Utredning om Enbomsaffären

Interpellationsdebatt 4 februari 2011

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 1 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Jonas Sjöstedt har frågat statsministern om han avser att ta initiativ till en sanningskommission eller annan utredning som får i uppgift att utreda om rättsövergrepp begicks i Enbomsprocessen. Frågan har överlämnats till mig för besvarande. Jag känner sedan tidigare till den kritik mot rättsväsendet som anhöriga till vissa av de dömda i det aktuella brottmålet har framfört. Som en rättssäkerhetsgaranti i brottmål har en dömd person möjlighet att begära ändring av en lagakraftvunnen dom genom att ansöka om resning i målet. En sådan ansökan från anhöriga till en av de dömda i de aktuella brottmålen är för närvarande föremål för prövning i Högsta domstolen. En sanningskommission kan i en del fall vara det enda ändamålsenliga och lämpliga sättet att granska historiska händelseförlopp. Det gäller särskilt om det också finns ett angeläget och stort samhällsintresse av att en utredning av det slaget tillsätts. Bland annat med hänsyn till det pågående resningsärendet är det inte aktuellt att tillsätta en sanningskommission eller en annan offentlig utredning rörande det aktuella fallet.

Anf. 2 Jonas Sjöstedt (V)

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! Den här interpellationen handlar om vad som sannolikt är en av den svenska efterkrigstidens stora rättsskandaler. Sex personer dömdes till fängelse, två av dem till livstids fängelse, på grundval av vittnesmål av huvudvittnet Fritiof Enbom. Utan hans vittnesmål hade sannolikt de andra inte blivit dömda. Fritiof Enboms tillförlitlighet var starkt ifrågasatt redan vid tidpunkten för rättegången. Han tog tillbaka många av uppgifterna han hade lämnat. Han påstod att han hade varit frivillig i spanska inbördeskriget, vilket han bevisligen inte hade varit. Han hävdade också under rättegången att han som järnvägsarbetare i Norrbotten hade besökt Tahiti. Trots att Fritiof redan då misstänktes vara mytoman dömde man på basis av hans uppgifter. Kanske var det det kalla kriget som dömde dem som stod åtalade i rättegången. Det var en tid av Catalinaaffären, marinspionen och Koreakriget, och i medierna pågick, måste man säga, ett drev mot de här personerna. De var dömda på förhand i massmedierna. Det spelade naturligtvis en roll att de dömda var kommunister. Om de dömdes på grund av detta är det inte bara ett rättsövergrepp utan också en politisk dom, vilket gör det hela särskilt allvarligt. Rättssystemet ska fungera lika för alla oavsett vilken åsikt man har i politiska frågor. För de dömda var rättegången en fullständig katastrof. De fick långa straff, blev uppsagda från sina arbeten och blev svartlistade. Kanske lika allvarligt var att de stämplades som spioner och landsförrädare. Det drabbade inte bara de dömda utan också deras familjer och barn, och det är något som påverkar dem än i dag. Flera av de dömda kämpade hela sina liv för resning och upprättelse efter domarna. I dag kämpar deras barn vidare för resning. Jag har varit i kontakt med flera av de anhöriga, och jag vet att de tänker på detta varje dag. Jag kan på ett sätt förstå justitieministerns svar. I första hand är det här en fråga för rättssystemet, och jag tycker att det bästa vore om man tillät en förnyad rättslig prövning. Det skulle kunna leda fram till en omprövning och kanske ett frikännande. Problemet har varit att rättssystemet har varit ovilligt att bevilja resning i det här fallet. Man kan kanske fundera på varför. Det är en styrka för oss som rättsstat om vi vågar se tillbaka och rätta till det som blev fel. Det skulle vara ett bevis på att regeringen bryr sig om också Sveriges historia när rättsstaten har fallerat om man är beredd att visa att man vill göra det. Regeringen avvisar tanken på en sanningskommission och hänvisar till prövningen av en resningsansökan i Högsta domstolen. Även det kan jag ha förståelse för. Men det är lite mer komplicerat än så. Det är bara i ett av fallen som det föreligger en resningsansökan, och om Fingal Larsson-Lennelind, som resningsansökan avser, frikänns i Högsta domstolen, finns det kanske anledning att se över hela fallet i en sanningskommission. I så fall tyder det ju på att detta var ett rättsövergrepp. Om Högsta domstolen inte beviljar resning - vilket jag inte hoppas - ligger frågan kvar, och behovet av en sanningskommission kvarstår i så fall. Jag förstår och respekterar att ministern varken kan eller ska ingripa i eller föregripa en rättslig prövning. Det är inte ministerns roll, och det vet vi alla. Men jag skulle ändå vilja fråga justitieministern om hon ser något juridiskt hinder för att Högsta domstolen tar upp det här fallet till prövning.

Anf. 3 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Låt mig först säga att det har kommit fram en hel del kritik av det här ärendet i böcker och granskningar, och det är många som har frågor och har haft det genom åren. Jag vill ändå börja med det som är min principiella hållning. I ett läge där detta är ett ärende som finns i ett högst levande skede i rättsväsendet varken ska eller kan jag gå in och ge råd eller anvisningar. Det vore fel av mig. Så länge den rättsliga prövningen pågår finns det anledning att ge det svar som jag redan har gett. Jag delar uppfattningen att man alltid måste granska också historiska skeden. Det är otroligt viktigt, för man kan dra lärdomar. Just resningsförfarande är något som jag har jobbat en del med och där det pågår ett utredningsarbete. Sannolikt har vi anledning att skaffa något bättre möjligheter för människor som känner att rättsväsendet inte riktigt har fyllt sin funktion på det sätt som de tycker vore rimligt. Jag fick ett delbetänkande för en tid sedan, och jag väntar ett slutbetänkande som rör de här frågorna till sommaren. Det är ett besvärligt förfarande, men det handlar om att den enskilde också kan behöva juridisk hjälp och kanske möjligheter att ta fram bevisning som tidigare inte använts och så vidare. Det är oerhört centralt för mig att det är möjligt att få rätt. Inget rättssystem blir någonsin så perfekt att fel inte begås, men vi ska anstränga oss för att se till att det är korrekt och blir korrekt och att vi rättar till sådant som är fel. Nu är det väldigt länge sedan det här ärendet var aktuellt. Ingen av de centrala personerna är i livet längre. Det kan vara nästan ogörligt att reda ut sanningen, antingen det är rättsväsendet eller någon annan som ska göra det, när man inte kan tala med dem det berör. Då får man gå på andrahandsuppgifter eller uppteckningar som är gjorda i en tid då mycket varit annorlunda. Det tål att funderas mycket över. Jag har stor respekt och förståelse för att domar inte bara drabbat den som blir dömd utan också påverkar nära och kära. Det kan ligga med under väldigt lång tid och vara någonting som känns och är väldigt jobbigt. Man måste ha respekt för att det är på det sättet. Under ett pågående skede finns inte skäl för mig att ha några synpunkter eller dra i gång något arbete. När man prövar frågan finns en del faktorer som man måste begrunda, exempelvis möjligheten att få fram alla fakta. Den typ av forskning och annat som kan bedrivas och plockar fram fakta om historiska skeden är oerhört central. Tyvärr är det inte helt fulltecknat när det gäller att granska den här perioden och olika skeenden i svensk historia. Det finns en del mer att göra också på det området.

Anf. 4 Jonas Sjöstedt (V)

Herr talman! Jag tackar ministern för hennes svar. Jag tror att ministern har en viktig poäng när hon lyfter fram hur det påverkar de efterlevande. När det gäller resningsansökan som avser Fingal Larsson-Lennelind lever hans barn i dag. En av dem heter Rune Larsson. Han påverkades väldigt direkt av det. Han hade sökt arbete vid järnvägen, där också hans pappa varit anställd och aldrig fick arbeta igen. Han fick inte det arbetet, med all sannolikhet därför att han var barn till en person som blev dömd i rättegången. Även efterlevande är direkt påverkade, förutom det som kanske är det viktigaste. Det är hur familjen påverkas av gatloppet de fick löpa efter domarna. Det är riktigt att det kan vara svårt att gå tillbaka i rättsfall där de huvudpersoner som figurerade inte längre är i livet. Man ska veta att i det här fallet finns en mycket omfattande dokumentation. Förhören finns naturligtvis kvar utskrivna, och bevismaterialet, i den mån det fanns något sådant, finns också bevarat. Dessutom är det så att mycket av bevismaterialet i rättegången hemligstämplades på 60 år. Det blir tillgängligt om något år att forska i. Vissa personer har redan fått tillgång till det militärt hemligstämplade bevismaterialet, däribland finns militärhistoriker som inte alls delar de dömdas politiska värderingar på något sätt. De har kommit till slutsatsen att detta är en fullständig rättsskandal. Det finns ingen grund för att dessa människor dömdes till de långa fängelsestraffen. Jag menar att det talar för att detta fall är lämpat för att utreda ytterligare. Naturligtvis gör den politiska komponenten i detta det hela ännu mer känsligt. Det skulle vara ett ännu större bevis på rättsstatens funktion i Sverige att man är beredd att ta i också ett sådant fall. Jag välkomnar justitieministerns besked om arbetet med att se över möjligheterna till resning. Jag tycker att de är viktiga i vissa särskilda fall där det kan vara aktuellt. Detta är ett sådant fall. Här handlar det om människors tilltro till rättsstaten. Man har möjlighet att återställa dessa människors tilltro till att den svenska demokratin och rättsstaten till sist faktiskt fungerar även för dem. Jag skulle vilja återkomma till de frågor som jag ställde i slutet. Om vi tänker oss att HD beviljar resning och personen frikänns sätter det hela Enbomsprocessen i ett nytt ljus. Det är då uppenbarligen så att det har gått fel i domarna. Anser justitieministern att det i en sådan situation kan finnas anledning att återkomma till frågan om en sanningskommission? Det gäller inte i dagsläget, utan i det fall att Högsta domstolen väljer att avgöra fallet. Med all respekt för att jag inser att justitieministern inte får uttala sig om den rättsliga prövningen i sig vill jag höra om justitieministern ser några som helst juridiska hinder för att Högsta domstolen beviljar resning och tar upp fallet till förnyad prövning.

Anf. 5 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Jag kommer inte att ge något svar som på något vis kan tolkas som att jag skulle ha någon synpunkt på Högsta domstolens arbete. Det är oerhört viktigt. Det är ett komplicerat ärende. Det är därför det också diskuterats så mycket. Denne Fritiof Enbom var medlem i Kommunistpartiet och skrev för Norrskensflamman. Han dömdes till livstid för spioneri. Enligt Försvarsstabens bedömningar då hade han överlämnat mer än 20 olika informationer till ryssarna under det kalla kriget. Det finns ganska mycket fakta kring det. När det sedan gäller hans vittnesmål om andra ifrågasätts det lite grann om han hade lite vidlyftig fantasi, om jag uttrycker det så, och hur stor vikt man ska lägga vid hans bedömningar. Det är ingen tvekan om att den här mannen ändå skadade svenskt försvar. I och för sig kan man med öppnare arkiv och annat också se en del på kontakterna mellan Ryssland, Kommunistpartiet i Sverige och en del annat. Det är ingen tvekan om att det fanns ett samarbete med olika typer av finansieringsaktiviteter och annat som är nog så intressant att lägga på bordet. Det finns flera perspektiv i den här frågan. För att städa i de historiska byrålådorna bör man nog titta på de delarna. Det handlar också att förstå den tid då det här ärendet ägde rum. Nu pågår det en prövning i Högsta domstolen. I själva ärendet har jag inte möjlighet att ge några synpunkter över huvud taget och tänker heller inte göra det. Oavsett i vilken form man granskar de här frågorna måste man se helheten och komplexiteten. Det är väldigt viktigt för att komma så nära sanningen som möjligt. Det är nästan omöjligt att bedöma om någon hade fantasi eller inte och vad som var sant. Det man kan se är vad det finns belägg för. Det är en ganska komplicerad struktur i en del av de kretsar som ligger i närheten av det här ärendet. Sedan kan det i det i enskilda fall ha blivit oerhört olyckligt. Sådant har hänt förr. Det vågar man inte säga. Jag tror att vi får avvakta för att se hur prövningen blir. När det gäller framöver är min grundinställning att vi behöver bättre förutsättningar för resningsförvarande, och det arbetar regeringen med.

Anf. 6 Jonas Sjöstedt (V)

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern för hennes svar. När det gäller det senaste inlägget är jag i stort sett enig i allting. Fritiof Enbom var knappast den storspion som han själv hävdade att han var, men allting pekar på att han begick olagliga handlingar. Det kanske också är ett skäl till att gå igenom fallet en gång till. Det kan också finnas de som varit skyldiga till något. Då ska det klargöras, visas och läggas upp på bordet. Som det är nu ligger det en aura av rättsröta över hela det här fallet. Det kan vara bra att reda ut vem som kanske var skyldig och vem som inte var det. Det är så rättsstaten ska fungera. Sedan menar jag att justitieministern har helt rätt. Man kan inte begripa processen om man inte sätter in den i ett inrikespolitiskt perspektiv och i ett perspektiv av kalla kriget på 50-talet. I det ingår marinspionen som förekom strax innan detta fall. I det ingår också Catalinaaffären. Man kan till exempel diskutera den länge och mycket annat. Det handlar om det klimat som var vid den här tiden. Jag menar att just detta göra det är lämpligt för en vidare granskning än bara den strikt juridiska. Det är bara om historikerna får bidra genom att sätta detta i sitt historiska perspektiv som man inte bara kan begripa att en del saker kanske blev ohyggligt fel och att många människor misshandlades av detta utan också kan förstå varför det skedde. Då har man nått ett steg längre. Det skulle en sanningskommission kunna bidra till. Jag respekterar fullt ut att ministern vill avvakta prövningen i Högsta domstolen. Men jag tror att det kan finnas anledning att återkomma - beroende på hur frågan behandlas i HD - till frågan om en sanningskommission i det här fallet.

Anf. 7 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Vi verkar vara överens om flera saker. Låt mig påpeka en sak när det gäller det historiska perspektivet och gränserna. Jag var också inne på det lite tidigare: Det står helt fritt för universitet och forskare att ta sig an denna uppgift. Jag har konstaterat att det finns en del ogjort på området. Men lika lite som regeringen direkt kan och ska styra rättsväsendet kan vi direkt styra forskningen, vilket också är bra att vi inte kan. Här finns ett utrymme för initiativ och aktivitet som är viktigt. I interpellationen skriver Jonas Sjöstedt om rättsväsendet och den aura av rättsröta som han säger sig känna och som man anar i ett sådant här fall. Lite grann som ett försvar av min hållning kan man säga att det tvärtom är så att om en person beviljas resning är det en mycket bättre väg att gå för att fastställa huruvida det har gjorts ett fel eller inte. Det är en otroligt viktig process att det görs med de regler vi har i dag. Jag tycker att det är en riktig hållning att avvakta de synpunkter som kommer från Högsta domstolen, för jag tror att det är därifrån som de anhöriga och andra egentligen vill ha svaret. Sedan kan Jonas Sjöstedt, jag och många andra tycka att det är intressant att få reda på verkligheten under det kalla kriget och hur olika personer, aktörer, strukturer och politik samverkade eller skapade problem för människor. Det kan vi önska oss i den andra delen. Vi får som sagt avvakta Högsta domstolens besked och se var de landar.

den 26 januari

Interpellation

2010/11:156 Utredning om Enbomsaffären

av Jonas Sjöstedt (V)

till statsminister Fredrik Reinfeldt (M)

År 1952 dömdes ett flertal personer till långa fängelsestraff, två dömdes till livstidsfängelse, i den uppmärksammade Enbomsprocessen. De anklagade, som var kommunister eller sympatiserade med kommunisterna, dömdes för spioneri eller medhjälp till spioneri för Sovjetunionen. Rättegången påverkades starkt av tidsandan under det kalla kriget och hade stor betydelse i den tidens svenska inrikespolitik.

Huvudvittne i rättegången var den misstänkte Fritjof Enbom som erkände omfattande spioneri och också vittnade emot sina medanklagade. Redan under rättegången framförde Fritjof Enbom en rad påståenden som han tog tillbaka eller som framstod som mycket fantasifulla. De övriga anklagade dömdes på grundval av Enboms vittnesmål. I dag menar de flesta seriösa bedömare av rättegången att Enbom var en mytoman och att de hemligheter som påstods ha lämnats ut knappast vare sig var särskilt hemliga eller av någon större militär betydelse. Detta bekräftas av senare forskning i de militära arkiven.

För de dömda och deras familjer innebar rättegången en personlig och familjemässig katastrof då de stämplades som landsförrädare. Flera av de dömda, alla är i dag avlidna, kämpade i hela sina liv för resning i fallet så att deras namn skulle kunna rentvås. I dag arbetar deras barn vidare för upprättelse för sina föräldrar.

I ljuset av vad vi i dag vet framstår Enbomsprocessen som en rättsskandal då den svenska rättsstaten inte fungerade och människor dömdes till långa fängelsestraff på grund av sina politiska åsikter. Det är i så fall en händelse ovärdig en demokrati. Rättegångarna som hölls 1952 och 1953 (Högsta domstolen) har under alla år varit föremål för kritiska artiklar och böcker. Sedan ett år tillbaka ligger en resningsansökan hos Högsta domstolen gällande Fingal Larsson-Lennelind. Han dömdes till fem års straffarbete i rådhusrätten, friades helt i hovrätten för att åter bli fälld i HD, till två års fängelse.

Nu när alla tidigare hemligstämplade handlingar blivit offentliga står det klart att det skett ett rättsövergrepp, vilket påvisas i resningsansökan. Att allt detta skedde för 60 år sedan har ingen betydelse för de anhöriga som i alla år fått leva med epitet som ”spionungar” och liknande. De vill inget hellre än att deras i dag döda anhöriga ska befrias från de orättfärdiga domarna och få en postum upprättelse. Därigenom kan de själva återfå tron på vårt demokratiska samhälle. Det är också viktigt för varje land att självkritiskt granska sin egen historia och de missgrepp som kan ha begåtts i den.

Med anledning av detta ställer jag följande fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt:

Avser statsministern att ta initiativ till en sanningskommission eller annan utredning som får i uppgift att utreda om rättsövergrepp begicks i Enbomsprocessen?