Sverige och militära allianser

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}
Motion till riksdagen
1997/98:U407
av Birger Schlaug m.fl. (mp)

Sverige och militära allianser


Sverige skrotade neutraliteten när den säkerhetspolitiska doktrinen formulera­des om 1992. Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska doktrin lyder: ”Sveriges militära allians-frihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.”

Sveriges säkerhetspolitiska mål, så som en majoritet i riksdagen har formu­le­rat det, lyder: ”Svensk säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att – såsom enskild nation och i samverkan – kunna utveckla vårt samhälle.”

Dessa mål bortser helt från att Sverige är en delstat i Europeiska unionen, att Sverige är observatör i VEU och att Sveriges samarbete med militär­alliansen Nato genom bl.a. deltagandet i Partnerskap för fred (PFF) blir allt tätare. Sveriges militära alliansfrihet blir allt mer substanslös.

1 Europeiska unionen

Att säkerhetspolitiken ytterst syftar till att bevara vårt lands frihet och oberoende ter sig omöjligt eftersom vi ingår i en union. Speciellt som EU både har en säkerhetspolitisk och försvarspolitisk dimension. Regeringen framhåller det svenska EU-medlemskapet som det fundamentalt viktigaste för vår säkerhet. Miljöpartiets analys är en annan. EU:s allt tätare samarbete, trots avsaknad av folklig förankring i medlemsländerna och interna spänningar kring viktiga frågor, bygger enligt vår mening in konfliktrisker. Dessutom inskränker EU handlingsmöjligheterna att möta de hot som ryms inom det vidgade säkerhetsbegrepp som riksdagen har fattat beslut om. Beslutet innebär att begreppet är vidgat till att omfatta bl.a. ekologiska hot, sociala klyftor och sårbarheten i dagens komplexa samhälle.

Regeringen skrev i en proposition till riksdagen 1996: ”Det är ett svenskt intresse att EU:s förmåga att föra en kraftfull gemensam utrikes- och säker­hets­politik utvecklas.” Inför regeringskonferensen lade regeringen till­sam­mans med Finlands regering ett förslag om att EU måste skaffa sig militär kapacitet (se vidare under VEU). Detta går stick i stäv med vad som utlovades innan folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU. Inför omröstningen sades det att ett medlemskap på intet sätt skulle rubba den svenska alliansfriheten och att nej-sidans farhågor om ett militariserat EU saknade förankring i verkligheten.

Nu har vi facit i vår hand. Efter regeringskonferensen kan vi konstatera att regeringen har agerat utan mandat från svenska folket.

2 GUSP

I Amsterdamfördraget slås den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) fast. Vad är då GUSP? I Amsterdamfördraget beskrivs GUSP på följande sätt: ”Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen av en gemensam försvars-politik, i enlighet med andra stycket, som skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, om Europeiska rådet så beslutar. Det skall i så fall rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.”

Vidare har den svenska regeringen ställt sig bakom att ”Unionen skall fast­ställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som om­fattar alla områden inom utrikes- och säkerhetspolitiken, vilken skall ha som mål att skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen, oavhängighet och integritet i överens­stämmelse med grundsatserna i Förenta nationernas stadga, på alla sätt stärka unionens säkerhet, bevara freden och stärka den internationella säkerheten i överensstämmelse med grundsatserna i Förenta nationernas stadga samt i överensstämmelse med principerna i Helsingforsavtalets slutakt och målen i Parisstadgan, inbegripet de som gäller yttre gränser (...).”

Hur var det då med målet för den svenska säkerhetspolitiken? ”Svensk säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att – såsom enskild nation och i samverkan – kunna utveckla vårt samhälle.” I Amsterdamfördraget står det: ”Medlems­staterna skall aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet.

Medlemsstaterna skall arbeta tillsammans för att förstärka och utveckla sin ömsesidiga politiska solidaritet. De skall avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna. Rådet skall säker­ställa att dessa principer följs.”

Enligt fördraget skall unionen bestämma principerna och de allmänna riktlinjerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, besluta om gemensamma strategier, besluta om gemensamma åtgärder (dessa ge­men­samma åtgärder skall vara förpliktande för medlemsstaterna vid deras ställ­ningstaganden och handlande), anta gemensamma ståndpunkter samt stärka det systematiska samarbetet mellan medlemsstaterna om deras politik. Euro­peiska rådet skall bl.a. bestämma principerna och de allmänna riktlinjerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inklusive frågor som berör försvaret, gemensamma strategier som skall genomföras av unionen på områden där medlemsstaterna har viktiga gemensamma intressen. Dessa ”gemensamma strategier” skall ange mål, varaktighet och de medel som unionen och medlemsstaterna skall ställa till förfogande. Rådet skall säker­ställa att unionens åtgärder är ”enhetliga, konsekventa och effektiva”.

Om genomförandet av en gemensam åtgärd medför allvarliga svårigheter för en medlemsstat, skall den lägga fram saken för rådet som skall överväga frågan och söka lämpliga lösningar. Sådana lösningar får inte strida mot målen för den gemensamma åtgärden eller minska dennas effektivitet.

Medlemsstaterna skall informera och samråda med varandra inom rådet om alla utrikes- och säkerhetspolitiska frågor av allmänt intresse för att säkerställa att unionens inflytande utövas så ”effektivt som möjligt genom ett konvergent uppträdande”.

I fördraget talas det klartext. Det står:”Medlemsstaterna skall samordna sitt uppträdande inom internationella organisationer och på internationella konferenser. De skall där hävda de gemensamma ståndpunkterna. Inom internationella organisationer och på internationella konferenser där inte samtliga medlemsstater deltar skall de deltagande medlemsstaterna hävda de gemensamma ståndpunkterna. Medlemsstater som också är medlemmar av Förenta nationernas säkerhetsråd skall samråda med varandra och hålla övriga medlemsstater fullt informerade.”

Detta innebär i klartext att Sveriges röst i världen tystnar. Den genom historien uppskattade rösten i t.ex. FN, många gånger på de ekonomiskt fattiga ländernas sida, skall nu tala utifrån EU:s intressen. Vad det nu kan vara. Det finns anledning att misstänka att dessa intressen knappast är solidaritet mellan nord och syd, för rättvis fördelning av jordens resurser och en utveckling för ekologisk och social balans.

2.1 Mrs eller Mr GUSP?

Ett kännetecken för en integrerad federation är att man har en talesperson som skall tala för alla delstaterna när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Inom EU skall vi nu få en Mrs eller Mr GUSP som skall företräda unionen i frågor inom den gemen­samma utrikes- och säkerhetspolitiken. ”Ordförandeskapet”, som det kallas i fördraget, skall ansvara för att ”gemensamma åtgärder genomförs; ordförandeskapet skall därför i princip uttrycka unionens ståndpunkt inom internationella organisationer och på internationella konferenser”. Ordförandeskapet skall biträdas av rådets general­sekreterare, som skall fungera som hög representant när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

3 EU-parlamentets roll

I fördraget står det att Europaparlamentet (EUP) skall höras om de viktigaste aspekterna och de grundläggande valmöjligheterna när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och se till att vederbörlig hänsyn tas till Europaparlamentets synpunkter. EUP skall hållas informerat om utvecklingen inom detta område och får ställa frågor eller lämna rekommendationer till rådet. I fördraget står det också att Europaparlamentet en gång om året skall ”hålla en debatt om de framsteg som har gjorts för att genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken”.

4 Det ”dubbla vetots” uppgång och fall

Inför folkomröstningen om EU förklarade ledande ja-företrädare att Sverige har ett ”dubbelt veto” inom EU och att det skulle vara omöjligt att fatta beslut rörande utrikes- och säkerhetspolitik mot Sveriges vilja. Ja-företrädarna missbedömde kreativiteten i Bryssel. En nyhet i Amsterdamfördraget är nämligen att länder skall kunna undvika att rösta och därigenom inte fälla ett förslag. Det står: ”Beslut enligt denna avdelning skall fattas enhälligt av rådet. Att personligen närvarande eller företrädda medlemmar avstår från att rösta hindrar inte att sådana beslut fattas.”

Detta skall gå till på så sätt att en medlemsstat som avstår från att rösta får motivera sitt avstående genom att avge en formell förklaring. Vidare i fördraget står det: ”Om så sker skall medlemsstaten inte vara skyldig att tillämpa beslutet men den skall godta att beslutet är bindande för unionen. Den berörda medlemsstaten skall i en anda av ömsesidig solidaritet avhålla sig från varje handling som troligen kan strida mot eller hindra en åtgärd som unionen vidtar på grundval av beslutet, och de andra medlems­staterna skall respektera dess ställningstagande.”

Rådet skall kunna fatta beslut med kvalificerad majoritet om gemensamma åtgärder, anta gemensamma ståndpunkter eller fatta andra beslut på grundval av en gemensam strategi.

5 Analysenhet

Hur skall då beslut fattas om de gemensamma ståndpunkter som EU-länderna skall ha samt eventuella insatser inom GUSP-området?

Det skall upprättas en enhet för politisk planering och tidig varning vid rådets generalsekretariat. Ett lämpligt samarbete skall upprättas med kommissionen för att säkerställa full överensstämmelse med unionens yttre politik när det gäller ekonomi och bistånd. Enhetens uppgifter skall enligt fördraget vara ”att övervaka och analysera utvecklingen inom områden som har betydelse för GUSP, utvärdera unionens utrikes- och säkerhetspolitiska intressen och fastställa vilka områden GUSP kan inriktas på i framtiden”. Enheten skall också ”sörja för utvärdering i tid och tidig varning när det gäller händelser eller situationer som kan få betydande återverkningar på unionens utrikes- och säkerhetspolitik, inbegripet potentiella politiska kriser”.

Enheten skall bestå av personal från generalsekretariatet, medlemsstaterna, kommissionen och VEU. ”Medlemsstaterna och kommissionen skall under­stödja den politiska planeringen genom att i största möjliga utsträckning tillhanda­hålla relevanta upplysningar, inbegripet konfidentiella upplys­ningar.”

Miljöpartiet kan konstatera att vi har en EU-underrättelsetjänst.

6 Västeuropeiska unionen

VEU är EU:s försvarskomponent och Nato:s europeiska pelare. Strax efter folk­omröstningen om EU meddelade regeringen att Sverige skulle ansöka om observatör­skap i Västeuropeiska alliansen (VEU). Därefter meddelade regeringen att det var ett ”aktivt observatörskap” man eftersträvade, som skulle omfatta ”fredsbevarande insatser, krishantering och humanitära aktioner”.

Försvars- och utrikesministrarna från VEU-länderna sammanträde i Birmingham i maj 1996. Vid mötet antogs den s.k. Birmingham-deklara­tionen, som borde vara föremål för mycket eftertanke i Sverige. Ministrarna hänvisade till sin förpliktelse att skapa en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet med effektiva politiska medel och militära möjligheter. VEU kommer, enligt deklarationen, att ta ytterligare steg för att skapa närmare institutionella och operationella förbindelser till EU, stärka banden till Nato i syfte att stärka Atlantpaktens europeiska pelare, stärka sin operationella kapacitet och utveckla de politisk-militära verktygen för beslutsfattande så att VEU kan ta på sig utförandet av fredsfrämjande operationer.

Tidigare har VEU:s parlamentarikerförsamling antagit en rekommendation (564) baserad på dokument 1420 om kärnvapnens roll i ett framtida EU-försvar. I denna rekommendation slås fast att alla länder som deltar i försvarssamarbetet kommer att bli ekonomiskt ansvariga för ett avskräckande kärnvapenförsvar.

I regeringens proposition inför försvarsbeslutet 1996 framförs att det är viktigt att EU:s förmåga när det gäller konfliktförebyggande och freds­främjande insatser utvecklas. Regeringen har genom utrikesministern tagit ställning för en tydligare institutionell länk mellan EU och VEU gällande de s.k. Petersberg-uppgifterna. Detta i ett gemensamt initiativ med Finland inför EU:s regeringskonferens. Med andra ord ville man ge EU militära muskler för att kunna genomföra fredsbevarande åtgärder. Sverige lyckades med det man ville uppnå. De som förlorade var de svenskar som trodde på ja-sägarnas löfte om att EU aldrig skulle militariseras.

I Amsterdamfördraget står det att VEU är en ”integrerad del av unionens utveckling, som ger unionen tillgång till operativ kapacitet (...)”. ”Den stöder unionen i utformningen av en ram för försvarsaspekterna i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i enlighet med denna artikel. Unionen skall i enlighet med detta främja närmare institutionella förbindelser med VEU, med tanke på möjligheten av en integrering av VEU i unionen, om Europeiska rådet så beslutar.”

Målet om ett gemensamt militärt försvar är klart. Detta mål skall stödjas av samarbete mellan medlemsstaterna på vapenområdet.

Sverige är aktiv observatör i VEU (Väst europeiska unionen). En organisa­tion som, enligt VEU:s ministerråd sommaren 1997, skall ”bidra till den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik samt se till att den genomförs praktiskt genom att ytterligare utveckla sin operativa roll”. Under detta ministerrådsmöte kom man också överens om nya roller för de associerade medlemmarna och observatörerna. VEU skall undersöka vilka regler som erfordras för att göra det möjligt för observatörerna att delta ”fullt ut i alla VEU-operationer”. VEU skall också undersöka möjligheterna till ett ”maximalt deltagande” från observatörernas sida. VEU skall ”särskilt gripa sig an verksamheterna på rustnings- och rymdområdet samt på området för militära studier”.

Miljöpartiet anser inte att ett aktivt observatörskap i VEU är förenligt med en militärt alliansfri politik, därför anser vi att Sverige genast bör lämna observatörsposten och försöka återskapa förtroendet för en militärt alliansfri politik.

7 WEAG

Den militära förbrukningen av resurser förlänger och understödjer den orättvisa för­delningen av jordens tillgångar och regeringarna stödjer denna verksamhet. Rustnings­spiraler slukar stora pengar. Pengar som skulle kunna minska klyftorna mellan fattiga och rika, friska och sjuka, välutbildade och analfabeter, bostadinnehavare och bostads­lösa samt ge möjligheter för en långsiktigt hållbar utveckling genom en god miljö.

Vapen dödar, även om de inte används.

När det gäller försvarsindustrisamarbete har regeringen tagit klara steg mot en harmoniserad vapenmarknad inom EU. Detta uttrycks i klartext i propositionen inför försvarsbeslutet 1996 (och som senare blev riksdagens beslut). Regeringen skrev ”... att vi medverkar till harmonisering mellan EU-länderna av regler för försvarsupphandling m.m.” Man skriver också i propositionen att ”EU:s roll inom försvarsmaterielområdet är alltjämt utom­ordentligt begränsad. En vidgad roll för EU skulle ge större möjligheter för Sverige att delta i samarbetet och skapa bättre möjligheter till harmo­ni­sering.”

Regeringen ansåg att ett medlemskap i WEAG (Western European Armaments Group) var eftersträvansvärt. Det höll en majoritet i riksdagen med om och biföll regeringens önskan om medlemskap i WEAG.

Allt detta skall ske ”inom gällande lag om krigsmateriel”. Miljöpartiet anser inte att detta är möjligt. Hur skall man t.ex. kunna samarbeta om materielprojekt om man inte får exportera till samma länder? I Sverige diskuteras allt oftare en liberalisering av vapenexporten med andra EU-länder som norm.

Vid VEU:s ministerrådsmöte i juli 1997 slogs fast att VEU skall till­sammans med EU utarbeta arrangemang för att stärka samarbetet mellan de båda organisationerna. För att lyckas med det vill man vidta åtgärder bl.a. på krigsmaterielområdet. Man kom överens om att samarbeta om krigsmateriel inom ramen för WEAG i samband med rationaliseringen av den europeiska marknaden för krigsmateriel och inrättandet av en europeisk krigsmateriel­agentur.

Enligt vår mening borde Sverige, istället för att på alla sätt hålla krigs­materielindustrin under armarna, koncentrera ansträngningarna till stöd för att ställa om krigsmateriel­industrin till civil produktion och ”avrustnings­industri” för destruktion av t.ex. anti-personella minor, vilket också kan ses som en säkerhetspolitisk investering. Ett medlemskap i WEAG är enligt Miljöpartiets mening inte förenligt med en trovärdig militär alliansfrihet.

8 Nato

Det är viktigt att vi inte fastnar på en nivå som konserverar säkerhetstänkandet enbart i militära termer. Nato är i dagens situation en del i det hot som i dag är relevant att diskutera. Att en organisation som upprättades i syfte att skapa stabilitet nu är ett hot mot densamma kan tyckas vara en provokation. Men det europeiska säkerhetspolitiska klimatet hotas att återgå till en diskussion om vapen istället för en diskussion om hur vi motverkar och skyddar oss mot de verkliga hot som finns.

En enig riksdag har slagit fast att säkerhetspolitik innefattar mer än strids­vagn mot stridsvagn vid nationalstatsgränser. Det är andra, icke-militära, hot som vi står inför. Nato tar resurser från investeringar i säkerhet. Istället för inköp av militär materiel måste satsningar göras för att motverka reella konflikthärdar, t.ex. global vattenbrist, sociala och ekonomiska klyftor inom länder och mellan nord och syd, maktkoncentra­tion till ett fåtal multi­nationella företag, etniska konflikter och miljöförstöring.

För svensk del medför ett inträde i Nato i bästa fall en cementering av den rådande politiken som innebär att de begränsade resurserna används inom områden som inte har någon långsiktig säkerhetspolitisk funktion. I sämsta fall bidrar ett svenskt medlemskap till att den ryska demokratiseringen och nedrustningen bromsas. I alla händelser håller ett Nato-medlemskap ett kortsiktigt militärt förhållningssätt under armarna.

Vi får aldrig glömma att Nato är ett instrument för stormaktspolitik. Nato kan aldrig bli en organisation för alleuropeisk säkerhet, alltså en säkerhets­gemenskap som även innefattar Ryssland. Att Sverige bör hålla sig utanför denna militärallians bör utifrån detta resonemang vara ställt bortom allt rimligt tvivel.

Nato-förespråkarna hänvisar ständigt till att det är ett ”nytt” Nato vi ser. Man talar tyst om försvarsgarantier och kärnvapenavskräckning. Därigenom vill alliansförespråkarna legitimera ett eventuellt svenskt medlemskap. Men varken de ömsesidiga försvarsgarantierna eller kärnvapenavskräckningen är föremål för någon omprövning. Ett sätt för Nato att visa sin goda vilja och att manifestera det ”nya” med organisationen skulle kunna vara att ompröva den rådande kärnvapenpolicyn. Nato:s egen studie om utvidgningen från hösten 1995 visar dock att alla nya medlemmar måste acceptera Nato:s rådande kärnvapenpolicy, som i praktiken motiveras av det ryska kärnvapen­innehavet. Storbritanniens försvarsminister, Michael Portillo, har sagt: ”This is not the time for Nato to go soft, and certainly not to convert itself into an organization mainly capable of peacekeeping operations”, och uppmanar europeiska Nato-medlemmar att höja sina militärutgifter till USAs nivå.

Nato-förespråkare kallar sig visionära. Men var ligger det visionära med att konservera militärt säkerhetstänkande? Ur ett globalt perspektiv måste man ifrågasätta det visionära i att hålla fast vid, och utvidga, västvärldens militär­allians.

Regeringen borde fundera kring om utvecklingen i världen gynnas av en europeisk militärallians under stark USA-dominans som skall försvara våra intressen. Svaret är nej. Speciellt i ett nord–syd-perspektiv.

Regeringen upprepade även i årets regeringsförklaring att den militära alliansfriheten står fast. Granskar man regeringens agerande i praktiken blir man konfunderad. Sverige är observatör i Nordatlantiska samarbetsrådet (NACC). Sverige har också tackat ja till medlemskap i Nato:s nya samarbetsorganisation, Atlantiska partnerskapsrådet (APC).

Istället för att legitimera Nato och söka närmare och närmare samarbete med alliansen bör Sverige som militärt alliansfritt land lägga ned resurser på aktivt nedrustningsarbete och konfliktförebyggande insatser.

Miljöpartiet noterar att Sverige kan ”halka in bakvägen” i Nato genom de intentioner som kom till uttryck under VEU:s ministerrådsmöte i somras. Där slogs det nämligen fast att VEU ”utgör ett viktigt inslag i utvecklingen av en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet inom Atlantpakten och kommer följaktligen att fortsätta sina ansträngningar för att stärka det institutionella och praktiska samarbetet med Nato”. Speciellt viktigt ansågs det att utveckla samarbetet mellan Nato och VEU inom olika områden, bl.a. samråd i krissituationer, aktivt deltagande av VEU i Nato:s försvars­planerings­process, militär planering och övningar.

9 Partnerskap för fred

PFF (Partnerskap för fred) var från början en Nato-produkt främst till för att handskas med frågan om Nato-utvidgningen. PFF är ett samarbete inom Nato-strukturen. Man vill utveckla stridskrafter som har större förmåga att samarbeta med stridskrafter mellan Nato-staterna och militärt alliansfria länder.

I PFF-samarbetets ramdokument, som var bifogat Nato-staternas inbjudan, framgår det att PFF-programmet syftar till att (enligt prop. 1995/96:37):

– underlätta öppenheten i nationella försvars- och budgeteringsprocesser

– säkerställa demokratisk kontroll av väpnade styrkor (enligt SOU 1995:53 samt skr. 1993/94:207: säkerställa demokratisk kontroll av försvarsmakter),

– upprätthålla förmågan och beredskapen att, efter vederbörliga konsti­tutionella hänsyn, bidra till operationer under FN:s bemyndigande och/eller OSSE:s ansvar,

– utarbeta samarbetsinriktade militära relationer med Nato, syftande till gemensam planering, utbildning och övning för att förstärka förmågan att genomföra operationer på det fredsbevarande området, räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra områden som parterna kan enas om (enligt SOU 1995:53: utveckla samarbetsinriktade militära rela­tioner med Nato innebärande gemensam planering, utbildning och övning för att stärka förmågan att genomföra operationer på det fredsbevarande området, räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra områden som parterna kan enas om),

– på längre sikt utveckla stridskrafter som har större förmåga att samarbeta med strids­krafter från Atlantpaktens (Nato) medlemsstater (enligt SOU 1995: på längre sikt utveckla stridskrafter som har större förmåga att samverka med stridskrafter från Atlantpaktens medlemsstater).

Sverige anslöt sig till Nato:s inbjudan om PFF i maj 1994. Det föregicks av information från regeringen till Utrikesnämnden samt att Utrikesdeparte­mentet gjorde föredragningar inför konstitutionsutskottet. I regeringens skrivelse 1993/94:207 sägs det att efter ”noggrant övervägande har regeringen kommit fram till slutsatsen att det ligger i Sveriges intresse att delta i detta samarbete”.

I samband med undertecknandet av ramdokumentet överlämnades det så kallade presentationsdokument, där Sverige redovisar vilka former av sam­arbete vi vill medverka i och vilka resurser vi ställer till förfogande. Sverige har i sitt presentationsdokument sagt att ett övergripande och långsiktigt mål för Sveriges deltagande i PFF är att bidra till skapande av en ny säkerhetsordning i Europa. Enligt detta dokument är Sverige berett att bidra med sin erfarenhet på det fredsbevarande området och andra områden som t.ex. räddningstjänstverksamhet.

”När detta samråd fullföljts kommer sedan det för det enskilda deltagarlandet bindande steget i form av en bilateral överenskommelse mellan landet ifråga och Nato om ett partnerskapsprogram” (skr. 1993/94:207). Detta innehåller samtliga aktiviteter som Nato erbjuder, samt samtliga aktiviteter som medlemsstaterna erbjuder. Slutligen samråder Nato-staterna med respektive medlemsstat för att enas om ett individuellt part­nerskapsprogram (IPP). Här framgår målet för samarbetet under de kommande två åren, vad landet utfäster sig och deltar i, samt vilka resurser det ställer till förfogande. Denna IPP uppdateras årligen. Nu gällande IPP godkändes av regeringen den 1 november 1994.

Den 25 januari 1996 beslutade regeringen att Sverige skall underteckna PFF-avtalet (ramdokumentet) samt ett tilläggsprotokoll som reglerar frågorna om dödsstraff.

Uppgiften att företräda Sverige i internationella förhandlingar ankommer på regeringen (1 kap. 6 § regeringsformen). Men genom reglerna i 10 kap. RF garanteras riksdagens inflytande över viktigare utrikespolitiska avgöran­den. Flera av bestämmelserna i kapitlet är inriktade på att regeringen skall vara förhindrad att ställa riksdagen inför fullbordat faktum i detta avseende. Enligt 2 § i detta kapitel får regeringen inte ingå en bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har godkänt denna, om överens­kommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ett ämne som riksdagen skall besluta om, exempelvis genom att bevilja nya anslag. Också en överenskommelse som är av större vikt skall godkännas av riksdagen.

I SOU 1995:53 står att läsa att det har hävdats att ramavtal inte behöver behandlas av riksdagen trots att de är bindande internationella överenskom­mel­ser och trots att det har varit fullt klart att de åsyftade efterkommande särskilda avtalen skulle kräva såväl anslagsbeslut som lagstiftningsåtgärder. Utredaren menar att denna bedömning kan ifrågasättas och att redan ett ramavtal borde godkännas av riksdagen därför att ”regeringen, när de efterföljande överenskommelserna föreläggs riksdagen för godkännande, i viss mån redan har bundit riksdagen. Om riksdagen skulle avslå regeringens hemställan om godkännande av följdavtal kommer Sverige att bryta mot intentionerna i ramavtalet.”

I propositionen kan man läsa: ”För att Sverige skall kunna tillträda avtalen måste de godkännas av riksdagen.” Vi tycker att det är en märklig och icke tillfredsställande ordning att regeringen förhandlar och undertecknar dessa avtal utan att höra riksdagen före. Detta påpekas, som sagt, också i SOU 1995:53.

I betänkandet 1995/96:FöU1 Sveriges säkerhetspolitik framhåller utskottet att ”om PFF-processens karaktär skulle förändras i riktning mot nya eller förändrade block­bildningar kommer detta att beaktas vid de tämligen tätt återkommande tillfällen då det blir aktuellt att förnya partnerskapspro­grammet”.

Sverige har enligt Miljöpartiets mening gjort avsteg från IPP:n. Svenskt jaktflyg och svenska ubåtar har deltagit i övningar inom ramen för PFF. Detta är inte att ”bidra med erfarenhet”! Anser regeringen att svenskt stridsflyg och svenska ubåtar skall kunna sättas in i fredsframtvingande åtgärder i framtiden? Om inte, varför vill man i alla fall öva detta?

Klart är att denna ändrade inriktning borde föregåtts av ett riksdagsbeslut. Miljöpartiet anser att den kommande IPP:n måste föreläggas riksdagen.

Varje land bekostar sina respektive utgifter för PFF-medlemskapet. Det är inte bara direkta kostnader (såsom t.ex. materiel, transporter till övningar m.m.) utan också kostnad för ökad personal utomlands osv. Vi anser att de beräknade årliga kostnaderna för PFF-medlemskapet bör redovisas varje år till riksdagen i samband med att IPP:n föreläggs riksdagen.

Miljöpartiet kan acceptera svensk medverkan i PFF enbart inom övningar som har med strikt fredsbevarande och humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst att göra. Enligt vår mening hänger Sveriges deltagande på att det inte sker en ”västeuropeisering” av PFF. Sverige bör naturligtvis inom ramen för PFF kraftigt markera mot fördjupad militär samordning med Nato.

10 Upprätta en handlingsplan

Sammantaget gör Miljöpartiet bedömningen att den svenska medverkan i olika försvars­relaterade verksamheter skadar trovärdigheten för den militära alliansfriheten, så som den är formulerad i den säkerhetspolitiska doktrinen. Regeringens agerande sker utan mandat från svenska folket, och den genomgripande förändring som har skett i Sveriges försvars- och säkerhetspolitik har skett utan möjlighet för människor att säga sin mening i allmänna val.

Miljöpartiet kräver att regeringen för riksdagen presenterar en över­gripande redovisning för alla de försvars- och säkerhetspolitiska verk­sam­heter där Sverige finns representerad. Regeringen måste också till riksdagen återkomma med en handlingsplan för hur trovärdigheten för den svenska militära alliansfriheten skall återupprättas och vilka konsekvenser det får för deltagandet i t.ex. VEU, PFF och EU:s gemensamma utrikes- och för­svars­politik.

Fram till att riksdagen tar ställning till denna handlingsplan måste all övningsverksamhet som sker i PFF:s regi, som inte har med strikt fredsbevarande och humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst att göra, för svensk del vara utesluten.

Fram till den av Miljöpartiet föreslagna handlingsplanen måste också Sverige avstå det aktiva observatörskapet i VEU samt samarbetet på krigsmaterielsidan inom ramen för WEAG.

Riksdagen måste också få ta ställning till den IPP som reglerar svensk medverkan i PFF.

11 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en handlingsplan för återupprättandet av den svenska militära alliansfriheten,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt deltagande i Partnerskap för fred,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksdagsbehandling av IPP:n,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om WEAG,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avstå det aktiva observatörskapet i VEU.

Stockholm den 3 oktober 1997

Birger Schlaug (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Annika Nordgren (mp)

Elisa Abascal Reyes (mp)

Kia Andreasson (mp)

Peter Eriksson (mp)

Bodil Francke Ohlsson (mp)

Eva Goës (mp)

Gunnar Goude (mp)

Barbro Johansson (mp)

Thomas Julin (mp)

Ronny Korsberg (mp)

Per Lager (mp)

Ewa Larsson (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Roy Ottosson (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Gotab, Stockholm 1997