tillämpningen av anslagsförordningen

Herr talman! Henrik Landerholm har frågat mig om vilka konkreta åtgärder jag avser vidta för att tillse att utvärderingen av den fulla tillämpningen av anslagsförordningen redovisas före vårpropositionen 2002. Han menar att det därmed skapas möjligheter för riksdagen att bereda och besluta om de åtgärder som kan bli följden av en sådan redovisning. Som en kort bakgrund till frågan kan jag nämna att regeringen 1996 beslutade att Försvarsmakten skulle tillämpa anslagsförordningen fullt ut fr.o.m. 1997. Detta innebar dels att förskotten till industrin inte skulle anslagsavräknas, dels att systemet med samlingsfakturering mellan Försvarets materielverk och Försvarsmakten ersattes med milstolpsfakture- ring. Regeringens och riksdagens uppfattning var att övergången till full tillämpning av anslagsförordning- en (1996:1189) skulle vara verksamhetsneutral och statsfinansiellt neutral. Systemomläggningen medförde vissa ekonomiska konsekvenser som vid 1997 års början inte var kända. Konsekvensen var att Försvarsmaktens behov av anslagsmedel ökade kraftigt. Regeringen fattade i december 1997 och i februari 1998 beslut om att Försvarsmakten skulle få disponera ytterligare sam- manlagt 5,7 miljarder kronor av anslaget. I samband med den säkerhetspolitiska kontroll- stationen som skulle ha genomförts under 1998, men sköts till våren 1999, ansåg regeringen vidare att frågan om anslagsförordningen och dess konsekven- ser inte skulle behandlas vidare. Det här berodde på att ominriktningen av Försvarsmakten innebar att materielanskaffningen nu anpassades till den nya organisationens behov. Regeringen ansåg att eventu- ella konsekvenser av anslagsförordningen därmed inte var möjliga att följa upp. Regeringen avsåg där- för inte att ytterligare följa upp konsekvenserna av anslagsförordningen utan ansåg att dessa borde tas om hand genom det föreslagna omställningsbidraget (prop. 1998/99:74). Frågeställningen berördes också i en partimotion från Kristdemokraterna som väcktes med anledning av propositionen Förändrad omvärld - omdanat försvar (prop. 1998/99:74) och som behandlats i Försvarsutskottet (bet. 1998/99:FöU5). Utskottets samlade bedömning var att det föreslagna omställ- ningsbidraget samt de åtgärder i närtid som regering- en i övrigt avsåg att vidta bör vara tillräckliga för att möta de problem som kan uppkomma, bl.a. genom att Försvarsmakten inte kompenseras för effekterna av omläggningen till full tillämpning av anslagsförord- ningen. Riksdagen avslog motionsyrkandet.

Herr talman! Låt mig inledningsvis tacka för- svarsministern för svaret, även om jag inte är beredd att låta detta tack utsträcka sig till innehållet i dess helhet. Försvarsministern gör det nämligen väl lätt för sig när han hänvisar till att regeringen under vintern 1998/99 beslutade att frågan inte skulle behandlas vidare och när han hänvisar till ett motionsyttrande från försvarsutskottet samma vår, där utskottets majo- ritet i svepande och vaga ordalag kommenterar om- ställningsbidraget m.m. Åtgärderna "bör vara till- räckliga för att möta de problem som kan uppkom- ma" säger försvarsministern. Enligt min uppfattning duger inte detta. Regering- ens i september 1998 redovisade avsikt att utvärdera effekterna av anslagsförordningens fulla tillämpning efter försvarsbeslutsperiodens slut borde självfallet infrias. Varför? Ja, inte för att kolla om man likvidi- tetsmässigt har förmått hantera problemen år för år. Det är inte i det avseendet som jag här vill kritisera försvarsministern, även om utrymme finns för det. Det är snarare de både kort- och långsiktiga plane- ringsmässiga effekterna som är det verkligt intres- santa i sammanhanget. Frågan är: Vilka blev effekterna av en gigantisk systemomläggning som genomfördes under av riks- dagen fastställda absoluta förutsättningar? Det gällde verksamhetsneutralitet och statsfinansiell neutralitet, dvs. riksdagen bestämde att Försvarsmakten varken skulle drabbas kortsiktigt eller långsiktigt och inte heller avsågs statsfinanserna påverkas - vare sig ne- gativt eller positivt. Hur blev det egentligen? Det vore intressant att få svar på det. Ärlighet och långsiktighet i försvarspolitiken krä- ver utvärdering av fattade beslut. 1990-talet präglades av en mängd stora systemomläggningar på försvars- politikens område. Förvaltningen och därmed hyres- sättningen av försvarets mark, anläggningar och lo- kaler är ett exempel. Köp-och-sälj-systemen, eller snarare beställar-och-utförar-systemen, inom För- svarsdepartementets område är tillsammans med systemomläggningen för just anslagsförordningens fulla tillämpning de tydligaste exemplen. Redan våren 1998 konstaterade ett enigt för- svarsutskott att det hade varit en fördel om effekterna av anslagsförordningens fulla tillämpning hade varit ordentligt utklarade i samband med besluten om des- sa 1996. Utskottet framhöll vidare att det var oerhört väsentligt att övergången till denna fulla tillämpning av anslagsförordningen inte i sig framtvingar omav- vägningar. När man läser detta yttrande och betän- kande från våren 1998 framstår försvarsutskottet som sällsynt klärvoajant eftersom det var precis det som inträffade hösten 1998. Det var när striden mellan försvarsminister och försvarsutskottet å den ena sidan och Erik Åsbrink och Birger Schlaug å den andra förlorades hösten 1998 som ett nytt försvarsbeslut tvingades fram och därmed en omavvägning - för att använda utskottets egna ord. Fakta i målet kvarstår. 1996 rycktes 14,6 miljarder kronor från försvarssektorn och bidrog till att finansi- era Göran Perssons vällovliga ambitioner att klara av EU-medlemskapets och det framtida EMU- medlemskapets hårda krav. Effekterna av de här för- ändringarna är hanterade bara i så måtto att ett nytt inriktningsbeslut fattades våren 1999 - främst fram- tvingat av just den ekonomiska förändringen. Det anmärkningsvärda tycker jag är att försvarsministern nu i ett rent cirkelresonemang hävdar att det på grund av just detta faktum inte går att följa upp effekterna av anslagsförordningen. Samtidigt som han för detta cirkelresonemang å regeringens vägnar hävdar han att effekterna är hanterade genom det s.k. omställnings- bidraget. Jag skulle avslutningsvis vilja ställa två frågor till försvarsministern. För det första: Kan man hävda de här två ofören- liga uppfattningarna samtidigt? Om det inte går att följa upp - hur går det då att hantera effekterna? För det andra: Varför försöka sopa effekterna av de här stora förändringarna under mattan i stället för att utvärdera det hela för att förhoppningsvis kunna undvika misstag i framtida beslutsfattande?

Herr talman! Jag noterar att Henrik Landerholm ger mig rätt i att riksdagen har tagit ställning till frå- gan om utvärdering av anslagsförordningen och läm- nat den frågan på det sättet att det inte behöver ske en ytterligare penetration av den finansiella organise- ringen av den dåvarande Försvarsmaktens materiel- upphandlingar. Henrik Landerholms inlägg i övrigt är ett försök att återskapa diskussionsläget för några år sedan. Min bedömning är att med de två underlag som vi fick från överbefälhavaren skapades förutsättningar för att genomföra omvandlingen av försvaret. Det var dels den idémässiga grunden på en av överbefälhavaren antagen ekonomisk nivå, dels därefter en applicering av överbefälhavaren på den ekonomiska nivå som regeringen och riksdagen fann vara lämplig i ljuset av det förändrade säkerhetspolitiska läget. Den omvand- lingen pågår. När man går igenom utvecklingen under de år som detta har skett, och då menar jag åren 2000 och 2001, finner man att den likviditetsåtstramning som skett i många stycken har varit till fördel för omvandlingen. Man kan diskutera om det över huvud taget hade varit möjligt att åstadkomma en förändring i vårt land, som icke står inför en säkerhetspolitiskt försäm- rad situation, om man inte också har rört vid budge- ten. Man kan diskutera om det hade varit möjligt att pressa fram ominriktningen utan att förändra budge- ten. Min bedömning är att den likviditetspress som Försvarsmaktens anslag utövar över befintlig organi- sation och det materielplaneringsläge som rådde 1999 är av betydelse för att vi ska komma framåt i föränd- ringen. Naturligtvis kan diskussionen föras i de termer som Henrik Landerholm har, nämligen det gamla försvaret och dess finansiella förhållanden, men en- ligt min mening bör den med större relevans föras om det ominriktade försvaret och dess finansiella förut- sättningar.

Herr talman! Försvarsministern för delvis tre olika diskussioner samtidigt. En handlar om omställningen generellt. Där är min uppfattning att försvarsminis- tern inte har någon anledning att vara stolt över den sparlåga på vilken främst förbandsverksamheten bedrevs under 2001 och på samma sätt kommer att bedrivas under 2002. Detta bidrar inte till omställ- ningen. Detta flyttar fokus från nödvändig förändring till kortsiktig hantering av ekonomiska problem. Sanningen är att Försvarsmaktens verksamhet i stort under 2001 och också under 2002 genom det fokus som finns på kortsiktiga ekonomiska problem för förbandsverksamheten tyvärr tappar tempo i den nödvändiga omställningen. De idémässiga förutsättningarna för omställning- en presenterades av Försvarsmakten redan innan frågan om anslagsförordningen var avdömd i ett ominriktningsunderlag hösten 1998. Där presentera- des den grundläggande idémässiga omställningen, som bl.a. innebar en kraftig reduktion av volymen på Försvarsmaktens förband. Min bestämda uppfattning i ominriktningsfrågan är att detta hade varit avsevärt lättare och mindre smärtsamt att genomföra i en an- nan ekonomisk situation, dvs. utan den ekonomiska knapphetens kalla stjärna. Fokus flyttas från det vik- tiga, framtid, utveckling och omställning, till en kort- siktig likviditetsmässig hantering av problemen. Låt oss återgå till anslagsförordningen. Den kan diskuteras i två perspektiv. Det ena är det likviditets- mässiga. Har Försvarsmakten år för år fr.o.m. 1996 och framåt klarat av att hantera detta likviditetsmäs- sigt? Har man haft tillräckligt med pengar för att år för år finansiera sin verksamhet? Det är inte den frå- gan jag vill ta upp här och nu, utan frågan är: Vad fick genomförandet av anslagsförordningens fulla tillämpning genom regeringsbeslut, vidimerat av riksdagen 1996 och bejakat våren 1998, för kort- och långsiktiga konsekvenser planeringsmässigt? Vilken verksamhet tvingades bort genom den här syste- momläggningen? Det kan mycket väl vara så att stats- finanserna har vunnit eller förlorat på det och att Försvarsmakten har vunnit eller förlorat på det. Jag är intresserad av att få fram de effekterna för att undvika misstag i det framtida beslutsfattandet. Vi har diskuterat den här frågan många gånger, framför allt under en tidigare tidsperiod. Fakta står likväl klara. 14,6 miljarder rycktes bort från försvars- sektorn våren 1996. Så sent som i december 1998 var Försvarsmaktens uppfattning att det var 10,6 miljar- der som man hade förlorat på detta. Jag är bara intres- serad av att få fram sanningen för att undvika miss- tag. Försvarsutskottet har varit oerhört tydligt i detta både våren 1996 och våren 1998. Detta skulle vara både statsfinansiellt och verksamhetsmässigt neutralt. Sedan har jag en sista kommentar när det gäller försvarsutskottets ställningstagande. Jag tycker att det är att slira något på sanningen att hävda att riksdagen har tagit ställning i utvärderingsfrågan. Det yttrande försvarsutskottet gjorde våren 1999 över en kd- motion i ärendet avser inte den utvärderingsfråga som jag vill väcka genom den här interpellationen. Jag tror uppriktigt sagt att det ligger i allas intresse att genom- föra den utvärdering som regeringen så entydigt pre- senterade som sin avsikt i budgetpropositionen 2001. Sedan får vi se vad utvärderingen ger för resultat så att vi kan undvika framtida misstag i beslutsfattandet.

Herr talman! Försvarsmakten har generellt sett inte gått ned till en förkrympt nivå eller en förpupp- ningsnivå. Vi har haft stora övningar, t.ex. den stora övningen Snöstorm. Man kan diskutera om det inte hade varit bättre att Försvarsmakten hade sett kostna- derna förknippade med det och på eget initiativ redu- cerat andra utgifter så att man inte vid utgången av år 2000, och under 2001, skulle få ett underskott när det gällde verksamhetsanslaget. Det var inget fel på akti- viteten. Detsamma gäller självfallet våra internatio- nella aktiviteter, både våra förband i fält och vår in- ternationella övningsverksamhet. Försvarsmakten är under ominriktning. Detta är en ominriktning i substans. Jag sätter ett frågetecken för om det hade gått att åstadkomma utan förändring- ar i de budgetära förhållandena. Likviditetsfrågorna och bokföringsfrågorna är viktiga. Riksrevisionsverket och Ekonomistyrnings- verket visar vilka brister som finns och har funnits. Jag står för att jag har drivit de frågorna väldigt hårt för att därigenom åstadkomma ominriktningen. Det är min bedömning att avsaknaden av pressen från ett rationellt och tydligt ekonomiskt styrsystem inne i Försvarsmakten också försvagar möjligheterna att genomföra ominriktningen. Slutligen är det min bedömning att konsekvenser- na handlar om att fasta kostnader inom förbandsverk- samheten har reducerats och ska reduceras. Vidare har ett betydande antal objekt i materielplaneringen utgått. Det handlar om objekt som enligt Försvar- smaktens inre arbete har varit förknippade med för- svarets tidigare inriktning mot en storskalig invasion från Sovjetunionen. Det är dessutom frågan om för- skjutningar framåt i tiden när det gäller materielan- skaffningen. Under 1990-talet gjordes stora investeringar i För- svarsmakten. Många av dem är synnerligen motive- rade även i det nya säkerhetspolitiska läge som har framträtt. Men vissa av dem var bundna till den tidi- gare försvarsplaneringen. Det är min inriktning att vi under omställningen framöver ytterligare ska kunna ombalansera investeringarna så att de är relevanta för den inriktning som Försvarsmaktens ledning, rege- ringen och en majoritet i riksdagen är ense om.

Herr talman! När det gäller frågan om den eko- nomiska pressen tycker jag att försvarsministern gör dygd av nödvändigheten. Det har varit både för- svarsministerns och överbefälhavarens avsikt, också redovisad här i kammaren under år 2000, att verk- samheten i Försvarsmakten under den nya försvarsbe- slutsperioden skulle nå en högre nivå. Sällan har någon talat så varmt om just förbandsverksamheten som försvarsministern. Sanningen är att under 2001 och nu också under 2002 bedrivs denna på något som bäst beskrivs som sparlåga. I armén utbildas förband på plutons- och kompa- ninivå. Vad duger de till? Går de att placera i någon insatsorganisation? Är försvarsministern beredd att operativförklara den organisation som riksdagen våren 2000 beslutade skulle vara uppsatt år 2004? Försvarsutskottet var så sent som för några veckor sedan fullt på det klara med att det inte är möjligt att uppnå den målsättningen. På samma sätt är det enligt arbetshandlingar som jag har tagit del av från Försvarsmaktens högkvarter ytterligt tveksamt om den målbild som Försvarsmak- ten har arbetat med för 2010 kommer att kunna för- verkligas. Man bedömer i dessa att det inte är möjligt att genomföra Målbild 2010. Tillsammans med den redovisning som försvarsutskottet har fått från hög- kvarteret om att det inte kommer att vara möjligt att infria målsättningarna för 2004 innebär detta att läget är mycket allvarligt. Anslagsförordningens fulla tillämpning var enligt min uppfattning en del av det som tvingade fram det hastverk till underlag som försvarsministern presente- rade för riksdagen och som vi fattade beslut om här våren 2000. Försvarsreformen är på god väg att have- rera. Det senaste exemplet på detta är den mycket goda beskrivning av läget i Försvarsmakten som gjordes av tio ledande officerare i tisdagens DN. Det kanske intressantaste var att en av försvarsministerns tidigare närmaste medarbetare, översten Ingvar Hellquist, som deltagit i underlagsframtagandet och nu ser konsek- venserna av hur försvarsreformen genomförs, ställde sig bakom denna kritik. Det här är hårda ord, men sanningen om vilka ef- fekter som systemomläggningen framtvingade måste faktiskt komma fram. Det är därför som jag i min interpellation har begärt att regeringen tar tag i den beslutsavsikt som man tidigare redovisat för riksda- gen.

Herr talman! Det är ingalunda så att Sverige är i avsaknad av operativ förmåga. Vi står just nu inför slutövningen för de stora förbandsenheter som ska till Polen för deltagande i den omfattande PFF-övningen Strong Resolve. Det gäller förband från alla våra stridskrafter, förband om vilka jag inte på något sätt tvekar att säga att de håller yppersta europeiska klass. Försvarsutskottets ordförande vet mycket väl att det material som lämnas till regeringen och där våra krigsförbands duglighet gås igenom ingalunda visar att det är svaga eller otillräckliga kvaliteter i våra förband. Väger vi dessutom in den internationella situationen kan jag inte på något sätt instämma i Hen- rik Landerholms bedömning att läget skulle vara i negativ mening allvarligt för det svenska försvarets krigsduglighet. Det är inte heller fråga om något som helst haveri. Det är ett ord som Moderaterna har använt under flera år. Haveriet har icke infunnit sig och kommer inte att infinna sig. Moderaterna står vid sidan om de föränd- ringar som sker och försöker att visa att någonting negativt är på gång, därför att man själv inte förmår att delta i omläggningen från det gamla invasionsför- svaret till ett försvar som är relevant i dagens säker- hetspolitiska och teknologiska försvarssituation.