den 16 oktoberInterpellation 2003/04:30 av Linnéa Darell (fp) till statsrådet Berit Andnor om tillgänglighet för människor med funktionshinder<a name="Temp"></a>År 2001 ändrades plan- och bygglagen så att tydligare krav kan ställas på tillgänglighet för rörelsehindrade personer när allmänna platser ska iordningställas eller ändras. Samtidigt föreskrevs också att hinder, som anses enkla att ågärda, ska undanröjas i befintliga lokaler där allmänheten har tillträde och på befintliga allmänna platser.Boverket fick i uppdrag att föreslå föreskrifter och allmänna råd till stöd för de som har att utföra dessa åtgärder. Boverket lämnade förslag till regeringen den 14 februari 2003. Många hör av sig till verket för att få besked om vad som gäller. Dock har inget svar ännu kommit från regeringen. Enligt riksdag och regering ska statliga myndigheter vara ett föredöme i arbetet med att göra Sverige tillgängligt för människor med funktionshinder. Bakgrunden till dessa krav finns dels i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken, som riksdagen antog i maj 2000 och dels i regeringens förordning från 2001 (2001:526).Under hösten ska myndigheterna via Handikappombudsmannen redovisa hur de arbetar med sina handlingsplaner och hur tillgängligheten ser ut så här långt. Det har gått drygt tre år sedan riksdagens beslut. Det har gått två år sedan regeringen utfärdade nämnda förordning. Det har gått åtta månader sedan Boverket lämnade förslag till föreskrifter. Om målet om ett mer tillgängligt Sverige ska vara nått till år 2010, som handlingsplanen föreskriver, så måste det snart vara slut på denna väntan! Tids<a name="PassTempLäge"></a>planen för svar från de statliga myndigheterna är fastlagd. Men regeringens svar till Boverket kring förskrifter och allmänna råd borde inte behöva dröja mer än det redan gjort. Min fråga till statsrådet Andnor är:Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att arbetet med tillgänglighet ska kunna sätta fart?

Interpellation 2003/04:30 av Darell, Linnéa (fp) tillgänglighet för människor med funktionshinder

Video


Fru talman! Linnéa Darell har frågat statsrådet Berit Andnor om vilka åtgärder statsrådet avser vidta för att arbetet med tillgänglighet ska kunna sätta fart. Eftersom interpellationen främst syftar på ett ärende inom mitt ansvarsområde, kommer jag att svara på frågan.
Som Linnéa Darell säkert redan har sett, beslöt regeringen att lämna sitt medgivande till Boverkets förslag till föreskrifter för enkelt avhjälpta hinder den 16 oktober, dagen efter det att interpellationen lämnades. Jag beklagar den utdragna processen från det att plan- och bygglagen ändrades med syfte att öka tillgängligheten till att föreskrifterna nu kan träda i kraft. Samtidigt ser jag det som en styrka att regeringen nu står bakom de regler som kommer att börja gälla inom kort. I och med föreskrifterna kommer det konkreta redskap som många väntat på. Vi vet att många kommuner och fastighetsägare redan har börjat planera och genomföra åtgärder, men att tydligare riktlinjer har efterfrågats. Det gäller både de funktionshindrade och de aktörer som ska agera enligt föreskrifterna. 
Det är min förhoppning att regeringens beslut är en tydlig signal både till funktionshindrade och till kommuner, fastighetsägare och näringsidkare om att vi menar allvar med målet att Sverige ska vara tillgängligt för alla senast år 2010. Jag menar också att det nu finns all anledning att tro att arbetet med tillgänglighet i den fysiska miljön kommer att ta fart, och att funktionshindrade kommer att märka detta i sin vardag.



Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret. 
För ungefär 3 ½ år sedan antog den här kammaren en nationell plan för handikappolitiken, och Sverige skulle fram till 2010 bli tillgängligt för alla. Människor med funktionshinder skulle bli fullt delaktiga i samhällslivet, och med tanke på hur otillgängligt Sverige är var det en stor utmaning. Många vackra uttalanden har ju gjorts i samma riktning under många år, men nu skulle det bli allvar. En tidpunkt var utsatt.
Planen ingav alla som i årtionden diskriminerats på grund av sitt funktionshinder hopp, hopp om att slippa ta varuhissen för att komma in i stadshuset i sin kommun och hopp om att slippa leta upp någon ingång genom någon bakdörr utan trappor när det hus man skulle besöka saknade ramp och hiss.
Vid en konferens i våras i Linköping i samband med Europeiska handikappåret beskriver Handikappombudsmannen det så här: Vårt samhälle är otillgängligt. Vi har byggt upp det här landet när människor med funktionshinder fanns någon annanstans. Utmaningen består i att öppna det för alla, och det arbetet kräver en process. Problemet är att processen inte har kommit i gång än.
Ett bland flera exempel som bekräftar detta är den tid det har tagit att få de nu antagna riktlinjerna i funktion. Plan- och bygglagen ändrades i den här delen 2001, och i februari i år lämnade Boverket förslag till riktlinjer till Miljödepartementet. Nu, åtta månader senare, föreligger regeringens beslut. I pressmeddelandet efter det beslutet skriver miljöministern och handikappministern att Sverige nu tar ett viktigt steg för att uppnå målen i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Det gäller särskilt målet om full delaktighet i samhällslivet.
Vi kan vara överens om att det är ett steg. Det är viktigt med riktlinjer, hur mycket tillgänglighet man nu kan få med hjälp av riktlinjerna. Jag blir lite fundersam när jag läser inledningen, något slags portalparagraf till Boverkets riktlinjer, där man säger att föreskrifterna bara ska gälla de hinder som kan undanröjas genom att de är enkelt avhjälpta. Man skriver att med enkelt avhjälpta hinder avses sådana hinder som med hänsyn till nyttan av åtgärden och förutsättningarna på platsen kan anses rimliga att avhjälpa. De ekonomiska konsekvenserna får inte bli orimligt betungande för fastighetsägaren, lokalhållaren eller näringsidkaren.
Min fråga till miljöministern är: Vem ska tolka vad som är rimliga förutsättningar på platsen för att hindren ska avhjälpas? Vem ska bedöma att de ekonomiska konsekvenserna inte är orimligt betungande för fastighetsägaren, lokalhållaren eller näringsidkaren? 
I samband med att handlingsplanen togs år 2000 redovisade Boverket en beräkning av kostnaderna för att eliminera de hinder som vi nu talar om. Det handlade om ungefär 5 miljarder totalt. Folkpartiet menar att den kostnaden bör staten kunna stå för och bidra med som stimulans och möjlighet. Vi har också haft det i vår budget med en femårsplan. 
Det var bara vi som hade det. Vi ser hur frågetecknen hopar sig trots att riktlinjerna är tagna. Jag vill alltså fråga miljöministern: Var och av vem ska frågan om vad som är ekonomiskt rimligt avgöras? Var och hur ska konflikterna som med all sannolikhet uppstår lösas?



Fru talman! Processen har kommit igång. Jag har svårt att förstå att man kan säga att processen inte har kommit igång. En process kräver mycket dialog och ett ordentligt arbete. Det är skälet till att detta har tagit lång tid. Det har inneburit mycket förankringsarbete, hos handikapporganisationer och hos alla de aktörer som har att vidta åtgärderna. Som jag sade i mitt första svar så tror jag att det är bra att föreskrifterna har blivit underställda regeringen för beslut. Även inom Regeringskansliet och på Miljödepartementet har vi arbetat noga med dem och försökt se till att de verkligen ska uppfylla alla de krav vi kan ställa på den här typen av föreskrifter.
En fråga som naturligtvis har varit högaktuell är skälighetsparagrafen som Linnéa Darell hänvisar till. Regeringens bedömning är att den är rimligt utformad. Det sägs redan i propositionen om ett tillgängligare Sverige att det ska vara enkelt åtgärdade hinder. Det finns många som skriver till oss och är oerhört oroliga över om de ska klara av detta. Vi har ansett det rimligt att det här ändå sker inom ramen för vars och ens verksamhet, liksom övriga partier utöver det som Linnéa Darell representerar. Det är ansvars- och finansieringsprincipen som gäller. Det är en princip som vi använder i många sammanhang och som jag också tycker är naturlig om vi anser att utformning av bostäder och allmänna platser för handikappade ska vara en naturlig del i verksamheten. Vi anser att föreskrifterna har fått en väl avvägd utformning.
När det gäller vem som avgör är det i första skedet verksamhetsutövaren själv som med ledning av föreskrifterna ska bedöma om det här bör utföras. Den som anser att det inte är skäligt att en verksamhetsutövare bör vidta åtgärder som inte har gjorts ska göra byggnadsnämnden uppmärksam på detta. Byggnadsnämnden är tillsynsansvarig för att åtgärderna vidtas. Det finns naturligtvis också en tillsynsmyndighet över byggnadsnämndernas arbete. Från regeringens sida kommer vi självklart att följa detta, precis som jag är övertygad om att många andra kommer att göra, för att se till att det här arbetet sköts på ett bra sätt. Jag anser fortfarande att vi har gjort en bra avvägning. Vi har följt det som vi har ansett vara rimligt, nämligen ansvars- och finansieringsprincipen, för den här typen av finansiering.



Fru talman! Jag tackar för kommentarerna. Men jag har också några egna kommentarer och ytterligare någon fråga. Uppfattningen att det här ska vara en naturlig del i verksamheten delar jag när det gäller nybyggnation. Det är alldeles självklart att vi redan nu måste komma till en ordning eftersom planen togs 2000. Den nybyggnation som görs ska naturligtvis inbegripa full tillgänglighet. Det tycker vi också är alldeles självklart. Men när det gäller befintlig verksamhet är det inte riktigt lika enkelt.
Miljöministern säger att processen har kommit igång. Jag lyssnar mer på Handikappombudsmannen när jag ser verkligheten runtomkring mig. Det är kopplat till kostnaderna att det inte är så enkelt. Alldeles nyligen har de statliga myndigheterna lämnat sina svar till Handikappombudsmannen om hur man har kommit igång. För det första har inte alla myndigheter svarat. Bland de svar som finns är det väldigt många som anger att processen inte har kommit igång. Man har inte börjat göra handlingsplaner. Jag kommer från Östergötland, och jag hörde en intervju med en företrädare för Migrationsverket, en av de myndigheter som inte har kommit särskilt långt, som sade att nu får vi väl ta itu med det. Att processen har startat är en sanning med modifikation. 
Man kan se till några exempel. I somras var det mycket aktiviteter i Vadstena. Där finns många gamla byggnader. Bland annat har det funnits aktiviteter i samband med Birgittajubiléet, utställningar och annat i Vadstena slott. Där säger man från ledningen att man skulle kunna göra mer åt tillgängligheten, men man har inte pengar. Det finns människor som inte har kunnat besöka utställningar eller delta i andra intressanta delar av Birgittajubiléet på grund av detta. Det är så det ser ut. Det är därför vi har tyckt att det är viktigt att de här pengarna skulle finnas som i alla fall en delfinansiering att söka för att få lite bättre fart.
Jag noterar att svaret på mina frågor är att om den enskilde inte själv gör bedömningen att det hör till det ekonomiskt rimliga så handlar det om byggnämnderna, och i övrigt ska regelverket följas från regeringens sida. Min andra fråga rörde konflikterna som med all sannolikhet kommer att uppstå. Vad finns det för sanktionsmöjligheter från det offentligas sida för att verkligen se till att det blir gjort?



Fru talman! Låt mig börja med det som Linnéa Darell frågade allra sist, nämligen hur det kommer att gå till när konflikter uppstår kring vad som behöver göras. Regelverket är sådant att om byggnadsnämnden får ett sådant ärende på sitt bord och anser att en verksamhetsutövare inte har vidtagit de åtgärder som kan krävas enligt lagstiftning och föreskrifter så kan man utkräva vite. Man kan också förelägga verksamhetsutövaren att vidta den här åtgärden.
Vår bedömning, och flertalets, är att det är rimligt att verksamhetsutövarna kan göra det här, också i befintlig verksamhet. Det finns många problem i befintligt bestånd av byggnader och bostäder. Vi har sett att många av de åtgärder som vi kallar enkla åtgärder kan vara mycket betydelsefulla. Det kan vara väldigt viktigt att de kommer till stånd. Genom att sätta igång den här processen tror jag att vi kan få till stånd en annan syn. Med de möjligheter till vitesföreläggande som vi har, att förelägga verksamhetsutövare att faktiskt göra det som man är ålagd att göra, med den praxis som på detta sätt utvecklas och genom den debatt som kommer att följa kring att detta följs upp så har vi ett förhållandevis skarpt regelverk för att sätta igång den här processen. Vi vet också att en lång rad kommuner har påbörjat det här arbetet på ett väldigt bra sätt.
Jag tycker att vi ska ta den här lagstiftningen och de här föreskrifterna som en bra utgångspunkt för att verkligen se till att komma i gång med arbetet med tillgänglighet. Jag tror att vi är helt eniga om att vi har en väldigt dålig situation i Sverige på många sätt. Inte minst i nybyggnationen har vi beklagligt nog under senare år inte sett de förbättringar som vi vill se. Även där är Boverket på gång med föreskrifter där vi också kan få ett tydligare regelverk kring vad som ska gälla i nybyggnation.
Det är min förhoppning - även om det tagit tid, vilket jag beklagar - att de här föreskrifterna snart finns på plats, att det blir den uppföljning av propositionen som vi har velat se och att vi därmed kan komma i gång och få en praxis på området som gör att vi i fortsättningen ska slippa se både nybyggnationer och befintliga offentliga verksamheter där till exempel rörelsehindrade inte kan komma in. Så ska vi inte ha det i Sverige.



Fru talman! Jag noterar med tillfredsställelse att byggnämnderna har instrument som de kan använda sig av. Ändå kommer vi säkert att hamna i diskussioner, och det kommer att ta långa tider.
Jag återkommer till den här inledningsparagrafen. Under Allmänt råd står det: "Vid bedömningen av om ett hinder skall anses enkelt avhjälpt bör hänsyn tas till att ett hinder kan vara enkelt avhjälpt i en situation men inte i en annan.
Exempelvis kan det vara enkelt att komplettera eller ersätta 2-3 trappsteg med en ramp om det finns tillräckligt med utrymme, medan det kan vara svårt att göra det i en trång miljö med smala trottoarer."
Det blir alltså lite av att där det redan är besvärligt ska man kanske kunna se det som ett undantag och låta det fortsätta att vara besvärligt. Det här är ett exempel i Boverkets förslag till riktlinjer, men jag undrar lite över detta.
Jag går tillbaka till inledningsraderna: "De ekonomiska konsekvenserna får inte bli orimligt betungande för fastighetsägaren, lokalhållaren eller näringsidkaren." Även om byggnämnden kan utkräva vite och förelägga om vidtagande av åtgärder, vilket jag tycker är bra, utgår jag från att det ändå kommer att bli diskussioner, förhandlande och förhalande.
Jag skulle vilja ha lite mer kommentarer kring hur regeringen tänker när man säger: Det här är okej. Här uppnår vi målen.



Fru talman! Redan i handlingsplanen för handikappolitiken uttrycks det så: Det gäller enkelt avhjälpta hinder. På något sätt måste förstås detta då definieras. Det är inte möjligt att definiera varje enskild detalj, och därmed krävs någon typ av skälighetsparagraf.
Vad som har diskuterats här och som är viktigt är till exempel att en liten näringsidkare inte ska behöva riskera sin verksamhet genom en fullständig ombyggnad av en lokal. Det har inte bedömts som rimligt. Det skulle troligen inte heller vara rimligt ens om statsmakten skulle kunna gå in och betala, då det skulle röra sig om oerhört stora summor pengar. Därför måste vi sätta upp en sådan här skälighetsparagraf. Den har diskuterats och vänts och vridits på många gånger under hanteringen, både på Boverket och i Regeringskansliet. Vi har bedömt att den är rimlig, och vi har också bedömt att flertalet utomstående som har tittat närmare på paragrafen bedömer den som rimlig.
Jag tror att vi ändå hamnar i att detta kommer att få bedömas från fall till fall. Vad Boverket gör är att ge ett antal exempel på vad som kan anses vara rimligt. Sedan kommer vi till en punkt där det blir utslagsdiskussioner och där prejudikat kommer att sättas för vad som är rimligt. Vi får säkert en debatt om det. Den tror jag inte att vi kan komma ifrån. Det är också en debatt som kan påverkas av hur vi själva driver handikappfrågorna och hur vi på ett positivt sätt lyckas lyfta upp detta och säga det som för oss är självklart när vi arbetar med de här frågorna, nämligen att våra offentliga miljöer måste vara tillgängliga för alla medborgare och att detta måste vara något naturligt. Men vi vet också att det kostar mycket pengar att klara av det, så vi får ta ett steg i taget.
Ju mer det här uppfattas som någonting naturligt, som en rättighet och som någonting självklart, desto lättare tror jag det blir att driva de här frågorna, och desto fler verksamhetsutövare tror jag kommer att inse att det är bra även för dem att göra sina lokaler tillgängliga för alla.
