Utbildningen av lärare i minoritetsspråk

Interpellationsdebatt 27 oktober 2011
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 1

Anf. 1 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)

Fru talman! Jabar Amin har frågat mig om lärarutbildning i minoritetsspråk samt vilka initiativ jag är beredd att ta för att lärarutbildning i minoritetsspråk ska komma till stånd. Genom ratificeringen av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk har Sverige åtagit sig att främja bevarandet av de nationella minoritetsspråken. Detta innebär bland annat att Sverige ska se till att det finns grundutbildning och fortbildning för de lärare som behövs för att kunna erbjuda undervisning på landsdels- och minoritetsspråk och tvåspråkig undervisning i de nationella minoritetsspråken. Att Sverige ska följa de konventioner vi har ratificerat är en självklarhet. Till att börja med vill jag påpeka att det finns möjligheter att bli lärare i minoritetsspråk redan i dag. Personer som har tillräckliga kunskaper i språket kan via den kompletterande pedagogiska utbildningen om 90 högskolepoäng få en ämneslärarexamen och därmed bli behöriga att undervisa. Dock är det alltför få personer som är intresserade av att bli lärare i dessa ämnen. Sedan 2007 har regeringen genomfört flera satsningar för att bygga upp utbildning i nationella minoritetsspråk. Exempelvis har regeringen gett fem olika universitet ansvar för att erbjuda utbildning i de fem aktuella språken. Luleå tekniska universitet har dessutom haft i uppdrag att erbjuda lärarutbildning för grundskolan med inriktning mot finska, meänkieli och samiska. Flera av de aktuella lärosätena har dock haft stora svårigheter att rekrytera studenter till dessa kurser och utbildningar. Intresset är i många fall lågt eller obefintligt. Lärarutbildningsutredningen föreslog, precis som interpellanten påpekar, att vissa lärosäten ska ges särskilt ansvar för lärarutbildning i minoritetsspråken. Regeringen konstaterade, efter att ha tagit del av förslaget, att ytterligare frågor behöver klargöras innan man kan ta ställning och gav därför i juni 2010 Högskoleverket i uppdrag att göra en översyn av utbildningarna i nationella minoritetsspråk. Uppdraget omfattar bland annat att Högskoleverket ska föreslå åtgärder för hur Sverige på ett bättre sätt kan uppfylla konventionerna i fråga om tillgång på lärare som kan undervisa i och på minoritetsspråken. Uppdraget ska redovisas den 31 oktober 2011, det vill säga inom helt kort. Regeringen kommer självfallet att noga ta del av Högskoleverkets förslag för att på bästa sätt kunna verka för att det utbildas lärare i de nationella minoritetsspråken. Tredje vice talmannen konstaterade att interpellanten inte var närvarande i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.

den 13 oktober

Interpellation

2011/12:41 Utbildningen av lärare i minoritetsspråk

av Jabar Amin (MP)

till utbildningsminister Jan Björklund (FP)

I dag har inget lärosäte i Sverige rätt att utfärda ämneslärarexamen i något av de fem nationella minoritetsspråken samiska, finska, meänkieli, romani chib eller jiddisch. Därmed har utbildningen av lärare i dessa språk avstannat. Denna begränsning hotar allvarligt undervisningen på dessa språk i den svenska skolan och flera barns rätt till skola och sitt eget språk.

Språklagen från 2009 fastställer att den som tillhör en nationell minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket, och den som är döv eller hörselskadad och den som av andra skäl har behov av teckenspråk ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket (14 §).

Lärarutbildningsutredningen (SOU 2008:109) föreslog att vissa lärosäten skulle ges särskilt ansvar för lärarutbildningen i nationella minoritetsspråk. Regeringen deklarerade då att ytterligare detaljer behövde klargöras innan ett ställningstagande kunde göras i den frågan. Det är nu mer än tre år sedan utredningen kom och ingen lösning är presenterad än.

Språklagen hade funnits på plats i ett år när regeringen lade fram förslag på ny lärarutbildning. Trots det, och trots att utredningen bakom lärarutbildningen hade pekat på behovet, har inget lärosäte fått rätt att utfärda ämneslärarexamen i något av de fem minoritetsspråken. Inte heller fanns det plats för de tidigare specialiseringarna i minoritetsspråken i grundlärarutbildningen.

I en rapport från 2009 pekade Europarådet ut avsaknaden av lärarutbildning som det stora problemet till varför situationen för minoritetsspråken är allvarlig i Sverige och uppmanade Sverige att skyndsamt se till att utforma en ordentlig lärarutbildning för minoritetsspråken. Även denna rapport var känd för regeringen när den nya lärarutbildningen utformades.

Minoritetsspråkforskaren och professorn Jarmo Lainio vid Stockholms universitet uttalar sig i Ekot den 9 oktober 2011 och säger att man rakt av kan tala om en total kris för minoritetsspråken genom att lärarutbildningen faktiskt inte existerar för de nämnda språken.

I samma inslag i Ekot säger utbildningsministerns statssekreterare Peter Honeth att regeringen är medveten om problemet och att det är självklart att det måste finnas lärarutbildning i minoritetsspråk.

Med anledning av det vill jag fråga utbildningsministern:

I vilken utsträckning delar utbildningsministern sin statssekreterares åsikt att det är självklart att det måste finnas en lärarutbildning i minoritetsspråken?

Vilka initiativ är utbildningsministern beredd att ta med anledning av det anförda?