Uppdragsarkeologiska undersökningar

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

den 11 mars

Interpellation

2010/11:272 Uppdragsarkeologiska undersökningar

av Bengt Berg (V)

till kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Enligt ett förslag från Kulturdepartementet ska systemet för de arkeologiska undersökningarna vid vägbyggen och liknande ändras (Ds 2011:6, nu ute på remiss). Regeringens blinda tro att marknaden löser allt ser nu ut att drabba även vårt kulturarv och vår kunskap om historien.

När en myndighet eller ett företag vill exploatera ett större område för att till exempel bygga en väg eller annan omfattade anläggning riskerar det att förstöra fornlämningar – både kända och okända. Länsstyrelsen kan då besluta att en arkeologisk undersökning ska göras och vanligen är det då exploatören som betalar för en sådan. Det är även länsstyrelsen som utser vem som ska utföra den arkeologiska undersökningen.

Enligt det nya förslaget ska nu emellertid exploatören själv välja vem som ska utföra undersökningen. Det vill säga när det är en offentlig myndighet ska man använda lagen om offentlig upphandling (LOU) eller lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (LUF). I de fall exploatören är ett privat företag, eller någon annan ej upphandlande myndighet, får man helt sonika själv välja vem som ska genomföra den arkeologiska undersökningen. Länsstyrelsen ska utifrån krav på god vetenskaplig kvalitet ställa upp villkor för undersökningens omfattning och ambitionsnivå, men vem som ska utföra detta är upp till exploatören att bestämma.

En sådan modell bäddar för problem. Den som vill exploatera ett markområde har inget eget intresse av att den arkeologiska undersökningen håller god kvalitet. Tvärtom kan det som arkeologiskt sett är brister i kvalitet till och med utgöra en fördel för exploatören som slipper krånglet att ta hänsyn till fornlämningar. Exploatörens intresse är att få en snabb och billig undersökning vars resultat inte reser hinder för projektet. Att låta exploatören välja vem som ska göra undersökningen är som att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Departementspromemorian lyfter upp idén om något slags certifiering just på grund av sådana skäl. En fungerande certifiering på det här området anser man dock skulle bli alltför komplicerad att utforma och dyr att upprätthålla. Det verkar vara en rimlig bedömning och slutsatsen borde förstås vara att man inte bör låta exploatören välja utförare. Men departementet drar i stället slutsatsen att man inte bör ha någon certifiering eller liknande utan i stället köra på med förslaget om att låta exploatören välja utförare som om inga problem fanns.

Kunskap om vår historia bidrar till vår förståelse av vilka vi är i dag och hur vi kan forma vår framtid. De arkeologiska utgrävningarna vid markexploatering har genom åren gett många värdefulla upptäckter. Ibland leder det till att byggplaner måste ändras, andra gånger kan man bygga som planerat efter att forskare har dokumenterat fynden för att kunna föra vidare kunskapen till forskarsamhälle och allmänhet. Att när så är möjligt bevara fornlämningar från tidigare generationer är ett ansvar vi nu levande har gentemot kommande generationer. Förslag om att tvinga fram konkurrens och marknadsmodeller för sakens egen skull får inte hindra detta.

Mot bakgrund av det ovanstående är min fråga till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth:

Avser kulturministern att ta initiativ till att en proposition läggs fram baserad på departementspromemorian om uppdragsarkeologi?