Våld mot missbrukande kvinnor

Herr talman! Eva Olofsson har frågat mig om jag är beredd att verka för att pengar avsätts för utbildning om mäns våld mot kvinnor med missbruksproblem inom missbruksverksamhet, övrig socialtjänst och hälso- och sjukvården. Hon har också frågat vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att säkra att dessa kvinnor får samma skydd och stöd som andra våldsutsatta kvinnor, även om de inte klarar av att avsluta sitt missbruk. Slutligen har Eva Olofsson frågat om jag kommer att vidta några åtgärder för att stimulera utbyggnaden av könsseparerad avgiftning och behandling. Regeringen tar frågan om mäns våld mot kvinnor på största allvar och avser att under hösten 2007 presentera en nationell handlingsplan för att bekämpa detta våld. För att lyckas med detta krävs ett helhetsgrepp med insatser inom flera olika politikområden samt bättre samverkan så att inte den enskilda kvinnan kommer i kläm. Nationellt kunskapscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor vid Uppsala universitet, NKC, har ett brett ansvar för att sprida kunskap och information om mäns våld mot kvinnor och följa, sammanställa och sprida forskningsresultat samt analysera behovet av forskning inom området. Centret ska också vara ett stöd för myndigheter och organisationer i frågor om mäns våld mot kvinnor och därvid särskilt stödja myndigheterna i deras metodutvecklingsarbete och verka för en effektiv samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer. NKC har under våren 2007 till exempel anordnat utbildningar för yrkesverksamma inom bland annat socialtjänst och hälso- och sjukvård i ämnet Att möta kvinnor som utsatts för misshandel och våldtäkt och efterutbildning för gynekologer, allmänläkare, psykiatriker och tandläkare med temat Hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta kvinnor. Regeringen gör just nu en omfattande satsning på att förbättra socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld. Alla kvinnor som utsätts för våld ska ha rätt till det stöd och den hjälp de behöver, oavsett om de klarar av att avsluta sitt missbruk eller inte. Den 1 juli träder en ändring av 5 kap. 11 § socialtjänstlagen i kraft. Ändringen innebär att ordalydelsen i lagen skärps - från bör till skall - så att socialtjänstens ansvar för att ge stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld framgår tydligare. I propositionen presenterar regeringen även en rad andra åtgärder som tillsammans med lagändringen ska bidra till att stärka stödet. I propositionen lyfts också vissa grupper av kvinnor fram som i många avseenden är dubbelt utsatta och särskilt sårbara, till exempel kvinnor med missbruk. Kunskapen om deras speciella behov är förstås mycket viktig. Regeringen fattade i februari i år beslut om särskilda utvecklingsmedel till kommunerna i syfte att kvalitetsutveckla och förstärka arbetet på detta område. Av de riktlinjer som ingår i beslutet framgår till exempel att alla kvinnor som behöver ska ha tillgång till skyddat boende, bland annat kvinnor med missbruksproblem. Det är viktigt att kommunerna tar sitt ansvar. Vi kommer noga att följa utvecklingen. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utvärdera satsningen och ska lämna sin redovisning i juni 2009. Avseende Eva Olofssons fråga om könsseparerad avgiftning och behandling kan följande nämnas: Redan i dag är LVM-vården separerad mellan män och kvinnor. Det är viktigt att alltid se till den enskilda individens särskilda behov, både inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Då är det förstås viktigt att också lyfta fram våldssituationen när en missbrukande kvinna blivit misshandlad. Jag vill också poängtera att socialtjänsten ansvarar för att tillhandahålla såväl det stöd som kvinnan som brottsoffer kan behöva som behandling för missbruket. Eva Olofsson framhåller vikten av en vårdkedja för kvinnor utifrån deras villkor. Jag instämmer i att en väl fungerande vårdkedja är avgörande för ett lyckat vårdresultat. En fungerande vårdkedja förutsätter samverkan mellan bland annat kommunerna och landstingens beroendevård. Länsstyrelserna pekar även här på att samverkan mellan olika aktörer inom missbrukarvården utvecklas positivt i många kommuner och att det särskilt gäller samverkan mellan kommunerna och landstingens beroendevård när det gäller abstinensbehandling. I år satsar regeringen 250 miljoner kronor till kommunerna för förstärkt vårdkedja. Som framgår är detta en prioriterad fråga för mig och regeringen. Vi har redan vidtagit en rad åtgärder och avser att verka för en fortsatt utveckling på området.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Maria Larsson för svaret när det gäller min interpellation om mäns våld mot kvinnor med missbruksproblem och om avgiftning och behandling för kvinnor utifrån deras behov och villkor. För mig och Vänsterpartiet är det en oerhört viktig fråga att mäns våld mot kvinnor finns högt på den politiska dagordningen, att det erkänns som det stora samhällsproblem det är, att utsatta kvinnor och barn får skydd och att kvinnojourerna får stabila och långsiktiga villkor samtidigt som stat, kommun och landsting tar sitt ansvar. Maria Larsson tar i sitt svar upp Nationellt kunskapscentrum vid Uppsala universitet. Det är en mycket viktig och bra verksamhet. Initiativet till verksamheten togs när Vänsterpartiet samarbetade med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Då lades också förslaget om den utredning om förbättrat stöd hos socialtjänsten för våldsutsatta kvinnor fram - den utredning som regeringen nu har lagt fram ett förslag på. Jag vill tala lite om mina egna erfarenheter och om bakgrunden till denna interpellation. När jag jobbade kommunalpolitiskt i Göteborg med den här frågan kom en rapport från Mobilisering mot narkotika som visade att kvinnor med pågående missbruksproblem var väldigt svårt utsatta. En väldigt stor grupp hade råkat ut för sexuella övergrepp och grov misshandel, ofta många gånger. Ofta var det av någon man tidigare bott tillsammans med, men även av andra bekanta och i vissa fall också av personer från myndigheter som egentligen skulle hjälpa dessa kvinnor. Problemet är att det inte finns någon struktur till hjälp, skydd och stöd för dessa kvinnor. I många kommuner har man lagt stödet på kvinnojourerna. Där kan man bland andra våldsutsatta kvinnor, som ibland har barn med, ta emot kvinnor som har ett pågående missbruk. När man jobbar med stöd och behandling till kvinnor med ett pågående missbruk är attityden många gånger att det inte finns någon speciellt uppbyggd verksamhet dit de kan ta vägen. Man saknar kunskap om mäns våld mot kvinnor. Det finns inte alltid en tydlig vård- och behandlingskedja hela vägen för kvinnor. Man är ibland ganska villrådig, även om man vill väl och vill ta tag i problemen. Vi har lagt fram ett uppdrag som nu håller på att verkställas i Göteborg, och min erfarenhet är att man måste ta ett helhetsgrepp. Man måste öka kunskaperna om mäns våld mot kvinnor hos den personal som jobbar med missbruksfrågor. De har inte automatiskt den kunskapen. Man måste också se till att det finns jourplatser dit kvinnor som behöver komma bort från en man som misshandlar dem eller utnyttjar dem sexuellt kan komma. Samtidigt måste man se till att kvinnor har någonstans att bo och någonstans att vara så att de inte behöver sälja sin kropp för att få sova över hos en man till exempel. De måste ha någonstans att ta vägen utan att de först måste sluta med sitt missbruk. Då måste man bygga upp en hel vård- och behandlingskedja som fungerar. De behöver någonstans att bo, någonstans att vara, någonstans att göra vettiga saker och även avgiftningsplatser inom sjukvården. Allt detta är en helhet, och det är det som är så speciellt när man ska ge stöd till kvinnor som har ett pågående missbruk, en utsatt livssituation och som ibland blir både slagna och sexuellt utnyttjade. Man måste ta ett helhetsgrepp. Man kan inte jobba med den ena eller den andra frågan. Jag skulle vilja fråga Maria Larsson vad hon vill göra mer konkret. Väldigt mycket läggs på den kommande handlingsplanen, och den har vi inte sett ännu.

Herr talman! Låt oss först slå fast att missbrukarvården och socialtjänstlagen i första hand är kommunernas ansvar tillsammans med landstingen. Det gläder mig att höra om Eva Olofssons erfarenheter från Göteborg, och detta är naturligtvis ett viktigt arbete som ska göras ute i varje kommun. Jag håller med om att kvinnor som är dubbelt drabbade av både missbruk och misshandel av en våldsam man lever med en särskild utsatthet och att det är samverkan mellan olika parter som kan lösa en sådan problematik. Socialtjänsten ensam kan inte alltid göra detta, och vi säger tydligt i vår hemlöshetsstrategi att socialtjänsten, för att också kunna trygga en bostad om bostadslöshet har inträffat, måste samverka med fastighetsägare och med kronofogdemyndigheter. Man måste ta ett helhetsgrepp. Eva Olofsson beskriver en utsatt grupp, men lösningen är tillämpbar på väldigt många individer som har hamnat i en särskilt utsatt situation beroende på omständigheter i livet. Lösningen är alltså tillämpbar på många problem som drabbar individer på ett särskilt sätt i många av våra kommuner. Men vi kan inte bortse från att den här problematiken faktiskt inte går att lösa från nationell nivå. Här krävs ett stort antal engagerade kommunpolitiker, och jag vet att det finns många kristdemokrater runt om i landet som har agerat för och jobbat med dessa frågor, både när det gäller missbrukarproblematiken och kvinnor som utsätts för våld. Det vi har försökt att göra på det nationella planet är att skärpa socialtjänstlagen och kommunernas ansvar när det gäller kvinnor som utsätts för våld, och också barn som bevittnar våld. Vi skickar med resurser för ett utvecklingsarbete. Vi nämner särskilt kvinnor med missbruk i skrivningarna i propositionen. Där finns alltså kopplingen på ett tydligt sätt. Vi ser också till att metodverktyg för att kunna bedriva ett framgångsrikt arbete sätts i kommunernas händer. Ett sådant uppdrag har vi gett, och det kommer så småningom. Det är väldigt viktigt, inte minst i de små kommunerna där ett par tre socialsekreterare ska hantera alla typer av ärenden, och där man naturligtvis inte har samma möjlighet till fördjupning inom ett specifikt område som man har i en större stad, som Eva Olofsson representerar och exemplifierar med. Men detta måste vara en väl fungerande verksamhet i alla kommuner, små som stora. Här finns också många av lösningarna, eftersom de måste vara lokala. Vi kan skruva en del med lagstiftning, och det gör vi nu. Men utöver det måste väldigt mycket av arbetet anpassas utifrån de lokala förutsättningarna och ett bra samarbete mellan kommun och landsting. Jag skickar med Eva Olofsson denna fråga tillbaka och hoppas att det intensifierade arbetet fortsätter och att vi kan få en rapport om hur det fungerar i Göteborg och i Västra Götalandsdistrikten. Om man är så framgångsrik i Göteborg som Eva Olofsson beskriver kanske detta exempel kan användas i andra delar av landet. Sammanhängande vårdkedjor är av största vikt, men de kan bara komma till stånd genom ett aktivt arbete ute i kommuner och landsting. Det är där detta arbete intensivt måste ske. Vi lägger också fram en nationell handlingsplan. Den kan tillgodose vissa delar och också eventuellt stå för lagstiftningsmässiga förändringar. Den är under utarbetande och alltså inte klar ännu, och den ligger inte i första hand i min portfölj. Men det är väldigt glädjande att den är på gång. Den kan säkert bli ytterligare ett verktyg för en bättre fungerande verksamhet.

Herr talman! Jag tycker ändå att statsrådet abdikerar lite när det gäller vad som går att göra på nationell nivå. Det är bra att det står "skall" i stället för "bör" när socialtjänsten ska ge stöd till kvinnor som har misshandlats och utsatts för övergrepp. Det gör det ännu tydligare, och det har Vänsterpartiet motionerat om. Vi lade ju ihop med våra samarbetspartier fram den utredning som ledde fram till detta förslag. Det är bra. Eftersom jag sitter i socialutskottet som jobbar med förslaget vet jag också att missbrukande kvinnor lyfts fram där. Men det går att göra mer. Vänsterpartiet har lagt fram ett förslag om att inrätta resursjourer som ska kunna hitta ett sätt att jobba med stöd åt kvinnor med pågående missbruk som blir utsatta för våld och utnyttjas sexuellt. De ska också kunna sprida kunskaper om metoder till andra kommuner. Jag instämmer med Maria Larsson om att detta måste fungera även i mindre kommuner. I en del små kommuner tror man fortfarande att ingen man misshandlar en kvinna. Om man inte har en kvinnojour eller samarbete med en kvinnojour är det ett rätt stort steg att börja titta på missbrukande kvinnors situation. När det gäller kunskap är det bra att Nationellt kunskapscentrum i Uppsala har utbildningar. Min erfarenhet är dock att stimulanspengar till rätt riktade utbildningar till dem som jobbar med missbruksfrågor i kommunerna är väldigt bra. Jag vill ge ett litet aktuellt exempel på att detta inte helt självklart går på räls. Just nu pågår ett upprop i Stockholm: Kvinnor behöver särskilda avgiftningsplatser - nu! Jag citerar: "Vi, undertecknarna av detta upprop, lovar att kraftsamla över parti- och organisationsgränser för att ge dessa utsatta och ofta hemlösa kvinnor en reell möjlighet att ta kontroll över sina liv. Det första viktiga steget är att landstinget går från beslut till handling och med det snaraste inrättar en särskild avdelning för avgiftning av drogberoende kvinnor. I dag blandas kvinnor och män på samma enhet. Det är många gånger påfrestande för kvinnorna och försvårar för dem att bryta sig ur destruktiva beroendeförhållanden." Detta är undertecknat av Birgitta Sevefjord, oppositionsråd (v), Inga Pagréus, diakon i Svenska kyrkan, Maria Svensson, fältmotiverare i Klara kyrka, Sonja Wallbom, RFHL, Torbjörn Larsson, Ersta diakoni, Alexandra Charles, 1,6-miljonersklubben etcetera. Bakgrunden är att det fanns ett sådant beslut i Stockholms landsting, taget för mer än ett år sedan, och det har inte hänt något. Samtidigt har det varit en motion från kd. Jag håller med Maria Larsson om att kristdemokrater flera gånger har jobbat med de här frågorna, men den motionen besvaras när det gäller en akutmottagning för missbrukande kvinnor utsatta för våldtäkt och våld, där man hänvisar till att man kan separera väntrummen. Det är ett sådant tryck och sådan förståelse för frågan. Jag tror att vi behöver göra mer. Vi behöver nog göra det, både du och jag och alla andra politiker, lyfta och driva frågan och ge konkreta förslag, konkreta stöd, konkreta stimulansmedel och åtgärder för att just den här gruppen inte ska få vara så utsatt och ha det sämsta stödet. Därför skulle jag fortfarande vilja få reda på av Maria Larsson: Finns det inte fler åtgärder man kan göra på den nationella nivån? Kan man inte se till att det till exempel blir någon form av resursforum, att man får verksamheter som kan sprida kunskap? Kan man inte se till att det blir riktade pengar för att ge utbildning till personalen i missbruksvården om mäns våld mot kvinnor för att förbättra stödet och skyddet?

Herr talman! När det gäller skillnader mellan kvinnor och män så är de ganska stora, inte minst när det gäller insatser i missbrukarvården. Det är något jag beklagar djupt. Vi vet att män av tradition har lättare att få tillgång till dyrare och mer omfattande behandlingar än vad kvinnor har. Jag tror att det är oerhört viktigt och centralt att vi har en god statistikinsamling och också kvalitetsjämförelser som på ett tydligare sätt kan visa både könsskillnader i missbrukarvården, som vi vet finns, och arbeta för en förändring och en förbättring. Det ser jag som en viktig uppgift, att förbättra kunskapen om skillnader mellan män och kvinnor när det gäller tillgången till missbrukarvård. Men vi gör ganska mycket, Eva Olsson. När vi ändrar lagen om socialtjänstens skyldighet att tillhandahålla stöd och hjälp för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld skickar vi också med stimulanspengar. Stimulanspengar efterfrågades. När det gäller resursjourer har jag inte sett att Vänsterpartiet har avsatt några särskilda stimulanspengar i sin budget, men det är möjligt att det finns gömt någonstans. Stockholms läns landstings politik tycker jag att man diskuterar lämpligtvis där och inte här. Låt mig återigen påminna om den handlingsplan som är att vänta och som kommer att innehålla ytterligare åtgärder. Men det är inget som jag kan avisera i dag, utan det får presenteras när den är färdig. Det finns alltid, på alla politikområden, förbättringspotential. Så är det ju. Särskilt i opposition är man aldrig nöjd. Så ska det väl vara. Det ska vara en pådrivande kraft. Men jag ser att det finns ytterligare förbättringsarbete att göra. Låt oss inte glömma att vi faktiskt har gjort en del redan. Jag tror att det ska vara till stort gagn för arbetet ute i kommunerna att det kommer stimulanspengar och att vi också förbättrar statistikinsamlandet.

Herr talman! Jag kan försäkra statsrådet Maria Larsson att vi har avsatt pengar i vår budget till resursjourer. Annars skulle jag inte stå här och säga det. Vi har avsatt 20 miljoner. Vi har avsatt 55 miljoner till utbildning av socialtjänstens personal, personal i missbruksvård och personal som jobbar inom handikappvården, just för att vi vill ha riktade utbildningar. För vi tror att det är strategiskt att människor har kunskap så de vågar se, vågar ställa rätt frågor, kan ge stöd och har rutiner för hur de ska hantera det när det här dyker upp. Jag hör berättas för mig då och då att där människor med missbruksproblem får bostad bor det par och man råkar ut för våld. Kvinnan kanske flyttar på sig ett tag. Man flyttar isär. Sedan kommer kvinnan tillbaka. Man känner sig ganska frustrerad. Man skulle behöva ha mer stöd och kunskap, behöva ha flera handlingsalternativ. Det är bra att vi har förstärkt socialtjänstlagen. Det har vi tyckt jättelänge. Jag skulle bli oerhört besviken på den här regeringen om den helt hade slutat med det jobb som vi har jobbat ihop i Vänsterpartiet men också med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i många år. Jag har förväntningen att man ska fortsätta att jobba med frågorna. Men jag tror att man måste vara betydligt mer konkret. För det finns så mycket fördomar och ett synsätt som är moralistiskt när det gäller kvinnor med pågående missbruksproblem: Om du har missbruksproblem vet du väl att du åker på stryk om du umgås med de andra strulputtarna som missbrukar. Sluta med ditt missbruk först innan vi kan göra något! Hela det samhälleliga synsättet när det gäller kvinnor med missbruksproblem med att det är mycket mer skamligt för en kvinna att fastna i missbruk än för en man gör att vi måste, tror jag, ha väldigt tydliga och konkreta insatser för att ge stöd till kvinnorna. Jag tror att vi måste rikta och öronmärka stödet just för att lyfta upp skyddet och stödet till den här gruppen kvinnor som far så illa.

Herr talman! Grunden för den här debatten, som primärt handlar om missbrukarproblematiken, är delvis att missbrukarvården har rustats ned väldigt mycket under en lång rad av år, under den långa rad av år då bland annat Eva Olofssons parti har suttit vid regeringsmakten. Väldigt lite har gjorts för att vända den trenden. Det är beklagligt, och det är tråkigt. Därför befinner vi oss i en situation där naturligtvis en del grupper ramlar mellan stolarna. När det gäller kvinnor med missbruk och som utsätts för våld kan jag hålla med om att det finns en fördomsfullhet gentemot de kvinnorna ibland. Så ska det naturligtvis inte vara. Låt mig säga det och tydligt markera det. Det finns också en problematik att kvinnojourer inte kan ta emot kvinnor med missbruksproblem, av förståeliga skäl. Det gör att de hamnar i ett mellanläge där det ibland inte finns något skyddsnät och där fallet mellan stolarna kan bli väldigt hårt. Återigen: Vi är angelägna om att socialtjänstens uppgift och uppdrag ska vara tydligt, också gentemot kvinnor med missbruk. Det är därför vi skrev särskilt om dem som en grupp när vi lade fram propositionen som nu har behandlats. Det är viktigt. Det är ett led i de åtgärder som regeringen redan har vidtagit, och som sagt var, ytterligare åtgärder kommer. Till det kommer jag att återkomma i handlingsplanen som kommer att presenteras under hösten. Jag tror att Eva Olofsson kan se fram emot ytterligare förslag som pekar i en stärkande riktning för många kvinnor i olika utsatta situationer.