Timvikariers utsatta situation i sjukförsäkringen

Interpellationsdebatt 24 januari 2012

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Anf. 49 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Fru talman! Lars Mejern Larsson har frågat mig hur jag avser att ta initiativ för att förbättra timvikariers utsatta situation. Den grundläggande principen i sjukförsäkringen är att försäkringen ger skydd när individen på grund av sjukdom inte kan arbeta. Sedan länge gäller dock att för den som är anställd prövas arbetsförmågan inledningsvis endast i förhållande till det vanliga arbetet. I dessa fall finns även ett arbetsgivaransvar för arbetsanpassning och rehabilitering. Reglerna är desamma oavsett om det rör sig om en fast eller en tidsbegränsad anställning. Det problem som frågan nu gäller är de anställningar som är av mycket kortvarig natur och där det inte finns något arbetsgivaransvar för arbetsanpassning och rehabilitering. Den parlamentariska Kommittén om hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet, som oftast kallas Parlamentariska socialförsäkringsutredningen, har till uppgift att se över sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna mot bakgrund av att arbetsmarknaden har ändrat karaktär sedan dessa försäkringars tillkomst.

Anf. 50 Lars Mejern Larsson (S)

Fru talman! Ett fall som har fått stor uppmärksamhet i medierna hemma i Värmland visar att den som är visstidsanställd under kort tid får vara sjukskriven endast i 15 dagar. Sedan ska den arbetslöse bedömas mot hela arbetsmarknaden. Det är därför som jag har ställt frågan till ministern. Ministerns svar visar på regeringens inställning till konsekvenserna av den förda politiken. Att som ministern gör och hänvisa till den parlamentariska kommittén är bara ett sätt att undvika att ta ansvar. I svaret hänvisar ministern till att problemet skulle bero på att anställningen är av kort natur och att det inte finns något arbetsgivaransvar för arbetsanpassning och rehabilitering. Riksdagen har beslutat att korta arbetsgivarnas rehabansvar från 180 dagar till 90 även för den som har en tillsvidareanställning. Den enskilde i det aktuella fallet har sedan 2003 haft anställning och större delen av tiden jobbat 100 procent även om anställningsformen inte har varit tills vidare. Många med mig anser att det är en uppenbar diskriminering och strider mot regeringens arbetslinje. Det är väl helt orimligt att en person som har arbetat hos samma arbetsgivare sedan 2003 ska prövas mot hela arbetsmarknaden, som i fallet hemma i Värmland, när det för de allra flesta av oss är helt uppenbart att hon kommer att återgå till sin tidigare arbetsplats när hon är friskskriven. Jag vill påstå att regeringen än en gång har visat på en okänslighet och inkonsekvens när det gäller vardagen för landets löntagare. Hanteringen i detta fall och i många andra fall visar att principer och regeltolkning går före den enskildes möjlighet att återvända till arbetet. Försäkringskassans personal och dess ledning har vid upprepade tillfällen påtalat orimligheten för den enskilde när regeringen tydligt har höjt kraven på myndigheten. Fru talman! Jag kan bara tolka ministerns svar som att han inte är villig att ta ansvar och därför inte heller vidtar åtgärder så att de som är visstidsanställda under kort tid får samma trygghet vid sjukskrivning som övriga på arbetsmarknaden. Regeringens strategi verkar vara att gömma undan alla problem i parlamentariska kommittéer.

Anf. 51 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Jag tackar Lars Mejern Larsson för en viktig interpellation i så måtto att när det handlar om timvikarier bör vi på arbetsmarknaden sträva efter att ha allt fler som har trygga och fasta anställningar. I så måtto är frågan om att värna timvikariernas möjlighet att komma vidare in på arbetsmarknaden viktig. Man kan samtidigt fråga: Om vi inte ska ha timvikarier, ska alla börja med en fast anställning? Det är en fråga som förtjänar en lite längre diskussion. Det som denna interpellation handlar om är timvikariernas trygghet vid sjukdom. Då tycker jag att det, precis som ministern anger, är en mycket grannlaga uppgift. Givet hur en arbetsmarknad förändras över tiden är detta någonting som den sittande parlamentariska utredningen i bred parlamentarisk enighet kan diskutera fram den lämpligaste lösningen för, nämligen en ny långsiktigt gällande sjukförsäkring. Det skulle vara mycket olyckligt om man på grund av en tidningsrubrik om ett fall bygger upp ett lagändringsförslag. Även om man säger att Försäkringskassan internt har riktat kritik mot detta blir jag lite förvånad eftersom jag har andra uppgifter. Så sent som i dag har jag haft kontakt med Försäkringskassans kundtjänst och ställt frågan: Om jag är visstidsanställd, vad gäller då i förhållande till vilken arbetsmarknad som jag ska prövas mot? Då säger Försäkringskassans handläggare snällt och vänligt att i de fall som man har ett avtal på något sätt med arbetsgivaren som gör att det känns rimligt att detta är en återkommande verksamhet gäller reglerna i princip som för fast anställda, särskilt om man har längre tids avtal, vilket man ska sträva efter. Det är också precis det som nämns i ministerns svar, men som detta fall sägs motsäga. Samtidigt är det mycket konstigt att utifrån detta tala om att man har en diskrimineringslinje, att man från regeringens sida är passiv och att man inte bevakar sin egen arbetslinje. Det kanske är precis tvärtom, Lars Mejern Larsson. Det kanske är så att den mångfald när det gäller att kunna komma in på arbetsmarknaden och successivt få en fastare anknytning är just det som befrämjar arbetslinjen. Om man i stället sätter upp ett krav på att alla ska ha rätt till fast anställning och att alla ska ha rätt till sjukskrivning, framför allt när det gäller den gamla modellen av den icke reformerade sjukförsäkringen, tror jag inte att vi har någonting värt namnet arbetslinjen.

Anf. 52 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Fru talman! Jag tror att vi egentligen talar om två olika saker. Man gör inte någon principiell skillnad mellan fast anställda och visstidsanställda. Så länge en person har en anställning på företaget iakttar Försäkringskassan tydlig rättvisa mellan olika människor, det vill säga att det finns ett ansvar hos arbetsgivaren. Personen prövas mot det egna arbetet och inte mot andra arbeten. Men om en person inte har ett arbete framåt i tiden är det klart att han eller hon prövas mot en bredare arbetsmarknad. Så har det alltid varit. Jag är lite fascinerad över att jag allt oftare möter socialdemokrater här i kammaren som invänder mot hela grunden i den svenska välfärdsmodellen och tror att man med några enkla pennstreck kan göra om allt detta som har fungerat relativt väl, det vill säga generösa system när man inte kan arbeta men betydande fokus på att människor som kan arbeta ska arbeta. Jag tycker att det är lite oroväckande att ni så ofta antyder att ni är emot denna grundtanke. Den andra frågan som inte nämns men som är lite av samma andas barn är vad man ska få ersättning för om man är sjuk. Då väcks den principiellt viktiga frågan om du har en försäkrad inkomst som du får genom att ha arbetat, det vill säga den inkomst som du har haft och som du därmed försäkrar, som en försäkringsavgift. Det är den som du får sjukpenning för. Eller är det det som vi har som huvudspår i dag i Sverige, att det är den inkomst som du skulle ha fått som du försäkrar, den som du inte får för att du är sjuk? Den är försäkrad. Om du då inte har ett arbete framåt och därmed inte kan visa att du skulle ha haft en inkomst, då blir det svårare att beräkna vilken sjukpenning du skulle få. Det väcker den principiellt viktiga frågan: Ska vi blicka framåt och ersätta, ge i sjukpenning, de pengar som du inte längre får därför att du är sjuk, eller ska vi blicka bakåt och titta på de pengar du så att säga har tjänat in och som därmed är försäkrade - pengar som din sjukpenning byggs på? Denna principiellt viktiga fråga sitter man också just nu med i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Det låter enkelt, men frågan är oändligt komplicerad när det kommer till dess konsekvenser - vilka som gynnas och vilka som missgynnas eller vilka principer vi ska ha i den svenska socialförsäkringen. Jag tycker att det mycket väl är värt att diskutera detta. Jag utesluter inte alls stora förändringar i detta, men det är ett komplicerat bygge. Man ska nog grunda sina reformer på lite mer genomtänkta analyser i stället för att bara läsa om ett exempel i tidningen och komma fram till att regeringen ingenting vill.

Anf. 53 Lars Mejern Larsson (S)

Fru talman! Här handlar det absolut inte om något enstaka fall; det vill jag direkt klargöra. Hur tror ministern och Finn Bengtsson att vardagen ser ut för de män och framför allt de kvinnor som jobbar inom offentlig sektor som har visstidsanställning - inom den sektor som man i någon mån kan säga att ministern har ett övergripande ansvar för? Försäkringskassan hänvisar till en lag i socialförsäkringsbalken där det står att en person som är arbetslös ska bedömas mot den reguljära arbetsmarknaden efter den femtonde sjukdomsdagen. Är du timvikarie och inte har ett fast schema utan rings in vid behov, som det är för många vikarier, räknas du som arbetslös. Vad Försäkringskassan utgår från är lagstiftning och praxis utifrån ett antal domar om hur man kan bedöma anställningsförhållanden. Men är den visstidsanställde i realiteten arbetslös? Fackförbundet Kommunal redovisar i sin rapport Ständigt standby - en rapport om visstidsanställdas villkor exempelvis följande: Att vara visstidsanställd innebär lägre lön. Att vara visstidsanställd är inget ungdomsfenomen och är betydligt vanligare bland kvinnor. Att vara visstidsanställd innebär svårigheter att planera livet. Med andra ord: Att vara visstidsanställd är inget önsketillstånd. Fru talman! Jag känner att jag inte bara för ministerns och Finn Bengtssons skull utan även för alla dem som hemma sitter och tittar på debatten måste återge vad några av de kommunalare som uttalat sig i rapporten säger: Ibland arbetar jag flera gånger i veckan, ibland jobbar jag inte alls, jag vet aldrig hur mycket jag kommer att jobba eller om jag kommer att jobba över huvud taget. Jag vågar inte riktigt säga vad jag tycker och tänker eftersom jag är rädd för att förlora en eventuell fast anställning. Man räknas som en tillfällig person och känner sig inte riktigt som en i gruppen. Detta innebär inte bara att man har en socialt osäker tillvaro utan även att man har ett sämre försäkringsskydd vid sjukdom och arbetslöshet. Vilka slutsatser kan man dra av detta? Ja, regeringens politik leder inte till säkra och trygga anställningar, utan nu kan vi se konsekvensen av regeringens arbetslinje. En kvinna med kort visstidsanställning, en så kallad timtidare, i offentlig sektor har efter 15 dagars sjukskrivning inte längre rätt till ersättning från sjukförsäkringen. Konsekvensen av regeringens politik är alltså tydlig: ett klart försämrat försäkringsskydd. Fru talman! Jag undrar om ministern anser att regeringens politik har fått de effekter som man har eftersträvat.

Anf. 54 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Anledningen till att jag gick upp i debatten var Lars Mejern Larssons högstämda tonläge och att regeringen anklagades för passivitet därför att man inte omedelbart åtgärdat något som han hade läst om i en tidning och blivit irriterad över. Men skulle man agera på så lösa grunder när det gäller att med en rättstrygg bakgrund ta fram nya lagstiftningsförslag från regeringen tror jag att det skulle bli helt omöjligt att arbeta. Någon ordning är ändå rimlig i det här fallet, tycker jag. Det hänvisas till sittande parlamentariska utredning som om drygt ett år ska avlämna sitt slutbetänkande. Men under tiden är man fri att när som helst inkomma med förslag som man tycker att det är viktigt att regeringen ges till känna. Tongivande socialdemokrater och fackföreningsföreträdare sitter med i den parlamentariska utredningen. Jag undrar om det är så att Lars Mejern Larsson tycker att ministern ska strunta i att de här personerna kan ta ett initiativ utifrån sin parlamentariskt valda funktion och i den ordning som man har i en kommitté för att se över de hållbara försäkringarna. Vad skulle riskeras om vi agerade utifrån varje liten puck som spelades ut i tidningarna? Det är svårt att kontrollera fakta som också finns tillgängliga för den parlamentariska kommittén för hållbara försäkringar att ta del av och att agera utifrån ett mycket kraftigare mandat som regeringen då rimligen kommer att lyssna på eftersom man enligt direktiven har rätten att göra inspel fram till slutrapporten 2013. I en så komplicerad fråga som den om att ändra i våra gemensamma sociala försäkringar och i den trygghet som de ska ge medborgarna kan det inte vara rimligt att vi agerar utifrån varje liten okontrollerbar insändare. Som sagt: När man diskuterar detta med Försäkringskassans kundtjänst blir man lugn i förvissningen om att finns det en någorlunda långsiktig koppling till arbetsgivaren har man ett gott försäkringsskydd. Men den som enbart är timvikarie och som inrings kan rimligen inte påverka detta på samma sätt - precis som ministern nämnde i sitt förra inlägg.

Anf. 55 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Fru talman! För den enskilde finns det väldigt starka skäl att vilja bli fastanställd - mycket lätt insedda skäl. Det finns också starka och viktiga regleringar som gör att man inte ska kunna missbruka här - att människor i praktiken är fastanställda men arbetsgivaren undviker att ta det ansvar som en fast anställning skulle ge. Av samma anledning finns det skäl för arbetsgivare att vara varsamma med att fastanställa om man inte vet att det finns behov av en fast anställning. Ibland är skälen alldeles uppenbara och helt legitima. Ett sommaröppet kafé med uteservering kan vara ett uppenbart skäl att inte ha fast anställda. En förskola som i första hand vill rekrytera svårfunna förskollärare kan ha starka skäl att inte fastanställa annan personal i väntan på förskollärare. Det finns mycket legitima skäl för detta. Det är också mycket legitimt att människor tar arbeten, tar jobbchanser, inte sällan i väntan på att senare få en fast anställning därför att det är meriterande och ger intäkter. Så har arbetsmarknaden alltid fungerat i Sverige. Allt detta är bra. Det fanns en tid då ni tyckte att det var viktigt att människor tog de jobb som fanns inom viktiga begränsningar, inom viktiga lagar och regler som inte skulle missbrukas. Numera antyder ni alltid att det nästan är synd att människor över huvud taget arbetar. Man kan inte resonera som att detta inte har någon betydelse, att det inte påverkar. Om du har en anställning eller inte har en anställning har betydelse av just de skäl jag nyss nämnt. Det får påverkan till exempel på beräknad inkomst om du anses vara arbetslös eller om du har en fast anställning att efter en sjukdomsperiod komma tillbaka till. Detta ska inte diskriminera människor som har tidsbegränsade anställningar. Men det är klart att man då också måste titta på andra arbeten än den arbetsplats som arbetsgivaren inte har ett formellt ansvar att anpassa eftersom du inte har en fast anställning. Detta är grundläggande spelregler på den svenska arbetsmarknaden som i grund och botten fungerar väl. Finns det skäl att till följd av en rörligare arbetsmarknad göra förändringar ska det absolut inte skyggas för dem, men de ska beredas precis så som vi gör i Sverige - genom en ordentlig offentlig utredning och därefter genomtänkta förslag.

Anf. 56 Lars Mejern Larsson (S)

Fru talman! Jag blir nästan mörkrädd när Finn Bengtsson här talar om en liten okontrollerad insändare - om jag uppfattat honom rätt. För mig handlar det här om utsatta människor som har svårt att få livet att gå ihop. Det spelar ingen roll om det är en person. Slagen mot de arbetslösa och sjuka avlöser varandra. Det går inte att läsa väck. Du får belastningar och pålagor genom försämringarna i ersättningssystemen gång på gång. Det är rent ut sagt brutalt. Det är absolut ingenting jag ställer upp på. Nej, växande klyftor och ökat utanförskap bygger inte Sverige starkt. Ska vi som land vara med och tävla på en allt hårdare internationell marknad krävs det att vi vågar prioritera de sociala investeringarna - det som håller samman Sverige. Det handlar om att göra våra liv bättre och ge alla chansen att förverkliga sina drömmar. Fru talman! Mot bakgrund av regeringens tydliga misslyckande vill jag fråga om ministern kan tänka sig att vidta några som helst åtgärder för en politik som hjälper de utsatta innan den parlamentariska utredningen kommer med sina förslag, om det nu var om ett år.

Anf. 57 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Fru talman! I dag är ungefär hälften så många sjukskrivna ungefär hälften så länge som när det var som värst i Sverige. Det är massor av människor som i dag är tillbaka på jobbet, det är färre människor som är långtidssjukskrivna och det är fler som står på egna ben och tjänar egna pengar - inte för att det varje dag är kul och enkelt, inte för att varje dag är rosig och inte för att man varje dag tycker att jobbet är det bästa man gör utan för att det i grund och botten är så man bygger sin egen välfärd och den gemensamma välfärden. Det finns inga genvägar. Jag är den första att ha stor respekt för människor som har det tufft på jobbet, men jag är också övertygad om att det inte vore bättre om de inte var på jobbet och efter förmåga bidrog till egen försörjning och samhällets bästa. Så enkel är min uppfattning.

den 17 januari

Interpellation

2011/12:195 Timvikariers utsatta situation i sjukförsäkringen

av Lars Mejern Larsson (S)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Timanställda prövas hårdare än fast anställda när de blir sjuka trots att de har jobbat lika mycket. Fast anställda prövas inte så hårt förrän efter ett halvår. Så fort en vikarie inte har några inbokade pass prövar Försäkringskassan deras arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden, inte mot det jobb de har även om de har jobbat i flera år i samma omfattning. Det är en uppenbar diskriminering av vikarier som dessutom går emot regeringens så kallade arbetslinje.

Hur avser statsrådet att, mot bakgrund av detta, ta initiativ till att förbättra timvikariers utsatta situation?