Utpekandet av fattiga barn

Interpellationsdebatt 14 januari 2014

Protokoll från debatten

Anföranden: 15

Anf. 75 Statsrådet Maria Larsson (KD)

Herr talman! Peter Johnsson har frågat mig om jag verkligen anser att en fritidscheck som riktat stöd till behövande är rätt väg att gå och varför detta är att föredra framför att göra det generella välfärdssystemet starkare. Vi vet att familjer med knappa ekonomiska resurser har svårare att ha råd att betala för sina barns fritidsaktiviteter än andra familjer. Att få delta i fritidsaktiviteter anser jag vara en god skyddsfaktor mot utanförskap. Det är utvecklande och ger en känsla av delaktighet. Därför har regeringen i budgetpropositionen för 2014 aviserat att vi vill införa en ersättning för kostnader för fritidsaktiviteter för barn i hushåll med försörjningsstöd. För att täcka kostnader för detta har medel avsatts i budgeten. Inom Socialdepartementet har det tagits fram ett förslag till en sådan ersättning, en så kallad fritidspeng. Förslaget innebär att hushåll med barn som går i årskurs 4-9 som haft försörjningsstöd under minst sex månader den senaste tolvmånadersperioden ska ha rätt till en ersättning på högst 3 000 kronor för kostnader för deltagande i regelbundna och ledarledda fritidsaktiviteter. Barnen får därmed möjlighet att utöva och utveckla sina intressen tillsammans med andra barn och vuxna. Peter Johnsson menar att det är fel väg att gå och att det vore bättre att göra det generella välfärdssystemet starkare. Jag håller inte med Peter Johnsson utan menar att förslaget inte står i motsättning till satsningar på den generella välfärden. Tvärtom är fritidspengen ett välkommet komplement till barn som redan lever i familjer med försörjningsstöd och till de generella åtgärder som regeringen vidtagit för att förbättra barns levnadsvillkor. Regeringen har exempelvis höjt barndelen i bostadsbidraget under 2012 och 2014 med sammanlagt högst 975 kronor per månad för en tvåbarnsfamilj. Den 1 januari 2013 höjdes grundnivån i föräldraförsäkringen från 180 till 225 kronor per dag. Det är en reform av betydelse för unga föräldrar som inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Höjda nivåer i det generella välfärdssystemet leder dock inte alltid till höjd levnadsstandard för de barn som lever i familjer som är beroende av försörjningsstöd. Försörjningsstöd är det yttersta skyddsnätet i välfärdssystemet, och när bidrag höjs minskas försörjningsstödet i motsvarande mån. Riksnormen i försörjningsstödet höjdes emellertid för barn 2012 vilket innebar en höjd levnadsstandard för barnfamiljer med ekonomiskt bistånd. Utgångspunkten för förslaget till fritidspeng är att barn i familjer med försörjningsstöd ska kunna delta i gemensamma aktiviteter med andra barn utanför skoltid och utanför det egna hemmet. Jag menar därför att det är viktigt att fritidspengen utformas som en kostnadsersättning och inte som en generell inkomstförstärkning. Jag ser därför fram emot att under våren presentera ett förslag till riksdagen på hur en sådan fritidspeng ska utformas.

Anf. 76 Peter Johnsson (S)

Herr talman! Tack så mycket för svaret! Jag delar ambitionen, och det är oerhört viktigt att barn som lever med föräldrar som har försörjningsstöd ska få ökade förutsättningar att delta i det svenska föreningslivet och det civila samhället på bästa möjliga sätt. Jag skrev interpellationen också för att den ligger bra i tiden. Precis som statsrådet säger är förslaget inte klart och utarbetat än. Min uppgift här i dag i kammaren är att påverka statsrådet att göra förslaget så bra som möjligt. Jag är oroad över tankegången bakom fritidschecken. Vi socialdemokrater avskaffade tack och lov utpekande av fattiga barn i många sammanhang. Det visade inte minst Ulf Dageby på när han berättade om att han blev utpekad i klassrummet. Han blev befriad från skolterminsavgiften på grund av att föräldrarna inte kunde betala eftersom de var fattiga. Den skamkänsla man lade på barnen på 50-talet känner jag - om jag har fel får statsrådet rätta mig - att ni på något sätt vill återföra igen. Ni kallar det för fritidspeng. Det handlar, precis som statsrådet sade, om 3 000 kronor per barn och år som ska gå till fritidsaktiviteten. Både du och jag vill stärka förutsättningar för barn till föräldrar som lever med försörjningsstöd. Min bild av förslaget är att barnen eller kanske föräldrarna tvingas att gå till sin förening och få undertecknat att de är medlemmar i föreningen. Sedan får de gå till socialtjänsten för att få utbetalt de 3 000 kronorna. Jag vet att föreningslivet inte vill ha den här typen av system. De säger att det kan vara en tung administrativ börda. Men det allvarligast av alltihop är att man utsätter barnen för den typen av situation. Det är därför som det vore bättre att man stärkte det generella välfärdssystemet, och då menar jag att man ska stärka försörjningsstödet. Man ska lägga mer pengar på fritidsdelen i försörjningsstödet så att alla barn får förutsättningar att vara med i olika typer av fritidsaktiviteter. Då pekar vi inte ut något barn och inte heller föräldrarna. Jag tror att de skäms tillräckligt mycket i den situation de befinner sig i, och det gäller allra mest barnen. Min fråga till statsrådet är: Är det så som systemet är tänkt? Hur har statsrådet tänkt att systemet ska fungera?

Anf. 77 Magnus Sjödahl (KD)

Herr talman! Det är en lite märklig interpellation som har ställts. Vi har uppmärksammat ett problem och föreslår en konstruktiv lösning. Det handlar om att barn i ekonomiskt utsatta hushåll har en mindre aktiv fritid än andra barn. Både flickor och pojkar deltar i mindre utsträckning i organiserade fritidsaktiviteter, och det vill vi göra någonting åt. Därför kommer vi att lägga fram förslaget att införa en fritidspeng som är direkt riktad till dessa barn för att ge dem möjlighet att på samma villkor som sina kompisar delta i olika avgiftsbelagda fritidsaktiviteter. Det är en åtgärd som välkomnas av Rädda Barnen, som i sin årliga rapport pekar på bland annat just detta problem. I rapporten lyfts också fram att barnfattigdomen minskar. Man säger också att den kommer att ha förutsättningar att minska ytterligare med de åtgärder som regeringen vidtar. Däremot var den avsevärt högre under den tid som Socialdemokraterna innehade regeringsmakten. Man kan ju undra om ni vill tillbaka till den tiden. Jag tror inte det, men man blir lite undrande när ni motsätter er ett konstruktivt förslag som skulle leda i rätt riktning. Genom detta riktade stöd försäkrar vi oss om att även de barn som lever i familjer med långvarigt försörjningsstöd får möjlighet till en meningsfull fritid. Det finns kommuner som har infört detta, till exempel min hemkommun Lund. Där beslutades för två år sedan att införa detta, och där rådde politisk enighet. Så lyssna på era kloka partikamrater runt om i landet! Underlaget lyder: "För barn som lever i familjer med långvarigt biståndsberoende är konsekvenserna allvarliga i nuet och riskerna höga för framtiden. Barn i familjer med långvarigt biståndsberoende har sämre hälsa, högre risk för droganvändande o.s.v." I tillämpningsföreskriften står: "Bidraget betalas ut mot uppvisande av kvitto eller genom att faktura lämnas till förvaltningen." Det är högst okontroversiellt att man får ersättning för utlägg man har haft. Så fungerar det i många andra sammanhang - även för oss. När vi haft utlägg lämnar vi in kvitto och får ersättning. Det här med att stå med mössan i hand tycker jag närmast är en vulgärargumentation i sammanhanget. Jag tycker inte att den hör hemma här. Det är helt normalt att man lämnar kvitto och får ersättning för de utlägg man har haft. Konstigare än så är det inte.

Anf. 78 Jasenko Omanovic (S)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag tackar också min kollega Peter Johnsson, som har väckt frågan. Det är en viktig fråga. Herr talman! I går var det en idrottsgala. På denna gala prisades många av de främsta svenska idrottarna för sina insatser. Runt om i Sverige satt säkert många barn och ungdomar framför tv-apparaterna som har en dröm om att stå där i Globen och ta emot ett pris. Tyvärr har en del av dessa barn inte föräldrar som kan bekosta en idrottsaktivitet och den utrustning som man behöver för att utöva en viss idrott. Hockey och längdskidåkning, till exempel, är dyra idrotter. Jag själv är ordförande i Moffe BK - en fotbollsförening. Detta är tio- och elvaåriga grabbar som vill spela fotboll och som vill bli proffs. När de kliver ut på plan kan jag se på skorna att någon har dyra fotbollsskor och att någon inte har det. Vi kan alltså redan i dag se skillnad. Och det finns de som inte är med eftersom de inte ens har möjlighet att köpa fotbollsskor. Därför är det viktigt, herr talman, att vi alla har ambition - vilket vi också har - att skapa möjligheter för barn att vara med i idrott. Men det är oerhört viktigt att inte peka ut barn. Vi ska inte säga: Du får gå till socialen och hämta ut de här pengarna. Det gäller särskilt när man i dag, efter Alliansens sju år med innehav av makten, har plockat från vissa grupper. Man har plockat från de försäkringar som löntagare har betalat in. 100 miljarder har man plockat in till skattesänkningar. Detta är just föräldrar som råkar vara arbetslösa och som råkar ha en långtidssjukdom och som på grund av detta blir utförsäkrade och hamnar hos soc. Därför ska de i sin tur vara tvungna att peka ut sina barn. Det tycker vi förstås är fel. Därför måste man kunna bygga ut generella system så att ingen behöver pekas ut. Inget barn ska behöva pekas ut. Det är det som är viktigt, herr talman. Vad jag förstår är inte detta något färdigt förslag som ligger på bordet, men av det vi vet hittills kan jag säga att detta för mig känns som en statlig välgörenhet. Jag tycker att det är fel att staten håller på med välgörenhet, för alla de föräldrar - i det här fallet - som har blivit arbetslösa och sjukskrivna har betalat in en avgift under den tid då de har haft jobb. Den allmänna löneavgiften har de också betalat, och den går till skattesänkningar till dem som tjänar pengar. De har betalat in till sin försäkring, och nu får de inte ut något på den. Nu får de inga försäkringspengar så att de kan klara av att ge sina barn förutsättningar att vara med i idrotten.

Anf. 79 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Om jag ska säga en positiv sak med detta är det att jag tycker att det är bra att man tar upp situationen för barn som lever i familjer med försörjningsstöd. Det är många barn som gör det, och det är många som gör det inte bara i några månader. Den grupp som har försörjningsstöd i tre år eller mer växer. Det som ändå är negativt när vi talar om att regeringen gör mycket för att barn inte ska leva i familjer med försörjningsstöd är att vi har många barn och föräldrar som hamnar på socialkontoren när de egentligen skulle finnas i våra trygghetsförsäkringar. De belamrar i stället socialkontoren, där man ska jobba med dem som har sociala problem och behöver socialt stöd. När man lever länge på försörjningsstöd blir det så att mycket slits under denna lite längre period. Man behöver då hjälp med sådant som man kanske inte behöver när det handlar om tre fyra månader. Det blir så att man under en lång period får leva med väldigt lite pengar. Dessa barn stängs då ute från sådant som andra barn kan göra. Vi har ett annat förslag från Vänsterpartiet: Vi höjer normen för varje barn med 300 kronor i månaden, och vi sätter inte gränsen mellan fjärde och nionde klass. Det gör vi därför att alla barn behöver möjlighet till social stimulans, att göra saker med andra och att göra saker med familjen. Det är ett förslag som stämmer bra med Malmökommissionens förslag, som innebär just att man ska kunna göra sådant här på kommunal nivå. Det är inte bara föreningsaktiviteter som vi tycker är viktiga. Det kan handla om att man ska kunna gå på en barnfilm som jag tycker är bra med mitt barn, precis som andra föräldrar gör. Ett lite äldre barn eller ungdom ska kunna hänga med sina kompisar på bio och inte vara utestängd från det av ekonomiska skäl. Jag tycker att det man gör här är en kontrollerande verksamhet. Man bygger upp en form av misstro mot de familjer som lever på försörjningsstöd. Det fanns tider när familjerna fick matkuponger, och det gick att känna igen barn som levde i familjer med försörjningsstöd på att de hade speciella kläder och jackor som de fick hämta i vissa affärer. Det byggde också på att man inte trodde att föräldrarna skulle se till att barnen fick det de skulle och att man skulle kontrollera. Det är detta jag har mest emot förslaget: Det gäller inte andra barn, och man bygger upp det kontrollerande och stigmatiserande systemet när man i stället kan göra som vi i Vänsterpartiet gör och höja normen för varje barn med 300 kronor i månaden. Det kostar några miljoner mer. Dessa lägger vi där, och vi har finansierat dem. Det handlar om synsätt på människor som lever på försörjningsstöd, på familjer som lever på försörjningsstöd och på de barn som finns där. Jag tycker också att det handlar om synsättet att man ska kunna göra saker som att gå på bio, göra en utflykt eller något annat som kostar lite extra och som man inte kan göra. För min del tycker jag att detta att gränsen sätts vid föreningsaktiviteter också lite grann begränsar vad man får göra med pengarna. Man ska kunna använda pengarna till föreningsaktiviteter, men det allra bästa för en viss familj är kanske att de kan göra den där badutflykten till Göteborgs skärgård och ha råd med matsäck och annat som man kanske inte har råd med annars. Man kanske också kan göra annat ihop med familjen och barnen som man tycker är viktigt. Låt bli att ha det här kontrollerande synsättet, och se till att ge ökade möjligheter för alla barn göra någonting bra själva, med kompisar eller tillsammans med sin familj.

Anf. 80 Meeri Wasberg (S)

Herr talman! Jag tycker att det är glädjande att regeringen ändå ser de här barnen. Det får jag lov att säga. Men vi har helt olika idéer om hur, och kanske också varför, man ska göra det här. Belastningen på försörjningsstödet har ökat katastrofalt, skulle jag vilja säga, under den period som alliansregeringen har suttit vid makten. Vi kan se hur personer enbart därför att de är arbetslösa och a-kassan tar slut hamnar i behov av försörjningsstöd. Har man barn blir också de beroende av försörjningsstödet. Vi tror, från socialdemokratiskt håll, att det vore mycket bättre att höja försörjningsstödsnormen i stället för att hitta på än den ena och än den andra och sedan möjligtvis också den tredje lilla specifika delen när det gäller försörjningsstöd. Barnen är inte annorlunda. Barnens behov av att få likvärdiga förutsättningar för att kunna ha en aktiv fritid är likadant oavsett om deras föräldrar har arbete eller är sjukskrivna, arbetslösa eller har försörjningsstöd. Det som också är mycket intressant i det här är att vi ofta från den borgerliga kanten får höra om vikten av att människor får bestämma saker och ting själva och att det inte ska vara så mycket förmynderi från samhällets sida. I den här frågan däremot verkar det vara helt fritt fram för en form av förmynderi. Föräldrar som har försörjningsstöd är antagligen inte sämre på att bestämma vad som är bra och mindre bra för sina barn är föräldrar som har andra typer av inkomster. Varför ska just de här föräldrarna inte få möjlighet till självbestämmande i den här frågan? Jag kan inte låta bli att förundras lite grann över Magnus Sjödahls anförande, herr talman. När man lyssnar på det undrar man vad skillnaden skulle bli. Det låter som att det redan är så i dag. Avslutningsvis skulle jag vilja att statsrådet preciserar vad det är som gör att just de här föräldrarna inte skulle vara kapabla att ta kloka beslut gällande sina barn och deras fritid jämfört med andra föräldrar. Det är precis det som det kokar ned till när man pratar om den här fritidschecken.

Anf. 81 Statsrådet Maria Larsson (KD)

Herr talman! Det här är en diskussion som uppenbarligen väcker upp många deltagare så här på kvällskvisten. Många barn har en dröm. Många barn har intressen och talang. Det vi kan se i statistiken är att barn i familjer med ekonomiskt försörjningsstöd är underrepresenterade i de föreningsaktiviteter som pågår varje dag i vårt land. Jag vill att alla barn ska ha möjlighet att utveckla sin talang och sina intressen. Jag vill att varje barn ska ha det. Det många av er gör här i talarstolen är att ni antar ett vuxenperspektiv. Ni vägrar att ha ett barnperspektiv. Vi destinerar pengarna till barnen. Ni, en del av er, vill lägga pengarna hos de vuxna och tror att man i ett hushåll som har det ekonomiskt knapert varje månad ska lägga undan pengar till föreningsavgiften som man betalar vid ett tillfälle eller att föräldrarna till de 395 000 barn som vi talade om i förra interpellationsdebatten som lever i ett hem där det kanske finns missbruk eller riskbruk ska avsätta pengar till just fritidsaktiviteter. Vi vågar ha det tydliga barnperspektivet och säga: De här pengarna är destinerade till barn som ska få utveckla sin talang och sina intressen. Ni vägrar att se barnperspektivet i det. Ni vidmakthåller vuxenperspektivet, som vanligt, skulle jag vilja säga. Jag är förvånad över Socialdemokraternas agerande och ställningstagande i den här frågan. Ni vägrar att se barnen. Vi har skickat ut frågan på remiss till olika barnrättsorganisationer. Rädda Barnen tillstyrker förslaget. Allmänna Barnhuset välkomnar förslaget. Bris tillstyrker det. Verdandi ser positivt på förslaget som ett komplement till generella insatser. SKL tillstyrker det, och det gör för övrigt också socialdemokraterna i SKL. Jag är förvånad. Jag är förvånad över att Socialdemokraterna för en diskussion som faktiskt går decennier tillbaka i tiden. Det finns naturligtvis massor av sätt att göra det här på som inte blir ett dugg stigmatiserande. Det handlar om möjligheter för de här ungarna som de inte har i dag. Jag är övertygad om att deras talanger och deras intressen kan bli till stor glädje för dem själva och för andra om de får chansen att utveckla dem. Det är ett tydligt vuxenperspektiv som ni har. Jag är förvånad.

Anf. 82 Peter Johnsson (S)

Herr talman! Det började bra, men i och med statsrådets avslutning blir man mer och mer häpen över hur regeringen tänker. Statsrådet säger att vi inte skulle sätta barnperspektivet främst. Det är ju precis det vi gör. Vi säger: Peka inte ut de här barnen! De har det tillräckligt svårt ändå. Vi håller med om att de ska ges förutsättningar att vara med i föreningslivet. Vi satsar över 300 miljoner mer i vår budget att ge till Riksidrottsförbundet och Svenskt Friluftsliv för att skapa förutsättningar för ett mer jämställt Idrottssverige och Friluftslivssverige. Regeringen satsar inte en krona mer på idrotten på det sättet. Det finns pengar som vi lägger på det sättet, men vi säger också: Se till att skapa förutsättningar för att försörjningsstödet generellt ska öka. Vi litar faktiskt även på människor i samhället som har det problematiskt. Vi litar på att de också värnar om sina barn. Alla kanske inte gör det, men merparten gör det. Vi säger att det är bättre att familjerna får förutsättningar att ge barnen den trygghet och känsla som det ger att vara med i en föreningsverksamhet. Vi betalar det priset i stället för att peka ut barnen och låta dem gå till föreningen som får en administrativt stor uppgift att skriva ut en massa kvitton som man sedan ska gå till socialen med för att lösa ut pengar. Min pappa, som inte finns kvar längre, berättade för mig att på 40-talet fick barnen som var fattiga, precis som Eva sade förut, en liten check, fast det var ett kvitto, och så fick de ställa sig i en specifik kö för att få mat på lunchen medan de andra barnen fick gå i en annan kö, eftersom de hade med sig en femöring eller en 15-öring, eller vad det nu kostade. Man pekade ut de barn som hade det svårt och mest bedrövligt och menade: Ja, antingen får ni skylla er själva eller skapa förutsättningar för att kunna fungera. Det här är ett typiskt välgörenhetstänk. Det intressanta är att de stora organisationer som ska ta hand om det här systemet, Riksidrottsförbundet och Svenskt Friluftsliv, säger: Nej, vi vill inte ha det här. Det är väldigt konstigt att de, som ska vara de stora administratörerna i detta, inte vill ha det här systemet. Tänk om, gör om, gör nytt och skapa förutsättningar för att detta ska bli ett bra förslag. Vi är överens med er om att de här barnen behöver de ekonomiska förutsättningarna att vara med i föreningslivet, men gör det inte på det här sättet.

Anf. 83 Magnus Sjödahl (KD)

Herr talman! Jag håller naturligtvis med om att det är viktigt att det inte blir något utpekande av barn som redan befinner sig i en utsatt situation. Jag vill betona att det är viktigt att detta utformas på ett klokt sätt. Men jag förstår inte riktigt problemet ändå. Min erfarenhet är att när man betalar någonting, oavsett om det är i affären eller någon annanstans, får man ett kvitto. Det var en ny upplevelse när jag handlade ett kilo äpplen på torget häromdagen och till och med där fick ett kvitto. Det är helt normalt. Man får ett kvitto när man betalar någonting, och sedan kan man ha möjlighet att få ersättning för det. Jag förstår inte att det ska göras så stort och så konstigt att man först får kvitto på ett utlägg och sedan får ersättning för det, alternativt att man, som i mitt exempel från Lund, lämnar fakturan direkt till förvaltningen, som sedan betalar den. Detta var ett exempel från Lund. Det finns 289 kommuner till i landet. Jag känner inte till exempel från några andra, men det är möjligt att det görs på samma sätt på något mer ställe. Vi vill dock försäkra oss om att det införs i hela landet och att alla barn, oavsett var de bor och vilka kommunpolitiker som finns där, ska ges samma möjligheter. Det är därför vi tar det här initiativet. I den bästa av världar skulle kanske inte detta behövas, men vi är inte där och lär väl aldrig komma dit heller. Vi täcker upp brister där vi ser dem. Det finns ett uttryck som lyder: Gör inte det goda till det bästas fiende. Här finns något som vi vill göra något åt. Naturligtvis hade det varit allra bäst om det inte hade behövts något försörjningsstöd eller någon fritidspeng över huvud taget, men här finns något som vi vill göra något åt. Jag vill fråga: Är det något slags vallöfte att ni vill avskaffa detta om ni får möjlighet, alltså att ni vill försämra för barn som lever i familjer med försörjningsstöd? Kommer ni att göra det om ni får möjlighet?

Anf. 84 Jasenko Omanovic (S)

Herr talman! Jag blev lite bekymrad när jag hörde ministern här berätta att det finns föräldrar som har det dåligt ställt ekonomiskt och därför inte vet vad som är bäst för barnet. Därför ska ett departement, ett statsråd eller riksdagen bestämma vad som är bäst för barnet. Ska det komma från en kristdemokrat? Det låter faktiskt lite skrämmande: Föräldrarna vet inte vad som är bäst för barnet, för de har det lite dåligt ställt ekonomiskt. Jag är förälder, och jag utgår från att alla föräldrar älskar sina barn mest av allt. De vill det bästa för sina barn. Därför tycker jag att det här är väldigt dåligt. Jag hoppas att statsrådet förklarar lite närmare vad hon har tänkt med att man om man har det lite dåligt ekonomiskt inte vet vad som är det bästa för barnen och prioriterar inte det bästa för barnen. Att många har det dåligt ekonomiskt i Sverige i dag är på grund av att man i det här landet de senaste sju åren inte har prioriterat rätt åtgärder. Därför ökar försörjningsstödet. Ett ord som inte fanns innan Alliansen kom till makten är "utförsäkrad". Det finns i dag, och inte bara ordet. Det är 75 000 personer som är utförsäkrade i dag, och en hel del av dem är föräldrar till barn som inte har möjlighet att vara med på olika aktiviteter.

Anf. 85 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Nej, statsrådet och Magnus Sjödahl, det är just ett barnperspektiv vi har. Vi i Vänsterpartiet har lagt ett förslag om 300 kronor mer i månaden för alla barn - inte bara för dem som går i fjärde till nionde klass. Det innebär att vi faktiskt satsar mer, och vi gör det utifrån ett barnperspektiv men också utifrån en syn på socialt arbete och på människor som lever med försörjningsstöd. Hur jobbar man då? Jo, man jobbar med att människor faktiskt ska klara sin ekonomi framöver den dagen de inte lever på försörjningsstöd. Man jobbar med att de ska bli av med sitt riskbeteende och missbruk och klara sin ekonomi. Jag tror att det är oerhört viktigt att komma ifrån denna både moraliserande och kontrollerande syn på socialt arbete som regeringen ger uttryck för. De här människorna kommer sedan i sina familjer att leva på en inkomst som kanske är lite låg men som inte är försörjningsstöd. Då tror statsrådet och Magnus Sjödahl att det betyder att barnen inte får vara med i föreningsverksamhet, och då försvinner alla pengar till barnen över huvud taget. Om det problemet finns gäller det att jobba med det hela vägen. Det är det socialarbetarna är till för. Om man inte tror att människor som till exempel har missbruksproblem ser till att barnen får pengar att göra något för, hur ska man då kunna tro att de ser till att barnen får kläder och mat? Det kan man fråga sig. Ska vi börja med kuponger där igen? Nej, det här handlar om att ha ett barnperspektiv och en syn på socialt arbete där man bygger upp och satsar på människors förmåga att göra det bästa möjliga av de pengar de får. Har de problem ska de kunna bygga upp ett sätt att klara detta själva. Det är ett tydligt barnperspektiv.

Anf. 86 Meeri Wasberg (S)

Herr talman! Statsrådet Maria Larsson tar i ända från tårna och säger att hon är förvånad. Jag kan dela hennes förvåning, fast kanske åt andra hållet. Jag tycker att det är lite stort - eller möjligtvis litet - av ett parti som säger sig stå för barnperspektivet och vill göra barnkonventionen till svensk lag och som sitter i regeringen men inte lyckas manövrera dessa förslag genom regeringskorridorerna. Man står här och säger att det saknas barnperspektiv när vi snarare vill se alla barn utan att riskera att stigmatisera dem vars föräldrar tillfälligtvis eller under längre tid har försörjningsstöd. Många av dem har försörjningsstöd till följd av att våra socialförsäkringssystem i övrigt - arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och så vidare - inte fungerar så bra som de skulle kunna, vilket är en effekt av den politik som regeringen för. Det går nog an att stå i talarstolen och tala om vikten av att alla barn får möjlighet att utveckla sina drömmar, talanger och förmågor, men man måste också göra detta möjligt utan att det får oönskade effekter i form av att dessa barn utpekas ytterligare. Jag noterar speciellt att statsrådet avstod från att svara på frågan hur man ser på dessa föräldrar som föräldrar. Varför skulle föräldrar som har försörjningsstöd vara sämre på att tillvarata sina barns intressen än andra föräldrar? Vad är det som händer på vägen från det att man har ett arbete till det att man blir arbetslös, får arbetslöshetsersättning, ramlar ur den försäkringen när dagarna är slut och sedan går på försörjningsstöd? Vad är det som gör att de föräldrarna helt plötsligt inte längre kan tillvarata sina barns intressen?

Anf. 87 Statsrådet Maria Larsson (KD)

Herr talman! Det är viktigt, för det har inte riktigt framgått i debatten hittills, att framhålla att inte minst Rädda Barnens mätningar nu visar att barn i ekonomisk utsatthet minskar i de flesta av landets kommuner. Denna statistik är från 2011. Efter det har regeringen fattat ytterligare beslut om höjda bostadsbidrag, satsningar på jobbstimulans och höjning av föräldrapenningen för dem med grundnivå. Detta bör leda till att antalet fattiga barn eller barn i ekonomisk utsatthet - jag tycker att det är bättre att säga så - minskar. Jag har träffat ganska många sådana barn, som har berättat för mig att de tycker att "barnfattigdom", som myntades som politiskt begrepp av oppositionen, är ett förfärligt uttryck som sätter dem i skuld. Det är inte mitt fel att mamma eller pappa har dåligt med pengar, säger de. Återigen: Barnperspektivet är det viktiga här. Jag tycker att ni som säger nej till den här reformen ska ställa er frågan hur det kommer sig att alla de organisationer som företräder barnen - Bris, Rädda Barnen, Verdandi och Allmänna Barnhuset - tillstyrker den här reformen, för de har betraktat frågan ur barnens perspektiv. De har liksom jag sett i statistiken att så många av de här barnen inte kommer med i fotbollsklubben eller i simskolan. Skillnaden för de här föräldrarna, som säkert älskar sina barn och vill dem väl, är att de har en trängre ekonomisk situation. Nu säger vi att vi vill att de här barnen ska få förverkliga sina drömmar och sina intressen. Då blir det en specialdestinerad summa. Jag tycker att ni överdriver dramatiskt hur utpekande det skulle vara. Det är just den här enkelheten. När man betalar en föreningsavgift får man ett kvitto. Så brukar jag göra på gymnastikklubben. Jag får ett kvitto där. Det är inte särskilt konstigt att man kan ta med sig det till socialförvaltningen. För övrigt har vi inte fastställt exakt hur det här ska gå till. Det kanske ska finnas en kommunal frihet. Fråga era partikamrater i Lund vad de såg för positivt med det här systemet och hur det har fallit ut! Både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i Lunds kommun har tillstyrkt det här. Det har varit konsensus om det. Och i SKL, där kommunpolitikerna finns, som företrädare för Socialdemokraterna, har man också tillstyrkt det här. De som finns ute i kommunerna, som möter verkligheten och som förhoppningsvis möter barnen - jag hoppas att vi är många som gör det som politiker - ser behovet, och de ser att det här skulle kunna fylla en funktion.

Anf. 88 Peter Johnsson (S)

Herr talman! Först måste vi vara överens om en sak. Jag tror att vi allihop i den här kammaren just nu vill att alla barn ska ha det så bra som möjligt, och specifikt barn med föräldrar som lever på försörjningsstöd. Det är ingen som har sagt att de barnen ska ha det sämre. Jag har i alla fall inte hört någon säga det här i talarstolen. Det vi säger är att vi har olika lösningar när det gäller att skapa förutsättningar för detta. Jag sade i mitt förra anförande att vi satsar över 300 miljoner mer på idrottsrörelsen. Jag tror att idrottsrörelsen rent generellt också bryr sig om barn. Jag hoppas inte att Karin Mattsson Weijber och övriga i Riksidrottsförbundet lyssnade på debatten när statsrådet sade: Nej, det är bara de som har sagt ja till det här förslaget som bryr sig om barn. Det var ett ganska skarpt uttalande. Jag tror att statsrådet får dra tillbaka det uttalandet i en snar framtid. Det gäller inte bara föreningsavgiften. Det handlar också om mycket annat. I dag kostar det ca 10 500 kronor att spela ishockey för ett barn. Fotboll kostar ungefär 3 700 kronor om året, med alla olika kostnader det för med sig. Det är självklart att det inte bara är föreningsavgiften som måste betalas för att man ska kunna vara med i en fritidsaktivitet. Nu löser föreningarna det på olika sätt. Man byter utrustning och liknande saker med varandra för att barn ska kunna vara med och även kunna vara med i de dyra sporterna. Men, som sagt: Gör inte det här förslaget, när ni nu jobbar fram det, till ett förslag som gör att vi pekar ut de barn som har det allra sämst i Sverige i dag, utan skapa förutsättningar för att de ska få skapa drömmar kring idrott och utvecklas tillsammans med kamrater som inte lever med försörjningsstöd! Men då behöver de kamraterna inte veta att de barnen lever med försörjningsstöd och föräldrar som är fattiga. Det samhället vill jag nämligen inte ha. Jag hoppas att förslaget, när det läggs fram, är utifrån förutsättningen att vi värnar om barnen.

Anf. 89 Statsrådet Maria Larsson (KD)

Herr talman! Att säga att man vill barn väl är lätt. Det gör många. Det gör nästan alla. Det svåra kan vara att komma på hur , så att det verkligen gör skillnad för barnen. Jag är övertygad om att en fritidspeng ger möjlighet för betydligt fler barn att förverkliga sina drömmar och att utveckla sina intressen och talanger än en ytterligare höjning av det generella stödet. Det är vår bedömning. Och jag är fullständigt övertygad om att så kommer att bli fallet. Tack för debatten, och tack för det stora engagemanget i denna fråga!

den 4 december

Interpellation

2013/14:201 Utpekandet av fattiga barn

av Peter Johnsson (S)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Tack och lov har vi avskaffat utpekandet av fattiga barn i många sammanhang! Allt för många barn har i Sveriges historia fått stå med mössan i handen och be om ursäkt för att de existerar. När nu fattigdom breder ut sig i landet igen så kommer välgörenheten som ett brev på posten. Barnen är och blir tillräckligt medvetna om familjens situation ändå utan att behöva utsättas för det offentligt.

Med förslaget om fritidscheck känns det som om vi nu backar tillbaka 50–60 år. Detta är ett klassiskt välgörenhetstänk, gåvor till de fattiga barnen i vårt land. Det kommer knappast som någon överraskning att det blir allt fler fattiga familjer i landet nu när många människor har utförsäkrats och många fler i dag får gå till det sociala för att få försörjningsstöd. En arbetslöshet på över 7 procent gör skaran som behöver försörjningshjälp än större.

Jag har följande fråga:

Anser statsrådet verkligen att en fritidscheck som riktat stöd till behövande på detta sätt är rätt väg att gå och varför är detta att föredra framför att göra det generella välfärdssystemet starkare?