Villkoren för utländsk arbetskraft

Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att garantera att utländsk arbetskraft som arbetar i Sverige får rimliga arbetsvillkor. Som bakgrund till frågan nämner Sven-Erik Österberg ett antal rapporter om hur utländsk arbetskraft utnyttjas under slavliknande förhållanden i Sverige. Som jag har sagt i flera interpellationsdebatter under hösten, även i en interpellationsdebatt med Sven-Erik Österberg den 16 november 2007 avseende samma fråga, är det inte acceptabelt att människor utnyttjas i vårt land. När en medborgare från ett land utanför EU söker tillstånd för att arbeta i Sverige görs därför en prövning av de överenskomna anställningsvillkoren för att se till att dessa är rimliga. För närvarande pågår ett arbete med att ta fram förslag till ett helt nytt nationellt regelverk som har till syfte att underlätta rekryteringen av arbetskraft från tredjeland, samtidigt som det säkerställs att tredjelandsmedborgaren erbjuds minst samma villkor som arbetstagare i övrigt i Sverige. Det pågår också förhandlingar om gemensamma regler inom EU med syfte att bland annat skydda tredjelandsmedborgare mot lönedumpning och motverka snedvridning av konkurrens. Det är också angeläget att det finns kännbara sanktioner för de arbetsgivare som utnyttjar illegal arbetskraft. Redan i dag är det ett brott mot utlänningslagen att anställa personer från tredjeland som inte har rätt att arbeta i Sverige. Det är en polisiär fråga att hantera och utreda denna brottslighet. Även på detta område pågår förhandlingar på EU-nivå om gemensamma regler. Reglerna syftar till att förhindra att tredjelandsmedborgare utsätts för exploatering och att den arbetsgivare som olagligen utnyttjar dessa personer ska drabbas av kraftfulla sanktioner i olika former. Sverige deltar aktivt i dessa förhandlingar. När vi ska genomföra kommande EG-direktiv i svensk rätt kommer vi naturligtvis att se över hela det aktuella regelverket. Som jag också sade i den förra interpellationsdebatten med Österberg så har vi i stora drag en bra arbetsrättslig skyddslagstiftning. Tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen utövas av Arbetsmiljöverket. Verket ska fokusera på arbetsplatser med störst risk för ohälsa och olycksfall. Detta är en viktig prioritering för att kunna upprätthålla en effektiv tillsynsverksamhet. Det är viktigt att den statliga tillsynen av lagstiftningen kompletteras med att parterna på arbetsmarknaden är aktiva. Fackliga organisationer och skyddsombud har viktiga uppgifter i fråga om hur arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna ska organiseras och bedrivas. Skyddsombuden har också möjlighet att ingripa vid missförhållanden och uppmärksamma tillsynsmyndigheten på dessa förhållanden och eventuella lagbrott. Det är också viktigt att vi upprätthåller den svenska modellen med ansvarstagande parter som i kollektivavtal kommer överens om rimliga villkor och vakar över villkorens efterlevnad. Den enskilde kan behöva stöd från eller företrädas av den fackliga organisationen när missförhållanden uppstår och lagregler överträds. Jag vill liksom tidigare nämna det arbete som pågår med att se över arbetsmiljöpolitiken. Den 21 februari presenterades promemorian Arbetsmiljön och utanförskapet - en tankeram för den framtida arbetsmiljöpolitiken (Ds 2008:16). De förhållanden som Österberg pekar på finns det anledning att uppmärksamma i den fortsatta diskussionen om den framtida arbetsmiljöpolitiken. Det pågår också ett arbete inom Regeringskansliet med att ta fram en handlingsplan mot människohandel, bland annat med syfte att motverka arbetskraftsexploatering. I januari presenterades promemorian Människohandel för arbetskraftsexploatering m.m. - kartläggning, analys och förslag till handlingsplan (Ds 2008:7). I promemorian finns ett 30-tal förslag för att förebygga och bekämpa människohandel för arbetskraftsexploatering, motverka efterfrågan och skydda och stödja offer för sådan handel. Som exempel på förslag kan nämnas att informationsmaterial för utländsk arbetskraft om vilka regler som gäller på svensk arbetsmarknad bör tas fram, att personal vid utlandsmyndigheter bör utbildas för att kunna identifiera personer som riskerar att utnyttjas och att en nationell hjälptelefon inrättas dit offer ska kunna ringa för att få det stöd och skydd som de behöver.

Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för svaret. Jag vet inte om arbetsmarknadsministern har ändrat taktik. Svaren i de här interpellationsdebatterna är väldigt omfångsrika och långa. Det är bra. Jag tar det som ett tecken på att arbetsmarknadsministern ser seriöst på den här debatten. Anledningen till att jag ställde den här interpellationen är, precis som jag skriver, ett par uppmärksammade fall där utländsk arbetskraft for väldigt illa i södra Sverige. Efter det att jag skrev interpellationen var arbetsmarknadsministern och jag - som av en händelse - i en gemensam tv-debatt där man, i ett kanske ännu mer uppmärksammat fall, uppmärksammade hur det går till. Jag har bara utgått ifrån, och jag har ingen anledning att tro något annat, att arbetsmarknadsministern, som han säger, tar avstånd från detta. På den punkten är vi helt överens. Vi tycker att det är avskyvärt, skulle jag tro. Så här ska det inte gå till. Människor utnyttjas på ett felaktigt sätt. Attityden från dem som utnyttjar dem gör att man känner ett starkt obehag över hur det går till. Så långt är vi överens. Frågan är hur vi åtgärdar detta. Vad gör vi åt att det är så här? Det finns säkert inga enkla lösningar. Jag vill inte heller gå så långt att jag påstår att det här problemet började i och med att Sven Otto Littorin blev arbetsmarknadsminister. Det har naturligtvis förekommit tidigare också. Däremot tror jag att det är väldigt viktigt hur regeringen agerar. Arbetsmarknadsministerns muntliga tillkännagivande om att han tar avstånd från detta är bra. Men nu gäller det också att visa vilka muskler som finns när det gäller vad man gör med det här. Vi kan nog säga att problematiken har blivit större med tiden. Jag kan koppla detta till den förra debatten och säga att en del av problemet gäller vad det finns för resurser att sätta in. Det finns väl ingen numerär i detta sammanhang, alltså att det är optimalt med ett exakt antal personer på Arbetsmiljöverket. Men det oroar mig, precis som jag har sagt tidigare, att det är 225 personer som har fått sluta där. Jag utgår från att de har gjort någonting när de har varit där och att det inte blir gjort nu. Det är 50 anställda ute i den regionala verksamheten som sägs upp. Det är alltså färre inspektörer. Vi ser att vi har färre inspektörer än i våra grannländer. Vi har 0,7 inspektörer per 10 000 anställda. Danmark har 1,78, och Norge har 1,85. Kvaliteten kanske inte ligger exakt i volym till dessa skillnader. Men det är klart att fler inspektörer också ger större möjligheter att göra någonting åt detta. Jag blir inte särskilt imponerad heller när arbetsmarknadsministern hänvisar till en hjälptelefon. Hur ska de som inte kan språket och som blir livrädda när någon kommer in hitta en hjälptelefon? De kommer inte att kunna ringa. Vem svarar i denna hjälptelefon? Jag kan tänka mig att det inte är någon på departementet. Det är väl någon annan som svarar. Jag tycker att man verkar lite desperat när det gäller vad man ska hitta på. Det är klart att det finns skyddsombud. Men just i dessa fall är det ingen facklig verksamhet som kommer in. Jag tror att man måste vidta en rad olika åtgärder för att komma till rätta med detta. Jag har tidigare talat om punktinsatser. Vi vet vilka branscher som är särskilt utsatta. De finns inom byggsektorn. Nu var det fråga om ett lager. Men det kanske inte är det mest förekommande. Vi vet att det förekommer mycket i skoglig verksamhet, som jag pekade på tidigare. Vi vet att det förekommer under bär- och skördesäsonger på vissa ställen också. Det är klart att vi skulle sätta in åtgärder där. Det får en preventiv effekt om man vet att det är väldigt stor risk att det blir en inspektion där det framkommer att detta inte ska förekomma. Det kanske allvarligaste är att om vi inte kan stävja detta slår vi också undan benen på den seriösa företagsverksamheten som följer regler. Då får vi en uppluckring underifrån som oroar mig väldigt mycket.

Fru talman! Ja, jag tror att Sven-Erik Österberg och jag i grunden är helt överens. Det som har visats i medierna, och det som inte har visats i medierna, av denna karaktär är förfärligt. Det är väldigt lätt att bli upprörd över de förhållanden som råder och över den totala otrygghet som råder. I detta inslag i Uppdrag granskning och på andra håll har det varit personer som antingen är papperslösa eller som varken har uppehålls- eller arbetstillstånd i Sverige och därmed riskerar omedelbar utvisning om de själva uppmärksammar sin situation. Sven-Erik Österberg efterlyser punktinsatser och så vidare. Man ska komma ihåg att det som sker här i dag är olagligt enligt utlänningslagen. Det är en polisiär uppgift att utreda den typen av brott, inte en facklig uppgift, när det gäller just den här specifika frågan. Jag ser framför mig fyra spår att utgå från. Det första spåret gäller en fråga som vi måste jobba mer med. Där tror jag också att vi är helt överens. Det handlar om att få en så snabb behandling av immigrationsärenden som möjligt, så att den period då man lever i ett vakuum av ett icke-beslut blir så kort som möjligt. Det gäller asylärenden, men det gäller naturligtvis också de som av andra skäl söker uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Har man väl fått sitt uppehålls- och arbetstillstånd ska samma regler naturligtvis gälla för alla på svensk arbetsmarknad. Det andra spåret handlar om att det så småningom kommer att bli olika regler för arbetskraftsinvandring från tredjeland som följer på Kakiutredningen, alltså Kommittén för arbetskraftsinvandring. Där kommer det också att bli en del förändringar som tar sikte på just denna problematik. Det tredje spåret handlar just om kraftfullare sanktioner. Det diskuterade vi också i Uppdrag granskning . I utlänningslagens 5 § stipuleras vad som gäller när man begår denna typ av brott. Och jag är inte alls främmande för att se över om man ska skärpa det. Jag tror att det möjligen kan behövas för att man ska motverka och avskräcka de hemskheter som vi har sett exempel på. Parallellt med det pågår det nu, som både Sven-Erik Österberg och jag naturligtvis vet, ett arbete på EU-nivå när det gäller till exempel sanktionsdirektiv och annat. Där är vi väldigt aktiva för att komma till stånd med denna typ av regelförändringar som kan behövas för att försvåra den här typen av hemsk exploatering. Det fjärde spåret handlar om det som jag nämnde, nämligen den departementspromemoria som är en genomgång av ett antal aktiviteter. Jag kan förstå att det låter lite lustigt med en hjälptelefon. Men det är inte det enda. Det finns ytterligare 32 förslag eller vad det är som just syftar till att man steg för steg, tillsammans med de andra åtgärderna som jag nyss nämnde, gör det lite lättare att anmäla och för att kunna få upp denna frågeställning till ytan och kunna hantera den. Här behövs det naturligtvis också en ordentlig medial uppmärksamhet. Det är viktigt. Jag konstaterar att det varken var facket med sina 150 000 förtroendevalda eller Arbetsmiljöverket med sina knappt 500 medarbetare som upptäckte det nyss nämnda fallet som vi diskuterade i till exempel Uppdrag granskning utan att det var medierna. Jag tror dessvärre att det är det som vi kommer att få se framöver. Av olika skäl kommer det att behövas en stark uppmärksamhet för att så att säga tvinga ljuset på denna typ av oseriösa arbetsgivare som i strid med lagen anställer folk under slavliknande förhållanden. Det är helt orimligt. De fyra spår som jag nämnde tror jag åtminstone är ett sätt att komma lite närmare en lösning och en hantering av denna typ av frågor.

Fru talman! Sanktionsavgifterna nämndes även i den debatt som vi hade tidigare. Jag förmodar att arbetsmarknadsministern har tänkt lite grann på detta också. Det skulle vara intressant att få veta lite mer exakt hur tankarna går där. Hur stora skulle de vara, och hur skulle de tillämpas? Jag är för sanktionsavgifter, kan jag säga. Jag tror inte att de löser hela problematiken. Men jag tror i alla fall att det kan vara väldigt viktigt när någon väl blir fälld att straffet också blir kännbart. Så här beter man sig inte. Samhället måste vara tydligt här. I dag är det väldigt små sanktionsavgifter. Det innebär i princip att man bara kör vidare. Sedan kan man fundera på de andra delarna. Hur förbättrar man efterlevnaden av lagarna? Jag är inte den som skriker om att man ska skärpa lagar rakt över. Jag tycker inte att det är lagarna som är problemet. Vi har egentligen bra arbetsmiljölagar och andra lagar. Problemet här är att tillsynen och efterlevnaden inte fungerar som vi har tänkt. Arbetsmarknadsministern har nämnt facket som en möjlighet. Det finns 150 000 förtroendevalda. Jag har tidigare sagt att det är klart att jag är besviken på det sätt som regeringen hanterar de fackliga organisationerna. De har blivit försvagade genom en rad olika åtgärder, vilket gör att de inte med samma kraft har kunnat ägna sig åt detta. Det finns andra bekymmer inom de fackliga organisationerna. Det gäller minskade medlemstal, ökade kostnader och så vidare. Hotell- och Restaurangsfackets ordförande Ella Niia har pekat på hur man kan kontrollera efterlevnaden och hur facket kan vara en resurs också på arbetsplatser där man har kollektivavtal men inte följer dem och där man inte har några medlemmar. Det är också viktigt för att inte få en sådan konkurrens i detta sammanhang också. Birgitta Nyström gjorde tidigare en utredning om detta. Det blev ett slags handslag mellan LO och Svenskt Näringsliv, och man tyckte att man kunde hantera detta. Om man hade sett dagens situation skulle man kanske ha funderat vidare på om det inte borde ha gjorts någonting i fråga om detta. Det finns en del förslag där som jag faktiskt tycker att man kan fundera vidare på i fråga om hur man ser till att efterlevnaden fungerar, och där den fackliga organisationen kan vara ett tydligt redskap. Jag förstår att det i arbetsmarknadsministerns parti kan vara känsligt att ge facket en ökad makt på arbetsplatser. Men eftersom arbetsmarknadsministern är så väldigt positiv till fackets inställning om vad man skulle göra här, tycker jag att vi kunde få se en liten glidning. Kan de inte få lite större möjligheter? Det syftar ju till det som arbetsmarknadsministern efterlyser, nämligen att se till att det blir bättre på arbetsplatserna. Det finns en annan del som är väldigt viktig. Det är att det sker en utveckling i samhället. Jag har sett det själv. Vi har en länsväg som går förbi där jag bor, och det var någon som klagade på snöröjningen där. Det visade sig att det var NCC som hade vunnit upphandlingen om den någon gång. Men sedan hade man förhandlat ned detta så att den entreprenör som körde bilen var i fjärde led. Man har alltså underentreprenör på underentreprenör. Det var alltså den fjärde som sedan skulle göra jobbet. Så där ser det ut på många arbetsplatser. Det företag som inledde är väl seriöst i sig i fråga om de regler som finns. Men hur sker jobbet nere i leden sedan? I skogsbranschen är det precis likadant; skogsbolagen har entreprenörer i flera led. Hur kontrollerar vi att det inte sker felaktigheter där? Det är ofta där som den utländska arbetskraften kommer in på felaktiga grunder. Det är sällan på grund av skogsbolaget självt som det har skett. Jag pekade på möjligheten, som arbetsmarknadsministern avvisade, att huvudentreprenören har ett huvudansvar för underentreprenörerna. Det skulle styra upp detta en hel del. Jag har pekat på några förslag, och jag har några till i sista inlägget.

Fru talman! Jag är glad över engagemanget. Eftersom vi delar problembilden blir det vettigt att diskutera dessa förslag och se dem i olika ljus. Ibland är vi kanske överens och ibland inte. När det gäller sanktionerna är jag glad att vi är överens. Utlänningslagen är en fråga för Justitiedepartementets hantering, och de tittar på den samtidigt som de tittar på sanktionsdirektivdiskussionen som pågår inom Europeiska unionen. Jag kan försäkra Sven-Erik Österberg om att jag kommer att ligga på i den frågan, för jag tror också att det är en bra idé med starkare sanktioner här. Det är bra som avskräckning och som straff för att man begår lagbrott, vilket har gjorts för att utnyttja och exploatera arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden som är helt skyddslös. Jag tror att vi kan hitta någon typ överenskommelse på olika sätt, och det skulle jag välkomna. Man skulle kunna drista sig till att kritisera facket för att inte bry sig om de papperslösa utan ägna sig åt annat i stället. Det framgick också i den här debatten och på andra håll. Men om jag nu inte ska göra det utan i stället fokusera på det som var Sven-Eriks förslag, nämligen att ge facket lite ytterligare maktmedel, vill jag säga att det är viktigt att vi skiljer på rollerna och håller isär dem. Det finns en lång rad integritetsfrågor i detta som också är viktiga att ta hänsyn till. Jag konstaterar att Datainspektionen har fått ögonen på det nya byggnadsavtalet vad gäller till exempel löneuppgifter för personer som inte är medlemmar i facket. Jag kan tänka mig att det finns liknande diskussioner. Jag tycker i grunden att facket gör och borde göra ett bra arbete för att påkalla uppmärksamhet i dessa frågor men att det sedan är en polisiär uppgift när det handlar om lagbrott. Då är det polisen som ska utreda och lagföra det. När det gäller entreprenadansvaret är jag inte riktigt lika överens med Sven-Erik Österberg. Även detta är föremål för en förhandling om ett framtida EU-direktiv. Den är, vad jag förstår, i ett ganska kritiskt skede just nu. Vi får se var det landar någonstans. Min tveksamhet rör inte målsättningen att vi på något sätt hittar ett större ansvar. Den grundtanken kan jag dela. Däremot är jag tveksam till formen för detta. Jag tycker att man är lagligt ansvarig för sina egna handlingar. Sedan har man ett mer moraliskt ansvar för att man handlar upp goda tjänster. Det är precis som att Sven-Erik och jag säkert vill se till när vi köper saker att de inte är tillverkade av barnarbetare. Det är ett moraliskt ansvar, och det har man naturligtvis. Men att utsträcka det till att också bli ett legalt ansvar för andra, tredje och fjärde led är jag mycket tveksam till. Man är legalt ansvarig för sina egna handlingar. Begår man lagbrott ska man straffas hårt för det. Inte minst när det handlar om värnlösa människor som exploateras på svensk arbetsmarknad. I övrigt är jag, som sagt, mycket tveksam till att utsträcka ett sådant entreprenadansvar. Nu är jag mycket intresserad av att höra Sven-Eriks ytterligare förslag.

Fru talman! Det fanns ett intressant förslag som byggbranschen tillsammans med byggfacket utverkade för några år sedan där man var ganska överens. Det fanns en oro också från byggarbetsgivarna för den oseriösa verksamheten. Jag kan hålla med arbetsmarknadsministern - jag är snäll i dag - och säga att det inte riktigt är som det ska vara. Det är lite som med schablonbeskattning. Det är inte riktigt så det ska vara, utan man ska skatta för det man har. Men ibland diskuteras former som man ändå kan fundera över och titta närmare på när man ser att det inte fungerar som det ska. Vad finns det för möjligheter? Det ursprungliga som var allra bäst kanske inte fungerar. Alternativ två kanske ändå är acceptabelt därför att det som händer inte är bra. Det var därför jag tyckte att det kunde finnas skäl att titta vidare på det. Mitt andra förslag gäller registrering eller certifiering av bemanningsföretag. Branschen har ibland själv talat om detta eftersom det i en bransch med låga kapitalkostnader är lätt att starta verksamhet. Jag säger inte att det är kutym att det förekommer sådant här i denna bransch, men det är lätt att det blir sådana inslag eftersom det har förekommit och eftersom risken är stor på de områden som har varit. När det gäller kritiken av facken är det inte så konstigt i fallet vi såg på lagret. Men som jag tror att jag sade tidigare är jag lite besviken över att facket på McDonalds inte upptäcker att det städas svart hela nätterna. Där borde det ha fungerat. Samtidigt är jag lika besviken på Svenskt Näringsliv som inte vill medverka till att man får ordning på detta genom att låta facket få större kontroll. Det går ut över deras seriösa medlemsföretag; de tar skada av detta. Jag tycker att arbetsmarknadens parter skulle kunna komma bättre överens och att Svenskt Näringsliv kunde ta några steg framåt och hjälpa till. Så här långt har de, vad jag har sett, bara motverkat detta.

Fru talman! Det är lätt att ansluta sig till Sven-Erik Österbergs besvikelse i båda dessa delar. Det borde finnas goda utrymmen. Varför inte ta upp även denna frågeställning när man sitter ned för en potentiell ny förhandling om ett nytt huvudavtal? Eller så kan man göra det inom ramen för Rådet för integration i arbetslivet. Det finns utrymmen och forum för att kunna göra detta. Jag håller helt med Sven-Erik Österberg; det måste vara ytterst genant för de McDonaldsrestauranger som vi pratar om att ha underleverantörer som har anställt personer som arbetar olagligt och utnyttjas på detta sätt. Det var därför som åtminstone två av de tre inblandade kedjorna omedelbart erbjöd de personer det handlar om ordentliga anställningar med rimliga villkor. Man skulle ha önskat att det hade skett innan Janne Josefsson var ute med kameran; det ska jag villigt hålla med om. Det ligger i huvudparternas intresse att medverka till detta. Vad gäller certifiering av bemanningsföretag: Jag förstår återigen syftet som är vällovligt och gott, nämligen att försöka städa upp i utkanten av en i övrigt seriös bransch. Man hade hoppats på en självsanering eller självreglering, att man på olika sätt internt i den här branschen, och i andra branscher, funderar över vad som är gott uppförande, har en moralisk kod och på annat sätt hanterar frågan. Jag välkomnar Sven-Erik Österbergs engagemang. Jag välkomnar att vi är överens om problembeskrivningen och att vi inte är alldeles oöverens om ett och annat av de tag som behöver tas. Jag ser fram emot att jobba mer i denna fråga och också att återkomma i den på olika vis.