Utbredningen av osteoporos

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 7 juni 2006

Interpellation: Utbredningen av osteoporos

Interpellation 2005/06:402 av Andersson, Yvonne (kd)

den 12 maj

Interpellation 2005/06:402 av Yvonne Andersson (kd) till statsrådet Morgan Johansson (s)

Utbredningen av osteoporos

Osteoporos hör till våra stora folksjukdomar. Ca 300 000 svenska kvinnor i åldern 50@89 år beräknas lida av osteoporos. Varannan kvinna och var fjärde man i medelåldern kommer att drabbas av någon osteoporosrelaterad sjukdom under återstoden av sitt liv.

Osteoporos har kallats för den tysta epidemin, eftersom den inte ger några symtom förrän den första frakturen inträffar. I Sverige inträffar årligen ca 70 000 osteoporosrelaterade frakturer. De kan inträffa i alla delar av skelettet och leder till allvarliga långvariga eller bestående funktionsnedsättningar. Höftfrakturer är dock vanligast med 18 000 fall om året. Andelen höftfrakturer har ökat de senaste decennierna och risken för fraktur har tredubblats sedan 1950-talet. Svenska kvinnor löper störst risk för höftfraktur i världen.

Statens beredning för utvärdering av medicinsk behandling (SBU), liksom även Riksföreningen osteoporos, har påtalat att patienter med osteoporos är en underbehandlad grupp vad avser läkemedelsbehandling och andra åtgärder för att förebygga nya frakturer. Dessutom konstaterar de att diagnosen osteoporos sällan finns med vid in- och utskrivningen av höftfrakturpatienter. Alltför många patienter med osteoporos blir alltså aldrig upptäckta. De kan vårdas upprepade gånger för frakturer, utan att den underliggande orsaken diagnostiseras, till men för både dem och samhällets kostnader för sjukvård.

Den totala samhällsekonomiska kostnaden för osteoporos och relaterade frakturer beräknas till omkring 3,5 miljarder kronor. Till dessa kostnader ska läggas den enskildes lidande i form av fysisk smärta och handikapp, samt ofta social isolering. Benskörhet måste därför uppmärksammas och angripas inom flera områden.

Länge betraktades benskörhet som en oundviklig följd av åldrandet, främst kvinnors åldrande, och så sent som på 1990-talet ingick osteoporos endast undantagsvis i grundutbildningen för läkare. Den medicinsk-tekniska utvecklingen har lett till att sjukdomen i dag kan förebyggas, diagnostiseras och behandlas. Trots det görs alldeles för lite för att i tid upptäcka riskgrupper och kunskapen om sjukdomen är dåligt spridd inom berörda samhällssektorer. Fysisk aktivitet under minst 30 minuter 2@3 gånger i veckan för både pojkar och flickor, samt ökat intag av kalcium, verkar förebyggande för den yngre delen av befolkningen. Höftskydd har konstaterats minska risken för höftfraktur hos de äldre. Det finns med andra ord en mängd förebyggande åtgärder som skulle kunna vidtas.

Osteoporos diagnostiseras med hjälp av röntgenteknik (DEXA), vilken finns tillgänglig på flera sjukhus i Sverige. Undersökningen går snabbt och har få eller inga biverkningar. Genom denna metod skulle man lätt kunna identifiera vilka som ligger i riskgruppen redan på ett tidigt stadium. I dag görs endast mätningar om patienten redan visar tecken på benskörhet. Då är det oftast för sent med en kostnadseffektiv och medicinskt effektiv behandling. SBU konstaterade i sin rapport (2003:165) att det saknas vetenskapligt underlag för att använda mätning av bentäthet som screeningmetod hos friska vuxna, men att mätning spelar en viktig roll i utredningen av enskilda individer med flera riskfaktorer. Det förefaller således vara en påkallad uppgift för primärvården att fånga upp människor som tillhör någon riskgrupp.

Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att hindra utbredningen av osteoporos hos framför allt kvinnor?

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att kunskapen om osteoporos, särskilt med hänsyn till hur sjukdomen ska förebyggas, sprids till berörda samhällssektorer?