Tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin

Interpellationsdebatt 14 november 2017

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 1 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Solveig Zander har frågat mig vad regeringen vidtar för åtgärder för att prioritera frågan om ökad tillgänglighet inom BUP.

Det finns en tydlig koppling mellan livsvillkor och hälsa i allmänhet och mellan livsvillkor och psykisk hälsa i synnerhet. För att på kort och lång sikt minska den psykiska ohälsan är det avgörande att ha ett fokus på förebyggande arbete, en tillgänglig första linjens vård och en specialiserad vård med hög kvalitet.

Svar på interpellationer

Andelen som upplever psykiska besvär har ökat under senare år. Det finns till exempel en tydlig tendens att ungdomar och unga vuxna är nedstämda, är oroliga, har svårt att sova och har värkbesvär. Unga konsumerar också mer psykiatrisk vård än tidigare, både öppenvård och sjukhusvård.

Regeringen avsätter redan i år över 1 miljard kronor för insatser inom psykiatri och psykisk hälsa. Medlen ska bland annat användas till att möta den ökade psykiska ohälsan hos barn och unga och stärka ungdomsmottagningarnas arbete. Regeringen gör bedömningen att det finns ett stort behov av att ytterligare utöka satsningen inom psykiatri och psykisk hälsa.

Regeringen har därför föreslagit en förstärkning av arbetet med psykisk hälsa med 500 miljoner kronor för 2018 och avser att stärka arbetet med 1 miljard kronor per år 2019 och 2020. Utvidgningen av satsningen görs bland annat för att stärka första linjens vård och specialiserad psykiatri för barn och unga. I vårändringsbudgeten för 2017 tillfördes 100 miljoner kronor för innevarande år för att förstärka barn- och ungdomspsykiatrin och första linjens psykiatri för barn och unga i primärvården i landstingen och regionerna. Regeringen föreslår i budgetpropositionen 2018 att fortsätta denna satsning under 2018-2020.

Genom en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting avsätter regeringen 885 miljoner kronor av satsningen under 2017 för att stimulera och stödja huvudmännens arbete med psykisk hälsa. Regeringens strategi ska stimulera utvecklingen av förebyggande och främjande arbete generellt men också tidiga insatser till dem som inte mår bra eller är i risk. Regeringen avser att teckna en överenskommelse med liknande inriktning 2018.

Tillgänglighet i vården är en viktig fråga för regeringen. Sett över tid har tillgängligheten i vården förbättrats, men de senaste åren finns en oroväckande utveckling kopplat till tillgänglighetsmåtten i vårdgarantin. Det är dock värt att notera att denna utveckling startade redan under den senare delen av den period då den tidigare prestationsbaserade kömiljarden fanns. Kömiljarden kritiserades för att leda till undanträngningseffekter och kreativ registrering av väntetiderna.

Frågan om tillgänglighet hänger också starkt samman med frågan om kompetensförsörjning. De problem med bemanning och kompetensförsörjning som finns i vården bidrar till att minska vårdens kapacitet och därmed också tillgängligheten. Det kan exempelvis handla om stängda vårdplatser och inställda operationer.

Regeringen har vidtagit en mängd åtgärder. De generella statsbidragen höjs med miljardbelopp för landstingen från 2017. En särskild professionsmiljard har införts som adresserar just utmaningarna kring kompetensförsörjning. Bland annat har medel tillförts för att stimulera fler sjuksköterskor att vidareutbilda sig inom områden där de nationella behoven är stora, exempelvis med bibehållen lön. Medel har också tillförts för validering av utländska hälso- och sjukvårdsutbildningar liksom för utbyggnad av utbildningsplatser inom sjuksköterske, barnmorske- och specialistsjuksköterskeutbildningarna.

Professionsmiljarden ersatte kömiljarden för att en fungerande kompetensförsörjning är en förutsättning för god tillgänglighet. Arbetsgivarna har samtidigt ett viktigt ansvar för att vårdens arbetsmiljö och arbetsvillkor gör det attraktivt för personal att bli anställd och arbeta kvar i vården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En av regeringens nya satsningar, patientmiljarden, syftar bland annat till att främja förutsättningarna för en ökad tillgänglighet. Det handlar om att stimulera en skärpt vårdgaranti. Regeringens utredare har förslagit att patienterna ska kunna få en medicinsk bedömning i primärvården av legitimerad personal inom tre dagar i stället för att besöka läkare inom sju dagar.

Därutöver föreslår regeringen från och med 2018 2 miljarder kronor för att förbättra personalsituationen och utveckla vårdens verksamheter. Personalsatsningen ska kunna användas till exempel till förändrade arbetssätt och nyanställningar av personal. Socialstyrelsen har också fått regeringens uppdrag att utveckla uppföljningen av hälso- och sjukvårdens tillgänglighet.

Enligt den nationella vårdgarantin ska man få ett första besök inom den planerade specialiserade vården inom 90 dagar. Efter beslut om behandling ska man få denna inom ytterligare 90 dagar. Följer man tillgängligheten inom barn- och ungdomspsykiatrin utifrån dessa tidsgränser är den relativt god. Av patienterna i kön hade 95,1 procent väntat kortare än 90 dagar på första besök i planerad specialiserad vård i maj 2017.

I ett pilotprojekt har en nationell modell för uppföljning av första linjens verksamhet för barn och unga med psykisk ohälsa arbetats fram. Första linjen är den funktion eller verksamhet i kommuner och landsting som först möter ett barn eller en ungdom med ett indikerat problem. Alla förstalinjeverksamheter erbjuds att delta, och i dagsläget följer omkring 35 verksamheter upp sin tillgänglighet till första linjen. Mätningen av tillgänglighet riktar sig till alla förstalinjeverksamheter som arbetar med barn och unga, 0-17 år.

Sammantaget bedömer jag att regeringens nya satsning kommer att förstärka de redan omfattande insatser som regeringen gör för att på olika sätt förbättra tillgängligheten för patienterna inom området psykisk hälsa. Om vi får ett effektivt omhändertagande, både i första linjens verksamheter och i den mer specialiserade psykiatrin, säkerställer vi att personer med psykisk ohälsa får de insatser och den vård de har behov av. Barn och unga är i detta sammanhang en särskilt viktig grupp, varför delar av regeringens satsningar är öronmärkta för att förbättra den psykiska hälsan särskilt hos barn och unga.


Anf. 2 Solveig Zander (C)

Fru talman! Tack så mycket, ministern, för svaret! Det var långt men inte konkret. Det innehöll väldigt breda anslag om vad som satsas inom vården. Ministern nämnde naturligtvis också BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, och det är det som är fokus här. Vad man gör med den andra vården just nu tycker jag hör till en annan debatt och en annan diskussion.

Inom BUP är det katastrof nu. Det är våra barn och ungdomar det handlar om, och vi får dagligen höra berättelser om vad som händer när barnen inte får den vård de behöver.

I mitt län, Uppsala län, fick 2 procent av dem som sökte hjälp inom 30 dagar. Det kan inte vara så. Det betyder att föräldrar inte kan gå till jobbet eftersom de inte vågar lämna sina barn själva. Föräldrar kan inte sova på nätterna eftersom barnen försöker begå självmord, skär sig eller åsamkar sig skador på andra sätt. Det är inte rimligt i ett land som Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns ett enda län i Sverige som uppfyller tiden om 30 dagar, nämligen Kalmar län. Ministern pratar om att det satsas pengar på det ena och det andra, förebyggande arbete och specialistvård. Men det handlar om nu. Pengarna hade behövts i går, och de hade behövts för tre månader sedan. Synen på behovet av vård och att köerna har blivit längre började för ett par år sedan. Varför reagerade inte regeringen och ministern tidigare?

I mitt län har man framfört att det nationella uppdraget i fråga om BUP är otydligt. Det handlar just om hur man ska hantera första linjen och specialistvården. Varför gör inte regeringen någonting för att förtydliga?

Ministern och regeringen föreslår att man ska avsätta 1 miljard till en professionsmiljard för att få fler personer att söka sig till vården, speciellt till BUP. Vi vet att regeringen avskaffade kömiljarden 2015 eftersom regeringen inte ansåg att den var bra. Sedan dess har köerna ökat lavinartat. Personalen slutar sina anställningar. Vem eller vilka tror ministern vill söka sig till en verksamhet som är dålig, där man inte kan ta hand om de patienter man vill ta hand om? Vad säger regeringen, och hur hanterar ministern detta?


Anf. 3 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Jag tänker försöka ta debatten lite strukturerat.

Först och främst ledde kömiljarden till undanträngningseffekter, och den var också starkt kritiserad av professionerna. Köerna började öka igen redan 2013, och den psykiska ohälsan i samhället har ökat sedan slutet av 90-talet.

Parallellt har vi under de senaste 15 åren i Sverige sett problem med kompetens och personalförsörjning relaterat till vården som bara har ökat. I det läget innebär en kömiljard, utan rätt kompetens, när det inte går att anställa dem som behövs, att den befintliga personalen får springa fortare, vilket de har gjort. Vård- och omsorgspersonal toppar i dag sjukskrivningarna. Detta leder till en oerhört ansträngd situation inom många av vårdens verksamheter.

Lösningen på dessa problem är inte ekonomiska stimulanser som gör att den personal som redan är stressad ska springa ännu fortare. I stället handlar det om att göra långsiktiga satsningar på att förbättra förutsättningarna, se till att förbättra arbetsmiljön, förbättra villkoren. Professionsmiljarden, som infördes redan 2015, syftar till att utbilda personal, bland annat specialistsjuksköterskor. Läkarutbildningen byggs också ut nästa år. Då kommer det att finnas personer att anställa.

I morse besökte jag socialutskottet. Där var också Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på SKL. Hon har under en tidsperiod tillsammans med sina medarbetare besökt alla BUP-kliniker i hela Sverige. Hon ger en entydig bild av att det råder problem med kompetensförsörjningen inom barn- och ungdomspsykiatrin. Problemen är kombinerade med att det fortfarande finns, vilket är det stora bekymret, ett ökande antal unga som mår dåligt. På detta finns de ensamkommande barn och andra som har kommit sedan flyktingkrisen 2015. De har ytterligare ökat trycket på BUP.

Vad gör vi nu? En sådan sak är naturligtvis att göra de långsiktiga satsningarna på personal, som jag redogjorde för i mitt inlägg. Det är därför jag valde att fokusera på den saken. Det kommer även den här verksamheten till del. Det handlar om att göra rejäla satsningar på psykiatrin i Sverige och BUP, så att det finns resurser att röra sig med så att man kan ta sig an problemen. Men de kommer, tyvärr, ändå inte att vara lösta i morgon. Om det inte finns personal så finns den inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan finns det andra problem som går djupare. Därför lägger regeringen nu resurser på att bygga ut första linjens psykiatri för barn och unga, det vill säga att bygga ut ungdomsmottagningarna. Det är långt ifrån alla de unga vi pratar om i dag som ska stå i kö till BUP. De ska fångas upp tidigare när deras problem börjar bli kända, i stället för att hamna i den mer specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin. Därför lägger regeringen satsningarna på det sätt vi gör.

Regeringen sköt till pengar så sent som i halvårsskiftet förra året - ytterligare 100 miljoner till barn- och ungdomspsykiatrin - för att det ska finnas resurser att stärka de delar som behövs för att svara mot behoven.

Men det är ingen quickfix. Det är sällan så för komplexa problem.


Anf. 4 Solveig Zander (C)

Fru talman! Ministern berättar för mig hur det ser ut i vårt land, i psykiatrin, framför allt barn- och ungdomspsykiatrin. Jag känner mycket väl till hur det ser ut.

Vi vet att köerna har ökat kraftigt de senaste åren inom BUP. Varför? Har regeringen tillsatt någon utredning eller funderat över varför köerna ökar? Vad är orsaken?

En av professorerna på KI, Danuta Wasserman, uttrycker i en artikel att det finns flera skäl till köerna, men man vet inte riktigt. Är det inte dags att ta reda på varför ungdomar i Sverige mår så dåligt och blir så många fler? Jag skulle vilja höra ministern säga något om detta, som är så viktigt.

Ministern pratar om alla dessa pengar som satsas. Hur säkerställer regeringen att de pengarna verkligen går dit de ska och används till det de ska?

I mitt län har flera BUP-mottagningar stängts, och kvar finns mottagningen på Akademiska sjukhuset. Den mottagningen har rimligtvis inte haft någon möjlighet att ta emot alla barn som behöver komma dit. Precis som ministern förklarade för mig vet vi att varje dag räknas för ett barn som kan få stöd och hjälp. Varje dag som ett barn får vänta är negativt.

Vidare vet vi att avstånd betyder mycket. Barn och ungdomar som behöver hjälp och stöd åker inte in från Enköping och Tierp till Akademiska sjukhuset. Likadant ser det ut i hela Sverige. Det är inte unikt för mitt län, även om jag skulle önska att det vore så. Jag önskar att det vore bättre på andra ställen. Vad gör regeringen och ministern för att se till att pengarna används till vad de ska användas till och kommer våra barn och ungdomar till del?

Det behövs utbildad personal. Ja, det är sant. Det är väl en av anledningarna till att man har stängt mottagningarna ute i landet - att det saknas personal. Ni tillsatte ju pengar till detta redan för något år sedan, men uppenbarligen har de inte kommit dit de ska. Är det dags nu från regeringens sida att göra slag i saken?

Man kan stå här och säga att kömiljarden inte gjorde någon nytta, men det är väl åtminstone så att vi på flera ställen och i flera län ser att i och med att kömiljarden försvunnit har köerna ökat. Man kan alltså inte säga att kömiljarden var negativ, för den fyllde en funktion.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det har dock inte med saken att göra. Det här handlar om den regering som nu styr Sverige. Vad gör ni konkret för att se till att det blir handling av det ni vill?


Anf. 5 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Jag har ju i ett ganska långt svar redogjort för väldigt mycket av det som regeringen gör och hur allvarligt vi ser på den situation vi har. Där kan jag verkligen dela Solveig Zanders ingång - det här är djupt problematiskt och även ett område där Sverige och andra västländer utmärker sig och så har gjort under lång tid. Vi har alldeles för många barn och unga som mår väldigt dåligt.

Det är också det som är fokusområdet för det arbete som den nationella samordnaren för insatser inom psykisk hälsa utför tillsammans med bland annat SKL men också Folkhälsomyndigheten. Under 2017 och framåt arbetar till exempel Socialstyrelsen med flera frågor inom området psykisk ohälsa hos barn och unga. Under 2017 tas bland annat jämförelser fram inom psykisk ohälsa både hos äldre och hos barn och unga. Det görs alltså saker på flera nivåer för att ta sig an det här problemet.

Men jag tror ändå att köerna till barn- och ungdomspsykiatrin, det som vi resonerar om här i dag, är djupt problematiska. Självklart är de det, och det är djupt problematiskt att de ökar. Men det är inte förvånande att de gör det. Det beror i allra högsta grad på att vi en kompetensförsörjningsproblematik som inte har uppstått under den här regeringens mandatperiod - kanske inte heller under den förra regeringens - utan successivt har växt fram under lång tid.

Då måste man fundera på vad vi gör här och nu för att få en långsiktigt hållbar vård för barn och unga med psykisk ohälsa, och där hävdar jag med en dåres envishet att det inte bara handlar om att fokusera på köerna till BUP utan också om att utveckla de delar inom detta område där man i dag behöver göra mycket mer. Det gäller till exempel de satsningar som nu görs på elevhälsan för att utöka och förstärka den och kunna fånga upp unga tidigt, men det gäller också första linjens psykiatri så att man när man ser indikationer på psykisk ohälsa hos barn och unga snabbt kan sätta in åtgärder för att ingen ska bli så dålig att den som i dag tvingas hamna i kön till barn och ungdomspsykiatrin, till specialistvården, för då har det gått alldeles för långt.

De som jobbar professionellt med det här pekar också tydligt på detta. Här har vi en problematik i dag. Det är därför vi skjuter till resurser för att bygga ut ungdomsmottagningarna och elevhälsan och för att förstärka primärvården men också kompetensen för att möta det som kanske är den vanligaste folkhälsosjukdomen bland svenskar i dag, såväl barn och unga som äldre. Faktum är att regeringen ända sedan den tillträdde har haft fokus på det här området. Även för 2016-2018 har vi skjutit till 280 miljoner kronor per år som riktas till just barn och unga upp till och med 30 års ålder.

Men som sagt var: Komplexa problem löses sällan med en quickfix. Jag tror att det vore oerhört olyckligt om den här frågan blir en politisk popcornvariant, som frågor ibland blir, där man kommer med kortsiktiga snabba lösningar för att kunna säga att "nu har vi tryckt ned köerna här borta lite grann". Vi måste faktiskt orka ha fokus också på det som tar lite mer tid, nämligen att bygga upp en struktur som är hållbar för de barn och unga som drabbas och där vi fångar upp ungarna tidigt.


Anf. 6 Solveig Zander (C)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ja, visst handlar det om att förebygga. Det kan jag också säga. Men det handlar främst om de ungdomar som är sjuka i dag, som behöver hjälp i dag för att inte missa skolan, för att inte göra sig sådan skada att de får bära det med sig resten av livet, för att inte göra skada som innebär att de skadar också nästa generation. Visst ska vi jobba förebyggande, men det handlar om att nu ha en vård som kan ta hand om de barn som just nu, i denna sekund, mår dåligt. Det får vi faktiskt inte blunda för, och det är oerhört viktigt.

Det handlar också om att följa upp det man gör och se vad som kan bli av det. Ministern säger också i sitt svar, om jag inte missminner mig helt och hållet, att 95 procent av verksamheterna följer upp första linjens arbete. Varför, ministern, gör inte alla verksamheter det? Varför bara 35 verksamheter? Finns det några brister där som man skulle behöva titta på? Jag säger det igen: Det är upphovet till att barn mår dåligt som vi behöver titta på, och det önskar jag att man sätter stort fokus på att göra.

Vi i Centerpartiet satsar också på BUP, för vi tycker att det är viktigt för ungdomar som far illa. Men jag har tre konkreta påståenden som jag skulle vilja att ministern lyssnar extra noga på.

Det behövs tydlighet i vad som är uppdraget för BUP.

Det handlar om att rädda en generation här och nu - och nästa.

Det måste bli konkret och tydligt vad ni menar med den vård vi har.

Hur tänker ministern och regeringen hantera detta?


Anf. 7 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Tack, Solveig Zander! Ja, jag tycker att det som du säger är mycket viktigt. Ja, det handlar om att förebygga. Men det handlar också om att se till att de barn som mår dåligt i dag hamnar på rätt vårdnivå.

Jag blir jättebekymrad när jag tittar på köerna till BUP i dag, för jag är långt ifrån övertygad om att de barn och unga som i dag står i kö till BUP verkligen ska till BUP. Jag tror att många av dem står i kö till BUP för att de andra delarna brister - att det inte finns en utbyggd, fungerande elevhälsa, att man som barn eller ung i dag inte på ett enkelt sätt kan få en första kontakt och ett samtalsstöd, att första linjen brister. I stället hamnar man i kö till den specialiserade barn och ungdomspsykiatrin.

Jag tycker att Solveig Zander har en tydlig poäng i fråga om uppdraget till BUP, för jag kan förstå att de som i dag arbetar inom BUP-verksamheten dels upplever den som väldigt belastad, dels möter stor bredd när det gäller barn och unga som mår dåligt. De möter de mest traumatiserade bland de ensamkommande barn som har kommit de senaste åren. Det behövs stora insatser från BUP:s verksamhet men också från annan verksamhet för att hantera det. Men de möter också de unga som kanske egentligen inte skulle dit och som löper risk att medikaliseras och få en diagnos eller liknande som de kanske inte alls skulle ha.

Vi vet också att vi i dag alltjämt har problemet att det finns skolor som ställer kravet att du ska ha en diagnos för att få extra stöd i skolan, trots att lagstiftningen inte säger att det är så. Det måste vi ta tag i.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag uppskattar verkligen både Centerpartiets och Solveig Zanders engagemang i den här frågan och fortsätter gärna dialogen om hur vi kan göra den här vården ännu bättre.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2017/18:42 Tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin

av Solveig Zander (C)

till Socialminister Annika Strandhäll (S)

 

Det är stora brister i tillgängligheten vid landets barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar (BUP). Ytterst få landsting/regioner klarar av att nå gränsen att ge det första besöket inom 30 dagar. Detta är ytterst anmärkningsvärt, då vi vet hur angeläget det är att få ett första besök fort, speciellt när barn och ungdomar mår dåligt. Det behövs åtgärder och det mycket snabbt.

I Uppsala län är det endast 2 procent som får ett besök inom 30 dagar. Där har landstingsledningen lagt ned flera BUP-mottagningar. Barn och ungdomar ska då ta sig flera mil för att över huvud taget få någon hjälp. Avstånden är i sig en faktor som gör att barn och unga inte söker stöd. Det kan betyda att bristen på stöd och hjälp till barn som mår dåligt ger men för resten av livet. Svåra men som inte går att hantera då de inte åtgärdades i unga år.

Därför krävs krafttag för att öka tillgängligheten inom barn- och ungdomspsykiatrin. Centerpartiet vill genomföra en riktad tillgänglighetssatsning på BUP med 300 miljoner kronor per år som betalas ut till de landsting och regioner som kortar köerna. Vi vill dessutom att fler ska kunna få hjälp av elevhälsan genom ett större antal kompetenser som kan agera samtalsstöd.  Kösituationen inom BUP är i dag ohållbar, och det behövs omfattande och riktade satsningar för att fler barn och unga ska få den hjälp de behöver.

Jag vill därför fråga socialminister Annika Strandhäll:

 

Vilka åtgärder vidtar regeringen för att prioritera frågan om ökad tillgänglighet inom BUP?