltiska staterna. Insatsernas tyngdpunkt bör
ligga på rådgivning, kunskapsöverföring och utbildningsstöd. Som
utvecklingen inte minst i Kosovo visat är det väsentligt att också
Ryssland inkluderas i det internationella säkerhetssamarbetet.
De tre baltiska staterna eftersträvar medlemskap i både EU och Nato.
Att de baltiska länderna genom Europeiska Rådets beslut i Luxemburg år
1997 fått ett klart medlemskapsperspektiv i EU har stor betydelse för
deras säkerhet. Det är också positivt att de baltiska länderna numera
enligt besluten vid Nato-toppmötet i Washington beskrivs på samma sätt
som övriga ansökarländer till Nato. Det är väsentligt att den av alla
OSSE-länder godtagna principen - att varje land har rätt att självt välja
sin säkerhetspolitiska linje - upprätthålls. Samtidigt har varje land ett
ansvar att se till hela Europas säkerhet. Detta ansvar reducerar dock inte
rätten att självt välja säkerhetspolitisk linje. De baltiska länderna har valt
att söka säkerhet genom medlemskap i EU och Nato. En gynnsam
säkerhetspolitisk utveckling för de baltiska länderna är till gagn för
Sveriges och hela regionens säkerhet.
Regeringen framhöll i kontrollstationspropositionen att OSSE
utvecklats till en central aktör i det europeiska säkerhetsarbetet.
Wiendokumentet, Uppförandekoden om politiska och militära aspekter
på säkerhet och CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in
Europe) om rustningsbegränsning utgör tillsammans kärnan i den
europeiska rustningskontrollen rörande konventionella stridskrafter.
CFE-avtalet undertecknades av Natos och Warszawapaktens
medlemsländer år 1990. Avtalet är för närvarande under omförhandling.
Det är ett viktigt svenskt intresse att avtalets nuvarande begränsningar av
den militära närvaron i flankområdena, vilket innefattar en del av vårt
närområde, bevaras i det nya avtalet. Det nya avtalet kommer att
innehålla en klausul för att möjliggöra anslutning av nya stater. Även om
Sverige inte är avtalsslutande part i CFE-avtalet och för närvarande inte
har för avsikt att ansluta sig, har detta avtal betydelse för Sveriges
säkerhet genom de militära begränsningar och den öppenhet som avtalet
föreskriver också i Sveriges närområde.
Det amerikanska beslutet att inte ratificera avtalet om fullständigt
förbud mot kärnsprängningar (det s.k. provstoppsavtalet) samt den
fortsatta ryska oviljan att ratificera såväl provstoppsavtalet som START
II-avtalet inger oro vad gäller möjligheterna att i närtid göra ytterligare
framsteg inom detta område.
Det största hotet mot säkerheten i Nordeuropa i dagsläget
sammanhänger med en fortsatt instabilitet i Ryssland och i synnerhet
med de risker som kan förknippas med en svag institutionell struktur,
söndervittrande samhällelig kontroll, en frustrerad krigsmakt, en utbredd
brottslighet, starka maktstrukturer vid sidan om staten och svårigheter att
förhindra misstag och olyckor vid militär verksamhet liksom vid civila
och militära kärnanläggningar. Även om handlingsutrymmet är mycket
begränsat, kvarstår en osäkerhet om Rysslands inrikespolitiska
utveckling och de konsekvenser den kan föra med sig för landets
relationer till omvärlden. Den ekonomiska krisen i landet fortsätter.
Utrymmet för vidmakthållande eller reformering av den militära
kapaciteten är begränsat. De väpnade motsättningarna inom det oroliga
Kaukasusområdet fortsätter. Av betydelse för Nordeuropas säkerhet i
vidare bemärkelse är Rysslands avtagande förmåga att övervaka sina
egna gränser och sitt sjöterritorium.
Samtidigt som det är viktigt att uppmärksamma de risker som kan
förknippas med osäkerheten om utvecklingen i Ryssland är det väsentligt
att bygga vidare på de positiva förändringar som också sker. Ett stabilt,
demokratiskt och välmående Ryssland är av avgörande betydelse för en
varaktig fred på kontinenten. Europeiska unionen har i medvetenhet om
detta vid toppmötet i Köln antagit en gemensam strategi avseende
Ryssland. Den har som huvudsakliga mål att stärka demokratin,
rättsstatsprincipen och offentliga institutioner i Ryssland, att integrera
Ryssland i ett europeiskt ekonomiskt och socialt samarbetsområde, att
samarbeta för att stärka stabilitet och säkerhet i och utanför Europa samt
att samarbeta inom områden av gemensamt intresse och ömsesidigt
beroende som energipolitik, kärnsäkerhet, miljöpolitik och kamp mot
organiserad brottslighet.
Kosovokrisen har visat på betydelsen av att Ryssland deltar i europeisk
krishantering på ett konstruktivt och ansvarsfullt sätt. Samarbetet med
Ryssland bör också bidra till att ett sådant ryskt deltagande kan ske.
Det kan således konstateras att Sveriges säkerhetspolitik alltmer vävs
in i ett brett internationellt samarbete om säkerhet i Europa. Detta breda
samarbete är av grundläggande betydelse för de stora förbättringar som
skett i vårt säkerhetspolitiska läge sedan det kalla krigets slut. Ett
invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig inte möjligt
att genomföra under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har en
grundläggande försvarsförmåga.
Regeringen anser att det inte längre är risken för att dras in i ett krig
mellan två maktblock som hotar Sveriges säkerhet. Däremot finns det
risker förknippade med regionala och lokala konflikter och med
förekomsten av auktoritära regimer, sönderfallande stater och bristande
samhällskontroll. Aktörer som kan tänkas agera mot Sverige och hota vår
säkerhet är inte i första hand stormakter med överväldigande militära
resurser utan snarare stater eller organisationer och grupper, kanske
geografiskt långt från Sverige, som med hot och påtryckningar, våld och
skadegörelse kan tänkas vilja påverka oss. Utsatta blir då våra svaga
punkter, t.ex. vårt beroende av en fungerande infrastruktur. Opinionen
kan också förväntas påverkas starkt av hot mot medborgares liv. I den
säkerhetspolitiska kontrollstationen våren 1999 gav regeringen följande
exempel på den typ av hotsituationer som ligger inom ett vidare
spektrum och ter sig som tänkbara och mest troliga under de närmaste tio
åren:
-Väpnat angrepp, med annat syfte än ockupation och av begränsad
omfattning, som kan sättas in med kort förvarning, det kan t.ex. röra sig
om fjärrstridskrafter (flyg, kryssningsmissiler, ballistiska missiler) som
kan utgå direkt från sin fredsgruppering,
-angrepp av förtäckt typ, dvs. angriparen (som kan vara såväl en stat som
en organisation) är svår att identifiera, och där nya typer av
påverkansmedel såsom angrepp mot informationssystem utnyttjas,
-aktörer (som inte är stater) som utnyttjar avancerade vapen inkluderande
icke-konventionella vapen och
-svåra påfrestningar på samhället i fred, där tidsförhållandena är knappa
och totalförsvarsresurser behöver utnyttjas.
Regeringen anser att det senaste årets internationella utveckling inte
ger anledning att ändra kontrollstationens bedömning av hotens karaktär.
Trots de jämfört med det kalla kriget mer begränsade hoten måste vi
dock fortsätta våra säkerhetspolitiska ansträngningar. Dessa måste nu i
högre grad utgå från en vidgad säkerhetssyn. Det är avgörande för
Sveriges säkerhet att det breda internationella säkerhetssamarbetet
fortsätter att utvecklas. Ett svenskt bidrag till detta samarbete har därför
hög prioritet. Samtidigt måste vi kunna hantera de hot och risker som kan
riktas mot landet även i dagens situation och ha förmåga att anpassa våra
resurser till de förändringar som kan ske i omvärlden i framtiden. Det
kräver en helhetssyn på hela skalan av civila och militära insatser från
konfliktförebyggande över hävdandet av Sveriges territoriella integritet
och krishantering till försvar mot väpnat angrepp. Vårt nationella försvar
och våra internationella insatser skall samverka för ökad säkerhet.
4.3 Konsekvenser för svensk försvarspolitik
Riksdagens beslut om inriktningen för försvarspolitiken och om
riktlinjerna för totalförsvarets ekonomi är utgångspunkten för
regeringens bedömningar. Den internationella utvecklingen under år
1999 ger inte anledning att ompröva riksdagens beslut på dessa områden.
Beslutet innebär att verksamheten och resursuppbyggnaden skall
inkludera andra och vidare syften än tidigare. Totalförsvarsresurserna har
hittills i allt väsentligt dimensionerats och utformats för att kunna lösa en
enda uppgift, nämligen att möta en invasion syftande till ockupation av
Sverige.
Verksamheten skall bedrivas och resurserna utformas med en större
bredd av hot som utgångspunkt, där invasionshotet inte ter sig realistiskt
under de närmaste tio åren. Resurserna skall utformas så att de i ökad
utsträckning även kan användas vid internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser samt för att stärka samhällets förmåga att förebygga
och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred. Förmågan till
anpassning skall också utvecklas, något som kräver framsynthet och
flexibilitet och framför allt en hög kompetens och kvalitet hos de
totalförsvarsresurser som skapas redan i dag.
Riksdagens beslut i kontrollstationen var första steget från ett renodlat
invasionsförsvar till att skapa militära och civila försvarsresurser med
hög kompetens och förmåga till insatser inom ett bredare område av
uppgifter både nationellt och internationellt samt med
anpassningsförmåga till nya behov och villkor i framtiden.
Skulle en internationell gemensam insats i Kosovokonflikten ha visat
sig omöjlig att genomföra kunde det ha fått långtgående konsekvenser för
den framtida stabiliteten och säkerheten i hela Europa. Insikten om detta
visar att vi behöver öka Sveriges förmåga att medverka till gemensam
krishantering.
Stora insatser kommer att behövas på Balkan under avsevärd tid för att
bygga upp samhällena på nytt, trygga säkerheten och verka
fredsfrämjande. Det är ett ansvar för Sverige att även fortsättningsvis
medverka till detta och att bidra till fred och säkerhet i Europa.
Regeringen har i linje härmed fattat beslut om att under åren 1999 och
2000 jämfört med närmast föregående år utöka insatserna på Balkan.
Som tidigare nämnts har Amsterdamfördragets ikraftträdande inneburit
att krishantering och olika typer av fredsfrämjande insatser görs till en
central uppgift för unionen.
Den för svensk försvarspolitik viktigaste slutsatsen av det senaste årets
internationella utveckling är att vi behöver stärka Sveriges förmåga att
bidra till europeisk krishantering. Kontrollstationen våren 1999 innebar
en sådan förstärkning, men det framstår nu som än viktigare att snabbare
genomföra den.
Det finns enligt regeringens mening ingen anledning att ompröva de
fyra huvudändamål för vilka totalförsvarsresurserna skall kunna
användas, nämligen att:
- försvara Sverige mot väpnat angrepp,
- hävda vår territoriella integritet,
- bidra till fred och säkerhet i omvärlden och
- stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.
Vad gäller försvar mot väpnat angrepp skall totalförsvaret säkerställa
att det finns en tillräcklig grundberedskap som skapar handlingsfrihet att
hantera förändrade förutsättningar i framtiden. Totalförsvaret skall kunna
utveckla förmåga mot flera olika typer av väpnat angrepp. Förmågan
skall kunna utvecklas på kort sikt (högst ett år), på medellång sikt (inom
fem år) och på lång sikt (mer än tio år).
Den internationella utvecklingen under år 1999 understryker ytterligare
kontrollstationens inriktning om behovet av att så snart det är möjligt
stärka vår internationella förmåga. Det är dock väsentligt att ha i minnet
att avsikten inte är att skapa särskilda förband, system och andra resurser
för just denna uppgift, även om detta i vissa fall kan bli nödvändigt.
God resurshushållning uppnås genom en helhetssyn på hur de samlade
resurserna vid behov skall kunna användas i de olika uppgifterna, såväl i
förebyggande syfte som i akuta lägen i både fred och krig.
Den förstärkning av vår internationella förmåga som redan inletts bör
nu också ske i enlighet med Kölndeklarationens intentioner så att vår
förmåga till samverkan med EU-länderna i krishantering förbättras. Av
särskild vikt är att utveckla vår förmåga till effektiv och säker samverkan
vid planering och genomförande av gemensamma insatser. Vidare är det
viktigt att vi kan anpassa våra ledningsfunktioner så att de kan integreras
i den gemensamma ledningen av krishanteringsoperationer och så att
Sverige kan lämna snabba och effektiva bidrag till de gemensamma
ansträngningarna. Inom ramen för samarbetet inom EU får också det
nordiska samarbetet ökad aktualitet. Med utgångspunkt från bl.a. det
samarbete som bedrivs mellan de nordiska länderna i Kosovo, bör
förutsättningarna för att samverka inom ramen för en nordisk brigad
fortsatt prövas.
I kontrollstationen år 1999 redovisade regeringen sin inriktning av
Sveriges deltagande med totalförsvarsresurser i internationellt
säkerhetssamarbete. Inriktningen innebär bl.a. att Sverige bör delta aktivt
i en fördjupad dialog om hur EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik kan stärkas och särskilt om hur formerna för en
förbättrad krishanteringsförmåga skall se ut, att Sverige med kraft bör
inrikta sig på en utveckling och fördjupning av EAPR och PFF samt att
Sverige bör utveckla samarbetet med USA. Sammantaget ställer denna
inriktning ändrade krav på den svenska försvarspolitiska representationen
i Bryssel och i Washington.
Inom ramen för tillgängliga resurser är det således angeläget att
tidigarelägga ökningen av förmågan att kunna delta i internationell
fredsfrämjande och humanitär verksamhet. För att så snart som möjligt
kunna stärka vår förmåga att delta i internationella insatser bör sådana
åtgärder ges prioritet som har stort mervärde för vår internationella
förmåga medan sådana åtgärder kan få anstå som enbart har betydelse för
att utveckla den nationella försvarsförmågan. Det kan därför bli
nödvändigt att avstå från vissa åtgärder som syftar till att i ett
femårsperspektiv kunna anpassa förmågan att möta ett mer omfattande
väpnat angrepp. För att ställning skall kunna tas till vilka konkreta
åtgärder som bör genomföras krävs ett visst kompletterande underlag.
Myndigheternas planering för tillväxt är en kontinuerligt pågående
process och en viktig del av anpassningsprincipen. Det är väsentligt att
denna planering utvecklas, samtidigt som ett eventuellt framtida
tillväxtbehov inte får leda till att otidsenliga system bibehålls.
Det är vidare nödvändigt att så långt som möjligt dra ömsesidig nytta
av de samlade totalförsvarsresurserna för såväl det nationella försvaret
som för internationell verksamhet. Internationell verksamhet med därtill
hörande utbildning, övning och erfarenhet skall kunna utgöra ett medel
också för att utveckla den nationella försvarsförmågan. Personal, materiel
och kompetens måste ses som gemensamma resurser för att skapa
säkerhet både nationellt och internationellt.
Mot bakgrund av Kosovokonflikten och dess konsekvenser även långt
utanför själva konfliktområdet bör frågan också ställas om vi har
anledning att i Sverige se annorlunda på risken för väpnade eller andra
hot mot Sverige än vad som var fallet i 1999 års kontrollstation.
Utvecklingen under år 1999 har illustrerat att politiska förändringar
kan ske snabbt, något som även konstateras i kontrollstationen. Den ger
däremot inte anledning att ändra bedömningen av den tid som behövs för
att skapa tillräckliga resurser för ett invasionsföretag mot Sverige. Den
bedömningen sammanhänger mer med de grundläggande ekonomiska,
sociala och militära förhållandena i östra Europa, särskilt i Ryssland, och
de har inte förändrats i någon större omfattning.
I 1999 års kontrollstation konstaterar regeringen också att även om ett
invasionsföretag inte ter sig genomförbart under de närmaste tio åren, så
finns redan i dagsläget en rad olika medel som skulle kunna användas vid
insatser mot mål i Sverige. Väpnade angrepp främst genom luften eller
genom sabotageinsatser mot begränsade mål i Sverige eller andra typer
av avsiktliga hot och påtryckningar bedöms som alltjämt möjliga att
genomföra även i nuvarande omvärldsläge. Kosovokrisen har gett
erfarenheter av möjligheter och svårigheter att göra denna typ av insatser
liksom att skydda sig emot dem. Slutsatsen från kontrollstationen
kvarstår att Sverige måste vidmakthålla en förmåga att försvara sig mot
denna typ av hot, men det kan finnas anledning att tillvarata operativa,
taktiska och tekniska erfarenheter av Kosovokonflikten vid den fortsatta
utformningen av det svenska totalförsvaret.
Vad gäller risken att mer begränsade väpnade hot mot Sverige eller
andra slag av hot med sin grund i omvärlden skulle uppstå ger inte
regeringen anledning att ändra tidigare bedömningar. Den tyngsta
faktorn, den tidigare nämnda osäkerheten om utvecklingen i Ryssland,
har i grunden inte förändrats.
Det kvarstår en osäkerhet om Rysslands inrikespolitiska utveckling
och de konsekvenser den kan föra med sig för landets relationer till
omvärlden.
Sammantaget innebär detta när det gäller hot riktade direkt mot
Sverige att inga avgörande förändringar jämfört med 1999 års
kontrollstations bedömningar kan konstateras. Således kvarstår
regeringens bedömning att resurserna för försvar av Sverige mot väpnat
angrepp och hävdande av vår territoriella integritet kan reduceras i
förhållande till 1996 års försvarsbeslut när det gäller antal förband,
beredskap m.m. Det krävs dock att Sverige har en sådan beredskap som
gör det möjligt att möta de väpnade hot som direkt kan beröra Sverige
vid en kris som utvecklas ur nuvarande omvärldsläge. Det är också
nödvändigt att Sverige kan hantera hot som skulle kunna uppstå utan att
de orsakas av väpnade angrepp från en annan stat. Vår försvarsförmåga
måste också kunna anpassas till hot som vi kan komma att ställas inför i
framtiden.
Övergången från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar med förmåga
till framtida anpassning som viktig planeringsförutsättning innebär att
totalförsvaret skall innehålla en kärna av moderna förband av god
kvalitet. Dessa förband utgör samtidigt grunden för att kunna bygga ut
och utveckla försvarsförmågan om så skulle behövas i framtiden. Denna
övergång innebär en anpassning till en minskad och i grunden förändrad
hotbild som ställer krav på stor flexibilitet. Totalförsvaret kan inte
byggas utifrån ett fåtal statiska hotbilder utan måste kunna förändras
allteftersom omvärlden förändras.
Det svenska försvarets övergång till en mindre men mångsidigt
användbar organisation som dessutom bygger på framtidsorienterade
satsningar för att underlätta framtida förändringar av försvarsförmågan
ansluter till en internationell utveckling både bland allierade och icke-
allierade länder. Det svenska reformarbetet är omfattande och kommer
att ta flera år att genomföra.
Som ett led i reformarbetet fortsätter regeringen att förstärka
Regeringskansliets förmåga att analysera och bereda frågor med
anknytning till ledningen av totalförsvarsresursernas utnyttjande och
deras anpassning till förändrade behov på kort och lång sikt. Nyligen har
ett sekretariat för analys och långsiktig försvarsplanering inrättas inom
Försvarsdepartementet. Vidare planeras en samordningsfunktion för
försvarsunderrättelsetjänsten inom Regeringskansliet. Strävan är att i
ökad utsträckning inrikta och utnyttja forskning och
försvarsunderrättelsetjänst.
Försämringar i omvärldsläget kan medföra behov av större
försvarsförmåga än i dag och därför också en förmåga att tillväxa
resursmässigt. Förändringar i samhällenas struktur, i politiska, militära
och tekniska förhållanden kan också medföra nya typer av hot och
uppgifter som måste mötas på nya sätt. Hoten kan också minska så att
behovet av försvarsresurser kan reduceras. Det går därför inte att låsa fast
totalförsvaret mot endast en uppfattning om hur framtiden kan te sig.
Istället måste man sträva efter att bygga in en anpassningsförmåga där
själva osäkerheten om framtiden utgör en viktig utgångspunkt.
I samband med att Försvarsmakten den 19 maj 1999 överlämnade sitt
förslag till ny struktur för det militära försvaret hemställde
Försvarsmakten också om att regeringen skulle ompröva gällande
säkerhetspolitiska bedömning och därmed sammanhängande
planeringsförutsättningar. Hemställan gjordes när utgången av den
militära urladdningen i Kosovo ännu inte stod klar. Regeringen har i
enlighet med vad som redovisats i det föregående inte funnit skäl att
ändra sin tidigare bedömning av tänkbara hot riktade mot Sverige i olika
tidsperspektiv. Den omstrukturering mot en insatsorganisation med
anpassningsförmåga som nu inleds har som syfte att uppfylla inte bara de
under de närmaste åren begränsade kraven på försvar mot väpnat angrepp
utan också förändrade krav i framtiden. Det är därvid inte en fortsatt
stabil och positiv utveckling i omvärlden som lagts till grund för kraven
på anpassningsförmåga utan just osäkerheten om utvecklingen på sikt.
Sveriges deltagande i internationell verksamhet med militära enheter
har inneburit att vi har fått omfattande erfarenheter. Erfarenheterna har
bidragit till att skapa en god förmåga att kunna delta i internationella
fredsfrämjande operationer men har även kunnat utnyttjas i utvecklingen
av vårt nationella försvar. Av särskilt intresse är de erfarenheter och
lärdomar vi kan dra från de senaste konflikterna på Balkan.
Utvärderingen av de taktiska och operativa händelserna kommer dock att
ta lång tid.
Inriktningen för det civila försvaret enligt kontrollstationen bör
kvarstå. Utvecklingen på Balkan har åskådliggjort infrastrukturens
strategiska betydelse i en väpnad konflikt utan invasion liksom behovet
av civila säkerhetsfrämjande insatser. Påfrestningarna på Balkans
samhällen har varit svåra såväl i länder som direkt utsatts för
krigshandlingar som i grannländerna.
Kontrollstationens påpekande om nödvändigheten av en ökad satsning
på såväl beredskap som kunskaper inom NBC-området kvarstår liksom
vikten av att på stor bredd uppmärksamma IT-relaterade hot. Det är
vidare av fortsatt stor vikt att utveckla samhällets förmåga att möta
sådana hot som inte är väpnade angrepp i folkrättslig bemärkelse och där
ett utnyttjande av civila och militära försvarsresurser skulle vara möjligt
och nödvändigt.
Regeringens bedömning är sammanfattningsvis att det senaste årets
internationella utveckling understryker att det finns ett behov av att
säkerställa en snabb förstärkning av vår förmåga till internationella
insatser. Samtidigt har kontrollstationens bedömning bestyrkts att mindre
resurser än enligt 1996 års försvarsbeslut behöver finnas för försvar av
Sverige mot väpnat angrepp och hävdande av vår territoriella integritet.
Vi måste dock fortfarande räkna med en kvarstående risk för begränsade
militära angrepp och andra typer av påfrestningar. Vår försvarsförmåga
måste också kunna anpassas till hot som vi kan komma att ställas inför i
framtiden.

5 Det militära försvaret
5.1 Modell för försvarsplanering
Riksdagens försvarsutskott har vid upprepade tillfällen (bl.a. i bet.
1996/97:FöU4) begärt att få en tydlig redovisning av sambanden mellan
Försvarsmaktens uppgifter och den organisation som föreslås. Enligt
utskottet har det genom åren saknats en tydlig redovisning varför det
behövs ett visst antal brigader, fartygsförband, flygdivisioner etc. för att
klara försvarets uppgifter.
I regeringens proposition om Förändrad styrning av Försvarsmakten
m.m. (prop. 1997/98:83) betonades betydelsen av att den operativa
förmågan kunde relateras till Försvarsmaktens huvuduppgifter och
krigsorganisationens utformning. Försvarsberedningen vidareutvecklade
en planeringsmodell för detta ändamål i sin rapport Förändrad omvärld -
omdanat försvar (Ds 1999:2). Den planeringsmodell som togs fram
spelade sedan en viktig roll i kontrollstationsarbetet.
Modellen innebär i korthet att utformningen av det militära försvaret
skall grundas på en metodmässigt genomarbetad planering där
sammanhanget mellan omvärldsutvecklingen, Sveriges säkerhetspolitiska
mål, inriktningen av försvarspolitiken, kraven på operativ förmåga och
stridskrafternas utformning framgår tydligt. Det är vidare så att den
framtida organisationen skall utformas så att ganska omfattande
variationer skall kunna hanteras utan att alltför stora
organisationsförändringar måste genomföras.
I kontrollstationspropositionen redovisade regeringen fyra tänkta
omvärldsutvecklingar (målbilder) som underlag för den fortsatta
försvarsplaneringen. Dessa målbilder beskriver de uppgifter och krav
som, utifrån en möjlig omvärldsutveckling, bedöms kunna bli relevanta
för Försvarsmakten om cirka tio år. Med målbilderna som grund skall de
operativa idéerna kunna följas i ett helhetsresonemang från
omvärldsbeskrivning till behov av olika förband inom det militära
försvaret. Utvecklingen av krigsförband utgår sedan från detta
helhetsresonemang. Det blir därmed enklare att följa hur förändrade
behov leder till varierande krav på operativ förmåga.
Det är regeringens uppfattning att Försvarsmaktens redovisning av
förslag till framtida struktur i allt väsentligt uppfyller de krav som ställs
på ett sammanhang i planeringen och på möjligheterna att följa
sambandet mellan krav på operativ förmåga och utformningen av
Försvarsmakten. Regeringen konstaterar vidare att Försvarsmaktens
förslag från den 19 maj 1999 innehåller ett förslag till förändrade krav på
operativ förmåga. Regeringen finner detta naturligt eftersom
planeringsmetoden inte bör vara statisk utan skall kunna förändras i takt
med omvärldsutvecklingen och efterhand som fördjupade underlag tas
fram.
De förslag som Försvarsmakten lämnat omfattar perioden t.o.m. år
2004 samt mer övergripande den långsiktiga inriktningen. All den
förnyelse som finns redovisad av Försvarsmakten i det tioåriga
perspektivet kan inte förverkligas under den första perioden bl.a. mot
bakgrund av behovet av en omfattande avveckling av materiel, personal
och anläggningar. Försvarsmakten har därmed funnit det nödvändigt att
göra vissa justeringar i förhållande till det metodmässigt genomarbetade
förslaget. Det s.k. omställningsbidraget har dock väsentligt underlättat
möjligheterna att öka förnyelsetakten i Försvarsmaktens struktur. Vidare
har de förskjutningar av materielleveranser m.m. som har förhandlats
fram med berörda industrier på regeringens initiativ underlättat
förutsättningarna för den materiella förnyelsen.
5.2 Behov av operativ förmåga och kompetenser
5.2.1 Bakgrund
Regeringen finner, som framgått av avsnitt 4.3, att det inte finns
anledning att ompröva de fyra huvuduppgifterna för vilka det militära
försvarets resurser skall kunna användas. Däremot finns det skäl att se
över hur de fyra huvuduppgifterna påverkar kraven på Försvarsmaktens
operativa förmåga och beredskap.
Den operativa förmågan och beredskapen skall kunna upprätthållas
inom ramen för den beslutade resurstilldelningen. Prioriteringar som
kräver ökade resurser för någon uppgift eller förmåga måste således
balanseras mot motsvarande reduceringar för andra.
Förmågan att kunna delta i internationella insatser kommer att vara en
högt prioriterad uppgift för Försvarsmakten. Enligt regeringens mening
skall Försvarsmakten pröva möjligheterna och beräkna kostnaderna för
att öka förmågan till internationella insatser snabbare än vad
Försvarsmakten planerat för. Erfarenheter av internationella insatser skall
utnyttjas för att stärka vår nationella försvarsförmåga för samtliga delar
som ingår i det militära försvaret.
Grunden för att Försvarsmakten skall kunna genomföra internationella
insatser är att den utvecklar kunskaper och färdigheter samt att den
anpassar utrustning så att landets militära medel blir lämpade för att i
samverkan med andra nationers resurser bidra till fred och säkerhet i vår
omvärld. Därigenom skapas en förmåga att kunna genomföra olika typer
av internationella insatser. Uppbyggnaden av denna förmåga skall vara
långsiktig. Med en sådan förmåga som grund kan sedan statsmakterna,
när akuta behov föreligger, fatta beslut om att genomföra de insatser som
situationen kräver. Försvarsmaktens internationalisering innefattar
således två element, dels att långsiktigt skapa en förmåga att kunna
genomföra internationella insatser, dels att beroende på aktuella behov
och ambitioner faktiskt delta i internationell verksamhet.
Försvarsmaktens internationalisering skall ses i ett brett perspektiv.
Interoperabilitet, dvs. militär samarbets- och samverkansförmåga, utgör
ett huvudelement i internationaliseringen. Här ingår även
planeringsprocesser, ledningssystem, personal- och materielförsörjning
samt forskning och utveckling. Detta innebär att den tidigare inriktningen
mot i huvudsak gemensamma resurser för såväl nationella som
internationella uppgifter ligger fast. Försvarsmakten har i sina förslag
berört hur förmågan till internationella insatser kan förbättras inom
ramen för beslutade resurser.
Det är genom anpassningsförmåga, förnyelse och flexibilitet som
förmågan att kunna möta mer omfattande angrepp säkerställs. De närtida
kraven på förmåga att möta ett väpnat angrepp inryms i
insatsorganisationen.
När det gäller uppgiften att kunna hävda vår territoriella integritet och
möta väpnat angrepp i rådande omvärldsläge konstaterar regeringen att
närområdets militära resurser inte har förändrats nämnvärt i förhållande
till resursläget enligt tidigare bedömningar.
För det bredare spektrum av hot som skulle kunna riktas mot våra
nationella intressen behöver landets resurser samordnas på ett bättre sätt
än som tidigare varit fallet. Försvarsmaktens resurser bör kunna utnyttjas
för att stärka samhället i övrigt. Det är viktigt att uppnå ett effektivt
samutnyttjande av resurser med andra myndigheter. Försvarsutskottet har
tidigare betonat vikten av detta och samtidigt framhållit att militär
personal inte skall ges uppgifter utanför det traditionella militära
verksamhetsområdet som kan innebära tvång eller våld mot enskilda.
Tolkningen får dock inte göras så strikt att exempelvis försvarets resurser
- och i detta sammanhang även militär personal - inte skulle kunna ställas
till civila myndigheters förfogande för myndighetsutövning (bet.
1995/96:FöU1).
Som exempel på samutnyttjande kan nämnas behovet av en ökad
samordning mellan Kustbevakningen och Försvarsmakten.
Försvarsutskottet har nyligen framhållit att Kustbevakningen inte bör
inordnas i Försvarsmakten men att däremot samarbetet mellan
myndigheterna på alla sätt skall främjas (bet. 1998/99:FöU2). I detta
sammanhang är det viktigt att ta till vara erfarenheter av förhållanden i
t.ex. våra nordiska grannländer. Regeringen gav den 8 juli 1999
Kustbevakningen och Försvarsmakten i uppdrag att gemensamt redovisa
på vad sätt en ökad samordning kan ske. Uppdraget redovisades den 15
november 1999. Frågan bereds för närvarande i Regeringskansliet.
5.2.2 Behov av operativ förmåga hos Försvarsmakten
Bakgrund

Regeringen lämnar i det följande förslag till ändringar av krav på den
operativa förmåga som riksdagen beslutade i maj 1999. Dessa syftar bl.a.
till att öka tydligheten.
Därutöver föreslår regeringen även andra förändringar som innebär att
kraven på förmåga att bidra till fred och säkerhet i omvärlden preciseras
vad gäller bl.a. lednings- och samverkansförmåga. De uttrycker även en
öppenhet för att efterhand vidga förmågan att delta i internationell
verksamhet till flera typer av förband.
Regeringen anser vidare att de justeringar av krav på den operativa
förmågan som regeringen föreslår bättre speglar uppgifterna och
dessutom förbättrar möjligheten att följa upp hur respektive förmåga
utvecklas.
Regeringen vill understryka betydelsen av att Försvarsmakten skall
utformas för att utgöra en gemensam resurs för alla typer av operativa
uppgifter. Organisationen skall ha stor flexibilitet och vara förberedd på
anpassning till nya uppgifter och villkor i framtiden.
De operativa insatsförbanden skall enligt regeringens uppfattning
successivt vidareutvecklas för att kunna delta i internationell verksamhet.
Regeringen anser att alla operativa insatsförband i princip skall kunna
användas för internationell verksamhet men att åtgärder för att utveckla
den operativa förmågan till sådana insatser måste vidtas efter hand.
Avgörande för utvecklingstakten är dels när resurser för att åstadkomma
den operativa förmågan kan avdelas, dels inom vilka områden som
efterfrågan kan förväntas bli stor liksom inom vilka områden som
Försvarsmakten har goda förutsättningar att lämna bidrag.
Innan regeringen närmare går in på sitt förslag vad gäller
Försvarsmaktens operativa förmåga vill regeringen redovisa vilka krav
som den skall ställa på Försvarsmakten när det gäller myndighetens
samarbete med andra myndigheter och förmåga att göra avvägningar med
hänsyn till förändrade förutsättningar i framtiden.
För att uppnå den handlingsfrihet som efterfrågas skall
ledningsfunktionen utformas för att kunna hantera ett brett spektrum av
händelser, såväl nationellt som internationellt. Det är viktigare att
ledningsfunktionen innehåller mycket hög kompetens än att den görs
stor. Det är också väsentligt att ledningsorganisationen kan utvecklas så
att den kan möta förändrade krav på ledning.
Grundläggande är att Försvarsmaktens lednings- och
underrättelsesystem har förmåga att följa utvecklingen i omvärlden och
föreslå beredskapshöjningar och andra åtgärder som behövs för att möta
hot som kan uppstå genom förändringar i den säkerhetspolitiska
situationen.
Ledningsfunktionen skall ha förmåga som medger ledning av
behovssammansatta styrkor och integrerat utnyttjande av olika
stridskrafter. Förmåga skall finnas så att snabb och effektiv ledning kan
genomföras med ett minskat antal nivåer. Förmåga skall finnas att
tillgodogöra sig framsteg inom den snabba tekniska utvecklingen.
Underrättelsefunktionen skall ha förmåga i de avseenden som fordras
för att understödja moderna operativa insatsstyrkor. Förmåga skall finnas
att verka från strategisk till stridsteknisk nivå.
Beredskapssystemet skall anpassas till behovet av att kunna ställa upp
insatsberedda förband i olika tidsperspektiv och med en efter
omvärldsläget anpassad förmåga.
Ledningsorganisationen för Försvarsmaktens fredsmässiga verksamhet
skall vad avser planering, utveckling, vidmakthållande och avveckling av
förband ha förmåga att genomföra anpassning med hänsyn till förändrade
förutsättningar i framtiden, ökade och minskade krav, liksom krav på
andra typer av operativ förmåga.
För att uppnå handlingsfrihet behövs också operativa insatsstyrkor med
hög operativ rörlighet, som är internationellt interoperabla och kan
anpassas efter aktuellt behov. Insatsstyrkorna skall kunna agera integrerat
och innehålla tillräcklig personell kompetens och materiell kvalitet för att
framgångsrikt kunna genomföra väpnad strid och för att kunna bekämpa
en eventuell framtida angripare. Osäkerheter beträffande när, var och hur
förband kan komma att utnyttjas ställer krav på flexibilitet avseende
verkan, rörlighet och skydd. Framtida insatsmiljöer ställer höga krav på
kompetens hos personalen, såväl yrkesofficerare, civilanställda,
reservofficerare, frivilliga som totalförsvarspliktiga.
Det väsentliga i modern krigföring är att kunna uppträda integrerat och
samordnat med utnyttjande av alla stridskrafter. Det är av stor betydelse
att stridskrafterna bibehåller flexibilitet så att dessa efterhand kan
anpassas till en snabb utveckling av doktrin, taktik och stridsteknik.
För markstrid erfordras enheter för mekaniserad strid i en volym som
medger upprätthållande av förmåga till uppträdande i operativa enheter.
De mekaniserade förbandens styrka är deras förmåga att ta och behärska
terräng. De behöver dock kompletteras med andra stridande förband -
t.ex. stadsskytte- och jägarförband - samt stödförband med artilleri,
luftvärn, fältarbetsresurser, ledning och underhåll. Det är även angeläget
att bygga upp förmåga för att snabbt kunna verka med luftburen
stridsgrupp. Till modern markstrid hör också att kunna bekämpa en
motståndare med attackflyg och helikoptrar men även att kunna ta och
hålla terräng. Attackflygets och helikoptrarnas styrka är deras överlägsna
rörlighet som ger möjligheter att möta angripande markstridskrafter över
stora ytor. Det är vidare väsentligt att upprätthålla kompetensen för att
kunna uppträda samordnat under brigadledningar och högre taktisk
ledning.
Ett inslag i den militära hotbilden som bör ägnas större
uppmärksamhet är specialstyrkor som verkar genom sabotage och terror.
Mot denna bakgrund skall säkerhetsförband ingå i våra
markstridsstyrkor.
För strid mot sjömål behövs ytstridsförband, ubåtar,
minröjningsförband och amfibieförband. Dessa stridskrafters styrka är
förmågan till uthållig kontroll av havs- och kustområden, förmågan till
varierande vapeninsats i oklara krissituationer, deras goda operativa
rörlighet, förmåga till kontinuerlig närvaro i våra omgivande farvatten
och kustområden samt förmåga att uppträda från tillfällig basering.
Vidare behövs system med mycket god operativ rörlighet i form av
attackflyg och helikoptrar. Systemen skall utvecklas så att balanserad
förmåga finns både att hävda territoriell integritet och möjlighet att möta
begränsade marina operationer. Därutöver skall inrymmas stödförband
avpassade till uppgifterna. De marina förbanden skall kunna uppträda
samordnat med andra styrkor. Samarbete i fredstid med Kustbevakningen
skall utvecklas så att resurserna kan samutnyttjas.
För att möta insatser med fjärrstridsmedel behövs ett väl utformat
luftförsvar som utvecklas så att förmåga finns att möta de resurser som
skulle kunna sättas in mot Sverige.
Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i
framtiden ingår även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar
mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge
Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare.
Jaktflyg och luftvärn i samverkan behövs i luftförsvaret. Jaktflygets
styrka är dess förmåga att möta även ett kraftsamlat hot som snabbt
koncentrerats till utvalda områden. Luftvärnets styrka är bl. a. att det
tvingar fientliga flygstridskrafter att uppträda så att utnyttjande och
verkan av attackvapen reduceras. Med ett rörligt uppträdande, där
angripande flygstridskrafter hålls i ovisshet var luftvärnet finns
grupperat, ger luftvärnet skyddande effekt även över områden där det
inte har grupperats.
Luftvärn med allvädersförmåga behövs på grund av att den
internationella vapentekniska utvecklingen medför en kraftigt ökad
allvädersförmåga för attack- och bombflyg. Denna utveckling beror bl.a.
på nya billigare attackvapen som också har god precision.
Försvarsmaktens grundorganisation skall medverka till att utveckla
förmågan till samarbete mellan olika berörda myndigheter för att hantera
sådana svåra hot mot vår nationella säkerhet som inte är väpnade
angrepp. De nationella skyddsstyrkorna skall ha förmåga att vid väpnade
angrepp skydda befolkningen och militär och civil infrastruktur samt
stödja de operativa förbanden. I de nationella skyddsstyrkorna ingår delar
av dagens territorialförsvar, hemvärn samt vissa andra förband. För att få
lämplig förmåga bör organisationen utöver markstridsbataljoner
innehålla marina basskydds- och bevakningsbataljoner och ett antal
stödenheter.
Helikopterenheter behövs för att stödja de ovan redovisade
stridskrafterna. Deras styrka är deras goda rörlighet och förmåga att
samverka med mark-, sjö- och flygstridskrafter. Förmågan att verka i
olika typer av insatsgrupper skall utvecklas, t.ex. att transportera
luftburen stridsenhet eller ingå i marin insatsstyrka. De utgör även en
väsentlig resurs för stöd till samhället.

5.2.3 Försvar mot väpnat angrepp
Regeringens förslag: Vad avser uppgiften försvara Sverige mot
väpnat angrepp skall Försvarsmakten
- ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser
mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om
sådana insatser,
- ha förmåga att minska verkningarna vid en insats med NBC-
stridsmedel,
- ha förmåga att i samverkan med övriga delar av totalförsvaret vidta
skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och militära mål,
- ha förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till
samhällets totala motståndsförmåga mot informationsoperationer och
- ha förmåga att möta intrång på vårt territorium.

Försvarsmakten skall ha beredskap för att på kort sikt (högst ett år)
kunna utveckla förmåga
- till skyddsåtgärder som medför att samhället kan motstå bekämpning
av samhällsfunktioner och infrastruktur och
- att möta insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga
insatsstyrkor.

Försvarsmakten skall vidare på medellång sikt (inom fem år), efter
beslut om anpassningsåtgärder kunna utveckla förmåga att möta mer
omfattande militära operationer.

Försvarsmaktens skall vidare skapa en grund för att på lång sikt
(mer än tio år) kunna utveckla förmåga mot flera olika typer av
väpnade angrepp.

Skälen för regeringens förslag

Grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap

Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig, som
tidigare nämnts, inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren,
förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Vi måste
fortfarande på kort sikt räkna med en kvarstående risk för begränsade
militära angrepp. Det skall vara möjligt att möta väpnade hot som direkt
kan beröra Sverige vid en kris som utvecklats ur nuvarande
omvärldsläge. För att göra detta måste Sveriges försvar ha en sådan
beredskap att förmåga i nedanstående avseenden kan uppnås inom någon
vecka.
För att ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade
insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller
hot om sådana insatser, fordras en lednings-, underrättelse- och
luftförsvarsfunktion med den kvalitativa inriktning som redovisats ovan.
Luftförsvarets beredskap skall anpassas med hänsyn till utvecklingen i
omvärlden så att tillräckligt antal jaktflygplan och luftvärnsförband kan
möta ett sådant hot.
Försvarsmakten skall vidare i samverkan med övriga delar av
totalförsvaret kunna vidta skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot
civila och militära mål. Detta innebär att grundorganisationens och
hemvärnets resurser skall kunna nyttjas för skydd, bevakning och
reparation. Ambitionen skall vara att begränsa skadeverkningarna och
förhindra att viktiga militära och civila mål slås ut för lång tid vid
begränsade insatser av fjärrstridsmedel.
Försvarsmakten skall med sjöstridskrafter, flygstridskrafter och
amfibieförband i enlighet med folkrättsliga regler kunna möta intrång
och angrepp på svenskt sjöterritorium, samt kunna skydda svenska fartyg
och luftfartyg på och över svenskt sjöterritorium och internationellt
vatten. Marina insatsstyrkor ur i första hand grundutbildande förband
skall kunna organiseras för att i samverkan med flygstridskrafter lösa
uppgiften.
Försvarsmakten skall vidare ha förmåga att möta avsiktliga intrång på
hela vårt landterritorium. Detta innebär att förmåga skall finnas att möta,
bekämpa och så långt möjligt avvisa små styrkor av markstrids- eller
sabotageförband. För att uppnå detta skall ett antal stridsgrupper kunna
sättas upp ur i första hand förband under grundutbildning. De bör vara
fördelade över landet så att snabbt ingripande med kvalificerade
markstridsförband kan göras.
Möjligheterna till detta varierar över tiden beroende på
utbildningssystemets utformning, varför dessa resurser måste kunna
förstärkas med krigsförband ur insatsorganisationen. För att kunna
minska verkningarna vid en insats med NBC-stridsmedel behövs en
insatsstyrka med speciell inriktning mot NBC. Förmågan till skydd vid
NBC-insats skall vidmakthållas vid övriga förband. Därutöver skall de
viktigare förbanden kunna lösa sina uppgifter även vid en NBC-insats.
För att få förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till
samhällets totala motståndsförmåga mot informationsoperationer behövs
förmåga till skydd mot sådana operationer vid Försvarsmaktens enheter.
Arbetet med att utbilda och organisera IT-säkerhetsförband påbörjas i
närtid så att förband med särskild förmåga att möta
informationsoperationer kan finnas tillgängliga med hög beredskap. Vad
som avses med informationskrigföring och informationsoperationer
berörs närmare i avsnitt 7.3.2 och 9.4.

Grundläggande försvarsförmåga med ett års beredskap

Det finns behov av att kunna möta begränsade väpnade angrepp mot
Sverige i ett läge där internationella kriser utvecklats under viss tid som
bl.a. medfört att en eventuell angripare haft viss förberedelsetid. Sveriges
militära förmåga skall vara sådan att en tänkt angripare måste vidta
omfattande förberedelser för att kunna hota Sverige.
Försvarsmakten skall ha beredskap att inom ett år kunna utveckla
förmåga att möta insatser med fjärrstridsmedel, bestående av främst
stridsberedda flygstridskrafter som finns grupperade i närområdet. För att
åstadkomma en sådan förmåga behöver luftförsvaret kunna verka med
ytterligare jaktflyg och luftvärn.
Försvarsmakten skall vidare utveckla förmåga att kunna möta insatser
av sådana begränsade luftrörliga markstyrkor som skulle kunna sättas in
mot Sverige i samband med en utdragen internationell kris. En angripares
förmåga att sätta in sådana styrkor måste bedömas med hänsyn till de
resurser - transportflyg och transporthelikoptrar - som i ett sådant läge
skulle kunna samlas och sättas in mot Sverige. Väsentligt är också det
understöd från beväpnade helikoptrar som en angripare kan disponera.
Det är angeläget att en sådan styrka kan bekämpas tidigt. Detta ställer
krav på snabbt ingripande med tillräckligt stor styrka. Kravet på snabbhet
leder till att bataljoner med stödförband måste kunna finnas gripbara över
hela landet. Försvarsmaktens förmåga i detta avseende kommer att öka
då den luftburna bataljonen blir operativ.
Även marina stridskrafter måste kunna öka sin beredskap för att kunna
balansera de resurser en angripare kan disponera.
Nationella skyddsstyrkor skall på likartat sätt kunna öka sin beredskap
inom högst ett år. Dessa styrkor skall skydda samhällsfunktioner och
infrastruktur mot begränsade luftrörliga insatsstyrkor och
sabotageförband samt biträda vid skydd och reparation i anslutning till
insatser med fjärrstridsmedel.
Hemvärnet skall ha förmåga att med hög beredskap bevaka och skydda
viktiga totalförsvarsobjekt. Inom ett år efter beslut om höjd beredskap
bör hemvärnet ha ökat förmågan att stödja operativa insatsförband och
övriga styrkor vid strid mot främst luftlandsatta förband. Personalstyrkan
skall kunna utökas.

Förmåga till anpassning på medellång sikt (inom fem år) mot väpnat
angrepp

De preciseringar av anspråken på operativ förmåga som regeringen
föreslår i det föregående avsnittet 5.2 ger uttryck för vad som krävs i
olika tidsperspektiv. Insatsorganisationen skall ständigt kunna lösa vissa
uppgifter både nationellt och internationellt och efter högst ett års
kompletterande åtgärder för att höja beredskapen kunna lösa ett bredare
spektrum av mer omfattande uppgifter. Därmed ställs avsevärda krav på
operativ förmåga som skall kunna utövas även utan en mer omfattande
anpassning. Skulle långsiktiga förändringar i omvärlden kräva större
förändringar i försvarsförmågan skall dessutom förberedelser vara gjorda
så att en anpassning av denna kan ske i enlighet med de krav som
regeringen föreslår skall utgöra grund för utformningen av
anpassningsförmågan på längre sikt.
Beträffande planering för tillväxt anförde regeringen i propositionen
Förändrad omvärld omdanat försvar (prop. 1998/99:74) följande: "För
att säkerställa möjligheterna till anpassning skall insatsorganisationen
utformas så att den inom en femårsperiod kan tillväxa eller anpassas till
den militärstrategiska utvecklingen i närområdet. Sådana förändringar
kan med hänsyn till svårigheter att fatta beslut om anpassning behöva ske
när militärstrategiska förändringar redan påbörjats i omvärlden.
Förändringar i omvärlden kan innebära att hela funktioner behöver
tillväxa, vilket ställer krav på en god förmåga att nyttja eller förändra de
kompetenser som i första hand finns i insatsorganisationen."
En utgångspunkt för Försvarsmaktens planering bör vara att efter
beslut om anpassningsåtgärder skall förmåga finnas att möta och
bekämpa olika typer av stridskrafter som uppträder samlat och med ett
tydligt operativt syfte. Noteras bör dock att en angripares möjligheter
fortfarande måste vara begränsade med hänsyn till de resurser som kan
utvecklas från nuvarande militärstrategiska läge.
För att insatsorganisationen i sådana situationer skall kunna utvecklas
fordras en försvarsplanering som på ett betryggande sätt identifierar
gränssättande resurser och kontinuerligt analyserar
omvärldsutvecklingen. Försvarsmaktens operativa förmåga skall
fortlöpande värderas och som ett resultat av detta skall planering,
materiellt innehåll och verksamhet kunna förändras.
Förberedelser behövs för att kunna möta sådana hot som kan uppstå ur
nuvarande militärstrategiska läge på medellång sikt. Förmåga skall kunna
skapas att möta ett eventuellt hot i form av en mindre
markstridsoperation. För att uppnå förmåga att kunna möta en sådan
angripare är det nödvändigt att våra förband kan bli flera eller större och
att de kan bli uthålligare så att de kan uppträda i mer utdragna
operationer. Detta medger den av regeringen föreslagna
grundorganisationen. Därutöver bör förmågan hos enskilda förband ökas
genom förtätning med kvalificerad materiel.
Förmåga behövs också att kunna möta ett hot i form av begränsade
marina operationer. Förmågan till uthållig insats med ytstridsförband,
ubåtar och amfibieförband skall kunna höjas. Antalet robotar och tillgång
på ammunition och organisationsbestämmande materiel i övrigt bör
också kunna ökas.
Förmåga behövs vidare att efter beslut om anpassning kunna möta ett
hot i form av mer omfattande operationer med fjärrstridsmedel. JAS-
divisionerna bör därför under något år efter höjning av beredskap och
beslut om tillväxt kunna ges ökad kvalitet och kvantitet.
Inom luftförsvaret i övrigt behövs att lednings- och bassystemens
förmåga och uthållighet kan ökas. Vidare bör den personella
uthålligheten vid JAS-divisionerna och luftvärnsbataljonerna kunna ökas.
Antalet robotar och tillgång på organisationsbestämmande materiel i
övrigt skall också kunna ökas.
Även de nationella skyddsstyrkornas organisation och uthållighet skall
kunna ökas efter beslut om anpassningsåtgärder.
Hög personell kompetens, en god materiell kvalitet i
insatsorganisationen, tillräcklig produktionskapacitet i
grundorganisationen och resurser för materielförsörjning utgör grunden
för anpassningsförmågan.

Förmåga till anpassning på lång sikt (mer än tio år) mot väpnat angrepp

Försvarsmakten skall på lång sikt ha en förmåga att kunna möta ett mer
omfattande angrepp som berör landet. En kontinuerlig utveckling av den
kompetens och förmåga som ovan redovisats utgör den väsentligaste
grunden för anpassning på så lång sikt.
5.2.4 Förmåga att hävda svensk territoriell integritet
Regeringens förslag: Vad avser uppgiften att hävda vår territoriella
integritet skall Försvarsmakten
- kunna upptäcka och ingripa mot kränkningar av territoriet, varvid
förmågan, särskilt i Östersjöområdet, snabbt skall kunna ökas i
anslutning till akuta kriser och
- kunna upptäcka och avvisa säkerhetshot i samverkan med andra
myndigheter.

Skälen för regeringens förslag: Vid kriser i vårt närområde skall svensk
militär närvaro vid våra gränser och omgivande havsområden utgöra ett
konfliktdämpande inslag. Förmåga att ingripa mot kränkningar är därvid
ett väsentligt medel.
För att hävda svensk territoriell integritet i enlighet med de möjligheter
folkrättens regler ger utnyttjas inom Försvarsmakten framför allt marina
stridskrafter, helikopterförband och flygstridskrafter med den beredskap
som regeringen beslutar.
Alla Försvarsmaktens enheter skall ha förmåga till skydd mot
säkerhetshot. Särskilda säkerhetsförband skall utnyttjas för aktiv verkan
mot sådana hot. Försvarsmakten skall kunna förstärka skyddet av viktiga
samhällsobjekt samt vidta åtgärder enligt förordningen (1982:756) om
Försvarsmaktens ingripande vid kränkningar av Sveriges territorium
under fred och neutralitet m.m.
Marina stridskrafter skall ha förmåga att ingripa mot kränkningar och
därutöver kunna förstärka underrättelseförmågan. Efter
beredskapshöjning skall förmåga finnas till marin närvaro med
ytstridsförband och ubåtar i våra omgivande havsområden. Förmågan
skall kunna utvecklas för att upprätthålla kontinuerlig närvaro.
Flygstridskrafter skall ha förmåga att ingripa mot kränkningar och
därutöver kunna förstärka underrättelseförmågan.
Försvarsmakten skall vidare i samverkan med andra myndigheter
kunna upptäcka och avvisa säkerhetshot. Beredskapen att realisera denna
förmåga skall vara hög. Hemvärnets förstahandsuppgift är, vilket tidigare
framgått, att kunna bevaka och skydda viktiga samhällsobjekt mot
militära sabotagestyrkor. Det är också mycket angeläget att
säkerhetsstyrkor som aktivt kan ingripa mot sabotagestyrkor disponeras.
5.2.5 Bidra till fred och säkerhet i omvärlden
Regeringens förslag: Vad avser uppgiften att bidra till fred och
säkerhet i omvärlden skall Försvarsmakten
-ha förmåga att i samverkan med andra länder planera och genomföra
fredsbevarande operationer som inledningsvis främst skall kunna ske
med markförband, landminröjnings- och sjöminröjningskapacitet,
transportresurser och andra specialenheter, företrädesvis i Europa och
dess närhet, men även globalt,
-ha förmåga att i samverkan med andra länder planera och genomföra
fredsframtvingande operationer som främst skall kunna ske med
markförband i Europa och dess närhet,
-kunna lämna stöd till fredsfrämjande och humanitär verksamhet som
främst skall omfatta land- och sjöminröjningskapacitet,
transportresurser och andra specialenheter, främst i Europa och dess
närhet och
-ha förmåga att i samverkan med andra länder planera, genomföra och
delta i övningsverksamhet som skall omfatta såväl mark- som sjö- och
flygstridskrafter inom ramen för det säkerhetsfrämjande samarbetet,
främst i närområdet.
På medellång sikt skall Försvarsmakten även
-kunna delta i begränsade fredsframtvingande operationer med
markförband globalt och
-kunna delta i fredsbevarande operationer med sjö- och
flygstridskrafter i vårt närområde.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens bedömning i
kontrollstationspropositionen avseende förmåga och organisation för
internationellt säkerhetsfrämjande och fredsfrämjande samarbete inom
det militära försvaret bör i huvudsak ligga till grund för den fortsatta
internationaliseringen av Försvarsmakten.
Utgångspunkt för svenskt deltagande i internationella fredsfrämjande
och humanitära insatser bör vara dels efterfrågan på svenska resurser,
dels vår förmåga att effektivt bidra samt i vilken utsträckning detta bidrar
till att öka den nationella försvarsförmågan. De erfarenheter som
konflikten i Kosovo givit måste dock leda till att Sveriges förmåga
utvecklas att snabbt och med rätt resurser medverka i en internationell
insats. För detta krävs en utveckling av förmågan att delta i
internationella insatser och att tiden från det att behovet uppstår tills dess
att en insats kan ske förkortas. Inriktningen skall vara att en styrka kan
sättas in någon månad efter beslut.
Den för svensk försvarspolitik viktigaste slutsatsen av det senaste årets
internationella utveckling är behovet av att snabbt stärka Sveriges
förmåga att bidra till europeisk krishantering.
Vad avser takten i ökningen i förmågan till internationella insatser bör
möjligheterna prövas och kostnaderna beräknas för att genomföra den
snabbare än vad Försvarsmakten har planerat för. De resurser som skall
kunna delta i internationell verksamhet måste kunna användas flexibelt.
Möjligheterna att använda olika typer av förband, enheter och särskilda
kompetenser bör därför prövas. För att så snart som möjligt kunna stärka
vår förmåga till internationella insatser bör sådana åtgärder ges prioritet
som har stort mervärde för vår internationella förmåga medan sådana
åtgärder kan få anstå som enbart har betydelse för att utveckla den
nationella försvarsförmågan. Det kan därför bli nödvändigt att avstå från
vissa åtgärder som syftar till att i ett femårsperspektiv kunna anpassa
förmågan att möta ett mer omfattande väpnat angrepp.
Regeringen avser därför att ge Försvarsmakten i uppdrag att pröva
möjligheterna och beräkna kostnaderna för att, tidigare än vad
myndigheten har föreslagit, ha förmåga att delta i internationella insatser
med två mekaniserade bataljoner eller andra resurser till motsvarande
kostnad och därvid beakta att kraven på flexibilitet uppfylls. Av
förslagen skall även framgå kostnaderna för åtgärderna, när förbanden
har uppnått önskad förmåga samt vilka konsekvenser detta får för andra
förmågor. Försvarsmakten skall beräkna årlig kostnad för de
förbandstyper som nämnts ovan och föreslå motsvarande besparingar
inom andra områden. Redovisning skall lämnas senast den 1 februari
2000.
Vad avser förmågan att lämna stöd till fredsfrämjande och humanitär
verksamhet har Försvarsmakten i sitt underlag från 19 maj 1999 angivit
att viss förmåga finns att lämna sådant stöd även utanför Europa och dess
närhet. Motsvarande möjlighet föreligger vad avser förmåga att deltaga i
övningsverksamhet.
Snabbinsatsstyrkan Swerap utgör basen för den svenska styrka som
fr.o.m. september 1999 deltar i den multinationella fredsstyrkan i Kosovo
(KFOR). Styrkan kommer att roteras två gånger per år. Enligt den
inriktning som regeringen tidigare (prop. 1996/97:4) har redovisat
avseende snabbinsatsstyrkan skall den ett år efter avslutad insats ånyo
vara insatsberedd. Med den inriktning för markstridsförbanden som har
redovisats ovan kommer bataljonerna i brigadförbanden från hösten 2001
att ha uppnått en sådan förmåga, såväl när det gäller kompetens som
beredskap, att de kan delta i internationell verksamhet. Erfarenheter från
Sweraps deltagande i KFOR kommer att kunna användas vid
utvecklingen av insatsförbandens internationella förmåga.
Regeringen kan senare komma att efter ytterligare
kostnadsberäkningar, föreslå riksdagen att förmågan att kunna delta i
fredsbevarande operationer med sjö- och flygstridskrafter skall kunna
omfatta mer än närområdet.
5.2.6 Stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i
fred m.m.
Regeringens förslag: Beträffande uppgiften att stärka det svenska
samhället vid svåra påfrestningar i fred skall Försvarsmakten ha
förmåga att samverka med civila myndigheter och ha förmåga att
ställa resurser till förfogande.
Försvarsmakten skall vidare ha förmågan att ställa resurser till
förfogande vid räddningstjänst och därutöver kunna lämna stöd till
andra myndigheter.
Kraven på förmåga att stärka det svenska samhället vid svåra
påfrestningar i fred skall inte utgöra en utgångspunkt för
Försvarsmaktens utformning och omfattning men skall beaktas i den
operativa och territoriella planeringen, vid planering av
övningsverksamhet samt när det gäller tillgänglighet till vissa
materielslag och förnödenheter m.m.

Skälen för regeringens förslag: Försvarsmaktens resurser skall kunna
utnyttjas för att stärka samhället. Effektivt samutnyttjande av resurser
med annan myndighet är viktigt. Regeringen vill i detta sammanhang
peka på behovet av ökad samordning t.ex. mellan Kustbevakningen och
Försvarsmakten.
Enligt regeringens mening är en förutsättning för att Försvarsmakten
skall kunna lämna ett effektivt stöd till andra myndigheter i skilda
situationer att Försvarsmakten också har förmåga att samverka med dessa
myndigheter, allt med iakttagande av de begränsningar som anges i det
följande. Det är vidare angeläget att Försvarsmakten i planeringen av sin
övningsverksamhet beaktar även samverkansmöjligheterna. Regeringen
vill betona att detta givetvis också ställer krav på de övriga
myndigheterna. Strävan efter ett effektivt utnyttjande av de samlade
resurserna bör enligt regeringen bli tydligare än hittills hos både
Försvarsmakten och andra statliga myndigheter.
Vid militärt och ekonomiskt likvärdiga alternativ skall den lösning
väljas där Försvarsmakten bäst kan stödja samhället vid räddningstjänst,
vid svåra påfrestningar i fred och vid andra former av stöd till
myndigheter. Regeringen vill erinra om att detta också innebär att
möjligheterna att sambruka militära och civila statliga resurser bättre bör
tas tillvara.
I uppgiften att kunna lämna stöd till samhället ligger att
Försvarsmakten i vissa fall kan behöva disponera materiel och
förnödenheter på ett sådant sätt att de finns tillgängliga vid skilda slag av
stödinsatser till förmån för andra myndigheter. Regeringen vill betona att
Försvarsmaktens resurser i form av materiel och personal skall vara ett
möjligt stöd till de andra myndigheterna i särskilda situationer och först
när deras egna resurser inte räcker till eller helt saknas. Den möjlighet till
sambruk mellan statliga myndigheter som regeringen förespråkar bör
bygga på en gemensam planering och överenskommelser mellan de
berörda myndigheterna. Stödet från Försvarsmakten innebär inte att de
andra myndigheterna skall underlåta att anskaffa t.ex. materiel som är
nödvändig för att myndigheterna skall kunna genomföra sina ordinarie
uppgifter.
Regeringen vill härefter erinra om att det av 34 § räddningstjänstlagen
(1986:1102) framgår att räddningsledaren kan ta i anspråk egendom och
personal från en statlig eller kommunal myndighet vid en
räddningsinsats. Försvarsmakten bör enligt regeringen tillsammans med
de räddningstjänstansvariga myndigheterna fortsätta att utveckla hur
bistånd kan lämnas vid skilda slag av räddningstjänstinsatser.
Statsmakterna har tidigare angett ett antal fall där samhället skall ha en
särskilt god beredskap (prop. 1996/97:11, bet. 1996/97:FöU5, rskr.
1996/97:203). Dessa utgör typfall för händelser som skulle kunna
utvecklas till en svår påfrestning på samhället i fred. Tillsammans med
de myndigheter som är huvudansvariga om något av typfallen skulle
inträffa, bl.a. nedfall av radioaktiva ämnen, svåra störningar i
elförsörjningen samt översvämningar och dammbrott, bör
Försvarsmakten utveckla förmågan att lämna stöd. Enligt regeringens
mening bör detta ske genom i första hand en gemensam planering för de
identifierade typfallen. Det är rimligt att anta att även gemensamma
övningar kan vara ett lämpligt inslag i vissa fall.
Regeringen vill erinra om att när Försvarsmakten biträder en annan
myndighet är det den andra myndigheten som leder och ansvarar för
insatsen. Inom ramen för detta skall militära enheter alltid ledas av
militära chefer. I sammanhanget vill regeringen också peka på att
Försvarsmakten har särskilda resurser för ledning och att myndigheten
ofta har möjlighet att snabbt infinna sig på även otillgängliga platser. De
ansvariga andra myndigheterna och Försvarsmakten bör därför planera
hur dessa Försvarsmaktens ledningsmöjligheter effektivast skulle kunna
utnyttjas i framförallt inledningen av en insats. Avslutningsvis vill
regeringen även erinra om att Försvarsmakten har möjlighet att i enlighet
med förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verksamhet i
vissa fall ta ut avgifter för biträde till andra myndigheter.

5.2.7 Behov av kompetens
Regeringens bedömning: Den viktigaste förutsättningen för att
säkerställa förmågan till anpassning i olika avseenden är att
Försvarsmakten har tillgång till nödvändig kompetens.
Försvarsmakten bör upprätthålla kompetens inom nedan angivna
kompetensområden.

Ledningskompetens
Den innefattar beredskap, kunskap och färdighet att sätta in och
leda militära insatser.

Försvarsunderrättelsekompetens
Den innebär kunskaper och färdigheter att upptäcka, analysera och
bedöma hotbilden mot Sverige. I kompetensen ligger också att
kontinuerligt kunna övervaka svenskt territorium samt kunskaper om
hur sensorer och vapen, även vad avser rymdbaserade sådana, kan
användas mot oss.

Kompetens att genomföra väpnad strid
Den är grundläggande för det militära försvaret och omfattar strid
och militär verksamhet, i alla konfliktnivåer, riktad mot markmål, mot
sjömål såväl på som under havsytan och mot luftmål. Kompetensen
bör omfatta alla nivåer till väpnad strid samordnad i högre förband
samt i militära operationer med samverkan mellan flera typer av
stridskrafter och system.

Skyddskompetens
Den innefattar skydd av civila och militära funktioner inklusive
skydd av infrastruktur. Kompetensens bredd bör täcka områden från
militära angrepp till åtgärder för att stärka samhället, fortifikatoriskt
skydd samt skydd mot insatser med NBC-stridsmedel.

Logistikkompetens
Den avser den specifika logistikkompetens som behövs för militär
verksamhet. Med logistik avses underhållstjänst, teknisk tjänst och
transporter.

Kompetens inom informationskrigföring
Den omfattar kunskapen att hantera informationskrigföring.
Kunskapen avser såväl defensiva åtgärder som kunskap om offensiva
metoder för att kunna slå tillbaka mot en angripare.

Internationell kompetens
Den innebär kunskaper och färdigheter att kunna genomföra
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser samt att kunna
delta i internationellt säkerhetssamarbete bl.a. i form av gemensamma
övningar. Häri ingår stöd till återuppbyggnad och övrig civil-militär
samverkan (Cimic). Detta är under en övergångsperiod en särskild
kompetens som successivt, i takt med Försvarsmaktens
internationalisering, avses ingå som en naturlig del i Försvarsmaktens
övriga kompetenser.

Kompetens till civil samverkan
Den innebär kunskaper och färdigheter att när behov uppstår kunna
samverka med civila myndigheter över hela skalan från
räddningstjänstinsatser till krigstillstånd.

Skälen för regeringens bedömning: Kompetens är egenskapen att ha
och kunna tillämpa kunskaper och färdigheter för att kunna genomföra
viss verksamhet. Att ha erforderlig kompetens och dessutom resurser för
att kunna lösa en given uppgift betyder att förmåga har uppnåtts.
Inom Försvarsmakten finns i huvudsak landets samlade kompetens för
att kunna anpassa försvarsförmågan till den militära hotutvecklingen
medan andra delar av den nödvändiga kompetensen endast återfinns i den
övriga delen av samhället. Försvarsmaktens samlade behov av
kompetenser innefattar kompetenser som ingår såväl i den föreslagna
insatsorganisationen som de kompetenser som därutöver behövs inom
det militära försvaret för att säkerställa den anpassningsförmåga som
behövs. Försvarsmakten måste sålunda själv utveckla och vidmakthålla
de kompetenser som är unika och ej finns tillgängliga inom övriga delar
av samhället. Det främsta exemplet på sådan unik kompetens utgörs av
kunskap och färdighet för väpnad strid. Annan kompetens som kan
hämtas från övriga delar av samhället och därmed inte bör utvecklas
inom Försvarsmakten kan till exempel vara informationsteknik och
allmän logistik.
Det är viktigt att följa den mycket snabba militära och civila tekniska
utvecklingen som sker idag och som sannolikt kommer att accelerera
ytterligare. I denna utveckling ryms både problem och möjligheter, som
det gäller att gardera sig för respektive dra nytta av i militära
sammanhang. Väsentliga kompetensområden måste således identifieras
efter hand. Lika väl som nya kompetenser måste tillföras måste
föråldrade kompetenser avvecklas.
Insatsorganisationen och grundorganisationen skall tillsammans utgöra
Försvarsmaktens viktigaste kompetensbas där personalens kompetens att
kunna genomföra väpnad strid upprätthålls och utvecklas i syfte att
kunna försvara hela landet. Förmågan till väpnad strid uppnås främst
genom realistiska förbandsövningar under varierande klimatologiska och
geografiska förhållanden, samt genom deltagande i internationell
verksamhet. Genom att upprätthålla denna förmåga ges möjligheter att,
alltefter rådande omvärldsläge, anpassa stridskrafternas beredskap och
tillgänglighet till nationella och internationella behov.
Ledningskompetens säkerställs genom att insatsorganisationen
upprätthåller förmåga att leda och samordna operativ och taktisk
verksamhet, samverka med civila delar av totalförsvaret och inneha
förmåga att genomföra integrerade totalförsvarsinsatser.
Ledningsstrukturen bör också ha en inbyggd förmåga att på kort tid
kunna anpassas till nya ledningsbehov.
Insatsorganisationen bör innehålla de resurser och de kompetenser som
är nödvändiga för väpnade insatser såväl i Sverige som internationellt.
Insatsorganisationen utgör också den resursmässiga basen och innehåller
huvuddelen av de kompetenser som behövs för anpassning, tillväxt eller
ominriktning. Resterande kompetenser för anpassning upprätthålls bland
annat inom grundorganisationen till exempel vid skolor samt genom
forskning och teknikutveckling. Allt eftersom kompetensbehoven
förändras måste insatsorganisationen successivt förnyas för att skapa
handlingsfrihet att möta militärtekniska förändringar och möjliggöra
anpassning. Detta kräver en ständig prövning av befintlig förmåga och
kompetens.
För förnyelsen behövs kontinuerligt arbete med studier, materiel- och
förbandsförsök, demonstratorer, utveckling av operationskonst samt
arbete med taktik och stridsteknik. Detta sker främst vid
Försvarsmaktens skolor och centra men även inom ramen för
övningsverksamhet vid förbanden. Det stöd Försvarsmakten erhåller av
Försvarets forskningsanstalt, Försvarets materielverk,
Fortifikationsverket och Försvarshögskolan avseende forskning,
teknikutveckling och metodstöd, kompetens att förvalta och upphandla
adekvat materiel och anläggningar samt att utveckla ledarskap och
kunnande inom krigskonsten, är av avgörande betydelse. I detta
sammanhang finns ett antal strategiska kompetenser utpekade. Dessa
redovisas utförligare i avsnitt 9.2.
Försvarsmaktens kompetens för tillväxt som en möjlig
anpassningsåtgärd utgörs främst av förmågan att integrerat leda och
strida i högre förband samt av förmågan att hantera materiel, avsedd för
tillväxt. Även nyanskaffad och uppgraderad materiel måste kunna
tillföras för att öka effekten i krigsförbanden eller för att skapa nya
krigsförband. Den personella kompetensen för strid i högre förband
tillgodoses bl.a. genom att vidmakthålla och vidareutveckla förmågan till
operativ och taktisk ledning inom ramen för en integrerad stabsstruktur.

5.3 Inriktning av insatsorganisationen
Regeringens förslag: Den framtida insatsorganisationen skall inriktas
mot att successivt fram till och med år 2004 innehålla följande
viktigare krigsförband:
-ett högkvarter, en operativ insatsledning och fyra
militärdistriktsstaber ,
-en armédivisionsstab med tillhörande förband, bland dem en NBC-
insatsstyrka och två jägarbataljoner,
-sex armébrigadledningar, sexton mekaniserade bataljoner, fyra
luftvärnsbataljoner, fyra haubitsbataljoner, fyra pionjärbataljoner, fyra
underhållsbataljoner, sex stadsskyttebataljoner och en luftburen
bataljon,
-två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv ytstridsfartyg,
-en ubåtsflottilj med fem ubåtar,
-en minkrigsflottilj,
-en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner,
-åtta JAS 39-Gripendivisioner,
-två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ inriktning och
en med sjöoperativ inriktning och
-nationella skyddsstyrkor, inkluderande bl.a. tolv markstridsbataljoner
och hemvärn.

Skälen för regeringens förslag
Insatsorganisationens utformning
Riksdagen beslutar om Försvarsmaktens inriktning bl.a. genom att
besluta om inriktning av verksamhetsområden. Med utgångspunkt från
dessa beslut styr regeringen Försvarsmakten i dessa verksamhetsområden
och krav på operativ förmåga. När det gäller inriktningen av
verksamhetsområdena är denna struktur avsedd för den årliga styrningen
av Försvarsmakten. Den lämpar sig dock inte för riksdagens beslut om en
mera långsiktig inriktning av Försvarsmakten.
Regeringen lämnar därför i denna proposition inga förslag till den
fleråriga inriktningen av verksamhetsområdena.
Insatsorganisationen skall kunna uppfylla de krav på operativ förmåga
och beredskap som ställs i närtid. De krigsförband som ingår i denna
organisation bör också innehålla en stor del av de kompetenser som
efterfrågas för att kunna tillgodose kraven på långsiktig
anpassningsförmåga. Som framgår av föregående avsnitt finns det dock
ett antal resterande kompetenser som måste säkerställas i särskild
ordning utanför insatsorganisationen, bl.a. inom grundorganisationen vid
Försvarsmaktens skolor och centra.
Grunden för det militära försvarets utveckling skall även framgent vara
förmågan till väpnad strid. Med denna utgångspunkt bör målet för den
långsiktiga utvecklingen vara en flexibel försvarsmakt med
insatsförmåga samt anpassningsförmåga mot de nya hot och risker som
kan uppstå i framtiden.
Insatsorganisationens beredskap styrs i nuvarande omvärldsläge främst
av behov inom ramen för uppgifterna territoriell integritet, internationella
insatser och kraven på att kunna stärka samhället. Insatsorganisationen
bör innehålla krigsförband med hög operativ rörlighet och kvalitet och
kunna sättas samman i operativa insatsstyrkor efter aktuella behov.
Insatsstyrkorna skall kunna agera integrerat.
Territorialförsvar, hemvärn och vissa andra delar av dagens militära
försvar bör organiseras som nationella skyddsstyrkor och utgöra en del
av insatsorganisationen. De nationella skyddsstyrkorna skall med
varierande beredskap ha förmåga att skydda befolkningen och
infrastrukturen samt att stödja de operativa förbanden.
Ledningsfunktionen, som också utgör en del av insatsorganisationen, bör
utformas för att kunna hantera ett brett spektrum av händelser, såväl
nationellt som internationellt.
Regeringen anser att en utveckling mot den insatsorganisation som
beskrivits ovan är en viktig del av det militära försvarets strukturella
förnyelse. Det är väsentligt att insatsorganisationens utformning och
beredskap anpassas till de relativt låga kraven på försvar mot väpnat
angrepp som ställs i närtid så att ett tillräckligt stort utrymme kan skapas
för långsiktig anpassningsförmåga och förnyelse och för att öka den
internationella förmågan.
Regeringen avser att uppdra åt Försvarsmakten att i budgetunderlaget
för år 2001 lämna förslag till vilka krigsförband som kan utgå, som kan
produceras till en lägre kostnad eller som kan organiseras senare än vad
som Försvarsmakten har föreslagit den 19 maj 1999 samt hur detta
påverkar måluppfyllnad i olika avseenden i den operativa förmågan. I
uppdraget ingår vidare att pröva möjligheterna att ytterligare reducera
utbildning, drift och underhåll för de större materielsystem som skall
utgå ur organisationen.
Det är väsentligt med en fortsatt utveckling av en strategisk idé och
operativa principer för utnyttjandet av stridskrafterna ingående i
insatsorganisationen.
Riksdagens beslut under våren 1999 får konsekvenser även när det
gäller försörjningen med försvarsmateriel. Regeringen konstaterar att
riktlinjerna för Försvarsmaktens planering och de omförhandlingar som
genomförts med berörd försvarsindustri har möjliggjort att några
angelägna materielprojekt kunnat beställas. Regeringens förslag och
överväganden när det gäller Försvarsmaktens materielförsörjning m.m.
redovisas närmare i avsnitt 5.5.
Inriktning av insatsorganisationen
Ledningsorganisationen
Försvarsmakten har den 30 september 1999 lämnat ett förslag till
utformning av den framtida ledningsorganisationen. Försvarsmakten
föreslår bl.a. att för ledning av insatsorganisationen skapas en ny
samlokaliserad operativ och taktisk ledning, vilket skapar bättre
förutsättningar för en framtida integrering av dessa. Detta är av stor
betydelse för att Försvarsmakten samordnat skall kunna leda insatser
såväl inom som utom landet. Regeringens förslag till utformning av
organisation och bedömningar avseende den militära
ledningsorganisationen utvecklas närmare i avsnitt 5.4 och 8.2.

Markstridsförbanden
Enligt regeringens uppfattning bör markstridskrafternas bataljoner kunna
verka inom divisions och brigads ram, såväl nationellt som
internationellt. Vapenverkan, rörlighet och skydd bör vidareutvecklas
liksom förmågan till underrättelseinhämtning och ledningskrigföring.
Markstridsförbandens förmåga till väpnad strid skall vara hög. Alla
konfliktnivåer skall kunna hanteras både nationellt och i de
internationella fredsfrämjande operationer som Sverige beslutar sig för
att delta i. I Europa och dess närhet skall markstridsförbanden kunna
delta i alla typer av fredsfrämjande operationer. I övriga delar av världen
skall Försvarsmakten kunna delta i fredsbevarande operationer.
Organisationen bör bestå av en divisionsledning, sex brigadledningar,
markstridsbataljoner och specialförband. Flexibelt sammansatta
stridsgrupper bör kunna skapas av bataljonsförbanden. Förbanden i
insatsorganisationen skall ha en hög tillgänglighet efter
beredskapshöjning.
Organisationen bygger på ett utbildningssystem som innebär att
grundorganisationen årligen utbildar en brigad. När fyra år har gått har
fyra brigader utbildats med en sådan kompetensnivå att de har förmåga
till omedelbara insatser. När ytterligare en omgång har utbildats kan den
först utbildade brigadens personal överföras till de nationella
skyddsstyrkorna eller utgör tillväxtresurs för brigadförbanden. Med detta
system kan det ständigt finnas fyra brigader och tillhörande
divisionsförband med hög utbildnings- och kompetensnivå att tillgå. Det
är därutöver viktigt att alla brigadledningarna över tiden ges lika hög
kompetens. Motsvarande princip tillämpas även vid övriga förband som
grundutbildas. I samband med att Försvarsmakten redovisar regeringens
uppdrag angående behovet av totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt
bör också frågan belysas om hur utbildningen av stridsvagnsförband skall
organiseras.
När det gäller Försvarsmaktens förslag till samlad luftförsvarsförmåga
finns det enligt regeringens uppfattning anledning att ytterligare granska
luftvärnsfunktionens utveckling. Försvarsmaktens förslag den 19 maj
1999 innebär att anskaffning av luftvärn med medellång räckvidd och
allvädersförmåga är inplanerad efter år 2004. Detta innebär en operativ
risk som dock i viss utsträckning kompenseras av ett starkt jaktflyg.

Marinstridskrafter
Regeringen anser att marinstridskrafterna bör vidareutvecklas mot
integrerade och behovssammansatta styrkor och mot ökad förmåga till
samverkan med andra nationers förband vid övningar och internationella
insatser i vårt närområde samt med civila myndigheter.
Huvudinriktningen bör enligt regeringens uppfattning vara en förmåga att
kunna utöva områdeskontroll över och under havsytan samt i kustzonen.
Sjöstridskrafterna bör vidareutvecklas mot ett färre antal fartyg men med
en ökad uthållighet till sjöss.
Den närtida dimensioneringen av marinstridskrafter styrs främst av
kravet att kunna hävda vår territoriella integritet och kravet på långsiktig
anpassning. Förmågan att övervaka Sveriges omgivande havsområden
och kunna ingripa vid kränkningar av sjöterritoriet bör därför
vidareutvecklas. Utformningen styrs däremot av förmågan att
framgångsrikt kunna bekämpa en kvalificerad angripare och förmåga till
uthållig marin närvaro i våra omgivande farvatten.
Antalet ytstridsfartyg bör enligt regeringens uppfattning reduceras.
Långsiktigt bör tolv ytstridsfartyg finnas. Dessa fartyg måste därmed ha
en sådan flexibilitet att de klarar ett brett spektrum av uppgifter. Korvett
av Visbyklass motsvarar dessa krav genom sin mångfunktionalitet och
förmåga att klara ett vitt spektrum av uppgifter i alla krisnivåer.
Regeringen har därför medgivit Försvarsmakten att anskaffa totalt sex
korvetter av Visbyklass. Dessa bedöms vara operativa år 2010.
Inledningsvis upprätthålls antalet ytstridsfartyg med befintliga korvetter
av Stockholms respektive Göteborgsklass samt patrullbåtar av
Kaparenklass. Efter hand som korvett av Visbyklass införs utgår
patrullbåtssystemet.
Även antalet ubåtar bör enligt regeringens uppfattning reduceras. Över
tiden bör fem ubåtar vidmakthållas, varav två av Västergötlandsklass och
tre av Gotlandsklass. Försvarsmaktens analys har visat att för att ha
beslutad förmåga och beredskap är det dimensionerande behovet fyra
ubåtar. Hänsyn har då inte tagits till t.ex. befintliga ubåtsklasser,
översyns- och underhållsperioder eller möjligheterna till
kompetensuppbyggnad. Grunden för analysen är behovet av förmåga till
uthållig strategisk och operativ underrättelseinhämtning och möjligheter
till olika typer av insatser. De i dag befintliga ubåtarna, tre Gotlandsklass
och fyra Västergötlandsklass, är så olika att en besättning inte utan vidare
kan växla eller byta ubåtstyp. Det totala behovet påverkas även av att en
ubåt av fyra ständigt kommer att vara i någon form av underhållsfas. För
att öka den taktiska uthålligheten inom ubåtsvapnet har regeringen
medgett Försvarsmakten att installera luftoberoende maskineri på de två
ubåtar av Västergötlandsklass som skall halvtidmoderniseras. Ubåtarna
av Gotlandsklass har redan luftoberoende maskineri.
Minröjning innebär i huvudsak att aktivt lokalisera och oskadliggöra
enskilda minor. Regeringen anser att Försvarsmaktens förmåga till
minröjningsinsatser bör vidmakthållas och utvecklas.
Fartygsdragen minsvepning utgör en del av begreppet minröjning och
innebär i huvudsak att man dels mekaniskt sveper upp förankrade minor,
dels simulerar en fartygspassage varvid man försöker få eventuella minor
att detonera. Detta är en äldre metod som inte bör vidareutvecklas i sin
nuvarande form. Regeringen anser att huvuddelen av
minsvepningsförbanden bör utgå och att minsvepningsflottiljerna bör
utgå ur insatsorganisationen år 2001. Vissa enheter av
minsvepningsförbanden bör dock behållas för att ingå i de nationella
skyddsstyrkorna. Däremot finns skäl att behålla förmågan att svepa med
fjärrstyrda minsvep.
Enligt regeringens uppfattning bör kustförsvarsförbandens tyngdpunkt
läggas vid amfibieförbanden. En amfibiebrigadledning och tre
amfibiebataljoner organiseras i insatsorganisationen. Förmågan att under
lång tid kontrollera övergången mellan sjö och land, att leda och
samverka med andra enheter i kustzonen samt öppna och säkra t.ex.
hamnområden bör vidareutvecklas. Regeringen anser att
amfibieförbandens förmåga till väpnad strid, att upprätthålla territoriell
integritet och förmåga att hantera konflikter på detta sätt tillgodoses.
Regeringen anser också att den unika kompetens som bl.a.
amfibieförbanden har att verka i skärgårds- och kustzonen bör tillvaratas
så långt det är möjligt och, där behov finns, vid internationella insatser.

Helikopterförbanden
Regeringen anser att den mark- respektive sjöoperativa
helikopterkapaciteten bör vidareutvecklas. Härutöver bör förmågan att
verka i olika typer av insatsgrupper utvecklas, t.ex. möjligheten att
transportera den luftburna bataljon som regeringen behandlar senare i
detta avsnitt. Vidare bör enligt regeringen förmågan att genomföra
internationella insatser utvecklas.
Regeringen anser att två helikopterbataljoner bör organiseras. Den ena
bör ha markoperativ inriktning och den andra sjöoperativ inriktning.
Inom dessa bataljoner bör det finnas räddningskapacitet.
Räddningsfunktionen enligt avtalet mellan Sjöfartsverket och
Försvarsmakten bör enligt regeringens mening upprätthållas inom ramen
för denna nya organisation.
Den nuvarande arméflygbataljonen, de två marina
helikopterdivisionerna och pansarvärnshelikopterkompanierna bör
avvecklas med början år 2001. Samtidigt bör den rörliga
helikopterledningen avvecklas. Den centrala helikopterresursledning som
är nödvändig bör enligt regeringen ingå i den operativa insatsledningen.
Regeringen anser vidare att Försvarsmakten mot slutet av perioden bör
börja utveckla attackhelikopterkompetens, bl.a. genom studier och
demonstratorer.
Det är enligt regeringens mening angeläget att antalet helikoptertyper
inom Försvarsmakten begränsas. Anskaffningen bör därför inriktas mot
Försvarsmaktsgemensamma helikoptertyper, varav en bör vara
medeltung och en bör vara lätt. Flertalet av de nuvarande
helikoptertyperna bör därför avvecklas.

Flygstridskrafterna
I fråga om JAS 39 Gripenförbanden och de övriga stridsflygförbanden
anser regeringen att den långsiktiga inriktningen bör vara åtta divisioner
JAS 39 Gripen från och med år 2005. I avsnittet 5.4 redovisar regeringen
hur kravet på kontinuerlig utbildning av nya militära flygförare och hur
ombeväpningen från Viggensystemet till Gripensystemet påverkar såväl
antalet divisioner som antalet flottiljer. Regeringen konstaterar där att det
utöver de åtta stridsflygdivisionerna under ombeväpningsperioden bör
finnas ytterligare två flygdivisioner för att säkerställa utbildningen och
ombeväpningen. Dessa två extradivisioner bör enligt regeringens mening
inte innefattas i insatsorganisationen efter det att ombeväpningen till
Gripensystemet är genomförd. Det är enligt regeringens mening
angeläget att ombeväpningen till Gripensystemet i allt väsentligt kan
genomföras i enlighet med Försvarsmaktens planering.
När det gäller flygstridskrafternas markförband anser regeringen att
åtta nya flygbasförband och ytterligare ett stridsledningscentralkompani
bör organiseras. Vidare bör en andra grupp flygburen spaningsradar
(FSR 890) organiseras. År 2001 bör avveckling påbörjas av tre
stridslednings- och luftbevakningsbataljoner, en vädercentral och 16
basbataljoner. Parallellt med ombeväpningen till Gripensystemet bör
Viggensystemet successivt avvecklas från och med år 2001.

Nya typer av förband
Regeringen anser att nationella skyddsstyrkor bör organiseras. I dessa
ingår bl.a. norrlandsjägarbataljoner, markstridsbataljoner, marina
basskyddsbataljoner, marina bevakningsbataljoner och hemvärnet.
Regeringen anser dock att det finns vissa osäkerheter, bl.a. när det gäller
omfattningen av och metoder för att tillgodose behovet av bevakning och
skydd av sådan infrastruktur som är avgörande för samhällets
grundläggande funktioner. Även när det gäller rekryteringen till
hemvärnet och dess påverkan på bemanningen i övrigt av de nationella
skyddsstyrkorna finns det behov av fördjupat underlag. Regeringen har
därför denna dag beslutat om direktiv till en utredning som skall se över
stödet till de frivilliga försvarsorganisationerna (inkl. hemvärnet) och
deras fortsatta funktion i totalförsvaret. Utredningen skall lämna sina
förslag senast den 31 december 2000.
Utöver ovan redovisad struktur tillförs Försvarsmakten även andra nya
förband och kompetenser. Dessa kommer att utgöra betydelsefulla
komponenter i vår förmåga att möta framtida hot och risker. Som
exempel på sådana förband kan nämnas luftburen bataljon,
signalspaningsbataljon, IT-säkerhetsförband, säkerhetsbataljon,
jägarbataljon och NBC-insatsstyrka. Dessa förbandstyper kommer i
huvudsak att utvecklas och organiseras senast år 2004. Dessa
förbandstyper kan delvis organiseras med stöd av nuvarande
krigsorganisation. Den luftburna bataljonen utvecklas och organiseras
efterhand. Fram till år 2003 sker såväl utveckling och
kompetensuppbyggnad som den direkta utbildningen av förbandet.
Transporthelikoptrar anskaffas senare, preliminärt med början år 2003.

Beredskap och operativa anvisningar
Regeringen har uppdragit åt Försvarsmakten att senast den 26 november
1999 redovisa ett förslag till strategisk idé och operativa principer för
stridskrafternas utnyttjande vid ett väpnat angrepp riktat mot landet.
Regeringen avser att bl.a. med detta underlag som grund besluta om
operativa anvisningar för stridskrafternas beredskap.

Anpassning
Regeringen anförde i prop. 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat
försvar följande:
"Tillväxt förutsätts ske genom en ökning av befintliga krigsförbands
storlek, genom ny eller kompletterad utbildning, förtätning med
kvalificerad förrådsställd eller nyanskaffad materiel samt genom att nya
krigsförband tillkommer. Med undantag av kaderbemannade större
krigsförbandstyper (brigadledningar etc.) bör nyuppsatta krigsförband
inte vara större än bataljon när det gäller markstridsförband eller
motsvarande för sjö- och luftstridsförband. Att från grunden skapa större
krigsförband inom fem år bedöms som tveksamt och bör inte utgöra en
planeringsgrund. En hög personell kompetens, materiell kvalitet,
tillräcklig produktionskapacitet i grundorganisationen och hög
ledningsförmåga utgör tillsammans med en försvarsmaterielförsörjning
grunden för tillväxtförmågan. Befälens kompetens behöver utvecklas
genom att utbildning och övningar genomförs med krigsförband av sådan
storlek att såväl funktioner som ledning kan övas och samtränas. Den i
insatsorganisationen utbildade värnpliktiga personalen bör kvarstå i cirka
fem år för att utgöra en grund för såväl tillväxtförmågan som för
territorialförsvaret."
När det gäller markstridskrafterna utgörs en del av
anpassningsförmågan av möjligheter och förmåga till tillväxt. Antalet
markstridsförband och möjligheten för tillväxt för dessa beror främst på
tillgången till officerare och möjligheten att anskaffa erforderlig volym
organisationsbestämmande materiel. Genom en utökning av antalet
officerare, förrådsställning av organisationsbestämmande materiel och
planering av tillväxt kan förmågan att tillväxa upprätthållas. Under
perioden 2000-2004 innehar markstridskrafterna en mycket god förmåga
att tillväxa. Efter detta minskar förmågan på grund av att materiel,
anläggningar och personal har avvecklats. Efter genomförd
omstrukturering bedöms tillväxt inom en femårsperiod med
markstridsförband kunna ske med ytterligare cirka åtta
markstridsbataljoner inklusive stödfunktioner.
Tillväxt i fartygsförbanden till ett innehåll motsvarande dagens
förbandsantal bedöms vara möjlig inom de närmaste åren. Det finns
potential att tillväxa med ett minröjfartyg av Landsortsklass. Utöver det
tidigare förordade behovet av fem ubåtar finns ytterligare två ubåtar att
tillgå under en övergångsperiod för tillväxt. Tung kustrobot (robotsystem
15) bör utnyttjas för korvettförband vid tillväxt. De fasta
artilleriförbanden samt det tunga kustrobotbatteriet bör avvecklas.
Däremot bör potential att tillväxa och bevara kompetens finnas genom att
materiel för två kustartilleribataljoner och ytterligare en amfibiebataljon
bibehålls. För amfibieförbanden gäller generellt samma förutsättningar
för tillväxt som för markstridskrafterna.
När det gäller flygstridskrafterna bedömer regeringen att flygförbanden
fram till år 2005 har möjlighet att tillväxa upp till ett innehåll som
motsvarar dagens förbandsantal. Därefter begränsas tillväxtmöjligheterna
av bl.a. tillgången på flygförare. Efter det att Gripensystemet har införts,
dvs. år 2005, är tillväxtmöjligheterna för stridsflygförbanden relativt
goda. Den övre gränsen sätts av utbildningskapaciteten för flygförare och
tekniker upp till kapaciteten i totalt antal anskaffade flygplan JAS 39
Gripen.
Enligt regeringens uppfattning bör anpassningen årligen ses över inom
Försvarsmakten.
Regeringen anser att den nu gällande planeringen för
markstridsförbanden kan ligga till grund för denna årliga rullning av
planeringen. När det gäller flyg- och sjöstridskrafterna samt de nationella
skyddsstyrkorna bör planeringen dock fördjupas ytterligare.
5.4 Grundorganisationens utformning
Regeringens förslag: Försvarsmaktens grundorganisation ges
följande utformning för att insatsorganisationen skall kunna få den
inriktning som föreslås i avsnitt 5.3.
Följande organisationsenheter läggs ned

- Armécentrum Enköping
- Marincentrum Haninge/Berga
- Flygvapencentrum Uppsala
- Södra militärområdesstaben Kristianstad
- Mellersta militärområdesstaben Strängnäs
- Norra militärområdesstaben Boden
- Södra arméfördelningen Kristianstad
- Östra arméfördelningen Strängnäs
- Norra arméfördelningen Boden
- Gotlands militärkommando Gotland/Visby
- Försvarsområdesstaberna i Hässleholm
Eksjö
Halmstad
Karlskrona
Göteborg
Strängnäs
Upplands-Bro
Enköping
Örebro
Kristinehamn
Falun
Sollefteå
Umeå
Boden
- Västkustens marinkommando Göteborg
- Sydkustens marinkommando Karlskrona
- Ostkustens marinkommando Haninge/Muskö
- Norrlandskustens marinkommando Härnösand
- Södra flygkommandot Ängelholm
- Mellersta flygkommandot Upplands-Bro
- Norra flygkommandot Luleå
- Livgardesbrigaden Upplands-Bro/
Kungsängen
- Värmlandsbrigaden Kristinehamn
- Smålandsbrigaden Eksjö
- Hallandsbrigaden Halmstad
- Skånska dragonbrigaden Hässleholm
- Dalabrigaden Falun
- Ångermanlandsbrigaden Sollefteå

- Wendes artilleriregemente Hässleholm
- Gotlands artilleriregemente Gotland/Visby
- Norrlands artilleriregemente Boden
- Gotlands luftvärnskår Gotland/Visby
- Roslagens luftvärnskår Norrtälje
- Norrlands luftvärnskår Boden

- Norrlands signalkår Boden
- Norrlands ingenjörkår Boden
- Norrlands trängkår Sollefteå
- Livgardets dragoner Stockholm
- Lapplands jägarregemente Kiruna
- Karlskrona kustartilleriregemente
och Andra kustartilleribrigaden Karlskrona
- Gotlands kustartilleriregemente Gotland/Fårösund
- Norrlands helikopterbataljon Boden
- Göta helikopterbataljon Ronneby/Kallinge

Organisationsenheterna läggs ned den 30 juni 2000 eller vid den
senare tidpunkt regeringen bestämmer.
Skånska flygflottiljen i Ängelholm läggs ned senast den 31
december 2002.

Följande organisationsenhet omlokaliseras

Försvarets internationella kommando omlokaliseras från
Södertälje/Almnäs till Upplands-Bro/Kungsängen.
Omlokaliseringen skall vara genomförda senast den 31 december
2001.

Följande organisationsenheter inrättas

- Operativ insatsledning Upplands-Bro/
Bålsta
- Militärdistrikt med staber i Göteborg
Gotland/Visby
Strängnäs
Boden

Organisationsenheterna inrättas den 1 juli 2000 eller vid den senare
tidpunkt regeringen bestämmer.

Skälen för regeringens förslag

5.4.1 Bakgrund
I propositionen Förändrad omvärld - omdanat försvar (prop. 1998/99:74)
redovisade regeringen sin övergripande syn på Försvarsmaktens framtida
grundorganisation och hur arbetet med att utarbeta ett förslag till en ny
grundorganisation borde bedrivas. Riksdagen beslutade i slutet av maj
1999 i enlighet med regeringens förslag (bet. 1998/99:FöU5, rskr.
1998/99:224).
När det gäller utarbetandet av en ny grundorganisation anser
regeringen, som också anfördes i prop. 1998/99:74, att frågan hur arbetet
har bedrivits är viktig. Det är angeläget att den valda arbetsmetoden
redovisas tydligt för att underlätta förståelsen av och motiven för det
förslag som redovisas. Regeringen vill därför inleda med att redovisa hur
arbetet har bedrivits. Utgångspunkter för den arbetsmodell som har valts
har varit främst erfarenheter och slutsatser från beredningen av
grundorganisationsförändringarna i 1996 års totalförsvarsbeslut.
I februari 1999 uppdrog regeringen åt Försvarsmakten och
Fortifikationsverket att redovisa underlag för det fortsatta arbetet med
förändringen av grundorganisationen. Underlaget skulle innehålla en
redogörelse för fortsatt verksamhet vid Försvarsmaktens samtliga
organisationsenheter och därför innehålla en kvalitativ respektive en
kvantitativ redovisning för verksamheten under oförändrade betingelser.
Därutöver skulle Fortifikationsverket redovisa en fysisk
fastighetsplanering för fastighetsbeståndet på varje berörd ort. Avsikten
med dessa uppdrag var att tillförsäkra att Regeringskansliet skulle få
tillgång till uppdaterade och tillförlitliga underlag om den hittillsvarande
organisationens verksamhet.
I mars 1999 beslutade regeringen den nämnda propositionen Förändrad
omvärld omdanat försvar (prop. 1998/99:74).
I mars 1999 uppdrog regeringen också åt Försvarsmakten att med
utgångspunkt i propositionen och Försvarsberedningens rapport
Förändrad omvärld - omdanat försvar (Ds 1999:2) redovisa förslag till
planering av Försvarsmaktens verksamhet för perioden 2000 - 2004. En
del i detta uppdrag var att redovisa ett förslag till dimensionering av
Försvarsmaktens grundorganisation. Regeringen underströk att
redovisningen inte skulle innehålla förslag på vilka enskilda
organisationsenheter som kunde komma att beröras av den framtida
förändringen av grundorganisationen. Förslaget skulle redovisas till
regeringen senast den 19 maj 1999.
I april 1999 uppdrog regeringen åt Försvarsmakten att utarbeta förslag
till en principiell utformning av den militära ledningsorganisationen.
Regeringen angav att förslaget skulle grundas på propositionen
1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat försvar och Försvarsmaktens
redovisning den 19 maj 1999 med förslag till framtida struktur för
Försvarsmakten.
I maj 1999 redovisade myndigheterna resultatet av de lämnade
uppdragen. I fråga om den kvalitativa redovisningen av Försvarsmaktens
nuvarande grundorganisation redovisades s.k. förbandskort för varje
organisationsenhet. Kortfattat, men tydliggörande, redovisas alla
förhållanden av betydelse för den enskilda organisationsenheten. På
motsvarande sätt redovisas utgiftsutvecklingen fram till år 2004 vid
oförändrad verksamhet i den kvantitativa redovisningen. I förslaget till
dimensionering av grundorganisationen utvecklade Försvarsmakten sin
syn på principerna för utformningen av den framtida
grundorganisationen. Regeringen återkommer till detta i avsnitt 5.4.2.
Senare i maj 1999 tog regeringen nästa steg genom att besluta om
riktlinjer för det fortsatta arbetet med att förändra grundorganisationen. I
dessa riktlinjer lade regeringen fast vilka försvarspolitiska, ekonomiska
och regionalpolitiska aspekter samt miljöaspekter som skulle beaktas i
det fortsatta beredningsarbetet. Regeringen återkommer till dessa
riktlinjer i avsnitt 5.4.2. Samtidigt med att dessa riktlinjer beslutades
formades en arbetsgrupp (styrgruppen) med representanter för
Försvarsdepartementet och Försvarsmakten för att på grundval av de till
regeringen redovisade underlagen och de av regeringen beslutade
riktlinjerna utarbeta ett förslag till ny grundorganisation för
Försvarsmakten. Styrgruppen har under hela processen samarbetat med -
och orienterat - andra berörda departement inom Regeringskansliet samt
Fortifikationsverket och Försvarsmaktens ledning.
Den 30 september 1999 redovisade Försvarsmakten sitt förslag till
principiell utformning av den militära ledningsorganisationen. I
rapporten lämnar Försvarsmakten förslag om en ändrad ledningsstruktur
inom det militära försvaret. I enlighet med förutsättningarna för
utredningsarbetet har Försvarsmaktens förslag som dimensionerande
grund myndighetens redovisning den 19 maj 1999 med förslag till
framtida struktur för Försvarsmakten.
Den 30 september 1999 redovisade även Försvarsberedningen sin
rapport Europas säkerhet - Sveriges försvar (Ds 1999:55).
Den 20 oktober 1999 redovisade styrgruppen sin rapport med förslag
till ny grundorganisation för Försvarsmakten till regeringen. Regeringen
noterar i detta sammanhang att Försvarsberedningen har utgjort en
parlamentarisk referensgrupp för gruppens arbete.
Större förändringar av Försvarsmaktens grundorganisation påverkar
många, såväl enskilda som familjer, främst inom Försvarsmakten och
andra berörda myndigheter. Förändringarna påverkar också kommuner
och regioner. Regeringen anser det vara av stor vikt att de som berörs av
förändringarna också ges möjlighet att lämna synpunkter innan beslut
fattas. Regeringen noterar att en viktig del i styrgruppens arbete har varit
att låta berörda länsstyrelser och kommuner efter det att dessa fått ta del
av styrgruppens utgångspunkter för sitt arbete, redovisa sina synpunkter
för styrgruppen. Vidare har särskilda genomgångar och diskussioner ägt
rum med samtliga Försvarsmaktens operativa och taktiska chefer samt
förbandschefer om hur grundorganisationen bör utformas. Härutöver har
Försvarsmaktens representanter i styrgruppen gjort ett stort antal besök
vid förbanden. Regeringen konstaterar också att styrgruppen löpande har
informerat de centrala arbetstagarorganisationerna och att dessa har getts
möjlighet att lämna synpunkter på gruppens arbete och förslag.
Den valda arbetsmodellen har präglats av ett arbete som har
genomförts stegvis. Inledningsvis klarlades nuläget genom beskrivningar
av kostnaderna och produktionsförutsättningarna för fortsatt och
oförändrad verksamhet vid Försvarsmaktens samtliga
organisationsenheter. Parallellt med detta utarbetades av
Regeringskansliet och beslutades av regeringen närmare anvisningar för
vilka förutsättningar eller restriktioner som skulle gälla i det fortsatta
urvalsarbetet. I det nästkommande steget utarbetades konkreta
ändringsförslag i fråga om grundorganisationen. Därefter har en för
ändamålet formad styrgrupp genom detaljöverväganden och resonemang
om variationer inom grundorganisationen utarbetat ett förslag till ny
grundorganisation.
Regeringen anser att denna arbetsmetod har givit ett tillförlitligt och
korrekt beslutsunderlag och därför också skapat bättre förutsättningar för
att kunna följa upp hela Försvarsmaktens organisatoriska struktur och
förbandsverksamhet. En viktig utgångspunkt härvidlag är att arbetet har
utgått från den befintliga organisatoriska strukturen och att jämförelser
gjorts med denna. På detta sätt har lättare än eljest kunnat belysas t.ex.
konsekvenser i alternativresonemang. Metoden har vidare inneburit att
kostnaderna genomgående har relaterats till en oförändrad verksamhet.
Enskilda besparingar vid olika nedläggningsalternativ har därmed inte
utgjort grunden för arbetet.
5.4.2 Styrande faktorer
Utgångspunkter
Regeringen redovisade den övergripande inriktningen för förändringen
av Försvarsmaktens grundorganisation i prop. 1998/99:74, s. 108-111. I
sammanfattning angav regeringen följande. Försvarsmaktens
grundorganisation skall omstruktureras för att bättre ta tillvara
Försvarsmaktens möjligheter till och behov av samordnad verksamhet
för effektivare och mer rationell utbildning och övning av förband.
Omstruktureringen skall leda till bättre möjligheter till samträning,
förbättrad systemkunskap, tillväxtförmåga och flexibilitet.
Regeringen gjorde i propositionen bedömningen att dagens
grundorganisation innehåller en betydande överkapacitet i förhållande till
det framtida utbildningsbehovet och kravet på utbildningskapacitet. I
fråga om den långsiktiga inriktningen pekade regeringen vidare på att
Försvarsmaktens framtida verksamhet skall syfta till att uppnå de i
propositionen redovisade kraven på förmågor. De kraven syftar i sin tur
till att lösa Försvarsmaktens huvuduppgifter. Det är nödvändigt, anförde
regeringen, att Försvarsmakten kontinuerligt bedriver olika
grundläggande verksamheter för att kunna vidmakthålla dessa förmågor.
I annat fall riskerar kompetensen att gå förlorad. Regeringen
kommenterade också anpassningsfrågorna och dessa frågors betydelse
för grundorganisationen genom att peka på bl.a. att grundorganisationens
möjligheter att höja beredskapen inom ett år och att tillväxa inom fem år
styrs av det grundläggande behovet av krigsförband och det sätt på vilket
produktionen av krigsförband genomförs. Kraven på förmåga till
anpassning i olika tidsperspektiv har således stort inflytande över
grundorganisationens framtida struktur och flexibilitet, framhöll
regeringen.
I fråga om inriktningen för de närmaste åren konstaterade regeringen i
propositionen att det är väsentligt att den framtida grundorganisationen
styrs av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Regeringen pekade också på
ett antal förhållanden som måste beaktas i förändringsarbetet. Det gäller
behovet av stödkapacitet, operativa krav på anpassningsförmåga, avstånd
till upptagningsområde av totalförsvarspliktiga samt lokala
utbildningsförutsättningar. Regeringen framhöll också vikten av att det
görs övergripande konsekvensvärderingar från miljösynpunkt av en
förändrad fredsverksamhet.
De yttre ramarna för förändringsarbetet preciserades i regeringens
riktlinjer i maj 1999 för det fortsatta arbetet med översyn av
Försvarsmaktens grundorganisation. Som grund för förändringsarbetet
skulle ligga riksdagens beslut i maj 1999 (prop. 1998/99:74, bet.
1998/99:FöU5, rskr. 1998/99:224) samt Försvarsmaktens och
Fortifikationsverkets olika redovisningar i samma månad.
I riktlinjerna lade regeringen fast vilka försvarspolitiska, ekonomiska
och regionalpolitiska aspekter samt miljöaspekter som skulle beaktas i
det fortsatta beredningsarbetet. Riktlinjerna berörde i fråga om
försvarspolitiska aspekter den organisatoriska strukturen, kompetenser
och specialfunktioner, stöd till samhället och den folkliga förankringen. I
fråga om ekonomiska aspekter skulle förslaget bl.a. medföra en total
utgiftsnivå som långsiktigt är anpassad till Försvarsmaktens framtida
anslagstilldelning. Kostnader för nyinvesteringar och omlokaliseringar
skulle minimeras. I fråga om regionalpolitiska aspekter skulle de
långsiktiga regionalpolitiska problemens svårighetsgrad på berörda
lokala arbetsmarknader beaktas. Därutöver skulle särskild hänsyn tas till
försvarsmaktsberoendet, dvs. andelen sysselsatta i Försvarsmakten. När
det gäller miljöpolitiska aspekter framhöll regeringen bl.a. att
grundorganisationen skulle utformas så att Försvarsmakten kan svara upp
mot sitt ansvar som sektorsmyndighet för ekologisk hållbarhet. Slutligen
gavs anvisningar för förslagets utformning. Förslaget skulle vara
sammanhållet och innehålla en helhetslösning som svarar upp mot
redovisade utgångspunkter och i övrigt ställda krav. De utgångspunkter
som beaktats förutom de som angetts i riktlinjerna skulle tydligt
redovisas. Arbetsmetoden och gjorda överväganden skulle redovisas.
Försvarsmaktens redovisning i maj 1999 med förslag till framtida
struktur för Försvarsmakten innefattade ett förslag till dimensionering av
Försvarsmaktens grundorganisation. Regeringen noterar att
Försvarsberedningen i sin rapport den 30 september 1999 anser att den
insatsorganisation som Försvarsmakten föreslagit i underlaget den 19
maj 1999 till stora delar motsvarar beredningens intentioner i underlaget
inför prop. 1998/99:74. Regeringen noterar också att styrgruppen därför
använde Försvarsmaktens förslag i maj 1999 till dimensionering av
grundorganisationen som en principiell grund för sitt arbete.
Övriga faktorer
Styrande för grundorganisationsutvecklingen skall enligt regeringen vara
effektivitet och långsiktighet. I framtiden behövs ett mindre antal
organisationsenheter än idag för utbildning som har till uppgift att
försörja insatsorganisationen och därutöver erforderliga kompetenser.
Med färre utbildningsplatser ökar betydelsen av att de kvarvarande
enheterna medger goda utbildningsbetingelser inom ramen för låga fasta
kostnader och att de klarar framtida miljökrav. Förband inom
grundorganisationen skall även kunna hävda den territoriella integriteten
och svara för övrig krishantering.
Operativa hänsyn
Den operativa studie som Försvarsmakten genomför hösten 1999 till
våren 2000 syftar till att revidera den operativa planeringen, det operativa
utnyttjandet av förbanden samt beredskap och tillgänglighet m.m. I detta
perspektiv föreligger jämväl, enligt regeringens mening, ett antal
operativa minimikrav som bör ligga till grund för utformningen av
grundorganisationen.
Några sådana minimikrav är enligt regeringen att grundorganisationens
utveckling skall medge att insatsorganisationen får en sådan förvarning
och har en sådan förmåga att den kan sättas in för att försvara hela landet,
avdela resurser för territoriell integritet och krishantering. För den
markoperativa verksamheten och underhållsverksamheten erfordras
förmåga att genomföra verksamhet i hela landet och under alla
klimatologiska förhållanden. Särskilt måste uppmärksammas de krav
som ställs för att kunna genomföra verksamhet i storstadsmiljö och i
subarktisk miljö.
Andra krav är enligt regeringen att det för den sjöoperativa
verksamheten erfordras möjligheter att kunna basera och verka med
marina förband i Östersjön och med begränsad uthållighet i Västerhavet.
Härvid måste de särskilda krav som ställs avseende marin verksamhet i
kust- och skärgårdsmiljö beaktas. Luftoperativ verksamhet samt
helikoptertransportkapacitet behövs över hela landet med tyngdpunkt
mot Östersjön.
För att uppnå de operativa kraven vad avser territoriell integritet
erfordras enligt regeringen att markstridsförband fredslokaliseras i såväl
norra och mellersta som södra Sverige. Härvid skall skyddet av
befolkningscentra ägnas särskild uppmärksamhet. Luftstridsförband skall
på samma sätt ha baseringsmöjligheter i norra, mellersta och södra
Sverige. Sjöstridförband skall ha baseringsmöjligheter i mellersta, södra
och västra Sverige. På Gotland erfordras lokalisering av
markstridsförband och möjligheter att basera luftstridsförband.
Utbildningssystemet, m.m.
Det är enligt regeringens mening av central betydelse att skapa förband
som kan utveckla sin samlade förmåga genom utbildning och övningar
inom högre förbands ram. Det är vidare nödvändigt att utbildningen kan
genomföras inom ramen för den minsta stridsenhet i vilken förbanden
skall verka. Det är för markstridsförband och kustartilleriet som regel
bataljon inom brigads ram, för sjöstridskrafter division inom flottiljs ram
och för luftstridskrafter inom divisions eller bataljons ram.
Av betydelse i sammanhanget är även frågor om förbandens inriktning
och konsekvenserna av detta för grundorganisationens dimensionering.
När det gäller markstridsförbanden måste övning i bataljon kunna
genomföras under grundutbildningen. Vidare är det angeläget att
övningar med mekaniserad brigad kan genomföras varje år. Enligt
regeringens mening behöver det årligen utbildas en brigad, dvs. ca fyra
mekaniserade bataljoner samt övriga i brigaden ingående förband och
funktioner.
Utbildningssystemet bör vara så utformat att statsmakternas krav på
insats och beredskap samt Försvarsmaktens behov av kompetenser
därutöver kan uppnås. Kraven på internationella insatser, beredskap,
territoriell integritet och kompetensutveckling bör vara styrande för den
årliga produktionen av totalförsvarspliktiga före kraven att fullt ut
personaluppfylla insatsorganisationen. Det årliga värnpliktsbehovet i
utbildningssystemet bör avvägas främst mot krigsorganisationens behov
och tillgängliga medel samt behovet av insats (nationellt och
internationellt). Den grundorganisationsstruktur som regeringen föreslår
är inriktad på en värnpliktsvolym om 16 350 värnpliktiga. Regeringen
vill dock påtala att förslaget även inrymmer vissa, om än begränsade,
möjligheter för att öka t.ex. volymen totalförsvarspliktiga. En sådan
åtgärd medför dock en kostnadsökning, beroende bl.a. på behov av fler
officerare.
För att långsiktigt bibehålla förmåga att leda högre förband och
därigenom också vara efterfrågad utomlands för motsvarande
befattningar krävs att markstridskrafterna övas på divisionsnivå. För att
åstadkomma detta krävs en ledningsnivå på divisionsnivån och stöd- och
funktionsförband såsom luftvärns-, underhålls- understöds-,
underrättelse- och fältarbetsförband samt motsvarande en sammansatt
brigad årligen. Med hänsyn till befintlig infrastruktur och behovet av
utbildning av övriga enheter inom brigadsystemet är det rationellt att på
ca två av de nuvarande befintliga enheterna utbilda hel bataljon. En
eventuell utökning av antalet enheter för utbildning av hel bataljon skulle
enligt regeringen kräva alltför omfattande investeringar. För att utbilda
övriga två bataljoner anser regeringen att det behövs fyra enheter med
utbildning av ca halvbataljon. Vidare bedömer regeringen att det
erfordras viss mekaniserad utbildning vid enheten för den internationella
utbildningen med hänsyn till kompetensförsörjningen av denna. Detta
bör genomföras inom ramen för den årliga utbildningen av en brigad.
Inom ramen för utbildningssystemet vill regeringen beröra frågan om
funktionsutbildningen inom markstridskrafterna i förhållande till en med
brigadförbanden integrerad utbildning. Regeringen anser därvid att
fördelarna sammantaget blir större med ett system med separata
utbildningsförband för respektive funktion i förhållande till en
integrering med förband för mekaniserad utbildning på flera platser.
Regeringen är medveten om att detta medför att funktionen i sig
prioriteras före integreringen med brigadförbanden, vilket i vissa
situationer kan uppfattas som en nackdel. Regeringen har dock bedömt
att det är av större betydelse att kompetensen inom funktionen hålls
samman. För respektive truppslag inom markstridsförbanden bör målet
att uppnå full duglighet för funktionen inom ramen för bataljons nivå
prioriteras.
Volymen inom en funktion bör därför sammantaget över landet vara
tillräcklig för att utgöra en minsta bas för kompetensbevarande och för
att möjliggöra övning av bataljonsförband. Detta innebär för respektive
funktion en volym på i genomsnitt 800 totalförsvarspliktiga. Regeringen
anser att utbildningen bör genomföras vid ett förband för respektive
funktion.
När det gäller jägarförband vill regeringen dock anföra följande. Det är
angeläget att jägarutbildningen kan bedrivas med två
utbildningsinriktningar. Den ena avser utbildning av Norrlandsjägare.
Denna utbildning kan bedrivas endast i Norrland med dess
klimatologiska förhållanden med snö, kyla och stora ödemarker. Den
andra avser utbildning av underrättelse- och säkerhetsförband. För detta
slag av utbildning erfordras goda utbildningsförutsättningar och
infrastruktur för bl.a. träning i fallskärmshoppning och närhet till
transportflyg. Detta leder till att det enligt regeringen bör finnas två
enheter för jägarutbildning.
Regeringen vill i samband med diskussionen om enheter för
funktionerna också erinra om kravet på vinterförmåga för förbanden. I
princip bör alla officerare ha gedigen vintererfarenhet och förmåga att
leda förband i subarktisk miljö. Frågeställningen aktualiseras särskilt om
utbildningen av markstridskrafternas specialtruppslag koncentreras till en
enhet vilken inte är lokaliserad till norra Sverige. I de fall enheten
lokaliseras till södra eller mellersta Sverige bör det enligt regeringens
mening finnas viss utbildningskapacitet i norra Sverige där även
utbildning i subarktisk miljö genomförs. Sådan utbildningskapacitet bör i
första hand lokaliseras i anslutning till den nordligaste mekaniserade
enheten för att möjliggöra samordning. Ur den totala värnpliktsvolymen
för funktionerna bör därför en viss del avdelas för denna utbildning.
En reducering av de marina förbanden leder enligt regeringen till att en
rationell utbildning kräver färre platser än idag. Under grundutbildningen
bör insatsstyrkor kunna organiseras genom att enheter från flera marina
förband sammanförs för att öva chefer i bl.a. förbandsledning.
I fråga om sjöstridskrafterna bör division vara lägsta
organisationsenhet för att kunna tillgodose beredskapskraven.
Sjöstridskrafterna bör därför inriktas mot att kunna uppträda i division
inom flottiljs ram och mot att tidigt kunna uppnå förmåga att hävda rikets
territoriella integritet. Frågor om den framtida ledningen av
sjöstridskrafterna utreds för närvarande. Regeringen återkommer till
riksdagen vid behov. För verksamheten inom ramen för flottan bedömer
regeringen att det krävs två baser. Dessa bör innehålla dimensionerande
infrastruktur i form av kajer och förtöjningsanordningar samt sådana
lednings- och underhållsresurser som är nödvändiga för en rationell
förbandsproduktion. Härutöver erfordras möjligheter till tidsbegränsad
basering vid en plats.
Den framtida militära organisationen kommer från ungefär år 2004 att
innehålla betydligt färre fartyg än i dag. Det innebär också att det totala
underhållsbehovet liksom behovet av torrsättningsresurser för mer
kvalificerat underhåll minskar. I dag bedrivs underhåll både vid Muskö
örlogsvarv och Kockums AB i Karlskrona. För att få en rationell
verksamhet framöver krävs dock att det marina farygsunderhållet
koncentreras. En viktig resurs i sammanhanget är kompetens för
produktion av nya fartyg och fartygstyper. Denna produktionsresurs finns
i dag vid Kockums AB i Karlskrona. Regeringen anser att det är av vikt
att produktion och underhåll så långt möjligt hålls samman för att på
bästa sätt utveckla dessa kompetenser. Inriktningen bör därför vara att
ansvaret för att genomföra det framtida marina fartygsunderhållet läggs
på civil varvsindustri.
Vissa frågeställningar bör dock klaras ut. Den viktigaste frågan är hur
nödvändiga resurser för underhåll kan säkerställas i anslutning till de
framtida fartygsförbandens baseringar. Regeringen har därför denna dag
gett Försvarsmakten i uppdrag att i samverkan med Försvarets
matrielverk redovisa under vilka förutsättningar och till vilka kostnader
civil varvsindustri kan svara för genomförandet av det marina
fartygsunderhållet i anslutning till de i denna proposition föreslagna
marina fartygsbaserna. Vidare skall redovisas hur de verksamheter som i
dag bedrivs inom och i anslutning till Musköanläggningen, t.ex.
verkstads- och vapenfunktionerna samt reservdelsförråd och
sjöbevakningscentral påverkas om ansvaret för genomförandet av det
marina fartygsunderhållet läggs på civil varvsindustri och om Ostkustens
marinkommando läggs ned i enlighet med regeringens förslag i denna
proposition. Regeringen återkommer vid behov till riksdagen i dessa
frågor.
Kustförsvarsförbanden bör enligt regeringen inriktas mot samordnad
utbildning av en amfibiebataljon och brigadledning per år. Förbanden
organiseras så att de kan utgöra bas för att öva chefer i bl.a.
förbandsledning inom brigads ram. Regeringen har tidigare i detta avsnitt
pekat på betydelsen av olika skäl för viss militär närvaro i hela landet.
Enligt vad regeringen anförde i prop. 1998/99:74 skall bl.a. avstånd till
upptagningsområde av totalförsvarspliktiga beaktas i
grundorganisationsarbetet. Den västsvenska regionen med Göteborg är
en av Sveriges befolkningstätaste regioner. Enligt regeringens mening
bör därför frågan om möjligheterna att fullgöra värnpliktstjänstgöringen i
hemregionen beaktas särskilt när det gäller lokaliseringen av förband till
Västkusten. Detta får speciell aktualitet när det gäller
kustartilleriutbildningen. Då det av infrastrukturella skäl inte bedöms
möjligt att genomföra mer än en begränsad del av den totala
kustartilleriutbildningen i Göteborg anser regeringen att denna utbildning
bör genomföras vid två enheter. En sådan lösning innebär att
kustartilleriutbildningen kan genomföras med utnyttjande av dagens
infrastruktur samtidigt som den skapar goda förutsättningar för de
totalförsvarspliktiga i Västsverige att fullgöra sin tjänstgöring i
hemregionen.
I fråga om helikopterförbanden konstaterar regeringen att
Försvarsmakten idag har drygt 110 helikoptrar. Enligt
materielplaneringen skall nya helikoptrar anskaffas med början år 2002,
varvid de äldre avvecklas. Detta medför att Försvarsmakten efter år 2004
kan beräknas ha 65-70 helikoptrar. För att rationellt utbilda och leda
helikopterverksamheten bör enligt regeringens uppfattning antalet platser
för permanent basering kunna reduceras till två större enheter och en
mindre. Den ena av de större enheterna bör inriktas mot markoperativ
förmåga och den andra mot sjöoperativ förmåga. Till detta kommer
behov av räddningskapacitet på ett antal platser.
I fråga om flygstridsförbanden anser regeringen att så många
funktioner som möjligt bör kunna utbildas vid varje flygflottilj.
Flygtidsproduktionen bör därvid styras mer av kravet på utbildning i hela
utbildningskedjan av flygförare än av kravet på insatsförmåga.
Utbildningen bör inriktas mot en organisation omfattande 160 flygförare
tjänstgörande vid de åtta stridsflygdivisionerna.
Regeringen anser att flygstridskrafterna långsiktigt skall bestå av åtta
divisioner JAS 39 Gripen. För detta erfordras i sig fyra flottiljer med
vardera två divisioner per flottilj.
Regeringen konstaterar att utbildningen av nya flygförare och
omskolningen till Gripensystemet sammantaget är känsligt för störningar
under de närmaste åren och ställer krav på flottiljkapacitet. Till
utbildningen och omskolningen kommer en annan komponent som också
ställer krav på kapacitet, nämligen möjligheterna att lämna exportstöd
genom Viggen- eller Gripenutbildning. Regeringen anser att det inte är
möjligt att nu ange omfattningen av det framtida behovet av exportstöd.
Detta innebär enligt regeringens mening att det behövs fem flygflottiljer
för att tillförsäkra erforderlig kapacitet för eventuella exportåtaganden i
framtiden.
Officersutbildning
Den dimensionering av grundorganisationen som regeringen föreslår
leder till att det behövs ungefär 10 000 yrkesofficerare. För att kunna
personalförsörja denna organisation erfordras det långsiktigt en årlig
rekrytering av cirka 540 yrkesofficersaspiranter, vilket ger ungefär 500
utexaminerade officerare. För att klara volymen
kompletteringsutbildning av arméofficerare från nuvarande skolsystem
bedömer regeringen att det behövs tre militärhögskolor till och med år
2001. Därefter behövs det två militärhögskolor. Regeringen återkommer i
avsnitt 5.4.5.
Beredskapsfrågor
Regeringen vill erinra om att beredskap även framdeles är en viktig del
av Försvarsmaktens ansvar och verksamhet. Förband med hög beredskap
måste kunna organiseras genom att antingen utnyttja förband i slutfasen
av grundutbildningen eller genom att kalla in viss personal eller hela
förband från tidigare utbildningsomgångar för förbandsövningar.
Anpassning
En viktig del i Försvarsmaktens framtida organisation är förmågan till
tillväxt. En förutsättning för att insatsorganisationen skall kunna anpassas
genom att tillväxa är att det finns dels kompetenser, dels
grundorganisatoriska möjligheter. Regeringen behandlar frågan om
kompetenser i avsnitt 5.2. I fråga om de grundorganisatoriska
möjligheterna anser regeringen att en grundorganisation med den
utformning som föreslås i denna proposition kommer att ha den volym
och infrastruktur som behövs för att genom flexibilitet och planering
kunna utnyttjas även i en tillväxtsituation. Regeringen anser vidare att det
vore direkt olämpligt att bibehålla ytterligare ett antal etablissement i
form av kasernområden för att på så sätt ha en inbyggd potential för
tillväxt. En sådan modell skulle föranleda alltför stora kostnader.
Däremot är det angeläget att behålla dimensionerande övnings- och
skjutfält. Regeringen bedömer att det även i en tillväxtsituation - trots det
omvärldsläge som då råder - skulle vara förenat med betydande
svårigheter att på kort tid anskaffa ytterligare övnings- och skjutfält.
Regeringen anser att det i det medellånga perspektiv som riksdagen har
lagt fast - dvs. det femåriga perspektivet - däremot borde vara möjligt att
åstadkomma förläggningskapacitet genom t.ex. utnyttjande av barack-
och containerlösningar eller motsvarande för att bedriva den
utbildningsverksamhet som inte kan inrymmas inom den befintliga
infrastrukturen. Redan idag finns en icke obetydlig förläggningskapacitet
vid vissa större övnings- och skjutfält. I sammanhanget kan också erinras
om att regeringen i en anpassningssituation har möjlighet att i enlighet
med 1 kap. 5 § miljöbalken fatta vissa beslut i miljöhänseende. Härutöver
bedömer regeringen att behovet av centraliserad samövning mellan olika
enheter inom ramen för grundorganisationens ordinarie verksamhet
kommer att öka i framtiden. Även denna aspekt understryker vikten av
att dimensionerande övnings- och skjutfält behålls.
Stöd till samhället
Uppgiften att lämna stöd till samhället skall inte vara dimensionerande
vid utformningen av Försvarsmaktens grundorganisatoriska struktur.
Enligt regeringen bör dock frågan om skydd av viktiga
samhällsfunktioner i storstadsregionerna beaktas i övervägandena om
grundorganisationens lokalisering. Som redovisats i avsnitt 5.3 bör vid en
jämförelse av i övrigt likvärdiga förutsättningar även möjligheterna till
stöd till samhället beaktas. Inom ramen för grundorganisationen skall
också stöd till samhället kunna ges dels genom avtal som förutsätter ett
etablerat och organiserat samarbete, dels genom insatser vid katastrofer
och oförutsedda händelser.
Dimensionering
Mot bakgrund av dessa övergripande resonemang förordar regeringen att
följande dimensionering ligger till grund för detaljutformningen av
Försvarsmaktens grundorganisation.
- Sex enheter för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade
förband.
- En enhet för internationell utbildning, med vilken samlokaliseras viss
grundutbildning.
- En enhet för respektive specialtruppslag inom markstridskrafterna, dvs.
artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal- respektive trängförband. För att
säkerställa vinterkompetens erfordras utbildningskapacitet i Norrland för
samtliga funktioner.
- Två enheter för utbildning av jägarförband.
- Två enheter för utbildning av kustartilleriförband.
- Två baser för utbildning av sjöstridskrafter. Därutöver erfordras
möjlighet för tidsbegränsad basering på ytterligare en plats.
- Fem flygflottiljer.
- Två enheter för helikopterförbanden, varav en för markoperativ
verksamhet och för sjöoperativ verksamhet. Därutöver skall det finnas en
mindre enhet.
- Två militärhögskolor från och med år 2002.
5.4.3 Ledningsfrågor
Regeringen anser att den militära ledningsorganisationen bör förändras.
Med utgångspunkt i Försvarsmaktens förslag den 30 september 1999 och
Försvarsberedningens principiella bedömning av det förslaget i sin
rapport Europas säkerhet - Sveriges försvar anser regeringen att antalet
ledningsnivåer bör reduceras. Vidare bör antalet enheter bli färre och en
ny operativ och taktisk ledning bör införas.
På den operativa nivån bör det enligt regeringen finnas endast en enhet.
De nuvarande militärområdesstaberna bör avvecklas och en ny
organisationsenhet benämnd operativ insatsledning inrättas. Delar av
Försvarsmaktens nuvarande högkvarter bör ingå i denna operativa
insatsledning. Även den taktiska nivån bör reduceras. Fördelnings- och
försvarsområdesstaberna samt marinkommandona och flygkommandona
bör avvecklas. Den taktiska ledningen bör utformas som ett armétaktiskt,
marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando som tillsammans med
operationsledningen utgör den samlokaliserade operativa
insatsledningen. Den operativa insatsledningen kommer därmed att bestå
av en operationsledning och tre taktiska kommandon. Regeringen anser
vidare att dagens försvarsgrenscentra bör läggas ner och uppgifterna
föras över till bl.a. de taktiska kommandona. Den operativa
insatsledningen skall ha möjlighet att avdela en till två insatsledningar
som kan grupperas i ett insatsområde samt ha kapacitet att avdela
stabsresurser till en internationell stab i samband med internationella
insatser.
Härutöver bör det för den regionala territoriella ledningen, stödet till
frivilligorganisationer och för samverkan med totalförsvarets civila delar
inrättas fyra militärdistrikt. Genom detta förslag koncentreras tillgängliga
ledningsresurser och tillförsäkras ett effektivt resursutnyttjande och en
hög kompetens i respektive distrikt.
Inom militärdistrikten bör sammanlagt 29 militärdistriktsenheter
inrättas. Varje län kommer således att innehålla minst en sådan enhet.
Militärdistriktsenheterna bildas ur nuvarande försvarsområdesgrupper
och skall svara för att utbilda, vidmakthålla och utveckla hemvärnet samt
stödja de frivilliga försvarsorganisationerna. Härutöver skall dessa
enheter svara för en del av totalförsvarssamverkan.
Regeringen återkommer i kapitel 8 utförligare till frågorna om den
militära ledningsorganisationen.
Regeringen återkommer under avsnitt 5.4.5 med de
grundorganisatoriska konsekvenserna av en förändrad
ledningsorganisation och regeringens förslag i denna delen.
5.4.4 Traditionsfrågor
Innan regeringen kommer in på sitt förslag till utformning av en ny
grundorganisation för Försvarsmakten bör även traditionsfrågorna
belysas. Traditionsfrågorna har en viktig roll i folkförankringen av det
svenska försvaret. Frågorna kräver därför en omsorgsfull behandling.
Organisationsenheternas benämningar bör vidare ha ett allmänt stöd. Det
ankommer på regeringen att bestämma organisationsenheternas
benämning. Det har emellertid inte varit möjligt att utgående från
förslaget till ny grundorganisation i erforderlig utsträckning pröva
namnfrågorna. Regeringen anser därför att dessa frågor bör bli föremål
för fortsatta överväganden och att de slutgiltiga namnen på ett antal
organisationsenheter bestäms vid en senare tidpunkt. För att möjliggöra
en sådan fortsatt prövning har regeringen valt att i sitt förslag endast
använda organisationsenheternas nuvarande eller preliminära namn och
inte ta ställning till hur t.ex. sammanslagna eller omlokaliserade
organisationsenheter eller de nya militärdistrikten skall benämnas.
Regeringen har därför uppdragit åt Försvarsmakten att efter samråd med
bl.a. Statens försvarshistoriska museer senast i mars 2000 inkomma med
förslag till benämningar. Mot bakgrund av traditions- och namnfrågornas
principiella betydelse avser regeringen att senare informera riksdagen om
frågans fortsatta behandling. Regeringen avser att senare informera
riksdagen i dessa frågor.
5.4.5 Försvarsmaktens framtida utformning
Med utgångspunkt i de principiella resonemang och överväganden som
redovisats i tidigare avsnitt föreslår regeringen den utformning av
grundorganisationen som redovisas nedan.
Regeringen har funnit att förslaget kan beskrivas antingen funktionsvis
eller regionvis. För att göra föreslagen organisation tydlig redovisar
regeringen sitt förslag på båda sätten. Genom den funktionsvisa
redovisningen åskådliggörs hur grundorganisationens olika
organisationsenheter korresponderar med varandra för att skapa den mest
lämpade strukturen för att utbilda och öva förband för
insatsorganisationen och för att vidmakthålla erforderliga kompetenser.
Av den därpå följande regionvisa redovisningen framgår förslagets
påverkan på olika orter och regioner i landet.
Regeringen vill betona att förslaget skall ses som en helhet och att den
strukturen på grundorganisationen är en direkt följd av den
insatsorganisation som regeringen föreslagit i det föregående.
Grundorganisationen är därmed också en följd av regeringens förslag till
hur den operativa förmågan skall kunna uppnås. Detta innebär att
förändringar av grundorganisationsstrukturen påverkar hur den operativa
förmågan kan uppnås liksom inriktningen av insatsorganisationen.
Regeringen har sammanvägt såväl verksamhetsutövandet,
rationalitetsfrågor, besparingsfrågor som regionalpolitiska aspekter och
miljöaspekter. Regeringen vill därför erinra om att förslaget bygger på ett
intimt samspel mellan skilda faktorer och att åtgärder som vidtas på en
ort kan påverka verksamheten på en eller flera andra orter.
Funktionsvis redovisning
Regeringen inleder redovisningen med markstridskrafterna.
Regeringen anser att val av plats för den mekaniserade utbildningen
utgör en av hörnpelarna i markstridskrafternas grundorganisation.
Lokaliseringen av enheter för mekaniserad utbildning bör därför vara
styrande framförallt i samspelet med lokalisering av enheter för
funktionsutbildning. Regeringen har vidare tidigare redovisat att det är
angeläget att kompetensen inom en funktion hålls samman. Regeringen
vill också erinra om att utbildning av en funktion på flera platser är bl.a.
kostsamt såväl från materielförsörjnings- som underhållssynpunkt. I
anslutning till förslaget om enheter för mekaniserad utbildning behandlas
även frågan om en enhet för den internationella utbildningen.
Arméns nuvarande utbildningsform, som bygger på kaderprincipen,
förändras och ges en inriktning enligt följande. För att möjliggöra
utbildning och samövning av ett förband motsvarande en brigad krävs
enligt regeringen att aktuella utbildningsenheter producerar förband som
kan ingå som delar i en återkommande samövning inom brigads ram.
Idag finns följande brigadförband.
- Livgardesbrigaden (IB 1) i Upplands-Bro/Kungsängen
- Värmlandsbrigaden (IB 2) i Kristinehamn
- Smålandsbrigaden (IB 12) i Eksjö
- Hallandsbrigaden (IB 16) i Halmstad
- Jämtlands fältjägarregemente och Fältjägarbrigaden (NB 5) i Östersund
- Dalabrigaden (NB 13) i Falun
- Ångermanlandsbrigaden (NB 21) i Sollefteå
- Södra skånska regementet och Södra skånska brigaden (MekB 7) i
Lund/Revingehed
- Skånska dragonbrigaden (MekB 8) i Hässleholm
- Skaraborgs regemente och Skaraborgsbrigaden (MekB 9) i Skövde
- Södermanlandsbrigaden (MekB 10) i Strängnäs
- Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden (MekB 18) i Gotland/Visby
- Norrbottens regemente och Norrbottensbrigaden (MekB 19) i Boden
Utgångspunkten är att den framtida Försvarsmakten skall bestå av sex
enheter för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade
bataljoner. Av operativa skäl och för att möjliggöra ett effektivt
utnyttjande av övnings- och skjutfält bör enheterna vara geografiskt
relativt jämnt fördelade över landet. Det är också enligt regeringens
mening nödvändigt att mekaniserad utbildning genomförs i
dimensionerande klimat- och terrängförhållanden. Detta innebär att
enheterna för mekaniserad utbildning bör finnas i såväl norra och
mellersta som södra Sverige.
Med detta, och de utgångspunkter regeringen har för sitt arbete, som
bakgrund förordar regeringen att följande enheter för mekaniserad
utbildning behålls: MekB 7, MekB 9, MekB 10, MekB 18, MekB 19 och
NB 5. Vidare föreslår regeringen att den internationella utbildningen
lokaliseras till Kungsängen. En mindre del av den mekaniserade
utbildningen bör samlokaliseras med denna internationella utbildning i
Kungsängen.
Regeringen vill anföra följande skäl för sitt förslag.
Mot bakgrund av operativa hänsynstaganden och rådande
klimatologiska förhållanden anser regeringen att en utbildningsenhet bör
vara lokaliserad till övre Norrland. MekB 19 i Boden har mekaniserad
kapacitet för utbildning av hel bataljon, goda övnings- och skjutfält samt
tillgång till militärområdesverkstad. Även i ett långsiktigt perspektiv har
enheten en infrastruktur som lämpar sig för utbildning av i stort sett
samtliga typer av mekaniserade förband inom insatsorganisationen.
MekB 9 i Skövde har mekaniserad kapacitet för utbildning av hel
bataljon, tillgång till goda övnings- och skjutfält samt
militärområdesverkstad. Regeringen fäster särskild vikt vid betydelsen av
samlokalisering av en mekaniserad utbildning med Markstridsskolan
(MSS). Enligt regeringens mening är MekB 9 en förutsättning för att
bedriva en effektiv utbildningsverksamhet vid MSS såväl i Skövde som i
Kvarn. Regeringen föreslår vidare att Göta trängkår (T 2) behålls vilket
skapar goda förutsättningar för samordning mellan underhållsfunktionen
och mekaniserade förband.
Även MekB 18 i Visby har mekaniserad kapacitet och tillgång till goda
övnings- och skjutfält. Regeringen anser att de operativa kraven gör det
nödvändigt med militär närvaro på Gotland. En enhet för mekaniserad
utbildning bör därför finnas där. Av främst kostnads- och underhållsskäl
bör det dock inte genomföras någon stridsvagnsutbildning på Gotland.
Mot bakgrund av tidigare resonemang om geografisk fördelning över
landet anser regeringen att en av enheterna bör lokaliseras till den
sydligaste delen av landet. Regeringen har härvid vägt MekB 7 i
Revingehed mot MekB 8 i Hässleholm. Regeringen gör följande
avvägning mellan dessa två enheter.
MekB 7 har mekaniserad kapacitet och tillgång till goda övnings- och
skjutfält. Vidare är MekB 7 en av de enheter som har de bästa
förutsättningarna att genomföra manöverstrid med mekaniserade förband
på eget övningsfält. Även i ett långsiktigt perspektiv har enheten en
infrastruktur som lämpar sig för utbildning av i stort sett samtliga typer
av mekaniserade förband inom den framtida insatsorganisationen.
MekB 8 i Hässleholm har mekaniserad kapacitet och en bra
infrastruktur, men har samtidigt begränsningar avseende det egna
övningsfältets kapacitet och möjligheter till manöverstrid. I Hässleholm
finns idag Wendes artilleriregemente (A 3) som enhet för
artilleriutbildning. Möjligheterna till garnisonssamordning i Hässleholm
utgår emellertid eftersom regeringen bedömer att A 3 inte kan utgöra
huvudenhet för artillerifunktionen. Regeringen finner således att MekB 7
har bättre långsiktiga förutsättningar för utbildning av mekaniserade
förband. MekB 8 bör därför läggas ned.
Med den geografiska spridning ovanstående förslag ger anser
regeringen att en enhet, utöver vad som redovisats ovan, bör bibehållas i
mellersta Norrland.
När det gäller denna enhet har regeringen vägt NB 5 i Östersund mot
NB 21 i Sollefteå. NB 5 i Östersund ingår i en garnison med bl.a.
Jämtlands flygflottilj (F 4). Viktig del i garnisonen utgörs också av
Arméns tekniska skola och Motorskolan. Regeringen bedömer att det inte
är ekonomiskt försvarbart att omlokalisera Arméns tekniska skola till
annan ort. Vidare konstateras att även om NB 5:s övningsfält har
begränsningar när det gäller kapacitet och möjlighet till manöverstrid, är
fältet tillräckligt bra.
I fråga om NB 21 kan regeringen konstatera att de infrastrukturella
betingelserna liksom övningsbetingelserna i Sollefteå är goda. Även i
Sollefteå finns en garnison genom NB 21 och Norrlands trängkår (T 3).
Sammantaget anser regeringen att förutsättningarna för en fortsatt
utveckling av garnisonen i Östersund är bättre än motsvarande
förutsättningar i Sollefteå. Främsta skälet härtill är den omfattning som
verksamheten i Östersund får genom regeringens förslag. Detta
förhållande följer bl. a. av att regeringen anser att det inte föreligger
förutsättningar att lokalisera huvudenheten för underhållsfunktionen till
T3 i Sollefteå. Regeringen anser därtill att en fortsatt utbildning vid NB 5
är en förutsättning för att Arméns tekniska skola och Motorskolan i
Östersund skall kunna personal- och kompetensförsörjas. Detta ger också
bättre förutsättningar för lokal personalutveckling och större möjligheter
till yrkesväxling inom ramen för det framtida
personalförsörjningssystemet. NB 21 bör därför läggas ned.
Av operativa skäl och för att fullfölja inriktningen med en geografisk
spridning av enheterna, föreslår regeringen slutligen att en av enheterna
för mekaniserad utbildning lokaliseras till Mälardalsområdet. Vidare
förutsätter personalförsörjning av staber och skolor i detta område en
sådan lokalisering.
I frågan om en utbildningsenhet i Mälardalsområdet måste även ett
övervägande avseende en enhet för internationell utbildning behandlas.
Verksamheten bedrivs i nuläget vid Försvarets internationella
kommando (Swedint) i Almnäs utanför Södertälje. Eftersom förslag som
innebär att det finns endast begränsad verksamhet på en ort normalt inte
skall väljas, anser regeringen att Swedint inte bör bibehållas i Almnäs.
Mot ett bibehållande av verksamheten i Almnäs talar också att det inte
finns tillräckliga samordningsmöjligheter i Almnäs. Almnäs saknar
härtill fullgoda övningsfält för mekaniserade förband. Swedint bör därför
lokaliseras i anslutning till och samordnas med annan verksamhet.
Regeringen har övervägt flera alternativ men vill särskilt framhålla
betydelsen av närhet till bl a Regeringskansliet och Försvarsmaktens
högkvarter. Härutöver anser regeringen att framtida lokalisering kräver
tillgång till goda kommunikationer, såväl nationellt som internationellt.
Slutligen vill regeringen i sammanhanget lyfta fram betydelsen av närhet
till Försvarsmaktens ledningscentrum i Enköping, med dess kvalificerade
ledningsträningsanläggning.
Sammantaget har regeringen därför övervägt en lokalisering av
enheten för den internationella utbildningen och en enhet för
mekaniserad utbildning inom ramen för en lösning innehållande
Kungsängen och Strängnäs.
Regeringen anser att den bästa lösningen uppnås om enheten för den
internationella utbildningen samlokaliseras med annan verksamhet i
Kungsängen. För en sådan lokalisering talar främst de goda
produktionsförutsättningarna i Kungsängen och den goda tillgången på
förläggningsplatser, liksom närheten till Arlanda flygplats och
Räddningsskolan i Rosersberg. Regeringen bedömer att den
mekaniserade delen av Swedint:s utbildning kan genomföras på övnings-
och skjutfälten i Kungsängen och Strängnäs. För det fall utbildningen
inom Swedint i framtiden skall omfatta utbildning av
stridsvagnskompani förutsätts denna del bli genomförd på övnings- och
skjutfälten i Strängnäs. Således utgör Kungsängen, Strängnäs och
Enköping ett gemensamt resurscentrum för den internationella
utbildningen.
En lokalisering av Swedint till Kungsängen leder till att enheten för
mekaniserad utbildning i Mälardalen bör lokaliseras till Strängnäs. Enligt
regeringens mening är det också mest ändamålsenligt att genomföra
mekaniserad utbildning i Strängnäs eftersom det där finns goda övnings-
och skjutfält samt infrastruktur som medger stridsvagnsutbildning. Vid
Kungsängen bör dock en mindre del mekaniserad grundutbildning
genomföras som bas för kompetensutvecklingen vid enheten för den
internationella utbildningen. Swedint bör således omlokaliseras från
Södertälje/Almnäs till Upplands-Bro/Kungsängen.
Eftersom produktionsförutsättningarna för utbildning av
stadsskytteförband och militärpoliser är goda i Kungsängen bör den
nuvarande utbildningen av dessa förband bibehållas i Kungsängen. I
detta sammanhang vill regeringen särskilt framhålla betydelsen av det
vid denna enhet genomförs utbildning av förband för huvudstadens
försvar, såsom stadsskytteförband etc. Denna enhet bör benämnas Svea
livgarde. Regeringen har vidare övervägt en flyttning av
musikverksamheten från Strängnäs till Kungsängen för att på så vis hålla
ihop den ceremoniella verksamheten. Regeringen anser dock att skälen
för en omlokalisering inte överväger det investeringsbehov som uppstår
och förordar således att musikverksamheten bibehålls i Strängnäs.
Regeringen föreslår vidare att IB 1, IB 2, IB 12, IB 16 och NB 13 läggs
ned. I fråga om infanteribrigaderna skulle ett bibehållande kräva
omfattande investeringar för att kunna utgöra enheter för mekaniserad
utbildning. Vidare är tillgången på övnings- och skjutfält i vissa fall
begränsande vid dessa enheter. Regeringen konstaterar att NB 13:s
relativa närhet till Älvdalens skjutfält visserligen är av betydelse i
sammanhanget. Men regeringen har inte ansett detta kunna utgöra en
avgörande faktor för att bibehålla en isolerad organisationsenhet i Falun.
Regeringen övergår härefter till att redovisa markstridskrafternas olika
funktioner. Enligt den övergripande dimensioneringen skall det finnas en
huvudenhet för varje specialtruppslag inom markstridskrafterna samt
utbildningskapacitet för utveckling och vidmakthållande av
vinterförmåga.
Inom artilleriet finns i nuläget Wendes artilleriregemente (A 3) i
Hässleholm, Gotlands artilleriregemente (A 7) i Visby, Norrlands
artilleriregemente (A 8) i Boden och Bergslagens artilleriregemente (A 9)
i Kristinehamn. Härutöver finns Artilleriets stridsskola (ArtSS) i
Kristinehamn.
Regeringen anser att A 9 har de bästa förutsättningarna för att
långsiktigt utbilda och öva artilleriförband och vill som skäl anföra
följande.
A 3 har en god kompetens vad gäller utbildning av artilleriförband för
den mekaniserade striden. Till detta kommer en god infrastruktur. A 3
ligger emellertid på ett betydande avstånd från Älvdalens skjutfält.
Regeringen anser att detta fält kommer att få särskild betydelse för
artillerifunktionen i framtiden. Enligt regeringens mening vore det
olämpligt att centralisera artilleriutbildningen till Gotland, inte minst
beroende på investeringsbehov och de begränsade möjligheterna till
långsiktig personalförsörjning. A 3 och A 7 bör därför läggas ned.
Regeringen har vägt A 8 mot A 9 som båda kan utgöra huvudenhet för
artillerifunktionen. För A 9 talar främst närheten till Älvdalens skjutfält
och möjligheten till samövning med ett stort antal förband i södra och
mellersta Sverige. Kristinehamn utgör idag ett kompetenscentrum för
artillerifunktionen eftersom ArtSS är samlokaliserad med A 9.
När det gäller A 8 i Boden anser regeringen att befintliga övnings- och
skjutfält i Boden är bra. För A 8 talar den garnisonssamordning som kan
åstadkommas och möjligheten till samverkan med främst MekB 19.
Samtidigt ger en lokalisering till Boden, på grund av stora avstånd,
begränsade möjligheter att samöva med huvuddelen av
markstridskrafterna och skolor för officersutbildning. En flyttning av
ArtSS leder till krav på investeringar.
A 8 bör således läggas ned. Eftersom det, å andra sidan, är viktigt att
artilleriförbanden även skall ges vinterförmåga anser regeringen att det
bör finnas viss utbildningskapacitet för artilleriutbildning i Boden.
Enheter för utbildning av luftvärnsförband finns idag på Gotland
genom Gotlands luftvärnskår (Lv 2), i Norrtälje genom Roslagens
luftvärnskår (Lv 3), i Halmstad genom Göta luftvärnskår (Lv 6), och i
Boden genom Norrlands luftvärnskår (Lv 7). Luftvärnets stridsskola
(LvSS) är lokaliserad till Norrtälje.
Regeringen förordar Lv 6 som huvudenhet för luftvärnsfunktionen och
därmed en flyttning av LvSS till Halmstad. Som skäl för detta vill
regeringen anföra följande.
I fråga om Lv 2 anser regeringen att verksamheten är alltför begränsad
för att kunna utvecklas till en samlad enhet för landets luftvärn. Vad
avser Lv 7 föreligger goda utbildningsbetingelser och möjligheter till
samövning med såväl MekB 19 som F 21. Regeringen bedömer dock att
en lokalisering av hela luftvärnsfunktionen till Boden skulle ge allvarliga
kompetensförluster i det korta perspektivet. Lv 2 och Lv 7 bör därför
läggas ned. För att bibehålla och utveckla vinterkompetens inom
funktionen anser regeringen dock att det bör finnas viss
utbildningskapacitet för luftvärnsutbildning i Boden.
Regeringen har sett Lv 3 och Lv 6 som huvudalternativ för den
framtida luftvärnsutbildningen. För Lv 3 har talat de goda
övningsområdena och i viss mån samverkansmöjligheterna med förband i
Stockholmsområdet. Av betydelse har också varit möjligheterna att
personalförsörja bl.a. staber och skolor i Mellansverige med
luftvärnskompetens. För att bevara Lv 3 har också talat nuvarande
lokalisering av LvSS till Norrtälje. En nedläggning av Lv 3 måste därför
också innebära att Stridsskolan omlokaliseras. Regeringen vill även peka
på att det finns en försöksplats på Väddö skjutfält inom ramen för LvSS
ansvarsområde. Försvarets materielverk är dock huvudnyttjare av
försöksplatsen. Till Lv 3:s nackdel talar svårigheterna med att där bygga
upp kompetens för robotsystem 77/97 samt att Lv 3 är en isolerad
organisationsenhet med begränsade möjligheter till
garnisonssamordning.
För Lv 6 i Halmstad talar att det finns en utvecklad garnison, med de
fördelar detta innebär. I sammanhanget kan också framhållas att
garnisonen i Halmstad inrymmer en Militärhögskola samt
Försvarsmaktens Halmstadsskolor. Beträffande Försvarsmaktens
Halmstadsskolor ser regeringen en möjlighet till viss integrering mellan
utbildningen inom luftvärnsfunktionen och de delar vid skolorna som är
kopplade till luftstridskrafterna. Härutöver anser regeringen att
förutsättningarna för att vidmakthålla kompetensen för robotsystem
77/97, är bättre i Halmstad än i Norrtälje. I sammanhanget måste
regeringen även väga in att Lv 6 i och med 1992 års försvarsbeslut
flyttades från Göteborg till Halmstad och att Lv 6 i och med 1996 års
försvarsbeslut övertog delar av det då nedlagda Lv 4:s verksamhet från
Ystad. Till Lv 6:s nackdel talar de i vissa avseenden begränsade
skjutfältsmöjligheterna vid Ringenäs. I detta sammanhang vill dock
regeringen framhålla att moderna luftvärnsrobotsystem, utveckling av
simulatorer och övrigt utbildningsstöd leder till att betydelsen av
traditionella luftvärnsskjutfält i framtiden bedöms minska. Därtill uppstår
ett investeringsbehov om LvSS och eventuellt försöksplatsen flyttas.
Inför ett slutligt beslut avseende lokalisering av försöksplatsen bör enligt
regeringens mening ytterligare underlag tas fram av Försvarsmakten i
samverkan med Försvarets materielverk.
Regeringen anser utifrån den redovisade jämförelsen att enheten för
luftvärnsutbildning i Norrtälje ur ett rent luftvärnsperspektiv har bäst
förutsättningar. Enheten i Halmstad bedöms dock av regeringen ha
tillräckligt goda förutsättningar för fortsatt luftvärnsutbildning.
Synergieffekter med förband och skolor bedöms vara goda i Halmstad.
Regeringen anser vidare att ett helhetsperspektiv skall anläggas när det
gäller utformningen av grundorganisationen. Med detta som grund och
med hänvisning till bl.a. möjligheterna till garnisonssamordning och en
utbyggd infrastruktur för att klara en ökad mekanisering av luftvärnet,
anser regeringen att enheten för luftvärnsutbildning i Halmstad bör
bibehållas. Lv 3 i Norrtälje bör således läggas ned. Regeringen anser
vidare att LvSS bör omlokaliseras från Norrtälje till Halmstad, vilket det
ankommer på regeringen att besluta om.
Enheter för signalutbildning finns idag vid Upplands regemente (S 1) i
Enköping och Norrlands signalkår (S 3) i Boden. Regeringen anser att
framförallt produktionsförutsättningarna och de i Enköping redan gjorda
investeringarna entydigt talar för att S 1 bör bibehållas och att därför S 3
bör läggas ned. Regeringen bedömer också att möjligheterna till
rekrytering och personalförsörjning är bättre i Enköping än i Boden.
Genom Ledningscentrums (LedC) lokalisering till Enköping
vidmakthålls även de goda rekryterings- och
personalförsörjningsmöjligheterna som denna lokalisering innehåller.
Vidare vidmakthålls Enköping som ett kompetenscentrum om S 1
bibehålls. I likhet med vad som gäller artilleriet och luftvärnet anser
regeringen att det är mindre lämpligt att lokalisera funktionens
huvudenhet till norra Sverige. Regeringen anser också att en sådan
lokalisering med stor sannolikhet skulle leda till en allvarlig
kompetensförlust. För att bibehålla och utveckla vinterkompetens inom
funktionen anser regeringen dock att det bör finnas viss
utbildningskapacitet för signalutbildning i Boden.
Enheter för ingenjörutbildning finns idag i Eksjö genom Göta
ingenjörkår (Ing 2) och Boden genom Norrlands ingenjörkår (Ing 3). I
Eksjö är utöver ingenjörtrupperna lokaliserat Totalförsvarets
ammunitions- och minröjningscentrum (Swedec).Regeringen förordar att
Ing 2 och Swedec bibehålls i Eksjö och anför som skäl följande.
Regeringen har vägt Ing 2 mot Ing 3, som båda har goda
förutsättningar att vara huvudenhet för ingenjörutbildningen. Enligt
regeringens mening är det viktigt att Swedec är lokaliserat tillsammans
med ingenjörförbandet.
Motiven för att behålla Ing 3 är främst de mycket goda
övningsförutsättningarna för att utbilda förbindelseförband. En
ytterligare fördel för Ing 3 är den integrering och samövning med
mekaniserade förband som kan erhållas med MekB 19. I Boden
föreligger dessutom möjligheter till en effektiv garnisonssamordning.
Vid Ing 2 finns idag en allsidig kompetens för alla delfunktioner inom
ingenjörfunktionen. Regeringen anser att det finns tillräckliga
förutsättningar att i södra Sverige upprätthålla kompetens för
förbindelseförbanden. Möjligheten att samöva med ett större antal andra
förband är en fördel. Ing 2 har också bättre långsiktiga möjligheter till
personalförsörjning.
I sammanhanget har regeringen också vägt in att det inte är lämpligt att
flytta det kompetenscentrum som Swedec utgör. En sådan omlokalisering
skulle med stor sannolikhet leda till betydande kompetensförluster.
Regeringen anser även att det är mindre lämpligt att omlokalisera
Swedec till norra Sverige eftersom det är svårt att lösa ammunitions- och
minröjningsuppgifterna i ett område med vinterförhållanden stora delar
av året. Dessutom utgör personalförsörjning och personalens
tillgänglighet för internationella insatser en avgörande faktor. Därför
anser regeringen att Ing 2 som huvudenhet har bäst förutsättningar såväl
på kort som längre sikt.
Sammantaget konstaterar regeringen att främsta skälet för att bibehålla
Ing 2 är att en omlokalisering av Swedec leder till stora
kompetensförluster. Regeringen anser att tillräckligt goda
övningsbetingelser föreligger i Eksjö och södra Sverige för att utveckla
och vidmakthålla kompetensen inom funktionen. Ing 3 bör således läggas
ned.
För att bibehålla och utveckla vinterkompetens inom funktionen anser
regeringen dock att det bör finnas viss utbildningskapacitet för
ingenjörutbildning i Boden. Regeringen vill särskilt framhålla att vid
detaljutformningen av organisationen bör antalet ingenjörvärnpliktiga i
Boden anpassas så att möjligheterna till att öva förbindelseförband
säkerställs.
Enheterna för underhållsutbildning är i nuläget lokaliserade till Skövde
genom Göta trängkår (T 2) och Sollefteå genom Norrlands trängkår (T
3).
Regeringen föreslår att T 2 bibehålls som huvudenhet för
underhållsfunktionen och vill anföra följande skäl.
I båda orterna finns en utvecklad garnison. I Skövde är lokaliserat
förutom T 2 även MekB 9 och Markstridsskolan (MSS). I Sollefteå är
lokaliserat förutom T 3, idag även NB 21. I Skövde finns i huvudsak alla
de resurser som krävs för att genomföra utbildning för samtliga delar
inom underhållsfunktionen. Möjligheten att utveckla delfunktionerna
teknisk tjänst och sjukvårdstjänst är mycket goda genom tillgången på
mekaniserade förband, militärområdesverkstaden, mekanikerskola samt
närhet till Försvarets sjukvårdscentrum och flera stora sjukhus. För
Skövde talar vidare de goda möjligheterna till rekrytering och
personalförsörjning. Genom ett bibehållet T 2 i Skövde undviks
härutöver en kostsam flyttning av ett kompetenscentrum.
I Sollefteå är förutsättningarna för underhållsutbildning goda.
Möjligheterna att kompetensutveckla en försvarsmaktsgemensam
huvudenhet för underhållstjänst anser regeringen dock vara begränsade i
Sollefteå. I det föregående har regeringen föreslagit att NB 21 i Sollefteå
läggs ned. I och med detta upphör möjligheterna för T 3 till samövning
med andra förband. En lokalisering av huvudenheten till Sollefteå skulle
dessutom kräva investeringar. T 3 bör således läggas ned.
För att möjliggöra erforderlig vinterutbildning anser regeringen dock
att det bör finnas viss utbildningskapacitet för underhållsutbildning i
norra Sverige. Regeringen anser att fördelaktiga samordningsvinster
skulle uppnås om denna utbildning lokaliserades tillsammans med
Arméns tekniska skola och Motorskolan i Östersund. En samordning
med den befintliga verksamheten i Östersund skulle ge goda
förutsättningar för såväl fortsatt utveckling av garnisonen som
personalförsörjning och personalutveckling. I Östersund finns, enligt
regeringens mening, goda möjligheter att utbilda i och utveckla den
tekniska tjänsten genom Arméns tekniska skola. Regeringen anser
således att kapacitet för underhållsutbildning bör lokaliseras till
Östersund. Avslutningsvis vill regeringen även peka på att det bör vara
lättare för personalen i Sollefteå att flytta till Östersund än till exempelvis
Boden på grund av avståndet. Risken för kompetensförlust minskar
därmed.
Enheterna för utbildning av jägarförband utgörs idag av Livgardets
dragoner (K 1) i Stockholm, Livregementets husarer (K 3) i Karlsborg,
Norrlands dragonregemente (K 4) i Arvidsjaur och Lapplands
jägarregemente (I 22) i Kiruna. Utgångspunkten är att det behövs två
enheter för att tillgodose Försvarsmaktens framtida behov av skilda slag
av jägarförband. Regeringen har tidigare i avsnitt 5.4.2. redovisat
inriktningen av utbildningen av jägarförbanden.
Regeringen förordar att K 3 och K 4 bibehålls som enheter för
jägarutbildning och vill anföra följande skäl.
I fråga om K 1 anser regeringen att organisationsenheten saknar
förutsättningar för den samordning och koncentrering som är nödvändig
för en huvudenhet för jägarutbildning. Regeringen anser vidare att en del
av verksamheten vid K 1, nämligen militärpolisutbildningen, bör föras
över till verksamheten i Kungsängen. En del av K 1:s nuvarande
uppgifter är att svara för den beridna högvakten i Stockholm. Regeringen
anser att denna verksamhet har en stor betydelse av statsceremoniella
skäl. Regeringen är av den uppfattningen att det är nödvändigt att
personal och hästar för denna verksamhet bibehålls i Stockholm. En
lokalisering till t.ex. Kungsängen bedömer regeringen inte vara lämplig
eftersom hästarna i den beridna högvakten kontinuerligt måste övas i
stadsmiljö för att kunna genomföra högvaktstjänstgöring. Regeringen
noterar att nya stallar kommer att byggas vid Storängsbotten i
Stockholm. Det kvarstår ändock ett lokalbehov i Stockholm för den
beridna högvaktsverksamheten, främst i form av förläggningskapacitet.
En del av dagens kasernetablissement bör därför bibehållas för
förläggning. Regeringen föreslår således att K 1 som organisationsenhet
läggs ned.
I diskussionen om lokaliseringen av jägarförband anser regeringen att
frågan om utveckling av en luftburen bataljon bör vägas in. En eventuell
luftburen bataljon skall utvecklas ur dagens jägar- och infanteriförband
samt tillsammans med transporthelikopterkapacitet utgöra ett förband
med hög tillgänglighet och rörlighet. Regeringen har berört frågan om en
luftburen bataljon i avsnitt 5.3. Regeringen anser att Karlsborg är den
lämpligaste orten för lokalisering av en luftburen bataljon. Främsta skälet
härför är närheten till den markoperativa helikopterenheten som
regeringen föreslår skall vara lokaliserad på Malmen.
Vidare anser regeringen att övningsförutsättningarna i
Karlsborgsområdet är goda och att närheten till mekaniserade förband i
Skövde är av väsentlig betydelse, liksom skjutfälten Kvarn och Kråk.
Regeringen anser vidare att nuvarande enheter vid K 3 såsom den
särskilda skyddsstyrkan och fallskärmsjägarkåren tillsammans med en
utveckling av den luftburna bataljonen kan ge synergieffekter ur
kompetenssynpunkt. Det är regeringens uppfattning att en flyttning av
främst fallskärmsjägarutbildningen inte kan motiveras utifrån gjorda
investeringar och behovet av närhet till transportflyget vid F 7.
I fråga om det andra av de två jägarförbanden anser regeringen att valet
står mellan K 4 i Arvidsjaur och I 22 i Kiruna. I fråga om K 4 och
Arvidsjaur konstaterar regeringen att utbildningsbetingelserna där är
goda och att regementet har mycket moderna utbildningsanordningar. Ett
bibehållet K 4 i Arvidsjaur innebär emellertid att organisationsenheten
fortsätter att vara en isolerad verksamhet utan t.ex. garnisonssamordning.
I fråga om I 22 i Kiruna konstaterar regeringen att enheten har goda
utbildningsbetingelser och dessutom en viss operativ signaleffekt
eftersom det är landets enda utbildningsförband norr om polcirkeln. Även
ett I 22-alternativ skulle innebära att en isolerad verksamhet bibehålls.
Vid en sammanvägning anser regeringen att K 4 bör bibehållas och att
utbildningsverksamheten vid I 22 bör läggas ned. Främsta skälen för
detta är K 4:s modernitet och utbildningsbetingelser. K 4 har enligt
regeringens mening bäst förutsättningar att kunna bli
kompetenscentrumet för utbildning av Norrlandsjägare. Dessutom finns
förutsättningar även för att utveckla K 4 som bas för specialutbildning av
förband, såväl nationella som internationella. Genom den relativa
närheten till Boden underlättas också samövning med förbanden där. Av
produktionsrationella skäl har även en lokalisering till Boden övervägts.
Regeringen har dock bedömt ett sådant alternativ vara mindre lämpligt.
Av regionalpolitiska skäl och delvis av klimatologiska skäl anser
regeringen att det är motiverat med avsteg från grundprincipen att inte
förorda fortsatt verksamhet på en ort där verksamheten eller
verksamhetsvolymen blir begränsad. Även förbandets särart talar för en
separat lokalisering.
Enligt dimensionering av den framtida grundorganisationen bör det
finnas två enheter för utbildning av kustartilleriförband. En av enheterna
skall härvid utgöra huvudenhet. Kustartilleriutbildning bedrivs idag vid
Vaxholms kustartilleriregemente och Första kustartilleribrigaden (KA 1)
i Vaxholm, Karlskrona kustartilleriregemente och Andra
kustartilleribrigaden (KA 2) i Karlskrona, Gotlands
kustartilleriregemente (KA 3) i Gotland/Fårösund och Älvsborgs
kustartilleriregemente (KA 4) i Göteborg.
Regeringen anser att KA 1 bör bibehållas och utgöra huvudenhet för
den framtida kustartilleriutbildningen. Det främsta skälet för att bevara
KA 1 är befintlig infrastruktur samt närheten till Stockholms skärgård,
vilken innehåller övnings- och skjutfält i de för förbanden
dimensionerande terrängtyperna. I detta sammanhang vill regeringen
erinra om att den brigadledningslösning som förordats i det föregående
leder till att de där ingående förbanden till sin huvuddel bör utbildas och
övas i motsvarande terräng. Det är därför nödvändigt med en fortsatt
lokalisering till Vaxholmsområdet. Regeringen konstaterar vidare att det
genom en sådan lokalisering bibehålls goda möjligheter till samordning
med bl.a. marina förband i Stockholmsområdet. Enheten har god
kapacitet för den verksamhet som skall bedrivas framdeles.
När det gäller KA 2 konstaterar regeringen att tillgången på
närövningsfält, främst avseende grundläggande soldatutbildning är
mycket god medan den relativt begränsade tillgången på övningsterräng
för aktuella förbandstyper talar mot KA 2 som huvudenhet. Om KA 2
skulle utgöra huvudenheten krävs vidare investeringar för att skapa en
god rationalitet. Regeringen anser att detta, främst av ekonomiska skäl,
vore en mindre lämplig lösning. KA 2 har däremot förutsättningar att
utgöra den andra KA-enheten vid sidan av KA 1 som huvudenhet.
Regeringen konstaterar vidare att KA 4 har begränsade
övningsförutsättningar, bl.a. vad avser tillgång till lämpligt
närövningsfält. I likhet med vad som är fallet vid KA 2, krävs
investeringar vid KA 4 om enheten skulle kunna utgöra en rationell
huvudenhet. KA 4 har däremot förutsättningar att utgöra den andra KA-
enheten vid sidan av KA 1 som huvudenhet. Samtidigt svarar KA 4 mot
kravet på möjligheter för boende i den aktuella regionen att genomföra
värnpliktstjänstgöringen i anslutning till hemorten.
För KA 3 gäller att verksamheten är begränsad och att enheten saknar
tillräckliga och lämpliga övningsområden. Regeringen anser att varken
KA 2, KA 3 eller KA 4 har förutsättningar, med hänsyn till
terrängförhållanden och infrastruktur, att kunna fungera som huvudenhet
för framtidens kustartilleriutbildning.
KA 2 och KA 4 uppfyller, vilket redovisas ovan, de krav som kan
ställas på en andra kustartillerienhet. När det gäller valet mellan de båda
har regeringen i avsnitt 5.4.2 redovisat skälen varför det bör finna viss
militär närvaro, t.ex. genom kustartilleriutbildning, på Västkusten.
Regeringen anser att dessa skäl tydligt talar för en bevarad utbildning i
Göteborg. Det bör härutöver framhållas att det är av stor betydelse med
militär närvaro även i Göteborg eftersom staden befolkningsmässigt är
Sveriges andra stad. Regeringen föreslår således att KA 1 och KA 4
bibehålls och att KA 2 och KA 3 läggs ned.
För sjöstridskrafter bör det enligt den övergripande dimensioneringen
finnas två likvärdiga baser för sjöstridskrafterna. Därutöver bör det
finnas baseringsmöjlighet på ytterligare en plats. Sjöstridskrafterna är
idag baserade i Haninge med Andra ytstridsflottiljen, Första
ubåtsflottiljen och Andra minkrigsavdelningen, i Karlskrona med Tredje
ytstridsflottiljen samt i Göteborg med 18:e patrullbåtsdivisionen. I
Haninge finns vidare Muskö örlogsvarv. Övriga varvsresurser av
betydelse i detta sammanhang finns i Karlskrona vid Kockums AB. Vid
val av bas för flottan är de dimensionerande produktionsfaktorerna
främst tillgången på infrastruktur i form av kajer och
förtöjningsanläggningar samt sådana lednings- och underhållsresurser
som är nödvändiga för en rationell förbandsproduktion. Regeringen har i
avsnitt 2 ovan behandlat frågan om framtida varvsresurser.
Regeringen anser att baserna i Haninge och Karlskrona ur
infrastrukturell synvinkel långsiktigt har de bästa förutsättningarna och
därför bör bibehållas.
Även operativa skäl med krav på koncentration av flottans verksamhet
till Östersjön talar för regeringens förslag. Härutöver anser regeringen -
av samma skäl som i fråga om kustartilleriutbildningen - att det bör
finnas möjlighet till fortsatt verksamhet för sjöstridsförband i Göteborg.
Flottans fartyg bör således i samband med övningsverksamhet etc. ha
möjlighet till tillfällig basering i Göteborg. Karlskrona örlogsstad är
numera uppförd på UNESCO:s världsarvslista. Regeringen bedömer att
detta förhållande inte behöver betyda begränsningar i möjligheterna att
utnyttja Karlskrona som bas för fortsatt marin verksamhet mot bakgrund
av 1954 års Haagkonvention om skydd för kulturföremål i händelse av
väpnad konflikt.
I sammanhanget vill regeringen avslutningsvis erinra om följande. I
det föregående har regeringen föreslagit att KA 2 i Karlskrona läggs ned
och att KA 4 bibehålls. Flottans fartyg kommer samtidigt ha möjlighet
till tillfällig basering i Göteborg. Genom regeringens förslag möjliggörs
härigenom fortsatt samverkan mellan sjöstridsförband och
kustartilleriförband i såväl Östersjön som Västerhavet. Detta bedömer
regeringen vara av stor betydelse för en vidare utveckling av marinen
som taktisk enhet.
Helikopterverksamheten är idag lokaliserad till Boden genom
Norrlands helikopterbataljon, Haninge/Berga genom Svea
helikopterbataljon, Ronneby/Kallinge genom Göta helikopterbataljon och
Linköping/Malmen genom Östgöta helikopterbataljon. I den principiella
dimensioneringen föreslås att det i framtiden skall finnas två större
enheter för helikopterförbanden, den ena med markoperativ inriktning
och den andra med sjöoperativ inriktning. Därutöver bör det finnas en
mindre enhet.
En av utgångspunkterna för regeringens arbete är att undvika
omlokalisering av verksamheter. Regeringen bedömer att en
omlokalisering av helikopterverksamheten skulle leda till allvarliga
kompetensförluster. Den framtida helikopterverksamheten har därför att
bedrivas med utgångspunkt i dagens lokalisering. Regeringen vill vidare
framhålla att den markoperativa respektive den sjöoperativa
verksamheten svårligen skulle inrymmas i annan befintlig
organisationsenhet. Av kostnadsskäl vore det vidare olämpligt att flytta
verksamheten till en plats där infrastruktur saknas idag. En flyttning av
verksamheten skulle även vara mindre lämplig av miljöskäl. Den skulle
också kräva en helt ny miljöprövning på lokaliseringsorten.
Den markoperativa helikopterverksamheten bör enligt regeringens
mening lokaliseras så att samverkan med mekaniserade förband
underlättas. Om den luftburna bataljonen inrättas kommer en av
huvuduppgifterna för den markoperativa helikopterverksamheten vara att
utgöra den luftburna komponenten i denna bataljon. Regeringen anser
därför att Linköping/Malmen är det lämpligaste lokaliseringsalternativet
för den markoperativa helikopterverksamheten. Därmed bibehålls även
den kompetens som finns uppbyggd idag.
Den andra enheten bör lokaliseras så att samverkan med den marina
sjöoperativa verksamheten möjliggörs. Regeringen anser härvidlag att
Haninge/Berga utgör en mer ändamålsenlig lokalisering än
Ronneby/Kallinge. Huvudskälen för denna bedömning är att
Haninge/Berga är beläget mer centralt i Sveriges östra kustområde där
även de mest utnyttjade övningsområdena finns. Möjligheterna att
personalförsörja staberna i Mälardalen med helikopterkompetens
underlättas med föreslagen lokalisering.
Regeringen konstaterar vidare att det finns behov av
helikopterverksamhet i norra Sverige. I denna del av landet är
övningsområdena mycket bra och möjligheterna för samövning med
markförband för vinterutbildning goda. En mindre enhet för
helikopterverksamhet bör därför bibehållas i Boden.
Regeringen föreslår sammanfattningsvis att Norrlands
helikopterbataljon och Göta helikopterbataljon läggs ned. Med hänsyn
till förestående anskaffning av nya helikoptertyper bör omlokalisering av
det gamla helikopterbeståndet undvikas om det leder till investeringar
som ej kan nyttjas långsiktigt. Regeringen anser därför att
verksamhetsdelen vid Säve inom nuvarande Göta helikopterbataljon bör
kvarstå till och med år 2003. Regeringen vill erinra om att en yttäckande
beredskap kommer att finnas för att svara mot Försvarsmaktens behov av
flygräddning. Likaså kommer beredskap att finnas för att svara mot
samhällets behov av helikopterberedskap för olika typer av
räddningsuppdrag. Även i framtiden kommer därför helikopterresurser
att vara utbaserade på skilda orter, t.ex. Säve i Göteborg.
Idag finns följande flygflottiljer. Jämtlands flygflottilj (F 4) i
Östersund, Skaraborgs flygflottilj (F 7) i Såtenäs/Lidköping, Skånska
flygflottiljen (F 10) i Ängelholm, Upplands flygflottilj (F 16) i Uppsala,
Blekinge flygflottilj (F 17) i Ronneby/Kallinge och Norrbottens
flygflottilj (F 21) i Luleå. Den övergripande dimensioneringen anger ett
behov av fem flottiljer. En av de nuvarande flottiljerna bör således läggas
ned.
En utgångspunkt i fråga om flygflottiljerna är att luftoperativ
verksamhet behövs över hela landet. Regeringen anser därför att
flottiljerna bör vara relativt jämnt fördelade över landet. Regeringen kan i
detta sammanhang konstatera att två flottiljer är lokaliserade till södra
Sverige.
I sin avvägning mellan flottiljerna konstaterar regeringen att F 7 är av
avgörande betydelse för utvecklingen av JAS 39 Gripen. Flottiljen har
vidare särskild kompetens och infrastruktur för Tp 84-systemet. Flottiljen
har också miljötillstånd för tre Gripendivisioner. F 7 bör därför
bibehållas. I fråga om F 16 vill regeringen peka på det ansvar flottiljen
har för militär infrastruktur i, förutom i Svealand även i Götaland och på
Gotland samt att flottiljen tillsammans med samlokaliserade enheter i
Uppsala utgör en stor garnison. F 16 har dessutom betydelse för
personalförsörjningen av staber m.m. i Stockholmsområdet med
flygvapenkompetens. Även F 16 bör bibehållas. F 21 har mycket goda
övningsbetingelser och miljötillstånd för tre divisioner. Avgörande är
dock enligt regeringen den långsiktiga säkerhetspolitiska signaleffekt
beträffande norra Sverige som F 21:s lokalisering ger tillsammans med
Bodens garnison. F 21 bör således bibehållas. F 4 har en stor betydelse
för att kunna upprätthålla den erforderliga militära infrastrukturen i nedre
Norrland. Till detta kommer att flottiljen har miljötillstånd för tre
divisioner och har mycket goda övningsbetingelser. Östersund är
dessutom en utvecklad garnison. F 4 bör bibehållas.
I södra Sverige finns två flottiljer, F 10 och F 17. Vid ett
sammanfattande av argumenten för respektive flottilj finner regeringen
att de tyngsta argumenten för F 10 är gjorda Gripeninvesteringar vid
flottiljen samt flottiljens roll i grundutbildningen av nya flygförare och i
inledningsfasen av omskolningen till Gripensystemet samt för
exportstödet. De tyngsta argumenten för att bevara F 17 är att flottiljen
har långsiktigt goda övningsbetingelser i form av närhet till
flygövningsområden. När det gäller luftrumsutvecklingen är dessutom
förutsättningarna bättre vid F 17 än vid F 10. Även miljöförhållandena är
bättre vid F 17 än vid F 10. Av betydelse är också att lokaliseringen av F
17 i Ronneby markerar en tydlig närvaro vid södra Östersjön.
Regeringen anser att det är viktigt att den framtida grundorgansationen
är långsiktigt hållbar och att de enheter som bibehålls bl.a. har goda
övningsförutsättningar. Av detta skäl anser regeringen att de
övervägande skälen talar för att bibehålla F 17, detta trots de genomförda
investeringarna på F 10 och att en nedläggning av den flottiljen kan
medföra temporära svårigheter för bl.a. flygutbildningen. Mot bakgrund
av regeringens övriga förslag rörande Blekingeregionen talar även
regionalpolitiska skäl för att bibehålla F 17. F 10 bör således läggas ned.
Som regeringen har anfört har F 10 en nyckelroll när det gäller den
grundläggande flygutbildningen av nya flygförare och i den pågående
omskolningen till Gripensystemet. Regeringen anser därför att det är
olämpligt att lägga ned F 10 innan flottiljens roll i den pågående
omskolningen till Gripensystemet är slutförd. Regeringen konstaterar
också att för att det överhuvudtaget skall vara möjligt att lägga ned F 10
måste den grundläggande flygutbildningen, dvs. Flygskolan, först flyttas.
För att kunna genomföras på ett rationellt och säkert sätt är den
grundläggande flygutbildningen beroende av ett bansystem med
korsande banor. Detta finns, förutom vid F 10, vid F 7 och F 16.
Regeringen bedömer att det inte är lämpligt att förlägga Flygskolan till F
7 på grund av den omfattande Gripenverksamheten vid flottiljen.
Flygskolan måste därför lokaliseras till F 16.
Det är enligt regeringens mening angeläget att omlokaliseringen av
Flygskolan snarast förbereds. En omlokalisering av Flygskolan kommer
sannolikt att påverka utbildningen av nya flygförare för Försvarsmakten.
Regeringen anser dock att den hittillsvarande lokaliseringen av en
enskild verksamhet inte får utgöra ett absolut hinder i strävan att finna
långsiktigt lämpliga och hållbara lösningar. Samtidigt med detta måste
den pågående Gripenomskolningen fullföljas.
På F 16 finns idag två Viggendivisioner och den grundläggande
taktiska flygutbildningen med flygplan SK 60. När Flygskolan flyttas till
Uppsala samlokaliseras den grundläggande flygutbildningen med den
grundläggande taktiska flygutbildningen. Detta bör enligt regeringen leda
till vissa synergieffekter. Samtidigt konstaterar regeringen att det av
såväl miljöskäl som trafikavvecklingsskäl inte går att upprätthålla
flygning med två stridsflygdivisioner på F 16 parallellt med den samlade
flygutbildningen. Den ena av F 16:s två divisioner skulle då kunna
omlokaliseras till någon av de andra flottiljerna. Regeringen är dock av
den uppfattningen att det är viktigt utifrån en struktur om åtta
Gripendivisioner att ha en inriktning mot fyra flottiljer med två
divisioner vardera. Dessa bör fördelas på F 4, F 7, F 17 och F 21. Detta
ger en mycket god långsiktighet vad avser operativt läge, möjlighet att
upprätthålla flygvapnets infrastruktur över ytan samt att kunna möta
såväl hårdare miljökrav som skärpta restriktioner till följd av utökat
nyttjande av luftrummet för civilflyget. Det är också regeringens
uppfattning att möjligheter till tillfällig basering av Gripen på F 16 bör
upprätthållas av operativa skäl och som potential inför eventuella
framtida exportåtaganden.
F 10 bör läggas ned senast den 31 december 2002. Flygskolan bör
därför vara fullt inrättad vid F 16 senast vid denna tidpunkt. Även
överföringen av kompetens och inskolning av F 17 till Gripensystemet
bör vara genomförd senast vid denna tidpunkt. I enlighet med detta och
de tidigare slutsatserna bör Viggenverksamheten vid F 16 upphöra år
2004 såvida inte särskilda beslut fattas senare som en följd av
exportåtaganden eller förändrad omskolningstakt avseende JAS 39
Gripen.
I anslutning till dessa överväganden och förslag om flygflottiljerna vill
regeringen beröra frågan om den s.k. specialflygverksamheten. Den
flygburna signal- och radarspaningen är idag baserad på Malmen. På
Bromma är baserat de särskilda persontransportresurserna. Frågan om en
flyttning av dessa enheter till Uppsala prövades år 1998. På grund av det
omfattande investeringsbehovet avbröts den pågående planeringen för
flyttningen. Regeringen anser dock utifrån den nya inriktning som
föreslås för F 16 att frågan bör prövas igen och främst vad avser
specialflyget på Malmen. Regeringen har därför uppdragit åt
Försvarsmakten att granska förutsättningarna för att integrera denna
verksamhet med verksamheten i Uppsala. Innan beslut om eventuell
omlokalisering fattas måste investeringsbehovet i Uppsala klarläggas.
Härefter vill regeringen behandla de grundorganisatoriska
konsekvenserna av en förändrad ledningsorganisation. Enligt regeringens
mening bör följande organisationsenheter läggas ned.
- Armécentrum Enköping
- Marincentrum Haninge/Berga
- Flygvapencentrum Uppsala
- Södra militärområdesstaben Kristianstad
- Mellersta militärområdesstaben Strängnäs
- Norra militärområdesstaben Boden
- Södra arméfördelningen Kristianstad
- Östra arméfördelningen Strängnäs
- Norra arméfördelningen Boden
- Gotlands militärkommando Gotland/Visby
- Försvarsområdesstaberna i Hässleholm
Eksjö
Halmstad
Karlskrona
Göteborg
Strängnäs
Upplands-Bro
Enköping
Örebro
Kristinehamn
Falun
Sollefteå
Umeå
Boden
- Västkustens marinkommando Göteborg
- Sydkustens marinkommando Karlskrona
- Ostkustens marinkommando Haninge/Muskö
- Norrlandskustens marinkommando Härnösand
- Södra flygkommandot Ängelholm
- Mellersta flygkommandot Upplands-Bro
- Norra flygkommandot Luleå
- Försvarsområdesgrupperna i Lund/Revingehed
Växjö
Kalmar
Borås
Skövde
Uddevalla/Skredsvik
Linköping
Västerås
Gävle
Östersund
Regeringen återkommer i kapitel 8 till frågan om den geografiska
indelningen. Regeringen gör dock redan nu bedömningen att
militärdistriktsindelningen i sina huvuddrag kommer att motsvara dagens
indelning i militärområden och Gotland som idag utgör ett särskilt
militärkommando. Med detta som grund anser regeringen att det inte
föreligger något hinder mot att nu besluta om den principiella
grundorganisationen och lokaliseringen av de nya enheterna.
Som regeringen redovisade i avsnitt 5.4.3 bör inom ramen för en ny
struktur ett antal nya organisationsenheter inrättas. En operativ
insatsledning bör inrättas. Det är enligt regeringen angeläget att denna
enhet är lokaliserad i närheten av Försvarsmaktens högkvarter och alltså i
Stockholmsområdet. Regeringen föreslår att den operativa
insatsledningen lokaliseras till Upplands-Bro. Regeringen vill dock
påtala att tidsförhållandena avseende lokaliseringen inte är fastställda och
att behov av investeringar föreligger.
Militärdistriktsindelningen bör omfatta ett Södra militärdistriktet, ett
Mellersta militärdistriktet, ett Norra militärdistriktet och Gotlands
militärdistrikt. För att åstadkomma en ändamålsenlig geografisk
spridning och för att lokalisera de fyra militärdistriktsstaberna till orter
där det redan finns militära förband anser regeringen att dessa staber bör
lokaliseras till Göteborg, Strängnäs, Boden och Visby. Regeringen har
den 11 november 1999 beslutat om nya principer för den s.k. särskilda
planläggningen, dvs. förberedelserna för riksstyrelsens arbete under kris
och krig. Ökad vikt skall ges åt åtgärder som skapar större möjligheter att
bedriva verksamhet i eller i närheten av den normala lokaliseringen.
Sammantaget innebär det mera omfattande åtgärder inom
Stockholmsområdet. Detta kan motivera en särskild lednings- och
samverkansstruktur för Stockholmsområdet vid sidan av Mellersta
militärdistriktet. Regeringen återkommer vid behov till riksdagen i denna
fråga.
De 29 militärdistriktsenheterna skall ha viktiga samverkansuppgifter
med bl.a. kommunerna. Grupperna skall också svara för stöd till de
frivilliga försvarsorganisationerna och bl.a. utbildning av hemvärnet.
Dessa enheter kommer således att ha viktiga uppgifter för
folkförankringen av det svenska militära försvaret. Regeringen anser mot
denna bakgrund att det är viktigt att enheterna lokaliseras över hela
landet. Minst en enhet bör finnas i varje län. Vidare är det ändamålsenligt
om dessa samverkansenheter ges en lokalisering som ungefärligen
motsvarar de nuvarande försvarsområdesstaberna och
försvarsområdesgrupperna. I enlighet med rådande praxis bör det
ankomma på regeringen att besluta om inrättandet och lokaliseringen av
dessa enheter. Regeringen avser således att inrätta militärdistriktsenheter
med följande lokalisering: Lund/Revinge, Hässleholm, Karlskrona,
Halmstad, Växjö, Kalmar, Borås, Göteborg, Skövde,
Uddevalla/Skredsvik, Eksjö, Gotland/Visby, Linköping, Haninge,
Strängnäs, Upplands-Bro/Kungsängen, Uppsala, Västerås, Kristinehamn,
Örebro, Falun, Gävle, Härnösand, Östersund, Sollefteå, Umeå, Boden,
Kalix och Kiruna.
Regeringen återkommer i avsnitt 8.4 till frågor om fortsatt arbete med
utformningen av bl.a. den militära ledningsorganisationen. Mot bakgrund
av det fortsatta arbete som redovisas där anser regeringen att den exakta
storleken och personalstyrkan vid de olika militärdistriktsenheterna inte
bör fastställas nu. Dock bör enheterna i Härnösand och Kristinehamn ges
en särskild förstärkning av personalinnehållet.
Som regeringen pekat på kommer militärdistriktsenheterna att ha
viktiga uppgifter i folkförankringen av det militära försvaret. Regeringen
har i det föregående föreslagit att ett antal organisationsenheter läggs
ned. Genom dessa nedläggningar riskerar traditionsrika militära
benämningar, som har betydelse för folkförankringen, att försvinna. Det
bör ankomma på regeringen att besluta i namnfrågorna. Regeringen har
behandlat traditions- och namnfrågorna i avsnitt 5.4.4. Regeringen anser
att traditionsfrågorna bör beaktas särskilt när de nya
militärdistriktsenheterna skall benämnas.
De nya enheterna bör inrättas den 1 juli 2000.
Regeringen vill i sammanhanget peka på att en del i ominriktningen är
att ur dagens underhållsregementen på sikt utveckla en ny logistik- och
stödorganisation. Strukturen för denna behöver dock utredas ytterligare
innan beslut kan fattas. I avvaktan på detta bör underhållsregementena
bibehållas. Den operativa underhållsledningen bör inordnas i den
operativa insatsledningen. Ett första steg mot en ny logistik- och
stödorganisation bör enligt regeringen tas tidigt genom att
stöduppgifterna övertas av underhållsregementena när
försvarsområdesstaberna läggs ned. Regeringen avser att uppdra åt
Försvarsmakten att i budgetunderlaget för år 2001 senast redovisa förslag
i denna del.
När det gäller Försvarsmaktens skolor och centra gör regeringen
följande bedömning. De tre militärhögskolorna är lokaliserade till
Halmstad, Solna/Karlberg och Östersund. Som regeringen har konstaterat
i avsnitt 5.4.2 behövs det tre militärhögskolor till och med år 2001.
Därefter är det tillräckligt med två militärhögskolor. Styrgruppen ansåg i
sin rapport i oktober 1999 att Militärhögskolan i Östersund har mindre
gynnsamma förutsättningar för en bred elevrekrytering från samtliga
försvarsgrenar och att det är svårare att personalförsörja skolan i
Östersund än de andra militärhögskolorna. Regeringen delar
styrgruppens syn och lämpligheten av att år 2002 lägga ned
militärhögskolan i Östersund. Regeringen anser emellertid att innan ett
slutligt beslut fattas måste ett helhetsperspektiv anläggas. Regeringen
konstaterar att det finns ett antal yttre faktorer som påverkar frågan om
militärhögskolorna. Det är bl.a. personalförsörjningsutredningen och
frågan om meritvärdering av officersutbildningen. Regeringen bedömer
således att det behövs ytterligare utredningsinsatser innan det slutliga
beslutet kan fattas. Regeringen avser att återkomma i denna fråga till
riksdagen hösten 2000.
Även när det gäller övrig skol- och centraverksamhet bedömer
regeringen att det i dag inte finns tillräckligt underlag för beslut.
Regeringen har därför denna dag uppdragit åt Försvarsmakten att
inkomma med ett underlag i dessa delar våren 2000 så att förändringarna
avseende denna skol- och centraverksamhet kan genomföras samtidigt
med de övriga grundorganisationsförändringar regeringen föreslår i
denna proposition. Regeringen återkommer vid behov till riksdagen i
dessa frågor. Redovisningen av grundorganisationens omfattning och
lokalisering (avsnitt 5.4.6) innehåller därför endast de skolor och centra
som riksdagen fattat beslut om att inrätta.
Regionvis redovisning
För att åskådliggöra konsekvenserna av förslaget till förändrad
grundorganisation vill regeringen redovisa förslagets innebörd även orts-
och regionvis. Redovisningen tar endast upp orter där verksamheten
förändras.
I södra Sverige blir förändringarna följande. I Lund/Revingehed
inrättas en militärdistriktsenhet. I Hässleholm läggs
försvarsområdesstaben, Skånska dragonbrigaden och A 3 ned. I
kommunen inrättas en militärdistriktsenhet. I Kristianstad läggs Södra
militärområdesstaben och Södra arméfördelningen ned. I Ängelholm
läggs Södra flygkommandot och F 10 ned. I Ronneby/Kallinge läggs
Göta helikopterbataljon ned. I Karlskrona läggs Sydkustens
marinkommando, försvarsområdesstaben och KA 2 ned. I kommunen
inrättas en militärdistriktsenhet. I Halmstad läggs försvarsområdesstaben
och Hallandsbrigaden ned. En militärdistriktsenhet inrättas i Halmstad
och LvSS omlokaliseras dit. I Göteborg läggs Västkustens
marinkommando och försvarsområdesstaben ned. En militärdistriktsstab
med en militärdistriktsenhet inrättas. I Borås, Växjö och Kalmar läggs
försvarsområdesgruppen ned och inrättas en militärdistriktsenhet. I Eksjö
läggs försvarsområdesstaben och Smålandsbrigaden ned och en
militärdistriktsenhet inrättas. I Uddevalla/Skredsvik, Skövde och
Linköping läggs försvarsområdesgruppen ned och inrättas en
militärdistriktsenhet.
På Gotland blir det följande förändringar. Militärkommandot, A 7, och
Lv 2, alla i Visby, samt KA 3 i Fårösund läggs ned. En
militärdistriktsstab med en militärdistriktsenhet inrättas i Visby.
I Mellansverige blir det följande förändringar. I Kristinehamn läggs
försvarsområdesstaben och Värmlandsbrigaden ned och en
militärdistriktsenhet inrättas. I Örebro läggs försvarsområdesstaben ned
och inrättas en militärdistriktsenhet. I Västerås läggs
försvarsområdesgruppen ned och inrättas en militärdistriktsenhet. I
Enköping läggs Armécentrum och försvarsområdesstaben ned och en
militärdistriktsenhet inrättas. I Strängnäs blir förändringarna följande.
Mellersta militärområdesstaben, Östra arméfördelningen och
försvarsområdesstaben läggs ned. En militärdistriktsstab och en
militärdistriktsenhet inrättas. I Upplands-Bro läggs Mellersta
flygkommandot och Livgardesbrigaden ned. Försvarsområdesstaben
ombildas till utbildningsenheten Svea livgarde. Den operativa
insatsledningen och en militärdistriktsenhet inrättas i kommunen.
Swedint omlokaliseras till Kungsängen. I Stockholm läggs K 1 ned. Från
Södertälje omlokaliseras Swedint till Upplands-Bro. I Haninge läggs
Marincentrum och marinkommandot ned. En militärdistriktsenhet
inrättas i kommunen. I Uppsala läggs Flygvapencentrum ned. En
militärdistriktsenhet inrättas. I Norrtälje läggs Lv 3 ned. Från Norrtälje
omlokaliseras LvSS till Halmstad. I Gävle läggs försvarsområdesgruppen
ned och inrättas en militärdistriktsenhet. I Falun, slutligen, läggs
försvarsområdesstaben och Dalabrigaden ned. En militärdistriktsenhet
inrättas i kommunen.
I norra Sverige blir det följande förändringar. I Härnösand läggs
Norrlandskustens marinkommando ned. En militärdistriktsenhet inrättas.
I Östersund läggs försvarsområdesgruppen ned och en
militärdistriktsenhet inrättas. Vidare tillförs kapacitet för
underhållsutbildning. I Sollefteå läggs försvarsområdesstaben,
Ångermanlandsbrigaden och T 3 ned. En militärdistriktsenhet inrättas i
kommunen. I Umeå läggs försvarsområdesstaben ned och inrättas en
militärdistriktsenhet. I Boden blir det följande förändringar. Norra
militärområdesstaben, Norra arméfördelningen, försvarsområdesstaben,
A 8, Lv 7, S 3, Ing 3 och Norrlands helikopterbataljon läggs ned. I Boden
bibehålls dock kapacitet för artilleri-, luftvärns-, signal- och
ingenjörutbildning. Vidare bibehålls helikopterverksamhet. En
militärdistriktsstab med en militärdistriktsenhet inrättas. I Luleå läggs
Norra flygkommandot ned. I Kalix läggs gränsjägarstaben ned och
inrättas en militärdistriktsenhet. I Kiruna läggs I 22 och gränsjägarstaben
ned och inrättas en militärdistriktsenhet.
Avslutning
Regeringen vill betona att det redovisade förslaget är en sammanvägning
av de utgångspunkter som gäller för förändringsarbetet och att det skall
ses som en helhet. Förslaget kommer, enligt regeringens mening, att ge
de mest ändamålsenliga produktionsförutsättningarna även långsiktigt för
den förändrade och utvecklade Försvarsmakten.
För att snarast åstadkomma eftersträvade samordningsvinster och
effekter är det angeläget att genomförandet av förslaget inleds snarast
och senast den 30 juni 2000 eller vid den tidpunkt regeringen bestämmer.
Huvuddelen av förändringarna bör enligt regeringens mening vara
avslutade senast den 31 december 2001. Omlokaliseringarna bör vara
genomförda senast den 31 december 2001.
Försvarsmakten skall pröva möjligheterna att genomföra avvecklingen,
av sådana grundorganisationenheter som skall läggas ned, i en snabbare
takt för att därigenom bidra till att finansiera de förändringar regeringen
föreslår i förhållande till Försvarsmaktens förslag den 19 maj 1999.
5.4.6 Grundorganisationens omfattning och lokalisering
Regeringens förslag: Grundorganisationen skall ha den omfattning
och organisationsenheterna skall vara lokaliserade i enlighet med vad
som framgår av det följande. Det är regeringen som skall bestämma
organisationsenheternas benämningar.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag innebär att följande
organisationsenheter kommer att ingå i Försvarsmaktens
grundorganisation. Som regeringen redovisat i avsnitt 5.4.4 kan
grundorganisationsförändringarna innebära att benämningar ändras. I den
följande sammanställningen används regeringens nuvarande eller
preliminära benämningar på organisationsenheterna utgående från
tidigare riksdagsbeslut.

Ledning

Högkvarteret Stockholm
Operativ insatsledning Upplands-Bro/Bålsta

Södra militärdistriktsstaben Göteborg
Mellersta militärdistriktsstaben Strängnäs
Norra militärdistriktsstaben Boden
Gotlands militärdistriktsstab Gotland/Visby

Förband

Södra skånska regementet och
Södra skånska brigaden Lund/Revingehed
Skaraborgs regemente och Skaraborgsbrigaden Skövde
Livregementets husarer Karlsborg
Göta luftvärnskår Halmstad
Göta ingenjörkår Eksjö
Göta trängkår Skövde
Tredje ytstridsflottiljen Karlskrona
Älvsborgs kustartilleriregemente Göteborg
Skaraborgs flygflottilj Lidköping/ Såtenäs
Blekinge flygflottilj Ronneby/ Kallinge
Södra underhållsregementet Kristianstad
Svea livgarde Upplands-Bro/
Kungsängen
Södermanlandsbrigaden Strängnäs
Bergslagens artilleriregemente Kristinehamn
Upplands regemente Enköping
Andra ytstridsflottiljen Haninge/ Berga
Första ubåtsflottiljen Haninge/ Berga
Andra minkrigsavdelningen Haninge/ Berga
Vaxholms kustartilleriregemente och
Första kustartilleribrigaden Vaxholm
Upplands flygflottilj Uppsala
Försvarsmaktens helikopterflottilj Linköping/ Malmen
Svea helikopterbataljon Haninge/ Berga
Östgöta helikopterbataljon Linköping/ Malmen
Mellersta underhållsregementet Strängnäs
Muskö örlogsvarv Haninge/ Muskö
Jämtlands fältjägarregemente och
Fältjägarbrigaden Östersund
Norrbottens regemente och
Norrbottensbrigaden Boden
Norrlands dragonregemente Arvidsjaur
Jämtlands flygflottilj Östersund
Norrbottens flygflottilj Luleå
Norra underhållsregementet Boden
Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden Gotland/Visby

Skolor m.m.

Militärhögskolan Halmstad Halmstad
Försvarsmaktens Halmstadsskolor Halmstad
Markstridsskolan Skövde/Motala/
Boden
Försvarets internationella kommando Upplands-
Bro/Kungsängen
Försvarets sjukvårdscentrum Hammarö
Försvarsmaktens underrättelse-
och säkerhetscentrum Uppsala
Försvarsmaktens ledningscentrum Enköping
Försvarsmaktens underhållscentrum Karlstad
Rikshemvärncentrum Stockholm
Militärhögskolan Karlberg Solna
Örlogsskolorna Haninge/ Berga
Flygvapnets Uppsalaskolor Uppsala
Totalförsvarets skyddsskola Umeå
Militärhögskolan Östersund
5.5 Försörjning med materiel, anläggningar samt
forskning och teknikutveckling
5.5.1 Bakgrund
Sedan 1996 års totalförsvarsbeslut fattades har såväl riksdagen som
regeringen och Försvarsmakten successivt vidtagit åtgärder för att
förändra inriktningen av Försvarsmaktens försörjning med materiel,
anläggningar samt forskning och teknikutveckling. Syftet med
förändringarna har varit att utifrån gällande ekonomiska förutsättningar
åstadkomma en flexibilitet och förnyelse i Försvarsmaktens försörjning
med materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling så att
den blir en integrerad del av Försvarsmaktens förmåga att kunna
anpassas mot nya hot och risker som kan uppstå i framtiden.
Regeringen inleder detta avsnitt med att översiktligt redovisa de
viktigaste åtgärder som vidtagits under år 1999.
Regeringen tog under våren 1999 initiativ till att tillsammans med
Försvarsmakten och Försvarets materielverk genomföra dialoger med
representanter för svensk försvarsindustri. Syftet var att pröva om
omförhandlingar av redan beställda materielleveranser kunde inledas för
att finna lösningar som kunde frigöra medel för anskaffning av angelägna
projekt. Under våren 1999 genomförde Försvarets materielverk därefter
på uppdrag av Försvarsmakten sådana förhandlingar med
försvarsindustrin.
Den 4 mars 1999 angav regeringen som en planeringsförutsättning till
Försvarsmakten att ett omställningsbidrag får användas bl.a. för
kostnader som hänger samman med de förskjutningar av
materielleveranser som genomförs för att lösa resursproblem före år
2002.
Regeringen konstaterar att resultatet efter förhandlingarna med
försvarsindustrin, utnyttjandet av planeringsförutsättningen med
omställningsbidraget och övriga omplaneringsåtgärder tillsammans har
resulterat i att utrymme kunnat skapas i närtid i materielplanen för flera
angelägna materielprojekt. Exempel på sådana projekt är utveckling och
anskaffning av splitterskyddad granatkastare (Amos), utveckling och
anskaffning av måldetekterande artillerigranat (Bonus), anskaffning av
bärgningsbandvagnar till stridsvagnssystemen, anskaffning av
hjulgående splitterskyddade fordon, utveckling av intelligent
artilleriammunition (TCM), anskaffning av produktdefinitionsfas för
ubåtsprojektet Viking och pansarvärnsvapen (NLAW), anskaffning av
ytterligare två korvetter av Visbyklass, utveckling och anskaffning av
varnar- och motverkanssystem, spaningskapsel och precisionsvapen till
JAS 39 Gripen samt halvtidsmodernisering av korvett av
Stockholmsklass och av två ubåtar av Västergötlandsklass.
Försvarsmakten har i den materielplan som myndigheten redovisade
för regeringen den 15 juni 1999 redovisat att det av ekonomiska skäl inte
varit möjligt att inplanera utveckling och anskaffning av nytt lätt
torpedsystem (torped 46) eller fortsatt deltagande i utvecklingen av
flygmotorutvecklingsprogram (Vector) för JAS 39 Gripen. Därutöver
redovisar Försvarsmakten att det inte varit möjligt att i närtid inplanera
utveckling av ett nytt artillerisystem (APS 07), deltagande i utvecklingen
av ny jaktrobot med lång räckvidd (Meteor) för JAS 39 Gripen eller
deltagande i utvecklingen av attackvapen (KEPD 150) med lång räckvidd
för JAS 39 Gripen. Försvarsmakten har planerat att direktanskaffa
jaktrobot och attackvapen avsedda för lång räckvidd till JAS 39 Gripen
samt ett nytt artillerisystem, efter år 2004.
Försvarsmakten har den 12 november 1999 inkommit med underlag till
regeringen avseende luftvärnsrobotsystem 23 Bamse och till långsiktig
strategi inom robotområdet. Av underlaget framgår att Försvarsmakten
anser att bl.a. följande förutsättningar bör vara uppfyllda för att det skall
vara möjligt att långsiktigt kunna behålla strategisk kompetens inom
robotområdet i landet. En nationell samordning av forskning, utveckling
och produktion inom robotområdet bör genomföras. Därutöver bör
internationella industriella samarbeten inom robotområdet successivt
etableras. Vidare bör industrin delta med en betydande del i
finansieringen av forskning och utveckling av teknik inom robotområdet.
Om dessa förutsättningar uppfylls, föreslår Försvarsmakten att följande
anskaffningar planeras. Nuvarande luftvärnsrobotsystem 23 Bamse
beställs i begränsad omfattning för att behålla kompetens och utveckla
kunskaper vad avser luftvärnssystem. Samtidigt påbörjas en
realiserbarhetsprövning av teknik inom området digitala gruppantenner
(s.k. DGA) i syfte att luftvärnsrobotsystem 23 Bamse kan utvecklas med
den nya tekniken och därefter anskaffas för såväl mark-, som
sjöstridskrafternas framtida behov. Vidare avses utvecklingsarbete bli
genomfört så att ett industriellt deltagande i internationell utveckling av
kvalificerade robotsystem, t.ex. flygburna radarjaktrobotar kan ske.
Om den svenska robottillverkningen inte kan anpassas till villkoren
enligt ovan måste enligt Försvarsmaktens uppfattning förutsättningarna
för att efter år 2004 direktanskaffa luftvärnssystem prövas.
Regeringen gav den 23 juni 1999 i uppdrag åt Försvarets materielverk
att redovisa vilka konsekvenser materielplanen kan komma att få för
försvarsindustrin och för det internationella samarbetet inom
materielområdet. Regeringen återkommer nedan med denna redovisning.
Försvarsutskottet konstaterade i sitt betänkande avseende
kontrollstationspropositionen att den kommande förändringen av
Försvarsmakten ofrånkomligen leder till konsekvenser för
materielförsörjningen (bet. 1998/99:FöU5, rskr. 1998/99:224).
Regeringen framhöll i kontrollstationspropositionen att de
baskompetenser som lades fast i 1996 års totalförsvarsbeslut kan behöva
omprövas mot bakgrund av en utvecklad syn på anpassningsförmåga,
minskade materielbeställningar samt den pågående utvecklingen inom
försvarsindustrin. Regeringen har därför gett Försvarets materielverk i
uppdrag att i samråd med Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil
beredskap, Försvarets forskningsanstalt och Flygtekniska
försöksanstalten utarbeta förslag på strategiska kompetenser för
totalförsvarets behov i Sverige. Försvarets materielverk har redovisat
förslag till sådana kompetenser den 1 oktober 1999. Regeringen
redovisar sin bedömning av det redovisade förslaget under avsnitt 9.2.
5.5.2 Inriktning av anskaffning av materiel, anläggningar samt
för forskning och teknikutveckling
Regeringens förslag: Försvarsmaktens anskaffning av materiel och
anslagsfinansierade anläggningar samt inriktning av forskning och
teknikutveckling skall ha sådan flexibilitet att den kan utgöra en
integrerad del av Försvarsmaktens förmåga att kunna anpassas mot
nya hot och risker som kan uppstå i framtiden.
Forskning och teknikutveckling samt utveckling och anskaffning av
ny försvarsmateriel skall inriktas så att de tillgodoser
Försvarsmaktens förnyelse. Nationell och internationell
interoperabilitet skall prioriteras.

Regeringens bedömning: Försvarsmaktens materielförsörjning måste
förändras från dagens situation med långsiktiga bindningar i form av
omfattande tidsutsträckta serieleveranser till en ökad satsning på
forsknings- och utvecklingsprojekt samt anskaffning av
demonstratorer och simulatorer.
För att Försvarsmaktens materielplanering på ett bättre sätt än
tidigare skall ha förmåga och flexibilitet att kunna anpassas mot nya
hot och risker som kan uppstå i framtiden måste planeringen på lång
sikt alltid innehålla ett ännu ej objektsspecificerat ekonomiskt
utrymme för framtida alternativa anskaffningsmöjligheter. Sådana
alternativa materielsystem kan bl.a. anskaffas efter utveckling av
demonstratorer och simulatorer eller anskaffas genom köp av redan
färdigutvecklade system.
Nya materielsystem som anskaffas för de olika stridskrafternas
behov bör så långt möjligt vara systemsamordnade samt så flexibla,
operativt rörliga och modulärt uppbyggda att de kan användas för
flera operativa uppgifter såväl nationellt som internationellt.
Forskning och teknikutveckling bör bedrivas på stor
kompetensbredd och långsiktigt inriktas mot områden som är
väsentliga för Försvarsmaktens anpassningsförmåga och
internationella verksamhet.
Den ökade framtida satsningen på anskaffning av demonstratorer,
simulatorer, informations- och ledningssystem samt på forskning och
teknikutveckling kommer att ge svensk försvarsindustri möjligheter
att inta framträdande roller inom dessa områden och ge möjligheter
till svenskt deltagande i nya internationella samverkansprojekt.
För att uppnå tillräcklig säkerhet för den framtida materiel- och
kompetensförsörjningen måste förutsättningarna för mellanstatlig
samverkan och ömsesidiga beroenden ytterligare utvecklas och stödet
till svensk försvarsindustris exportansträngningar har fortsatt stor
betydelse.
Ett deltagande i internationell samutveckling från statsmakterna,
myndigheterna och industrin bör åstadkommas för sådana system som
ingår i det framtida försvarets behov eller där sådan utveckling bidrar
till att viktiga kompetensområden kan upprätthållas inom landet. En
förutsättning för detta är att den svenska försvarsindustrin aktivt deltar
i en nationell och i en internationell omstrukturering. Vidare bör en
förändrad fördelning av affärsrisker åstadkommas genom att industrin
i högre grad än i dag deltar i finansieringen av utvecklingsprojekt. En
ytterligare möjlighet att åstadkomma internationella gemensamma
utvecklingsprojekt är långsiktiga åtaganden mellan de samutvecklande
länderna i kombination med industrins egensatsning och
omstrukturering.
Försvarsmaktens avveckling av förnödenheter och anläggningar bör
genomföras skyndsamt.
Försvarsmaktens förslag den 15 juni 1999 till planering för
materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling uppfyller
i allt väsentligt inriktningen som riksdagen beslutat om vid
behandlingen av kontrollstationspropositionen under våren 1999.
Förslaget ligger i linje med de framtida inriktningar som regeringen
föreslår i denna proposition.

Skälen för regeringens förslag och bedömning
Materiel
Grundläggande för Försvarsmaktens framtida anpassningsförmåga är att
skapa förutsättningar och garantier för en försörjningsäkerhet som
möjliggör att leverans av materiel till Försvarsmaktens insatsorganisation
kan ske i olika beredskapssituationer. Därutöver måste även
förutsättningar skapas för en försörjningssäkerhet som innebär att
leverans och vidmakthållande av materiel kontinuerligt kan ske på ett
sådant sätt att Försvarsmakten kan upprätthålla och utveckla nödvändiga
kompetenser.
Det finns omfattande bindningar i Försvarsmaktens materielförsörjning
i form av lagda materielbeställningar. Nackdelen med långsiktiga
materielbeställningar är att de medför en begränsad flexibilitet i
planeringen för att kunna möta nya hotsituationer och förändrade krav på
det militära försvaret. De långsiktiga bindningarna är därmed svåra att
förena med de ökade kraven på Försvarsmaktens anpassningsförmåga.
De nu lägre ställda kraven på försvarsförmåga skulle från strikt
militära utgångspunkter kunna motivera färre enheter av redan beställda
system. Utifrån gällande avtal mellan staten och försvarsindustrin har det
inte funnits förutsättningar för staten att med ekonomiskt godtagbart
resultat avbryta gällande kontrakt. Regeringen bedömer att leveranserna
av de nu beställda systemen ökar möjligheten att vid svensk
försvarsindustri behålla förmåga att under systemens livslängd kunna
modifiera och vidmakthålla dessa system. Dessutom kommer den redan
beställda materielen att utnyttjas i förbandsverksamheten under betydligt
längre tid än vad som annars varit fallet under förutsättning att systemen
är operativt användbara. Vidare utgör flera av de beställda systemen
basen för att kunna möjliggöra en framtida tillväxt av
insatsorganisationen. Planeringen för anpassning är en kontinuerligt
pågående process. Det är regeringens inriktning att denna planering
utvecklas så att de materielsystem som nu bibehålls på ett tydligt sätt
ingår i en tillväxtplanering.
Enligt regeringens uppfattning är det emellertid nu nödvändigt att
Försvarsmaktens försörjning med materiel på ett betydligt bättre sätt än i
dag kan förändras och anpassas för att kunna möta nya hotsituationer och
förändrade krav på det militära försvaret. Därför måste
materielförsörjningen successivt förändras från dagens situation med
långsiktiga bindningar i form av omfattande över lång tid utsträckta
serieleveranser till en ökad satsning på forsknings- och
utvecklingsprojekt samt anskaffning av demonstratorer och simulatorer.
Regeringen anser att denna förändring kommer att medföra att
myndigheterna och försvarsindustrin erhåller kunskap om många olika
typer av framtida materielsystem och tekniska lösningar vilket bidrar till
att bred kompetens kan upprätthållas. Forskning och utveckling avseende
demonstratorer och simulatorer måste till viss del införas på förbandsnivå
så att vissa förband får den kompetens som krävs för att möjliggöra en
omvandling från demonstrator till materiel i operativt förband. För att
Försvarsmaktens materielplanering på ett bättre sätt än i dag skall bli en
integrerad del av ett anpassningsförsvar måste planeringen på lång sikt
alltid innehålla ett ännu ej objektsspecificerat ekonomiskt utrymme för
framtida alternativa anskaffningsmöjligheter. Sådana alternativa
materielsystem kan anskaffas efter utveckling av demonstratorer och
simulatorer eller anskaffas genom köp av redan färdigutvecklade system.
För att ytterligare förbättra framtida anpassningsförmåga skall de
materielsystem som anskaffas i framtiden så långt möjligt vara
systemsamordnade och flexibla så att de kan användas för flera operativa
uppgifter såväl nationellt som internationellt. Därutöver skall systemen
medge möjlighet till hög operativ rörlighet. En ytterligare fördel med en
tydlig systemsamordning är att likartade materielsystem utvecklas
samordnat och därmed kostnadseffektivare för olika stridskrafter.
Systemsamordning bör enligt regeringens mening utgå från generella
systemarkitekturer och tekniklösningar samt behovet av utvecklad
interoperabilitet. En inriktning mot en ökad grad av modulär uppbyggnad
av materielsystem medger dessutom förbättrade möjligheter till framtida
vidareutveckling av systemen. Enligt regeringens bedömning kommer
denna utveckling av framtida materielsystem bl.a. att medföra att
kostnader för flera likartade utbildnings- och underhållssystem kan
minskas.
Enligt regeringens bedömning är det viktigt att Försvarsmaktens
förmåga att delta i internationella insatser successivt kan förbättras.
Regeringen anser därför att det är nödvändigt att den framtida
utvecklingen och anskaffningen av försvarsmateriel inriktas så att den
tillgodoser Försvarsmaktens behov av internationell interoperabilitet.
Vad gäller anpassningar i redan anskaffade materielsystem bör vid
uppgradering, modifiering m.m. hänsyn så långt möjligt tas till
Försvarsmaktens behov av internationell interoperabilitet.
För att rätt avvägda militära försvarsåtgärder skall kunna sättas in vid
rätt plats och vid rätt tidpunkt behövs ett lednings- och
informationssystem som medger hög flexibilitet och förmåga så att ett
situationsöverläge kan skapas och bibehållas. Enligt regeringens
bedömning bör därför Försvarsmaktens framtida materiella utveckling
och anskaffning inriktas mot förändrad balans mellan informations- och
ledningssystem å ena sidan och verkanssystem å andra sidan i syfte att
öka förmågan till informationsinhämtning och utveckling av en
ledningsorganisation som kan bearbeta och omsätta informationen så att
rätt verkansmedel skall kunna sättas in vid rätt tidpunkt. Därför måste
den närtida materielförsörjningen innehålla studier, prov, simuleringar,
demonstratorer och utveckling av sådana system. På längre sikt bör det
finnas ekonomiskt utrymme i materielplanen för att kunna påbörja
anskaffning av dessa system.
Försvarsmaktens samlade luftförsvarsförmåga utgörs av mark- och
fartygsburna luftvärnssystem samt stridsflygplan. För att över tiden
kunna upprätthålla tillräcklig luftförsvarsförmåga måste dessa system
enligt regeringens uppfattning inom överskådlig tid ha tillgång till
robotsystem. Robotområdet omfattas internationellt av mycket hög
sekretess. Regeringen anser att det är av stor betydelse att Sverige kan
delta i den internationella robotutvecklingen. Därigenom kan
förutsättningar skapas så att Sverige får tillgång till nödvändig strategisk
kompetens inom robotområdet. För att strategisk kompetens inom
robotområdet långsiktigt skall kunna behållas och utvecklas i landet bör
enligt regeringens uppfattning forskning, utveckling och produktion inom
robotområdet i större utsträckning samordnas nationellt. Därutöver bör
internationella samarbeten etableras och industrin medverka i betydande
omfattning i finansieringen av forskning och utveckling av teknik inom
robotområdet.
Försvarsmaktens underlag från den 12 november 1999 avseende
luftvärnsrobotsystem 23 Bamse och långsiktig strategi inom
robotområdet är under beredning i Regeringskansliet. Regeringen
kommer att i samverkan med Försvarsmakten och Försvarets
materielverk se över hur fortsatt utveckling och anskaffning av framtida
robotsystem till Försvarsmakten skall ske.
Regeringen avser att informera riksdagen om utvecklingen inom
robotområdet.
Försvarsmaktens förslag den 15 juni 1999 till planering för materiel,
anläggningar samt forskning och teknikutveckling uppfyller i allt
väsentligt inriktningen som riksdagen beslutat om vid behandlingen av
kontrollstationspropositionen under våren 1999. Förslaget ligger i linje
med de framtida inriktningar som regeringen föreslår i denna
proposition. Planeringen kommer bl.a. att medföra att insatsförbanden
kommer att få viktiga materiella tillskott och att dessa förband successivt
erhåller en förbättrad förmåga att delta i internationell verksamhet.
I syfte att förbättra styrning och uppföljning av materielförsörjningen
har regeringen beslutat att s.k. objektsramar successivt skall införas för
större materielinvesteringar. Regeringen redovisade i
budgetpropositionen för år 2000 att regeringen skulle återkomma med en
beskrivning av objektsramar (prop. 1999/2000:1). En sådan redovisning
lämnas i bilaga 1.
Anslagsfinansierade anläggningar
Anslagsfinansierade anläggningar omfattar fortifikatoriskt skyddade
anläggningar av betydelse främst för Försvarsmaktens lednings- och
underrättelseförmåga. Tillgången till sådana anläggningar är av stor vikt
för att Försvarsmaktens förmåga att bedriva operativ och taktisk ledning
skall kunna säkerställas. Den principiella inriktningen för den framtida
verksamheten inom området är att fortifikatorisk baskompetens och
teknik skall utvecklas för att motsvara främst insatsorganisationens
behov av fortifikatoriskt skyddade anläggningar. Anpassning till olika
nivåer såväl vad avser hotbild som beredskapskrav skall beaktas. I närtid
kommer denna verksamhet främst att omfatta bibehållande av kompetens
och avveckling av för insatsorganisationen ej längre nödvändiga
anläggningar. På längre sikt skall inriktningen anpassas mot införandet
av de nya lednings- och informationssystemen. Regeringen vill betona
vikten av att långsiktig fortifikatorisk kompetens kan säkerställas.
Avveckling av förnödenheter
Mängden av förnödenheter som skall avvecklas är betydande. Den exakta
omfattningen kan i nuläget inte anges bl.a. på grund av att
Försvarsmaktens nya organisation ännu inte är fastställd. Det torde dock
komma att röra sig om betydligt mer än hälften av de förnödenheter som
nu lagerhålls av Försvarsmakten. Avvecklingsbehovet omfattar en
mycket stor mängd artiklar bestående av allt från tekniskt okomplicerade
tillgångar till kvalificerade vapensystem, fordon, ammunition,
reservmateriel m.m. En del av dessa förnödenheter har ett marknadsvärde
medan andra genererar avsevärda kostnader för att avveckla.
För att minska kostnaderna för lagerhållning av övertaliga
förnödenheter och på så sätt öka utrymmet för nödvändig förnyelse måste
avvecklingen av överskottsförnödenheter genomföras skyndsamt.
Enligt lagen (1996:1059) om statsbudgeten har regeringen rätt att
överlåta lös egendom, med vissa undantag, om egendomen inte längre
behövs för statens verksamhet eller blivit obrukbar eller om den inte
anskaffats med statens medel. Regeringen har till myndigheter under
regeringen överlåtit rätten att under vissa förutsättningar sälja sådan lös
egendom. Dessutom har regeringen gett ett tidsbegränsat bemyndigande
till Försvarsmakten att genom gåva överlåta viss övertalig materiel, till
svenska myndigheter eller till biståndsorganisationer som i anslutning till
identifierad internationell hjälpinsats har godkänts av Sida.
Bemyndigandet löper ut den 31 december 1999.
Regeringen anser att Försvarsmaktens överskottsförnödenheter i första
hand bör utnyttjas inom de frivilliga försvarsorganisationerna, för
humanitära insatser, militärt säkerhetsfrämjande materielsamarbete och
för att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred. I andra
hand bör ovan nämnda förnödenheter erbjudas till försäljning till civila
företag där det bedöms finnas en tydlig efterfrågan på marknaden i
närtid. För krigsmateriel torde sådan försäljning ske till försvarsindustrin
och marknadsmöjligheterna bedömas med utgångspunkt från vad
riktlinjerna för krigsmaterielexport medger. Förnödenheter som kan
utnyttjas för humanitära insatser och katastrofhjälp eller för att stärka det
svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred måste lagerhållas tills en
identifierad insats blir aktuell. Det är regeringens uppfattning att det inte
kan vara Försvarsmaktens uppgift att bekosta sådan lagerhållning utan
den uppgiften måste rimligtvis ligga på annan myndighet eller
organisation.
Förnödenheter som inte är efterfrågade för bistånd och humanitära
åtgärder, säkerhetsfrämjande åtgärder eller för försäljning bör förstöras.
Detta gäller även de förnödenheter som av profil-, sekretess-, miljö- eller
systemsäkerhetsskäl ej bör exponeras på marknaden. Med hänsyn till
Försvarsmaktens kostnader för förrådshållning bör även förnödenheter,
som inte bedöms kunna överlåtas tillräckligt skyndsamt, förstöras.
Enligt regeringens bedömning är profilfrågorna viktiga och måste
beaktas vid beslut om avveckling och kan vara avgörande för val av
avvecklingsmetod.
Regeringen avser att se över gällande reglering på området och lägga
fast en inriktning för det förestående avvecklingsarbetet som ligger i linje
med vad som redovisats ovan i detta avsnitt.
Försvarsmakten skall pröva möjligheterna att tidigarelägga
avvecklingen av förnödenheter för att därigenom bidra till att finansiera
de förändringar regeringen föreslår i förhållande till Försvarsmaktens
förslag den 19 maj 1999.
Forskning och teknikutveckling
I Försvarsmaktens planering ingår forskning och teknikutveckling som
inte är bundna till särskilda objekt. Syftet med den icke objektsbundna
forsknings- och teknikutvecklingen är dels att skapa beslutsstöd för
framtida inriktning av Försvarsmaktens verksamhet, dels att utgöra
underlag för beslut om framtida materielförsörjning och att tillgodose
behovet av kunskapsförsörjning. Från och med år 2002 skall en ökad
satsning ske inom detta område.
Därutöver ingår i Försvarsmaktens materielplanering forskning och
teknikutveckling för mark-, sjö- och luftstridskrafternas särskilda behov.
Inom ramen för enskilda materielobjekt kan dessutom delar av
kostnaderna definieras som teknikutveckling.
Enligt regeringens bedömning bör forskning och teknikutveckling
inriktas mot det militära försvarets huvuduppgifter och de krav på
operativ förmåga som ställs på det militära försvaret. Forskning och
teknikutveckling för det militära försvarets behov skall bidra till att ge
erforderlig kunskap och teknisk förmåga att kunna möta framtida hot och
risker samt att skapa förutsättningar för att det militära försvaret skall
kunna anpassas mot nya villkor och uppgifter.
Forskning och teknikutveckling skall i närtid bedrivas på stor bredd
bl.a. genom internationellt samarbete för att stödja Försvarsmaktens
förmåga att kunna anpassas mot nya hotsituationer och förändrade krav.
Långsiktigt skall forskning och teknikutveckling dessutom fokuseras mot
det militära försvarets behov i ett 20-årigt perspektiv.
En utebliven eller reducerad anskaffning av vissa materielsystem kan
enligt regeringens bedömning medföra en risk för att vissa
kompetensområden inte kan bibehållas i samma utsträckning som i dag.
Regeringen anser det därför nödvändigt att kontinuerligt pröva vilken typ
av kunskap och kompetens Sverige måste ha tillgång till och av bl.a.
sekretesskäl behöver ha kontroll över. Uteblivna eller reducerade
materielbeställningar kan leda till ett ökat behov av satsning på
forskning- och teknikutveckling för att bibehålla nödvändig kunskap och
kompetens. Den snabba teknikutvecklingen i kombination med de
minskade materielbeställningarna samt behovet av flexibilitet ökar
dessutom behovet att utveckla demonstratorer och simulatorer.
Försvarsindustrikonsekvenser
Regeringen redovisade i kontrollstationspropositionen en bedömning av
framtida förutsättningar för svensk försvarsindustri (prop. 1998/99:74).
Denna bedömning är alltjämt giltig. Utvecklingstendensen med en
krympande och hårt konkurrensutsatt internationell
försvarsmaterielmarknad och med en försvarsindustri i Europa som
kännetecknas av en överkapacitet synes fortsätta. Omstruktureringen av
försvarsindustrin bedöms komma att fortsätta. Den framtida industriella
förmågan att leverera försvarsmateriel kommer till stor del att vara
uppbyggd av ömsesidiga industriella beroenden och mellanstatliga
samarbeten. Export från Sverige till tredje land i överensstämmelse med
riktlinjerna för krigsmaterielexport kommer, liksom hittills, att spela en
viss roll för att generera investeringsmedel och säkerställa utvecklings-
och tillverkningskompetens som bedöms behöva bevaras.
Regeringen pekade i kontrollstationspropositionen även på att svensk
försvarsindustri kommer att utsättas för påfrestningar på grund av
minskade materielbeställningar från det svenska militära försvaret.
Regeringen gjorde då bedömningen att statsmakterna under ett
övergångsskede genom lämpliga utvecklingsuppdrag och upphandling
skulle söka underlätta industrins möjligheter att medverka i pågående
omstruktureringar och internationellt samarbete. Detta gäller sådan
industri som av försvarspolitiska skäl är av intresse för framtiden.
Regeringen gör inte nu någon annan bedömning.
Försvarsutskottet konstaterar i sitt betänkande att den kommande
förändringen av Försvarsmakten ofrånkomligen leder till konsekvenser
för materielförsörjningen. Det säkerhetspolitiska läget, förändrade
uppgifter och de ekonomiska förutsättningarna kommer att medföra
reduceringar i försvarets organisation. Dessa förhållanden tillsammans
med de nuvarande osäkerheterna om försvarets framtida behov av
materiel leder till slutsatsen att Försvarsmaktens materielanskaffning
framgent inte kommer att vara tillräcklig som hemmamarknad för en
försvarsindustri av dagens omfattning (bet. 1998/99:FöU5, rskr.
1998/99:224).
Försvarets materielverk redovisade den 27 september 1999 vilka
konsekvenser Försvarsmaktens materielplan kan komma att medföra för
försvarsindustrin och för det internationella samarbetet. Försvarets
materielverk bedömer att svensk försvarsindustri inom vissa utpekade
områden kommer att få svårigheter att kunna bibehålla kompetens och på
sikt förmåga att producera försvarsmateriel. Reduceringen av antalet
utvecklingsprojekt kan delvis påverka svensk försvarsindustris
möjligheter att inom dessa områden delta i den pågående internationella
omstruktureringen av försvarsindustrier.
Vid en anpassningssituation kan behov av snabb materiell tillväxt
uppstå som i vissa fall kan tillgodoses genom ömsesidiga mellanstatliga
leveransgarantier men även genom ömsesidiga försvarsindustriella
beroenden. Svenska försvarsindustrins möjligheter bygger på att
försvarsindustrin har internationellt intressant kompetens samt utvecklar
och producerar ömsesidigt efterfrågade materielsystem eller
komponenter.
Den svenska försvarsindustrin har en utvecklings- och
tillverkningskompetens som i stor utsträckning byggts upp med statliga
investeringar. Dessa kompetenser måste fortlöpande värderas utifrån
förändrade krav och behov. Materielförsörjningen måste även
fortsättningsvis till en del bygga på statliga investeringar i sådana projekt
som medger att dessa kompetenser kan behållas och vidareutvecklas.
Denna kompetensbas utgör en förutsättning för att Sverige skall upplevas
som en intressant partner inom det materieltekniska informationsutbytet.
Kompetensbasens inriktning och omfattning är av avgörande betydelse
för i vilken omfattning landet kan upprätthålla en säker och flexibel
materielförsörjning.
Komplexiteten och omfattningen av materielförsörjningen till det
svenska försvaret ställer krav på tekniköverföring från övriga Europa och
USA. Utan gemensamma projekt riskeras att inflödet av
teknikinformation uteblir. Det är dessutom av största vikt att
åstadkomma ett ömsesidigt beroende.
En viktig komponent för anpassningsförmågans förankring i inhemsk
försvarsindustri är att industrin framgångsrikt kan hävda en internationell
konkurrensposition. En väl internationellt integrerad försvarsindustri
bidrar till att säkerställa en oberoende och anpassad materielförsörjning.
Regeringen anser att ökad satsning på informations- och
ledningssystem, på forskning och teknikutveckling samt anskaffning av
demonstratorer och simulatorer är nödvändig. Denna satsning skall
förhoppningsvis ge svensk försvarsindustri stora möjligheter att inta en
framträdande roll inom dessa områden samt ge möjligheter till nya
internationella samarbeten. Detta bidrar enligt regeringens bedömning till
att öka säkerheten i Försvarsmaktens förmåga till anpassning samt till att
upprätthålla en bred kompetens.
Regeringen bedömer att ett svenskt deltagande i internationell
samutveckling av projekt bör möjliggöras främst för de system som ingår
i det framtida försvarets behov eller där sådan utveckling bidrar till att
viktiga kompetensområden kan upprätthållas inom landet. En möjlighet
är att den svenska industrin aktivt deltar i en nationell och i en
internationell omstrukturering. En annan är en förändrad fördelning av
affärsrisker genom att industrin i högre grad än i dag deltar i
finansieringen av utvecklingsprojekt. En ytterligare möjlighet att
åstadkomma internationella gemensamma utvecklingsprojekt är
långsiktiga åtaganden mellan de samutvecklande länderna i kombination
med industrins egensatsning och omstrukturering. Regeringen kommer
att se över dessa möjligheter.
Mellanstatligt samarbete
Det är angeläget att Sverige deltar i det mellanstatliga samarbetet på
försvarsmaterielområdet och aktivt verkar för att stärka den europeiska
teknologiska och försvarsindustriella basen. Detta underlättas genom
ökad samverkan mellan staterna i gemensamma projekt och genom
harmonisering av de regelsystem och rutiner som styr staternas
upphandling av försvarsmateriel och villkoren för försvarsindustrin.
Många av de förslag till åtgärder som nu övervägs och diskuteras i olika
multilaterala europeiska samarbetsfora handlar i allt väsentligt om dessa
frågor och fastställer därigenom förutsättningarna för den pågående
förändringsprocessen. I detta sammanhang är det främst genomförandet
av den gemensamma avsiktsförklaring (LOI) som i juli 1998
undertecknades av försvarsministrarna i Frankrike, Italien, Spanien,
Storbritannien, Sverige och Tyskland samt utvecklingen inom EU som
påverkar förutsättningarna för Sverige.
LOI-samarbetet syftar till att lägga fast gemensamma regler som skall
underlätta en omstrukturering av den europeiska försvarsindustrin.
Därvid har en exekutivkommitté inrättats med uppgift att samordna
arbetet och lämna förslag till åtgärder och överenskommelser mellan
länderna. Exekutivkommittén har i juni 1999 lämnat en lägesrapport om
sitt arbete till ministrarna. Enligt rapporten avser exekutivkommittén att
före utgången av år 1999 lämna förslag till en överenskommelse mellan
länderna. Denna överenskommelse bedöms f.n. bli av en sådan karaktär
att den i Sverige bör underställas riksdagen för godkännande.
Inom Västeuropeiska försvarsmaterielgruppen (WEAG) bedrivs ett
arbete som syftar till att medge observatörer, däribland Sverige, och
associerade medlemmar i Västeuropeiska unionen (VEU) medlemskap i
WEAG. Förutsättningarna för detta arbete styrs i det längre perspektivet
av den övergripande processen att förbättra krishanteringsförmågan i EU
genom att överföra vissa funktioner från VEU, däribland samarbetet på
försvarsmaterielområdet. Ett principiellt ställningstagande inom WEAG i
frågan om en utvidgning av medlemskretsen kan förutses i slutet av detta
år. Först därefter, och tidigast under år 2000, kan frågan om svenskt
medlemskap i WEAG komma att aktualiseras. Regeringen har tidigare
anfört att Sverige bör eftersträva att ingå i WEAG. Riksdagen har inte
gjort någon annan bedömning. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen i denna fråga.
Inom det nordiska försvarsmaterielsamarbetet har verksamheten på
senare år ökat. Detta gäller såväl mellan Danmark, Finland, Norge och
Sverige som Sveriges bilaterala samarbete med de enskilda länderna.
Bland annat pågår sedan några år en inledande studie- och konceptfas om
en gemensam utveckling av ubåtar, det s.k. Vikingprojektet. Nyligen har
de fyra nämnda nordiska länderna ingått ett projektavtal i syfte att göra
en gemensam anskaffning av standardhelikoptrar. Även inom ett flertal
andra materielområden pågår gemensamma projekt. Även
undersökningar om gemensamt utnyttjande av befintlig mängdmateriel
och gemensam nordisk anskaffning av mängdmateriel pågår.
Exportstödjande verksamhet
I prop. 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse konstateras att för att de
svenska företagens exportpotential skall kunna utnyttjas är det viktigt att
regeringen och svenska myndigheter på ett aktivt och strukturerat sätt
stöder försvarsindustrins exportansträngningar, under förutsättning att
exportansträngningarna står i överensstämmelse med riktlinjerna för
svensk krigsmaterielexport.
Försvarsutskottet har anmodat regeringen att i en situation med en
vikande internationell marknad för försvarsmateriel och skärpt
konkurrenssituation vidta ytterligare åtgärder i syfte att skapa bättre
förutsättningar för angelägna exportframgångar för viktiga
försvarsmaterielprojekt, däribland JAS 39 Gripen (bet. 1998/99:FöU1,
rskr. 1998/99:222).
I kontrollstationspropositionen våren 1999 konstaterade regeringen att
ett aktivt, samordnat och strukturerat exportstöd från Regeringskansliet
och myndigheter har bidragit till att exportframgångar kunnat uppnås.
Flera faktorer gör det angeläget att genomlysa verksamheten. Dessa
faktorer är bl.a. den nu initierade ominriktningen av det militära försvaret
och minskade beställningar av försvarsmateriel, en allt mer framträdande
internationalisering av det militära försvarets uppgifter, ett framtida stort
beroende av utlandet beträffande teknologi- och materielförsörjning samt
en internationell omstrukturering av försvarsindustrin med fokus på
framför allt Europa och USA. Även den ökande internationella
konkurrensen inom försvarsmaterielområdet bidrar till att Sveriges
situation påverkas.
Regeringen gav den 1 juli 1999 (dnr Fö1999/1572/MIL) en särskild
utredare i uppdrag att genomföra en översyn av nuvarande organisation
och resurser för stöd för försvarsmaterielexport inom
Försvarsdepartementets ansvarsområde samt utifrån denna översyn
föreslå lämpliga åtgärder för att förbättra verksamheten. Utredaren
lämnade sitt förslag till regeringen den 4 oktober 1999. Förslaget är
under beredning i Regeringskansliet.
En intern genomgång av Regeringskansliets samordning av stödet för
svensk försvarsmaterielexport har också genomförts (dnr
Fö1999/2397/MIL). Den år 1996 inrättade statssekreterargruppen bör
användas i ökad utsträckning i frågor som gäller exportstödjande
verksamhet.
Regeringen anser att export av väsentliga och komplexa svenska
försvarsmaterielsystem har fortsatt stort försvars- och säkerhetspolitiskt
värde för Sverige.
Utveckling av materielförsörjningsprocessen
Regeringen avser att inom kort besluta om direktiv till en särskild
utredare att kartlägga nuläge och förändringsfaktorer vad gäller
materielförsörjningsprocessen samt, med utgångspunkt från vad som
anfördes i prop. 1998/99:74, föreslå konkreta utvecklings- och
effektiviseringsåtgärder.
5.6 Avveckling av mark, anläggningar och lokaler
Regeringens förslag: Regeringen bemyndigas att besluta att sälja
mark, anläggningar och lokaler som förvaltas av Fortifikationsverket
och som skall avvecklas till följd av riksdagens beslut om
reduceringar av Försvarsmaktens krigs- och grundorganisation även
när värdet av egendomen överstiger 50 miljoner kronor.
Vidare bemyndigas regeringen att vid utgången av respektive
upplåtelsetid få sätta ned statskapitalet med högst det bokförda värdet
på sådan egendom som skall avvecklas.
Regeringen bemyndigas att besluta att Fortifikationsverket skall få
avräkna de kostnader som uppstår som en följd av avvecklingen från
de samlade intäkterna från försäljningen av den egendom som skall
avvecklas, med undantag av kostnader för den miljösanering som
Försvarsmakten enligt miljöskyddslagen (1969:387) skall genomföra.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag i denna proposition
om reduceringar av Försvarsmaktens krigs- och grundorganisation
kommer att medföra en omfattande avveckling av mark, anläggningar
och lokaler. Enligt 25 § lagen (1996:1059) om statsbudgeten får
regeringen besluta om försäljning av statens fasta egendom när värdet av
egendomen inte överstiger 50 miljoner kronor. I den nu förestående
avvecklingen och försäljningen av mark, anläggningar och lokaler
bedömer regeringen att värdet av den egendom som överlåts mellan
samma köpare och säljare vid ett och samma tillfälle kan komma att
överstiga 50 miljoner kronor.
Vid en avveckling som är en följd av statsmakternas beslut om
begränsningar av verksamhet bör vid utgången av respektive
upplåtelsetid en nedsättning av statskapitalet ske med högst det bokförda
värdet av mark, anläggningar och lokaler som skall avvecklas.
Fortifikationsverket bör få nyttja intäkterna från försäljningen av
egendomen för att täcka sådana kostnader som är en följd av
avvecklingen. Härmed avses kostnader för avyttringsarbetet, vissa
driftskostnader som kan uppstå medan avyttringen pågår och andra
återställningskostnader än de som är en följd av miljöskyddslagens
(1969:387) krav på Försvarsmakten att i egenskap av
verksamhetsansvarig genomföra miljösanering. Efter det att avräkning
skett av dessa kostnader skall Fortifikationsverket redovisa det som
eventuellt återstår av inkomsterna mot en inkomsttitel på statsbudgeten.
Regeringen avser att uppdra åt Fortifikationsverket att planera och
genomföra avyttringsprocessen. Regeringen avser även att uppdra åt
Riksantikvarieämbetet att tillsammans med bl.a. Fortifikationsverket
utarbeta ett underlag med en kulturhistorisk prioritering av den egendom
som berörs av avvecklingen.
Försvarsmakten har i samband med avvecklingen skyldighet enligt
miljöskyddslagen (1969:387) att genomföra miljösanering av berörda
fastigheter. Miljösaneringen bör ske i den takt som de ekonomiska
resurserna medger, men till dess sådan är genomförd och fastigheterna
kan säljas bör driftskostnaderna för aktuella fastigheter belasta
Försvarsmakten. Regeringen avser att uppdra åt Försvarsmakten att
senast i samband med delårsrapporten år 2000 redovisa en bedömning av
omfattningen av miljösaneringen samt en bedömning av kostnaderna för
detta.
5.7 Miljöfrågor
Försvarsmaken skall även fortsättningsvis genomföra ett effektivt och
ändamålsenligt miljöarbete. Regeringen anser att en grundläggande
utgångspunkt i detta miljöarbete skall vara det sektorsansvar för
ekologiskt hållbar utveckling som regeringen år 1998 beslutat för
myndigheten. Försvarsmakten skall utveckla sektorns miljöarbete och
följa upp de samlade insatser som genomförs inom sektorn.
Försvarsmakten har i oktober 1999 redovisat regeringens uppdrag
avseende miljömålsarbetet. I redovisningen lämnas förslag om bl.a. mål
och åtgärder för försvarssektorn. Regeringen har i oktober 1999 beslutat
överlämna den del av redovisningen som avser sektorsmål till
Miljömålskommittén (M 1998:07).
När det gäller sektorsansvaret för ekologisk hållbarhet föreslår
Försvarsmakten i redovisningen att försvarssektorn skall omfatta
Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk,
Försvarets forskningsanstalt, Försvarets radioanstalt, Flygtekniska
försöksanstalten och Försvarshögskolan.
Försvarsmakten lämnar i sin redovisning vidare förslag om
sektoransvarets innebörd och om hur ansvaret skall utövas enligt
följande. Varje myndighet i sektorn ansvarar för att beakta miljöfrågorna
i sin egen verksamhet. Försvarsmakten skall verka för att beslutade
åtgärder genomförs. Myndigheten har också ett uppföljningsansvar för
hur sektorsmålen inom sektorn uppnås. Ett särskilt forum med
representanter för sektorns myndigheter formas för utövandet av
sektoransvaret. Avslutningsvis lämnar Försvarsmakten förslag om hur
sektorsgemensamma frågor bör beredas.
Regeringen anser att Försvarsmaktens förslag är ändamålsenligt och att
det därför i sina huvuddrag kan utgöra en grund för sektorsarbetet.
Den andra huvudpunkten i Försvarsmaktens miljöarbete bör enligt
regeringens mening vara det miljöledningssystem som skall införas i hela
organisationen. På grund av det förestående förändringsarbetet bör
systemet införas före utgången av år 2001. I enlighet med intentionerna i
miljöledningsstandarderna skall Försvarsmakten kontinuerligt förbättra
sitt miljöarbete med utgångspunkt i de miljörevisioner som bör
genomföras årligen.
När det gäller enskilda arbetsområden vill regeringen framhålla
följande som särskilt betydelsefulla. Kompetensen inom miljöområdet
bör ytterligare breddas och fördjupas på alla nivåer. Avvecklingen av
ämnen inom Försvarsmakten som bryter ned ozonskiktet bör fortsätta.
Myndigheten bör i allt större utsträckning tillämpa de vedertagna
miljöprinciperna - kretsloppsprincipen och försiktighetsprincipen - vid
materielanskaffning och materielutveckling. Det är också angeläget att
arbetet med att begränsa effekterna av skott- och flygbuller fortsätter.
Miljösaneringen bör fortsätta enligt den av myndigheten fastställda
planen och vid de områden som avvecklas i den takt de ekonomiska
resurserna medger. Regeringen anser att det är angeläget att
miljösaneringen kan bedrivas kontinuerligt så att inte avvecklingen av
mark och anläggningar stannar upp. Det är enligt regeringens mening
slutligen angeläget att myndigheten tar miljöhänsyn i all planering och i
beslutsprocessen. Som exempel vill regeringen peka på möjligheterna att
utnyttja strategiska miljöbedömningar i planerings- och beslutsprocessen.
Avslutningsvis anser regeringen att Försvarsmakten bör ytterligare
utveckla möjligheterna att driva ett aktivt internationellt
försvarsmiljöarbete.

6 Personal
6.1 Allmänt
I regeringens proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat
försvar redovisade regeringen sin syn på personalförsörjningen till
framförallt det militära försvaret.
Regeringen fann då inga skäl till att föreslå några ändringar av de
principer som lades fast i 1996 års totalförsvarsbeslut. Dessa principer
innebär följande. Det svenska försvaret skall vara så uppbyggt och
organiserat att det är en angelägenhet för hela befolkningen. Det är av
stor betydelse att medborgarna känner ansvar och efter förmåga
medverkar till Sveriges försvar. Detta tillgodoses bäst genom ett system
med plikttjänstgöring. Ett yrkesförsvar kan inte skapa den motståndsvilja
och styrka som ett försvar av hela landet kräver. För ett land som Sverige
med stor yta och liten befolkning kan det numerärt krävas ett
förhållandevis stort försvar. Genom att pliktpersonalen representerar
skilda samhällssektorer bidrar systemet dessutom till en kompetensbredd
och stor allmän erfarenhet inom det svenska försvaret. Detta bidrar starkt
till det svenska försvarets folkförankring.
I Försvarsmaktens underlag till den säkerhetspolitiska
kontrollstationen framhölls att dagens personalförsörjningssystem i fråga
om officerare inte svarade mot de krav som den framtida organisationen
ställer. Försvarsmakten ansåg därvid att ett nytt system borde tas fram.
Försvarsmakten avsåg därför att påbörja en översyn av dagens system
med syfte att ge statsmakterna underlag för de beslut som behövdes om
slutlig utformning och införande av ett nytt system.
Regeringen anförde vidare i propositionen att det var av stor vikt att ett
nytt personalförsörjningssystem togs fram. Detta borde enligt regeringen
innefatta alla kategorier således även civilanställda, reservofficerare,
pliktpersonal och frivilliga. I ett sådant personalförsörjningssystem borde
jämställdhetsfrågorna få en framträdande roll.
Försvarsmakten har på regeringens uppdrag den 19 maj 1999 redovisat
sin samlade principiella syn på myndighetens framtida
personalförsörjning.
6.2 Anställd personal
Försvarsmakten redovisade i sitt underlag till regeringen den 19 maj
1999 ett minskande behov av anställd personal. Behovet (årsarbeten)
bedömdes till cirka 9 500 yrkesofficerare (f.n. cirka 14 300) och till cirka
6 550 civilanställda (f.n. cirka 8 900) från år 2005. Vad gäller antalet
yrkesofficerare ingick en bedömning om att cirka 8 900 kommer att vara
anställda av Försvarsmakten, att cirka 200 kommer att vara anställda i
utlandsstyrkan och att cirka 400 kommer att vara anställda vid närstående
myndigheter. Därutöver bedömde Försvarsmakten att det fortlöpande
kommer att finnas ca 500 tjänstlediga yrkesofficerare i ett balanserat
personalförsörjningssystem. Det senare har sin betydelse för bland annat
rekryteringen som måste dimensioneras mot 10 000 (dvs 9 500 som är i
tjänst och 500 tjänstlediga).
Vad avser reservofficerare föreslog Försvarsmakten att rekryteringen
skulle inriktas mot cirka 150 reservofficerare årligen från och med år
2000.
Försvarsmaktens bedömningar den 19 maj 1999 bygger på ett
antagande om Försvarsmaktens långsiktiga utformning och på en antagen
värnpliktsvolym om 16 350. Som framgår av avsnitt 6.6 förordar
regeringen en större värnpliktsvolym. Mot bakgrund härav bedömer
regeringen att det långsiktiga behovet av yrkesofficerare och
civilanställda efter år 2004 kan bli något större än vad Försvarsmakten
redovisat enligt ovan. Regeringen har denna dag gett Försvarsmakten i
uppdrag att lämna underlag i denna fråga (avsnitt 6.6).
Även om antalet anställda bedöms öka något i förhållande till
Försvarsmaktens redovisning den 19 maj 1999 delar regeringen
Försvarsmaktens slutsats att det inte kommer att vara möjligt att uppnå
nödvändig personalreduktion med enbart spontana avgångar och
pensionsavgångar.
Försvarsmakten har arbetat fram ett åtgärdspaket som syftar till att
stimulera stora grupper av anställd personal att på eget initiativ lämna
Försvarsmakten. Åtgärderna avser stöd till yrkesväxling, olika former av
pensionsåtgärder, avgångsvederlag och uppsägningar.
Regeringen framhåller betydelsen av att Försvarsmakten tar tillvara
alla möjligheter som finns för att minska antalet anställda och att
Försvarsmakten härvid särskilt skall beakta möjligheterna till
yrkesväxling.
Regeringen finner anledning att i detta avsnitt även lyfta fram några av
de konsekvenser för Försvarsmaktens kompetensuppbyggnad som följer
med Sveriges deltagande i internationell verksamhet.
För att svenska militära enheter skall ha nödvändig interoperabilitet
och för att svenska insatser skall kunna genomföras med tillräckligt stöd
av ledningspersonal i olika stabsnivåer krävs att militär personal
genomgår olika former av internationell utbildning. Det är också av stort
värde att utländsk personal deltar i utbildningen vid våra militära skolor.
Kompetensuppbyggnaden bör dessutom kompletteras med att placera
militär personal i internationella staber, oavsett om dessa leder svenska
enheter eller inte. Nato:s kvarvarande ledningsorganisation i Bosnien
utgör därvidlag ett exempel på verksamhet som kan erbjuda denna form
av kompetensutveckling.
Sveriges medverkan i planerings- och övervägandeprocessen PARP
förstärker behovet av att inhämta internationell kompetens inom ett
bredare område. Utbytet med omvärlden bör också ses i ett
förtroendeskapande perspektiv. Erfarenheterna, inte minst från PFF
(Partnerskap för fred), är att militärt utbyte med ett brett spektrum av
länder ger nyttiga influenser men också goda påverkansmöjligheter.
Regeringen konstaterar att Sveriges militära verksamhet utomlands är
av stor betydelse och att den kompetensuppbyggnad och det
internationella utbyte som pågår bör fortgå. Dessutom anser regeringen
att denna verksamhet bör formaliseras ytterligare gentemot de länder där
utbytet är av störst omfattning och betydelse.
6.3 Översyn av Försvarsmaktens personalförsörjning
Försvarsmaktens personalförsörjningssystem skall vara så utformat att de
uppgifter som statsmakterna ger kan lösas med effektivitet och god
kvalitet. Systemet omfattar kategorierna yrkesofficerare, civilanställda,
reservofficerare, frivilliga inkl. hemvärnspersonal samt
totalförsvarspliktiga.
Försvarsutskottet har vid flera tillfällen, senast hösten 1997 (bet.
1997/98:FöU1), begärt förslag från regeringen om ett sammanhållet,
reformerat personalförsörjningssystem gällande samtliga
personalkategorier inom Försvarsmakten.
Riksrevisionsverket har den 18 juni 1998 i rapporten Officerare inom
försvaret (RRV 1998:47) uppmärksammat vissa strukturella obalanser i
fråga om personalen i Försvarsmakten. Riksrevisionsverket underströk i
rapporten vikten av att Försvarsmakten vidtog åtgärder som bl. a. avsåg
ökad yrkesväxling, ökad användning av reservofficerare i
grundorganisationen, ökad tid i befattning, reducering av förmåner till
officersaspiranter samt avkortade tider mellan nivåhöjande utbildningar.
Försvarsmakten har yttrat sig över rapporten.
Regeringen redovisade i propositionen Förändrad omvärld - omdanat
försvar sin syn på personalförsörjningsfrågan. Försvarsutskottet (bet.
1998/99:FöU5) anslöt sig till den problembeskrivning som regeringen
gjorde i propositionen.
Försvarsmakten har i underlaget den 19 maj 1999 redovisat sin
uppfattning om personalförsörjningen och därvid tagit hänsyn till det
som Riksrevisionsverket anför i nämnda rapport.
Med hänsyn till vad som ovan anförts har regeringen funnit skäl att
tillsätta en utredning i denna fråga. Regeringen beslutade därför den 4
november 1999 om direktiv till en utredning om Försvarsmaktens
personalförsörjning.
Enligt direktiven skall utredningen redovisa en samlad syn på
Försvarsmaktens personalförsörjning. Utredningen skall därvid i
huvudsak belysa förutsättningarna för och lämna förslag till hur
Försvarsmakten skall kunna rekrytera, utveckla och avveckla personal på
ett väl avvägt sätt och över tiden. Detta skall avse alla personalkategorier.
Utredningen skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31
december 2000.
6.4 Brigadgeneraler och flottiljamiraler
Regeringen tog i den nämnda kontrollstationspropositionen upp frågan
om att införa en tjänstegrad för yrkesofficerare benämnd brigadgeneral
respektive flottiljamiral och anförde där bl.a. följande. Sedan några år har
Försvarsmakten på olika sätt anmält att man önskar ändra i nuvarande
tjänstegradssystem för yrkesofficerare. Tanken är att den nuvarande
tjänstegraden överste av 1. graden respektive kommendör av 1. graden
skall avskaffas och i stället ersättas med tjänstegraden brigadgeneral
respektive flottiljamiral. Motivet för detta angavs vara att det numera
nästan bara är Sverige som inte har denna tjänstegrad. Det utökade
internationella samarbetet ansågs därigenom ha försvårats. Danmark,
Norge och Finland har nyligen infört brigadgeneralsgraden. Regeringen
angav i samma propositionen att frågan borde beredas ytterligare innan
ställning togs till förslaget.
Regeringen anser att den nämnda tjänstegraden nu bör införas och
avser att göra förändringar i förordningen (1994:642) med instruktion för
Försvarsmakten och officersförordningen (1994:882) med ikraftträdande
den 1 juli 2000.
Ändringarna i författningarna bör innebära att tjänstegraden
brigadgeneral respektive flottiljamiral införs, att det högsta antalet som
får finnas i Försvarsmakten anges samt att det är regeringen som beslutar
om denna anställning. Beslut om antalet bör dock inte fattas förrän
behovet av högre chefer i den omstrukturerade Försvarsmakten går att
beräkna.
Beräkningen bör kunna göras genom att - efter förslag från
Försvarsmakten - ett antal befattningar pekas ut som lämpliga att besätta
med brigadgeneraler och flottiljamiraler. Antalet sådana befattningar bör
vara högre än det tillåtna antalet i denna tjänstegrad, dels för att en
befattning inte med automatik skall innebära befordran, dels för att
medge nödvändig personalrörlighet. Olika befattningar kan också ha
varierande betydelse över tiden varför handlingsfrihet bör finnas vid
tillsättning. Exempel på befattningar som får eller kan besättas med
brigadgeneral bör tas fram senare mot bakgrund av Försvarsmaktens nya
struktur.
Benämningen brigadgeneral kan användas för alla utom för flottan.
Inom flottan bör benämningen flottiljamiral utnyttjas för att fullfölja
tanken om internationell anpassning.
För närvarande föreligger ett behov om cirka 70 yrkesofficerare på
nivån överste av 1. graden och kommendör av 1. graden. Antalet
brigadgeneraler och flottiljamiraler bör även det sättas i relation till
behovet på högre nivåer. Med Försvarsmaktens nuvarande utformning
och storlek uppgår detta behov till en general eller amiral, cirka 10
generallöjtnanter eller viceamiraler och cirka 20 generalmajorer eller
konteramiraler. I en befordringspyramid skulle behovet av
brigadgeneraler och flottiljamiraler därmed uppgå till totalt cirka 40.
Försvarsmakten står dock inför omfattande organisationsförändringar.
Beträffande chefer i nivåerna överste eller kommendör och högre
bedöms behovet komma att minska med cirka en tredjedel, dvs från
dagens cirka 300 till cirka 200. Detta leder i sin tur till att ovanstående
behov av yrkesofficerare i de högsta tjänstegraderna också nedgår.
Antalet brigadgeneraler och flottiljamiraler bör därför inte sättas för högt
inledningsvis. Befordringstakten bör dessutom vara måttlig och
samordnad med Försvarsmaktens omstrukturering. Behovet av att för
internationell tjänstgöring ha en viss reserv måste beaktas.
Regeringen konstaterar att det föreligger ett behov av
övergångsbestämmelser till dess att alla överstar av 1. graden respektive
kommendörer av 1. graden lämnat sina anställningar eller befordrats.
Problemet bedöms dock vara av ringa omfattning. Slutsatsen grundas
framför allt på att åldersstrukturen hos berörda yrkesofficerare är sådan
att huvuddelen bedöms ha lämnat sina anställningar till följd av spontana
avgångar, ålderspension, eller till följd av en förtida pension med stöd av
särskild pension med beredskapskontrakt (SPB), inom fem år. Ytterligare
argument för att övergångsproblematiken bedöms bli begränsad är att det
inte bör utnämnas några nya överstar av 1. graden eller kommendörer av
1. graden efter det att de föreslagna graderna införts, att de nya graderna
införs successivt och att det föreligger ett visst befordringsbehov till
redan befintliga generals- och amiralsgrader.
6.5 Pliktutredningen
Regeringen beslutade den 25 september 1997 om direktiv till en översyn
av totalförsvarspliktens tillämpning och andra pliktfrågor m.m. (dir.
1997:106). Vidare beslutade regeringen den 17 juni 1998 om
tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 1998:49).
Mot bakgrund av de beslut som fattats med anledning av
kontrollstationspropositionen m.m. anser regeringen att det finns
anledning att vid översynen av pliktsystemet beakta ytterligare aspekter
än de som har angetts i utredningens tidigare direktiv. Framförallt anser
regeringen att utredningen, i sitt fortsatta arbete, skall beakta att grunden
för det framtida pliktsystemet skall vara vilka uppgifter som skall lösas
genom totalförsvarsverksamhet och att förmågan att kunna möta ett
väpnat angrepp skall vara dimensionerande för pliktsystemet. Regeringen
har därför den 4 november 1999 beslutat om ytterligare tilläggsdirektiv
till utredningen.
Mot bakgrund av att Försvarsmakten har föreslagit ett förändrat
inskrivningssystem som är mer inriktat mot rekrytering och där ett ökat
inslag av frivillighet införs skall utredningen enligt tilläggsdirektiven
också överväga lämpligheten av att införa ett inskrivningssystem för
totalförsvarspliktiga där större hänsyn tas till frivillighet och, om så är
fallet, lämna förslag till ett sådant system.
Försvarsmakten har även föreslagit att utbildningen bör inriktas mot
större inslag av internationella uppgifter och att krigplaceringssystemet
förändras.
Utredningen skall därför enligt tilläggsdirektiven och mot bakgrund av
det anförda pröva frågan om värnpliktsutbildningen även kan anpassas
till ökningen av förmågan till internationella insatser och så att
krigplaceringssystemet för totalförsvarspliktiga kan bli mer flexibelt.
Enligt de tidigare direktiven skall utredningen redovisa sitt uppdrag
den 1 februari 2000. I nämnda tilläggsdirektiv förlängs tiden för
slutredovisning till den 1 mars 2000.
6.6 Totalförsvarspliktiga
Mot bakgrund av regeringens förslag om en förändrad grundorganisation
som redovisats i avsnitt 5.4 så vill regeringen anföra följande i fråga om
totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt. Vid flera av de
organisationsenheter som föreslås läggas ned bedrivs utbildning av
totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt. Regeringen anser att den
pliktpersonal som utbildas utbildningsåret 1999/2000 i största möjliga
utsträckning skall slutföra sin utbildning vid dessa organisationsenheter.
Regeringen anser däremot att ingen utbildning av pliktpersonal som skall
utbildas utbildningsåret 2000/2001 skall bedrivas vid de
organisationsenheter som enligt regeringens förslag skall läggas ned. Det
är en uppgift för myndigheterna att fatta nödvändiga beslut om ändrad
inskrivning. Regeringen förutsätter att största möjliga hänsyn tas till den
totalförsvarspliktige.
När det gäller antalet totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt
konstaterar regeringen att Försvarsmaktens förslag till framtida struktur
innebär ett minskat antal i förhållande till vad som beslutades i samband
med 1996 års försvarsbeslut.
Regeringen har därefter vid olika tillfällen efter 1996 beslutat om
förändrade volymer, bl.a. som ett led i att komma till rätta med de
tidigare bristerna i Försvarsmaktens ekonomi och planering. Regeringen
har i proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat försvar
redovisat sin syn på antalet totalförsvarspliktiga som skall fullgöra
värnplikt. Regeringen har vidare den 4 mars 1999 beslutat att
Försvarsmakten för åren 2000 och 2001 skall inrikta utbildningen av
totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt mot en utbildningsvolym om
cirka 15 000. Denna inriktning är avsedd att bidra till att underlätta den
förestående omstruktureringen av Försvarsmakten.
Regeringen konstaterar att det råder en viss osäkerhet om vissa delar
av Försvarsmaktens fortsatta utveckling som har betydelse för behovet av
totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt, bl.a. inom de olika
stridskrafterna, hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna.
Mot bakgrund av vad som ovan nämnts anser regeringen att antalet
totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt inte bör minska i förhållande
till antalet år 1999 som är cirka 18 000. I avvaktan på ett slutligt
ställningstagande till framtida värnpliktsvolym har Försvarsmakten fått i
uppdrag att i samband med budgetunderlaget för år 2001 redovisa ett
kompletterande underlag beträffande behovet av totalförsvarspliktiga
som fullgör värnplikt. Försvarsmakten skall särskilt belysa behovet för
rekrytering till hemvärnet och för att utveckla kompetensen inom vissa
delar av markstridskrafternas insatsförband och då särskilt mot bakgrund
av behovet av att öka den internationella förmågan. Försvarsmakten skall
vidare redovisa kostnaderna för det utökade antalet totalförsvarspliktiga
som fullgör värnplikt samt förslag till motsvarande besparingar.
Regeringen har uppdragit åt Överstyrelsen för civil beredskap att i
samråd med berörda myndigheter och Svenska Kommunförbundet
genomföra en uppföljning avseende totalförsvarspliktiga som fullgör
civilplikt med längre än 60 dagars utbildning. Den rapport som inkom till
regeringen den 1 oktober 1999 behandlade bl.a. civilt meritvärde,
Överstyrelsens roll gentemot övriga berörda utbildningsanordnare och
utbildningstidernas längd.
I regeringens proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat
försvar bedömde regeringen att en minskning av antalet
totalförsvarspliktiga borde ske även inom det civila försvaret. Som en
konsekvens av regeringens bedömning reducerades utbildningsvolymen
för det kommunala behovet av totalförsvarspliktiga till cirka 1500
totalförsvarspliktiga för åren 2000 och 2001. Regeringen ansåg vidare att
behovet av totalförsvarspliktiga inom det civila försvaret bör utredas.
Mot bakgrund av detta har regeringen uppdragit åt Överstyrelsen för civil
beredskap att efter samråd med berörda myndigheter och Svenska
Kommunförbundet utreda såväl det statliga som det kommunala behovet
av totalförsvarspliktiga inom det civila försvaret efter år 2001. Uppdraget
skall redovisas senast den 1 mars 2000.
6.6.1 Ekonomiska förmåner för totalförsvarspliktiga
Reglerna för ersättning till värnpliktiga som fullgör grundutbildning
finns i förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga.
Ersättningen under tjänstgöringen för en totalförsvarspliktig som fullgör
grundutbildning längre än 60 dagar utgörs av dagersättning. Under de
första 230 dagarna av grundutbildningen är dagersättningen 40 kronor
per tjänstgöringsdag. Efter 230 tjänstgöringsdagar har den
totalförsvarspliktige rätt till tillägg till dagersättningen.
Regeringen anser att det är skäligt att höja dagersättningen från 40 till
50 kronor per tjänstgöringsdag. Regeringen avser därför besluta om
ändring av nämnda förordning i detta avseende. Ändringen skall träda i
kraft den 1 juli 2000.
Regeringen har som tidigare nämnts gett Försvarsmakten i uppdrag att
redovisa behovet av totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt.
Försvarsmakten skall i det sammanhanget också lämna förslag till
besparingar som motsvarar kostnaderna för den höjda dagersättningen.
Regeringen avser att återkomma i denna fråga i samband med den
ekonomiska vårpropositionen våren 2000.
Regeringen har vidare gett Försvarsmakten i uppdrag att redovisa
kostnaderna för att införa ett särskilt bidrag till underkläder för kvinnor
som genomför grundutbildning. Bidraget avses bli infört från den 1 juli
2000.
6.7 Frivillig försvarsverksamhet
Den frivilliga försvarsverksamheten omfattar de frivilliga
försvarsorganisationerna samt hemvärnet. Den har bl.a. genom sin
kompetens inom skilda samhällsområden och sin breda geografiska
spridning och lokalkännedom utgjort en betydelsefull del av vårt
totalförsvar.
Inriktningen av verksamheten har liksom när det gäller det övriga
totalförsvaret utgått från hotet om ett väpnat angrepp i form av en militär
invasion. Regeringen anser det vara av stor vikt att den frivilliga
försvarsverksamheten förnyas i takt med ominriktningen av
totalförsvaret.
Regeringen har tidigare denna dag beslutat tillkalla en särskild utredare
med uppgift att utreda vilken roll den frivilliga försvarsverksamheten
skall ha i framtiden inom totalförsvaret mot bakgrund av totalförsvarets
förändrade inriktning.
I uppdraget ingår bl.a. att utreda den statliga finansieringen av de
frivilliga försvarsorganisationerna i relation till ny inriktning och nya
uppgifter, den frivilliga försvarsverksamhetens betydelse och uppgifter
vid situationer där landet hotas av eller blir utsatt för ett väpnat angrepp,
de frivilliga försvarsorganisationernas roll när det gäller att stärka
samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på
samhället i fred samt deras medverkan i internationell verksamhet.
Utredaren skall även utreda behov av och former för förstärkning av de
frivilliga försvarsorganisationerna med materiel som framledes avvecklas
av Försvarsmakten.
Utredningen skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31
december 2000. En delredovisning av arbetsläget skall ske till regeringen
senast den 1 augusti 2000.

7 Civila frågor
7.1 Det civila försvaret
Riksdagen har med anledning av den säkerhetspolitiska
kontrollstationspropositionen (prop. 1998/99:74 Förändrad omvärld
omdanat försvar) godkänt att det övergripande målet för det civila
försvaret och utformningen av resurserna skall vara att
- värna civilbefolkningen, trygga en livsnödvändig försörjning,
säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till
Försvarsmaktens förmåga vid väpnat angrepp och vid krig i vår omvärld,
- bidra till fred och säkerhet i omvärlden och
- stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar
på samhället i fred.
Regeringen finner inte anledning att ompröva detta mål.
Gränssättande faktorer för funktionerna inom det civila försvaret är
tillgång till el, telekommunikationer och datorstöd samt effekter av
kemiska stridsmedel. Då förmågan inom det civila försvaret bygger på
det fredstida samhällets kapacitet har förändringar i samhället stor
påverkan på inriktningen av beredskapsåtgärder. Mot bakgrund av detta
angav regeringen i den nämnda propositionen att planeringen för det
civila försvaret i ökad utsträckning skall inriktas mot att säkra viktiga
infrastrukturområden och därmed minska sårbarheten i de för
beredskapsförmågan gränssättande faktorerna.
Regeringen anser att ovan nämnda inriktning bör ligga fast och vill
samtidigt framhålla att erfarenheterna från Kosovokonflikten
understryker behovet av en sådan inriktning. Som ovan framhållits kan
det finnas anledning att ta tillvara bl.a. tekniska erfarenheter av
konflikten.
7.2 Helhetssyn när det gäller det civila försvaret och
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i
fred
Moderna samhällen har i många avseenden en inbyggd flexibilitet och
styrka. Allt fler viktiga infrastrukturer vilar emellertid på en sofistikerad
teknik som - eftersom den trots allt kan utsättas för störningar - utgör vad
som skulle kunna kallas samhällets akilleshäl. Det snabbt ökande
beroendet av IT-system inom varje viktigt samhällsområde är ett tydligt
bevis för denna tes.
Samband och beroenden mellan olika infrastrukturområden blir allt
mera komplexa. Sambanden är inte bara teknologiska utan utgörs också
av internationella nätverk bestående av kompetens och kunnande,
komplexa beroendeförhållanden som påverkar robusthet och säkerhet i
systemen. Därtill kommer den nya rollfördelning som ägt rum det senaste
decenniet inom infrastrukturområdena och som har sin grund i
internationalisering och ändrade ägarformer. Elförsörjning,
telekommunikationer och transporter sker nu i globala nätverk där de
nationella systemen i många fall ägs och styrs av utländska ägare.
En fortsatt uppmärksamhet måste således ägnas den sårbarhet som
hänger samman med förändringar i viktiga infrastruktursystem. Dessa
förändringar har flera dimensioner varav särskilt utvecklingen inom IT-
området måste uppmärksammas. Skyddet av viktig infrastruktur bör ses
som en nationell säkerhetsfråga som i många avseenden måste hanteras i
internationell samverkan.
Samhället skall ha en förmåga att klara olika tänkbara hot. Det kan
avse mindre olyckor som sker mer eller mindre ofta men även stora
olyckor och svåra påfrestningar på samhället i fred. Mot bakgrund av
bl.a. det vidgade säkerhetsbegreppet beslutade riksdagen våren 1997 om
en ambition för beredskapen mot svåra fredstida påfrestningar (se vidare
avsnitt 7.3.1). Med detta begrepp avses inte en enskild händelse i sig,
exempelvis en olycka, ett sabotage osv. utan ett tillstånd som kan uppstå
när en eller flera händelser utvecklar sig eller trappas upp till att omfatta
flera delar av samhället. Tillståndet skall då vara av en sådan omfattning
att det uppstår allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller att
det hotar grundläggande värden av olika slag i samhället och kräver att
insatser från flera olika myndigheter och organ samordnas för att kunna
hantera situationer och därmed begränsa konsekvenserna.
Ansvaret för att kunna hantera skilda slag av olyckor och påfrestningar
är uppdelat på samhällets olika aktörer. I de flesta fallen är det på
kommunal nivå som olyckor och påfrestningar skall hanteras.
Uppdelning av ansvar regleras bl.a. i räddningstjänslagen (1986:1102).
Ansvarsfördelningen vad gäller olika former av hot utgår som nämnts
från den normala fredstida verksamheten. Detta utgör även grunden för
planeringen för det civila försvaret. Den s.k. ansvarsprincipen innebär att
den som har ansvar för en verksamhet i fred även skall ha det i krig.
På en skala av olika tänkbara hot mot samhället kan förmågan att klara
mer vardagliga olyckor och störningar anses utgöra samhällets
basförmåga. Denna basförmåga kompletteras genom det civila försvarets
planering med åtgärder för den mest extrema situationen, nämligen krig.
Beredskapen mot mellanliggande situationer, dvs. svåra påfrestningar på
samhället i fred, grundas på resurser "underifrån" genom basförmågan
mot normala störningar och på resurser "ovanifrån" genom de
kompletterande beredskapsåtgärderna för ett krig.
Ett sårbart samhälle kräver mer långtgående åtgärder för kriget. Det
omvända, dvs. ett robust samhälle som kan hantera olika former av
olyckor och hot, kräver å andra sidan mindre kompletterande åtgärder för
krigets krav. Basförmåga säkerställs bl.a. genom att sektoransvariga
myndigheter, inom ramen för sin ordinarie fredsverksamhet, genomför
åtgärder.
Den åtgärdsmässiga gränsdragningen mellan svåra fredstida
påfrestningar och krig kan emellertid upplevas som diffus. Som exempel
kan nämnas el- och teleområdena. Oavsett anledningen till avbrott krävs i
stort sett samma slag av åtgärder. Det är dessutom ofta samma aktörer
som planerar för alla händelser i hotskalan.
Det bör finnas en systematisk planering som tillgodoser samhällets
förmåga mot olika hot och som dessutom medger förmåga att bidra till
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Planeringen skall
vara så utformad att det så långt möjligt kan ses som ett
sammanhängande beredskapssystem för olika former av hot.
Utgångspunkten skall vara ansvarsprincipen och att beredskapen skall
byggas "underifrån", dvs. samhällets basförmåga och att åtgärder
successivt vidtas utefter hela hotskalan.
Regeringen angav i propositionen Förändrad omvärld omdanat
försvar att formerna för att på ett effektivt och rationellt sätt kunna möta
ett bredare spektrum av hot och risker måste successivt utvecklas.
Utgångspunkten bör härvid vara en förbättrad helhetssyn. Mot bakgrund
av detta har regeringen i juni 1999 beslutat om direktiv (dir. 1999:63) för
en särskild utredare som skall analysera och lämna förslag till principer
för en bättre helhetssyn vid planeringen för civilt försvar och
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred. Enligt
direktiven skall frågor som berör IT-säkerhet och skydd mot
informationskrigföring behandlas i en delrapport före slutbetänkandet.
Uppdraget skall slutredovisas den 1 februari 2001. Regeringen beslutade
den 4 mars 1999 att inom Regeringskansliet låta genomföra
genomgångar sektorvis av behovet av åtgärder och en översyn av
författningsreglering m.m. inom de områden som kan bli berörda vid
svåra påfrestningar på samhället i fred.
Regeringen bedömer att utredningen avseende principer för en
förbättrad helhetssyn vid planeringen för civilt försvar och beredskapen
mot svåra påfrestningar på samhället i fred samt den departementala
genomgången som redovisas nedan bör kunna bidra till att uppfylla den
målsättning som angavs i den nämnda propositionen.
7.3 Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i
fred
7.3.1 Allmänt
Riksdagen beslutade i maj 1997 om beredskapen mot svåra påfrestningar
på samhället i fred (prop. 1996/97:11, bet. 1996/97:FöU5, rskr.
1996/97:203). Regeringen skall varje år lämna en redogörelse för läget
när det gäller olika slag av svåra påfrestningar. I en skrivelse hösten 1997
(skr. 1997/98:4) lämnades en första redovisning som främst avsåg en
redogörelse för den fortsatta processen för att förbättra beredskapen mot
svåra fredstida påfrestningar.
Även redovisningen hösten 1998 lämnades genom en särskild skrivelse
(skr. 1998/99:33). I skrivelsen låg tyngdpunkten på en redogörelse för
läget när det gäller förebyggande åtgärder på de 11 områden där det
enligt statsmakterna är särskilt angeläget att det finns en tillräcklig
förmåga. I skrivelsen diskuterades också den närmare innebörden av
begreppet svåra påfrestningar på samhället i fred. Det framhölls bl.a. att
beredskapen mot detta slag av händelser kan karaktäriseras som ett
system som syftar till att kunna bedöma samhällets förmåga att
förebygga och hantera extrema fredstida situationer samt att vid behov
kunna vidta åtgärder för att förbättra denna förmåga.
Regeringen har i år valt att lämna redogörelsen till riksdagen som en
del av denna proposition. Mot bakgrund av den relativt fylliga
redovisningen hösten 1998 och de pågående departementala
sektorgenomgångarna är den följande redogörelsen kortfattad och
inriktad på kompletteringar till tidigare lämnad redovisning och på
viktigare förändringar som inträffat på vissa områden under det gångna
året.
Enligt regeringens beslut den 4 mars 1999 syftar sektorgenomgångarna
till att klargöra om det författningsstöd som finns för olika tänkbara
händelser och påfrestningar är tillräckligt. Särskild uppmärksamhet bör
ägnas åt frågor som rör ledning, samordning och samverkan mellan
staten och kommunerna och mellan olika myndigheter. Genomgångarna
avgränsas således inte endast till att granska normgivningen som sådan i
en snäv mening, utan inbegriper även bl.a. rutiner för beslutsfattande och
möjligheterna till åtgärder vid olika typer av händelser. Det övergripande
syftet är att säkerställa att samhällets olika sektorer har en
tillfredsställande krishanteringsförmåga, bl.a. när det gäller
informationsberedskapen, och att ändamålsenliga ansvarsförhållanden
och rutiner råder mellan statliga myndigheter på olika nivåer och i
förekommande fall mellan statliga myndigheter, landsting, kommuner
och andra aktörer.
Som också framgår av avsnitt 7.2 beslutade regeringen i juni 1999 om
direktiv för en särskild utredare med uppgift att analysera och lämna
förslag till principer till en bättre helhetssyn när det gäller planeringen för
civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i
fred.
Regeringen framhöll i skrivelsen 1998/99:33 Beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred att utöver ledning och information har
räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt polisen avgörande
betydelse vid så gott som alla påfrestningar på samhället i fred. Som
regeringen ovan framhållit kommer ledningsfrågorna att behandlas i de
departementala sektorgenomgångarna.
Regeringen har tidigare denna dag beslutat om direktiv till en
utredning om översyn av räddningstjänstlagen. I uppdraget ingår bl.a. att
föreslå hur lagstiftningen kan moderniseras och hur detaljregleringen av
den kommunala räddningstjänsten kan minska. Vidare ingår att
tydliggöra förhållandet mellan räddningstjänstlagstiftningens
bestämmelser och annan lagstiftning som reglerar olycks- och
skadeförebyggande verksamhet. I uppdraget ingår också att se över vissa
frågor som rör utbildning av räddningstjänstpersonal samt
miljöräddningstjänst till sjöss m.m. Möjligheterna att integrera sjö- och
flygräddningstjänsten skall ses över.
I fråga om hälso- och sjukvården kan nämnas att Försvarets
forskningsanstalt (FOA), på Socialstyrelsens uppdrag, har tagit fram ett
underlag för styrelsens bedömning av hur hälso- och sjukvårdens
planering skulle behöva förändras med anledning av statsmakternas
beslut om svåra påfrestningar på samhället i fred. Tyngdpunkten i FOA:s
studie ligger på en analys av i vilken mån krav skulle kunna ställas på
hälso- och sjukvården utöver vad landstingens katastrofberedskap kan
bedömas motsvara. Ett stort antal olika åtgärder föreslås t.ex. när det
gäller utbildning, övning, information om resurser och information till
allmänheten men också i materiella investeringar som vacciner och
läkemedel, utbyggnad av saneringsanläggningar på sjukhus, skydd och
reservkraft samt ledning. Tyngdpunkten bör enligt studien snarare ligga
på åtgärder för att öka möjligheten att kraftsamla och utnyttja befintliga
resurser än på nya materiella investeringar.
Socialstyrelsen har också redovisat att inom ramen för sitt
tillsynsansvar genomför styrelsen hösten 1999 s.k. tematisk tillsyn
avseende samtliga landsting. Temat för tillsynen är "Med den fredstida
katastrofberedskapen som grund, hur klarar vi svåra påfrestningar på
samhället i fred?" Som underlag ligger en enkät som tillställts
landstingen under våren 1999. I nämnda enkät, som också berör
smittskyddet, ingår att landstingen skall redovisa epidemiplaner inkl.
informationsplanering avseende epidemier samt tidpunkt för senaste
revidering av dessa.
Regeringens bedömning står fast att den svenska akutsjukvården har
betydande resurser och hög grundberedskap om en svår påfrestning
skulle uppstå. Hos varje sjukvårdshuvudman finns katastrofplaner som
kontinuerligt revideras. FOA:s studie visar dock att beredskapen skulle
stärkas ytterligare om vissa organisatoriska och kunskapsmässiga brister
kan undanröjas. Det är en uppgift för Socialstyrelsen att i sin
verksamhetsplanering beakta vilka åtgärder som kan behöva vidtas. Av
redovisningar som Socialstyrelsen lämnat till regeringen framgår att en
revidering inletts av myndighetens allmänna råd från år 1992 om
medicinsk katastrofberedskap.
Beredskapspolisen består av totalförsvarspliktiga som är
krigsplacerade med civilplikt vid en polismyndighet. De får kallas in
under höjd beredskap eller när regeringen beslutar att det behövs för
Sveriges försvarsberedskap. Beredskapspolisen skall framför allt delta i
polisverksamhet som har anknytning till befolkningsskydd och
räddningstjänst.
Från och med den 1 oktober 1999 har Rikspolisstyrelsen getts
möjligheten att ingå avtal med beredskapspolismän om tjänstgöring
under tid då samhället är utsatt för eller riskerar att utsättas för särskilt
svåra och påfrestande situationer från ordnings- och säkerhetssynpunkt.
Det bör särskilt betonas att när personal används i dessa situationer sker
det således inte med stöd av civilplikt. Regeringen skall på framställning
av Rikspolisstyrelsen besluta om när denna avtalsbundna personal får tas
i anspråk för polisuppgifter. Begreppet "särskilt svår och påfrestande
situation" är avsett att även täcka de situationer som anses utgöra svår
påfrestning på samhället i fred (se prop. 1996/97:11 och Ds 1998:32
Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i
fred). De situationer där det kan bli aktuellt att kalla in
beredskapspoliserna är framför allt sådana som medför allvarliga
störningar i viktiga samhällsfunktioner och därmed fara för många
människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller fara för mycket
omfattande skador på miljön eller egendom.
7.3.2 Vissa områden där det bör finnas en särskilt god
beredskap
I skr. 1998/99:33 redovisade regeringen de 11 områden där det bör finnas
en särskilt god beredskap när det gäller svåra påfrestningar på samhället i
fred. Områdena är
Nedfall av radioaktiva ämnen
Elförsörjning
Telekommunikationer
Försörjning med vatten
Radio och TV
Översvämningar och dammbrott
Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige
Allvarlig smitta
Terrorism
Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss
IT-säkerhet

I det följande behandlas de områden där det under det senaste året har
inträffat viktiga förändringar i förhållande till den redovisning som
lämnades i föregående års skrivelse. Enligt regeringen bör "IT-säkerhet"
i fortsättningen benämnas "Övergripande informationssäkerhet".
Nedfall av radioaktiva ämnen (Miljödepartementet)
Statens strålskyddsinstitut (SSI) har på uppdrag av regeringen
formaliserat och samordnat planläggningen av nödvändiga mätinsatser i
Sverige i händelse av att en kärnteknisk olycka skulle inträffa där
radioaktiva ämnen kan komma att spridas över Sverige. Planläggningen
omfattar avtal med ett antal kontraktslaboratorier såsom universitetens
radiofysikinstitutioner, Försvarets forskningsanstalt (FOA), Sveriges
geologiska undersökning (SGU), Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut (SMHI), Studsvik Nuclear AB och Malå
Geoscience. Dessa organ skall enligt avtal med Statens
strålskyddsinstitut hålla en basberedskap och ställa specifika resurser till
förfogande om en olycka inträffar. Ett avtal har också ingåtts mellan
Statens strålskyddsinstitut och Försvarsmakten om att ställa flygplan,
helikoptrar och personal till förfogande för mätuppdrag och provtagning.
Med anledning av avtalet med Försvarsmakten kommer Statens
strålskyddsinstitut att starta en försöksutbildning av instruktörer inom
försvaret.
I regleringsbrevet inför budgetåret 1998 fick SSI i uppdrag att
tillsammans med FOA redovisa en avvägd ambitionsnivå för
övervakning av luftburna radioaktiva ämnen till följd av en
kärnenergiolycka. Redovisningen lämnades i anslutning till
budgetunderlaget för år 1999 (dnr M98/779/5). I skrivelsen föreslås att
fem av åtta luftfilterstationer som hittills drivits för övervakning av
kärnvapenprov och kärntekniska olyckor är en lämplig ambitionsnivå och
bör drivas vidare. De tre resterande stationerna läggs ned. I skrivelsen
anges en uppskattad kostnad för drift av fem stationer till 2,4 miljoner
kronor per år. Frågan om finansiering bereds f.n. inom Regeringskansliet.
Regeringen fattade den 14 oktober beslut om att uppdra åt SSI att säkra
driften av fem luftfilterstationer.
Elförsörjning (Näringsdepartementet)
I regeringens skrivelse 1998/99:33 om beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred lämnades en utförlig redovisning vad
beträffar elförsörjning.
Störningar i elförsörjningen i fredstid beror i de flesta fall på fel som
drabbar luftledningar i samband med åska, storm och snöfall. Standarden
på de svenska ledningsnäten är dock generellt sett hög med låga
avbrottsfrekvenser och korta avbrottstider. Det allvarligaste hotet om
störningar i elförsörjningen i fredstid som kan innebära en svår
påfrestning på samhället sammanhänger med sabotage, inbegripet
terroristhandlingar. Leveranssäkerheten för en elkund beror på
säkerheten i hela leveranskedjan från kraftstation till kundens
anslutningspunkt. Ansvarsfördelningen är sådan att det är en uppgift för
företagen inom elförsörjningen att vidta de åtgärder som krävs i
elsystemet för att hålla en god leveranssäkerhet i fredstid.
Elförsörjningen görs mindre sårbar genom att elsystemet i förebyggande
syfte görs mer robust och motståndskraftigt i samband med om- och
utbyggnad och införande av ny teknik samt genom en beredskap att vidta
skadeavhjälpande åtgärder vid störningar. Åtgärderna inriktas både på att
minska sårbarheten i elförsörjningen och på att minska användarnas
beroende av den ordinarie elförsörjningen.
Branschens strukturförändring och andra förändringar vid elföretagen
efter elmarknadsreformen sker i snabb takt vilket påverkar
förutsättningarna för beredskapsplanläggningen. Den snabba
avställningen av reservkraftproduktion kräver en dialog med elbranschen
om olika tänkbara lösningar vid effekttoppar, något som också har
påbörjats. På sikt kan marknadens krav på leveranstrygghet medföra
lösningar vad avser fredstida effektbristsituationer. Möjligheterna att
upprätthålla en begränsad elproduktion i regionala och lokala nät (s.k. ö-
drift) inom Syd- och Mellansverige vid långvariga elavbrott bedöms öka
bl.a. genom Svenska kraftnäts beslut om stöd för att säkra tillgång till
tredje blocket vid Karlshamnsverket i Blekinge fram till april år 2002.
De åtgärder som på statsmakternas initiativ vidtas för att
elförsörjningen skall kunna upprätthållas och återupprättas i krig har en
positiv effekt på den fredstida beredskapen, särskilt när det gäller skydd
mot sabotage och störningar på stamnätet och regionnäten. Mot bakgrund
av de överväganden som redovisats av regeringen i budgetpropositionen
för 1999 (prop. 1998/99:1 utg.omr. 6 Totalförsvar, avsnitt 4.5 Funktionen
Energiförsörjning) och i regeringens proposition 1998/99:74 samt
Försvarsutskottets betänkande 1998/99:FöU1 har regeringen beslutat att
en funktionsutvärdering såvitt avser delfunktionen Elförsörjning skall
genomföras. En rapport skall lämnas senast den 31 december 1999.
Telekommunikationer (Näringsdepartementet)
Gränssättande för telekommunikationernas förmåga är en fungerande
elförsörjning. Vidare har de IT- och Internetrelaterade hoten mot
telekommunikationerna alltmer kommit att uppmärksammas (se vidare
nedan i avsnittet om Övergripande informationssäkerhet). Post- och
telestyrelsen har bl.a. initierat intrångsanalyser hos teleoperatörerna för
att pröva om det går att utifrån ta sig in i teleoperatörens styr- och
övervakningsnät. Analyserna skall ligga till grund för åtgärder som syftar
till att försvåra intrång.
Beredskapen mot sådana störningar i telekommunikationerna som
skulle kunna medföra svåra påfrestningar på samhället i fred har ett starkt
samband med de beredskapsåtgärder som vidtas för krigstida störningar
inom ramen för det civila försvarets planering för funktionen
Telekommunikationer. Regeringen har beslutat att ge Överstyrelsen för
civil beredskap i uppdrag att genomföra en uppföljning av 1996 års
funktionsgenomgång av funktionen Telekommunikationer. Detta
uppdrag skall slutredovisas den 1 juli år 2000.
Försörjning med vatten (Jordbruksdepartementet)
Gränssättande för försörjningen med dricksvatten är tillgången på
elektricitet, reservvattentäkter, reservdelar och kemikalier. Vid störningar
i ordinarie distributionssystem har förmågan att snabbt organisera
distributionen av nödvatten avgörande betydelse.
Beredskapen mot störningar i dricksvattenförsörjningen har förbättrats.
Åtgärder som vidtagits för att säkerställa viktiga samhällsfunktioner i
samband med IT-omställningen inför år 2000 har höjt beredskapen för
dricksvattenförsörjningen. Dessutom har IT-omställningen medfört en
klart ökad efterfrågan på det statliga stöd som Överstyrelsen för civil
beredskap förmedlar avseende anskaffningen av reservelkraft hos
kommunerna.
Flertalet kommuner har reservkraft till produktion av dricksvatten i de
största vattenverken och huvuddelen av kommunerna kan distribuera
vatten i det största ledningsnätet även utan ordinarie elleveranser.
Merparten av de kommuner som inte kan distribuera vatten utan
ordinarie el har dock god beredskap för nödvattenförsörjning. Flertalet
kommuner har även vattenverk som kan drivas utan datorstöd. Förmågan
att klara försörjningen med dricksvatten bedöms därför vara godtagbar i
hela landet.
Regeringen avser återkomma i frågan om det myndighetsvisa
huvudmannaskapet och ansvarsfördelning för vattenförsörjningen. För
närvarande är ansvaret fördelat på flera myndigheter (skr. 1998/99:33).
Regeringen avvaktar bl.a. det rådsdirektiv som arbetas fram inom EU
syftande till att skapa ett ramverk för skydd av yt- och grundvatten samt
bidra till god vattenkvalitet. Den administrativa/organisatoriska frågan
kommer att behandlas i anslutning till att detta direktiv införs.
Terrorism (Justitiedepartementet)
En inträffad terroristattack kan vara en sådan särskild händelse som kan
leda till en svår påfrestning på samhället i fred. Ambitionen är att
samhällets beredskap skall vara hög för att, i första hand förhindra och i
andra hand hantera en redan uppkommen terroristattack.
Med begreppet terrorism brukar avses våld, hot eller tvång för
politiska syften.
Det är Rikspolisstyrelsen (RPS) som genom Säkerhetspolisen (SÄPO)
leder polisens verksamhet i fråga om bekämpning av bl.a. terrorism.
Målet för bekämpningen är att i första hand förebygga och förhindra
våldsdåd med politiska syften, oavsett om dåden avses utföras i Sverige
eller utomlands. Inom SÄPO är det verksamhetsgrenen Kontraterrorism
som bedriver arbetet med att kartlägga vilka grupper som ägnar sig åt
terrorism. Ett omfattande internationellt samarbete förekommer inom
detta område. En fortsatt viktig del i arbetet är att förebygga och
förhindra att Sverige blir en bas för politiskt motiverat våld i andra
länder. SÄPO gör fortlöpande bedömningar av faktorer som i närtid kan
påverka hotbilden på en mer konkret nivå. Varje år sammanställs
dessutom ett övergripande hotbildsdokument avseende vilka hot av
terroristkaraktär som föreligger. Dokumentet delges berörda myndigheter
och departement. Bedömningen i dokumentet ligger också till grund för
SÄPO:s verksamhetsplanering.
Beredskapsstyrkan mot terrorism är placerad vid Polismyndigheten i
Stockholms län. För att betona att styrkan är en nationell resurs skall
styrkan i fortsättningen benämnas nationella insatsstyrkan. Den
nuvarande begränsningen till enbart terroraktioner har medfört betydande
tillämpningsproblem. Den ändring i polisförordningen (1998:1558) som
regeringen beslutat om innebär att styrkan nu får ett utvidgat
verksamhetsområde. Beslut om när styrkan skall sättas in skall i
fortsättningen bedömas efter sedvanliga polisoperativa grunder. Beslut
om att sätta in styrkan flyttas från Rikspolisstyrelsen till
Polismyndigheten i Stockholms län. Förändringarna ger goda
förutsättningar för en gynnsam utveckling av styrkans fortsatta
verksamhet.
Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss
(Försvarsdepartementet)
Statens räddningsverk har påbörjat utrustningen av de sju regionala
resursbaser för kemikalieolyckor, som regeringen uppdragit åt
myndigheten att inrätta. Syftet är att förstärka samhällets grundberedskap
mot olyckor med farligt gods och olyckor med kemikaliehantering vid
stationära anläggningar. Förråden är placerade så att insatstiden skall
vara mindre än 2,5 timmar för större delen av landet.
För att höja säkerheten vid transport av farligt gods har regelverket om
transport av farligt gods kompletterats med bestämmelser som innehåller
krav på att bl.a. den som bedriver verksamhet där det ingår att utföra
sådana transporter skall ha en eller flera säkerhetsrådgivare. Härigenom
genomfördes rådets direktiv 96/35/EG om utnämning av och kompetens
hos säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, järnväg eller
inre vattenväg. En förväntad effekt av införandet av kravet på
säkerhetsrådgivare är att företagens kunskap gällande farligt gods
kommer att höjas och att möjligheterna till korrekt efterlevnad av
reglerna för transport av farligt gods kommer att öka.
Lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna
av allvarliga kemikalieolyckor (den s.k. Sevesolagen) med
följdförfattningar trädde i kraft den 1 juli 1999. Lagens syfte är att
förebygga allvarliga olyckshändelser inom den kemikaliehanterande
industrin och att begränsa skadorna om sådana olyckor skulle inträffa.
Lagen genomför rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om
åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga
olyckshändelser där farliga ämnen ingår och konventionen om
gränsöverskridande effekter av industriolyckor av den 17 mars 1992.
Inom arbetsmiljöområdet genomförs dock direktivet genom
bestämmelser i form av myndighetsföreskrifter. Det centrala
tillsynsansvaret ligger på Statens räddningsverk. Länsstyrelser och
kommuner har det regionala och lokala tillsynsansvaret.
Mål och åtgärdsprogram för beredskapen mot utsläpp av farliga ämnen
till sjöss samt omfattningen av det internationella samarbetet på området
har tidigare redovisats i skrivelsen Beredskapen mot svåra påfrestningar
på samhället i fred (skr. 1998/99:33).
Regeringen lät år 1996 tilsätta en utredning med uppdrag att göra en
utvärdering av gällande regler för de ingripanden som kan bli aktuella
när ett oljeutsläpp har skett till sjöss. Utredaren skall göra en översyn av
de författningar som finns på området samt föreslå åtgärder för att
effektivisera det rättsliga beivrandet av dessa utsläpp. Utredningen
överlämnade sitt betänkande Att komma åt oljeutsläpp (SOU 1998:15)
till regeringen i december 1998. Utredningen har remissbehandlats.
Utredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Regeringen uppdrog i december 1996 åt Statens räddningsverk att göra
en översyn av informationssystemen för att tillgodose den civila
havsövervakningens behov av underrättelser om sjöläget.
Räddningsverket redovisade uppdraget i rapporten Samordnad
sjöinformation i mars 1998. Rapporten har remissbehandlats. Regeringen
redovisar sin bedömning under avsnitt 9.5.
Övergripande informationssäkerhet (Näringsdepartementet)
Området har tidigare benämnts IT-säkerhet.
Informationssäkerhet är det övergripande begreppet vad gäller säkerhet
kring elektronisk informationshantering. Begreppet omfattar såväl
traditionell datasäkerhet som säkerhet som är relaterad till hantering av
information i olika verksamheter. IT-säkerhet används för att beskriva
skydd av information i informationsbehandlande tekniska system.
Informationsoperationer är samlade och samordnade åtgärder för att
påverka eller utnyttja någons information och informationssystem i syfte
att uppnå särskilda mål samtidigt som den egna informationen eller
informationssystemet skyddas. De två begreppen informationskrigföring
och informationssäkerhet behandlas under avsnitt 9.4.
Det finns inte någon utpekad myndighet med sektorsansvar för
informationssäkerhet. Arbetet måste ske hos de myndigheter, företag och
organisationer som har det normala ansvaret. Regeringens insatser kan
bidra med bättre generella förutsättningar för
informationssäkerhetsarbetet.
Regeringens informationssäkerhetsarbete syftar till att skapa
förtroende för den nya tekniken och verka för att alla samhällsviktiga
funktioner får ett bättre skydd. God informationssäkerhet inom hela
samhället kan åstadkommas på flera sätt. Regeringen arbetar med en
strategi för samhällets informationssäkerhet som främst tar sikte på den
statliga sektorn och samhällsviktiga sektorer. Regeringens arbete syftar
också till att underlätta arbetet med informationssäkerhet, t.ex.
elektroniska signaturer. Säkerheten på Internet uppmärksammas också.
IT-kommissionen (K 1998:04) har satt informationssäkerhetsfrågorna på
sin dagordning. Arbetet med IT-omställningen inför år 2000 leder med
stor sannolikhet till ökade kunskaper om alla sektorers sårbarhet.
Förslagen från Statskontorets rapport Sammanhållen strategi för
samhällets IT-säkerhet (1998:18) bereds f.n. inom Regeringskansliet.
Inom området finns även andra rapporter och utredningar som bör
beaktas i den fortsatta beredningen. Det gäller t.ex. rapporterna från
arbetsgruppen om informationskrigföring (Fö 1997:A).
Regeringen har i juni 1999 beslutat om direktiv (dir. 1999:63) för en
särskild utredare med uppgift att lämna förslag till principer till en bättre
helhetssyn när det gäller planeringen för civilt försvar och beredskapen
mot svåra påfrestningar på samhället i fred. En delrapport avseende
frågor som berör IT-säkerhet och skydd mot informationskrigföring skall
lämnas. Det fortsatta arbetet med samhällets IT-säkerhet skall utmynna i
en strategi som redovisas för riksdagen. Flera förslag inom området har
redan presenterats i regeringens proposition Förändrad omvärld
omdanat försvar (prop. 1998/99:74).
7.4 Internationella uppgifter
7.4.1 Resurser för förtroendeskapande insatser samt
humanitärt bistånd
I 1996 års försvarsbeslut tillkom ett nytt mål för det civila försvaret,
nämligen att kunna genomföra internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser. Erfarenheter från planeringsverksamheten under år
1997 visade dock att det fanns behov av förtydligande när det gäller
tolkningen av den nya uppgiften. Mot bakgrund av detta redovisade
regeringen i skr. 1997/98:4 Totalförsvar i förnyelse, hur uppgifterna och
ansvaret i fråga om internationella fredsfrämjande och humanitära
insatser skall fördelas mellan olika sakområden.
Flera myndigheter är på ett eller annat sätt engagerade i internationell
katastrof- och humanitär hjälpverksamhet. Det gäller t.ex. Statens
räddningsverk och Socialstyrelsen. De resurser som skapas och den
verksamhet som bedrivs vad gäller internationella insatser finansieras
inte över utgiftsområde 6 Totalförsvar. Räddningsverket har regeringens
uppdrag att hålla viss beredskap för internationella insatser.
Räddningsverkets insatser finansieras främst över utgiftsområde 5
Utrikesförvaltning och internationell samverkan och utgiftsområde 7
Internationellt bistånd och av andra uppdragsgivare t.ex. FN.
I riksdagens beslut med anledning av kontrollstationspropositionen
ändrades beskrivningen av målet vad gäller den internationella
verksamheten "bidra till fred och säkerhet i omvärlden". Regeringen
anser att den ändrade formuleringen inte påverkar det som regeringen
redovisade i ovan nämnda skrivelse vad gäller ansvarsfördelning.
Statens räddningsverk har sedan år 1997 haft ett samverkanskontor vid
Swedint. Regeringen anser att samverkan bör fortsätta.
7.4.2 Bistånd vid humanitära katastrofer
I syfte att ha en beredskap för bistånd vid humanitära katastrofer samt
medverkan vid inledande återuppbyggnadsinsatser har Sverige utvecklat
en rad s.k. insatspaket hos Statens räddningsverk. Insatspaketen skall
kunna nyttjas för att stödja FN-organen med olika tjänster som
exempelvis sök- och räddningsstyrkor, expertis vid kemikalieolyckor,
vattenrening, transportteam, logistik, sambandsteam m.m. En viktig
uppgift har varit att utveckla stödresurser till FN-organens administrativa
förmåga. Denna resurs har bland annat prövats i Östtimor.
Sverige har ökat ambitionen vad avser minröjningsverksamhet som ett
led i en utvecklad återuppbyggnadsberedskap. Målsättningen är att
myndigheter och organisationer som är verksamma med humanitärt
bistånd tillsammans skall kunna genomföra minröjningsinsatser. Nämnda
insatspaket finansieras i dag genom respektive uppdragsgivare i
huvudsak EU, FN och Sida. Kostnaden för att upprätthålla beredskapen
belastar Statens räddningsverks anslag.
Europeiska rådet beslutade i Köln att bygga ut och bättre koordinera
EU:s och medlemsstaternas icke-militära krishanteringsinstrument.
Under det finländska ordförandeskapet har i linje med slutsatserna i Köln
inletts en diskussion om konfliktförebyggande och civil krishantering
som bl.a. syftar till att inventera och analysera resurser inom området.
Sverige har haft en betydande roll i diskussionerna. Det är viktigt att
EU:s icke-militära krishanteringsförmåga byggs upp utifrån de särskilda
fördelar som en organisation inom EU kan medföra och att härigenom
inte dubblera redan existerande nätverk och samordnande organ. Det
skall vara fråga om en kompletterande och inte en konkurrerande
struktur.
7.4.3 Resurser inom det civila försvaret vid internationella
insatser
Resurserna inom det civila försvaret avser främst större investeringar och
förstärkningar i infrastruktur och ledningssystem, viss lagerhållning samt
utbildningsinsatser av personal. Resurserna som skapas i detta syfte skall
emellertid, när så är möjligt, kunna nyttjas för att bidra till fred och
säkerhet i omvärlden.
Inom ramen för målet att bidra till fred och säkerhet i omvärlden
genomför främst Överstyrelsen för civil beredskap en rad internationella
förtroendeskapande åtgärder. Särskilt kan här nämnas aktiviteter som
gäller de baltiska staterna. I detta sammanhang bör även poängteras det
viktiga kontaktnät som frivilligorganisationerna byggt upp i Estland,
Lettland och Litauen.
Samarbetet i den utvidgade civila Natokommittén (SCEPC), i vilket
Sverige tar aktiv del, har intensifierats. Det civila PFF-samarbetet
utvecklas mot allt mer erfarenhetsutbyte i form av seminarier,
utbildningar och övningar. De undergrupper till SCEPC som öppnats för
partnermedverkan har ännu inte funnit sin slutliga utformning men ett
aktivt arbete pågår. Sverige deltar med personal i såväl CEPD (Civil
Emergency Planning Directorate) som EADRCC (Euro-Atlantic Disaster
Response Coordination Centre) i syfte att stärka staben och medverka i
utvecklandet av arbetsformer. Regeringen anser det angeläget med en
fortsatt svensk medverkan i de diskussioner som pågår om den fortsatta
inriktningen av Natos civila planeringsverksamhet och formerna för
partnermedverkan.

8 Ledningsfrågor
8.1 Inledning
I 1996 års försvarsbeslut redovisade regeringen förslag vad gäller ledning
och samordning inom totalförsvaret. Riksdagens försvarsutskott delade i
allt väsentligt regeringens uppfattning (bet. 1996/97:FöU1). Enligt
utskottet måste sålunda ledningssystemets struktur återspegla såväl
ledningsansvar och samordningskrav som de praktiska möjligheterna att
genomföra ledningen. Liksom regeringen ville utskottet särskilt
framhålla behovet av att förbereda anpassningsåtgärder, den förändrade
synen på framtida kriser och krigs karaktär, utnyttjandet av
totalförsvarsresurser vid svåra påfrestningar på samhället i fred samt den
snabba tekniska utvecklingen inom ledningsområdet.
Försvarsberedningen framhöll i rapporten Förändrad omvärld -
omdanat försvar (Ds 1999:2) bl.a. att förändrade krav och förutsättningar
aktualiserar relativt stora förändringar i ledningssystemet. Beredningen
konstaterade att det nuvarande systemet för att leda totalförsvaret växte
fram under intryck av andra världskriget och med efterkrigstidens
hotuppfattningar som grund. Trots en betydande successiv utveckling av
ledningssystemet, med bl.a. omfattande organisatoriska förändringar, har
de grundläggande principerna från det kalla krigets säkerhetspolitiska
miljö blivit oförändrade.
Beredningen ansåg bl.a. att den tidigare föreställningen om de tydligt
åtskilda tillstånden fred, krigsfara och krig, där krig betydde invasion
syftande till ockupation, inte längre är relevant. Därmed behöver inte
ledningssystemet dimensioneras för samma totala samhällsomställning
som tidigare. Beredningen betonade även att anpassningsprincipen
medför ett behov av att förändra en ledningsorganisation som tillkommit
bl.a. för att kunna möta kravet på samtidig operativ ledning i flera
riktningar. Även försvarets internationalisering är av betydelse i
sammanhanget. Då ledningssystemet enbart utformats för vårt nationella
försvar har ledningen av det under senare år alltmer omfattande
internationella säkerhetssamarbetet inte varit helt problemfri.
Regeringens sammanfattande bedömning i
kontrollstationspropositionen innebar att en samlad översyn av lednings-
och samordningsfrågorna inom det militära och civila försvaret samt för
svåra påfrestningar på samhället i fred bör genomföras så att ett
övergripande beslut kan fattas senast år 2001. En sådan översyn hindrar
dock inte att vissa förändringar kan genomföras redan i närtid.
Riksdagens försvarsutskott anslöt sig i bet. 1998/99:FöU5 till
regeringens beskrivning om behovet av en samlad översyn av
totalförsvarets ledningssystem och de utgångspunkter som bör gälla för
översynen. Utskottet anförde vidare att det vore en fördel med ett
grundläggande beslut redan under våren 2000 samordnat med övriga
omstruktureringsbeslut. Utskottet hade viss förståelse för att översynen
av det samlade ledningssystemet kan behöva ta längre tid men att detta
samtidigt ökar betydelsen av att kunna genomföra vissa förändringar
redan i närtid, t.ex. reduktionen av antalet regionala ledningsnivåer och
organiserandet av en internationell ledningsstab.
Försvarsberedningen anger i sin rapport Europas säkerhet - Sveriges
försvar (Ds 1999:55) att den tagit del av arbetsläget rörande översyn av
de militära och civila ledningsorganisationerna. Både av rationalitetsskäl
och av hänsyn till personalen är det angeläget att beslut om den framtida
ledningsorganisationen fattas samtidigt med övriga strukturbeslut.
Försvarsberedningen anser att myndigheternas arbete ger underlag för att
riksdagen nu skall kunna besluta om förändringar i
ledningsorganisationen, bl.a. en reducering av antalet stabs- och
ledningsresurser.
Regeringen redovisar i det följande sin grundläggande syn på ledning
vid svåra påfrestningar och vid höjd beredskap.
Ledning måste kunna utföras effektivt och smidigt i många olikartade
situationer och utformas så att ett tydligt sammanhang och en kontinuitet
över hela spektrumet av hot och risker kan uppnås.
Ledningsansvaret vid en svår påfrestning på samhället i fred åvilar de
myndigheter som har ansvar för de sektorer som drabbas. Den sektoriella
ledningen stöds, kompletteras och inriktas av de organ som har ett
områdesvist ansvar, dvs. regeringen som en del av sitt totalansvar,
länsstyrelserna, landstingen och kommunerna. Kommuner och landsting
har härutöver ett självständigt ansvar inom sina respektive områden.
Totalförsvarsresurserna skall kunna stärka det svenska samhället vid
svåra påfrestningar i fred. Syftet med bistånd av totalförsvarsresurser
skall vara att i extraordinära lägen kunna stärka det normala
fredssamhällets förmåga att hantera risker och störningar.
När det gäller ledning inom totalförsvaret vill regeringen särskilt
framhålla följande. Totalförsvaret skall ha en stor flexibilitet och en god
förmåga till anpassning, vilket förutsätter att organisationerna kan växa
utan att strukturen måste ändras. Teknikutveckling, ledningsplatser m.m.
är beroende av en stabil struktur. Kompetens och resurser skall därutöver
finnas för att säkerställa att en anpassning kan genomföras.
Eftersom det fredstida samhället med dess strukturer och resurser
bildar grunden för totalförsvaret innebär det också beträffande samverkan
och samordning att det ansvar och de befogenheter som myndigheter och
andra organ har i fred i möjligaste mån skall bibehållas under höjd
beredskap. Det innebär att de principer och mönster som i fred utvecklas
för samverkan och samordning också skall bilda grunden för
motsvarande verksamheter under höjd beredskap.
Formella och informella nätverk som byggs upp och utnyttjas i fred
under krisartade förhållanden bör i största möjliga utsträckning utnyttjas
även under höjd beredskap. Upparbetade, normalt förekommande,
personkontakter är sannolikt en viktigare förutsättning för effektiv
samverkan än specialkonstruerade organisatoriska lösningar.
Utgångspunkt för ledningssystemets struktur och samverkansmönster är
alltså sättet att leda och styra motsvarande verksamheter under
fredsförhållanden.
Det kan här erinras om att regeringen den 23 juni 1999 fattade beslut
om att en särskild utredare skall tillkallas för att analysera och lämna
förslag till principer för att åstadkomma en bättre helhetssyn när det
gäller planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra
påfrestningar i fred. Det kan också nämnas att regeringen den 4 mars
1999 beslutade om att berörda departement skall genomföra sektorsvisa
genomgångar av behovet av åtgärder och en översyn av
författningsreglering m.m. inom områden som kan bli berörda vid en
svår påfrestning på samhället i fred (se vidare kapitel 7).
8.2 Principiell utformning av den militära
ledningsorganisationen

Regeringen har i avsnitt 5.4 föreslagit vilka nya organisationsenheter som
skall inrättas inom den militära ledningsorganisationen. Vidare föreslår
regeringen vilka organisationsenheter som skall läggas ned som en
konsekvens härav. Nedan redovisas i sammandrag bakgrunden och de
överväganden som ligger till grund för regeringens förslag.
Regeringen anförde i kontrollstationspropositionen bl.a. att det militära
ledningssystemet skall ha en god uthållighet och förmåga att kunna
fungera i en starkt störd miljö. Ansvarsförhållanden, samverkans-,
lednings - och rapporteringslinjer bör vara desamma i alla lägen och om
möjligt även vid internationella insatser. Ledning och samverkan på den
högsta nivån måste kunna ske från geografiskt skilda platser som
funktionellt utgör en enhet. Det är därför nödvändigt att koncentrera
kompetensen till färre nivåer och enheter än för närvarande.
Försvarsmaktens högkvarter bör disponera en eller flera insatsledningar
utan territoriellt ansvar, där möjligheterna att integrera de operativa och
taktiska ledningsnivåerna skall tillvaratas. Insatsledningarna skall kunna
leda behovssammansatta styrkor av krigsförband. Delar av
insatsledningar skall kunna ingå i multinationella styrkor samt i
internationella ledningsstaber.
Regeringen anförde vidare att den regionala ledningsnivån bör bestå av
en territoriell ledning med ansvar för samverkan med totalförsvarets
civila delar samt utgöra stöd till de operativa styrkorna. Den territoriella
ledningsorganisationen bör vara behovssammansatt beroende på
militärgeografi, infrastruktur och uppgifter. Även den civila
ledningsstrukturens utformning bör beaktas.
Regeringen har den 29 april 1999 uppdragit åt Försvarsmakten att
senast den 1 oktober 1999 redovisa förslag till principiell utformning av
den militära ledningsorganisationen. Försvarsmakten redovisade
uppdraget den 30 september 1999.
Regeringen konstaterar att det av såväl rationalitetsskäl som av hänsyn
till personalen är angeläget att kunna lägga fram förslag om den framtida
militära ledningsorganisationen samtidigt med övriga strukturförslag.
Regeringen konstaterar vidare att det nu finns ett underlag för att
riksdagen skall kunna besluta om förändringar i ledningsorganisationen,
bl.a. en reducering av antalet regionala ledningsnivåer och en reducering
av antalet stabs- och ledningsresurser. Underlaget kan därmed utgöra en
grund för nödvändiga principförslag så att ett omorganisationsarbete nu
kan inledas. Det utgör också ett viktigt bidrag för det fortsatta arbetet
med att utveckla hela ledningssystemet så att ett samlat beslut kan fattas
senast år 2001.
Den förnyelse av den militära ledningsorganisationen som regeringen
nu föreslår utgör en nödvändig del i den inriktning av totalförsvaret som
riksdagen beslutade om under våren 1999.
Den militära ledningsorganisationen skall utgöra en del av
insatsorganisationen och dimensioneras för att försvara landet mot
väpnat angrepp och hävda territoriell integritet samt för att kunna delta i
internationell verksamhet. Ledningsorganisationen skall medge ledning
av behovssammansatta styrkor av krigsförband och ett integrerat
utnyttjande av mark-, luft- och sjöstridskrafter. Möjligheten till
anpassning skall särskilt beaktas. Det är därför viktigt att kompetenser
finns för att kunna utveckla ledningsförmågan för andra former av
angrepp. Ledningsorganisationen skall vidare utformas för att öka
Sveriges förmåga att delta i internationellt säkerhetsfrämjande samarbete,
fredsfrämjande och humanitär verksamhet. Ledningsorganisationen skall
utformas med särskild hänsyn till den tekniska utvecklingen inom
områdena informationsteknik, satellit-, tele- och datakommunikationer.
Ledningsorganisationen skall vara så utformad att den säkerställer
samverkan med det civila försvaret. Möjligheterna att stödja samhället i
övrigt samt att i så stor utsträckning som möjligt samutnyttja civila och
militära resurser i den fredstida verksamheten skall utgöra en
utgångspunkt vid utformningen av ledningsorganisationen.
Den militära ledningsorganisationen bör koncentreras till färre nivåer
och enheter än för närvarande och en ny operativ och taktisk ledning bör
införas. Den operativa nivån bör därmed reduceras till en enhet
innebärande att nuvarande militärområdesstaber avvecklas och en ny
organisationsenhet benämnd operativ insatsledning inrättas. Delar av det
nuvarande högkvarteret bör ingå i den operativa insatsledningen. Även
den taktiska nivån bör reduceras genom att fördelnings- och
försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon
avvecklas. Den taktiska ledningen utformas som ett armétaktiskt,
marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka bör samlokaliseras
med operationsledningen. Den operativa insatsledningen kommer
därmed att bestå av en operationsledning och tre taktiska kommandon.
För att genomföra denna förändring bör dagens försvarsgrenscentra
läggas ner och uppgifterna föras över till bl.a. de taktiska kommandona.
Den operativa insatsledningen skall ha möjlighet att avdela en till två
insatsledningar som kan grupperas i ett insatsområde samt ha kapacitet
att avdela stabsresurser till en internationell stab i samband med
internationella insatser.
För regional territoriell ledning, stöd till frivilligorganisationer och för
samverkan med totalförsvarets civila delar bör fyra militärdistrikt (Södra,
Mellersta, Norra och Gotland) inrättas med tillhörande staber och 29
militärdistriktsenheter. Den koncentration av tillgängliga
ledningsresurser som därmed uppnås innebär ett effektivt
resursutnyttjande och en hög kompetens i respektive stab. Följaktligen
kan militärdistrikten tilldelas mer kvalificerade uppgifter och
militärdistriktens samlade resurser kan användas över en större
geografisk yta än om ett större antal distrikt inrättas. Samtidigt innebär
en koncentration av ledningsresurserna till fyra distrikt att mer personal
kan avdelas till militärdistriktsenheterna. Den föreslagna organisationen
bedöms även skapa goda förutsättningar för en flexibel anpassning av
ledningskapaciteten vid ändrade omvärldsförutsättningar.
Den geografiska indelningen i fyra militärdistrikt kommer i huvudsak
att motsvara den hittillsvarande indelningen i militärområden där Gotland
utgjort ett särskilt militärkommando. Den närmare utformningen av
ledningsresurserna bör även tillgodose de särskilda ledningsbehov som
finns i Stockholmsområdet och andra storstadsområden.
Tre av militärdistrikten kommer var och ett att omfatta ett flertal län.
Viktiga uppgifter för de militärdistriktsenheter som inrättas enligt ovan
kan därför vara dels att samverka med kommuner och länsstyrelser, dels
att stödja och utbilda hemvärn och andra frivilligorganisationer. Varje län
kommer således att innehålla minst en militärdistriktsenhet.
Utformningen av enheterna kan komma att variera beroende på de lokala
och regionala förutsättningarna. Militärdistriktsenheterna kommer att
vara ett viktigt instrument för lokal och regional samverkan inom
totalförsvaret och för att vidmakthålla folkförankringen av det militära
försvaret.
8.3 Ledningsstruktur inom civilt försvar
Regeringens förslag: Nuvarande myndigheterna Civilbefälhavaren i
Södra civilområdet, Civilbefälhavaren i Mellersta civilområdet och
Civilbefälhavaren i Norra civilområdet läggs ned den 31 december
2000.

Skälen för regeringens förslag: Civilt försvar är inte en organisation
utan en verksamhet som ett stort antal beredskapsmyndigheter genomför.
Begreppet "ledning" innebär i detta sammanhang en samordning och
samverkan mellan dessa självständiga myndigheter och organisationer
och inte ett obrutet vertikalt ledningsförhållande mellan över- och
underordnande enheter.
Civilbefälhavarnas uppgifter i fred är beredskapsplanläggning samt
utbildning och övning. I krig eller efter regeringens beslut i andra fall
skall civilbefälhavarna verka för att största möjliga försvarseffekt
uppnås. En viktig uppgift för civilbefälhavarna är att samverka med
Försvarsmakten. De skall inrikta och samordna skilda funktioner inom
det civila försvaret mot gemensamma mål samt vid behov kunna fördela
och kraftsamla befintliga resurser för olika ändamål. Sedan den 1 juli
1994 är landet indelat i tre civilområden (prop. 1992/93:100 bilaga 5, bet.
1992/93:FöU9, rskr. 1992/93:333).
I propositionen Förändrad omvärld - omdanat försvar angav regeringen
att den förändrade hotbilden ställer krav på en ny form av
ledningsstruktur inom det civila försvaret. Ledningsstrukturen skall vara
så utformad att ledning kan utföras vid olika slag av hot om väpnat
angrepp. Mot bakgrund av detta uppdrog regeringen den 22 april 1999 åt
Överstyrelsen för civil beredskap att i samverkan med civilbefälhavarna
redovisa förslag till utformning av en ledningsstruktur för övergripande
områdesledning inom det civila försvaret. Utgångspunkt för uppdraget
var en reduktion till en regional ledningsnivå. Uppdraget redovisades den
19 maj 1999 och omfattade ett förslag till fördelning av
civilbefälhavarnas ansvar och uppgifter. Mot bakgrund av redovisningen
uppdrog regeringen den 23 juni 1999 åt nämnda myndigheter att
vidareutveckla förslaget genom att belysa organisatoriska konsekvenser.
Uppdraget redovisades den 1 oktober 1999. I båda redovisningarna angav
myndigheterna översiktligt sin syn på hur uppgifter borde fördelas
mellan funktionsansvariga myndigheter och länsstyrelser.
För att uppnå bästa möjliga samordning och samstämmighet genom
samverkan bör de geografiska ansvarsgränserna så långt som möjligt
sammanfalla för det militära försvaret och det civila försvaret. Ett krav är
vidare att militära och civila funktioner har någon form av
samverkansmöjligheter på alla nivåer i ledningssystemet. Den
omstrukturering som nu påbörjats inom Försvarsmakten medför krav på
nya samverkansmönster för civilt och militärt försvar. Behovet av
civilbefälhavarna i deras nuvarande utformning minskar till följd av
förändring inom den militära delen av totalförsvaret. Regeringen anser
därför att den högre regionala nivån i dess nuvarande utformning skall
ändras för det civila försvaret. De nuvarande myndigheterna
Civilbefälhavaren i Södra civilområdet, Civilbefälhavaren i Mellersta
civilområdet och Civilbefälhavaren i Norra civilområdet bör läggas ned
den 31 december 2000.
Regeringen anser att en reduktion till en regional ledningsnivå medför
dels att nya civil - militära samverkansmönster måste utformas, dels att
vissa uppgifter bör fördelas till central nivå och länsnivå medan vissa
uppgifter helt kan komma att utgå. Uppgifter som är av funktionskaraktär
bör fördelas till respektive funktionsansvarig myndighet. Avvecklingen
av de tre myndigheterna innebär alltså inte att samtliga uppgifter utgår
utan vissa överförs till central eller regional nivå.
Regeringen avser att uppdra åt berörda myndigheter att utveckla det
förslag till ledningsstruktur för civilt försvar som myndigheterna
redovisade den 1 oktober 1999. I detta ingår att analysera formerna för en
stödresurs till den regionala nivån samt att pröva om en sådan regional
stödresurs kan samlokaliseras med militärdistriktsstaberna. Regeringen
avser att senast hösten 2000 återkomma till riksdagen i denna fråga.
8.4 Fortsatt arbete med utformningen av
ledningsorganisationen inom totalförsvarets olika
delar
De nu föreslagna förändringarna inom den militära och civila lednings-
organisationen är av principiell karaktär. I det fortsatta arbetet med
utformningen av ledningsorganisation inom totalförsvarets olika delar
behöver därför vissa frågor behandlas vidare. Detta rör även frågor om
förhållandet mellan myndigheterna inom totalförsvaret och regeringen
och Regeringskansliet.
Beträffande det militära försvarets ledningsorganisation behöver bl.a.
frågor som rör den närmare utformningen av och uppgiftsfördelningen
mellan Försvarsmaktens högkvarter, den operativa insatsledningen och
militärdistrikten ytterligare behandling. Även den exakta geografiska
gränsdragningen mellan militärdistrikten behöver fastställas.
Av avsnitt 8.3 framgår att uppgifter som genomförts av den högre
regionala ledningsnivån inom det civila försvaret bör fördelas till central-
och länsnivå och att det finns behov av att utveckla det redovisade
förslaget till ledningsstruktur inom det civila försvaret. Även andra
frågor som rör den närmare samverkan mellan det militära och civila
försvarets ledningsorganisation behöver behandlas vidare.
Som vidare framgår av avsnitt 8.1 bygger ledningen inom det civila
försvaret på i fredstid gällande samverkansformer och bestämmelser
inom olika samhällssektorer. Detta är en viktig utgångspunkt för det
fortsatta arbetet. I detta sammanhang bör även den tidigare nämnda
utredningen om principer för att åstadkomma en bättre helhetssyn när det
gäller planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred beaktas.
Förslaget om principiell utformning av det militära försvarets
ledningsorganisation, den föreslagna omfördelningen av uppgifter inom
det civila försvarets ledningsorganisation och de övriga åtgärder som
regeringen vidtagit innebär enligt regeringens bedömning att behovet av
den samlade översyn av lednings- och samordningsfrågorna inom det
militära och civila försvaret som aviserades i
kontrollstationspropositionen har minskat. Som framgår av det nyss
sagda återstår dock vissa frågor att behandla. Mot denna bakgrund anser
regeringen sammanfattningsvis att det finns ett behov av fortsatt
utredning där berörda myndigheter, främst Försvarsmakten och
Överstyrelsen för civil beredskap, deltar i arbetet.
Regeringen avser att ge Försvarsmakten i uppdrag att i
budgetunderlaget för år 2001 redovisa de besparingar som kan göras i
ledningsorganisationen i förhållande till de som beräknades i
Försvarsmaktens förslag den 19 maj 1999.

9 Övriga frågor
9.1 Forskning och utveckling inom totalförsvaret
Med forskning och utveckling avses här främst tillämpad forskning och
utvecklingsarbete samt i viss utsträckning riktad grundforskning enligt de
definitioner som angetts av OECD. Med riktad grundforskning menas att
systematiskt och metodiskt söka efter ny kunskap och nya idéer där
forskningens inriktning är att lägga en grund som kan tänkas ge
tillämpningar. Med tillämpad forskning menas att systematiskt och
metodiskt söka efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd
tillämpning i sikte. Med utvecklingsarbete menas att systematiskt och
metodiskt utnyttja forskningsresultat och vetenskaplig kunskap och nya
idéer för att åstadkomma nya produkter, nya processer, nya system eller
väsentliga förbättringar av redan existerande sådana. Omslutningen på
forskning och utveckling inom det militära försvaret beräknas för år 1999
till ca 3 000 miljoner kronor, varav ca 1 000 miljoner kronor utgör s.k.
icke objektbunden forskning och ca 2 000 miljoner kronor utgör
teknikutveckling inom ramen för de materielobjekt som beställs vid
industrin. Omslutningen på forskning och utveckling inom civilt försvar
och övrig civil verksamhet inom utgiftsområde 6 beräknas för år 1999 till
ca 110 miljoner kronor, varav ca 30 miljoner kronor fördelas av
Överstyrelsen för civil beredskap och 80 miljoner kronor utgör forskning
och utveckling inom Statens räddningsverks anslag. Utöver detta utgör
ytterligare medel beställningar av forskning och utveckling inom de olika
anslagen för civilt försvar.
För att inrikta och följa upp sådan forskning och utveckling inom det
militära försvaret som inte är direkt knuten till materielbeställningar,
driver Försvarsmakten i samverkan med Försvarets materielverk och
Försvarets forskningsanstalt, Flygtekniska försöksanstalten och
Försvarshögskolan en planerings- och uppföljningsprocess. Med
utgångspunkt i de krav som ställs på det militära försvaret utarbetas en
långsiktig forsknings- och utvecklingsstrategi. Denna strategi ligger
sedan till grund för det femåriga forsknings- och
teknologiförsörjningsprogrammet samt årliga kontrakt mellan
Försvarsmakten och den myndighet som skall genomföra respektive
uppdrag. Den beskrivna processen avser att ombesörja relevansen i
forskningsbeställningarna. Kvaliteten granskas på uppdrag av
forskningsmyndigheterna med hjälp av externa expertgrupper.
För att inrikta och följa upp forskning och utveckling inom det civila
försvaret bedriver Överstyrelsen för civil beredskap en process med
utarbetande av årliga forsknings- och studieplaner för
forskningsbeställningar. Forskning beställs för det civila försvarets behov
genom ansökningsförfarande eller på initiativ från Överstyrelsen för civil
beredskap. Ansökningarna granskas ur såväl relevans- som
kvalitetssynpunkt.
Inom utgiftsområde 6 har regeringen under anslaget D4 Försvarets
forskningsanstalt för år 1999 beräknat ca 85 miljoner kronor för
forskning inom NBC-området och 44 miljoner kronor till försvars- och
säkerhetspolitisk forskning. Till skillnad från avgiftsfinansierad
forskning inriktas och beslutas denna forskning av regeringen när det
gäller NBC-forskningen och av chefen för Försvarsdepartementet när det
gäller den försvars- och säkerhetspolitiska forskningen. Utöver detta har
för år 1999 beräknats ca 30 miljoner kronor för forskning vid
Flygtekniska försöksanstalten och ca 26 miljoner kronor för forskning
vid Försvarshögskolan. Huvuddelen av den anslagsfinansierade
forskningen vid Flygtekniska försöksanstalten är till för strategiskt
betydelsefull forskning inom myndighetens område och inriktas av ett
tekniskt-vetenskapligt råd. Inriktningen för forskningen vid
Försvarshögskolan utgör främst en grund för utbildningen och
akademiseringsprocessen.
Regeringen bemyndigade den 29 april 1999 (dir. 1999:33) chefen för
Försvarsdepartementet att tillkalla en utredare med uppdrag att lämna
förslag till organisation och verksamhetsformer för en ny myndighet
m.m. inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde. Direktiven
gällde främst att lämna förslag till hur en sammanslagning av Försvarets
forskningsanstalt och Flygtekniska försöksanstalten skulle kunna
genomföras samt vilka synergieffekter och rationaliseringsvinster som
kan uppnås genom en sammanslagning. Denna utredning lämnade i
september 1999 sitt slutbetänkande (SOU 1999:110) till regeringen.
Regeringen avser att återkomma till de delar av utredningen som berör en
eventuell sammanslagning av myndigheterna Försvarets
forskningsanstalt och Flygtekniska försöksanstalten.
Mot bakgrund av att de resurser som satsas på forskning och
utveckling uppgår till mer än fem procent av den totala försvarsbudgeten
och att det nu är snart tio år sedan omfattningen av och inriktningen för
forskning och utveckling inom totalförsvaret senast utreddes (SOU
1992:62) anser regeringen att det nu finns skäl att återigen se över dessa
resurser. De senare årens omvärldsutveckling och principen om
anpassning är ytterligare skäl som talar för en översyn. Redan i
kontrollstationspropositionen anmälde regeringen till riksdagen att den
hade för avsikt att tillsätta en ny försvarsforskningsutredning. Avsikten
är att en utredning skall göra en fullständig översyn av all forskning och
utveckling som bedrivs inom totalförsvarets område.
Utredningsområden som för närvarande övervägs är:
- inriktning och omfattning av den forskning och utveckling som bedrivs
för totalförsvarets behov,
- relationen mellan civil och militär forskning samt mellan den nationella
och internationella forskningen,
- hur processerna för inriktning och uppföljning fungerar när det gäller
såväl forskning och utveckling för det militära försvarets behov, det
civila försvarets behov som den anslagsfinansierade forskningen,
- konsekvenserna av den tidigare genomförda avgiftsfinansieringen av
forskning inom totalförsvaret.

9.2 Strategiska kompetenser
Regeringens bedömning: Sverige behöver ha tillgång till strategiska
kompetenser inom följande teknikområden: ledningssystemteknik,
informationskrigsteknik, telekrigsteknik (inkl. sensorer och
målsökare), signaturanpassningsteknik, undervattensteknik,
vapenteknik och ballistiskt skydd, skydd mot NBC-stridsmedel,
människa-system-interaktion samt systemteknik för obemannade
farkoster. Flygteknik ingår i den strategiska grunden.

Bakgrund

I 1995 års försvarsbeslut (etapp 1) angav riksdagen ett antal
baskompetenser där inhemsk kompetens skulle säkerställas. Behovet av
baskompetenser har sedan förändrats och regeringen lyfte i
kontrollstationspropositionen (prop. 1998/99:74) fram fler men betydligt
snävare avgränsade områden för att bevara den inhemska kompetensen.
Försvarets materielverk gavs den 23 juni 1999 i uppdrag att i samråd med
Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Flygtekniska
försöksanstalten och Försvarets forskningsanstalt föreslå vilka strategiska
kompetenser som Sverige behöver ha tillgång till, hur dessa skall
säkerställas, i vilken omfattning och var de skall finnas. Enligt uppdraget
skulle erforderliga kontakter tas med andra berörda myndigheter och
berörd industri. Uppdraget redovisades för regeringen den 7 oktober
1999.

Skälen för regeringens bedömning: Med strategisk kompetens avses
här sådan kompetens som Sverige för totalförsvarets behov måste ha
tillgång till och av bl.a. sekretesskäl behöver ha kontroll över.
De strategiska kompetenserna utgör delområden inom vissa utpekade
teknikområden och en grund bestående av kompetens och förmågor på
större bredd.
De strategiska delområdena är områden där inhemsk kompetens
bedöms nödvändig men där stöd genom internationell samverkan och
övriga teknikförsörjningsinsatser eftersträvas. Delområdena utgörs av
avgränsade delar av följande områden: ledningssystemteknik,
informationskrigsteknik, telekrigsteknik (inkl sensorer och målsökare),
signaturanpassningsteknik, undervattensteknik, vapenteknik och
ballistiskt skydd, skydd mot NBC-stridsmedel, människa-system-
interaktion samt systemteknik för obemannade farkoster. Flygteknik
ingår i den strategiska grunden.
Styrande kriterier för prioritering inom de strategiska delområdena är:
- att kompetensen är av väsentlig betydelse för försvarets förmåga att
möta nya typer av hot och uppgifter eller anpassa befintliga system till
ändrade krav och behov,
- att kompetensen omgärdas av hög sekretess, nationellt eller
internationellt,
- att kompetensen avser specifika svenska förhållanden (särskilt
förhållanden i Östersjön).
I den strategiska grunden ingår att ha förmåga i olika avseenden på
hela bredden av för det militära försvaret viktiga områden. Denna
förmåga är att följa, förstå och värdera den tekniska och taktiska
utvecklingen på alla områden som har eller bedöms få avgörande
betydelse för försvarets operativa förmåga, förmåga att fungera som
kompetent kund och kravställare på de områden anskaffning kan bli
aktuella samt förmåga att på ett adekvat sätt driva och vidmakthålla
befintlig materiel i fred, kris och krig.
För att säkerställa tillgång till strategisk kompetens på lång sikt bör de
icke objektbundna satsningarna på forskning och teknikutveckling inom
respektive område ligga kvar på dagens nivå. Regeringen bedömer att
innehållet i forsknings- och teknikutvecklingsplanen är väl avvägd mot
de uppgifter och den ominriktning av Försvarsmakten som tidigare
redovisats.
Regeringen bedömer att uppbyggnad av kompetensgrupper genom s.k.
integrerade projektteam och kompetenscentra i nätverk är ett rationellt
och kostnadseffektivt sätt att säkerställa kompetens.
9.3 Hot från nukleära, biologiska och kemiska
stridsmedel
Regeringen beslutade den 17 juni 1998 att tillkalla en utredare för att
analysera vilka anspråk den internationella utvecklingen vad gäller
nukleära, biologiska och kemiska vapen (N-, B- och C-vapen) ställer på
förmågan inom Regeringskansliet, Försvarsmakten och samhället i övrigt
att hantera frågor relaterade till sådana vapen. Utredaren lämnade den 1
mars 1999 sin analys om Sveriges förmåga till skydd mot
massförstörelsevapen mot bakgrund av den internationella utvecklingen
(Ds 1999:13). Promemorian har remissbehandlats. Remissvaren finns i
Försvarsdepartementet (dnr Fö1999/617/MIL).

9.3.1 Beredskapen inom NBC-området
Regeringens bedömning: Ambitionen bör höjas och kunskaperna
förbättras när det gäller förberedelser inför eventuella NBC-händelser,
särskilt när det gäller sådana som berör flera myndigheter och därmed
fordrar samverkan.
Det viktigaste åtgärderna är följande.
En arbetsgrupp för NBC-frågor bör inrättas för att initiera och
bedriva samverkan inom NBC-området mellan berörda myndigheter.
Kunskapen om den internationella utvecklingen på NBC-området
bör förbättras.
Myndigheternas samverkan vid materieluppköp inom NBC-
området bör utvecklas.
NBC-aspekter bör i ökad utsträckning beaktas i arbetet med
interoperabilitet och internationella fredsfrämjande och humanitära
insatser.
Berörda myndigheter bör ges i uppdrag att ange svagheterna i den
nuvarande skydds- och beredskapsnivån vid insatser efter eventuella
NBC-händelser.

Utredarens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömningar.

Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer i huvudsak i
utredarens förslag. Statens räddningsverk, Överstyrelsen för civil
beredskap, Försvarsmakten, Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen
framhåller betydelsen av att regeringen är tydlig i sin inriktning och
ambitionsnivå när det gäller hänsynstagande till NBC-hot. Överstyrelsen
för civil beredskap, Statens räddningsverk, och Smittskyddsinstitutet
framhåller behovet av ökad satsning på underrättelseverksamhet,
beredskap och internationella insatser vad gäller NBC-frågor.
Försvarsmakten påtalar behovet av att se över de juridiska och
ekonomiska konsekvenserna av ett utnyttjande av Försvarsmaktens
resurser och resurserna inom övriga delar av totalförsvaret i fredstid.
Överstyrelsen för civil beredskap framhåller att en utredning bör göras
i syfte att se över behovet av eventuella lagändringar för att NBC-
skyddssystemet även skall kunna utnyttjas vid fredstida incidenter.
Vidare framhålls att flera uppdrag som redan lämnats åt Överstyrelsen
och Försvarsmakten kräver medverkan från Statens räddningsverk,
Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Försvarets forskningsanstalt.
Styrelsen för psykologiskt försvar påtalar att information och
informationsberedskap inte alls sakbeaktas av utredaren.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen bedömer att hotet från
NBC-vapen i den förändrade säkerhetspolitiska miljön har ökat och att
det delvis har en annan karaktär än tidigare. Regeringen bedömer därför
att ambitionen inom detta område på olika sätt måste höjas. Detta berörs
bl.a. i kontrollstationspropositionen och i Försvarsberedningens rapport
(Ds 1999:2). Den ambitionsökning som här avses gäller främst kunskap
om nya hot av NBC-karaktär och beredskap inför eventuella NBC-
händelser. Eftersom NBC-händelser kan beröra flera myndigheter där
myndigheterna måste samverka fordras en genomlysning av ett antal
sådana händelser, en förbättring av berörda myndigheters kunskapsnivå
samt förbättrad förmåga att samverka inför förberedelserna att möta
eventuellt NBC-hot av ny karaktär.
Mot bakgrund av ovanstående avser regeringen att vidta en rad
åtgärder som syftar till att skapa förutsättningar för en förbättrad insikt
hos myndigheterna om nya typer av hot inom NBC-området, förbättrad
samverkan när det gäller förberedelser för att möta nya hot och ökad
insikt om eventuella brister inom och mellan myndigheterna när det
gäller förberedelser inför sådana eventuella NBC-hot.
Regeringen vill framhålla att de NBC-händelser som här åsyftas kan
ligga inom ramen för såväl höjd beredskap som svåra påfrestningar på
samhället i fred. Vidare bör det betonas att NBC-händelser inte är något
entydigt begrepp utan att det snarare är så att de förberedelser som
behöver vidtas mot N-, B- respektive C-händelser till sin karaktär skiljer
sig åt.
Regeringen avser att inrätta en arbetsgrupp för samordning av
förberedelser inför freds- och krigstida hot på NBC-området.
Arbetsgruppen, i vilken bör ingå representanter för Regeringskansliet och
berörda myndigheter, skall bl.a. ha till uppgift att
- genom ett antal framtagna scenarier uppmärksamma brister i
beredskapen på NBC-området,
- verka för samordning av åtgärder för att förbättra beredskapen,
- lämna förslag till inriktning av övningsverksamheten.
Ett sekretariat bör inrättas med stöd från berörda myndigheter.
Regeringen bedömer att försvarsunderrättelseverksamheten och
kunskapsuppbyggnaden inom NBC-området bör stärkas. Den
samordningsfunktion inom Regeringskansliet som skall koordinera,
analysera och inrikta försvarsunderrättelsetjänsten bör hämta in underlag
från respektive ansvarig myndighet inom detta område liksom inom
andra områden. En regelbunden översyn och precisering av de resurser
och den kompetens som behövs för att säkerställa fortsatt hög ambition
när det gäller nedrustningssträvandena är angelägen. Resultatet av
översynen kan sedan behandlas i den beredningsgrupp för forskning
inom området skydd mot NBC-stridsmedel som regeringen avser inrätta
(avsnitt 9.3.2).
Frågor om högre utbildning inom NBC-området behandlas i
utredningen Uppdrag att lämna förslag till organisation och
verksamhetsformer för en ny myndighet m.m. inom
Försvarsdepartementets verksamhetsområde (dir. 1999:33). Utredningen
som lade den 15 september 1999 fram sitt betänkande Ledande forskning
- för säkerhets skull (SOU 1999:110), föreslår dock ingen förändring
jämfört med dagens organisation.
Regeringen anser att samverkan vid upphandling av NBC-materiel bör
utvecklas i syfte att uppnå ett effektivt resursutnyttjande. Ett uppdrag
avseende översyn av i dag befintlig skyddsmateriel och behovet av
omsättning har getts till Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil
beredskap. Resultatet av uppdraget bör ligga till grund för ett fortsatt
arbete där även Försvarets materielverk, Statens räddningsverk,
Socialstyrelsen, Försvarets forskningsanstalt och Rikspolisstyrelsen
medverkar. Regeringen avser att ge berörda myndigheter ett sådant
uppdrag.
Regeringen anser att det finns behov av att i ökad utsträckning
uppmärksamma NBC-aspekter i de beslutsunderlag som underställs
regeringen inför beslut om internationella insatser. Det svenska NBC-
skyddet skall vara interoperabelt enligt Sveriges partnerskapsmål inom
ramen för PFF.
Regeringen avser att ge berörda myndigheter i uppdrag att ange
svagheterna i nuvarande skydds- och beredskapsnivåer vid insatser efter
eventuella NBC-händelser. I uppdraget bör särskilt belysas hur skillnader
i beredskapsnivåer mellan funktionerna påverkar den samlade förmågan.
9.3.2 Forskning inom NBC-området
Regeringens bedömning: Den beredningsgrupp för forskning inom
NBC-området som varit verksam under år 1998 bör fortsätta sitt
arbete och även fortsättningsvis ledas av Regeringskansliet
(Försvarsdepartementet).
En strategi för NBC-forskning bör tas fram.
Samarbetet med andra länders försvarsforskning inom NBC-
området bör utvecklas.
En ökad satsning på förmåga att värdera hotet från NBC-
stridsmedel bör ske vad avser såväl teknisk analys som
försvarsunderrättelseinhämtning och omvärldsanalys.

Utredarens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna delar i huvudsak utredarens
förslag.
Försvarshögskolan påtalar det angelägna i att aktualisera kopplingen
mellan forskning, kunskapsspridning och utbildning och anser att det är
ett starkt argument för en bred forsknings- och kompetensuppbyggnad på
NBC-området i anslutning till den högsta totalförsvarsutbildningen, dvs.
Försvarshögskolan.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att de risker som
fortfarande är förknippade med NBC-vapen och andra hot av NBC-
karaktär leder till att ambitionen vad gäller kunskap om nya hot av NBC-
karaktär bör höjas. Eftersom hela principen om anpassning vilar på en
kunskapsbas och eftersom förmågan till anpassning är beroende av denna
bas och därtill hörande hotbildsanalys, så innebär nya hot också att
kunskapen måste höjas. Mot bakgrund av detta överväger regeringen att
vidta åtgärder som leder till ökad ambition när det gäller kunskap
avseende nya typer av stridsmedel inom NBC-området.
Regeringen anser att Försvarets forskningsanstalt bör ha ett särskilt
ansvar för att löpande bedöma utvecklingen och därigenom ha en
helhetssyn på området skydd mot NBC-stridsmedel, för att ha en
larmfunktion samt för att ha en handlingsberedskap att vara regeringens
och totalförsvarsmyndigheternas expertorgan vad gäller hot-,
nedrustnings- och skyddsfrågor inom NBC-området.
Forskningsanstaltens verksamhet utgörs därmed inte bara av forskning i
akademisk mening. Det är dock angeläget att detta ansvar utformas och
inriktas i dialog med avnämarna, dvs. de som har kunskapen om
beredskap, operativ inriktning samt nedrustnings- och säkerhetspolitik.
Regeringen avser därför att låta inrätta den beredningsgrupp för
forskning inom NBC-området som prövats under år 1998. Den kommer
även fortsättningsvis att ledas av Regeringskansliet
(Försvarsdepartementet). En strategi för NBC-forskningen bör tas fram. I
den strategin bör närmare framgå omfattning och inriktning avseende
Forskningsanstaltens särskilda ansvar.
Regeringen bedömer vidare att utredarens förslag avseende ökad
samverkan med universitet och högskolor samt verksamhet i temaform
kan utvecklas och genomföras bl.a. genom den ovan föreslagna
beredningsgruppen. Verksamheten bör bl.a. resultera i en inriktning av
NBC-forskningen. Detsamma gäller utredarens förslag om en tydligare
uppdelning av anslagsfinansierad och avgiftsfinansierad forskning samt
förslaget avseende en översyn av resurser och kompetens inom
nedrustningsarbetet.
Samarbete med andra länders försvarsforskning blir allt viktigare
också inom NBC-skyddsområdet. Huruvida det är möjligt att göra en
uppdelning av kompetenser mellan Sverige och andra länder och en
sådan uppdelnings eventuella konsekvenser för vår beredskap är dock i
dag för tidigt att uttala sig om.
Regeringen anser att en översyn av inriktning, formerna för
finansiering och omfattning av området joniserande strålning bör göras
av Försvarets forskningsanstalt i samverkan med Statens
strålskyddsinstitut, Överstyrelsen för civil beredskap och
Försvarsmakten. Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att
definiera och motivera omfattningen av den strålningsmedicinska
forskningen för att den skall kunna utgöra ett stöd till hälso- och
sjukvårdsberedskapen. Regeringen bedömer vidare att det finns behov av
ökad samverkan mellan Försvarets forskningsanstalt, Statens
strålskyddsinstitut, Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet i
beredskapsfrågor och anser att detta kan uppnås i den arbetsgrupp för
NBC-frågor som regeringen avser inrätta.
Regeringens bedömer att verksamhet avseende djurförsök inom
området skydd mot NBC-stridsmedel i viss utsträckning är nödvändig
men att utvecklingen för att ta fram alternativa metoder skall fortsätta
och möjlighet till samverkan med andra länder i avsikt att minska
omfattningen av djurförsök inom detta område kontinuerligt bör prövas.
Som nämnts ovan gav regeringen den 23 juni 1999 Försvarets
materielverk i uppdrag att se över de s.k. strategiska kompetenserna. I
uppdraget utgör NBC-kunskap en sådan strategisk kompetens där
behovet av forskning skall preciseras. Försvarets materielverk redovisar
en ambition motsvarande en betydande förstärkning inom NBC-området.
Regeringen bedömer vidare att flera inslag i den internationella
politiska utvecklingen, däribland etablerandet inom Europeiska unionen
av en s.k. strategi för Ryssland, kan komma att medföra ytterligare behov
av forskning och annan kunskapsinhämtning inom NBC-området, utöver
de som tidigare identifierats av Forskningsanstalten.
Regeringen bedömer att en ökad satsning bör ske vad avser såväl
teknisk analys som underrättelseinhämtning och omvärldsanalys. Det är
angeläget att denna satsning sker i anslutning till den forskning som
bedrivs.
9.4 Informationskrigföring och informationssäkring
Hotet mot informationssamhället har fått ökad betydelse i takt med att
samhällsviktiga system och funktioner blir beroende av
informationsteknik. Frågan om samhällets sårbarhet i detta hänseende är
av säkerhetspolitiskt stor betydelse.
Gränsdragningen mellan informationskrigföring och allmän IT-
säkerhet är till sin natur inte helt skarp. Några skillnader är dock
markanta.
Den första handlar om perspektiven. Informationskrigföring utgår från
ett säkerhetspolitiskt perspektiv, och innefattar mer än IT-säkerhet. Även
informationens innehåll och verkan (underrättelsetjänst och psykologisk
krigföring) som militär operationskonst och strategiska och ekonomiska
intressen är väsentliga delar av detta tvärsektoriella synsätt. IT-säkerhet
börjar med enskilda datorer, nätverk och brandväggar och fortsätter uppåt
sektorsvis. Den högsta formen av IT-säkerhet med tillhörande policy och
organisationsformer brukar kallas informationssäkring vilket är den
främsta defensiva komponenten inom informationskrigföring.
Den andra skillnaden handlar om aktörerna. Medan hackarangrepp
fokuserar på individer och företag har informationskrigföring sitt fokus
på stater och statligt understödda organisationer.
Regeringen konstaterar att samhällets sårbarhet kan minskas och att
vår beredskap att möta dessa hot kan ökas genom att man vidtar åtgärder
inom ramen för de förslag som både regeringens arbetsgrupp för skydd
mot informationskrigföring och Statskontoret presenterat i sina
respektive rapporter.
Som tidigare nämnts har regeringen i juni 1999 beslutat om direktiv
(dir. 1999:63) för en särskild utredare med uppgift att analysera och
lämna förslag till principer för att åstadkomma en förbättrad helhetssyn
när det gäller planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred. I uppdraget ingår att efter analys av
nuvarande ansvars- och rollfördelning, föreslå hur utformningen av en
tvärsektoriell samordning för IT-säkerhet och skydd mot
informationskrigföring bör utformas.
Den internationella utvecklingen beträffande skydd av IT-beroende
verksamhet och kritisk infrastruktur är mest påtaglig i USA.
Ett viktigt inslag i det amerikanska arbetet med att försöka minska
sårbarheten i informationssystemen är aktiv IT-kontroll med s.k. Red
Team-aktiviter. Dessa team består av kvalificerade IT-säkerhetsexperter
m.fl. som har god kunskap om informationssystemens uppbyggnad och
sårbarhet. Sammansatta i en kontrollgrupp tillåts de penetrera
informationssystem i syfte att finna sådana sårbarheter. Den mest
omtalade ägde rum sommaren 1997 och kallades "Eligble Receiver". Här
engagerades 35 statliga dataspecialister för att under två veckor med
hjälp av endast öppen tillgänglig programvara och metoder visa hur man
kan göra intrång in USA:s mest känsliga informationssystem. Resultatet
visade på skrämmande sårbarhet i såväl el- och telesystem, där intrång
simulerades, som i militära kommunikationssystem. Kontrollgrupperna
lyckades få s.k. källbehörighet för flera militärbasers och hangarfartygs
informationssystem.
Metoden med denna typ av aktiv IT-kontroll har visat sig vara en
fungerande metod för att identifiera allvarlig sårbarhet i komplexa
informationssystem och nätverk. Övningar och simuleringar av denna typ
torde även kunna leda till viktiga erfarenheter för svenskt vidkommande
t.ex. för att identifiera de mest angelägna skyddsbehoven varför
sådan verksamhet även bör övervägas inom det svenska totalförsvarets
ram.
I samband med FN:s 53:e generalförsamling antogs i december 1998
en enig resolution (UNGA 53/70) initierad av Ryssland, där man
konstaterade att hotet mot civila informationssystem, t.ex. från terrorister
och andra kriminella, måste uppmärksammas av världssamfundet och
åtgärder vidtas över nationsgränserna. I den fortsatta behandlingen av
frågan inför årets generalförsamling har behovet av såväl bilaterala som
multilaterala (FN, Interpol) kontakter framkommit.
Användning av informationsvapen utgör inte våld i folkrättslig mening
men kan givetvis ändå vara folkrättsstridigt. Samtidigt torde
informationsvapen kunna användas med stöd av FN-stadgan (artikel 41) -
efter FN-resolutioner och motsvarande folkrättsliga mandat - för att
upprätthålla sanktioner eller för andra konfliktförebyggande åtgärder,
även om det hittills inte skett. En mer flexibel arsenal av denna typ av
tvingande icke-våldsåtgärder ligger väl i linje med traditionell svensk
politik på området. En annan rättslig fråga är hur man med folkrättsliga
medel skall komma åt t.ex. terrorister som använder sig av dessa medel.
En internationell översyn av det folkrättsliga regelverket torde vara ett
svenskt intresse, såväl vad gäller angrepp med informationsvapen från
stater eller enskilda som vad gäller möjligheterna att använda detta
instrument som sanktionsinstrument.
Skyddet och säkerheten för samhällsviktiga informationssystem måste
förbättras. En viktig del i detta är att snabbt kunna förhindra och avvärja
dataintrång som syftar till att, öppet eller dolt, påverka systemens
funktionalitet. Hackare är ett fenomen i sammanhanget, men möjligheten
till anonymitet i angreppen innebär att det inte är självklart att det handlar
om ett intrång från en sådan. Angreppet kan lika väl vara utfört av en
kriminell aktör, någon individ eller organisation med politiska motiv eller
av en statlig eller statligt understödd aktör, något som ytterligare
försvårar frågan om vem som bör hantera ett akut hot. Likväl måste detta
bestämmas för att kunna öka möjligheten att använda samhällets samlade
resurser på ett effektivt sätt.
Ett första problem är att ha sådan teknisk förmåga inom ett företag,
organisation eller myndighet att ett hackarangrepp upptäcks. På den
privata sidan tillkommer därefter problemet att man inte vill rapportera
incidenter av affärsmässiga skäl. Mörkertalet anses här vara stort.
Regeringen har i propositionen Förändrad omvärld omdanat försvar
(prop. 1998/99:74) tagit upp inrättandet av en särskild s.k. statistikenhet
som även skall kunna samverka med Näringslivets Säkerhetsdelegation
(NSD). Till denna enhet skall avidentifierad incidentinformation kunna
rapporteras från både privat och offentlig sektor för att man på så sätt
skall få en uppfattning om hotbildens omfattning och karaktär.
Tillgången till adekvat incidentstatistik inom området är av stor betydelse
för det fortsatta arbetet. Det är också viktigt att det positiva gensvaret
från den privata sektorn för detta initiativ tillvaratas.
Regeringen har i propositionen Förändrad omvärld omdanat försvar
(prop. 1998/99:74) även behandlat inrättandet av en särskild funktion, en
s.k. Stats-CERT (CERT = Computer Emergency Response Team), för att
övervaka i första hand statsförvaltningens informationssystem. Syftet
med Stats-CERT är att kunna skilja mellan osystematiska och
okvalificerade angrepp å ena sidan och kvalificerade och systematiska å
den andra. Den förra kategorin är primärt inte av nationell karaktär,
varför koncentrationen ligger på den senare kategorin. Denna Stats-
CERT skulle ha funktionen både som driftövervakningscentral och
kvalificerad rådgivare vid fel eller större avvikelser i nätet samt innehålla
s.k. responsfunktioner, vilket bl.a. innebär att i nära realtid kunna spåra
ursprunget till ett dataangrepp. På sikt bör även privata CERT-funktioner
(teleoperatörer, Internetoperatörer, bankföreningar m.fl.) via avtal kunna
ansluta sig till Stats-CERT. Regeringen bereder för närvarande frågan om
IT-incidenthantering.
IT-revolutionen är i högsta grad en global företeelse. Kommunikation,
IT-system, utveckling av produkter m.m. sker på internationell basis och
med marknaden som drivkraft.
Om ett angrepp mot svenska IT-system har sitt ursprung i ett annat
land kan det handla om flera dygn från det att t.ex. en utsatt teleoperatör
väljer att kontakta svensk polis som i sin tur kontaktar polisen i det land
som angreppet närmast kom ifrån och begär assistans från berörd
teleoperatör där. Det är viktigt för Sverige att aktivt stödja internationella
avtal och regler för spårningar utan tidsfördröjning över nationsgränser. I
det senare fallet har G-8:s kommitté på området uttalat
rekommendationer i denna riktning, vilka senare också EU:s ministerråd
ställts sig bakom.
Regeringen vill betona att arbetet som sker i Sverige för att öka
grundsäkerheten i samhällsviktiga IT-system och för att minska riskerna
och effekterna av såväl IT-incidenter som mer allvarliga
informationsattacker har hög prioritet. Den internationella utvecklingen
inom detta område har tydligt visat att frågan berör hela samhället.
De rent militära aspekterna på informationskrigföring omfattar en rad
defensiva åtgärder för att säkra militära lednings- och IT-system,
vapensystems funktionalitet m.m. Det är dock viktigt att de offensiva
metoderna studeras noga för att erhålla defensiv kompetens och förmåga,
samt för att ha förmåga att slå tillbaka mot en angripande stat.
Regeringen anser att frågan om samhällets sårbarhet i detta hänseende
är av säkerhetspolitisk stor betydelse och att det därför är nödvändigt
med ett fortsatt och fördjupat arbete kring frågor som rör övergripande
informationssäkerhet och skyddet mot informationsoperationer.
Regeringen överväger att genomföra en övningsverksamhet liknande
den som genomförts i USA ( Eligble Receiver ) och redovisats ovan. De
närmare formerna för en sådan övning bör dock prövas ytterligare. En
första och mindre del bör dock genomföras redan under år 2000.
9.5 Bättre samordning av informations- och
underrättelseverksamhet inom sjöövervakningen
Regeringens bedömning: Ansvarsfördelningen inom sjöövervakning
och sjöinformation bör tydliggöras enligt följande. Försvarsmakten
bör även fortsättningsvis ha ansvaret för produktion och drift av
sjöcentralerna samt för att sammanställa sjölägesinformation från
Försvarsmakten och civila myndigheter. Kustbevakningen bör ges ett
formaliserat samordningsansvar att koordinera de civila behoven av
sjöövervakning samt förmedla denna information till berörda civila
verksamheter. Som ett led i detta bör ett samrådsorgan för civil
sjöövervakning och sjöinformation med representation från berörda
myndigheter och organisationer knytas till Kustbevakningen.

Regeringen uppdrog i december 1996 åt Statens räddningsverk att göra
en översyn av informationssystem för att tillgodose den civila
havsövervakningens behov av underrättelser om sjöläget. Till arbetet har
en lednings- och referensgrupp varit knuten med representanter för
berörda myndigheter. Räddningsverket redovisade uppdraget den 1 mars
1998 i rapporten Samordnad sjöinformation
(Sjöinformationsutredningen). Rapporten har remissbehandlats.
Remissvaren finns i Försvarsdepartementets akt (dnr Fö98/556/CIV).
Regeringen har i skrivelsen Beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred (skr. 1998/99:33) redogjort för huvuddragen i
utredningens förslag.
Regeringen angav i proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld -
omdanat försvar att det finns behov av samverkan och samutnyttjande av
de maritima resurser som Sverige disponerar genom Kustbevakningen
och Försvarsmakten. Med anledning av detta gav regeringen i mars 1999
Kustbevakningen och Försvarsmakten i uppdrag att utarbeta ett
gemensamt förslag till hur ökad samordning och samutnyttjande av
resurser skall kunna åstadkommas. I den rapport myndigheterna
redovisade i slutet av maj hemställer de bl.a. om att regeringen skall
besluta om att vissa delar av Sjöinformationsutredningens förslag skall
genomföras.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens
bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar i huvudsak
utredningens slutsatser och förslag eller lämnar förslagen utan erinran i
den nu aktuella delen. Sjöfartsverket anser att det bör tilldelas
huvudansvaret för ett samordningssystem av relevant sjöinformation för
den civila sjöfarten. Kustbevakningen och Rikspolisstyrelsen vill särskilt
peka på vikten av att en säkerhets- och sårbarhetsanalys genomförs.
Sjöräddningssällskapet delar i huvudsak utredningens förslag men anser
att Sjöfartsverket bör ansvara för den del av informationsinsamlingen
som syftar till ökad sjötrafik- och sjösäkerhetsinformation till sjöfarten.
Lotsförbundet anser att huvudansvaret för samordning av
övervakningssystemet bör innehas av Sjöfartsverket. Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut saknar en redovisning av de
möjligheter en förbättrad internationell samordning kan erbjuda.

Skälen för regeringens bedömning: Sjöinformation omfattar civil och
militär sjölägesinformation samt olika typer av underrättelseinformation.
För flertalet sjöverksamheter är det ett gemensamt intresse att denna
information samlas, bearbetas och sammanställs alternativt
vidareutvecklas. Detta gäller inte minst i militärt och säkerhetspolitiskt
perspektiv. De civila myndigheternas behov av sjöinformation måste
därför ses i ett helhetsperspektiv där även säkerhetspolitiska dimensioner
beaktas. Omvärldsförändringarna leder till nya hot och förutsättningar
samt successivt förändrade behov. En väl fungerande sjöövervakning har
en förebyggande verkan mot olika hot och risker. Systemen för
sjöövervakning och sjöinformation kan effektiviseras bl.a. genom ökad
samordning och samverkan samt genom bättre gemensamt utnyttjande av
teknik.
Försvarsmakten inhämtar och sammanställer i dag information om
sjöläget genom Försvarsmaktens sjöcentraler. Samverkan sker då också
med civila myndigheter. Såväl en alltmer komplex hotbild som rationella
ekonomiska överväganden talar för att sjöcentralerna även framgent skall
ses som en gemensam resurs för sjöverksamheterna. Försvarsmakten bör
även fortsättningsvis ansvara för produktion och drift av sjöcentralerna
samt att sammanställa sjölägesinformation från civila och militära
myndigheter.
De civila myndigheternas behov av sjöinformation kommer att öka,
bl.a. avseende gränskontroll och gränsöverskridande brottslighet, men
även för att öka tillgängligheten, framkomligheten och säkerheten för
sjöfarten. När det specifikt gäller sjöövervakning är det angeläget att man
inom de civila sjöverksamheterna får en möjlighet att påverka
informationssystemen och utförandet. Detta kan lämpligen åstadkommas
genom att en civil myndighet ges ett samordningsansvar för att inhämta
övriga civila myndigheters övervakningsbehov samt tillse att berörda
civila myndigheter ges tillgång till aktuell information. Kustbevakningen
bör tilldelas denna roll eftersom myndigheten redan i dag till
övervägande del svarar för den civila sjöövervakningen. För att förbättra
den löpande utvecklings- och samordningsprocessen anser regeringen
vidare att ett övergripande samordningsorgan med representanter för
respektive sjöverksamhet bör knytas till myndigheten. Syftet bör primärt
vara att följa teknikutvecklingen och där så är lämpligt samordna
systemlösningar för att bättre tillgodose informationsbehoven.
Regeringen avser inte att genomföra någon ändring av nuvarande
myndighetsstruktur och myndighetsuppgifter. Hur de operativa behoven
av olika typer av information skall kunna tillgodoses kommer att behöva
regleras mellan berörda myndigheter. Regeringen vill dock starkt betona
vikten av att den information som finns i olika system görs tillgänglig för
sammanställning och tillhandahålls de myndigheter som behöver den så
att kostnadskrävande dubbleringar av system för informationsinhämtning
kan undvikas. Självfallet måste dock sekretessbestämmelser iakttas.
Regeringen avser att efter tre år genomföra en uppföljning av hur
informationsbehovet tillgodosetts.
Det finns behov av att få en tydligare bild av vilken övervakning och
vilka sjöinformationssystem som finns runt Östersjön. Regeringen avser
att ta initiativ i denna fråga.
9.6 Möjligheter för vissa myndigheter att utnyttja
militära resurser
Regeringens bedömning: Polisen, Kustbevakningen och Tullverket
bör ges ökade möjligheter att utnyttja Försvarsmaktens resurser.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 34 § räddningstjänstlagen
(1986:1102) är myndigheter skyldiga att medverka i räddningstjänst. I
förordningen (1986:1111) finns bestämmelser som ytterligare reglerar
Försvarsmaktens medverkan i civil verksamhet. Enligt 2 § skall
Försvarsmakten vid livshotande situationer där omedelbar transport är
avgörande för behandlingen av skadade eller sjuka personer, utföra
transporter med helikopter på begäran av sjukvårdshuvudman. Denna
skyldighet får dock inte allvarligt hindra ordinarie verksamhet av större
betydelse inom myndigheten eller myndighetens medverkan i
räddningstjänst. Försvarsmakten får härutöver ställa personal och
egendom till förfogande för transporter av sjuka eller skadade eller för
transporter åt polismyndighet, Tullverket eller åt Kustbevakningen, om
det finns ett trängande behov av transporten. Enligt 5 § förordningen får
Försvarsmakten åta sig att bygga vägar och broar samt att utföra
transporter, andra arbeten och tjänster, om denna verksamhet kan
inordnas som ett led i utbildning som bedrivs vid myndigheten eller
främjar staten eller annat allmänt samhällsintresse. Försvarsmakten får
enligt 6 § hyra ut, låna ut eller sälja lös egendom, om det kan ske utan
olägenhet. Som ytterligare förutsättning gäller i fråga om upplåtelser till
andra än myndigheter att åtgärden skall främja Försvarsmakten eller ett
allmänt samhällsintresse. I 7 § finns bestämmelser om hur frågan om
konkurrensintrång skall beaktas.
I en skrivelse till Regeringskansliet (Försvarsdepartementet) i maj
1999 (dnr Fö1999/1171/MIL) lämnade Rikspolisstyrelsen (RPS) förslag
om ändringar i förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil
verksamhet. RPS anförde att den helhetssyn som skall prägla
totalförsvaret och dess utformning inte återspeglas i möjligheterna för
polisen att kunna nyttja Försvarsmaktens helikoptrar för vissa polisiära
ändamål. RPS föreslog därför att polisen skall få möjlighet att kunna
nyttja Försvarsmaktens helikoptrar och personal vid utförandet av
tjänsteuppgifter.
RPS förslag har remissbehandlats och yttranden har inkommit från
Justitieombudsmannen (JO), Justitiekanslern, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Försvarsmakten, Kustbevakningen och Tullverket.
Flertalet myndigheter är positiva till förslaget eller har lämnat förslaget
utan erinran. JO anser sammanfattningsvis att frågan om utnyttjande av
militära resurser till stöd för andra myndigheter som är lagligen
berättigade att använda tvång eller våld mot civila bör bli föremål för en
mera generell översyn. Kustbevakningen anmäler i sitt yttrande en
liknande uppfattning. En utförligare redovisning av remissutfallet finns i
bilaga 2.
Genom 1996 års totalförsvarsbeslut, etapp 1 och 2 (prop. 1995/96:12,
bet. 1995/96:FöU1, rskr. 1995/96:45-46, prop. 1996/97:4, bet.
1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:110-112) och det vidgade säkerhetsbegrepp
som där lades fast, beslutade regeringen och riksdagen att en helhetssyn
skall prägla samhällets satsningar och åtgärder för att förebygga och
hantera hot och risker såväl i fred som krig. Totalförsvarsresurserna skall
utformas så att de kan användas vid bl.a. svåra påfrestningar på samhället
i fred. Syftet var att totalförsvarsresurserna skall kunna förstärka det
normala fredssamhällets resurser för hantering av risker och störningar.
Regeringen uttalade också att resurserna även skall kunna användas i
situationer som inte är svåra påfrestningar på samhället i fred.
Regeringen framhöll också, när det gäller Försvarsmaktens uppgift Stöd
till samhället att denna uppgift inte skulle vara dimensionerande.
Totalförsvarets planering har efter försvarsbeslutet haft denna inriktning.
När det gäller Försvarsmaktens stöd till samhället har planeringen
särskilt inriktats på uppgiften att kunna stödja samhället vid svåra
påfrestningar i fred och på att öka möjligheterna att få till stånd ett
effektivare samarbete mellan framförallt Försvarsmakten och sjukvården
respektive polisen.
Regeringen har i avsnitt 5.2, mot bakgrund av att uppgiften för
Försvarsmakten att kunna stärka samhället i fred skall påverka
utformningen av resurserna, anfört att vid militärt och ekonomiskt
likvärdiga alternativ skall den lösning väljas där Försvarsmakten bäst kan
stödja samhället vid räddningstjänst, vid svåra påfrestningar i fred och
vid andra former av stöd till myndigheter enligt gällande regler.
Regeringen anser att det är av största vikt att de bestämmelser som
reglerar Försvarsmaktens medverkan i andra myndigheters verksamhet är
klara och entydiga samt ligger i linje med uttalanden av regeringen och
riksdagen. Det är därför angeläget att redan nu göra vissa ändringar av
bestämmelserna. Regeringen avser därför att besluta om ändringar i
förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verksamhet.
Regeringen anser att polisen bör ges möjlighet att kunna använda
Försvarsmaktens materiel och personal även för uppgifter av
transportkaraktär som är nödvändiga för att polisen skall kunna utföra
sina uppgifter. Regeringen vill betona att ett polisiärt utnyttjande av
Försvarsmaktens materiel och personal i tjänsteuppgifter skall vara
förbehållet särskilda undantagsfall. Polisen skall i första hand utföra sina
uppgifter med de egna resurserna. Polisen bör således vända sig till
Försvarsmakten för biträde och stöd endast då de egna resurserna är
otillräckliga eller då den resurs som behövs inte finns att tillgå inom den
egna organisationen. Det är vidare, vill regeringen understryka,
Försvarsmakten som har att själv ta ställning till om myndigheten kan
och bör biträda polisen i det enskilda fallet.
En författningsändring bör enligt regeringen inte begränsas till enbart
transport med helikopter utan avse samtliga de transportmedel
Försvarsmakten förfogar över, dvs. markfordon, transportflygplan och
helikoptrar samt fartyg. Det ankommer på Försvarsmakten att pröva
lämpligheten av att använda det begärda transportmedlet.
Regeringen anser vidare att vid sidan om polisen, även
Kustbevakningen och Tullverket - som båda har polisiära befogenheter -
bör omfattas av regleringen. Vad regeringen således anfört om polisens
möjligheter i det föregående avser därför också Kustbevakningen och
Tullverket.
Regeringen konstaterar att ett än mer nyttjande av Försvarsmaktens
resurser från polisens och andra myndigheters sida rymmer olika
frågeställningar, bl.a. statsmakternas övergripande syn på utnyttjandet av
samhällets samlade resurser samt frågor om tvångs- och våldsanvändning
mot enskilda när det gäller biträde i polisiär verksamhet.
Regeringen vill peka på två beslut av JO som är av särskilt intresse i
saken. Det första (JO:s ämbetsberättelse 1991/92 s. 197 f) gällde
medverkan av militär helikopter vid ett polisiärt ingripande på grund av
husockupation. Planeringen för att använda den militära helikoptern vid
insatsen mot husockupationen avbröts och helikoptern kom därför aldrig
till användning. JO konstaterade att den luftlandsättning som var
planerad inte var tillåten eftersom författningsbestämmelser inte ger stöd
för annan form av militär medverkan än medverkan med transporter. JO,
som i sitt beslut uttalade viss kritik, anförde att användningen av militär
personal och materiel i polisens arbete utgör ett extraordinärt inslag som
strikt måste förbehållas situationer där gällande regler medger sådant
bistånd. JO ansåg vidare att det från principiell synpunkt är ytterst
väsentligt att rågången mellan militäraktioner och normalt polisarbete
hålls klar. Börjar man tumma på reglerna, kan konsekvenserna bli
förödande , ansåg JO.
Det andra ärendet är JO:s beslut i september 1999 (JO 4110-1998).
Ärendet gällde Försvarsmaktens biträde till polisen i oktober 1998 vid
eftersökning av personer som stulit militära vapen. Hjälpen bestod av att
Försvarsmakten med helikopter med besättning spanade med bl.a.
värmekamera. I sitt beslut refererade JO sitt uttalande från beslutet år
1991 om användningen av militär personal och materiel i polisens
verksamhet. JO konstaterade i beslutet bl.a. att Försvarsmaktens
medverkan inte enbart bestått i att biträda polisen med transport av
personal och materiel utan att den militära helikoptern använts i operativ
polisverksamhet. Mot bakgrund av bl.a. otydligheterna i regelsystemet
fann JO inte tillräcklig grund för kritik mot Försvarsmakten.
Regeringen anser att JO i sitt beslut i september 1999 pekar på flera
förhållanden som är av väsentlig betydelse när det gäller en ytterligare
utökning av möjligheterna för polisen att nyttja Försvarsmaktens
resurser. Det gäller bl.a. gränsdragningen mellan militäraktioner och
polisarbete och riskerna för den militära personalen vid biträde. Frågorna
är inte av enkel natur och kräver således noggranna överväganden.
Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att frågan om
utnyttjande av militära resurser till stöd för andra myndigheter bör bli
föremål för en mera generell översyn.
Som ett led i en sådan översyn kan det vara värdefullt med en regional
försöksverksamhet för att belysa möjligheterna till ytterligare samverkan
mellan Försvarsmakten och civila myndigheter. Regeringen avser att låta
pröva frågan om en sådan försöksverksamhet bör genomföras.

Objektsramar
I syfte att förbättra styrning och uppföljning av materielförsörjningen har
regeringen beslutat att s.k. objektsramar successivt skall införas för större
materielinvesteringar. Erfarenheterna från JAS 39 Gripens
investeringsram har utgjort grundläggande utgångspunkt för utformning
av de övriga objektsramarna. Fortsättningsvis kommer verksamheten
inom JAS 39 Gripen-programmet och verksamheten inom de övriga
större materielsystem som kommer att styras med objektsramar att
redovisas samlat under redovisningen av objektsramar.
En objektsram innebär inte en anslagstilldelning utan är ett sätt för
regeringen att styra och följa upp större materielinvesteringar. En
objektsram skall bestå av ett väldefinierat materielinnehåll, en ekonomisk
ram samt en tidsplan. Dessa tre komponenter skall tillsammans utgöra
ramen. Det är regeringen som fastställer objektsramen och beslutar om
anskaffningar inom varje objektsram. Objektsramarna skall årligen
redovisas av Försvarsmakten till regeringen. Regeringen informerar
årligen riksdagen om utvecklingen inom respektive objektsram.
Nedan lämnas en redogörelse för de nu aktuella materielprojekten som
skall styras och följas upp med objektsramar. Försvarsutskottet har anfört
att regeringens redogörelse för viktigare materielsystem i s.k.
objektsramar är ett betydande framsteg för att ge riksdagen en bättre
helhetsbild av materielfrågorna (bet. 1998/99: FöU1, rskr. 1998/99:222).
Utskottet konstaterar även att en redovisningsstruktur aldrig blir helt
färdigutvecklad och anmodar därför regeringen att successivt förbättra
utformningen av riksdagens beslutsunderlag i materielärenden och övriga
investeringar. Vidare saknar utskottet en redovisning i objektramform av
ett gemensamt ledningssystem. Redovisningen har därför utvecklats från
förra året för att ge riksdagen en tydligare helhetsbild av de större
materielanskaffningarna.
Regeringen har tidigare fastställt att anskaffning och uppföljning av
materiel till JAS 39 Gripen och anskaffning och uppföljning av spanings-
och eldledningsradar för kustförsvarsförbanden (Arte 740)
fortsättningsvis skall styras med objektsramar.
Regeringen avser att successivt i regleringsbrevet fastställa
objektsramar för de övriga större materielinvesteringarna.
Försvarsmakten har den 15 november 1999 lämnat in en uppdaterad
materielplan i 2000 års prisläge som underlag för regleringsbrevet.
Materielplanen är under beredning i Regeringskansliet. Objektsramarna
som redovisas nedan är angivna i 1999 års prisläge och utgår från
Försvarsmaktens materielplan från den 15 juni 1999.

Generellt för samtliga objektsramar

Om inget annat sägs under respektive objektsram så skall varje
objektsram innehålla reserver, Försvarets materielverks kostnader,
räntekostnader för förskott till industrin och för Försvarets materielverks
rörelsekapital.

JAS 39 Gripen

Regeringen har tidigare år i särskilda redovisningar eller som bilagor till
budgetpropositionen årligen redovisat verksamheten inom JAS 39
Gripen-programmet. Regeringen angav i budgetpropositionen för år 2000
att regeringen skulle återkomma i den redovisning av objektsramar som
sker i denna proposition med en redovisning av JAS 39 Gripen-systemet
(prop. 1999/2000:1 utg. omr. 6 Totalförsvar).

JAS 39 Gripen , 1997-års JAS-ram
JAS 39 Gripen-systemet anskaffas bl.a. för att i samma flygplanstyp
kunna uppnå förmåga att lösa jakt-, attack- och spaningsuppgifter.
Systemet skall vara så anpassat och uthålligt att uppgifterna kan lösas
mer än 30 år framåt i tiden. JAS 39 Gripen ersätter successivt de olika
versionerna av Viggen-systemet.
Objektsramen, som den definierades år 1997, omfattar tiden fr.o.m år
1997 t.o.m. år 2006 och innehåller anskaffning av 174 flygplan (varav 28
tvåsitsiga), utvecklingsarbete, vidareutveckling, modifieringsåtgärder,
underhållssystem, anpassningsprogram, sensor- och motmedelssystem,
kommunikationssystem, planerings- och utvärderingssystem,
flygutbildningssystem, radarjaktrobot, spaningskapsel, ammunition till
automatkanon och gemensamma kostnader.
Objektsramens ekonomiska planeringsram skall uppgå till 81 168
miljoner kronor i 1999 års prisläge. Till och med den 31 december 1998
har 18 259 miljoner kronor i löpande priser utbetalats.

Omdefinierad JAS ram, 1999-års JAS-ram
Mot bakgrund av den ominriktning som nu pågår av Försvarsmakten och
de omförhandlingar som genomförts med försvarsindustrin måste 1997
års JAS-ram omdefinieras till såväl innehåll, tid som ekonomi.
Regeringen avser fortsättningsvis att styra anskaffningen av JAS 39
Gripen-systemet inom följande ram. Denna nya JAS-ram avses
definitionsmässigt benämnas 1999 års JAS-ram.
Objektsramen omfattar fortsättningsvis tiden fr.o.m år 1997 t.o.m. år
2009 och innehåller fortfarande anskaffning av 174 flygplan (varav 28
tvåsitsiga) dock med en senarelagd leveranstakt av flygplanen. Vidare
omfattar ramen liksom tidigare utvecklingsarbete, vidareutveckling,
modifieringsåtgärder, underhållssystem, anpassningsprogram, sensor-
och motmedelssystem, kommunikationssystem, planerings- och
utvärderingssystem, flygutbildningssystem, jaktvapen (Amraam och Iris-
T), spaningskapsel, ammunition till automatkanon och gemensamma
kostnader. Inom dessa anskaffningar har reduceringar,
ambitionssänkningar, omplaneringar och senareläggningar genomförts
jämfört med planeringen i den tidigare ramen. Till den nya JAS ramen
tillförs vidareutveckling av de tvåsitsiga JAS 39 Gripen för att kunna
inhämta information och leda och samordna flygstridskrafter. Vidare
anskaffas attackvapen för informationskrigföring. Denna anskaffning
består av laserutpekare och laserstyrda bomber, signalsökande robotar
(Sead) samt precisionsvapen med lång räckvidd (LTA).
Regeringens samlade bedömning är att JAS 39 Gripen-systemet
fortsätter att utvecklas enligt den planerade inriktningen. Erfarenheterna
hittills visar att systemet väl uppfyller ställda krav och förväntningar. Till
och med den 31 oktober 1999 har totalt 75 flygplan (28 ur delserie 1
och 47 ur delserie 2) levererats till Försvarsmakten. Programmet som
helhet bedöms ha uppnått en god ekonomisk och teknisk säkerhet.
Regeringen bedömer att den fortsatta inriktningen av planeringen
kommer att medföra att JAS 39 Gripen-systemet kan svara upp mot de
förmågor som efterfrågas framöver.
Objektsramens ekonomiska planeringsram skall för den verksamhet
som genomförts t.o.m. den 31 december 1998 och för den verksamhet
som genomförs fr.o.m. 1 januari 1999 t.o.m. 31 december 2009 totalt
uppgå till 75 545 miljoner kronor i 1999 års prisläge. Till och med den
31 december 1998 har 18 259 miljoner kronor i löpande priser av dessa
utbetalats.
Försvarsmakten redovisar för år 2000 behov av 6 158 miljoner kronor
för beställda och planerade leveranser inom objektsram JAS 39 Gripen.

Spanings- och eldledningsradar (Arte 740)

Arte 740, 1998-års ram
Arte 740 anskaffas för att inom kustförsvarsförbanden uppnå förmåga till
ytspaning, spaning och invisning mot luftmål samt för att ersätta äldre
mätstationer för sjömålseldledning. Studier har visat att det är tekniskt
möjligt att tillverka en typ av radar som tillgodoser kraven på såväl
spaning och invisning mot luftmål som ytspaning och eldledning mot
sjömål. Arte 740 är en bepansrad fordonsmonterad radarstation.
Regeringen fastställde den 25 juni 1998 objektsram för Arte 740 m.m.
Ramen omfattar tiden fr.o.m år 1996 t.o.m. år 2005 och innehåller
studier, utveckling, serieförberedelser och serieanskaffning av 12
anläggningar och en markbunden referensanläggning. I objektsramen
ingår därutöver anskaffning av fordon, radar, mastverk, lednings- och
sambandsmateriel, simulator och installationskostnader.
Objektsramens ekonomiska plan uppgick till 711 miljoner kronor i
1998 års prisläge. Till och med den 31 december 1998 har 6 miljoner
kronor i löpande priser utbetalats.

Arte 740, 1999-års ram
Mot bakgrund av den ominriktning som nu pågår av Försvarsmakten och
de omförhandlingar som genomförts med försvarsindustrin behöver 1998
års objektsram omdefinieras till innehåll, tid och ekonomi. Regeringen
avser fortsättningsvis att styra anskaffningen av Arte 740 inom följande
ram.
Objektsramen omfattar fortsättningsvis tiden fr.o.m år 1996 t. o. m. år
2009 och innehåller studier, utveckling, serieförberedelser och
serieanskaffning av sex anläggningar och en markbunden
referensanläggning. I objektsramen ingår därutöver anskaffning av
fordon, radar, mastverk, lednings- och sambandsmateriel, simulator och
installationskostnader.
Arte 740 organiseras i amfibiebrigad och skall kunna utnyttjas över
hela landet samt även i internationell verksamhet. Systemet avses
utnyttjas för spaning och invisning mot luftmål, underrättelseeldledning
av alla typer av luftvärnsenheter, spaning mot sjömål, eldledning mot sjö-
och markmål samt förbandsledning.
Regeringens bedömning är att genomförd studiefas av Arte 740 visar
att systemet kan utvecklas enligt den planerade inriktningen. Programmet
som helhet bedöms ha en god ekonomisk och teknisk säkerhet.
Erfarenheterna hittills visar att systemet kommer att uppfylla ställda
krav.
Objektsramens ekonomiska planeringsram skall för den verksamhet
som genomförts t.o.m. den 31 december 1998 och för den verksamhet
som genomförs fr.o.m. 1 januari 1999 t.o.m. 31 december 2009 totalt
uppgå till 544 miljoner kronor i 1999 års prisläge.
Försvarsmakten redovisar för år 2000 behov av 95 miljoner kronor för
beställda och planerade leveranser inom objektsram Arte 740.

Stridsvagn 121/122 Leopard
Stridsvagnssystemet anskaffas för att förbättra markstridskrafternas
mekanisering och förmåga till eldkraft, skydd och rörlighet.
Objektsramen omfattar tiden från år 1994 t.o.m. år 2008 och innehåller
anskaffning och modifiering av 160 stridsvagnar av typmodell 121 samt
anskaffning av 120 stridsvagnar av typmodell 122, tio bärgningsvagnar
av typmodell 120, övningsammunition, minröjningsutrustning, minskydd
och systemmateriel som består av reservdelar, utbytesenheter,
dokumentation, ammunition, maskeringssystem, utbildningsanordningar,
underhållsutrustning och studier av framtida modifieringar. Regeringen
har hittills beslutat om anskaffning av 160 stridsvagn 121, 120 stridsvagn
122 och tio stycken bärgningsbandvagn 120 samt anskaffning av viss
systemmateriel.
Objektsramens ekonomiska planeringsram skall för den verksamhet
som genomförts t.o.m. den 31 december 1998 och för den verksamhet
som genomförs fr.om. 1 januari 1999 t.o.m. 31 december 2008 totalt
uppgå till 9 426 miljoner kronor i 1999 års prisläge. Till och med den 31
december 1998 har 3 689 miljoner kronor i löpande priser
utbetalats.Regeringens bedömning är att systemet utvecklas enligt den
planerade inriktningen. Programmet som helhet bedöms ha uppnått en
god ekonomisk och teknisk säkerhet. Till och med den 1 oktober 1999
har samtliga 160 stridvagn typ 121 och 66 av stridsvagn typ 122
levererats till Försvarsmakten. Erfarenheterna hittills visar att
stridsvagnssystemet kommer att uppfylla ställda krav.
Försvarsmakten redovisar för år 2000 behov av 1 613 miljoner kronor
för beställda och planerade leveranser inom objektsramen.

Måldetekterande artillerigranat (Bonus)
Den måldetekterande artillerigranaten Bonus anskaffas för att med
indirekt eld kunna bekämpa stridsfordon på långa avstånd och
kompletterar därmed våra direktriktade pansarvärnssystem. Utvecklingen
startade år 1990 och sker sedan år 1993 gemensamt med Frankrike.
Objektsramen omfattar tiden fr.o.m. år 1994 t.o.m. år 2006 och
innehåller utveckling, serieförberedelser och anskaffning av granater.
Regeringen har hittills beslutat om utveckling av måldetekterande
substridsdelsammunition, utveckling av måldetekterande
substridsdelsgranat för artilleriet och serieförberedelser för Bonus.
Objektsramens ekonomiska planeringsram skall för den verksamhet
som genomförts t.o.m. den 31 december 1998 och för den verksamhet
som genomförs fr.o.m. 1 januari 1999 t.o.m. 31 december 2008 totalt
uppgå till 1 106 miljoner kronor i 1999 års prisläge. Till och med den 31
december 1998 har 345 miljoner kronor i löpande priser utbetalats.
Regeringens bedömning är att utvecklingsfasen av systemet utvisat att
granatsystemet uppfyller ställda krav. Samarbetet med Frankrike
utvecklas väl.
Försvarsmakten redovisar för år 2000 behov av 73 miljoner kronor för
beställda och planerade leveranser inom objektsramen.

Splitterskyddad 120 mm granatkastare (Amos)
Splitterskyddad granatkastare anskaffas för att erhålla förmåga till
indirekt eld från ett fordon som har splitterskydd och hög rörlighet.
Splitterskyddade 12 cm granatkastare avses införas i förband där den
ersätter dagens 12 cm granatkastarsystem. Som granatkastarfordon
kommer de bandgående stridsfordon 90 att användas för de förband som
har stridsfordon 90 och ett hjulgående splitterskyddat fordon anskaffas
för övriga förband.
Objektsramen omfattar tiden från år 1999 t.o.m. år 2008 och innehåller
studier, utveckling och anskaffning av 44 kompletta bandgående system,
24 granatkastartorn för hjulgående splitterskyddade fordon, reservdelar,
utbytesenheter dokumentation och utbildningsanordningar. De
hjulgående fordonen ingår inte i objektsramen.
Objektsramens ekonomiska planeringsram skall för den verksamhet
som genomförs fr.o.m. 1 januari 1999 t.o.m. 31 december 2008 totalt
uppgå till 1 421 miljoner kronor i 1999 års prisläge. Till och med den 31
december 1998 har inga medel utbetalats.
Försvarsmakten redovisar för år 2000 behov av 12 miljoner kronor för
beställda och planerade leveranser inom objektsramen.

Stridsfordon 90
Stridsfordon 90-systemet anskaffas för att förbättra marktridskrafternas
förmåga till eldkraft, skydd och rörlighet. Stridsfordon 90 är ett
fordonssystem med lätta stridsfordon grundad på i huvudsak
gemensamma komponenter med undantag av beväpning och
specialutrustning i specialfordon.
Objektsramen omfattar tiden fr.o.m. år 1985 t.o.m. år 2005 och
innehåller anskaffning av 509 stridsfordon 90 i olika versioner inklusive
systemmateriel, utbildningsmateriel, övningsammunition, integrering av
robot 55 och robot 56, modifiering av luftvärnskanonvagn 90 och
stridsledningsvagn 90, minröjningsutrustning och tilläggsskydd för
vagnar avsedda för internationell verksamhet. Regeringen har beslutat
om anskaffning av samtliga stridsfordon 90.
Objektsramens ekonomiska planeringsram skall för den verksamhet
som genomförts t.o.m. den 31 december 1998 och för den verksamhet
som genomförs fr.o.m. 1 januari 1999 t.o.m. 31 december 2005 totalt
uppgå till 10 159 miljoner kronor i 1999 års prisläge. Till och med den
31 december 1998 har 4 854 miljoner kronor i löpande priser utbetalats.
Regeringens bedömning är att systemet utvecklats enligt den planerade
inriktningen. Programmet som helhet bedöms ha uppnått en god
ekonomisk och teknisk säkerhet. Till och med 31 oktober 1999 har 348
stridsfordon 90 levererats till försvarsmakten. Erfarenheterna hittills visar
att stridsfordonsssystemet väl uppfyller ställda krav.
Försvarsmakten redovisar för år 2000 behov av 1 492 miljoner kronor
för beställda och planerade leveranser inom objektsramen.

Korvett av Visbyklass
Korvett av Visbyklass anskaffas för att bl.a. kunna lösa uppgifterna
ubåtsjakt, minröjning, sjömålsbekämpning, samt för att kunna utföra
spanings-, bevaknings- och övervakningsuppgifter i samtliga
konfliktnivåer.
Objektsramen omfattar tiden fr.o.m. år 1995 t.o.m. år 2009 och
innehåller studier och projektering, anskaffning av totalt sex fartyg
(delserie 1 om fyra fartyg och delserie 2 om två fartyg), ledningssystem,
referensanläggning, utbildningsanläggning, motmedel, utveckling och
anskaffning av kastsystem för ubåtsjaktraketer,
kommunikationsutrustning, IR-sensorer, vidareutveckling av
helikopterhangar för lätt helikopter till fartygen i delserie 1, anskaffning
av övrig vapenmateriel, minjaktsmateriel ROV-E, integrering av
robotsystem 15 till ledningssystemet, bas- och underhållssystem.
Regeringen har hittills beslutat om studier, projektering och anskaffning
av sex fartyg.
Objektsramens ekonomiska planeringsram skall för den verksamhet
som genomförts t.o.m. den 31 december 1998 och för den verksamhet
som genomförs fr.o.m. 1 januari 1999 t.o.m. 31 december 2009 totalt
uppgå till 7 999 miljoner kronor i 1999 års prisläge. Till och med den 31
december 1998 har 239 miljoner kronor i löpande priser utbetalats.
Regeringens bedömning är att utvecklingsfasen av systemet hittills
utvisat att systemet uppfyller ställda krav. Första fartyget bedöms kunna
levereras år 2001.
Försvarsmakten redovisar för år 2000 behov av 283 miljoner kronor
för beställda och planerade leveranser inom objektsramen.

Torpeder
För förmåga till sjömålsbekämpning med ubåtar och ytstridsfartyg
anskaffas torpeder. Objektsramen omfattar leveranser under tiden fr.o.m.
år 1994 t.o.m. år 2004 och innehåller utveckling och anskaffning av tung
torped (torped 62) till ubåtssystemen, livstidsförlängning av torped 45,
modifiering av torped 62, omsättning av zonrör till tunga och lätta
torpeder, anskaffning av torpedbärgningssystem. Regeringen har hittills
beslutat om utveckling och anskaffning av torped 62.
Objektsramens ekonomiska planeringsram skall för den verksamhet
som genomförts t.o.m. den 31 december 1998 och för den verksamhet
som genomförs fr.o.m. 1 januari 1999 t.o.m. 31 december 2004 totalt
uppgå till 1 208 miljoner kronor i 1999 års prisläge. Till och med den 31
december 1998 har 408 miljoner kronor i löpande priser utbetalats.
Regeringens bedömning är att utveckling och påbörjad anskaffning av
torped 62 hittills utvisat att torpedsystemet kommer att uppfylla ställda
krav. De första tunga torpederna levereras år 2000.
Försvarsmakten redovisar för år 2000 behov av 201 miljoner kronor
för beställda och planerade leveranser inom objektsramen.

Flygburet radarsystem (FSR 890)
FSR 890 är ett flygburet radarspaningssystem som skall utgöra en
integrerad del av luft- och sjöbevakningen i fred och krig. FSR 890
anskaffas för att förbättra låghöjdstäckning, förbättra möjligheter att
upptäcka små mål och medge en flexiblare taktisk förmåga för
stridsledningssystemen.
Objektsramen omfattar leveranser under tiden fr.o.m. år 1985 t.o.m. år
2004 och innehåller utveckling och anskaffning av sex flygplan av typen
Saab 340, utveckling och anskaffning av sex radarsystem, integration och
verifiering i flygplanet, anskaffning av underhållssystem, utprovning och
export.
Objektsramens ekonomiska planeringsram skall för den verksamhet
som genomförts t.o.m. den 31 december 1998 och för den verksamhet
som genomförs fr.o.m. 1 januari år 1999 t.o.m. 31 december år 2004
totalt uppgå till 3 152 miljoner kronor i 1999 års prisläge. Till och med
den 31 december 1998 har 2 563 miljoner kronor i löpande priser
utbetalats.
Regeringens bedömning är att anskaffningen av det flygburna
radarspaningssystemet uppfyller ställda krav. Programmet som helhet
bedöms ha uppnått en god ekonomisk och teknisk säkerhet. De sista
systemet är under leverans.
Försvarsmakten redovisar för budgetåret 2000 behov av 283 miljoner
kronor för beställda och planerade leveranser inom objektsramen.

Försvarsmaktens IT-system
Generellt gäller för materielanskaffning inom Försvarsmakten att IT-
system i ökande grad utgör väsentliga delar i materielsystemen. Med IT-
system avses här informationssystem för operativ och taktisk ledning
inom det militära försvaret.
IT området kännetecknas av korta livscykler och en dynamisk
utveckling av produkter på den kommersiella marknaden. En viktig
förutsättning för att kunna dra nytta av den civila teknologin är därför att
Försvarsmakten tillsammans med Försvarets materielverk och
försvarsindustrin kan ha en planering som möjliggör att denna dynamik
kan tillvaratas.
Utvecklingen av Försvarsmaktens ledningsorganisation pekar på
behovet av att utveckla ledningssystemets tekniska delar efter en modell
som medger stegvis utbyggnad av önskad funktionalitet. Det medför att
utvecklingen kan ske i korta steg med tillvaratagande av bl. a. den civila
utvecklingens produkter. Endast för sådana produkter som med
nödvändighet behöver vara militärt unika samt för att tillgodose de
särskilda kraven på IT-säkerhet måste enligt regeringens bedömning en
särskild utveckling genomföras.Mot bakgrund till vad som ovan nämnts
bedömer regeringen att successiva förändringar kan komma att erfordras
avseende IT - system.
I budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99, vol.5, bilaga 2, utg.
omr.6 Totalförsvar) redovisade regeringen sin avsikt att införa en
objektsram för Försvarsmaktens IT-system. Försvarsmakten har den 27
september 1999 redovisat ett underlag som, efter viss komplettering,
skapar förutsättningar för regeringen att fastställa objektsramen i
regleringsbrevet för år 2000.
Regeringen bedömer att Försvarsmaktens objektsram för IT-system
under perioden 2000 till 2004 kommer att omfatta utveckling av ett
framtida ledningssystem med systemarkitektur, systemdesign och
demonstrator, ett nytt system för att redovisa krigsförband samt
anskaffning ett särskilt mjukvarusystem och vidareutveckling av taktiska
informationssystem.
Objektsramens ekonomiska planeringsram bedöms för den verksamhet
som avses genomföras fr.o.m. 1 januari 2000 t.o.m. 31 december 2004
totalt uppgå till 1 058 miljoner kronor i 1999 års prisläge.
Nedan följer en närmare beskrivning av vad som kan ingå i
objektsramen.

Utveckling av framtida ledningssystem
Systemarkitektur innebär att regelverk för styrning av anskaffning av
komponenter, produkter och system ingående i ledningssystemets
tekniska delar utarbetas. Utvecklingsarbetet skall vidare möjliggöra att en
modellbaserad kunskapshantering tas fram för ledningssystemen
syftande till att skapa informationsöverläge i fred och krig. Arbetet skall
även utgöra grunden för att tillgodose krav på informationssäkerhet.
anskaffade system skall vara kompatibla inom Försvarsmakten.
Systemdesign består av studier och utveckling av metoder och tekniska
lösningar som grund för att realisera de funktionella krav som skall
ställas på ledningssystemets tekniska delar.
Demonstrator omfattar studier, samt prov och försök med att realisera
funktionalitet i olika miljöer i syfte att tidigt kunna verifiera
ledningssystemets samtliga delar.

System för att redovisa krigsförband
Utveckling av ett för Försvarsmakten gemensamt system som stödjer
ominriktning och utveckling av ny insatssorganisation.
Verksamhetsanalyser genomförs och ett anskaffningsunderlag utformas.

Mjukvarusystem
För att uppnå tillräcklig säkerhet och kostnadseffektivitet vid drift och
förvaltning av befintliga och tillkommande informationssystem anskaffas
ett särskilt mjukvarusystem som komplement till operativsystem,
kommunikationssystem och funktionssystem. Detta mjukvarusystem kan
i många fall vara en förutsättning för att säkerhetsföreskrifterna skall
kunna följas.

Taktiska informationssystem
Mark-, sjö- och luftstridskrafternas taktiska informationssystem bör
vidareutvecklas i den omfattning att de kan användas som
interimslösningar vid utbildning, övning och insatser. Hänsyn skall tas
till internationella standarder syftande till att ökad interoperabilitet vid
internationella operationer. De bör också vara kompatibla inom
Försvarsmakten. Prototyper prövas på förband parallellt med
utvecklingsarbetet. Säkerhetslösningar vidareutvecklas och kunskapen
från tidigare arbete skall tillvaratas.

Möjligheter för vissa myndigheter att utnyttja militära
resurser
Rikspolisstyrelsens förslag i maj 1999 om utökade möjligheter att kunna
nyttja Försvarsmaktens helikoptrar har remitterats till
Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Försvarsmakten, Kustbevakningen och Tullverket.
Justitiekanslern (JK) har i huvudsak inget att erinra mot förslaget. JK
anser dock att den lagtekniska lösningen är mindre lämplig. JK förordar
att frågan om möjligheterna att ställa försvarets resurser till polisens och
andra myndigheters förfogande bör beredas i ett sammanhang. I annat
fall riskerar regleringen att förlora i överblickbarhet, anser JK. Även
Riksåklagaren (RÅ) är positiv och tillstyrker förslaget under de givna
förutsättningarna. RÅ framhåller dock att det bör framgå av
författningstexten att ändamålet skall vara transporter av polismän och
polisens utrustning. Efter att ha konstaterat att verket inte behöver nyttja
Försvarsmaktens resurser anför Domstolsverket (DV) att polisen är en av
verkets samverkanspartners när det gäller åtgärder för att förebygga och
hantera hot och risker. I ett sådant sammanhang kan enligt verkets
mening eventuellt ett indirekt behov av Försvarsmaktens resurser
föreligga. DV påpekar att det är viktigt med olika former av sambruk.
DV anser avslutningsvis att det är rimligt att Försvarsmakten med
utgångspunkt i det vidgade säkerhetsbegreppet i högre grad än tidigare
skall vara beredd att stödja samhället i hela skalan fred-kris-krig. Även
Tullverket är positivt till RPS förslag och menar att verket borde
omfattas av en vidgad reglering. Verket anser också att regleringen inte
bör avse endast helikoptrar utan även flygplan, fordon och fartyg.
Försvarsmakten delar RPS uppfattning att den nuvarande lydelsen i
den aktuella förordningen begränsar myndighetens möjligheter att stödja
polisen, liksom uppfattningen att förordningen bör ändras för att
underlätta ett sådant stöd. Däremot ifrågasätter Försvarsmakten om ett
stöd bör begränsas till att avse endast helikopter och personal.
Myndigheten anser det vore mer praktiskt om stöd kunde lämnas med
personal och egendom. Försvarsmakten framhåller vidare att det är
viktigt att myndighetens medverkan inte får ge sken av att innefatta tvång
eller våld mot enskild. Myndigheten poängterar att en anvisning om att
sådan hänsyn måste tas är mycket angelägen när det gäller militärt stöd
till polisen, även om detta skulle innebära en begränsning i
Försvarsmaktens möjlighet att stödja polisen. Sammanfattningsvis
stödjer Försvarsmakten förslaget från RPS att öka möjligheterna för
myndigheten att lämna stöd till polisen. Försvarsmakten ifrågasätter
dock, avslutningsvis, om inte en författningsändring borde avse även
Tullverket och Kustbevakningen.
Kustbevakningen anser bl.a. att starka principiella skäl talar för att de
gränsdragningsfrågor som konkretiserats genom ärendet måste ges en
djupare belysning. Myndigheten är inte beredd att på det nuvarande
underlaget tillstyrka förslaget. Även Justitieombudsmannen (JO) är
kritisk. JO anser att RPS förslag ännu inte kan läggas till grund för en
ändring av den aktuella förordningen. JO konstaterar otydligheter i
regelsystemet och inser värdet från polisens synpunkt av utökade
möjligheter att ta i anspråk Försvarsmaktens helikoptrar. JO anser dock
att frågan om utnyttjande av militära resurser till stöd för andra
myndigheter som är lagligen berättigade att använda tvång eller våld mot
civila bör bli föremål för en mera generell översyn. Vid en sådan översyn
är det, enligt JO, nödvändigt att beakta bl.a. de gränsdragningsproblem
som aktualiserats i JO:s beslut den 8 september 1999. Eftersom JO inte
kan tillstyrka förslaget har han heller inte uttalat sig om detaljerna i
detsamma.

Insatsorganisationens närmare utformning
Insatsorganisationen består av ledningsförband, operativa insatsförband och
nationella skyddsstyrkor. Av översikten nedan framgår kvantitativa mål i
stort för insatsorganisationen. Avvecklingstakten framgår ej. Av =
Avveckling startar. V = Vidmakthållande. X = Ej fastställd.

Operativa lednings- och underhållsförband
2000
2001
2002
2003
2004
HKV med stabsförband
1
1
1
1
1
Milostab med stabsförband
3
Av

Operativ insatsstab med stabsbataljon

1
1
1
1
Signalspaningsbataljon

1
IT säkförband

1
Uhregementsstab med stabsförband
3
Av

Operativ uhledningsstab med stabsförband

1
1
1
Milotransportbataljon
6
Av

Operativ transportbataljon

2
2
2
2
Marktelebataljon

2
2
2
Transportledningsgrupper
194
60
60
60
60

Divisionsförband
2000
2001
2002
2003
2004
Fördstab med stabsförband
3
Av

Divisionsstab med stabsförband

1
1
1
1
Artregstaber med stabsförband1)
3
1
1
1
1
Divisionsunderättelsebataljon

1
1
1
1
Fallskärmsjägarbataljon
2
1
1
1
1
Säkerhetsbataljon

3
3
3
3
Jägarbataljon

2
2
2
2
Luftvärnsbataljon Rb 77/97
2
2
2
2
2
Divisionsluftvärnsbataljon Rb 90/70

1
1
1
1
Divisionsluftvärnsbataljon Rb 70/90
10
Av

Divisionsingenjörbataljon
4
2
2
2
2
Norrlands Divisioningenjörbataljon
2
1
1
1
1
Förbindelsebataljon
6
3
3
3
3
Fältsjukhus
29
3
3
3
3
Stridsvagnstransportkompani
5
3
3
3
3
NBC-insatsstyrka

1
1
1
1
1) Antalet staber och betjäningsförband utreds.

Armébrigadförband
2000
2001
2002
2003
2004
Brigader
13
Av

Armébrigadledningar med ledningskompani

6
6
6
6
Spaningskompani

4
4
4
4
Pansarvärnsrobotkompani

4
4
4
4
Brigadluftvärnsbataljon Rb 90/70
4
4
4
4
4
Mekaniserad bataljon

16
16
16
16
Stadsskyttebataljon
6
6
6
6
6
Luftburen bataljon

1
1
Haubitsbataljon 77 B
4
4
4
4
4
Pionjärbataljon

4
4
4
4
Underhållsbataljon

4
4
4
4

Nationella skyddsstyrkor
2000
2001
2002
2003
2004
MKG stab med stabsförband
1
Av

Fostaber
13
Av

Mililtärdistriktsstab

4
4
4
4
Gränsjägarstab
2
Av

Gränsjägarstabsbataljon
2
Av

Norrlandsjägarbataljon
10
2
2
2
2
Logistik och stödorganisation

x
x
x
Markstridsbataljon

12
12
12
12
Marin basskyddsbataljon

2
2
2
2
Marin bevakningsbataljon

3
3
3
3
Bevakningsförband (KBV)
5
5
5
5
5
Hemvärnsförband 1)
V
V
V
V
V
1) 90 000 hemvärnsmän disponeras omgående och ytterligare 35 000 efter tillväxt.

Marina lednings- och underhållsförb
2000
2001
2002
2003
2004
Marinkommandostab med stabsförband
4
Av

MarinL/SjöbevC
6
6
x
x
x
Rörlig marin ledningsgrupp (RML)
1
Av

HMS Orion
1
1
1
1
1
Marin underhållsbataljon
5
1
1
1
1
Marint underhållskompani
3
1
1
1
1

Försvarsmaktens helikopterförband
2000
2001
2002
2003
2004
Rörlig helikopterledning
1
Av

Arméflygbataljon
1
Av

Helikopterbataljon 1)

2
2
2
2
SAR-grupp 1)
6
6
6
6
6
1) Sammanslagning av organisation. SAR-grupp ingår i helikopterbataljon.

Stridsfartygsförband
2000
2001
2002
2003
2004
Ytstridsflottilj
2
2
2
2
2
Minkrigsavdelning
1
Av

Minkrigsflottilj/ny

1
1
1
1
Minsvepningsförband
4
Av

Ubåtsflottilj
1
1
1
1
1

Kustförsvarsförband
2000
2001
2002
2003
2004
KA-brigadledning
2
Av

Amfibiebrigadledning 1)

1
1
1
1
Amfibiebataljon
6
3
3
3
3
KA-bataljon 12/80
3
Av

Tungt kustrobotbatteri
1
Av

Marinregemente
4
Av

Kustförsvarsbataljon
6
Av

1) I brigadledning ingår förutom stab även stabs-, spanings-, pionjär-,
underhålls- och
luftvärnsrobotkompani.

FV lednings- och underhållsförband
2000
2001
2002
2003
2004
Flygkommandostab med stabsförband
3
Av

Vädercentraler
2
1
1
1
1
Telenätenhet
1
1
1
1
1
Sambandskompani
3
3
3
3
3
Radiokompani
4
3
3
3
3
Luftbevakning och stri i strilbataljon
6
3
3
3
3
Radarkompani 860
16
16
16
16
16
Radarpluton 870
29
29
29
29
29
Flygbasförband (motsv 3 basbat 85)

8
8
8
8
Basbataljon 85
16
Av

Depåförband
6
Av

Depåflottiljverkstad
5
4
3
2
2
Radarflyggrupper (FSR 890)
1
1
1
1
2
StriCkompani
2
3
3
3
3

Flygdivisioner
2000
2001
2002
2003
2004
JAS 39-division
3
5
7
8
8
JA 37-division 1)
8
2
Av

AJS 37-division (inklusive SK 37 E)
2
1
1
Av

Central transportflygdivision
4
4
4
4
4
Regional transportflygdivision
4
2
2
2
2
1) Varav en division i lägre beredskap år 2000.

Utlandsstyrkan
2000
2001
2002
2003
2004
Markstridsbataljon 1)
1
1
1
1
2
Observatörsmissioner
V
V
V
V
V
1) SWERAP är för närvarande insatt i Kosovo. Från år 2001 avdelas bataljon ur de

operativa insatsstyrkorna.

Remissinstanserna
Förteckning över remissinstanserna som anmodats eller beretts tillfälle
att yttra sig över följande betänkanden och rapporter.

1. Rapporten Samordnad sjöinformation av Statens räddningsverk

Remissinstanser som anmodats att yttra sig:

Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Försvarets materielverk,
Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Statens Meteorologiska och
Hydrologiska Institut, Generaltullstyrelsen, Fiskeriverket och Statens
naturvårdsverk.

Remissinstanser som beretts tillfälle att yttra sig:

Sveriges Akademikers Centralorganisations Tjänstemannaförbund,
TULL-KUST, Sveriges geologiska undersökning och
Sjöräddningssällskapet.

2. Betänkandet Ledande forskning för säkerhets skull (SOU
1999:110)

Remissinstanser som anmodats att yttra sig:

Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan,
Överstyrelsen för civil beredskap, Försvarets forskningsanstalt och
Flygtekniska försöksanstalten.

3. Promemorian Översyn av Sveriges förmåga när det gäller skydd mot
nukleära, biologiska och kemiska vapen mot bakgrund av den
internationella utvecklingen (Ds 1999:13)

Remissinstanser som beretts tillfälle att yttra sig:

Rikspolisstyrelsen, Inspektionen för strategiska produkter,
Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Styrelsen för
psykologiskt försvar, Försvarets forskningsanstalt, Socialstyrelsen,
Smittskyddsinstitutet, Kemikalieinspektionen, Statens
kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut.

Förkortningar och benämningar
Här nedan anges förkortningar och benämningar av internationella
truppinsatser, övningar och samarbetsorgan samt militära vapensystem
m.m. som används i denna proposition.

Principer för förkortningar:
Om förkortningen uttalas bokstav för bokstav används versaler (PFF).
Det samma gäller för förkortningar som uttalas som ett ord och som har
en eller två stavelser (SÄPO).
Under förutsättning att förkortningen är allmänt känd kan
förkortningar med två stavelser och som uttalas som ett ord skrivas med
versal begynnelsebokstav (Nato).
Inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde är förkortningarna
på internationella övningar och insatser samt vapensystem att betrakta
som allmänt kända. Därför skrivs sådana förkortningar med versal
begynnelsebokstav även om de endast har två stavelser (Amos).

Förkortningar och benämningar

Förkortningar och
benämningar
Förklaring
AJS 37
Attack-, jakt- och spaningsflygplan 37 Viggen.
Amos
Splitterskyddad granatkastare som ger möjlighet till indirekt eld från fordon.
APS 07
Artillerisystem typ 07.
Art SS
Artilleriets stridsskola.
Arte 740
Spanings- och eldledningsradar. Bepansrad fordonsmonterad radarstation.
Bamse
Allväders luftvärnsrobotsystem med medellång räckvidd.
Bonus
Måldetekterande artillerigranat som ger möjlighet att med indirekt eld bekämpa
stridsfordon på
långa avstånd.
CB
Civilbefälhavare.
CEPD
Civil Emergency Planning Directorate . Organ inom Nato som administrerar civila

beredskapsfrågor.
CFE-avtalet
Treaty on Conventional Armed Forces in Europe . Utgör tillsammans med
Wiendokumentet och
uppförandekoden om politiska och militära aspekter kärnan i den europeiska
konventionella
rustningskontrollen. Sverige är inte part i avtalet.
DV
Domstolsverket.
EADRCC
Euro Atlantic Disaster Response Coordination Centre . Organ bildat inom ramen
för EAPR för att
bistå vid humanitära katastrofer.
EAPR
Euro-Atlantiska Partnerskapsrådet . EAPR utgör en ram för Partnerskap för
fred-samarbetet och
är ett forum för konsultationer mellan Nato och partnerländerna.
FOA
Försvarets forskningsanstalt.
FSR-890
Flygburet spaningsradarsystem.
G-8
Internationellt forum för ekonomiskt och politiskt samarbete mellan USA, Kanada,
Japan,
Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Ryssland samt EU genom
kommissionen och
ordförandelandet.
JA 37
Jakt- och attackflygplan 37 Viggen.
JAS 39
Jakt-, attack- och spaningsflygplan 39 Gripen.
JK
Justitiekanslern.
JO
Justitieombudsmannen.
KEPD 150
Attackvapen med lång räckvidd för JAS 39 Gripen.
KFOR
Kosovo Force . Natoledd multinationell fredsstyrka i Kosovo.
Led C
Ledningscentrum.
LOI
Letter of Intent Gemensam avsiktsförklaring.
LTA
Precisionsvapen med lång räckvidd för JAS 39 Gripen.
Lv SS
Luftvärnets stridsskola.
Meteor
Jaktrobot med lång räckvidd för JAS 39 Gripen. (Projekt).
MSS
Markstridsskolan.
NBC-beredskap
Beredskap för försvar mot anfall med nukleära, biologiska och kemiska vapen.
NBC-vapen
Nukleära, biologiska och kemiska vapen.
NLAW
New Light Anti-tank Weapon . Bärbart, takslående pansarvärnsvapen.
NSD
Näringslivets säkerhetsdelegation.
OECD
Organisation for Economic Co-operation and Development . Forum för ekonomiskt
samarbete och
utveckling. Sverige har varit medlem sedan starten år 1961.
OSSE
Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa .
PARP
Planning and Review Process . Partnerskap för fred-ländernas planeringsprocess
för
krishantering och interoperabilitet.
PFF
Partnerskap för fred . Forum för samarbete mellan Nato-medlemmar och vissa icke
Nato-
medlemmar.
RPS
Rikspolisstyrelsen.

Riksåklagaren.
SCEPC
Senior Civil Emergency Planning Committee . Nato-organ som är beslutande i
civila
beredskapsfrågor.
Sead
Signalsökande robot. (Projekt)
Sevesolagen
Lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av
allvarliga
kemikalieolyckor.
SGU
Sveriges geologiska undersökning.
SK 60
Skolflygplan 60.
SMHI
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.
SPB
Särskild Pension med Beredskapskontrakt
SSI
Statens strålskyddsinstitut.
START II
Bilateralt nedrustningsavtal mellan Ryssland och USA avseende strategiska
kärnvapen.
Stats-CERT
Funktion för att stödja övervakningen ur säkerhetssynpunkt vad gäller i första
hand
statsförvaltningens informationssystem. (CERT=Computer Emergency Responce Team).
Stril C
Stridsledningscentral.
Swedec
Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum.
Swedint
Swedish International Command . Sveriges internationella kommando.
Swerap
Swedish Rapid Reaction Force . Den svenska snabbinsatsstyrkan för
internationella
truppinsatser.
SÄPO
Säkerhetspolisen.
TCM
Artilleriammunitionmed egen målsökning.
TP 84
Transportflygplan Hercules.
UNESCO
United Nations Educational, Scientific and Cultural Organisation . FN:s organ
för utbildning,
forskning, kultur och kommunikation.
WEAG
Western European Armaments Group .
Vector
Flygmotorutvecklingsprogram avseende vektoriserad dragkraft.
VEU
Västeuropeiska Unionen . Sverige deltar som observatör.
ÖCB
Överstyrelsen för civil beredskap.
ö-drift
Fortsatt drift av elsystemet i separata delsystem i händelse av att stamnätet
sätts ur funktion.

Försvarsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 november 1999

Närvarande: statsrådet Thalén, ordförande och statsråden Freivalds,
Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Rosengren,
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande:statsrådet von Sydow

Regeringen beslutar proposition 1999/2000:30 Det nya försvaret.

Prop. 1999/2000:30

22

1

Prop. 1999/2000:30
Bilaga 1

Prop. 1999/2000:30
Bilaga 1

Prop. 1999/2000:30
Bilaga 3

Prop. 1999/2000:30
Bilaga 2

Prop. 1999/2000:30
Bilaga 3

Prop. 1999/2000:30
Bilaga 4

Prop. 1999/2000:30
Bilaga 5

Prop. 1999/2000:30
Bilaga 5

Prop. 1999/2000:30

Prop. 1999/2000:30