Utanförskapet

Interpellationsdebatt 23 juni 2008

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 56 Anders Borg (M)

Herr talman! En av alliansens viktigaste valfrågor under valrörelsen 2006 var att minska utanförskapet. Begreppet utanförskap har också använts mycket flitigt under regeringens två första år vid makten. Det sägs fortfarande vara en huvudprioritering att minska detta utanförskap. I vårpropositionen skriver regeringen att antalet personer som får sin försörjning från system som rör ohälsa, arbetslöshet och försörjningsstöd minskade med 121 000 personer under 2007. Utanförskapet mäts av regeringen som antalet helårsekvivalenter försörjda med olika sociala ersättningar. Denna statistik har samlats in av SCB under ett antal år. Regeringen använder emellertid en variant av SCB:s statistik där även sjuklöneperioden som inte ersätts av det offentliga ingår. Därför får man en högre siffra än SCB. Att regeringen räknar in helårsekvivalenter skapar förvirring och gör att målet med regeringens politik blir oklart. Sammantaget är det 1,8 miljoner individers ersättningar som är sammanräknade till helårsekvivalenter. Många av dem som räknas in är individer som är frånvarande en mycket kort del av året, till exempel på grund av sjukdom eller kortare tids arbetslöshet. Med regeringens sätt att räkna ingår även personer som är borta kanske två dagar från arbetet för att de är förkylda i det så kallade utanförskapet. Detta är såklart mycket missvisande och gör att fokus försvinner från de riktiga problemen med människor som verkligen står långt från arbetsmarknaden eller som har sociala problem som gör det svårt för dem att försörja sig själva. Regeringen gör tyvärr inte heller någon analys av skillnaden mellan kvinnor och män när det gäller utanförskap. Att sjuktalen ser olika ut, att fler kvinnor än män har sjuk- och aktivitetsersättning, att fler kvinnor än män är deltidsarbetslösa och att arbetslöshetstiderna ser olika ut för kvinnor och män tas ingen hänsyn till. Man tar heller ingen hänsyn till orsakerna bakom dessa skillnader som ofta handlar om att kvinnor och män har olika ställning på arbetsmarknaden. Ska man ha trovärdighet i att verkligen vilja lösa problem med människor som står utanför arbetsmarknaden måste man analysera den verklighet man talar om och titta på vad det finns för orsaker bakom statistiken. Jag får väl så långt tacka finansministern för svaret, även om jag vill förtydliga några frågor som jag inte tycker att finansministern riktigt svarade på. Man kritiserar den tidigare regeringen för att ha kvantitativa mått, men detta är verkligen att upphöja kvantitativa mått till det stora och viktiga. Om man för att få ned utanförskapssiffrorna ger stor betydelse åt att folk går förkylda till jobbet i stället för att fokusera på det som är riktiga problem har man upphöjt kvantitativ statistik över människors riktiga problem. Anders Borg har inte svarat på om ni har planer på att redovisa statistik över hur många personer ni bedömer de facto befinner sig i ett utanförskap och vad man egentligen är utanför för något. Upphöjer man utanförskapet till sin viktigaste fråga vore det väl ändå relevant att redovisa hur många och vilka det rör sig om? Det vore mycket bra om vi här i dag kan få svar på hur finansministern ser på det. I svaret säger finansministern att utanförskapet är ett samlingsbegrepp för ett allvarligt samhällsproblem och det låter sig inte enkelt kvantifieras med en enda storhet. Jag skulle vilja att finansministern i dag tydligare kunde definiera vilket detta allvarliga samhällsproblem är och om han anser att det behöver belysas mer noggrant än ni hittills gjort. Finansministern talar om att man ska förbättra mätmetoderna. Det vore bra om ni kunde förtydliga det. På vilket sätt tänker ni förbättra mätmetoderna och vilket är det allvarliga problem som man behöver belysa?

Anf. 57 Mikaela Valtersson (Mp)

Herr talman! Hur uppnår vi full sysselsättning? Om detta råder det egentligen ingen stor oenighet bland experterna på arbetsmarknadspolitik. Vi gör det genom att öka arbetsutbudet så att fler människor är på arbetsmarknaden och söker de arbeten som erbjuds. Då kan sysselsättningen öka utan att löner och inflation tar fart. Man ökar arbetsutbudet. Det råder inte heller någon oenighet om hur man ökar arbetsutbudet. Man ser till att det är en ekonomisk belöning, att det finns ekonomiska drivkrafter för att öka arbetsutbudet. Det är inte bara utbudet som spelar roll. Det spelar också roll vad vi har för lönesättning i ekonomin. Det är därför vi kan ha arbetslöshet även i perioder av relativt god tillväxt. Hur påverkar vi lönesättningen? Jo, vi ser till att det lönar sig bättre att arbeta och vi anpassar a-kassan så att den inte är en evig försörjningsförsäkring utan syftar till omställning. Det gör att lönebildningen bättre återspeglar ekonomins funktionssätt och att arbetslösheten minskar. Vi kan också förbättra lönebildningen genom att förbättra matchningen. Det gör vi genom att återupprätta arbetslinjen. Det är ingen kärnfysik att regeringens ekonomiska politik leder till förbättrad sysselsättning. Det handlar om grundläggande modeller för hur arbetsmarknaden fungerar som gäller i all erfarenhet och forskning vi har och som det definitivt råder bred enighet om bland de arbetsmarknadsekonomer som arbetar med dessa frågor. Det är också tydligt hur resultaten ser ut. Inför debatten tog jag fram några olika statistikkällor. När vi tillträdde var 211 300 personer öppet arbetslösa; i dag är det 172 000. Då befann sig 154 000 personer i Amsåtgärder; i dag är det ungefär 88 000. Det har alltså gått ned med 66 000. Latent arbetslösa - personer som uppger att de inte har något arbete och att de i grunden står till arbetsmarknadens förfogande men inte aktivt söker arbete - minskade från 181 000 till 140 000. Vi har också en stor grupp undersysselsatta som anmäler sig hos Arbetsförmedlingen och söker ytterligare arbete - den har minskat från 295 000 till 282 000. Tittar vi på de med sjukpenning har antalet minskat från 236 000 till 188 000. Antalet med sjuk- och aktivitetsersättning har gått ned från 553 000 till 541 000. Jag har inte använt siffrorna i helårsekvivalenter, men jag återkommer gärna och redovisar dem också. Detta betyder att det är fler människor som har arbete, som får vara med om den vinst det innebär att ha arbetskamrater, som får vara med om de lönehöjningar som ligger i att produktiviteten stiger i ekonomin och som har den självklara rätt som människor strävar efter, nämligen att få försörja sig själva genom eget arbete. Mot detta står en vänsterpolitik där man vill höja skatterna. Mest obegripligt i detta gäng är ändå Miljöpartiet. Man vill ersätta ett jobbavdrag som leder till betydande sysselsättningsökningar med en annan skattesänkning - ett grundavdrag. Det är ett grundavdrag som inte har någon som helst effekt på hur många som arbetar, hur lönebildningen fungerar eller hur matchningen på arbetsmarknaden går till. Det är närmast svenskt rekord i bristande ekonomisk logik i de förslagen. Man ska ersätta jobbavdrag med grundavdrag, man ska återställa bidragsnivåer och man ska se till att Ams fungerar som det gjorde tidigare. Då kommer resultatet att bli som det blir. Med all grundläggande erfarenhet och forskning vi har om arbetsmarknaden kommer det att betyda att jämviktsarbetslösheten ökar och att sysselsättningen sjunker. Här har vi det grundläggande problemet. Miljöpartiet har en utmärkt miljöpolitik i många avseenden där logiken är uppenbar och enkel. Varför kan inte samma logik tillämpas när vi ser på arbetsmarknadspolitiken?

Anf. 58 Anders Borg (M)

Herr talman! Vi hade visserligen rätt trevligt i onsdags och jag vet inte vad finansministern tycker, men jag för min del tänkte inte upprepa budgetdebatten utan hålla mig till det jag faktiskt har frågat om. Det handlade om er hantering av utanförskapet och utanförskapssiffrorna. Jag vill också tipsa finansministern om att läsa på oppositionspartiernas budgetar lite bättre eftersom han menar att vi ersätter jobbavdraget med grundavdrag. Det är inte på långa vägar i samma nivå. Det är lägre arbetslöshet nu än för några år sedan. Det vore väl konstigt annars med den brinnande högkonjunktur som har varit. Arbetslöshetssiffrorna går ned i högkonjunktur. Min fråga handlade om er användning av utanförskap som begrepp. Jag kritiserade inte det. Det handlar inte om vilka åtgärder ni har gjort och analysen av om de har varit riktiga eller inte. Om finansministern redovisar statistiken på samma sätt som nu är det åtminstone ärligt. Att klumpa ihop detta och prata om ett utanförskap vänder jag mig emot och ställer min fråga om. Vi kanske kan prata om det. Jag tror att det är stor skillnad om man har ganska lätt att komma tillbaka till arbetsmarknaden eller om man står långt ifrån och har varit sjuk och arbetslös under många år. Då behöver man ofta hjälp i en omställningsprocess eller med omskolning. När det gäller de människorna har ni inte lyckats, och ni har inte haft några åtgärder som riktar sig till just dem. Av de 1,8 miljoner individer som regeringen räknar in i utanförskapet var det under förra året ungefär 450 000 som hade sin inkomst enbart från de aktuella stöden, resten hade i huvudsak inkomst från arbete eller näringsverksamhet. Därför stämmer användningen av begreppet utanförskap väldigt dåligt överens med människors gängse uppfattning om vad ett utanförskap är. Jag tycker att det är en märklig människosyn att befästa att man står utanför något slags samhällsgemenskap om man av någon anledning inte kan försörja sig själv. Eftersom begreppet används så flitigt av den moderatledda regeringen kan det vara på sin plats att fundera över vad det betyder. Jag slog upp det i Nationalencyklopedin. Där står det att begreppet utanförskap handlar om att stå utanför en viss gemenskap i hem-, arbets-, kultur- eller samhällsliv mellan medlemmar av ett land. När regeringen säger att utanförskapet har minskat med 121 000 personer tror nog de flesta att 121 000 riktiga människor har sluppit ifrån långtidssjukdom eller långtidsarbetslöshet och därmed ett utanförskap från arbetsgemenskapen. Så är ju inte fallet. I själva verket har till exempel långtidsarbetslösheten nästan inte minskat alls. Det var fortfarande 79 100 i mars 2008, jämfört med 81 800 i oktober 2006. Visst har den minskat något, men i ett läge där jobbtillväxten har varit exceptionell är det ändå en ganska blygsam minskning. Risken är nu stor att långtidsarbetslösheten åter ökar. Regeringen och dess företrädare som utgör majoritet för regeringens politik verkar själva inte ens vara medvetna om vad man menar när man säger att utanförskapet minskar. Till skillnad från den statistik som SCB tidigare har tagit fram över antalet helårsekvivalenter har man valt att lägga till sjuklöneperioden, som faktiskt betalas av arbetsgivaren de första 14 dagarna. Jag har låtit riksdagens utredningstjänst beräkna utanförskapet med utgångspunkt från Finansdepartementets egna prognoser i stället för Moderaternas ursprungliga beräkningsmodell - den ni använde i valrörelsen. Den analysen visar att utanförskapet under hela den här mandatperioden inte kommer att minska med en enda person utan snarare öka något. När man ser den verkligheten ändrar man statistiken och räknar på något annat sätt för att få bättre siffror. Det är det jag vänder mig emot. Jag har inte analyserat er jobbpolitik i sak. Jag vänder mig emot ert sätt att använda begreppet utanförskap.

Anf. 59 Mikaela Valtersson (Mp)

Herr talman! Utanförskapet är ju inte en uppfinning av alliansen. Det här är en diskussion som vi för i nästan alla europeiska länder och även i de andra industriländerna. Vilka grupper man inkluderar i statistiken varierar lite mellan länderna. Det beror delvis på att vi har lite olika problem. I Medelhavsekonomierna tenderar utanförskapet att i huvudsak bestå i att människor går in i det ordinarie pensionssystemet och därmed lämnar arbetsmarknaden. Det finns länder som Italien och Grekland där vi har ett stort utanförskap som döljer en bristande jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden och där vi har en alldeles för låg förvärvsfrekvens bland kvinnor. I USA har vi ett stort och betydande problem med att många är i förtidspensionssystemet. Det finns olika exempel på detta. Vi har inte uppfunnit begreppet utanförskap. Vi har inte ens uppfunnit måtten. I alla de finansplaner där Mikaela Valtersson och hennes partikolleger har tryckt på ett godkännande i riksdagen har det här begreppet redovisats eftersom det är ett sätt att se på vilka offentliga transfereringssystem vi har. Vi kan naturligtvis diskutera i vilken utsträckning människor med förtidspension, sjukersättning eller arbetslöshet i realiteten befinner sig i ett varaktigt och problematiskt utanförskap. Det kommer vi aldrig att hitta ett perfekt mått på. Vi får använda de mått som finns. Jag tycker ändå att det är slående när man tittar på statistiken. Jag valde att redovisa några siffror för Mikaela Valtersson. Jag har några andra. Jag ska använda dem vi har för helårsekvivalenser. Vi har haft en nedgång med 6 000 av dem med förtidspension, 40 000 av dem som får sjukpenning, 69 000 av dem i arbetslöshet, 57 000 av dem med arbetsmarknadspolitiska åtgärder och 4 000 av dem med socialbidrag från 2006 till de prognoser vi har för i år. Den siffra som jag redovisade tidigare var naturligtvis högre eftersom det inte var helårsekvivalensen utan personer. Då var nedgången 155 000. För att inte ge en överdriven bild av detta kan det vara viktigt att titta på helårsekvivalenser. Vi vet att huvuddelen av dem som är arbetslösa är arbetslösa en kortare period. Jag undrar om inte skälet till att Mikaela Valtersson för den här diskussionen och hakar upp sig på en enskild detalj i ett statistiskt mått är att hon försöker komma undan problemet. Jag tror inte att det går att landa i en annan slutsats än att den politik som Mikaela Valtersson skulle vilja föra i Sverige skulle leda till att sysselsättningen sjönk, arbetslösheten ökade, sjukskrivningarna förvärrades och till att vi skulle ha ett större utanförskap. Det sammanhänger med att om man försämrar jobbskatteavdraget, om man höjer a-kassa och sjukersättning, tillsammans med vänsterpartierna, minskar motiven att vara i arbete. Då försvagas arbetsutbudet. Samtidigt försämras lönesättningen och matchningen på arbetsmarknaden. Då kommer jämviktsarbetslösheten att öka. Då kommer utanförskapet att växa. Fler människor kommer att dömas till att inte ha arbetskamrater och till att inte få vara med i löneutveckling och gemenskap, till att inte ha stolthet över egen försörjning. I grund och botten handlar det inte om att vi ska debattera om en liten andel av de sjukskrivna ska eller inte ska ingå. Det handlar om grundläggande olika samhällssyn. Jag är för ett samhälle med full sysselsättning, där alla som vill och kan ska arbeta och där alla som vill och kan ska ha möjlighet till egen försörjning. Det är vår skyldighet som politiker att utifrån den kunskap och erfarenhet vi har föra en politik som leder till det och att anstränga oss för att försöka förstå hur systemen kan bidra till arbete eller utanförskap och försöka utforma dem på bästa möjliga sätt. Här har vi en grundläggande skillnad. Miljöpartiet och vänsterpartierna för en politik som dömer människor till utanförskap.

Anf. 60 Anders Borg (M)

Herr talman! Jag förstår om regeringen och finansministern vill tala om det här som en liten detalj. För mig är det ingen liten detalj. Jag tror att det för de flesta människor inte är en liten detalj om man står utanför arbete. Man måste fokusera på vad som är de verkliga problemen och hur man löser att människor kan få komma tillbaka i arbete. Om man då upphöjer utanförskapet till norm och räknar in människor som är borta från jobbet några dagar för förkylning har man hamnat fel. Det är själva poängen. Man fokuserar inte på rätt problem. Om ni gjorde det skulle man kanske kunna vidta åtgärder för människor som behöver hjälp att komma tillbaka och som står långt utanför. Om man är tydlig med vad man menar, gör rätt analys och talar om vilka problem man pratar om är det okej för min del. De flesta av dessa människor är inte i ett utanförskap. Det är att befästa en bild av de människorna som är helt fel. Det gör att ni kommer fjärran från de problem som finns i samhället. Att vi redovisade den här statistiken i budgetpropositionen under den förra mandatperioden går ju inte att jämföra. För det första var inte sjuklöneperioden med och för det andra är det inte på samma sätt. Vi har inte diskuterat och pratat om utanförskapet på det sättet och gjort om det till personer och gjort en stor sak av att det skulle ha minskat. Jag har ingenting emot att man redovisar statistik över hur många som är sjuka en kort period och hur många som får ersättning från olika system. Att upphöja det till den stora politiska frågan om att minska antalet personer i utanförskap är något helt annat än att redovisa statistik. Det finns ju ett tydligt samband mellan utbildning och arbetslöshet. Ju lägre utbildning desto högre arbetslöshet. Det är just de människor som står långt ifrån som behöver hjälp med att underlätta omställning och omskolning med utbildningsinsatser, inte med nedskärningar på komvux, kvalificerad yrkesutbildning och högre utbildning. Tvärtom. Det är den hjälpen man behöver i stället för att fokusera på helt fel problem. Det är problemet med regeringens politik.

Anf. 61 Mikaela Valtersson (Mp)

Herr talman! Det diskuteras mycket hur stora jobbeffekter regeringens politik har. Finanspolitiska rådet gör en bedömning. Vi har EU-kommissionen, OECD och Konjunkturinstitutet som gör bedömningar. Konjunkturinstitutet gör i sin senaste rapport - på fem, sex, sju eller åtta sidor - konstaterandet att regeringens politik leder till ökad sysselsättning. Jag har följt ekonomisk-politisk debatt under många år. Jag såg aldrig under de år då Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna regerade att det presenterades några beräkningar på vilka jobbeffekter politiken ledde till. Det berodde på att det inte gick att göra den typen av beräkningar därför att de åtgärder som man aktivt vidtog i huvudsak ledde till att sysselsättningen minskade. Detta var inte sant från år 1998 och framåt, utan det har varit sant under många år i Sverige. Det är därför vi också har sett att utanförskapet år för år och decennium för decennium har ökat. Om man mycket konsekvent arbetar för att det inte ska löna sig att jobba, att det inte ska finnas tydliga drivkrafter att gå tillbaka och att vi inte ska ha en lönebildning som tar hänsyn till vad tillväxt och ekonomi tål utan som leder till att vi snabbt kör in i inflationsbromsarna och som inte gör att vi har en väl fungerande matchning får man inte full sysselsättning. Detta är 20, 30, 40 års erfarenhet av svensk ekonomi som visar att med den politik som Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill stå för döms människor till utanförskap. Sedan kan man diskutera - om vi ska tala om helårsekvivalenter - om det nu är en minskning med 155 000. Eller kanske är det en minskning med 220 000 personer. Kan det inte vara intressant för vänsterpartierna att hämta någon erfarenhet från detta? Nu har vi lagt om kursen. Nu gör vi stora framsteg på vägen tillbaka till full sysselsättning. Då borde det väl vara lämpligt att även vänsterpartierna tog intryck av detta och reformerade sin ekonomiska politik.

Anf. 62 Anders Borg (M)

Herr talman! Roland Bäckman har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att försöka rädda en så välskött verksamhet med en så kompetent personal som skattekontoret i Ljusdal. Det ankommer inte på regeringen att fastställa hur Skatteverket organiserar sin verksamhet. Regeringens förvaltningspolitik bygger på att myndigheterna i största möjliga utsträckning själva ska avgöra var de resurser man förfogar över gör mest nytta för att uppfylla de mål för verksamheten som riksdagen och regeringen fastställer. I Skatteverkets ansvar ligger att, med utgångspunkt i målen för verksamheten, fortlöpande pröva hur tillgängliga resurser ska fördelas mellan olika delar av landet. Regeringen har tillsatt en utredning (Fi2007:06) om utveckling av lokal service i samverkan. Syftet är att stödja de statliga myndigheterna i deras arbete med att starta lokala servicekontor. Utredaren ska driva på utvecklingen av en effektivare offentlig service- och tjänsteproduktion som utnyttjar den moderna informations- och kommunikationsteknikens möjligheter. Målet är att förbättra tillgängligheten till offentlig service i hela landet. I samma anda ligger arbetet med att utveckla en elektronisk förvaltning så att Sverige år 2010 har återtagit en ledande position när det gäller sådan förvaltning. Det förändringsarbete som för närvarande genomförs inom Skatteverket syftar till att skattekontoret på ett effektivt och mer ekonomiskt och uthålligt sätt ska kunna utföra Skatteverkets uppdrag även i framtiden.

den 13 maj

Interpellation

2007/08:738 Utanförskapet

av Mikaela Valtersson (mp)

till finansminister Anders Borg (m)

En av regeringens viktigaste valfrågor under valrörelsen 2006 var att minska utanförskapet. Begreppet utanförskap har sedan återkommit under regeringens första år vid makten. I vårpropositionen 2008 refereras flitigt till utanförskapet och att detta nu sägs minska.

I vårpropositionen skriver regeringen att antalet personer som får sin försörjning från system som rör ohälsa, arbetslöshet och försörjningsstöd minskade med 121 000 personer under 2007. Utanförskap mäts av regeringen som antalet helårsekvivalenter försörjda med olika sociala ersättningar. Denna statistik har samlats in av SCB sedan ett antal år tillbaka. Enligt SCB:s statisk var 1 020 000 helårsekvivalenter försörjda med sociala ersättningar 2006. Regeringen använder emellertid en variant av SCB:s statistik där även sjuklön som inte ersätts av det offentliga räknas in. Enligt regeringen var därför 1 084 000 helårsekvivalenter försörjda med sociala ersättningar.

Att regeringen räknar i helårsekvivalenter skapar en hel del förvirring och gör att målet med regeringens politik blir väldigt oklart. Sammantaget är det 1,8 miljoner individers ersättningar som är sammanräknande till helårsekvivalenter. Många av dem som därmed räknas in är individer som är frånvarande en mycket kort del av året till exempel på grund av sjukdom eller en kortare tids arbetslöshet. Med regeringens sätt att räkna ingår även personer som är borta två dagar från arbetsmarknaden i det så kallade utanförskapet. Detta är så klart mycket missvisande och gör att fokus helt försvinner från de riktiga problemen med människor som verkligen står långt ifrån arbetsmarknaden eller har sociala problem som gör att de har svårt att försörja sig själva.

Regeringen gör heller ingen analys av skillnader mellan kvinnor och män när det gäller utanförskapet. Att sjuktalen ser olika ut, att fler kvinnor än män har sjuk- och aktivitetsersättning, att fler kvinnor än män är deltidsarbetslösa och att arbetslöshetstiderna ser olika ut för män och kvinnor tas ingen hänsyn till. Regeringen tar inte heller någon hänsyn till orsakerna bakom dessa skillnader som ofta handlar om att män och kvinnor har olika ställning på arbetsmarknaden.

Av de 1,8 miljoner individer regeringen räknar samman i utanförskapet var det ca 450 000 som hade inkomst enbart från de aktuella stöden under året. Övriga 1,35 miljoner individer hade inkomst delvis av arbete eller näringsverksamhet. 682 000 personer hade ersättning på heltid mer än sex månader 2006. Av dessa 682 000 var 403 000 personer med sjuk- och aktivitetsersättning.

Regeringen och statsrådets användning av begreppet utanförskap stämmer väldigt dåligt överens med den gängse användningen av begreppet utanförskap. Den intuitiva föreställningen om vad ett utanförskap är för något är att det handlar om personer och individer som på något sätt befinner sig utanför en gemenskap. Läser man vad Nationalencyklopedin säger om begreppet ”utanförskap/utanförskapet” skriver de att det innebär ”att stå utanför viss gemenskap i hem, arbets‑, kultur- el. samhällsliv, mellan medlemmar av ett land, folk etc.” (Nationalencyklopedin på nätet www.ne.se hämtat den 12 maj 2008).

När regeringen säger att utanförskapet minskat med 121 000 personer är nog den gängse uppfattningen att det betyder 121 000 personer som sluppit ifrån långtidssjukdom och långtidsarbetslöshet och därmed ett utanförskap från arbetsgemenskapen. Så är dock inte alls fallet.

I själva verket är till exempel långtidsarbetslösheten fortfarande 79 100 i mars 2008 jämfört med till exempel 81 800 i oktober 2006. Förvisso har den minskat något från 2006 men denna minskning har skett i ett läge där jobbtillväxten varit exceptionell, vilket gör att den ändå är ganska blygsam. Risken är nu stor att långtidsarbetslösheten återigen ökar.

Regeringen, dess företrädare och de riksdagspartier som utgör majoritet för regeringens politik, verkar själva inte medvetna om vad man menar när man säger att utanförskapet minskar. Till skillnad från den statistik som SCB tidigare tagit fram på antalet helårsekvivalenter försörjda med sociala ersättningar har regeringen valt att också lägga till alla helårsekvivalenter av dem med sjuklön. Sjuklön är den ersättning som betalas av arbetsgivaren under de första 14 dagarnas sjukdom.

Mot bakgrund av detta vill jag ställa ett antal frågor till ministern:

Avser ministern att verka för att förtydliga vad regeringen menar med utanförskap?

Avser ministern, exempelvis, att verka för att förtydliga hur många personer det handlar om som regeringen menar i dag befinner sig utanför?

Vad är det, enligt ministerns bedömning, man befinner sig utanför, och vad är en rimlig nivå på utanförskapet?