Synen på svensk ekonomi i ett historiskt perspektiv

Fru talman! Monica Green har frågat mig om jag avser att också i fortsättningen ge den bild av svensk ekonomisk historia jag har presenterat på Ekofinmöten och i andra sammanhang, och om jag avser att vidta några åtgärder för att den svenska modellen sprids som goda exempel i EU och övriga världen. På det informella Ekofin den 4-5 april i år i Ljubljana var jag ombedd av ordförandeskapet att med några exempel från Sverige inleda ministrarnas diskussion om kvalitet i de offentliga finanserna. Jag konstaterade att den svenska modellen har varit framgångsrik i flera avseenden vad gäller fattigdomsreduktion, begränsade inkomstskillnader och låg långtidsarbetslöshet, men att det finns ett antal missförstånd om vad detta beror på. Framgången sammanhänger med ett frihandelsorienterat marknadssystem kombinerat med en stark offentlig utbildningssatsning och en tydlig arbetslinje i socialförsäkringar och skatter fram till 70-talet. Marginalskatter, skattetryck och ersättningar i de sociala försäkringarna låg fram till 1970 under eller i linje med OECD-genomsnittet. Under 70-, 80- och 90-talen fick vi mer påtagliga problem med den makroekonomiska stabiliteten. Vi fick också ett växande utanförskap på grund av att arbetslinjen i skatte- och transfereringssystemen övergavs. På mötet sade jag även att det fanns ett antal faktorer som mildrade den negativa effekten av höga skatter och höga offentliga utgifter. Dessa faktorer är utbyggd barnomsorg, sambeskattningens avveckling, att vi undvikit behovstestade stöd och att vi åtminstone tidigare huvudsakligen omfördelat via välfärdstjänster snarare än transfereringar. Den slovenske ordföranden, finansminister Andrej Bajuk, och ECB:s president, Jean-Claude Trichet, konstaterade att de reformer i till exempel jobbpolitiken vi nu har gjort som ett led i återupprättandet av den svenska modellen har haft tidigare och större positiva effekter än vad man kunde ha trott. Detta är en bild av svensk ekonomisk historia som jag gärna fortsätter att presentera i Ekofin såväl som i andra sammanhang.

Fru talman! Tack för svaret! Jag skrev interpellationen eftersom jag var förvånad över de uttalanden Anders Borg gjorde i Ljubljana i våras, och jag vet att det är fler som har diskuterat detta med Anders Borg. Finansministern har även haft en diskussion med Sonia Karlsson om på vilka grunder han talar om och klumpar ihop Sveriges ekonomi före och efter 70-talet. Det var det jag reagerade över och som Sonia Karlsson tidigare reagerade över. Det är nämligen märkligt att dela in svensk ekonomi i just de här två perioderna och därmed påstå att vi hade en bättre ekonomi i Sverige före 1970. Anders Borg hävdar att det skulle vara så för att vi då liknade de andra OECD-länderna. Det förvånar mig att Anders Borg gjorde den kopplingen, för det var inte det han sade i finansutskottet innan han skulle åka iväg. Då berättade han i stället att han skulle prata om den svenska modellen och om att vi faktiskt är framgångsrika med vår barnomsorg och så vidare. Den svenska modellen, som vi ju har byggt upp under 70-talet och framåt, står vi för. Då är det förvånansvärt att den tid som har varit från 70-, 80- och 90-talen skulle framstå som negativ. Dessutom är det inte bara socialdemokratiska regeringar som har styrt under den tiden, utan socialdemokrater har även tagit vid efter varje borgerlig regering och sanerat ekonomin efter borgerlig misskötsel. Jag kan tänka mig att vad som ligger bakom är Anders Borgs och många liberalers eller moderaters tyvärr ganska snäva syn som går ut på att sådana reformer som vi genomförde - förbättrad förtidspension, lagen om 40 timmars arbetsvecka, rörlig pensionsålder sänkt till 65 år, fem veckors semester, flerbarnstillägg och efterlevandepension, ja, allt det som har hänt under tiden - är sådant som söver folket. Det oroar mig väldigt att en stark välfärd och en så framgångsrik modell som den svenska modellen verkligen har varit och som har byggts upp från 70-talet och framåt ska vara något negativt. Jag blev orolig över att Anders Borg på den artiga frågan från ordföranden på mötet som sade att nu ska vi få höra hur fantastiskt det är med Sverige och att den svenska modellen faktiskt håller i sådana här tider svarar att så bra är det minsann inte, utan vi låg som ett OECD-land fram till 1970, men sedan dess har vi byggt upp de här reformerna. Det uppfattade vi, enligt protokollet, som att Anders Borg inte tyckte var bra. Det var det jag ville ha klargjort här, för det vore förödande om vi har en finansminister som tycker att alla de reformer som vi faktiskt har genomfört sedan dess skulle vara onödiga på något sätt.

Fru talman! Det är naturligtvis glädjande att det finns ett utbrett och omfattande intresse för den här regeringens försök att återupprätta arbetslinjen och den svenska modellen. Mot den bakgrunden har jag vid informella Ekofin i Berlin ombetts göra en kommentar kring detta. Jag har blivit ombedd att göra samma sak i Ljubljana, och nu i höst är jag på väg för att hålla ett Ludwig Erhard-föredrag i Berlin på samma tema. Det finns nämligen en känsla av att nu händer det någonting i Sverige. Vi gör något som andra i Europa kan lära av, och det var bakgrunden till mitt anförande i Ljubljana. Låt mig bara konstatera att den indelning av svensk ekonomisk historia som jag valde att göra, det vill säga att Sverige mellan 1870 och 1970 kanske var världens mest framgångsrika ekonomi med den kanske högsta tillväxttakten av alla vilket gjorde att vi vid 1970-talets början låg i topp i välståndsligan, är standardmässig. Lika standardmässigt är det att konstatera att vi mellan 1970 och krisen i början av 90-talet halkade efter. Produktiviteten var sämre, inflationen högre, underskotten växte och reallönerna urholkades. Svensk ekonomi var inte ett föredöme. Klas Eklund har konstaterat det i sin ekonomiska historia, och Assar Lindbäck har gjort samma indelning i sin. Lennart Schön har gjort detsamma, om vi nu inte bara ska citera tidigare socialdemokratiska ekonomer. Denna beskrivning är standard. Höjer man skatterna väldigt kraftigt, reglerar man arbetsmarknaden in i minsta detalj, bygger man ut transfereringarna och tillför en makroekonomisk instabilitet får man oordning i ekonomin. Detta är standardbeskrivningen av svensk ekonomisk historia som undervisas på samtliga svenska universitet och förhoppningsvis också i gymnasieskolorna. Det jag lade till, och det var kanske det som var poängen och möjligtvis också ett bidrag som kan intressera människor, var att svensk ekonomi trots alla dessa faktorer har fungerat relativt väl i ett par avseenden, och det beror på att man när man höjde skatterna och ökade transfereringarna också gjorde många kloka saker. Borttagandet av sambeskattningen, utbyggnaden av en barnomsorg av hög kvalitet till alla till låga kostnader innebär att kvinnor har möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, och vi får samtidigt en bättre utbildningsgrund. Det var viktiga reformer för att vi under de här åren då väldigt många, inte minst män, lämnade arbetsmarknaden fick se många kvinnor stiga in på arbetsmarknaden. Det är styrkedrag i den svenska modellen. Vi har inte byggt upp fattigdomsfällor med stöd till ensamstående mödrar och fattiga människor på det sätt som man har gjort i många övriga delar av Europa som låser fast dem. Vi har omfördelat genom högkvalitativ barnomsorg, högkvalitativ skola och bra sjukvård för alla oavsett inkomst. Det är ett effektivt sätt att hålla ihop samhället. Det är mycket mer effektivt än att se till att vi, som Socialdemokraterna gjorde under 70-talet, kraftigt höjer skatten för låginkomsttagarna så att också de som jobbar halvtid ska betala 30-40 procent i skatt, bygger ut en a-kassa så att den förlorar sin karaktär som omställningsförsäkring, som gör att lönebildningen upphör att fungera, och bygger ut en sjukförsäkring där man lämnar kontroll och rimliga incitament bakom sig. Allt det var förändringar. Sverige hade låga skatter för låginkomsttagare under 50- och 60-talen relativt andra länder. Vi hade en a-kassa som visserligen var generös men som också ställde krav och som byggde på noggrann kontroll. Vi hade en sjukförsäkring som administrerades på ett sätt som gjorde att den gav sjuka människor stöd på rimlig nivå men som också såg till att de kom tillbaka i arbete. I den genuina meningen är den här regeringens reformprogram ett sätt att återbygga den svenska modellen, bygga ett samhälle som håller ihop med rimliga ekonomiska skillnader och med stöd för människor, inte byggd på transfereringar som hindrar arbete utan på bra skola, bra sjukvård och bra barnomsorg för alla. Det är den svenska modellen när den fungerar som bäst. Det är den vi håller på att återskapa.

Fru talman! Tack för svaret! Jag blir lite förvånad över att Anders Borg först säger att den svenska modellen är fantastiskt bra, att vi har en bra sjukvård, en bra barnomsorg och en skola för alla och att vi håller ihop samhället - alltså svensk sossepolitik, det som vi har byggt upp. Sedan försöker Anders Borg påstå att det skulle vara hans politik. I så fall märks inte det, för det är inte det ni gör just nu. Ni ökar ju klyftorna mellan stad och land, mellan män och kvinnor. Ni ökar klyftorna så att det blir större oro i samhället. Dit ska vi inte. Vi ska inte ha samhällen som bygger murar runt om sig för att man vill slippa dem som inte hör till och dem som skapar oro i samhället. Vi ska ju ha med oss alla. Det är därför som det är så viktigt att vi har en svensk modell. Vi ska vara stolta över den och se till att vi kan bygga vidare på den trygghet som människor kände i den svenska modellen. Jag menar att Anders Borg håller på och raserar den svenska modellen just nu. Vi behöver bra välfärd i form av bra sjukvård, bra skola och jobb till alla. Vi behöver se till att alla har möjlighet att ställa om när jobben förändras, för det kommer de alltid att göra, att vi har omställningsförsäkring men också omställningsutbildningar. Sådant vill ju inte den borgerliga regeringen veta av. Man kallar det för Amspolitik så fort det är utbildning för dem som har blivit arbetslösa av något skäl. Er politik går ju ut på att man bara ska göra dem fattigare. Anders Borg säger: Vi tar bort hindren som får människor att stanna hemma. Detta är återigen ett bevis på att gör vi dem bara tillräckligt fattiga så hittar de sig ett jobb. Jag menar att det är fel väg att gå. Dessutom tycker jag att det är synd att Anders Borg åker till EU-möten och försöker beskriva Sverige i två delar, före 70-talet och efter 70-talet. Jag menar att alla de reformer som byggdes upp från 1970-talet har varit bra för Sverige. Det har varit bra med efterlevandepension och med bostadstillägg. Det har varit bra med rehabiliteringsersättningar och sjuklön. Det har varit bra med medbestämmande i arbetslivet. Det har varit bra med pension, sjukpenning och så vidare, allt det som vi har byggt upp under den tiden. Jag märker att Anders Borg vill försöka ta åt sig äran av de saker som vi byggde upp under den tiden, att han också är med på de sakerna men att han sedan inte är med hela vägen. Dessutom påstår Anders Borg att den svenska modellen internationellt sett inte har hållit tidigare utan att det är nu man tittar på Sverige. Det är ju inte sant. Man har ju från många länder länge åkt till Sverige för att titta på den svenska modellen, hur vi har byggt upp äldreomsorgen, hur vi har byggt upp barnomsorgen och så vidare. Det är viktigt att få fram det. Dessutom är det viktigt att få fram att under den här perioden har vi haft ett antal borgerliga regeringar, och det är ni som vid varje sådant tillfälle har försämrat ekonomin för Sverige. Vi har tagit över och rättat till ekonomin igen.

Fru talman! Det är naturligtvis glädjande att Monica Green känner stolthet över att vi i Sverige har en skola, en barnomsorg, en sjukvård och en äldreomsorg som många ser som ett föredöme. Det är inte det vi diskuterar. Det är precis den politiken vi vill bygga för framtiden också, en skattefinansierad trygg välfärd som gör att människor oavsett inkomst har rätt till ett anständigt liv i en välutvecklad välfärdsstat. Det vi talar om nu är det förhållandet att Socialdemokraterna drev upp beskattningen för människor med låga och normala inkomster så att de i genomsnitt betalade 40 procents skatt vid normala inkomster. Den har vi nu pressat ned till 30 procent. Det behöver naturligtvis göras mer på sikt. Det vi talar om är att man byggde ut en a-kassa där man tappade kontrollen över att människor sökte arbete, där ersättningarna blev så höga och utbetalningarna så långvariga att vi inte längre hade en fungerande omställningsförsäkring. Man gjorde om sjukförsäkringen så att dess karaktär av trygghet under sjukdom blev till att i stället handla om att dölja arbetslöshet. Vi ska känna stolthet över drag i den svenska modellen, men vi kan inte som Monica Green säga att alla de reformer som har genomförts har varit bra. Känn stolthet över styrkan men ha också kraften att erkänna bristerna! Det är väl klart att ett samhälle som ställer en fjärdedel av befolkningen i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden har ett problem. Trots tider med hög tillväxt - de senaste tio åren har vi haft hög tillväxt - tog vi över i ett läge där massarbetslöshet råder. Att då säga att allt har varit bra och att det inte finns några brister är att blunda för problemen. Vi ska låta människor få vara med på arbetsmarknaden, inte bara för att det handlar om pengar utan för att det handlar om att de ska känna rätten och stoltheten av att kunna försörja sig själva, vara med på arbetsmarknaden så att de kan utvecklas, ha tryggheten i arbetskamraterna, inte stå utanför det som det innebär att vi med en politik för full sysselsättning kan erbjuda alla som vill och kan ett arbete. Vi kan nu påtagligt se vad den politik som vi har genomfört har betytt. Vi ser att utgifterna för utanförskapet minskar mycket kraftigt. Det är det som öppnar för att vi trots en dämpning i ekonomin kan höra en forskningsminister som talar om en forskningssatsning som är så stor att den redan första året är större än maxnivån i den socialdemokratiska forskningspropositionen. Om man lägger ihop de senaste tre socialdemokratiska forskningspropositionerna är man ändå inte i närheten av den satsning som vi nu kan leverera därför att utgifterna minskar när utanförskapet pressas tillbaka, därför att skatteintäkterna ökar när flera människor kommer i sysselsättning. Här har vi logiken i vår politik. Vi bygger den svenska modellen stark genom att återupprätta arbetslinjen. När fler människor är på arbetsmarknaden klarar vi av att möta en åldrande befolkning utan att höja skatterna eller försämra välfärden. När vi ser till att arbetsmarknaden fungerar bra klarar vi av att möta globalisering och omställning utan att människor fastnar i arbetslöshet, sjukskrivning och förtidspension. Det är därför människor runt om i världen, inte bara i EU-kretsen utan även i OECD och IMF, är intresserade av att höra vad man nu gör i Sverige. Hur kan man där så dramatiskt pressa tillbaka utanförskapet? Vad är det man gör som leder till att man tar stormsteg på vägen tillbaka mot full sysselsättning? Vi har haft ett flertal socialdemokrater att diskutera detta med som är intresserade därför att de ser att det nu händer någonting i Sverige som innebär att vi är på väg tillbaka till full sysselsättning. Då blir den svenska modellen en förebild igen. Det är det vi har talat om på dessa möten.

Fru talman! Anders Borg säger att ni har en jobbpolitik. Jag måste ändå påminna Anders Borg om hur det såg ut. Ni tog över i ett guldläge. Det tillkom 153 000 nya jobb år 2006 - alltså vårt sista år i regeringsställning. Under ert första år i regeringsställning tillkom 80 000 nya jobb. Det är vackert så, men det är bara hälften så många. Under ert andra år var det 40 000 nya jobb. Nu skriver ni själva att jobbtillväxten tvärnitar. Det är 8 000 nya jobb på sin höjd. Det skrev ni själva i er egen vårproposition. Då kan väl ändå inte Anders Borg stå här och påstå att ni ser till att jobbtillväxten ökar. Vi byggde upp en ordning och reda i ekonomin, som vi pratade om tidigare, men det var också en högkonjunktur. Då gällde det för er när ni tog över i det guldläget att i den högkonjunkturen klara av att bygga för framtiden. Ni skulle se till att det blev en omställning för människor, en möjlighet att utbilda sig, att yrkesutbildningen fanns kvar, att komvux fanns kvar, men ni skulle naturligtvis satsa på forskning. Däremot har näringslivet redan sagt - det kanske Anders Borg har lagt märke till - att forskningspropositionen inte är tillräcklig. Det finns många som inte är nöjda med den proposition som ni har läckt i dag. Jag förstår att Anders Borg försöker skönmåla eller ge en historieskrivning som går i hans riktning. Men det stämmer inte. Vi ser hur det har gått. När ni tog över 2006 sade Anders Borg att det skulle ta ungefär två år innan er politik skulle börja bita. Nu har det gått två år. Nu ser vi hur det går för Sverige. Nu tvärnitar tillväxten, och nu tvärnitar jobbtillväxten. Nu får vi stora orosmoln på himlen.

Fru talman! Monica Green vill fortsätta diskussionen om jobbpolitiken. Låt oss fortsätta den. Från årsskiftet 2008 har utanförskapet minskat kraftigt. Antalet personer i Amsåtgärder har minskat från 84 000 till 78 000, de latent arbetslösa från 175 000 till 92 000, de undersysselsatta från 265 000 till 250 000. Antalet med sjukpenning eller med förtidspension har pressats tillbaka. Det här är naturligtvis viktiga effekter av de åtgärder vi har vidtagit. När KI gör sin avstämning 2006-2010 ökar sysselsättningen med 165 000 personer. De i arbete - när vi också tar hänsyn till att man kan vara i sysselsättning men utan att vara i arbete därför att man är sjukskriven - ökar mellan 2006 och 2010 med 199 000 personer. Vi kan väl säga jämnt 200 000 personer som kommer tillbaka till arbetsmarknaden. Finanspolitiska rådet drar slutsatsen att regeringens politik i betydande utsträckning leder till ökad sysselsättning. KI gör bedömningen att det påverkar praktiskt taget varje år. Vi kan se detta i bedömning efter bedömning, nämligen att regeringens jobbpolitik återupprättar full sysselsättning. Varför är detta viktigt? Jo, det är därför att kärnan i ett fungerande välfärdssamhälle, kärnan i det som har beundrats i den svenska modellen, är att vi har en jämn inkomstfördelning därför att många finns på arbetsmarknaden, därför att människor får en plats på arbetsmarknaden för att försörja sig, utvecklas, trygghet och stolthet i ett eget arbete. Det är precis det som har varit det beundrade draget i den svenska modellen. Det är det vi håller på att återupprätta. Vår politik är en politik som steg för steg - inte några enkla steg, ibland svåra steg - för Sverige tillbaka till full sysselsättning.